Icke-demokratiska attityder
i homogena och maktdelande demokratier
Av: Mattias Tajik
Handledare: Rafael Ahlskog
Statsvetenskap C (C-uppsats) Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala Universitet, HT 2018 Antal ord: 13708
Abstract
Both consensus democracy and proportional electoral systems have been deemed to favor political participation over political competition. The aim of this paper is to test whether these power-sharing institutional arrangements correlate positively with non-democratic attitudes when the degree of ethnic and religious fragmentation is low. Data about people's attitudes towards democracy are collected from the World Value Survey and European Value Survey and cover up to 55 democratic societies. The hypotheses are tested by employing an ordinary least square multivariate regression model and use ethnic and religious fractionalization as interaction variables. By doing so it is possible to determine whether the correlation between the two power-sharing institutions and the share of non-democratic attitudes among a population might be moderated by a third variable (either ethnic or religious fractionalization). The main finding of the paper seems to suggest that no such interaction effect seems to be active. Neither consensus democracy nor proportional electoral systems were shown to correlate positively with non-democratic attitudes when the degree of ethnic or religious fractionalization was low. However, there seem to be some indications that proportional electoral systems might correlate negatively with non-democratic attitudes when ethnic fractionalization is low.
Innehållsförteckning
1.0 Introduktion 5
1.1 Andeweg mot Lijphart 6
2.0 Bakgrund 7
2.1 Andewegs hypotes 7
2.1.1 Kritik av Andewegs hypotes 8
2.2 Hypoteser 9
3.0 Datamaterial 10
3.1 World Value Survey & European Value Survey 10
3.2 Quality of Government 11
3.3. Comparative political dataset 11
4.0 Urval 11
4.1 Långvariga demokratier 12
4.1.1 Representativitet 13
4.1.2 Ett språkligt klargörande 14
5.0 Två oberoende variabler 15
5.1.Konsensusdemokrati och majoritär demokrati 15 5.1.1 Data om konsensusdemokrati 16 5.2. Valsystem 16 5.2.1 Data om valsystem 17 6.0 Icke-demokratiska attityder 18 6.1. Tidigare tillvägagångssätt 18 6.2 Operationalisering 19
6.2.1 Tänkbara problem med operationaliseringen 20
7.0 Interaktions- och kontrollvariabler 20
7.1 Interaktionsvariabler 20
7.1.1 Etnisk fraktionalisering 21 7.1.2 Religiös fraktionalisering 21 7.1.3 Begränsningar med tillvägagångssättet 21 7.1.4 Intuitionen bakom interaktionsvariabler 22
7.2 Kontrollvariabler 23
7.2.1 Ekonomisk utvecklingsnivå 23
7.2.2 Kulturer 23
8.0 Analys 24
8.1 Deskriptiv statistik 24
8.3 Konsensusdemokrati och religiös fraktionalisering 28 8.4 Proportionella valsystem och etnisk fraktionalisering 30 8.5 Proportionella valsystem och religiös fraktionalisering 32
9.0 Slutdiskussion 34
Referenser 37
Appendix 1: Länder samt andel icke-demokrater 42
Lista över figurer och tabeller
Figur 1: Tydliggörande av relationen mellan icke-demokratiska regimtyper,
konsensusdemokrati och majoritär demokrat 14
Tabell 1. Deskriptiv statistik 25 Tabell 2. Effekten av konsensusdemokrati på andelen icke-demokrater med etnisk
fraktionalisering som interaktionsvariabel. 27 Tabell 3: Effekten av konsensusdemokrati på andelen icke-demokrater givet tre värden
på graden av etnisk fraktionalisering 28
Tabell 4: Effekten av konsensusdemokrati på andelen icke-demokrater med religiös fraktionalisering som interaktionsvariabel. 29 Tabell 5: Effekten av konsensusdemokrati på andelen icke-demokrater givet tre
observerade värden på graden av religiös fraktionalisering. 30
Tabell 6: Effekten av proportionella valsystem på andelen icke-demokrater med etnisk fraktionalisering som interaktionsvariabel. 31 Tabell 7: Effekten av proportionella valsystem på andelen icke-demokrater givet tre
observerade värden på graden av etnisk fraktionalisering. 32
Tabell 8: Effekten av proportionella valsystem på andelen icke-demokrater med religiös fraktionalisering som interaktionsvariabel. 33 Tabell 9: Effekten av proportionella valsystem på andelen icke-demokrater givet tre
observerade värden på graden av religiös fraktionalisering. 34
1.0 Introduktion
Maktdelande institutioner är de politiska institution som tillgodoser olika intressen och grupper att representeras i det politiska systemet (Norris 2008:4). Maktdelande 1
institutioner tenderar att tona ner graden av politisk tävlan för att istället generera samarbetssituationer mellan olika politiska aktörer (Norris 2008:4).
Ett av de mest inflytelserika verken i studiet av maktdelande institutioner är Lijpharts Patterns of democracy. I verket föreslår Lijphart två olika visioner för hur makten kan fördelas i en demokrati. Antingen kan makten koncentreras till majoriteten eller så kan makten erhållas av så många som möjligt (Lijphart 1999:2). Lijphart
(1999:9;31) kallar den maktdelande demokratin för konsensusdemokrati. Den maktkoncentrerande varianten kallar han för majoritär demokrati. Verket har varit kontroversiellt, inte minst därför att Lijphart (1999:275ff; 301) argumenterar för att konsensusdemokratier tenderar att prestera bättre, eller åtminstone lika bra som majoritära demokratier i flera avseenden, bland annat vad gäller demokratisk kvalitet.
En av de forskare som är kritiska till Lijpharts verk är Andeweg. Han menar att politisk maktdelning mycket väl kan vara eftersträvansvärt i heterogena samhällen (Andeweg 2001:121f). När flera olika grupper befolkar ett samhälle kan det finnas skäl att låta dem dela på den politiska makten (Andeweg 2001:121). Detta behov finns däremot inte i homogena samhällen (Andeweg 2001:121). Genom att hämta argument 2
både från Dahls Polyarchy: Participation and opposition och Lijpharts Typologies of
Democratic systems formulerar Andeweg (2001:120ff) en kritik riktad mot Lijpharts
konsensusdemokrati.
Utifrån argumentationen formulerar och testar Andeweg en hypotes , vars resultat tycks ge belägg för argumentet. I den här undersökningen lyfts tre skäl till att vara kritisk till hur den hypotesen har formulerats. Utifrån den kritiska genomgången av Andewegs hypotesformulering formuleras två alternativa hypoteser vilka testar Andewegs argumentation.
Andewegs argument verkar vara överförbara på andra konceptualiseringar av politisk maktdelning. Den kanske mest centrala formella institutionen vilken möjliggör politisk maktdelning är proportionella valsystem (Norris 2008:103).Utöver de två hypoteserna som formuleras för att direkt testa Andewegs argument, formuleras två ytterligare hypoteser vilka berör proportionella valsystem.
1 Termen maktdelande är här en översättning av termen “power-sharing” vilken bland annat används av
Norris (2008).
2 “Homogenitet används för att referera till motsatsen till “heterogent”, “fragmenterat” och
1.1 Andeweg mot Lijphart
Andewegs kritik av Lijphart tar sin början i ett synsätt som förstår demokratin som ett tvådimensionellt begrepp. Den första av dessa dimensioner handlar om politiskt
deltagandeoch den andra om politisk tävlan (Andeweg 2001:120). Förståelsen av 3
demokrati som ett tvådimensionellt begrepp med dessa dimensioner härrör ur Dahls verk Polyarchy: Participation and Opposition (1971). Andeweg (2001) förutsätter att det råder ett trade-off-förhållande mellan demokratins båda dimensioner.
