J O R D B R U K S D E P A R T E M E N T E T
JORDBRUKSUTREDNINGENS BETÄNKANDEN VIII
ARBETARFRÅGAN
INOM DET SVENSKA JORDBRUKET
S T A T I S T I S K U N D E R S Ö K N I N G PÅ J O R D B R U K S U T R E D N I N G E N S U P P D R A G
V E R K S T Ä L L D A V
B E R T I L N Y S T R Ö M
3
S T O C K H O L M
1 9 3 2
Statens offentliga u t r e d n i n g a r 1932
K r o n o l o s f i s k f ö r t e c k n i n g
1. Sociala jordutredningens betänkande med förslag till vissa Undrmgar i den sociala arrendelagstiftningen.
Marcus. 121 s. Jo.
2. Betänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom. Av E. Marks von Wiirtemberg.
Marcus. 43 s. Ju.
3. Luftförsvarsutredningens betänkande. Utredning be- träffande hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall mot Sverige. Norstedt. 139 s. Fö.
4. Dödlighetsantaganden för livränteförsäkring. Norstedt.
142 s. H.
5. Betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellan enskilda järnvägar i Skåne m. m. Beckman. 132 s.
2 bilagor. K.
C. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 1. Bygg- nadsordning för stad, köping och större municipal- samhälle. Marcus. 37 s. K.
7. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 2. Bygg- nadsordning för mindre rnunicipalsamhälle. Marcus.
27 s. K.
8. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 3. Bygg- nadsordningar och utomplansbestämmelser för lands- bygden. Marcus. 18 s. K.
9. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 4. Bilagor till normalbyggnadsordningar för städer och för lands- bygden. Marcus. 32 s. K.
10. Jordbruksutredningens betänkanden. 6. Promemoria rörande inkomstutvecklingen inom Sveriges jordbruk i jämförelse med i andra näringsgrenar och dess sam- manhang med lönepolitiken. Beckman. 52 s. Jo.
11. Normalförslag till provisoriska byggnadsföreskrifter.
Marcus. 10 s. K.
12. Jordbruksutredningens betänkanden. 7. Betänkande angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kredit- svårigheter. Beckman. 99 s. J o .
13. Skatteutjämningsberedningen 1. Statistisk utredning angående det kommunala skattetrycket. Ay E. Ahlberg-.
Norstedt. 85*, 560 s. Fl.
14. .Jordbruksutredningens betänkanden. 8. Arbetarfrågan inom det svenska jordbruket. Av B. Nyström. Beck- man. 111 s. Jo.
Anm. Om särskild tryckort ej augives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebok- stäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jcrdbruks- departementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.
J O R D B R U K S D E P A R T E M E N T E T
JORDBRUKSUTREDNINGENS BETÄNKANDEN VIII
ARBETARFRÅGAN
INOM DET SVENSKA JORDBRUKET
S T A T I S T I S K U N D E R S Ö K N I N G PÅ J O R D B R U K S U T R E D N I N G E N S U P P D R A G
V E R K S T Ä L L D AV
B E R T I L NYSTRÖM
STOCKHOLM 1932
K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
[1194 32]
Till
Herr Statsrådet och Chefen for Kungl. Jordbruksdepartementet.
Efter framställning av jordbruksutredningen har chefen för jordbruksdepar- tementet den 15 maj 1929 förordnat t. f. byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström att såsom särskild utredningsman biträda jordbruksutredningen vid utförande av vissa sammanställningar till lantarbetarfrågans belysande. Sedan ifrågavarande utredningsarbete numera slutförts, får jordbruksutredningen härmed vördsamt överlämna redogörelse för detsamma.
Stockholm den 31 maj 1932.
D A V I D P E T T E R S S O N
N I L S ADLER FABIAN LILLIECREUTZ G. H . ANDERSSON AXEL PEHRSSON THURE BJÖRKMAN G E R H . STRINDLUND
A. Lilienberg.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet 3
1. Undersökningens syftemål och omfattning *r>
2. Jordbruksbefolkningens antal och ställning till yrket 6
3. Arbetsåtgången inom jordbruket förr och nu 18 4. Förskjutningarna på jordbrukets arbetsmarknad 31
5. Arbetstiden inom jordbruket <r''
6. Arbetslönen inom jordbruket <4 7. Lantarbetarnas löne- och levnadsstandard 93
8. Sammanfattning och slutsatser 101
6
1. Undersökningens syftemål och omfattning.
Jordbrukskrisens sociala konsekvenser utgjorde ett huvudtema i de motioner vid 1928 års riksdag ( I I : 384, I I : 397), vari påkallades utredning om lant- arbetarnas ekonomiska och sociala ställning samt angående möjligheterna att höja den ekonomiska bärkraften hos jordbruket därhän, att detta i likhet med övriga näringsgrenar kunde skänka sina utövare lön för möda och anständig bärgning. Vid frågans riksdagsbehandling skötos de ekonomiska synpunkterna mera i förgrunden, och i den skrivelse (nr 375), vari 1928 års riksdag anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning rörande jordbrukets ekono- miska läge m. m., framhölls, att allmänna åtgärder till hela jordbruksnäringens, höjande till större räntabilitet måste anses vara en oundgänglig förutsättning för att jordbrukets arbetare skulle kunna komma i åtnjutande av förbättrade levnadsvillkor. I sitt anförande till statsrådsprotokollet i samband med jord- bruksutredningens tillsättande den 18 juli 1928 betonade chefen för jordbruks»
departementet bl. a., att i naturlig anslutning till en undersökning, inriktad på att klarlägga den väsentliga anledningen till jordbrukets vid en jämförelse med många andra näringar ogynnsamma läge samt överväga åtgärder åsyf- tande, att det måtte kunna bättre hävda sin plats i det ekonomiska systemet, borde upptagas spörsmålet om jordbruksarbetarnas ställning och medlen för dennas förbättrande.
