Senegal - strukturanpassningar, skuld och fattigdom: En fallstudie i ekonomisk och mänsklig tillväxt

(1)

Senegal – strukturanpassningar, skuld och fattigdom

En fallstudie i ekonomisk och mänsklig tillväxt

Hannes Grünfeld

Ekonomisk-historiska institutionen Kurs: B-uppsats, 7,5hp

Termin: VT 21

Ventilationsdatum: 03/06/2021 Handledare: Anders Ögren

(2)

1 Innehållsförteckning

1.1 Inledning ... 2

1.2 Syfte och frågeställningar ... 3

1.3 Metod och material ... 3

1.4 Avgränsningar ... 5

1.5 Socioekonomiska indikatorer ... 6

1.6 Disposition ... 7

2. Bakgrund ... 7

2.1 Internationella Valutafonden och Världsbanken ... 7

2.2 Senegal före strukturanpassningar ... 9

3. Undersökning ... 10

3.1.1 Inledande period, första strukturanpassningsprogrammen ... 10

3.1.2 1990-talets kriser, kritik och fattigdom i fokus ... 13

3.1.3 Post-skuldavskrivningar och ny tillväxt ... 16

3.2 Socioekonomisk utveckling sedan 1990 ... 19

4.1 Resultat ... 23

4.2 Diskussion ... 24

5. Käll- och litteraturförteckning ... 26

(3)

2 1.1 Inledning

I en artikel av Alan Hirsch och Carlos Lopes beskrivs de afrikanska ekonomiernas turbulenta resa under 1900-talet (Hirsch, Lopes, 2020). Från kolonier till självständighet med

demokratier och diktaturer åkte flera stater bergochdalbana på tillväxtkurvan. Deras

utgångspunkter varierade i infrastruktur, geografisk placering, demografi och styrelseskick.

De ekonomiska prognoserna pendlade även de mellan framgång och misslyckanden. Globalt sett hade många länder höga tillväxtsiffror under efterkrigstiden men oljekrisen, vilket senare växte till en skuldkris, drabbade även Afrika hårt. Flera länder stod i behov av lån och finansiellt stöd. De som vände sig västerut på den politiska kartan hamnade hos

Internationella valutafonden (International Monetary Fund, IMF) och Världsbanken. Två internationella institutioner som instiftades 1944 och kom att verka för global ekonomisk stabilitet genom upprätthållandet av handelsbalanser och valutakurser respektive utgivning av lån och bidrag för återuppbyggnad till krigsdrabbade länder.

Men en av effekterna av 1980-talets skuldkris var att dessa långivande institut omformade sina policys efter den rådande ekonomiska linjen i staden institutionerna befann sig. Sprungen ur Ronald Reagans neoliberala ekonomiska politik i Washington D.C. kom dessa att kallas för

”the Washington Consensus.” Konsensusen var att lån från IMF, Världsbanken eller andra institut skulle involvera krav på liberaliserande strukturanpassningar som skulle verka för modern tillväxt och utveckling i det långa loppet medan det enskilda lånet skulle täcka upp för den tillfälliga ekonomiska krisen i landet (Serra, Stiglitz, 2008).

Problematiken kring dessa strukturanpassningsprogram (SAP) var dock att många av de kravställda åtgärder låntagande länder utförde inte gav den långsiktiga effekt policyförfattarna förutsåg. Snarare ökade skulderna och fattigdomen samtidigt som länderna tvingades behöva ta allt fler lån. Men mot slutet av 1990-talet vände trenden och de subsahariska ekonomierna var på uppgång, dock till vems förtjänst? Lån och SAP eller nya politiska vägval, eller andra faktorer? Debatten och forskningen kring lån och strukturreformerna fick nytt liv.

År 2013 hävdade bland andra Shantayan Devarajan, Världsbankens dåvarande

chefsekonom för Afrikadivisionen, att uppgången förklarades av programmens reformer och omstruktureringar, medan Anton Lopes, före detta ordförande för Förenta Nationernas ekonomiska kommission till Afrika (United Nations Economic Commission to Africa, UNECA) argumenterade för det motsatta: att SAP låg bakom nedgången och andra åtgärder, utanför Washington Consensus teoretiska ramar, förklarade uppgången (Lopes 2013). Likväl forskningsläget är tudelat. En av de mer namnkunniga kritikerna Joseph. E. Stiglitz, före detta chefekonom vid Världsbanken, hävdar att de neoliberala principerna SAP bygger på varken är

(4)

3

anpassade efter eller lämpliga för utvecklingsländers situationer och behov (Serra, Stiglitz, 2008). Även från postkolonialistiskt håll lyftes fram att effekten av lånen och SAP snarare har försatt länderna i skuldsittser vilket tolkas som neokolonialism. Länderna får idag se sina tillgångar försvinna ur landet genom utländskt ägande och skuldbetalningar, vilket ses som motsatt till den vision de nyblivna afrikanska staterna hade vid självständigheten under 1900- talet.

Således är det av ett ekonomisk historiskt intresse att undersöka hur lån och strukturreformer från IMF och Världsbanken har lett till de positioner och skuldnivåer utvecklingsländer idag befinner sig i för att se om det finns en utväg. I en uppsats av Mona Camara Sylvan från 2014 undersöktes IMF:s policyverktygs utveckling och implementering.

Denna uppsats ska i stället undersöka ekonomisk utveckling och strukturanpassningsprogram från det andra perspektivet, genom ett lands historiska utveckling under fyra årtionden.

1.2 Syfte och frågeställningar

Denna uppsats ämnar därför undersöka Senegals ekonomiska och socioekonomiska utveckling under perioden 1980-2019 för att se hur tillämpningen av

strukturanpassningsprogram med lån från IMF och Världsbanken förändrat tillväxten, skuld och mänsklig utveckling. Detta för att försöka förstå hur dessa hänger ihop och kan förstås utifrån olika perspektiv. Till undersökningens hjälp kommer dessa frågeställningar försöka besvaras:

- I vad för ekonomiska kontexter har olika strukturanpassningsprogram tillkommit Senegal?

- Hur har Senegals socioekonomiska utveckling varit?

- Hur har sambandet mellan skuld och socioekonomisk utveckling varit i Senegal?

1.3 Metod och material

Denna undersökning använder sig av både kvalitativ och kvantitativ metod. För att ge inblick i strukturanpassningsprogrammen analyseras policydokument från IMF. För ekonomisk tillväxt används och analyseras data från främst Världsbanken men även Africa Sector Database (ASD), ett projekt från Groningen Growth and Development Center (GGDC) (de Vries et al. 2013). För de socioekonomiska förändringarna tas flera index till bruk, vilka diskuteras nedan i 1.5. Dessa index kommer ställas i kontrast till den ekonomiska utvecklingen och ligger till grund för diskussionen kring tredje frågan.

I undersökningen används bruttonationalinkomst (gross national income, GNI) som mått på ekonomiskt tillväxt. GNI är det totala värdet av varor och tjänster som produceras inom ett

(5)

4

land under en period, i detta fall ett år, plus nettoinkomsten från utlandet. (NE, 2021). Om nettoinkomsten från utlandet inte räknas med ges istället bruttonationalprodukt (gross national product, GNP) men denna undersökning väljer använda GNI eftersom det inkluderar huruvida inkomster flödar in eller ut ifrån landet, vilket i Senegals fall är det senare. Dock visar varken GNI eller GNP hur tillväxten eller inkomsterna är fördelade i landet bland befolkningen.

Därför har indikatorer på socioekonomiska förhållanden tagits fram, vilka några används i denna uppsats för att visa på fördelning och utveckling (dessa förklaras under rubrik 1.5).

Detta för att försöka ge en bild av hur just ekonomisk tillväxt har sammanfallit med

socioekonomisk utveckling, i relation till debatten kring SAP, tillväxt, nedsippringseffekter etc. Angående skuld har data på Senegals hämtats från Världsbankens allmänna databas och är för hela perioden angett i 2019 års värde i amerikanska dollar (USD) enligt Världsbanken, detta för att vara konsekvent genom undersökningen. I figurerna som visar mängden skuld redovisas två värden: total external debt stocks, totala värdet av all statlig skuld till utlandet, och summan av lån och anslag till just Världsbanken, IBRD loans and IDA credits. På så sätt åskådliggörs på ett enkelt sätt hur utvecklingen av skuld fortgått under perioden.