Demokratin, menar Andeweg (2001:121), är tänkt att skapa en länk mellan folkets vilja och politisk policy. I stater som genomsyras av fragmentering tenderar premierandet av deltagande att vara den bästa möjligheten för att möjliggöra en samstämmighet mellan folkets vilja (eller viljor) och offentlig policy (Andeweg 2001:120f). Andeweg skriver att “frånvaron av en tydlig gränsdragning [...] mellan eliten och massan indikerar en samstämmighet av intressen och idéer inom varje socialt segments medborgare och ledare[...]”(Andeweg 2001:121f egen översättning). På grund av samstämmigheten inom varje segment krävs det inte att medborgarna har ständig möjlighet att utkräva ansvar från sina ledare (Andeweg 2001:121f). Premierandet av politiskt deltagande ser däremot till att varje socialt segment representeras i politiken genom sina eliter (Lijphart 1975:184; Norris 2008:4). När samhällen däremot inte präglas av fragmentering är den mest betydande gränsen den mellan folket och eliten (Andeweg 2001:122). I sådana samhällen måste folket ha goda möjligheter att utkräva ansvar från eliterna. Andeweg argumenterar för att ansvar bäst kan utkrävas då eliterna tvingas konkurrera med varandra (Andeweg 2001:121). Konkurrenssituationen
innebär dels att eliterna får intresse av att kontrollera varandra och dels att medborgarna har goda möjligheter att välja bort sina politiska eliter (Andeweg 2001:121). Andeweg anger två skäl till varför möjligheten att rösta bort sina eliter inskränks i demokratier som delar makten. För det första tenderar maktdelande institutioner att göra kopplingen mellan väljarnas röst och den konstellation som styr landet mindre uppenbar (Andeweg 2001:122f). Även då ett parti får ett tydligt mindre väljarstöd i ett val än ett tidigare val kan ett parti ändå få vara med och regera. Det finns nämligen ofta möjligheter att genom samarbeten och koalitioner se till att få vara med och regera. Den andra viktiga poängen är att de samarbetssituationer som kommer utav de institutionella ramverken gör det mindre uppenbart för väljarna vem som ska
bestraffas eller belönas för en särskild policy (Andeweg 2001:123). Exempelvis, om en grupp partier kommer överens om en särskild policy är det svårt för väljarna att avgöra vilka aspekter av den som härrör ur ett särskilt partis agerande eller vilket parti som har varit pådrivande i att få igenom den.
3 Politiskt deltagande är en översättning av “inclusiveness”. Politisk tävlan är en översättning av “public
På grund av de sämre möjligheterna att välja bort de politiska makthavarna i demokratier, som premierar samarbete och deltagande över tävlan och
ansvarsutkrävande, varnas det för att en frustration och en motvilja mot demokratin kan genereras bland befolkningen (Andeweg 2001:123). Varningen är hämtad från den unge Lijpharts verk Typologies of Democratic systems där Lijphart varnar för att
homogena demokratier, som präglas av att politikerna samarbetar och som samtidigt ger dåliga möjligheter till att välja bort politikerna, kan komma att få folket att vilja välja bort det politiska systemet i sin helhet(Andeweg 2001:117ff;123f; Lijphart 1968:37f). Lijphart varande för att det skulle kunna generera en opposition av radikala demokrater som vill omstöpa demokratin (Lijphart 1968:38). Andewegs varning är desto mer
hotande mot demokratin. Andeweg varnar nämligen för att en icke-demokratisk opposition kan komma att genereras (Andeweg 2001:121). 4
I sin svarsartikel kommenterade Lijphart att populistiska partiernas framgångar i konsensusdemorkatier inte beror på att institutionerna genererar ett missnöje bland medborgarna utan därför att konsensusdemorkatier, med sina proportionella
valsystem, ger högerpopulistiska partier en chans att ta sig in parlamenten (Lijphart 2001:135). Lijpharts svar är dock otillfredsställande. Det kan nämligen mycket väl vara så att både Lijphart och Andeweg har rätt samtidigt. Proportionella valsystem, vilket är ett av konsensusdemokratin kännetecken, kan ge icke-demokratiska partier en bättre möjlighet att ta sig in i parlamentet samtidigt som konsensusdemokratin kan generera en opposition mot demokratin. Det ena utesluter inte det andra.
Syftet med den här uppsatsen är att testa Andewegs argument på ett större antal länder och med en annan operationalisering av icke-demokratiska attityder. Därutöver testar uppsatsen argumentets överförbarhet på en annan enklare form av maktdelande institution.
2.0 Bakgrund
Den här undersökningen har inspirerats av Andewegs kritik mot Lijphart på två sätt. För det första: Idén om vilka svar som söks härrör därifrån. För det andra: Idén om hur de svaren måste sökas kommer genom en kritisk granskning av Andewegs
hypotesformulering. Den hypotes som Andeweg härleder ur sitt argumentbeskrivs kort beskrivas för att därefter kritiseras utifrån tre aspekter. Därefter presenteras den här undersökningens hypoteser.
2.1 Andewegs hypotes
För att testa om argumentet har bäring utröner Andeweg en hypotes. Förutsatt att det stämmer att en icke-demokratisk opposition genereras i konsensusdemokratier borde det vara så, menar Andeweg (2001:123f), att icke-demokratiska partier når högre
4 Ordet opposition förstås här som motstånd. Det handlar alltså inte om de politiska partier som står
valresultat i konsensusdemokratier än i majoritära demokratier. De icke-demokratiska partierna är olika högerpopulistiska partier i Europa. Testet genomförs på 12 länder. Sju av dessa är konsensusdemokratier och fem är majoritära demokratier. Resultatet av testet visar att högerpopulistiska partier generellt sett når högre valresultat i
konsensusdemokratier (Andeweg 2001:123). Detta ser Andeweg (2001:123ff) som en indikation på att argumentet har bäring.
2.1.1 Kritik av Andewegs hypotes
Andewegs hypotes är problematisk av åtminstone tre skäl. För det första mäter Andeweg den icke-demokratiska oppositionen genom att mäta väljarstödet för
högerpopulistiska partier. Det är dock inte självklart att en röst på ett högerpopulistiskt parti nödvändigtvis är en röst emot demokratin. Det brukar framföras att populister vänder sig emot särskilda aspekter av den liberala demokratin snarare än demokrati i sin helhet (Mudde & Kaltwasser 2012:16f; Pappas 2016:18). En sådan kritik är dock inte i sig självt särskilt fruktbar. Bara för att två forskare använt samma term betyder det inte nödvändigtvis att de använder samma begrepp (jfr. Teorell & Svensson 2007:37). Eftersom att Andeweg aldrig definiera “populism” återstår att undersöka vilka partier som termen refererar till. En granskning visar att bland andra österrikiska Freiheitliche Partei Österreich (FPÖ) och belgiska Vlaams Belang (VB) används som exempel av Andeweg (2001:123). Samma partier ryms inom definitioner av populism som inte nödvändigtvis betraktar populism som något icke-demokratiskt (Mudde & Kaltwasser 2012:27;113). Detta innebär inte att Andeweg nödvändigtvis har fel i att stödet för högerpopulistiska partier kan vara ett uttryck för en icke-demokratisk opposition, utan enbart att det finns skäl till att ställa sig skeptisk till att det nödvändigtvis är så.
Det andra problemet är också kopplat till att använda det elektorala stödet för partier som en indikation på storleken på den icke-demokratiska oppositionen. Institutionella ramverk kan påverka valutslag på flera olika sätt. Skillnaden mellan konsensusdemokratier och majoritära demokratier är bland annat att
konsensusdemokratier i högre grad tenderar att använda sig av proportionella valsystem medan majoritära demokratier tenderar att använda sig av
majoritetsvalsystem (Lijphart 1999:303). Det är välkänt att proportionella valsystem gynnar mindre partier och genererar flerpartisystem; och att majoritära valsystem gynnar större partier och tenderar att generera tvåpartisystem (Duverger 1964; Lijphart 1999). Detta brukar kallas Duvergers lag. Duverger (1964:217) anger ett mekaniskt och ett psykologiskt skäl till detta. Det mekaniska handlar om att bara det största partiet i varje distrikt får ett mandat från distriktet. Små partier måste slå starkt över sitt medelresultat i något distrikt för att ens lyckas få ett enda mandat. Det
två stora partierna som de anser står dem närmast, snarare än att rösta på det parti som
står dem närmast, utav alla partier. Ungefär samma kritik mot Andewegs
hypotesformulering riktades av Lijphart (2001). Han kommenterade att skälet till att populistiska partier har ett större väljarstöd i konsensusdemokratier beror på
“[...]chansen det proportionella systemet erbjuder dem att bli valda” (Lijphart 2001:135 egen översättning). Att använda väljarstödet för populistiska partier som mått på den icke-demokratiska opinionen är alltså problematiskt därför att väljarstödet dels kan bero på Duvergers lag men det kan också bero på det Andeweg menar är en opposition mot demokratin.
Slutligen, trots att Andeweg argumenterar för att problemen framförallt gäller i homogena samhällen så testar han sitt argument på tolv länder i Europa utan att ge skäl till att tro att några av dem är homogena eller heterogena (Andeweg 2001). Det innebär att Andeweg aldrig testar den interaktionseffekt som borde vara verksam enligt
argumentet.