Efter framställning av jordbruksutredningen tillkallade chefen för jord- bruksdepartementet den 15 maj 1929 byråchefen Bertil Nyström att i egenskap av särskild utredningsman biträda med utredningar till lantarbetarfrågans be- lysande. Med utgångspunkt från lantarbetarfrågans ovan antydda läge inom ramen för jordbruksutredningens allmänna utredningsarbete utarbetades plan för undersökning av vissa med lantarbetarfrågan sammanhängande förhållan- den. Härvid borde i första hand uppmärksammas lantarbetarnas antal och för- ^ delning inom jordbrukets arbetande befolkning ävensom befolkningsförskjut- ningarna mellan lantmanna- och stadsmannanäringar. Vidare skulle beaktas tillgång och brist på arbete inom jordbruket samt sättet för arbetsförmedlingen och arbetskraftens rekrytering. Därefter borde en jämförande sammanställning lämnas beträffande arbetstidens längd och fördelning inom jordbruket och inom andra näringsgrenar, ävensom, en motsvarande redogörelse för arbetslönen, av- ' slutad medelst beräkningar rörande arbetsinkomst och levnadsstandard för lant- arbetare, småbrukare och industriarbetare i vårt land och i vissa främmande länder.
Materialet till ifrågavarande undersökning skulle i första rummet hämtas ur den officiella statistiken och andra offentliga utredningar. Dock visade det
6
sig nödvändigt att i vissa avseenden införskaffa kompletterande upplysningar medelst ett särskilt frågeformulär (form. C, avtryckt sid. 108), vilket i juni 1929 utsändes till samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt till arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom jordbruket. Härvid framhölls från jordbruksutredningens sida bl. a., att syftet med denna undersökning ingalunda vore att söka åvägabringa någon ny omfattande statistik över arbetstillgång.
arbetstid och arbetslön inom jordbruket, utan fastmera att till komplettering av förefintlig officiell statistik, söka från sakkunniga och intresserade personer erhålla konkreta belysande exempel på de många specialproblem, som föreligga på ifrågavarande område. Svaren på frågeformulären skulle vara insända före den 15 oktober 1929. Vid denna tidpunkt felades dock ännu uppgifter från ett flertal av de tillskrivna, och först in på år 1930 förelåg materialet i mera full- ständigt skick. Det omfattade tillhopa 632 besvarade frågeformulär, av vilka 594 härrörde från hushållningssällskapens förvaltningsutskott, lokalavdel- ningar och konsulenter, 8 från Svenska lantarbetsgivarnas centralförening och dess länsföreningar samt 30 från Svenska lantarbetarförbundet och Upplands lantarbetarförbund (fr. o. m. år 1930 uppgånget i det förra) och deras lokal- avdelningar.
2. Jordbruksbefolkningens antal och ställning till yrket.
Jordbruksbefolkningens numerär. Räknas till vårt lands jordbruksbefolk- ning icke blott de egentliga yrkesutövarna utan alla, som över huvud ha sin försörjning av föregående eller nuvarande verksamhet inom denna näringsgren, kommer man enligt folkräkningarnas vittnesbörd till följande resultat:
År
Jordbruksbefolkning, antal (1,000)...
» i % av total- 1870
3 017 72-4
1880
3102 67-9
1890
2 973 62.1
1900
2 828 5 5 i
1910
2 697 48-8
1920
2 596 4 4 o
Jordbruksbefolkningen nådde alltså sitt maximum omkring år 1880, d. v. s.
ungefärligen vid tiden för den stora emigrationens begynnelse och den mo- derna storindustriens uppkomst. Under de följande fyrtio åren nedgick, väl närmast under inverkan av nämnda båda faktorer men även under inflytande av förändringar i jordbrukets struktur och teknik samt förminskning och för- enkling av det självförsörjande jordbrukarhushållets mångtaliga arbetsupp- gifter, den vid denna näring knutna folkmängden med över en halv miljon personer eller från drygt 2/s till föga mer än 2A av rikets hela folknumerär.1
År 1920 är den senaste tidpunkt, för vilken föreligger en på folkräknings- material grundad detaljerad översikt över befolkningens yrkesfördelning, och bearbetningen ur ifrågavarande synpunkt av uppgifterna från 1930 års folk-
t J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s betänkanden V (Statens offentliga u t r e d n i n g a r 1931: 7) sid. 63.
och yrkesräkning torde föreligga först om åtskilliga år. Enär emellertid jord- bruksbefolkningens utveckling just under det senaste årtiondet erbjuder ett all- deles särskilt intresse för förevarande undersökning, har ett försök gjorts att approximativt beräkna denna medelst användande av den årliga statistiken över folkmängden inom administrativa områden, under beaktande av de sär- skilda kommunernas fördelning på jordbrukskommuner och övriga kommuner av olika slag. Härvid ha tillämpats i huvudsak samma uppdelningsprinciper, som kommit till användning inom socialstyrelsen vid 1929/30 års dyrorts?
gruppering.2
Indelningsgrunden har härvid i främsta rummet varit proportionen mellan taxeringsvärdet för jordbruksfastighet och annan fastighet. Där den senare nått upp till V* a Va av hela fastighetsvärdet, har det ansetts, att kommunen mist karaktären av övervägande jordbruksbygd, och då värdet av annan fastig- het överstigit Va, har beteckningen industrikommun i allmänhet ansetts moti- verad. Dock har man icke låtit någon proportion vara obetingat normgivande, utan i varje fall sökt taga behörig hänsyn till ortens speciella förhållanden.
Huvudresultaten av denna beräkning innehållas i följande uppställning:
Folkmängd i slutet av år
1920 1929
Ökning ( + ) resp. minskning (—) antal..
» %
Jordbruks- kommuner
1 655 713 1 610 963 - 44 750
— 2-7
Blandade kommuner
1127 781 1100187 - 27 594
— 2-4
Industri- kommuner
1 307 573 1 342 869 + 35 296 + 2-7
Samtliga lands- kommuner
4 091 067 4 054 019
— 37 048
— 0-9
Köpingar
68 609 95110 + 26 501 + 38-6
Folkmängd i slutet av år
1920 1929
Ökning (-f) r e s p . m i n s k n i n g (—) antal..