Källäget för undersökningen varierar och det finns en brist gällande dels ekonomisk men framförallt socioekonomisk data före undersökningsperioden 1979-2019. För Senegals del har det gjorts studier som försöker uppskatta landets ekonomiska och sociala utveckling under kolonialtiden och självständigheten (se Andersson och Andersson 2019 eller ASD från GGDC) genom att sammanställa olika sorters källor så som nationalräkenskaper eller koloniala bokföringskonton. Men problemet, som professorn Morten Jerven beskriver i sin bok Poor Numbers (2013), är hur otillräckliga och godtyckliga dessa uppskattningar i regel varit och kan vara än idag. Jerven skriver hur myndigheter i utvecklingsländer ofta varit underbemannade med oordnade arkiv och låg kontinuitet av statistiska undersökningar, till skillnad från den utvecklade världen. På så sätt bör en som undersöker afrikanska ekonomiska data betrakta dessa siffror betänksamt (Jerven 2013). Även diskuteras huruvida det finns en historiskt återkommande undervärdering av afrikansk bruttonationalprodukt (World

Economics 2016), vilket Hirsch och Lopes (2020) framhäver är viktigt för hur omvärlden betraktar och behandlar afrikanska länder men även synen på kontinenten i sin helhet.

Huruvida detta också stämmer in på Senegalesiska uppgifter och hur det skulle påverka situationen vore intressant att undersöka. Med den rådande diskussionen om afrikanska data i åtanke väljer därför denna uppsats att använda uppgifter från Världsbanken för att ge

undersökningen konsekvens i sina presentationer och analyser.

(6)

5 1.4 Avgränsningar

Undersökningen är begränsad till ett lands historia, Senegal. Det hade varit av intresse att utföra en komparativ undersökning mellan länder vilka tillämpat SAP, men däri finnes många svårigheter för att göra jämförelsen riktig. Skillnaderna mellan länder är så pass stora när det kommer till geografi, demografi, demokrati eller autokrati, freds- eller konfliktsländer, et cetera, att just hitta två jämbördiga och jämförbara länder vore en helt egen undersökning inom denna uppsats storlek, om inte större. Med denna begränsning i åtanke presenteras hur valet av Senegal som studieobjekt är motiverat.

Först och främst deltog Senegal 1979 som det första afrikanska landet i IMF:s och Världsbankens strukturanpassningsprogram. Senegal kan på så sätt betraktas som deras försökskanin under eran av strukturanpassningsprogram. För det andra är Senegals historia av kolonialt administrativt centrum i Franska Västafrika en intressant utgångspunkt i huruvida den koloniala statsapparaturen givit landet infrastrukturella fördelar. Landets nuvarande huvudstad, Dakar, fungerade även som huvudstad under den koloniala eran från 1902 fram till självständigheten 1958. Denna roll som regional knutpunkt följer även med in i den

postkoloniala eran. Dessutom huserar huvudstaden två viktiga organisationer för regionen:

den Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen (WAEMU) och det panafrikanska forskningsinstitutet CODESRIA (Council for the Development of Social Science Research in Africa). Dessa två institutioner anser jag markera Senegals kulturella och strukturella

betydelse för regionen. För det fjärde har sedan självständigheten en fredlig demokratisk situation rått i landet, vilket sticker ut i en region där flertalet grannländer drabbats av blodiga inbördeskrig, konflikter och statskupper, varav vissa pågår än idag. Även om demokrati och fred inte per definition garanterar ekonomisk tillväxt så anses stabiliteten den kan medföra vara av vikt för att rätt förutsättningar ska kunna ges för utveckling av ekonomisk och socioekonomiskt kapital. Slutligen har Senegal en fördelaktig geografisk placering på den afrikanska kontinenten med god tillgång till kust och handelsvägar, till skillnad från regionens inlandsstater. Tillsammans utgör dessa en hyfsat stabil grund för ekonomisk utveckling, men händelseförloppet, som kommer redogöras nedanför, från självständigheten till 1979

resulterade i att Senegal blev ett av regionens fattigaste länder.

Sammantaget formar dessa förutsättningar en intressant bakgrund för en ekonomisk historisk undersökning av tillväxt och fattigdom, lån och skuld, för att förstå situationen för Senegal, men även för flera andra länder i liknande situationer och utvecklingar.

(7)

6 1.5 Socioekonomiska indikatorer

Undersökningen kommer använda sig av flera index för att analysera den socioekonomiska utvecklingen: HDI, IHDI, internationella gränsen för extrem fattigdom, MPI samt

inkomstfördelning. Dessa fem mätvärden varierar i sitt tidsomfång där HDI, extrem fattigdom och inkomstfördelning mätts sedan 1990 medan MPI och IHDI först tillkommit senare, 2005 respektive 2010. Därför kommer dessa presenteras i olika figurer med olika tidsspann. Var för sig ger de inte den komplettaste av bilder, varken i tid eller dimensioner, men tillsammans kan de ge en klarare uppfattning och fler perspektiv på den socioekonomiska utvecklingen. Nedan följer en kort historisk och teoretisk bakgrund till dessa index.

Under 1900-talet hade tillväxten av bruttonationalprodukt använts som mått för ett land eller regions utveckling, men under 1970-80-talet började kritik växa emot att BNP inte visade på utvecklingen för sociala orättvisor eller människornas liv och kvalité.

Inkomstfördelning började användas för att peka på orättvisor och ökade klyftor. Den pakistanske ekonomen Mahbub al Haq författade 1990 FN:s första Human Development Report för att sätta individen i fokus för utvecklingsekonomin. För rapporten hade en ny indikator tagits fram, Human Development Index (HDI), som kunde visa på status och förändring i levnadskvalité för invånarna i ett land. I rapporten från 1990 omnämns att Senegal och flera andra utvecklingsländer, misslyckats med att få tillväxten att resultera i framsteg för invånarnas socioekonomiska förhållanden (UN 1990, s. 14).

HDI mäter tre indikatorer: förväntad livslängd vid födsel, läskunnighet och inkomst per capita. Tillsammans ger ett tal mellan 0 och 1 där ju större tal, desto mer utvecklat är landet.

Men ett index som HDI delar svagheter med andra index och mått (som exempelvis GNI) att det är begränsat till ett visst antal indikatorer. Det går att argumentera att HDIs tre indikatorer döljer eller inte visar på andra mänskliga behov som borde tas med i diskussionen om

utveckling, men fördelen med dessa tre är att vid framtagandet år 1990 var dessa enkla att mäta och utbredda över världen, och på så sätt jämförbara mellan länder. Efter hand har andra index framtagits och för den här undersökningen kommer HDI användas tillsammans med Inequality-adjusted HDI (IHDI) och för fattigdomsutvecklingen kommer dels Världsbankens framtagna gräns på 1,90 USD kompletteras med det senare Multidimensional Poverty Index (MPI). MPI introducerades i 2005 år och har mätts åren 2011, 2014, 2015 och 2017. MPI undersöker samma områden som HDI – hälsa, utbildning och levnadsstandard – men med fler indikatorer. Hälsa och utbildning mäts genom två indikatorer var: barnadödlighet och kost respektive antal år i skola och skolnärvaro. Levnadsstandard mäts genom sex indikatorer:

matlagningsbränsle, sanitet, elektricitet, dricksvatten, bostad och tillgångar. MPI ger

(8)

7

möjligheten att på samma gång visa antalet fattiga i ett land och visa vad de är i direkt behov av, samt visa på regionala skillnader inom ett land (UNDP 2019).