En studie som mäter icke-demokratiska attityder måste genomföras på ett sådant sätt att den undkommer dessa problem. I den här undersökningen har detta gjorts genom att studera hur respondenter i 55 kontra 35 olika länder har valt att besvara frågor som konstruerats av World Value Survey samt European Value Survey. Ett sådant mått undkommer åtminstone att ställas under påverkan av Duvergers lag.
Undersökningen utförs med en regressionsmodell med fler fall än de som inkluderades i Andewegs studie. Detta ger bättre möjligheter att fånga in en eventuell samvariation och bättre möjligheter att isolera för alternativa förklaringsvariabler (Teorell & Svensson 2007:204). Dessutom ger en kvantitativ metod möjligheten att konstruera en modell som mäter den påverkan maktdelande institutioner har på andelen icke-demokrater, givet olika värden på samhällets fraktionalisering. Detta görs genom att låta samhällelig fraktionalisering fungera som en interaktionsvariabel.
2.2 Hypoteser
Andewegs (2001) argument är ett villkorat argument (jfr Brambor et al. 2005:64). Det innebär att Andeweg inte menar att konsensusdemokrati alltid leder till en
icke-demokratisk opposition. Utan det gör det under en viss förutsättning, nämligen då samhället har en låg grad av fraktionalisering (Andeweg 2001). Sådana argument brukar kunna beskrivas väl genom låta fraktionalisering fungera som en
konceptualiseringar av samhällets fraktionalisering(se till exempel Norris 2008:50; Selway & Templeman 2011; Lijphart 1999:58).
Om Andewegs argument stämmer borde det vara så att en större andel av befolkningen i länder som är konsensusdemokratier uppvisar icke-demokratiska attityder, när graden av fraktionalisering hålls nere. Följande två hypoteser har formulerats för att testa Andewegs argument:
H1: Konsensusdemokrati samvarierar positivt med andelen icke-demokratiska
respondenter när graden av etnisk fraktionalisering är låg. När den etniska fraktionaliseringen är högre blir sambandet mindre positivt.
H2: Konsensusdemokrati samvarierar positivt med andelen icke-demokratiska
respondenter när graden av religiös fraktionalisering är låg. När den religiösa fraktionaliseringen är högre blir sambandet mindre positivt.
Utöver dessa två hypoteser som direkt testar Andewegs argument har två ytterligare hypoteser formulerats. Andewegs argument riktas nämligen rent konkret mot Lijpharts konsensusdemokrati. Men Lijpharts konsensusdemokrati är bara en idé om
maktdelning institutioner. Andewegs argumentation kan lyftas upp en abstraktionsnivå och tolkas som ett argument mot maktdelande institutioner överlag. Genom en sådan tolkning kan argumentet testas på andra maktdelande institutioner. Här har valts att även formulera liknande hypoteser om proportionella valsystem. De båda hypoteserna lyder:
H3: Proportionella valsystem samvarierar positivt med andelen icke-demokratiska
respondenter när graden av etnisk fraktionalisering är låg. När den etniska fraktionaliseringen är högre blir sambandet mindre positivt.
H4: Proportionella valsystem samvarierar positivt med andelen icke-demokratiska
respondenter när graden av religiös fraktionalisering är låg. När den religiösa fraktionaliseringen är högre blir sambandet mindre positivt.
3.0 Datamaterial
För att ge svar på undersökningens hypoteser har data från flera olika databaser insamlats. Dessa presenteras här i korthet.
3.1 World Value Survey & European Value Survey
insamlad genom intervjuer med ett slumpmässigt urval av individer (Inglehart et al. 2014; EVS 2016).
De frågor som används i den här undersökningen är formulerade på precis samma sätt i både EVS och WVS (WVS 2015; EVS 2011). I vissa fall har både WVS och EVS samlat in data från ett land. När så har skett har WVS data använts. Skälet till detta är att i samtliga fall då både WVS och EVS samlat in data från ett land har WVS använt större urval. 5
3.2 Quality of Government
Quality of Government (QoG) innehåller totalt cirka 2100 variabler (Teorell et al.
2018:4). Datan från QoG har använts för att sortera in länder i långvariga demokratier. I huvudsak har QoG också använts för att kategorisera länder efter valsystem. I två fall saknades dock sådan data. I båda dessa fall kompletterades detta med data från
Varieties of Democracy project (V-dem). Qog har också använts för att samla in data för de båda kontrollvariablerna, samt de båda interaktionsvariablerna.
3.3. Comparative political dataset
Comparative political dataset (CPDS) innehåller en mängd användbara indikatorer vid studiet av komparativ politik. CPDS har bland annat sammanställt data som replikerar den som används av Lijphart i Pattern of Democracy (Armingeon et al. 2018:10f; 75f). Datan omfattar 36 länder, varav 35 används i den här undersökningen (Armingeon et al. 2018:2).
4.0 Urval
För att den här undersökningen ska göras möjlig måste datan om människors attityder gentemot demokratin vara jämförbar. För det krävs det att människor har en ungefär likadan förståelse för vad demokrati innebär i de länder som undersöks.
Norris (2011) visar att kunskapen om demokrati skiljer sig åt mellan olika länder. Människor i auktoritära stater definierar demokrati på ett annat sätt än människor i demokratiska stater (Norris 2011). Norris (2011:153ff; 163) visar att förståelse för demokratins begreppsliga innebörd är något som utvecklas med tiden. Norris (2011:159f) visar dels att i stort sett överallt förstår människor att demokrati har att göra med fria val. Hon visar också att historisk erfarenhet av demokrati gör att människor i högre grad förstår att demokrati inte är liktydigt med saker ekonomiskt välstånd; och att människor lär sig att skilja demokrati från auktoritära styrelseformer (Norris 2011:163). Givet dessa empiriska belägg vore det ett misstag att formulera en undersökning som mäter demokratiska attityder i alla världens länder. (I alla fall om undersökningen till viss del förlitar sig på att fråga människor vad de tycker om
demokrati). Det skulle inte heller räcka att låta urvalet enbart bestå av demokratiska stater. Kunskapen om demokratins innebörd kommer sannolikt inte att förändras nämnvärt bara för att ett land gått från att ha varit en diktatur den ena dagen för att den andra bli en demokrati. Socialiseringsargumentet förutsätter nämligen att förståelsen för demokrati blir bättre med tiden (Norris 2011:159ff). Givet att undersökningens mål är att söka studera förekomsten av icke-demokratiska attityder i egentlig mening, och inte enbart till namnet, måste urvalet göras på ett sådant sätt att länder där förståelsen för demokrati kan tros vara sämre sorteras bort.
Med socialiseringsargumentet i åtanke har en avgränsning gjorts i tiden. För att ett land ska kunna tas med i urvalet måste landet ha varit en demokrati en längre period. Denna gränssättning görs vid att landet har varit en demokrati i åtminstone tio år innan landet undersöktes inom ramen för WVS. Det ska sägas att den här
avgränsningen i tid är godtyckligt satt. Det finns nämligen ingen praxis eller några teoretiska resonemang eller för den delen empiriska belägg som säger att befolkningen har en god förståelse för demokrati efter att staten de bor i har varit en demokrati i just tio år. Givet att Norris socialiseringsargument stämmer så lär en sådan avgränsning i tiden göra att respondenternas kunskaper om demokratin är mer lika varandras, och att datan således även är mer jämförbar.
Urvalet bestäms både av denna gränssättning men också av rent praktiska omständigheter. Enbart länder som undersökts i WVS våg 5 eller EVS våg 3 kan vara med i urvalet. Detta resulterar i att 35 länder kan tas med för att testa H1 och H2; samt att 55 länder tas med för att testa H3 och H4. Samtliga länder presenteras i Appendix 1.
4.1 Långvariga demokratier
I stycket ovanför framfördes de krav som måste ställas på ett land för att det ska kunna tas med i urvalet. Landet måste vara en långvarig demokrati (vilket här förstås som att landet har varit en demokrati i tio år innan det undersöktes i WVS). För att avgöra om ett land uppfyller detta kriterium måste demokrati göras mätbart. Men dessförinnan måste demokrati definieras teoretiskt.
Eftersom att det teoretiska resonemanget, hämtat från Andeweg (2001), bygger på en tvådimensionell definition av demokrati har en sådan demokratidefinition använts även här. Andeweg (2001:120) hämtar idén om demokrati som ett
tvådimensionellt begrepp från Dahls verk Polyarchy: Participation and Opposition. Demokrati definieras av Dahl (1971:1f;5f) som ett politiskt system vilken innehåller två dimensioner: politisk tävlan och politiskt deltagande. Politisk tävlan handlar om i vilken mån de politiska eliterna utsätts för en situation där de konkurrerar om den politiska makten. Deltagande handlar om den grad till vilken medborgarna har möjlighet att delta i den politiska processen.