» » » » » %
Städer med under 10 000 inv.
352 390 346 604
— 5 786 - l e
Städer med 10 000—
100 000 inv.
657 102 776 336 + 119 234 + 18-i
Städer med över
100 000 inv.
735 321 848 011 + 112 690 + 15-3
Samtliga städer och
köpingar
1 813 422 2 066 061 + 252 639 + 13-9
Hela riket
5 904 489 6 120 080 + 215 591 + 3-7
Härav framgår, att den ökning av landets befolkning med. något över 215 000 personer, som ägt rum under de angivna nio åren, tillkommit genom att städer och industrisocknar ökats med 287 000 personer, medan befolkningen t de mera eller mindre utpräglade jordbrukssocknarna nedgått med 72 000.
Då denna minskning med all sannolikhet nästan helt kan påföras den egentliga jordbruksbefolkningen, synes denna vid årsskiftet 1929/30 kunna beräknas till c:a 2 524 000 personer eller ungefär 41 % av landets hela folknumerär.
Huru angivna befolkningsförskjutningar gestaltat sig i olika landsdelar be- lyses närmare av tab. 1, varvid dock bör beaktas, att vissa olikformigheter föranletts genom förändringar i den kommunala indelningen under mellantiden.
2 Soc. Medd., å r g . 1930, sid. 448 o. f.
8
Av tabellen framgår, att under nioårsperioden jordbruksbefolkningen särskilt starkt uttunnats i Mälarprovinserna och Småland samt vissa delar av västra Sverige. Däremot synes jordbruksfolket i regel ha hållit sig väl uppe i antal i norra Sverige, låt vara att här, särskilt på grund av skogshanteringens domi- nerande betydelse, skillnaden mellan jordbruks- och industrisocknar är vida mindre utpräglad än i sydligare landsdelar.
Tab. 1. Befolkningsförändringar inom jordbrukskommuner och övriga kommuner under åren 1920-29.
O m r å d e
Stockholms län U p p s a l a » S ö d e r m a n l a n d s » Ö s t e r g ö t l a n d s » J ö n k ö p i n g s » K r o n o b e r g s » K a l m a r » Gotlands » Blekinge » K r i s t i a n s t a d s » M a l m ö h u s » H a l l a n d s » G ö t e b o r g s o. B o h u s »
Ti ö
Ä l v s b o r g s » S k a r a b o r g s » Värmlands » Ö r e b r o » V ä s t m a n l a n d s » K o p p a r b e r g s » Gävleborgs » V ä s t e r n o r r l a n d s » J ä m t l a n d s » V ä s t e r b o t t e n s » N o r r b o t t e n s »
H e l a riket
Folköki jordbruks- kommu antal
— 2 422
— 1144 - 3 520 - 4 1 2 5
— 4 091 - 4 317
— 4 654
— 618 - 957
— 1028
— 3 645
— 1 823
— 4 310
— 9 554
— 6 489
— 5 853
— 1172
— 2 635 + 8151 + 39
— 856
— 697 + 5 903 + 5 067 - 4 4 750
ner index 1920
= 100
94 9 8 9 4 96 9 5 9 3 9 4 9 8 9 5 99 97 9 7 9 1 92 9 5 9 4 97 9 5 115 100 99 99 107 109 97
ing ( + ) resp. minskning (—) blandade
kommuner antal
- 1 9 0 4
— 495
— 272
— 1553
— 1009
— 326 - 3 656 - 55 - 1 8 6 1 + 414 + 2 330
— 4 351 - 722
— 1012 + 988
— 824
— 3 374
— 1013 - 2 1 3 1
— 14 241
— 1424
— 132 + 2 971 + 6 058 - 27 594
index 1920
= 100
9 5 9 8 99 96 97 99 96 99 95 101 104 8 7 9 8 97 102 9 8 94 9 3 97 87 96 100 104 111 9 8
1 9 2 0 - 1 9 2 9 i industri-
kommuner antal
+ + + + + + + +
— + + +
— + + +
— + + + + + + +
_
17 858 2 554 4 2 2 2 953 1100
220 205 974 159 3 020 6 946 1 1 1 23 753 7 1 3 3 7 3 7 3 617 2 987 2 214 11947
6 926 10 413 6 9 3 2 076 2 424 35 296
index 1920
= 100
116 110 1 0 1 106 1 0 3 100 101 114 100 105 110 101 76 110 104 105 104 96 87 112 110 103 109 105 1 0 3
städer 'och köpingar) antal
+ 67 232 + 6 870 + 1412 + 3 1 2 9 + 6 1 6 3 + 7 329 + 1 9 6 6 + 8 551 + 1226 + 2144 + 2 354 + 15 967 + 7 338 + 58 717 + 16 007 + 4 321 + 3 839 + 3 052
— 891 + 2197 + 18 882 + 4 002 + 1050 + 8 874 + 908 + 252 639
index 1920
= 100 116 112 104 1 0 5 106 111 116 118 113 105 109 107 121 126 1 2 3 109 108 106 9 8 106 132 112 108 189 104 1 1 4
Till komplettering av denna undersökning av in- och utflyttningen åren 1920—29 i kommuner av olika näringstyper må anföras vissa uppgifter, som meddelats i Arbetslöshetsutredningens betänkande I,1 vilka i huvudsak erhål- lits genom bearbetning av ett material, som ställts till förfogande av Stock- holms högskolas socialvetenskapliga institut. Materialet är här uppdelat på fem kommungrupper, nämligen jordbrukskommuner, omfattande socknar med övervägande jordbrukskaraktär, »blandade» kommuner, representerande lands- kommuner med såväl jordbruk som industri, »övriga» kommuner, omfattande landskommuner med övervägande industriell prägel, samt slutligen dels Stock- holm, dels övriga städer. Med utgångspunkt från dessa källor anföras i föl- jande tablå siffror för den »manliga nettoomflyttningen», d. v. s. skillnaden
i S t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r 1931:20 sid. 324.