1.6 Disposition

Undersökningen som följer är uppdelad i olika avsnitt. Först beskrivs den teoretiska bakgrund och historiska kontext vilken omvärlden och IMF befann sig i. Där inkluderas en diskussion om de två huvudaktörerna IMF och Världsbankens roller och policys med utgångspunkt ur Joseph Stiglitz kritik mot dessa (Stiglitz, 2002, 2006). Sedan kommer ett avsnitt om var Senegal befann sig vid 1970-talets slut och början på eran av strukturanpassningsprogram.

Därefter följer en empirisk undersökning tematiskt uppdelad. 3.1 skildrar kronologiskt i tre delar Senegals ekonomiska utveckling och historia av SAP. 3.2 diskuterar den

socioekonomiska utvecklingen med referenser till ekonomiska redogörelsen i 3.1. Uppsatsen rundas av med resultat och diskussion.

2. Bakgrund

Syftet med denna undersökning är, som tidigare nämnt, ett försök till att förstå den

globaliserade värld vi lever i och diskussionen kring hur den utvecklande delen av den har fått och än idag får lån och anslag för att stävja fattigdom och främja tillväxt och välstånd. För att sätta detta i sin kontext kräver undersökningen således en överblick av de två världspolitiska institutionerna som högst aktivt deltagit i omformandet av denna stödverksamhet det senaste halvseklet.

2.1 Internationella Valutafonden och Världsbanken

Under det då pågående världskriget hölls sommaren 1944 ett möte i Bretton Woods i USA, där de deltagande länderna diskuterade den ekonomiska ordning som efterkrigstiden skulle komma att kräva. Med minnet av den ekonomiska kris den stora depressionen medförde tillsammans med insikten om att stora delar av Europa (och andra krigsdrabbade områden) stod i ruiner och skulle behöva stora finansiella stöd för återuppbyggnad, beslöt

delegationerna att inrätta två institutioner. Den första, Internationella valutafonden eller International Monetary Fund (IMF) skapades med syftet att bevaka medlemsstaternas

monetära och fiskala policys för att upprätthålla ordning mellan länders valutor och även ge ut kortsiktiga lån till behövande länder vars ekonomiska situation annars skulle kunna hota den internationella handelsbalansen. Den andre institutionen, Världsbanken eller officiellt the International Bank for Reconstruction and Development (IBRD), fick som uppgift att utfärda lån till de krigshärjade länderna för rekonstruktion och återuppbyggnad. Efterhand som Europa var nästintill återuppbyggt skiftades sedan fokuset utåt och mot de fattigaste länderna,

(9)

8

för vilka the International Development Association (IDA) skapades år 1960 under IBRD:s ledning. IDA:s uppdrag är än idag att bistå med lån och anslag till de fattigaste länderna för utvecklandet av ekonomin, förbättrandet av de sociala förhållandena och minskandet av fattigdomen (World Bank, Driscoll). Tillsammans formar IBRD och IDA de två stora delarna av Världsbanken, under vilkens paraply även andra organisationer ryms.

Från Världsbankens långivande institutioner skiljer utformningen och målgrupperna sig åt.

IBRD ger ut kortsiktiga lån med en mognad på 12 till 15 år med en räntesats något över marknadens, medan IDA ger ut räntefria medel- och långtidslån (35 till 40 år). De fattigaste länderna, d.v.s. med en bruttonationalprodukt per capita under 1 305 USD (dagens mått), kvalificerar sig för lån ifrån IDA, medan rikare länder hänvisas till IBRD. Senegal har först och främst lånat av IDA, så när i texten ”lån från Världsbanken” används hänvisar det till lån från IDA, om inget annat anges. Dessutom ger IDA ut anslag till de fattigaste länderna, vilket Senegal även kvalificerar sig för.

Som sagt, IMF och Världsbanken skapades för att upprätthålla ekonomisk ordning och hjälpa länder i nöd. John Maynard Keynes låg bakom stora delar av deras grundläggande filosofier. En av Keynes stora insikter från den stora depressionen var att fria marknader sällan fungerade perfekt och att fria (läs ”okontrollerade”) marknader kunde leda till svår arbetslöshet och underskott av finanser nödvändiga för att vända trenden. Här skulle en institution som IMF kunna verka på ett globalt plan för att den globala marknaden inte skulle hamna i svår depression på nytt. IMF kom att grundas på tron på att det behövdes kollektivt agerande på den globala ekonomiska marknaden för att behålla balans och säkerhet, i likhet med hur Förenta Nationerna verkar på den politiska arenan (Stiglitz, 2002, s. 12).

Men som Lennart Schön skriver (2014, s. 420-427) ledde 1970-talets oljekris till höjda priser på olja medan den utvecklade världens tunga industrier var beroende av billig energi samtidigt som efterfrågan minskade på deras produkter. Investeringarna föll, kreditefterfrågan minskade och räntorna sjönk. USA hade blivit beroende av utländsk olja, som nu blivit dyrare, och sin industri fått kraftig konkurrens utifrån. Men USA kunde finansiera sitt

underskott genom att tillföra mer dollar vilken fungerade som internationell hårdvaluta. Detta ledde i sin tur till ökad inflation i ett läge av ökad arbetslöshet och försvagad tillväxt – ett fenomen som kallades ”stagflation” och ”ifrågasatte den keynesianska ortodoxi […] vilket sett expansiv finanspolitik som medel mot arbetslöshet medan inflation uppstod i lägen av överhettad arbetsmarknad.” (Schön 2014, s. 423). Oljekrisen hade blivit en skuldkris med stagflation som följd. Denna restriktiva ekonomiska politik, inspirerad av Milton Friedman,

(10)

9

sammanföll med konservativ och neoliberal politik, under Margaret Thatcher och Ronald Reagan, och erövrade den ekonomiska agendan i stora delar av Västvärlden.

Tidigare, inom keynesianska modeller, hade länder fört en expansiv politik för att

”förhindra minskade investeringar, fallande efterfrågan och ökad arbetslöshet” (Schön 2014, s. 421) vilket även IMF främjat. Men nu antog fonden istället den nya restriktiva

penningpolitiken och applicerade dess idéer på policys för program till utvecklingsländer.

IMF:s lösning, den så kallade ”Washington Consensus”, var att minimera statliga ingripanden och regleringar, minska skatter, behålla inflation på lägsta möjliga nivå och liberalisera marknaden för utländska aktörer (Stiglitz, 2002). I likhet med hur dessa åtgärder på en amerikansk marknad skulle leda till ”nedsippringseffekter” för även de mest sårbara och utsatta i samhället, skulle IMF:s nya åtgärder leda till tillväxt, jämlikhet och ökat välstånd för utvecklingsländerna vilkas tillväxt hade hämmats hårt av skuldkrisen under 1970-talet (med några få undantag). Världsbanken, som tidigare hade bistått med lån och bidrag till mindre specifika projekt, började nu låna ut stora summor till utvecklingsländer, men ihop med IMF:s nya policy strukturanpassningsprogram (structural adjustments program, SAP). Dessa

program innehöll ekonomiska och sociala åtgärder inriktade på liberalisering, helt i linje med Washington Consensus. Stiglitz (2002) framhäver här en viktig brytpunkt i institutionernas historiska verksamheter: från att endast ha ingripit i tider av kris till att nu verka i

grundläggande strukturförändringar för att undvika kriser.

Detta utgör den historiska kontext i undersökningens syfte, varför det är aktuellt att undersöka den valda tidsperioden med startpunkten i Senegals första lån med

strukturanpassningar.