Eftersom att länderna enbart behöver sorteras in i två kategorier (långvariga demokratier och “inte-långvariga demokratier”) har ett dikotomt demokratimått
gör det inte det så är det inte en demokrati. De kriterier som har ställts för att ett land ska anses vara en demokrati är hämtade från Boix et al. (2013).
För att ett land ska anses uppnå en tillräcklig nivå av politisk tävlan måste landet uppnå följande två krav: (1)“Den exekutiva makten är direkt eller indirekt vald i
allmänna val och står till svars direkt inför väljarna eller inför den legislativa församlingen”; och (2) “Den legislativa församlingen (eller exekutiven om den väljs direkt [av folket]) är valda i fria och rättvisa val” (Boix et al. 2013:1530 egen
översättning). För att ett land ska anses uppnå en tillräcklig nivå av politiskt deltagande måste “en majoritet av all vuxna män ha rätt att rösta” (Boix et al. 2013:1530). Ett land måste uppfylla både kraven på politisk tävlan och kravet på politiskt deltagande för att kunna räknas som en demokrati (Boix et al. 2013:1530).
Operationaliseringen av demokrati som Boix et al. (2013) har använt ska här beskrivas i korthet. För att avgöra om det första kravet för politisk tävlan är uppfyllt 6
har andrahandsuppgifter om länders konstitutioner använts (Boix et al. 2013:1531). Om det i konstitutionen är beskrivet att exekutiven väljs av folket eller genom den legislativa församlingen anses kravet vara uppfyllt (Boix et al. 2013:1531). För att ett val ska räknas som fritt och rättvist måste antingen ett fredligt regeringsskifte ha inträffat eller om ett sådant inte har inträffat så måste det saknas rapporter om att en viss regering suttit kvar vid makten på grund av några oegentligheter (som
militärkupper, valfusk eller dylikt) (Boix et al. 2013:1531f). För att avgöra om ett land uppfyller deltagandekriteriet har andrahandsuppgifter om rösträttens juridiska utsträckning använts (Boix et al. 2013:1533). Länder som har uppfyllt dessa krav oavbrutet i tio år fram till det år WVS genomför sina attitydundersökningar i landet är att räkna som långvariga demokratier.
Datan som har använts för att avgöra om ett land är en långvarig demokrati är hämtad från QoG och är en uppdaterad version av den data som konstruerats av Boix et al. (2013) (Boix et al. 2014a; Boix et al. 2014b:1).
4.1.1 Representativitet
Några sista ord bör nämnas om urvalet. Eftersom att urvalet varken är ett slumpmässigt eller ett strategiskt urval av långvariga demokratier måste möjligheterna att
generalisera resultatet vila på att urvalet i någon mån är typiskt. I det större urvalet som används för att besvara H4 och H3 ingår de allra flesta långvariga demokratier. Det finns dock en viss skevhet i urvalet. Framförallt har mikrostater exkluderats därför att det saknas attityddata från dessa länder. Därutöver saknas Filippinerna, Israel och en del stater i Latinamerika. Samtidigt innehåller det större urvalet nästan samtliga långvariga demokratier i Europa och västvärlden. Den skevheten kan komma att ha påverkat undersökningens resultat och det kan ifrågasättas i vilken mån resultatet kan betraktas som representativt för långvariga demokratier i stort.
För det något mindre urvalet av 35 länder som används för att besvara H1 och
H2 bör det understrykas att samtliga länder antingen är OECD- eller EU-länder
(Armingeon et al. 2018). Förutom Japan befinner sig samtliga länder i antingen Europa, Nordamerika eller Oceanien. Länderna är ekonomiskt välmående och kulturell
centrerade i västvärlden.
4.1.2 Ett språkligt klargörande
Läsare av den här uppsatsen riskerar att vid det här laget förvirras något av
språkbruket. Det har nu påpekats att det som utmärker en demokrati är både en hög grad av politisk tävlan och en hög grad av politiskt deltagande. Samtidigt har det antytts att konsensusdemokratier premierar politiskt deltagande över politisk tävlan.
Majoritära demokratier har omvänt beskrivits utmärks med att premiera politisk tävlan över politiskt deltagande. Skälet till att förvirring här kan uppstå har att göra med de rent språkliga svårigheterna att beskriva hur högt eller lågt någonting är(jfr
nivåskattningsproblemet i Esaiasson et al 2017:144f). För att råda bot på förvirringen har figur 1 konstruerats för att förklara hur begreppen förhåller sig till varandra. Den horisontella linjen mäter graden av politiskt deltagande och den vertikala graden av politisk tävlan.
Figur 1: Tydliggörande av relationen mellan icke-demokratiska regimtyper, konsensusdemokrati och
majoritär demokrati. Figuren är baserad på en figur i “Polyarchy: Participation and Opposition” (1971:7).
Längst upp i det högra hörnet står demokrati utmarkerat. Samtliga länder som uppnår demokratins grundkriterier hamnar inom den sfären. K och M markerar
relation till M. Båda demokratityperna utmärks dock av en hög grad av både politisk
tävlan och politiskt deltagande i relation till icke-demokratiska regimtyper.
5.0 Två oberoende variabler
Två oberoende variabler används separat för att undersöka en eventuell
interaktionseffekt mellan maktdelande institutioner och samhällelig fraktionalisering. Maktdelande institutioner och samhällelig fraktionalisering tros i kombination ha en viss effekt på andelen icke-demokrater. Den första av dessa maktdelande institutioner är Lijpharts konsensusdemokrati. Vid sidan om detta testas effekten av proportionella valsystem.
5.1.Konsensusdemokrati och majoritär demokrati
Innan konsensusdemokrati kan beskrivas ska ett kort språkligt klargörande göras. Lijphart ser konsensusdemokrati som ett tvådimensionellt begrepp. Andewegs argument berör dock enbart en av dessa dimensioner. Andeweg benämner den dimensionen nästan uteslutande som “konsensusdemokrati” trots att den enbart refererar till en av Lijpharts dimensioner (Andeweg 2001). För enkelhetens skull används termen konsensusdemokrati här på samma sätt som Andeweg använder den.
Lijphart (1999) argumenterar för att det finns två olika sätt för hur en demokrati kan utformas. Den ena av dessa syftar till att koncentrera makten till en majoritet, den andra till att dela makten mellan så många som möjligt (Lijphart 1999:2). Det rör sig inte om enkel dikotomi utan snarare två idealtyper. Verkliga länder är aldrig
fullständiga konsensusdemokratier eller fullständiga majoritära demokratier, utan de befinner sig någonstans mittemellan dessa två ideal.
Det maktdelande idealets ändpunkt är konsensusdemokrati, det
maktkoncentrerande idealets ändpunkt är majoritär demokrati. Konsensusdemokrati kännetecknas av att dela upp makten mellan flera olika aktörer och således även kompromisser och förhandlingar på politisk nivå (Lijphart 1999:2). Majoritära demokratier kännetecknas omvänt av att koncentrera makten till få politiska aktörer, vilka idealt är tänkt att representera en majoritet av befolkningen (Lijphart 1999:2). I den här uppsatsen förstås konsensusdemokrati bestå av fyra särdrag. Dessa fyra särdrag är flerpartisystem, koalitionsregeringar, en legislativ församling som är jämnstark med den exekutiva makten, samt ett proportionellt valsystem (Lijphart 1999:62ff; 90ff; 116ff; 143ff). Genom dessa institutioner är tanken att alla politiska intressen ska tillgodoses politisk representation. Samtidigt menar forskare som Andeweg (2001) att detta görs på bekostnad av den politiska tävlan (se även Norris 2008:4). Majoritära demokratier kännetecknas omvänt av tvåpartisystem,
(Lijphart 2012:10). Belgien är ett exempel på ett typiskt konsensusdemokratiskt land (Lijphart 2012:32f).
5.1.1 Data om konsensusdemokrati
Att använda Lijpharts egen data från någon av de båda utgåvorna av Patterns of
Democracy (1999 eller 2012) är problematiskt. Den här undersökningen förlitar sig på
data från WVS för att mäta människors attityder. En del av Lijpharts trettiosex länder saknas det sådan information om. För att en regressionsmodell ska vara gångbar och att det ska vara möjligt att testa en eventuell interaktionseffekt måste undersökningen innehålla relativt många fall. Av det skälet har data som sammanställts av CPDS använts istället. Datan från CPDS liknar Lijpharts data till stora delar. Skillnaden är dock att den omfattar 36 delvis andra länder, vilka alla är OECD-länder eller EU-länder. Lijpharts data omfattar också 36 länder men de är alla från en mer varierande kulturell kontext.