mellan den ingående och den utgående flyttningsströmmen (av manliga per- soner) inom vederbörande kommungrupper, i procent av den manliga folk- mängden inom gruppen i fråga för åren 1914"—1929:
Jordbruks- kommuner
1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929
+
0 6 8 0-64 0-78 0-31 0-17 0-5 7 0-85 0 l 9 0-32 0-65 0-80 Of, 9 0-58 0-45
O e e O o s
Blandade kommuner
Övriga kommuner
Städer (utom
Stockholm) Stockholm
— 0-31
— 0-46
— 0-51
± Ooo
+ 0-40
— 0-16
— 0-38
— 0-20
— 0-23
— 0-28
— 0-52
— 0-34
— 0-31
— 0'36
— 0-50
— 0-71
0-36 0-33 0-52 0-22 0-21 0-50 0-79 0-12 0-35 0 7 9 0 6 4 0-50 0-44 0-30 0-27 0-22
0-76 0-92 1 2 5 0-48 0-25 0-39 0-62 0-02 0-13 0-08 0-27 0-13 0 0 4 0-40 0-47 Of, 3
+ 0 7 3 + 0-70 + 1-71 + 0-36
— 1-17 + 1'5 7 + 0-43
+ o-u
+ 0-20 + 0 73 + 1-91 + 0-14 + 2-15 + 2-34 + 1-83 + 2-82
Ehuru jordbrukskommunerna, liksom övriga socknar förete såväl in- som ut- flyttning, uppvisa de praktiskt taget alltid nettoförlust av omflyttningen, dock med variationer under olika år. Aren 1914—1916 förelåg en nettoutflyttning från jordbrukskommunerna, vilken nedgick till en obetydlighet år 1917 och för- byttes i ett mindre nettoöverskott år 1918, bl. a. under inflytande av livsmedels- svårigheter i städerna; siffrorna för dessa uppvisa också underskott i omflytt- ningen. Efterkrigskonjunkturen under de båda närmast följande åren kom emellertid nettoutflyttningen från jordbruket att åter stiga. Tendensen till minskning i denna utflyttning under de av arbetslöshet i städerna karakterise- rade åren 1921—1922 låter sig likaledes avläsa ur materialet. Efter denna tid har nettoutflyttningen från jordbrukskommunerna åter varit stigande, dock med tecken till avbrott under åren 1925—1927. Siffran för det av industriell högkonjunktur präglade året 1929 är den högsta i jordbruksserien och mot- svaras av en stark nettoinflyttning till städerna.
Under år 1930 försiggick, av tillgängliga uppgifter att döma, utflyttningen från landsbygden till städerna i något förminskad takt. Men när under loppet av år 1931 den industriella arbetslöshetskrisen gjorde sig på allvar gällande i städer och samhällen, blev följden minskad omflyttning överhuvud och ökad benägenhet hos landsbygdens ungdom att kvarstanna i föräldrahemmen.
Enär närmare uppgifter om de senaste årens folkomflyttning ännu saknas för vårt land, kan det ha sitt intresse att erfara, huru jordbruksbefolkningens omflyttning under växlande konjunkturer ställde sig i ett annat land, nämligen Förenta staterna, ehuru visserligen befolkningsrörelsen där alltid torde gå i väsentligt livligare takt än hos oss. Inom amerikanska jordbruksdepartementet har man på grundval av representativa uppgifter från olika delar av landet se- dan ett årtionde fört en fortlöpande statistik över farmbefolkningens för-
10
ändringar. Under år 1930 beräknas c:a 1 543 000 personer ha lämnat jord- bruket, medan samtidigt 1 392 000 utflyttade från städerna och övertogo farmer eller sökte anställning på sådana. Skillnaden mellan ut- och inflytt- ningen inom jordbruket uppgick sålunda blott till c:a 151 000, och detta under- skott uppvägdes mer än dubbelt genom jordbruksbefolkningens födelseöverskott, vilket uppskattas till 359 000.1 Farmbefolkningen beräknas sålunda under år 1930 ha ökats för första gången under ett decennium, nämligen från 27'2 till 27't milj. personer. Sedan år 1922 beräknas nettoutflyttningen från jordbruket gestaltat sig som följer (i 1 000-tal):
1922
1120
1924
679
1925
834
1926
1020
1927
604
1928
576
1929
619
1930
151
Framhållas må, att konjunkturutvecklingen i Förenta staterna gestaltat sig på ett delvis annorlunda sätt än i Sverige. Inom industrien hade man sålunda goda tider i Amerika redan under år 1922, medan åter den nuvarande kristiden där begynte redan i slutet av år 1929.
Även om i vårt land liksom i flertalet andra länder den av lantbruk levande befolkningen successivt gått tillbaka i antal, är denna folkgrupp alltjämt av större numerisk betj^delse i Sverige än i flertalet andra jämförliga länder. Detta framgår av följande sifferrad, som grundar sig på tab. 298 i Statistisk årsbok 1931 och anger den jordbruksarbetande befolkningen i procent av samtliga yrkesutövare (sålunda icke som tidigare totalbefolkningen).2
Sverige (1920) 40M Nederländerna (1920) 23"6 Norge (1920) 36'8 Tjeckoslovakien (1921) 40"3
Danmark 1921) 34"9 Schweiz (1920) 25'9 Finland (1920) 68'9 Frankrike (1920) 41v, Estland (1922) 65'6 England (1921) 6\s Polen (1921) 75'9 Förenta staterna (1920) 26'a
Tyskland (1925) 30'5 Kanada ( 1 9 2 1 ) . . . 35o I. fråga om befolkningssammansättning intager sålunda Sverige — jämte
länder som Frankrike och Tjeckoslovakien — en mellanställning mellan å ena sidan agrarländer sådana som Finland, Estland och Polen och utpräglade indu- striländer såsom England samt, i mindre grad, Tyskland och Förenta staterna.
Anmärkningsvärt är, att jordbruksbefolkningen i Sverige sj^nes vara förhål- landevis talrikare än i sådana jordbruksbetonade länder som Danmark och Kanada.