2.2 Senegal före strukturanpassningar

Andersson och Andersson (2019, se Boone 1992, s. 68) skriver att vid självständigheten på 1960-talet hade Senegal en mer diversifierad ekonomi än flera av sina grannländer, till stor del tack vare att Dakar hade fungerat som industriellt centrum för Franska Västafrika. Men den självständiga senegalesiska staten riktade in sina satsningar på produktionen och förädlandet av jordnötter (även fiske- och fosfatindustrin) vilket resulterade i att jordbrukssektorn blev alltmer av en monokultur. Detta medförde att landets

självförsörjningsförmåga försämrades och tvingades importera stora mängder livsmedel, till skillnad från Elfenbenskusten som hade ett mer diversifierat jordbruk och bättre

självförsörjningsförmåga. Men under 1960-talet bar Senegals satsningar frukt tack vare gynnsamt väder, höga produktionsnivåer och höga exportpriser. Dock skulle inte detta vara

(11)

10

för evigt. Frankrike som hade gett forna kolonier föredragen status drog tillbaka detta år 1968 vilket försämrade Senegals nettoresultat. Sedan följde 1970-talet upp med svåra torrperioder vilket slog hårt mot jordbruket och de globala kriserna resulterade bland annat i höjda importpriser (Andersson, Andersson, 2019). Enligt IMF:s analys från 1995 hade statens ingripande och riktade åtgärder på jordbruksmarknaden betytt en stor svaghet för den ekonomiska hållbarheten, vilket landets svaga ekonomiska tillväxt under 1970- och 1980- talen visade (IMF 1995a). Hirsch och Lopes (2020) kallar perioden 1970-1995 för Afrikas

”förlorade årtionden”, för även om stagflation och skuldkriser verkade globalt, upplevde resten av världen ändå en årlig tillväxt per capita på omkring 2 procent, samtidigt som afrikanska länder (Senegal inkluderat) i vissa fall upplevde negativ tillväxt. När priser på exportvaror föll förlorade stater stora inkomster, vilka låg till grund för kalkylerna av

budgetar och framtidsplaner. Ett land som Senegal vars ekonomi var centrerat kring jordnötter hamnade i stort underskott och tvingades ta lån för att täcka upp förlusterna.

Inledningsvis kan Senegals situation sammanfattas som en stat med god infrastruktur, stark regional betydelse, goda förbindelser och förutsättningar som alla försämras efter hand som statliga ingripanden styr om produktionen till nästintill monokulturell, ogynnsamt väder slår mot jordbruket och globala förhållanden försämrar landets handelskraft. När Senegal 1979 tog emot det första strukturanpassningsprogrammet med lån och bidrag från IMF och Världsbanken stämde den senegalesiska situationen - en intervenerande stat, kontrollerade marknader och ineffektiva statliga bolag - överens med de problem den nya marknadsliberala politiken såg sig kunna lösa.

3. Undersökning

3.1.1 Inledande period, första strukturanpassningsprogrammen

Åren före Senegals första omgång lån med strukturanpassningsprogram från IMF och Världsbanken (1974 – 1977) hade omsättningen ökat, främst ifrån exportsektorn tack vare prisökningar på jordnötter (den främsta exportvaran) och gynnsamt väder. Väder kommer vara en återkommande huvudfaktor för den senegalesiska ekonomin. Dock från 1978 till 1984 upplevde Senegal en period av minskad bruttonationalinkomst (Gross National Income, GNI) på grund av försämrade terms of trade och svåra torrperioder men, enligt IMF, även svaga finansiella och strukturella reformer. Makroekonomiska orsaker som minskande statliga inkomster och underpresterande skatteapparatur minskade statens effektivitet och

skatteintäkterna samtidigt som låga avkastningar på projekt och dåligt investeringsklimat skrämde bort investeringar från utlandet. Staten tog då lån från utlandet för att täcka upp

(12)

11

Figur 1. Senegal, utveckling av GNI och total utlandsskuld 1976-1999 uttryckt i USD

Källor: (GNI) World Bank national accounts data och OECD National Accounts data files;

(total utlandsskuld, lånestatistik) World Bank och International Debt Statistics. Anm.:

omräknat till miljoner USD.

underskottet. Strukturella hinder var att majoriteten av arbetstillfällena på marknaden bestod av hel- eller delägda statliga bolag, vilka var ineffektiva med höga kostnader för staten och svaga ekonomiska resultat. Dessa skyddades av en intervenerande stat som höll konkurrens borta genom subsidier. Arbetsmarknaden var kraftigt reglerad vilket minskade rörligheten, staten garanterade minimilöner tillsammans med i praktiken livstidsanställningar ledde till kraftigt ökade lönekostnader för staten. Inom industrin ökade således produktionskostnaderna samtidigt som produktionen minskade (IMF 1995a).

1979 klev då IMF och Världsbanken in med lån och det första afrikanska SAP. Men inledningsvis gick det trögt för strukturanpassningarna. Enligt IMF:s egen analys förklarades misslyckandet av flera orsaker: anpassningsprogrammet kunde inte implementerades till fullo, flera reformer avbröts, en andra omgång SAP-backade lån avbröts 1983 och det tidigare långsiktiga programmet ersattes istället med årliga program – här åskådliggörs Senegals upplevelser som testobjekt för SAP. Resultatet av implementeringarna tillsammans med torrperioder blev en försvagning av landets finansiella resultat och skuldnivån ökade kraftigt till 70 procent av GNI (IMF 1995a).

IMF kom därför 1986 med nytt program för Senegals utveckling, vilket innehöll tre huvudsakliga delar: (i) åtstramande budgetpolitik för att minska underskottet genom ökat sparande, (ii) restriktiv penningpolitik med fokus på att hålla inflation och räntenivåer nära Frankrikes (som stod för Senegals huvudsakliga importör och långivare), och (iii)

liberaliserande strukturpolicys ämnade åt prissättning, handel, inhemska marknader,

0,0 1000,0 2000,0 3000,0 4000,0 5000,0 6000,0 7000,0 8000,0

USD (miljoner)

GNI (current US$) External debt stocks, total (DOD, current US$)

IBRD loans and IDA credits (DOD, current US$)

(13)

12

reformera (och privatisera) allmänna sektorn och sänka produktionskostnader (IMF 1995a, s.

11).

Perioden 1984 till 1992 vände trenden och ekonomin växte med 130 procent till ett värde av 7,5 miljarder dollar – samtidigt som totala skulden växte till en nivå runt 4 miljarder.

Jämfört med 1983 hade dock skuldnivån minskat till 50 procent av GNI, tack vare den ökade nationalinkomsten. Världsbankens andelar av totala skulden ökar samtidigt i takt med att kortsiktiga kommersiella lån betalas av och nya lån från IDA tas. Nedgången 1987 till 1989 förklaras framför allt med försämrade terms of trade (IMF 1995a s. 11).

Budgetpolitiken som implementerades kapade budgetkostnader med 6 procent av GDP mellan 1983 och 1993, främst genom minskade utgifter snarare än ökade intäkter.

Besparingar inom offentlig sektor ledde till bland annat minskad service av befintlig infrastruktur vilket påverkade tillväxt och investeringar i ett längre perspektiv samt

nedskärningar inom utbildning och vård hade även negativa påföljder på utvecklandet av det mänskliga kapitalet (IMF 1995a, s. 16). Enligt FN minskade ”state social spending per capita”

i Senegal med 48 procent under 1980-85 med negativa effekter på befolkningens utveckling (UNDP 1990, s. 35).

Men tillväxttakten under 1980-90-talet matchade inte befolkningsökningen som landet erfor under perioden och efter den stora ökningen i GNI 1985 – 1987 stagnerade och minskade den, vilket tydliggörs i figur 2.

Figur 2. Senegal, utveckling av GNI per capita mellan 1976-1999

Källor: World Bank national accounts data och OECD National Accounts data files.

-9-8 -7-6 -5-4 -3-2 -10 12 34 56 78

0 200 400 600 800 1000 1200

1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 GNI per capita growth (%)

GNI per capita (USD)

GNI per capita growth (annual %) GNI per capita, Atlas method (current US$)

(14)

13 3.1.2 1990-talets kriser, kritik och fattigdom i fokus

Figur 3. Senegal, utveckling av GNI och total utlandsskuld 1986-2010 uttryckt i USD.