CPDS data skiljer sig från Lijpharts data på två sätt. För det första, i Patterns of
Democracy tilldelas länder en plats på skalan mellan konsensusdemokrati och majoritär
demokrati som ett medelvärde utefter hur majoritärt eller konsensusdemokratiskt landet varit under cirka 25 eller cirka 50 år(Lijphart 1999:312ff). I CPDS:s data är istället ett medelvärde ihopräknat över en tioårsperiod (Armingeon et al 2018:75). Trots detta gör det liten skillnad för hur länderna placeras i skalan (Armingeon et al. 2018:75). Den andra skillnaden mellan CPDS:s data och den som används av i Patterns
of Democracy (1999; 2012) är att CPDS har valt att plocka bort en av indikatorerna,
nämligen intressegrupprepresentation. På så sätt är CPDS:s definition av konsensusdemokrati något mindre maximal än den som används i Patterns of
Democracy. Lijpharts mått på intressegruppsrepresentation är för övrigt kritiserat.
Taagapeera (2003:2f; 6f) menar till exempel att den saknar logisk och strukturell koppling till resterande indikatorer.
De fyra kvarstående indikatorerna mäts på ungefär samma sätt som i Lijpharts
Patterns of Democracy. Det effektiva antalet partier i den legislativa församlingen mäts i
samma index (Armingeon 2018 et al. 9;75; Lijphart 1999:65ff). Enpartiregeringar mäts med en dikotom variabel vilken särskiljer enpartiregeringar från andra typer av
regeringar (Armingeon et al. 2018:6;75). Även valens proportionalitet mäts i samma index (Armingeon et al. 2018:10;75; Lijphart 1999:157ff). Graden av den exekutiva maktens dominans mäts, både av Lijphart och CPDS, utifrån hur länge en regering sitter kvar vid makten (Armingeon et al. 2018:4; Lijphart 1999: 129ff).
5.2. Valsystem
Den andra typen av institution som undersöks är valsystemet. Till skillnad från
konsensusdemokrati, vilken fluktuerar något från år till år tenderar valsystemet att vara mer långlivade institutioner (jfr Lijphart 1999:253f; Norris 2008:218f).
valsystem vilket gör detta “relativt proportionellt” (Norris 2008:114). Proportionella valsystem definieras här som de valsystem som använder flermansvalkretsar och där antingen ett kvotsystem eller ett uppdelningssystem används (Bormann & Golder 2013:361). Alla proportionella system använder sig antingen av partilistor eller så kallade ”single transferable votes”. Genom att översätta röster till politiska mandat på 7
ett “relativt proportionellt” sätt är tanken att alla politiska intressen tillgodoses en möjlighet att ges representation i den beslutfattande församlingen (Norris 2008:108).
Anledningarna till att valsystemet tas med i undersökningen vid sidan om konsensusdemokrati är flera. Dels finns det skäl att tro att Andewegs argument kan tänkas vara överförbart till andra typer av maktdelande institutioner. Kritiken som riktas av Andeweg (2001) är konkret en kritik mot konsensusdemokrati men i förlängningen en kritik som kan tillämpas mot alla institutionella arrangemang som kan antas premierar politiskt deltagande över politisk tävlan. Andeweg(2001) menar nämligen att konsensusdemokrati genererar icke-demokratiska attityder i homogena samhällen därför att konsensusdemokrati stävjar graden av politisk tävlan i förmån för politiskt deltagande. Om andra institutionella arrangemang kan antas premiera politiskt deltagande över politisk tävlan torde resultatet vara detsamma.
Argumenten som omgärdar valsystem liknar de argument som Andeweg riktar mot konsensusdemokrati. Powell (2000) lyfter argument för och emot proportionella och majoritära system. I och med att majoritära valsystem tenderar att generera tvåpartisystem och enpartimajoriteten, menar Powell (2000:11;26), att majoritära valsystem (åtminstone på teoretisk nivå) ger väljarna klara alternativ att välja mellan (jfr Norris 2008:111). Proportionella valsystem å andra sidan genererar flerpartisystem och en legislativ församling där de politiska intressena är fördelade på ett sätt som i högre grad efterliknar den intressefördelningen som återfinns i folket (Powell 2000:13; Norris 2008:108).
Dessutom har proportionella valsystem argumenterats för att vara den mest kraftfulla formella institutioner som möjliggör politisk maktdelning (Norris 2008:103). Proportionella valsystem anses vara drivande i att generera flera aspekter av
konsensusdemokrati (Lijphart 1999:303). Flerpartisystem och koalitionsregeringar tenderar i hög grad att vara en konsekvens av valsystemet (Lijphart 1999:303).
Proportionella valsystem medför dessutom en rent praktisk fördel: datan om länders valsystem är betydligt mer lättillgänglig än data om konsensusdemokratier.
5.2.1 Data om valsystem
Den data som har använts för att kategorisera länder efter valsystem är sammanställd av Golder & Borrmann (2013). Länderna är kategoriserade efter vilket valsystem som används till underhuset (i de fall då de har flera kammare) (Borrmann & Golder
2013:5). Datan är i huvudsak hämtad från QoG. I två fall saknades data om valsystemet. Detta kompletterades med data som sammanställts av V-dem.
Valsystem, i sin helhet, tenderar att vara institutioner som är relativt stabila över tid (Norris 2008:218f). Ibland sker det dock att länder ändrar valsystem. I den här undersökningen har varje land kodats utefter det valsystem som användes vid det senaste valet, innan WVS samlade in attityddata från landet.
6.0 Icke-demokratiska attityder
“Stöd” har beskrivits som ett “värderat ställningstagande gentemot ett objekt” (Easton 1975:3). Stödet för demokratin förstås inte som stödet för de politiker eller tjänstemän som befolkar demokratins institutioner, inte heller handlar det om att stödja nationen (jfr Easton 1975). En demokrat är en person som anser att demokrati, som princip, är den bästa styrelseformen. En icke-demokrat förstås som en person inte uppfyller detta kriterium.
Klingemann (1999) använder WVS för att mäta demokratiska attityder. Klingemann (1999:35) ställer två krav för att en person ska kunna räknas som en demokrat: (1) respondenten kan inte anse att demokrati är ett dåligt styrelsesystem; och (2) respondenten kan inte tycka att något annat styrelseskick är bättre än
demokrati. I den här undersökningen ställs samma krav, men operationaliseringen skiljer sig till viss del från den som Klingemann (1999) och flera andra forskare har använt.
De frågor som använts för att mäta dessa två kriterier är väl använda i samhällsvetenskaplig forskning (se till exempel Dalton & Shin 2006; Norris 2011). Frågorna som används förekommer både i WVS (2015) och EVS (2011) i precis samma form. Frågorna ställs på följande sätt:
“I’m going to describe various types of political systems and ask what you think about each
as a way of governing this country. For each one, would you say it is a very good, fairly good, fairly bad, or very bad way of governing this country?
1. Having a strong leader who does not have to bother with parliament and elections. 2. Having experts, not government, make decisions according to what they think is best
for the country. 3. Having the army rule.
4. Having a democratic political system.” 8
6.1. Tidigare tillvägagångssätt
landet. Enkelt uttryckt görs en dikotom uppdelning mellan “demokrat” och “icke-demokrat”.
En del undersökningar studerar andelen demokrater genom att konstruera en graderad skala med frågorna, som presenterades i 6.0, för att sedan räkna ut ett medelvärde för de demokratiska attityderna (se till exempel Dalton & Shin 2006:83; Norris 2011:93). Av två skäl används här ett annorlunda tillvägagångssätt. För det första, frågeställningen som ligger till grund för undersökningen handlar om att mäta storleken på den icke-demokratiska oppositionen. Används en graderad skala måste någon godtycklig gräns dras för att sortera in individer i den ena eller andra kategorin. Gränsdragningen som görs i det dikotoma måttet är i någon mån också godtycklig men vilar åtminstone på en viss godtagbarhet. Det är i någon mån intuitivt godtagbart att inte klassa en person som demokrat om den exempelvis anser att ett styre under “en stark ledare” är bättre än ett demokratiskt styre. Samma intuitiva godtagbarhet kan inte sägas gälla för gränsdragningar som görs i graderade skalor. Ett exempel kan lyftas fram för att förtydliga poängen. Klingemann (1999:38) använder sig av ett index där
personer tilldelas en poäng från 1 till 7 beroende på hur de svarat på två frågor i WVS våg 3. Utan någon som helst förklaring kategoriseras de som uppnått en poäng mellan fem och sju som demokrater (Klingemann 1999:38).