Jordbruksbefolkningens socialfördelning. Bland de 2 596 000 personer, vilka år 1920 beräknades hava sitt uppehälle av jordbruksnäringen i vårt land, före- funnos närmare 850 000 barn under 15 år (och vissa andra familjemedlemmar)
i »Crops and Markets» 1931 sid. 94. J f r Yearbook of Agriculture 1930 sid. 27.
2 En mera detaljerad redogörelse för jordbruksbefolkningens absoluta och relativa a n t a l i olika länder meddelas såsom bilaga till den av Internationella l a n t b r u k s i n s t i t u t e t i Rom u t g i v n a Annuaire i n t e r n a t i o n a l de statistique agricole 1930—31, sid. 685 o. f.
samt 420 000 »hustrur utan yrke». Ehuru dessa båda befolkningskategorier från yrkesarbetets ståndpunkt pläga räknas till samhällets tärande element, må det framhållas, att de små lanthemmens husmödrar och barn särskilt vid skörde- och annan bråd tid utföra ett betydande mått av jordbruksarbete, en omständighet, som bidrager att förklara den elasticitet, som är ett så utmär- kande drag för små- och bondebrukets arbetssystem. Hustrur, barn och åldringar oberäknade skulle lantbrukets arbetande befolkning vid nämnda tid- punkt uppgått till ungefär 963 000 personer, varav 716 000 eller c:a 71 % ut- gjordes av män och 247 000 eller 29 % av kvinnor. Huru denna jordbrukets yrkesutövande befolkning fördelade sig efter yrkesspecialitet och ställning i yrket, belyses närmare genom den ur 1920 års folkräkningsberättelse (V s. 27) hämtade tab. 2. I denna fördelas jordbrukets yrkesutövare i fyra huvudgrupper,
Tab. 2. Yrkesutövare inom jordbruket år 1920.
Jordbrukare (företagare).
Godsägare H e m m a n s ä g a r e
L ä g e n h e t s ä g a r e , s m å b r u k a r e Arrendatorer, b r u k a r e o. d.
J o r d t o r p a r e
T r ä d g å r d s o d l a r e , hönseriägare, biodlare m. fl....
X o m a d l a p p a r
Samtliga Hemmavarande anhöriga (barn, bröder, systrar
ej hustrur) över 15 år, till:
H e m m a n s ä g a r e Övriga j o r d ä g a r e
A r r e n d a t o r e r , b r u k a r e o. d J o r d t o r p a r e
N o m a d l a p p a r
Samtliga Lantbrukstjänstemän (funktionärer).
L a n t b r u k s i n s p e k t o r e r , bokhållare o. d.
Mejerister, mejeriföreståndare T r ä d g å r d s m ä s t a r e
Arbetare.
Samtliga R ä t t a r e , fördrängar
L a d u g å r d s d r ä n g a r och -biträden Smeder, snickare, kuskar
S t a t a r e , gifta d r ä n g a r (ej ovan u p p t a g n a ) Tjänstefolk för j o r d b r u k i h u s b o n d e n s kost Övriga j o r d b r u k s a r b e t a r e
Mejeriarbetare, mejerskor T r ä d g å r d s a r b e t a r e
L a n t b r u k s e l e v e r och -lärlingar
Samtlijra
Män
1930 212 790 46 606 43 637 33 674 2 610 771 342 018
126 995 11540 21283 7 546
372 1G7 736
3 351 882 3 573 7806
6 830 10 339 5 060 26 762 45 333 93 813 1128 7 254 1724 198 243
Kvinnor
319 23 314 10178 1435 1568 118 105 37 037
130 556 21752 21 588 14 980 103 188 979
295 35 418
641
x3 214 11149
2 245 942
11 21202
Tillhopa
2 249 236 104 56 784 45 072 35 242 2 728 876 379055
257 551 33 292 42 871 22 526 475 356 715
3 439 1177 3 608 8 224 6 830 13 980 5 060 26 762 48 547 104 962 3 373 8196 1735 219 445
t Härtill komma 67 715 tjiinarinnor (samt 116 manliga t j ä n a r e ) , redovisade inom g r u p p e n husligt arbete.
12
nämligen jordbrukare, deras hemmavarande, i arbetet deltagande anhöriga, lant- bruk st jänstem än (funktionärer) samt jordbruksarbetare. Det framhålles emel- lertid i folkräkningsberättelsen, att det ibland varit ganska vanskligt att draga en bestämd gräns mellan de olika yrkesklasserna. Skillnaden mellan godsägare och hemmansägare har snarare dragits efter ägarens bildning och börd än efter gårdens storlek (över eller under 100 hektar). Likaledes har uppdelningen på hemmansägare å ena sidan samt lägenhetsägare och småbrukare å den andra stundom blivit av mera social än jordbruksmässig art (2 å 3 hektar åker), lik- som' gränsen mellan dessa senare och ägare av smärre hus eller backstugor an- setts böra dragas med hänsyn till förefintligheten av visst jordbruk (åtmin- stone en ko). Av nu angivna skäl föreligger icke full överensstämmelse mellan folkräkningens klassificering av företagarna och motsvarande gruppering av jordbruksföretagen, vare sig man betraktar dessa såsom besittningsenheter eller som brukningsdelar. Enligt jordkommissionens statistik för år 1919 utgjordes jordbruken i enskild ägo av c:a 1 900 gods (över 100 hektar), 255 300 hemman (2—100 hektar) samt 89 200 jordbrukslägenheter. Huru storleksfördelningen gestaltade sig ur driftssynpunkt, framgår av nedanstående översikt.1
Brukningsdelarnas fördelning på storleksgrupper enligt 1927 års jordbruksräkning.