Den stagnerade ekonomiska utvecklingen förvärrade Senegals socioekonomiska situation under 1990-talet. Eftersom valutan, den västafrikanska francen ”Communauté Financière Africaine” (CFA), WAEMU och Senegal använde sig av hade en fast växelkurs till Frankrikes franc, ledde en ökning av franc till en ökning i CFA. Detta gav effekten att Senegals komparativa fördelar och terms of trade försämrades i takt med när francen ökade i värde i relation till amerikanska dollar. Därför beslöt IMF i samråd med WAEMU:s

medlemsländer att 1994 devalvera valutan till halva dess värde för att förbättra ländernas positioner och samtidigt åta nya SAP (IMF 1997). Senegal mottog sina lån ihop med devalveringsstrategin under ESAF år 1995 (IMF 1995b).

År 1992 hade visat på de högsta siffrorna för Senegals GNI under 1990-talet för att sedan uppleva en kraftig nedgång 1993-94, på grund av chocken från devalveringen. Efter en kort återhämtning tack vare gynnsammare priser för import- och exportindustrin hamnade dock ekonomin i en omväxlande svag tillväxt och tillbakagång, se figur 3. Samtidigt som denna svaga tillväxt fortsatte dock befolkningen att öka. Från 1979 till 1990 hade befolkningen ökat med 2 miljoner människor till 7,5 miljoner och tio år senare ytterligare 2 miljoner.

Följaktligen fortsatte GNI per capita att minska, vilket redovisas i figur 4.

0,0 2000,0 4000,0 6000,0 8000,0 10000,0 12000,0 14000,0 16000,0 18000,0

1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010

USD (miljoner)

(15)

14

Figur 4. Senegal, utveckling av GNI per capita mellan 1990-2019.

Källor: World Bank national accounts data och OECD National Accounts data files.

På andra håll i världen fortsatte debatten kring relationen mellan skuld, fattigdom och tillväxt fortsatte under 1990-talet. Det växte kritik mot ”trickle down economy” och Washington Consensus: att dessa inte leder till minskad fattigdom och i vissa fall snarare ökad ojämlikhet (Stiglitz 2002). Med en minskande inkomst per capita i stora delar av den fattiga världen, diskuterades valet att avskriva särskilt fattiga länders skulder för att frigöra deras kapital till strukturutveckling och fattigdomsbekämpning.

För Senegal hade 1990-talet även inneburit ny era av utvecklingsekonomiska åtaganden med flera SAP inriktade på bekämpandet av fattigdom och ökad jämlikhet. I IMF:s rapport från 1997 konkluderade fonden situationen i Senegal som stabil, sett till GNI och skuldnivån, men oroväckande med tanke på mänskligt kapital och infrastruktur och rekommenderade därför ökade insatser på grundläggande utbildning och vård (IMF 1997). Senare

implementerades två övergripande program: Enhanced Structural Adjustments Facility (ESAF, del I i samband med devalveringen 1994 och del II 1998 (IMF 1997)), Poverty Reduction and Growth Facility (PRGF, 1998) med fokus på utveckling och förbättring för befolkningen. Progressionen av dessa låg sedan till grund för utvärderingen av Senegals möjlighet att få skuldlättnader under initiativet High Indebted Poor Country (HIPC) Initiative (och senare 2005 års Multilateral Debt Relief Initative (MDRI)).

-9-8 -7-6 -5 -4-3 -2-1 01 2 34 56

0 200 400 600 800 1000 1200 1400 1600

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016 2017 2018 2019 GNI per capita growth (%)

GNI per capita (USD)

GNI per capita growth (annual %) GNI per capita, Atlas method (current US$)

(16)

15

Figur 5. Senegal, total skuld som andel av GNI och skuldservice som andel av GNI.

Källor: World Bank och International Debt Statistics.

Ovan ser vi figur 5 som visar förhållandet utländsk skuld till GNI samt hur stor del av GNI som årligen gått åt till skuldbetalning. Här ser vi att devalveringen 1994 ledde till ett

extremvärde av 78 procent för skuld till GNI, annars ligger skuldnivån på över 60 procent under årtiondet. Detta medförde en hög procentsats för årliga skuldtjänster, dock lägre än det förra årtiondets höga värde av 6 procent. Orsaker till statens förbättrade position förklaras delvis genom strukturanpassningsprogrammens fokus på effektivare skatteapparatur och avlastning av statens offentliga portfölj genom likvidation eller privatisering. Ytterligare orsak till positionsförbättrandet låg också i ett initiativ under HIPC: återköpet av flera kommersiella lån med IDA-krediter år 1997, vilket transformerade tidigare kortsiktiga lån med höga räntor till långsiktiga räntefria IDA-lån (IMF 2000, s. 15).

För att få lån och anslag från IDA graderas länder generellt efter deras GNI per capita och för initiativet HIPC krävdes det även att värdet av andelen skuld till antingen GNI eller totala värdet av exporten skulle överstiga ett visst tal. Senegals värde översteg båda parametrarna (IMF 2000). HIPC innehöll flera mål Senegal var skyldiga att uppfylla för att få motta skuldavskrivningar. Dessa mål uppnådde landet 2004 (IMF 2004) och 2005 genomgick Senegal i MDRI (IMF 2017) vilket resulterade i en halvering av total extern skuld (figur 5) och, sett i ett procentuellt värde av GNI, från 35 procent till 16 procent (figur 5). Utvecklingen efter skuldavskrivningen behandlas nedan.

0 1 2 3 4 5 6 7

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

Total debt service (% of GNI)

Ext Debt stocks (% of GNI)

External debt stocks (% of GNI) Total debt service (% of GNI)

(17)

16 3.1.3 Post-skuldavskrivningar och ny tillväxt

Figur 6. Senegal, utveckling av GNI och total utlandsskuld 2001-2019 uttryckt i USD.

Enligt en rapport från IMF (2013) drevs Senegals tillväxt efter devalveringen 1994 till 2007 av bygg-, telekommunikations- och industrisektorerna samt servicesektorn kring varuhandeln.

Även om dessa sektorer hade genomgått privatiseringar under perioden återstod agerade fortfarande staten på marknaden genom ett fåtal men stora statliga bolag, statliga prissättningar på energi och subsidier (IMF 2006). Detta innebar en svaghet för landets resistens mot exogena chocker som finanskrisens globala verkan med höjda energipriser och minskad efterfrågan på senegalesiska varor (IMF 2013). De statliga energibolagen SAR och SENELEC gick med stora förluster 2006 och framåt, vilket hämmade resterande industrin i och med minskad output av oljeprodukter och elektricitet.

En viktig poäng att lyfta fram här är att tillväxtsektorerna var koncentrerade kring urbana områden (främst huvudstaden Dakar) och, även om städernas andel av befolkningen hade ökat, levde och bodde fortfarande majoriteten av befolkningen på landet, där jordbruket dominerade. Enligt statistik för African Sector Database för perioden 1970 till 2010 hade jordbrukets andel av befolkningen minskat från 73,3 procent till 51,4 procent (de Vries, et al 2013), och exempelvis byggsektorn och tillverkningsindustrin ökat från 1,3 till 3,8 procent respektive 5,6 till 9,9 procent. Jordbrukets betydelse för bruttonationalinkomsten har sedan 1970-talet minskat men den är fortfarande essentiell för majoriteten av befolkningens överlevnad och inkomst. 30 år av SAP och bidrag hade inte frigjort befolkningen från inkomstberoende av jordbruket, eller jordbrukets sårbarhet för väderomslag och

0,0 5000,0 10000,0 15000,0 20000,0 25000,0

2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016 2017 2018 2019

USD (miljoner)

(18)

17

klimatförändringar. På grund av dess betydelse görs detta ständigt påmind i IMF:s rapporter och rekommendationer för Senegal där fonden varnar för långvariga torrperioders påverkan dels på ekonomin, dels fattigdomen (IMF 2013, 2019b).

Figur 6 visar GNI från 2001 till 2019. Efter HIPC och MDRI skedde en stor tillväxt mellan 2006 och 2008, för att dock stagnera under den globala finanskrisen, men utan stora minskningar. Perioden 2009 till 2014 svaga tillväxt förklaras enligt IMF av misslyckandet att omvandla den tidigare kraftiga tillväxten till strukturella förbättringar då denna period fortsatt kämpade med undermålig infrastruktur, höga statliga utgifter, minskad internationell

Figur 7. Senegal, kostnad för statlig fattigdomsbekämpning i miljoner USD, som andel av statliga intäkter och som andel av årlig GDP.