Det andra skälet till att ett sådant tillvägagångssätt valts bort handlar om skalnivåer. De fyra frågor som används i den här undersökningen har vardera fyra svarsalternativ (eller skalsteg) och befinner sig på en ordinalskala. I flera
undersökningar låter man detta inte spela någon roll och gör ett
intervallskaleantagande för att kunna räkna ut ett medelvärde på hur respondenterna från varje land svarat (se till exempel Dalton & Shin 2006; Norris 2011). Det finns dock skäl till att ställa sig kritisk till att göra ett sådant intervallskaleantagandet. För det första brukar fler skalsteg göra ett intervallskaleantagande mer godtagbart (Teorell & Svensson 2007:111). För det andra, ett intervallskaleantagande vilar på antagandet om att skalstegen är ungefär lika stora (Teorell & Svensson 2007:109ff). Granskar man svarsalternativen verkar det som om stegen mellan de olika svarsalternativen är olika stora. Att steget mellan “fairly good” och “very good” är lika stort som det mellan “fairly good” och “fairly bad” är tveksamt.
6.2 Operationalisering
Frågorna 1, 2 och 3 är tänkt att fånga in det andra kravet. Effektivt sätt innebära detta att om någon av frågorna 1, 2 eller 3 ges betyget “very good” samtidigt som fråga 4 ges betyget “fairly good” anses respondenten inte uppfylla krav (2).
För att en person ska räknas som demokrat måste båda kraven (1) och (2) vara uppfyllda. Personer som inte uppfyller båda dessa krav sorteras in i kategorin
icke-demokrat.
I respektive land räknas andelen icke-demokrater som kvoten av antalet respondenter, som angett icke-demokratiska svar, genom det totala antalet respondenter.
6.2.1 Tänkbara problem med operationaliseringen
Trots att precis samma frågor återkommer i flera undersökningar som mäter andelen demokrater i olika länder finns det vissa potentiella problem med dem. Som alltid med intervjuer finns en risk att respondenter anpassar sina svar på grund av
intervjusituationen (jfr. Esaiasson et al. 2017:243). Att inte anse att demokrati är den bästa styrelseformen lär vara kontroversiellt i en del samhällen och det kan därmed finnas skäl för respondenter att inte ge helt sanningsenliga svar. Under 4.0 diskuterades även kort att förståelsen för demokrati skiljer sig åt mellan olika länder. Givet det urval som har gjorts torde det problemet åtminstone till viss del vara åtgärdat.
Ytterligare ett problem rör definitionens andra kriterium. Operationaliseringen frågar enbart om tre icke-demokratiska styrelseformer. Det är dock möjligt att
respondenten föredrar något fjärde icke-demokratiskt system över demokrati. Dessa individer fångas inte upp av operationaliseringen. På så sätt kan det finnas skäl att tro att antalet icke-demokrater undervärderas något i undersökningen.
7.0 Interaktions- och kontrollvariabler
I den här delen presenteras undersökningens två interaktionsvariabler. Därefter följer en kortare genomgång som syftar till att förklara intuitionen bakom
interaktionseffekter.
7.1 Interaktionsvariabler
Andewegs argument förutsätter en interaktionseffekt där graden av samhällelig fraktionalisering påverkar sambandet mellan konsensusdemokrati och andelen icke-demokrater.
För att mäta den samhälleliga fraktionaliseringen används dels ett mått för graden av etnisk fraktionalisering och dels ett mått för graden av religiös
etniska och den religiösa fraktionaliseringen är hämtad från QoG och sammanställd av Alesina et al. (2003).
7.1.1 Etnisk fraktionalisering
Det utmärkande för en etnisk grupp har att göra med antingen vissa fysiska
karaktäristika eller språket som gruppen talar (Alesina et al. 2003:159). Datan mäter sannolikheten att två slumpmässigt valda personer i ett samhälle är från två olika etniska grupper (Teorell et al. 2018:68). Datan baseras på andrahandskällor som antingen mäter lingvistiska eller rasliga grupper i samhällen (Alesina et al 2003:158ff). Framförallt är datan insamlad under tidigt 90-tal, alltså några år innan datan över människors attityder är insamlade (Alesina et al 2003:160). Sammansättningen av etniska grupper lär se något annorlunda ut under 00-talet än under 90-talet. Man bör dock komma ihåg att precis samma data har använts för att estimera den etniska fraktionaliseringen över mycket längre perioder (Se till exempel Alesina et al. 2003; Teorell 2010:163).
7.1.2 Religiös fraktionalisering
Religion är en gemenskap baserad på trosbekännelse inför och en dyrkan av någon övernaturlig kraft eller väsen. Datan är insamlad på ungefär samma sätt som datan över den etniska fraktionaliseringen (Alesina et al. 2003:158ff). Precis som måttet på etnisk fraktionalisering mäter det här måttet sannolikheten att två personer tillhör två olika religiösa grupper (Teorell et al. 2018:68). Precis som för etnisk fraktionalisering bör det nämnas att datan är insamlad under 90-talet (Alesina et al. 2003: 160). Religiösa
identiteter är inte fasta identiteter. Personer konverterar, människor förlorarar tron och så vidare. De religiösa grupperna kan, storleksmässigt, förhålla sig till varandra på ett annat sätt på 90-talet än under 00-talet. Återigen kan det dock påminnas om att datan har använts för att estimera den religiösa fraktionaliseringen över betydligt längre tidsperioder (se till exempel Alesina et al 2003; Teorell 2010:163).
7.1.3 Begränsningar med tillvägagångssättet
Andeweg (2001) argumenterar, som bekant, för att samhällen utan samhälleliga klyftor men med konsensusdemokrati genererar en högre andel icke-demokrater. I samhällen med klyftor är tanken att det råder en viss intressekonflikt mellan de olika grupperna men att inom varje grupp är intressena relativt likformiga. Det är dock inte säkert att intressena följer etniska eller religiösa grupper. Det förutsätter nämligen att grupperna faktiskt spelar roll för människorna. Det är inte säkert att vare sig att religion eller etnicitet gör det i alla samhällen. Det finns en viss motsättning mellan Andewegs argument och det tillvägagångssätt som här används för att mäta samhälleliga klyftor. Bara för att en forskare har kategoriserat människor efter någon egenskap så innebär inte det att den kategoriseringen är särskilt meningsfull för de individer som har
Åtminstone teoretiskt sett kan det tänka sig att ett land kan befolkas av flera olika etniska eller religiösa grupper men där intressemotsättningarna inte följer de etniska grupperna utan helt andra kategorier (till exempel klass).
7.1.4 Intuitionen bakom interaktionsvariabler
Andeweg (2001) argumenterar för att konsensusdemokrati och sociala klyftor är en kombination som särskilt tros generera icke-demokratiska attityder. Andeweg föreslår att det finns ett samband mellan maktdelande institutioner och icke-demokratiska attityder förutsatt att samhällena är homogena. Sambandet är alltså betingat (Brambor et al. 2005:64). Den typen av samband brukar kallas för interaktionsvariabler (Teorell och Svensson 2007:195; Brambor et al. 2005).
En interaktionsvariabel behandlas multiplikativt istället för additivt (Brambor et al. 2005:65; Lewis-Beck & Lewis-Beck 2015:69ff). För att illustrerar tankebanan kan man tänka sig en modell med en oberoende variabel X och en beroende variabel Y. Effekten X har på Y beror på en tredje variabel som vi kan kalla för Z. Det kan till
exempel tänkas att om Z har ett högt värde är X effekt på Y starkt positiv. Om värdet på Z är lägre skulle exempelvis effekten X har på Y också bli lägre. Formeln för en
regressionsmodell med enbart dessa tre variabler skulle sett ut så här: 9
Y︿ = α + β1X+ β2Z+ β3XZ + ε [1] Det som skiljer formeln från en vanlig additiv multivariat regression är den
multiplikativa termen XZ med värdet β3 på regressionskoefficienten. β1är
regressionskoefficienten för X givet att Z=0. Effekten av X på Y, givet ett ospecificerat värde på Z kan fås av:
∂X∂Y = β Z [2]
1+ β3
Låt säga att Z = 0. Då fås Y genom följande ekvation:
Y︿ = α + β1X+ ε [3]
Genom att sätta Z till 0 i formel [1] görs det uppenbart att β1är X
regressionskoefficienten (β3X× 0 = 0och β2× 0 = 0). Samma information kan härledas ur formel [2]. När Z=0 är β1 den effekt X har på Y(∂Y∂X = β givet att Z = 0). Poängen är
1
återigen att vid ett visst värde på interaktionsvariabeln Z förändras den effekt som X har på Y.