k e r a r e a l , (hektar)
Brukningsdelar
Antal %
Brukningsdelarnas
åkerareal Åkerarealens fördelning i
Hektar
södra o. mell. Sverige:
slättbygder' skogsbygder
% % Norrland
— 0-25 0-26— 2
2— 10 1 0 - 50 50—100 över 100
Samtliga
119 757 212 211 87 520 5 1 9 5 2 469 427 152
28o 49-7 20-5 1-2 0-6 100-o
5 870 146 553 1128 446 1 688 082 353 564 393 332 3 715 847
0-i 4-o 30-4 45-4 9-5 10-6 100 o
0-1 2-o 17-2 53-o 12-7 15-o 100 o
0 5 45 37 6 5 100
0-i 10-1 62-3 25-6 l a
0-7 100 o
Tabellens siffror för åkerarealens fördelning ge vid handen, att storbruket i vårt land visserligen spelar en väsentligt större roll än t. ex. i Norge, Fin- land, de baltiska länderna, Schweiz och Holland, men däremot är av mindre betydelse än t. ex. i Polen, Tyskland och England, samt om hänsyn blott tages till arealen ( > 100 ha) men ej till brukningsformen, även i Förenta sta- terna och Kanada.2 Närmast synes jordfördelningen i Danmark. Tjeckoslo- vakien och (troligen) Frankrike överensstämma med den som råder i vårt land.
Tabellens arealsiffror för olika delar av vårt land bekräfta i sin mån det kända förhållandet, att begreppet mindre jordbruk är relativt, i det att vad
i J f r Statens offentliga u t r e d n i n g a r 1931; 7 sid. 44 o. f.
2 En sammanställning av brukningsdelarnas arealfördelning i olika länder meddelas som bihang till »Annuaire I n t e r n a t i o n a ] de Statistique Agricole» 1930—31, sid 735 o. f.
som i en t r a k t b e t r a k t a s som litet i n g a l u n d a anses o b e t y d l i g t i en a n n a n b y g d . A t t i tabellen u p p t a g a s ett femtiotusental flera j o r d b r u k än f o l k r ä k n i n g e n redovisat j o r d ä g a r e och j o r d b r u k a r e , beror dels p å a t t flera b r u k n i n g s d e l a r k u n n a v a r a samlade i en och s a m m a ägares h a n d , dels på a t t j o r d b r u k i b e t y - d a n d e u t s t r ä c k n i n g bedrives som b i n ä r i n g av bolag och enskilda personer inom i n d u s t r i , h a n d e l och samfärdsel, ävensom av tjänstemän, i d k a r e av fria y r k e n etc.
I folkräkningsberättelsen betecknas jordbruksföretagarna som »självständiga», men detta är en teknisk term, som i talrika fall bra nog litet täcker den ekonomiska och sociala verkligheten. Av självägande småbrukare och småbönder torde många genom lönarbete hos andra — framför allt skogsarbete — komplettera det egna jord- brukets och kreaturshållets avkastning eller genom arbetsbiträde betala den hjälp med dragare m. m., de från större gårdar pläga erhålla till sin jords brukning. I ä n n u högre grad gäller det nu sagda om de c:a 80 000 arrendatorer, brukare och jordtorpare, som även ingå i företagargruppen.
Vad särskilt t o r p a r n a beträffar, utgjorde de i äldre tider en för vårt land tämligen egenartad kategori av kombinerade lantarbetare och småbrukare, men under senare tider har gruppen i mycket skiftat karaktär. De undersökningar, som verkställts närmast med anledning av torparklassens starka numeriska tillbakagång under det förflutna halvseklet, hava utvisat, a t t ifrågavarande befolkningskategori för närvarande innesluter inbördes ganska skiljaktiga element. I Norrland (och Dalarna) utgöras torpen numera till övervägande del av s. k. skatte- eller odals- torp, som innehavas med äganderätt och vilkas brukare alltså hava en annan ställ- ning än innehavarna av de endast med nyttjanderätt upplåtna jordtorpen i den övriga delen av riket. Inom de sydligare länen ha blott en del av torpen bevarat sin ursprungliga karaktär av nyttjanderättsupplåtelser åt personer, vilka kontrakts- enligt åtagit sig skyldighet att utföra visst antal dagsverken å resp. huvudgårdar.
Beträffande de torp, där arbetsskyldigheten förvandlats till penningarrende, h a r torpsystemet förlorat sin karaktär av arbetssystem för det större jordbruket och torparna erhållit en ställning, som i fråga om brukarna av de större torpen n ä r m a r sig de mindre hemmansarrendatorernas och beträffande småtorparna de fria dag- lönarnas, vilka kunna använda sin lediga arbetskraft, varhelst tillfälle till lönarbete finnes.
Företagarna inom det i vårt land förhärskande m i n d r e j o r d b r u k e t äro i huvudsak a t t söka inom den yrkesgrupp, som bildas av c:a 250 000 manliga och 25 000 kvinnliga hemmansägare och hemmansarrendatorer. Av dessa torde om- k r i n g två tredjedelar vara småbönder (småbrukare) på jordbruk om c:a 2—10 h a r odlad jord och en tredjedel brukare av storbondehemman med i regel 10—50 h a r åker. Bondebrukets viktigaste arbetskraft utgöres, förutom av brukaren själv, av dennes vuxna familjemedlemmar. I den mån ytterligare stadigvarande arbetsbi- t r ä d e n erfordras, anställas ogifta tjänare. P å det mindre jordbruket komma också 148 000 manliga och 152 000 kvinnliga »hemmavarande barn över 15 år» o. d.
samt det övervägande flertalet av jordbrukets 45 000 manliga och 3 000 kvinnliga ogifta tjänare, (vartill komma c:a 68 000 tjänarinnor i jordbrukshem med över- vägande husliga sysslor).
Vid bedömandet av det mindre jordbrukets arbetsförhållanden bör det fasthållas, a t t de sociala begreppen arbetsgivare och arbetare h ä r äro mycket svagt avgrän- sade och utpräglade. F ö r u t har påpekats, att småbonden eller småbrukaren icke blott är »arbetare på egen risk» utan även tidvis tillika lönarbetare hos andra.