Källa: IMF 2019, MDRI Statistical Update, tabell AIII3. Poverty reducing expenditure, s. 30.

efterfrågan på senegalesiska varor, mat- och energikriser i samband med höjda

importpriser, torrperioder och översvämningar men även bekämpningen av Ebolaviruset (IMF 2015). Ett av huvudsyftena med skuldavskrivningarna var att frigöra resurser för

fattigdomsbekämpning och från en uppföljningsrapport till MDRI (IMF 2019a) kan de statliga utgifterna för fattigdomsbekämpning samt skuldservice utläsas (redovisas i figur 7 respektive 8).

Mätt i absoluta dollar ökade utgifterna varje år, exklusive en dipp 2013, fram till

mätningens sista år 2014. Sett i relation till hur mycket det utgjorde av intäkterna, framgår det att efter MDRI år 2005 lade staten ut åtminstone 28 procent (år 2007) och som mest över 50 procent för 2014. I relation till Senegals bruttonationalprodukt (GDP) ökade de från 5 till 9,2 procent för samma period.

0 10 20 30 40 50 60

0 200 400 600 800 1000 1200 1400 1600 1800 2000

2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014

%

USD (miljoner)

Poverty Reducing Expenditure % of Government revenue % of GDP

(19)

18

Figur 8. Senegal, skuldservice per år, uttryckt i USD, som andel av export och som andel av GDP, mellan åren 2001-2023.

Källa: IMF 2019, MDRI Statistical Update, tabell AIII2. Debt Service, s. 26.

De senaste årens utveckling visar hur Senegal mottagit stora mängder lån utifrån för olika projekt och det märks att programmens ändamål är ägnade till att förbättra det mänskliga kapitalet. Bara förra året, 2020, sattes bland andra tre projekt igång med ett totalt värde av drygt 400 miljoner USD: ett hälsovårdsprojekt på 140 miljoner inriktat på mödra-, barna- och ungdomsvård (RMNCAH) (2019c), ett sanitetsprojekt på 110 miljoner för kommunal

sopavfallshantering (2020a), samt ett jordbruksprojekt på 150 miljoner för bättre säkerhet och produktivitet samt klimatvänligare odling (2020b). Men med dessa projekt i åtanke är det ändå en oroväckande utveckling sedan 2017 att landets externa skuld har ökat snabbare än inkomsterna, både procentuellt och i miljoner dollar (se figur 9), vilket IMF varnar för kan drabba landets egen förmåga att bekämpa fattigdom utan kommer behöva stöd utifrån (IMF 2019b).

0 5 10 15 20 25 30 35 40

0 200 400 600 800 1000 1200

2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016 2017 2018 2019 2020 2021 2022 2023 %

USD (miljoner)

Debt Service % of Export (2019) % of GDP (2019)

(20)

19

Figur 9. Senegal, förändring i GNI och utlandsskulder, uttryckt i USD, år 2001-2019.

(total utlandsskuld, lånestatistik) World Bank och International Debt Statistics. Omräknat till miljoner USD. Anm.: egen behandling utifrån data.

3.2 Socioekonomisk utveckling sedan 1990

Så, hur har förhållandena för befolkningen i Senegal förändrats sedan

strukturanpassningsprogrammen introducerades? För att svara på denna fråga kommer undersökningen använda sig av mätningar av HDI, ojämlikhetsjusterad HDI (IHDI), inkomstfördelning, extrem fattigdom, och MPI. Som nämndes i inledningen är de tidigaste mätningarna med dessa gjorda år 1990, därför presenteras inga värden före 1990 i

undersökningen nedan. För inkomstfördelning finns inga senare värden än 2011.

I Senegal gjordes knappa framsteg under 1990-talet för att mellan mätningarna 2000 och 2015 öka med 30 procent till ett HDI av 0,506. Efteråt ökade visserligen värdet till 0,516 år 2018, för att sjunka till 0,512 året därpå (se figur 10). Sedan 2010 har IHDI tillkommit vilket justerar det ursprungliga HDI mot ojämlikheter i landet inom de tre dimensionerna som mätes. Då blir utvecklingen för Senegals IHDI likartad den HDI följer, med endast minimala skillnader. Slutsatsen som kan dras från det är att ojämlikheten är i stora drag oförändrad under perioden. Observera att IHDI mäter inkomstfördelning men även ojämlikheter inom hälso- och utbildningsdimensionerna.

-3000,0 -2000,0 -1000,0 0,0 1000,0 2000,0 3000,0 4000,0

2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016 2017 2018 2019

(21)

20

Figur 10. Senegal, utveckling i socioekonomiska förhållande, uttryckt i HDI, år 1990-2019.

Källa: (HDI) United Nations 2020, HDR Report 2020, tabell A. Senegal’s HDI trends based on consistent time series data and new goalposts, s. 3; (IHDI) UNDP (2020). Inequality- adjusted HDI, tillgänglig: http://hdr.undp.org/en/indicators/138806

Figur 11. Senegal, utveckling i inkomstfördelning bland inkomstdeciler, år 1991-2011.

Källa: World Income Database (2021). Senegal, tillgänglig:

https://wid.world/country/senegal/ Anm.: egen behandling utifrån data.

I figur 11 ovan synliggörs ojämlikheten i inkomstfördelning under perioden 1991 – 2011.

Den översta decilen minskade sitt innehav från 61 till 48 procent, den fattigaste hälften av befolkningen ökade från 8 till 13 procent och gruppen 50 – 90 ökade från 30 till 39 procent.

Noterbart är att den fattigaste tiondelen ökade sitt innehav från 0,12 till 0,21 procent. För dessa tre grupper kan andelarna presenteras som andelar av GNI vilket visas i figur 12. Med Senegals tillväxthistoria i GNI under perioden ökar inkomsterna för de nedre 90 procent konstant fram till 2011. Intressant är att chocken i samband med devalveringen fick störst påverkan på den översta decilen medan resterande befolkning fortsatte öka sina andelar.

0 0,1 0,2 0,3 0,4 0,5 0,6

1990 1995 2000 2005 2010 2015 2016 2017 2018 2019

HDI Value Inequality adjusted HDI (IHDI)

0 10 20 30 40 50 60 70

p0p10 p10p20 p20p30 p30p40 p40p50 p50p60 p60p70 p70p80 p80p90 p90p100

Procent (%)

1991 1994 2001 2005 2011

(22)

21

Figur 12. Senegal, utveckling av GNI uppdelat efter inkomstfördelning mellan lägsta 50 procent, mellersta 40 procent och de översta 10 procent, år 1991-2011.

(inkomstfördelning) World Income Database (2021). Senegal. Anm.: egen behandling utifrån data.

Mätningar av fattigdomen i Senegal presenteras i figur 13. År 1991 låg 68 procent av befolkningen under den internationella gränsen för extrem fattigdom på 1,9 USD. Mellan 1991 och 1994 sker en minskning av fattigdomen med 11 procentenheter (nästan en halv miljon människor). Mellan 1994 och 2001 minskade den relativa fattigdomen med cirka 8 procentenheter men i absoluta tal ökade den faktiskt med över 100 000 människor. Mellan 1990 och 2000 hade GNI minskat (figur 3) och följaktligen även GNI per capita (figur 4).

Under årtiondet hade IMF och Senegal åtagit flera fattigdomsbekämpande åtgärder vilka lyckades minska den relativa fattigdomen, absoluta tal till trots.