7.2 Kontrollvariabler
Det som är intressant att se är om maktdelande institutioner samvarierar med andelen icke-demokrater. En sådan eventuell samvariation kan dock bero på fler alternativa förklaringsfaktorer. För att undersöka om det verkligen finns ett samband som inte beror på några alternativa förklaringsfaktorer lämpar sig en multivariat
regressionsanalys väl. Metoden gör det nämligen möjligt att undersöka effekten mellan variabler efter att ha isolerat för den effekt som kan komma ur andra tänkbara
förklaringsvariabler (Teorell & Svensson 2007:204). Med andra ord, genom att isolera för alternativa förklaringsfaktorer kan undersökningen komma närmre att undersöka effekten av maktdelande institutioner i kombination med fraktionalisering, ceteris
paribus.
7.2.1 Ekonomisk utvecklingsnivå
Att den ekonomiska utvecklingsnivån är en strukturell faktor som påverkar stödet för demokratin är en gammal idé i den samhällsvetenskapliga forskningen. Lipset (1959) noterade att rikare länder tenderar att vara mer demokratiska. Han föreslog att vägen gick genom en förändring i de samhälleliga strukturer som i sin tur genererar
demokratiska normer (Lipset 195975;79f;83).
I undersökningar som testar moderniseringsteorin brukar det vanliga vara att mäta ekonomisk utvecklingsnivå med ett mått på logaritmerad BNP per capita
(Oskarsson & Widmalm 2014:31; se exempelvis: Boix & Stokes 2003:26; Gasiorowski & Power 1998:751). Anledningen till att BNP per capita logaritmeras är därför att effekten av ekonomisk utvecklingsnivå förväntas vara avtagande (Oskarsson & Widmalm
2014:31).
Datan som används är framtagen av Världsbanken och hämtad från QoG. BNP per capita mäts som kvoten av landets totala BNP genom befolkningens storlek i mitten av året (Teorell et al., 2018:657). I ett fall saknades data om BNP per capita från
Världsbanken. I detta fallet kompletterades detta med data från World Economic Forum vilket också hämtades från QoG. Alla siffror presenteras i 2010 års dollarvärde (Teorell et al., 2018:657).
7.2.2 Kulturer
Ett annat vanligt argument som förekommer för att förklara att vissa länder har demokratiseras medan andra inte har det är hänvisningar till kulturen. I Clash of
Civilizations beskrivs västvärlden som unik, bland annat genom sin demokratiska
tradition (Huntington 1996:184ff). I den här undersökningen görs en enkel dikotomi mellan västvärlden och “inte-västvärlden”. En sådan dikotomi fångar idén om
(1996:184) uttryckte det: skillnaden mellan “the west” och “the rest”). Det dikotomin däremot inte gör är att ta i beaktande den variation i demokratisk kompatibilitet som finns i kategorin av “inte-västerländska” länder. På det sättet är dikotomin ett grovt mått.
Västvärlden förstås här som Västeuropa, USA, Kanada samt Australien och Nya Zeeland. För att dela upp världen i västvärlden och inte-västvärlden används data från QoG som är konstruerat av Hadenius och Teorell (2007) och Wahman et al. (2013). Indelningen är gjord med två dimensioner i hänseende. Den första är geografisk närhet och den andra är kulturell samhörighet (Teorell et al 2018:353). Tyskland som
historiskt sett både är ett västerländskt land och ett land bakom forna östblocket har kodats som ett västerländskt land.
8.0 Analys
Först beskrivs en del relevant statistik. Därefter görs analysen i fyra delar. En del kopplad till varje hypotes. Till varje del finns två tabeller. Den första av dessa är en vanlig regressionstabell. En sådan ger värden som inte är särskilt substantiellt
betydelsefulla för att förstå interaktionseffekten. På grund av detta kompletteras den vanliga regressionstabellen, i varje del, med en ytterligare tabell, vilken bättre beskriver marginaleffekterna.
8.1 Deskriptiv statistik
I tabell 1 beskrivs relevanta värden på den använda datan. Andelen icke-demokrater sträcker sig från motsvarande ungefär 2,63% andel icke-demokrater i Danmark till cirka 38,21% i Lettland. För samtliga variabler är antalet observation 55 stycken, förutom för konsensusdemokrati. Det land som är minst konsensusdemokratiskt är Storbritannien med en värde på -2,36. Det mest konsensusdemokratiska landet är Schweiz med värdet 2,16.
Valsystem är kodat efter det valsystem som användes vid det senaste valet, innan WVS samlade in data från landet. I två fall saknades data om valsystemet. Detta
kompletterades i båda dessa fall med andrahandskällor. Fallen Bosnien och
Tabell 1. Deskriptiv statistik
Variabler N Min Max Med. St.
Andel icke-demokrater 55 0,0262598 0,382121 0,1840985 0,0904774 Konsensusdemokrati 35 -2,36 2,16 -0,0574286 0,1759146 Proportionella valsystem 55 0 1 0,6181818 0,4903101 Etnisk fraktionalisering 55 0,001998 0,7517429 0,3225247 0,2242711 Religiös fraktionalisering 55 0,0048609 0,8602599 0,4405681 0,2304798 Log BNP/capita 55 2,829137 5,049095 4,210631 0,5239174 Väst 55 0 1 0,4545455 0,5025189
Kommentar: Med. = Medelvärde. St. = Standardavvikelse.
8.2 Konsensusdemokrati och etnisk fraktionalisering
Modell (1) testar ett enkelt bivariat samband mellan konsensusdemokrati och andelen icke-demokrater. Samvariationen är nära noll och saknar statistisk signifikans. Modell 10
(2) testar sambandet mellan konsensusdemokrati och andelen icke-demokrater återigen. Skillnaden är dock att etnisk fraktionalisering används som en
interaktionsvariabel. Värdet -0,2106 är den påverkan som konsensusdemokrati har givet att graden av etnisk fraktionalisering är satt till noll (jfr Brambor et al. 2005:71ff). Med formel [2] klargjordes hur den oberoende variabelns påverkan på den beroende variabeln skiftar givet olika värden på interaktionsvariabeln. Det bör noteras att värdet som fås av den vanliga regressionstabellen inte säger så mycket om en eventuell
interaktionseffekt. Inget av länderna har nämligen en etnisk fraktionalisering som är noll (jfr Brambor et al. 2005:73ff). Tabell 3 ger den effekt som konsensusdemokrati har på andelen icke-demokrater givet tre olika värden på den etniska fraktionaliseringen. Dessa tre värden befinner sig alla inom spannet för de observerade värdena på etnisk fraktionalisering. Till varje observerat värde på effekten medföljer är ett p-värde. Det är fullt möjligt att effekten av konsensusdemokrati är signifikant givet vissa grader av etnisk fraktionalisering, men att det saknar signifikans givet andra värden på graden av etnisk fraktionalisering.
Vid det lägst satta värdet för graden av etnisk fraktionalisering samvarierar konsensusdemokrati negativt med andelen icke-demokrater. En förflyttning
motsvarande ett skalsteg i graden av konsensusdemokrati ger cirka 2,02% lägre andel
10 Gränsvärdena för statistisk signifikans som används är p < 0,01; p < 0,05; p < 0,10. När det skrivs att
icke-demokrater, givet att graden av etnisk fraktionalisering är satt till sitt lägsta observerade värde. Vid det mellersta värdet på graden av etnisk fraktionalisering motsvarar samma förändring i skalan för konsensusdemokrati cirka 0,32% lägre andel icke-demokrater. Vid det högsta observerade värdet för graden av etnisk
fraktionalisering ger ett skalsteg mer konsensusdemokrati cirka 3,12% större andel icke-demokrater. Ingen av dessa effekter är dock statistiskt signifikanta på någon nivå.
H1 förutsatte att när graden av etnisk fraktionalisering är låg så borde
Tabell 2. Effekten av konsensusdemokrati på andelen icke-demokrater med etnisk fraktionalisering som interaktionsvariabel. Beroende variabel: Andel icke-demokrater (1) (2) (3) Konsensusdemokrati 0,0065 (0,677) -0,2106 (0.426) 0,1601 (0,616) Etnisk fraktionalisering 0,1378 (0.106) -0,3599 (0,797) Konsensusdemokrati × Etniska fraktionalisering 0,0733 (0.285) 0,0304 (0,566) Log BNP/capita -0,0953 (0,339)
Log BNP/capita etnisk×
fraktionalisering 0,1493 (0,651) Log BNP/capita × konsensusdemokrati -0,0391 (0,614) Väst -0,0247 (0,651) Väst Etnisk× fraktionalisering -0,3032 (0,194) Väst konsensusdemokrati× -0,0036 (0,946) Konstant 0,1674*** (0.000) 0,1306*** (0.000) 0,5783 (0,187) N 35 35 35 R2 0,0053 0,1150 0,6572 Justerat R2 -0,0248 0,0294 0,5337
Kommentarer: Ordinary least square regression (OLS). Värdena är avrundade till närmaste tusendel.