Och på bondehemmanet biträder hemmasonen vid gårdsbruket på samma sätt som drängen, vilken ofta är hemmason från en annan gård, varför skillnaden mellan dem ofta inskränker sig till, a t t den senare i olikhet med den förre erhåller be-
14
stämd ersättning för sitt arbete. Liksom inom bondebruket inga svåröverstigliga sociala skrankor åtskilja den arbetande befolkningens olika grupper, är inom detta verksamhetsområde, såsom förut antytts, gränsen mellan yrkesarbete och husligt arbete i hög grad flytande, i det förhandenvarande arbetspersonal allt efter ögon- blickets behov tages i anspråk än för det ena, än för det andra slaget av arbete.
Dock torde, som ovan nämnts, de manliga tjänarna övervägande arbeta inom den egentliga jordbruksdriften, medan den kvinnliga tjänstepersonalen huvudsakligen är sysselsatt i och för hushållsarbetet. Vid denna uppdelning mellan husligt arbete och yrkesarbete bör det icke lämnas ur sikte, i vilket nära samband lanthushållet står till vissa grenar av lantbruket, speciellt kreatursskötseln. Särskilt i landets nordligare delar anses djurvården som »kvinnogöra» även på r ä t t stora gårdar.
Med hänsyn till vad nu anförts rörande arbetsförhållandena inom små- och bondebruket är det naturligt, a t t vid en skildring av lantarbetarnas ställning och levnadsförhållanden huvuduppmärksamheten riktas på de visserligen relativt få- taliga s t ö r r e b r u k n i n g s d e l a r n a , där lönarbetet spelar en större roll och de sociala motsatserna skarpare framträda.
E n allmän föreställning om arbetsstyrkans storlek och sammansättning inom det större jordbruket erhålles genom en av socialstyrelsen omkring år 1920 verkställd specialundersökning, som avsåg tillhopa 1319 efter representativa g r u n d e r ut- valda egendomar i olika delar av landet, tillhopa motsvarande ungefär en femtedel av vårt lands större jordbruk, vare sig man räknar efter åkervidden eller efter arbe- tarantalet.1 Av de 20 500 mera fast anställda jordbruksarbetare, som redovisas i denna undersökning, voro 18 400 män och 2 100 kvinnor. Efter avlöningsformen r ä k n a t funnos bland de förra blott ett fåtal (2*7 %) ogifta tjänare, medan nära 53 % voro statare, 13 % torpare samt 14 % daglönare med naturaförmåner och 18 % helt kontantavlönade sådana (hemmasöner m. fl.). Uppdelas arbetarna på yrkesspecialiteter, befinnas 20 % vara stall- och ladugårdspersonal (därav c:a Va förmän), 68 % jordbruksarbetare (därav x/s förmän) och 9 % yrkesmän, medan 3 % ej k u n n a t inordnas inom någon av dessa grupper. Det övervägande flertalet för- och yrkesmän kommo på de statavlönades lönegrupp.
H u r u de olika grupperna av storbrukets arbetsgivare och arbetstagare karak- teriseras och fördelas inom ramen av vårt lands arbetsliv belyses närmare genom 1920 års folk- och yrkesräkning.
Särskilt i de nordligare delarna av vårt land ägas och brukas stora jordarealer av bruks- och sågverksbolag o. d. opersonliga företag, varjämte över hela riket ett större antal egendomar besittas av tjänstemän, affärsmän o. d. och av »patroner»
av allmogeklassen. Detta torde vara förklaringsgrunden till, att ehuru c:a 7 700 brukningsdelar med över 50 h a r och 2 500 med över 100 har odlad jord finnas i v å r t land, endast c:a 2 300 godsägare och 700 godsarrendatorer redovisas i folk- räkningsberättelsen.
De större lantarbetsgivarnas närmaste biträden vid arbetets ledning och fördel- n i n g utgöra tillsammans f ö r v a l t n i n g s p e r s o n a l e n , till vilken klass torde kunna hänföras yrkesräkningens 3 400 lantbruksinspektorer och bokhållare m. fl.
P å övergången mellan förvaltningspersonalen och de egentliga lantarbetarna står jordbrukets mellan- och underbefäl, nämligen den av ladufogdar, befallningsmän, r ä t t a r e och fördrängar sammansatta gruppen a r b e t s f ö r m ä n , vilken beräknats omfatta 6 800 huvudpersoner (oberäknat ladugårdsförmän o. d.). Såsom förmän i utbildningsstadiet torde kunna räknas en stor del av redovisade 1 700 l a n t - b r u k s e l e v e r .
Blott bristfälligt framkommer vid yrkesräkningen lantarbetarklassens högst i Specialundersökning rörande löne- och arbetsförhållandena för olika arbetargrupper inom det större jordbruket (tjänsteåren 1920/21 och 1921/22). Ingår i »Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk» 1922 och 1923.
ställda och bäst avlönade skikt, nämligen jordbruksarbetarna med särskild yrkes- utbildning. Till y r k e s m ä n n e n s grupp torde nämligen blott kunna föras en del av de 10 300 män och 3 600 kvinnor, vilka i berättelsen redovisas såsom ladu- gårdsdrängar och -biträden, ty bland dem torde ingå många »kogubbar» och »dejor»
utan någon som helst utbildning. Såsom yrkesmän torde däremot i regel kunna anses herrgårdarnas smeder, snickare, maskinister, motorskötare, chaufförer och kuskar, redovisade till ett antal av c:a 5 100; de lanthantverkare o. d., vilka utföra vissa motsvarande arbeten för det mindre jordbrukets behov, ha däremot i folk- räkningsberättelsen förts till gruppen industri och hantverk1.
Relativt allmän är yrkesutbildning bland de 2 000 manliga och 2 500 kvinnliga huvudpersoner, som redovisas under rubriken mejerister, mejerskor och mejeri- biträden m. fl., men i dessa siffror ingår ej blott herrgårdsmejeriernas u t a n även uppköps- och andelsmejeriernas personal. P å samma sätt är den till omkring 10 800 män och 1 000 kvinnor upptagna trädgårdspersonalen sammansatt dels av herr- gårdarnas trädgårdsmästare och trädgårdsdrängar, dels av utövarna av den, särskilt i närheten av större städer, såsom självständig näring bedrivna handelsträdgårds- verksamheten.