Enligt gränsen för extrem fattigdom (1,9 USD) minskade den mellan 2001 - 2011 med cirka tio procentenheter men i absoluta tal ökade antalet fattiga till över 5 miljoner människor (38,5 procent). GNI ökade under samma period med 190 procent från 6,1 till 17,6 miljarder USD (figur 3). Under HIPC 1997 hade Senegals kommersiella lån gjorts om till räntefria IDA-lån och 2005 års MDRI hade hälften av skulderna skrivits av – detta skulle frigöra resurser till fattigdomsbekämpning istället för räntebetalningar. Ur uppföljningsrapporten till MDRI från 2019 framgår det att mellan 2005 och 2011 nästan dubblerade den senegalesiska

0 2000 4000 6000 8000 10000 12000 14000 16000 18000 20000

1991 1994 2001 2005 2011

GNI (USD , miljoner)

GNI Bottom 50% GNI Middle 40% GNI Top 10%

(23)

22

Figur 13. Senegal, befolkningstillväxt samt utveckling av fattigdomsuppräkningar enligt Världsbankens fattigdomsgräns och MPI för år 1991-2017, uttryckt i antal och som andel av befolkningen.

Källor: (1,9 USD) World Bank och Development Research Group; (population) World Bank och United Nations Population Division; (MPI) the Demographic and Health Surveys

Program. Anm.: egen behandling utifrån data.

staten sina åtgärder emot fattigdomsbekämpning från 620 miljoner till 1170 miljoner USD år 2011 – en ökning i 5 procentenheter av GDP (IMF 2019a) (se även figur 7). Dock visar mätningarna av både extrem fattigdom och MPI att fattigdomen ökade under perioden. Enligt den äldre mätningen ökade den med 0,2 procentenheter medan MPI visade på en ökning på 6 enheter. Eftersom GNI per capita under samma period ökade med 300 USD tyder det på att orsakerna till fattigdomsökningen låg djupare i samhället, vilket skillnaden i resultaten mellan 1,9 USD och MPI-metoderna visar. De två mätserierna överlappas åren 2005 och 2011 vilket kan ge en uppfattning om hur dessa värden skiljt sig åt, med grund i MPI:s flerdimensionella värde. För åren efter 2011 finns endast MPI-värden att tillgå. Dessa visar att nästan 2 miljoner människor lyftes ur extrem fattigdom, en minskning på 17 procentenheter, mellan åren 2011 och 2014. Men ett år senare ökade fattigdomen för att därefter minska på nytt till en ny lägsta nivå på 32,8 procent av befolkningen, vilket dock är större i antalet människor än 2014s notering. Att fattigdomen ökar eller minskar med hundratusentals personer från år till år tyder även på hur många invånare det är som lever precis vid gränsen till extrem fattigdom och begränsat det statliga skyddsnätet är i Senegal.

Ur senaste MPI-undersökningen framgår det även hur fattigdomen är fördelad över landet. Städer, vilka innehåller 44,6 procent av befolkningen, har en extrem fattigdom omkring 8 procent, medan landsbygden med 55,4 procent av befolkningen upplever en fattigdom på 53 procent (OPHI 2020). Dessutom enligt en undersökning av IMF från 2013

0 2 4 6 8 10 12 14 16 18

0 10 20 30 40 50 60 70 80

1991 1994 2001 2005 2011 2014 2015 2017

Population (miljoner)

Percentage %

Population MPI $1,9 $1,9 (%) MPI (%)

(24)

23

mottog Dakar (med en fjärdedel av befolkningen) 52 procent av statens samtliga sociala satsningar (IMF 2013, se figur 11 s. 16).

4.1 Resultat

Till undersökningens hjälp ställdes tre frågeställningar upp:

- I vad för ekonomiska kontexter har olika strukturanpassningsprogram tillkommit Senegal?

- Hur har Senegals socioekonomiska utveckling varit?

- Hur har sambandet mellan skuld och socioekonomisk utveckling varit i Senegal?

Den första frågan kan besvaras i att lån med strukturanpassningskrav tillkommit landet sedan det första programmet skrevs under 1979 och har anpassats efter rådande agenda.

Inledningsvis gällde en enhetlig konsensus om tillväxtens effekter för ett utvecklingsland som Senegal. I de första programmen var det underförstått att fattigdom bekämpades och

utveckling skedde genom liberalisering och privatisering, med andra ord effekter av ”trickle down”-ekonomi i enlighet med Washington Consensus. Men efter ett årtionde med varierande tillväxt och ökande skuld, tillsammans med en global diskussion om fattigdom och

utvecklingsekonomi, präglades 1990-talets åtgärder med satsningar riktade på tillväxt – men med fattigdomsbekämpning som ett av huvudmålen. Dock upplevde 1990-talet en stagnerad ekonomi, produktionskris i och med devalveringens effekter 1994, en ökande befolkning vilket fick landets utsikter att se allt för mörka ut. Kring millenniumskiftet deltog Senegal i flera program för högt skuldsatta fattiga länder med det slutgiltiga målet att minska landets skulder för att bättre bekämpa fattigdomen. Senegal genomförde de nödvändiga åtgärderna och uppfyllde därmed kraven för skuldavskrivning, vilket genomfördes 2005 inom MDRI.

Efter det har ekonomin vuxit, men begränsat till ett fåtal och urbana sektorer, till vilka majoriteten av befolkningen (vilka är på landsbygden) varken beror på eller är anställda vid.

På så sätt har IMF:s SAP inte lyckats med att utveckla ekonomin från ett jordbrukarsamhälle till ett industriellt utvecklingsland. Istället är Senegals socioekonomiska situation än idag svår eftersom det underutvecklade jordbruket, majoritetens inkomstkälla, fortfarande är sårbart för klimatförhållanden och internationell priskonkurrens.

Till den andra frågans hjälp har undersökningen använt sig av flera olika index för mätningen av mänskligt utvecklande och fattigdom. Sedan de första mätningarna av HDI, fattigdom och inkomstfördelning gjordes 1990 ser vi generellt en positiv trend genom bättre resultat, minskad fattigdom och rättvisare inkomstfördelning. Men i och med en ökande befolkning, vilken gått från 7,8 till 15 miljoner människor under 1990 - 2017, lever alltjämt

(25)

24

över 5 miljoner människor i fattigdom. Det senaste decenniets årliga MPI-mätningar tyder på är även hur många det är som lever precis vid gränsen till extrem fattigdom.

Sista frågan är något svårare att besvara. Senegals tillväxt och skuld har varierat genom åren. Under 1990-talet var skulden hög och tillväxten låg, ibland negativ, men samtidigt förbättrades levnadsstandarden för invånarna markant med en minskning i fattigdom bland befolkningen med nästan 20 procentenheter. De tjugo år som gått sedan dess säger en annan historia. Skuldavskrivningen 2005 kom före en global finanskris och regional torka som förvärrade situationen för majoriteten av befolkningen, även om tillväxten hade varit god efter avskrivningen. Därefter ökade GNI till höga nivåer och skulderna hölls relativt låga, sett vid 2017 med senaste MPI undersökningen, dock sker ingen förbättring i vare sig HDI eller IHDI (till 2019). Det Senegals historia kan ha visat är att Washington Consensus idéer och

tillväxtens ”nedsippringseffekter” inte är botemedlet mot fattigdom, utan det krävs satsningar på de grundläggande brister majoriteten av befolkningen lider av för att bekämpa fattigdom.

Senegals ekonomi har vuxit och klassas idag av Världsbanken som ett ”low middle-income country”, men vad de senaste årens kraftigt ökade skulder får för effekt återstår att se.

Dessutom börjar dagens skuldnivåer i förhållande till GNI närma sig 1990-talets nivåer. Vid 1994 års devalvering uppnådde skuldnivån 78 procent av GNI, efter återhämtningen pendlade den mellan 59 och 65 procent. 2019 års skuldnivå uppgår till 59 procent. Eftersom dagens låneprogram från IMF och IDA är till stor del öronmärkta för fattigdomsbekämpning genom infrastruktursatsningar och direkt hjälp, till skillnad från 1990-talets programpunkter med restriktivt och liberaliserande innehåll, skulle nästa MPI kunna visa på en förbättring. Men det får framtiden avgöra.