P-värden presenteras i parenteserna. Signifikans: ***= p < 0,01; ** = p < 0,05; *= p < 0,10.
I modell (3) testas samma samvariation men isolerar för två kontrollvariabler. Dessa är graden av BNP per capita och väst. Värdet som fås i tabell 2, som beskriver
BNP per capita. Tabell 3 används återigen för att få en uppfattning om
konsensusdemokratins marginaleffekt på andelen icke-demokrater, givet olika värden på graden av etnisk fraktionalisering. Vid det lägst observerade värdet för etnisk fraktionalisering ger ett skalsteg för konsensusdemokrati cirka 1,76% mindre andel icke-demokrater. Vid det medelvärdet för etnisk fraktionalisering minskar andelen icke-demokrater med cirka 1,06%. Vid det högsta värdet för etnisk fraktionalisering ger ett skalsteg mer konsensusdemokrati cirka 0,37% högre andel icke-demokrater. Inga av sambanden är statistiskt signifikanta på någon nivå. Återigen ges inga belägg som stödjer H1.
Tabell 3: Effekten av konsensusdemokrati på andelen icke-demokrater givet tre värden på graden av etnisk fraktionalisering (2) (3) L M H L M H ∂X ∂Y -0,0202 (0,434) -0,0032 (0,843) 0,0312 (0,323 ) -0,0176 (0,417) -0,0106 (0,474) 0,0037 (0,882)
Kommentar: Värdena är avrundade till närmaste tusendel. P-värden presenteras i parenteserna.
Signifikans: *** = p < 0,01; ** = p < 0,05; * = p < 0,10. Det lägsta observerade värdet för graden av etnisk fraktionalisering är L. Medelvärdet för graden av etnisk fraktionalisering är M. Det högsta observerade värdet för graden av etnisk fraktionalisering är H. L = 0,011928; M = 0,2434644; H = 0,71242. I modell (3) är de ytterligare interaktionvariablerna satta till sina respektive medelvärden.
8.3 Konsensusdemokrati och religiös fraktionalisering
I modell (4) testas sambandet mellan konsensusdemokrati och andelen
icke-demokrater med religiös fraktionalisering som interaktionsvariabel. I tabell 4 kan det utläsas att när graden av religiös fraktionalisering är satt till noll ger ett skalsteg högre konsensusdemokrati cirka 0,74% mindre andel icke-demokrater. Detta är inte statistiskt signifikant på någon nivå. Tabell 5 ger information om samvariationen mellan konsensusdemokrati och andelen icke-demokrater, givet tre värden på graden av
religiös fraktionalisering. Alla dessa värden ligger inom spannet för de observerade värdena på graden av religiös fraktionalisering. Vi det lägsta observerade värdet på graden av religiös fraktionalisering ger ett skalsteg mer konsensusdemokrati cirka 0,45% mindre andel icke-demokrater. Vid medelvärdet ger ett skalsteg, på skalan för konsensusdemokrati, 0,62% större andel icke-demokrater. Vid det högsta värdet på den religiösa fraktionaliseringen ger en ökning med ett skalsteg i graden av
Tabell 4: Effekten av konsensusdemokrati på andelen icke-demokrater med religiös fraktionalisering som interaktionsvariabel.
Beroende variabel: Andel icke-demokrater (4) (5) Konsensusdemokrati -0,0074 (0,851) 0,2671 (0.454) Religiös fraktionalisering 0,0811 (0,295) 1,646 (0,203) Konsensusdemokrati × religiös fraktionalisering 0,0320 (0,672) 0,0143 (0,798) Log BNP/capita -0,0061 (0.961)
Log BNP/capita religiös×
fraktionalisering -0,3468 (0.272) Log BNP/capita × konsensusdemokrati -0,0540 (0.534) Väst -0,0339 (0.762) Väst religiös× fraktionalisering -0,0163 (0,947) Väst konsensusdemokrati× -0,0350 (0.538) Konstant 0,1336*** (0,001) 0,1774 (0,728) N 35 35 R2 0,0408 0,6500 Justerat R2 -0,0520 0,5241
Kommentarer: Ordinary least square regression (OLS). Värdena är avrundade till närmaste tusendel.
P-värden presenteras i parenteserna. Signifikans: ***= p < 0,01; ** = p < 0,05; *= p < 0,10.
icke-demokrater med cirka 0,29%. Samvariationen är inte statistiskt signifikant på någon nivå. Vid en högre grad av religiös fraktionalisering är effekten något mer positiv. Vid det högsta värdet för graden av religiös fraktionalisering ger ett skalsteg i skalan för konsensusdemokrati cirka 1,33% större andel icke-demokrater. Ingen av dessa effekter uppvisar statistisk signifikans.
Varken modell (4) eller (5) ger stöd till H2. Precis som för H1 uppvisas inga statistiskt signifikanta samband som tyder på att konsensusdemokrati samvarierar positivt med andelen icke-demokrater när graden av fraktionalisering är låg.
Tabell 5: Effekten av konsensusdemokrati på andelen icke-demokrater givet tre observerade värden på
graden av religiös fraktionalisering.
(4) (5) L M H L M H ∂X ∂Y -0,0045 (0,893) 0,0062 (0,707) 0,0190 (0,536) 0,0029 (0,907) 0,0076 (0,560) 0,0133 (0,570)
Kommentar: Värdena är avrundade till närmaste tusendel. P-värden presenteras i parenteserna.
Signifikans: ***= p < 0,01; ** = p < 0,05; *= p < 0,10. Det lägsta observerade värdet för graden av religiös fraktionalisering är L. Medelvärdet för graden av religiös fraktionalisering är M. Det högsta observerade värdet för graden av religiös fraktionalisering är H. L = 0.0910954; M = 0.4241625; H = 0.8240782. I modell (5) är de ytterligare interaktionvariablerna satta till sina respektive medelvärden.
8.4 Proportionella valsystem och etnisk fraktionalisering
Modell (6) testar det bivariata sambandet mellan proportionella valsystem och andelen icke-demokrater. En svag indikation mot ett negativt samband ges, men det är inte ett statistiskt säkerställt samband. Modell (7) testar sambandet mellan proportionella valsystem och andelen icke-demokrater med etnisk fraktionalisering som
interaktionsvariabel. Sambandet är negativt och statistiskt signifikant på 99% säkerhetsnivå. Givet att graden av etnisk fraktionalisering är noll har proportionella valsystem i snitt 11,13% lägre andel icke-demokrater än valsystem som inte är
proportionella. I tabell 7 syns samvariationen för modell (7) givet tre olika observerade värden på graden av etnisk fraktionalisering. När graden av etnisk fraktionalisering är satt till sitt minsta observerade värde har proportionella valsystem i snitt cirka 11,07% lägre andel icke-demokrater än icke-proportionella valsystem. Även detta är statistiskt signifikant på 99% säkerhetsnivå.
Tabell 6: Effekten av proportionella valsystem på andelen icke-demokrater med etnisk fraktionalisering som interaktionsvariabel.
Beroende variabel: Andel icke-demokrater (6) (7) (8) Proportionellt valsystem -0,0165 (0,516 ) -0,1113*** (0,008) -0,0336 (0,885) Etnisk fraktionalisering -0,0629 (0,424) -1,2912** (0,027) proportionellt valsystem × etnisk fraktionalisering 0,2932*** (0.006) 0,2218** (0,025) Log BNP/capita -0,1448** (0,047)
Log BNP/capita Etnisk×
fraktionalisering 0,3111** (0,029) Log BNP/capita × proportionellt valsystem -0,0181 (0,747) Väst -0,0195 (0,720) Väst Etnisk fraktionalisering× -0,2576** (0,045) Väst proportionellt valsystem× 0,0507 (0,376) Konstant 0,1943*** (0.000) 0,2145*** (0,000) 0,8517*** (0,006) N 55 55 55 R2 0,008 0,2093 0,5367 Justerat R2 -0,0107 0,1628 0,4440
Kommentarer: Ordinary least square regression (OLS). Värdena är avrundade till närmaste tusendel.
P-värden presenteras i parenteserna. Signifikans: ***= p < 0,01; ** = p < 0,05; *= p < 0,10.