4.2 Diskussion

Det denna övergripande undersökning försökt visa är hur policyutvecklingen i SAP från IMF förändrats över tid, allt eftersom den ekonomiska utvecklingen i låneländer förändrats, förvärrats och förbättrats. Kritiken mot Washington Consensus och liberaliseringspolitiken ledde till att utvecklingsekonomin växte och blev konkretiserat genom FN:s

utvecklingsprogram UNDP. Med UNDP började också index på socioekonomisk utveckling, eller ”human development”, användas och jämföras vilket gav flera nya perspektiv till debatten kring kärnfrågan: leder tillväxt automatiskt till välstånd, eller kan ett land öka sina medborgares välstånd utan att ha en tillväxt?

Det exemplet Senegal visar är att: 1990-talets underpresterande ekonomi (sett till tillväxt i GNI) gav förbättrade resultat i HDI och färre människor var fattiga; 2000-talet blandar och

(26)

25

ger med stor tillväxt men utan likartade framsteg för invånarna. Troligtvis eftersom fattigdom är ett problem som inte löses endast genom ökad eller minskad tillväxt. Senegal har ett högre GNI per capita än flera andra afrikanska länder men desto större fattigdom och sämre

indexvärden. Nej, fattigdom är ett problem svårare än så. Det flerdimensionella MPI ger goda indikationer på hur den är uppbyggd, och det ojämlikhetsjusterade IHDI visar på

ojämlikhetens effekter på fattigdomen. För utvecklingsekonomin ger dessa flerdimensionella index bättre vägledning till hur och var sociala insatser skulle kunna riktas.

Om syftet med denna undersökning hade varit att undersöka fattigdomens struktur och utveckling i Senegal, hade den tjänat på att gå djupare in i data och haft jämförelser med andra länder i regionen, men där finns svårigheter i att jämföra länder eftersom det finns stora industriella, politiska och kulturella skillnader. Denna uppsats skulle ta reda på hur Senegals ekonomiska utveckling hängt ihop med strukturanpassningsprogram från IMF och hur detta sammantaget påverkat den socioekonomiska utvecklingen. Generellt är IMF och

Världsbankens mål med sina insatser att lyfta länder upp ur beroendepositioner till utveckling och ekonomisk självständighet genom att bistå länder med kunskap, vägledning och

ekonomiska medel. Mätt i GNI har tillväxten i Senegal varit positiv men huruvida landet har blivit ekonomiskt självständigt eller robust nog att klara sig utan lån och bidrag från

multilaterala institut är en annan fråga.

För IMF, Världsbanken, FN, Senegal och flera andra länder är idag utrotningen av fattigdom ett av huvudmålen. Det Senegals prestation 1979 till 2019 visar är att fattigdomen minskat sedan första programmet, men det återstår fortfarande 5 miljoner människor i nöd.

(27)

26 5. Käll- och litteraturförteckning

Källor

De Vries, G.J., M.P. Timmer, and K. de Vries (2013). “Structural Transformation in Africa:

Static gains, dynamic losses.” GGDC research memorandum 136.

IMF (1995a), Senegal: Background Papers and Statistical Appendix, IMF (Country Report:

No. 95/71). Tillgänglig:

https://www.imf.org/en/Publications/CR/Issues/2016/12/30/Senegal-Background-Papers- and-Statistical-Appendix-563 [Hämtad 25-05-2021]

IMF (1995b), Press Release: IMF Approves Second Annual Loan for Senegal Under the ESAF [pressmeddelande] Tillgänglig:

https://www.imf.org/en/News/Articles/2015/09/14/01/49/pr9565 [11-12-1995]

IMF (1997), Senegal: Selected Issues and Statistical Appendix, IMF (Country Reports No.

97/94). Tillgänglig: https://www.imf.org/en/Publications/CR/Issues/2016/12/30/Senegal- Selected-Issues-and-Statistical-Appendix-2395 [Hämtad 25-05-2021]

IMF (2000), Senegal: Decision Point Document under the Enhanced Heavily Indebted Poor Countries (HIIPC) Initiative. Tillgänglig:

https://www.imf.org/external/np/hipc/2000/sen/index.htm [Hämtad 25-05-2021]

IMF (2004), Senegal: Enhanced Heavily Indebted Poor Countries (HIPC) Initiative Completion Point Document (Country Report No. 04/130). Tillgänglig:

https://www.imf.org/en/Publications/CR/Issues/2016/12/30/Senegal-Enhanced-Heavily- Indebted-Poor-Countries-HIPC-Initiative-Completion-Point-Document-17380 [Hämtad 25-05-2021]

IMF (2006) Senegal: 2006 Article IV Consultation—Staff Report; Public Information Notice on the Executive Board Discussion; and Statement by the Executive Director for Senegal (Country Report No. 07/335). Tillgänglig:

https://www.imf.org/en/Publications/CR/Issues/2016/12/31/Senegal-2006-Article-IV- Consultation-Staff-Report-Public-Information-Notice-on-the-Executive-21359 [Hämtad 25-05-2021]

IMF, Kireyev, Alexei P. (2013), Inclusive Growth and Inequality in Senegal, IMF (Working Papers No. 13/215)

https://www.imf.org/en/Publications/WP/Issues/2016/12/31/Inclusive-Growth-and- Inequality-in-Senegal-41006 [Hämtad 25-05-2021]

IMF (2015), Senegal: Staff Report for the 2014 Article IV Consultation and Eighth Review Under the Policy Support Instrument, IMF (Country Report No. 15/2). Tillgänglig:

(28)

27

https://www.imf.org/en/Publications/CR/Issues/2016/12/31/Senegal-Staff-Report-for-the- 2014-Article-IV-Consultation-and-Eighth-Review-Under-the-Policy-42578 [Hämtad 25- 05-2021]

IMF (2019a), Heavily Indebted Poor Countries (HIPC) Initiative and Multilateral Debt Relief Initiative (MDRI) – Statistical Update Tillgänglig:

https://www.imf.org/en/Publications/Policy-Papers/Issues/2019/08/06/Heavily-Indebted- Poor-Countries-HIPC-Initiative-and-Multilateral-Debt-Relief-Initiative-MDRI-48566 [Hämtad 25-05-2021]

IMF (2019b), Senegal: Staff Report for the 2018 Article IV Consultation and Seventh Review, IMF (Country Reports no. 19/27) Tillgänglig:

https://www.imf.org/en/Publications/CR/Issues/2019/01/28/Senegal-Staff-Report-for-the- 2018-Article-IV-Consultation-and-Seventh-Review-Under-the-46553 [Hämtad 25-05- 2021]

Oxford Poverty and Human Development Initiative (2020). “Senegal Country Briefing”, Multidimensional Poverty Index Data Bank. Tillgänglig: https://ophi.org.uk/wp- content/uploads/CB_SEN_2020.pdf [Hämtad 25-05-2021]

UNDP (2020), Human Development Report - Briefing note for countries on the 2020 Human Development Report, Senegal. Tillgänglig: http://hdr.undp.org/sites/default/files/Country- Profiles/SEN.pdf [Hämtad 25-05-2021]

World Bank (2021), Senegal country data. Tillgänglig:

https://data.worldbank.org/country/senegal [Hämtad 25-05-2021]

World Income Database (2021), Senegal. Tillgänglig: https://wid.world/country/senegal/

[Hämtad 25-05-2021]

Litteratur

Andersson, J., Andersson, M. (2019), Beyond Miracle and Malaise. Social Capability in Côte d’Ivoire and Senegal during the Development Era 1930–1980. St Comp Int Dev 54, 210–

232. Tillgänglig: https://doi.org/10.1007/s12116-019-09283-4 [Hämtad 25-05-2021]

Boone C. (1992), Merchant capital and the roots of state power in Senegal, 1930–1985.

Cambridge: Cambridge University Press

Camara Sylvan, M. (2013). IMF’s policyskapande roll i den globala ekonomin. En kritisk undersökning av IMF’s policyverktyg: dess implementering och utveckling, Uppsala.

Driscoll, David D. The IMF and the World Bank: How Do They Differ? Tillgänglig:

https://www.imf.org/external/pubs/ft/exrp/differ/differ.htm [Hämtad 25-05-2021]