I n u nämnda kategorier ej upptagna »gifta drängar» o. d. rubriceras i folkräk- ningsberättelsen som s t a t a r e , enär de i regel äro för helt år anställda tjänare med eget hushåll. Inom denna tjänsteklass, vilken i stället för kost i arbets- givarens hus erhåller s. k. stat av till eget hushåll erforderliga livsförnödenheter, äro av naturliga skäl kvinnorna i regel icke företrädda. I yrkesräkningen redovisas
— frånsett de statavlönade ladugårdspigor, som upptagits såsom »ladugårdsbiträ- den» — c:a 27 000 statare och stattorpare, med vilken senare beteckning i regel förstås de relativt fåtaliga statare — i socialstyrelsens förenämnda specialunder- sökning mindre än 1 % av statargruppen — som fått staten delvis utbytt mot någon mindre åkerdel och foderhjälp till en ko. Statarna, vilka närmast synas ha fram- t r ä t t såsom klass i samband med storjordbrukets uppsving under första delen av 1800-taiet, torde i vårt land alltjämt kunna anses representera storbrukets typiska lantarbetare, och statarbefolkningens utbredning sammanfaller därför ganska nära med de stora brukningsdelarnas. Talrikast äro statarna i de fyra länen omkring Mälaren samt i Östergötlands och Malmöhus län, men även i Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs och Örebro län äro de ganska väl representerade. Däremot äro dylika gifta tjänare av mycket ringa betydelse för Nordsveriges jordbruk.
Under beteckningen »övriga jordbruksarbetare» sammanföras i folkräknings- berättelsen de talrika och olikformiga befolkningselement, som mot daglön, tim- penning eller ackordsbetalning biträda vid jordbruksarbetet. Ifrågavarande arbetar- kategorier redovisas visserligen mycket ofullständigt i berättelsen, som endast tager hänsyn till yrkesutövarnas huvudsysselsättning och lämnar å sido, i vilken ut- sträckning daglönsarbete inom jordbruket utgör bisyssla för personer med annat huvudyrke, såsom t. ex. småbrukare och industriarbetare, eller t. o. m. för »tärande»
befolkningselement, såsom h u s t r u r och barn till statare och torpare.
Bland yrkesräkningens befolkningsgrupper kunna emellertid urskiljas tvenne kategorier, vilka tillsammantagna bilda stommen till jordbrukets d a g l ö n a r - g r u p p , nämligen å ena sidan den gamla backstugusittarklassen och å den andra den under senare år starkt ökade gruppen av dag- eller timavlönade »övriga jord- bruksarbetare».
Innehavarna av backstugor och andra smärre jordupplåtelser på hemmanens ägor utan reglerad dagsverksskyldighet till jordägaren voro ännu omkring år 1860 mycket talrika på den svenska landsbygden, men hava under den därpå följande stora emigrationsperioden raskt nedgått i antal. Ännu i 1920 års folkräkning redovisas visserligen 5 600 manliga och 9 100 kvinnliga »ägare av mindre hus utan a n n a n
1 Folkräkningen år 1920, IV sid. 167.
16
sysselsättning», men i stort sett har, delvis under inverkan av den moderna egna- hemsrörelsen och den friköp av vissa hus på ofri grund möjliggörande »ensittar- lagen», kategorien i fråga undergått en inre omvandling, i det äldre tiders på svältgränsen levande backstugusittare särskilt i mera industrialiserade trakter steg för steg avlösts genom den moderna tidens lägenhetsinnehavare och »arbetarsmå- brukare», vilka, n ä r det icke r å t t alltför dåliga tider, plägat reda sig r ä t t väl, då de från det egna jordbruket och kreaturshållet kunna hämta sina huvudsakliga livs- förnödenheter och genom lönarbete inom jordbruket eller till landsbygden lokali- serade industrier erhålla kontanta inkomster. I verkligheten torde denna kategori av daglönare med egen (eller arrenderad) brukningsdel, som ovan nämnts, omfatta en väsentlig del (kanske x/3) av gruppen lägenhetsägare, småbrukare o. d., ävensom, såsom förut antytts, en viss del av torpar- och arrendatorsgrupperna.
Daglönarna u t a n brukningsdel hava en äldre motsvarighet i inhysesfolket, vilket till skillnad från backstugusittarna saknade egna stugor och inhystes hos andra, a n t i n g e n hos hemmansägare eller, än vanligare, hos torpare och backstugusittare.
Resterna av denna landsbygdens fattigklass räknas numera ej längre till den egent- liga jordbruksbefolkningen utan hänföras till personer utan yrke. Nutidens jord- lösa daglönare utgöras av den växande klass av jordbruksarbetare, som bo i egna eller förhyrda lägenheter och vilkas arbetsvillkor regleras genom friare, från indu- strien hämtade arbetsavtalsformer. Enligt folkräkningen å » 1920 omfattade denna arbetargrupp 93 800 manliga och 11100 kvinnliga huvudpersoner. Framhållas må emellertid, att det, åtminstone i skogsbygderna och särskilt i Nordsverige, torde vara mycket svårt att draga någon bestämd gräns mellan ifrågavarande arbetargrupp och den stora massan av på landsbygden bosatta arbetare, vilka sakna mera ut- präglad yrkesbetoning och efter årstidernas växling och arbetstillfällenas förekomst arbeta omväxlande inom jord- och skogsbruket samt vid säsongindustrier av olika slag (jfr nedan sid. 55, 96).
S k u l l e m a n försöka a t t på g r u n d v a l av 1920 års f o l k r ä k n i n g men med b e a k t a n d e av i det föregående framförda s y n p u n k t e r å s t a d k o m m a en social- f ö r d e l n i n g av j o r d b r u k e t s y r k e s u t ö v a r e , erhållas de r e s u l t a t , som meddelas i n e d a n s t å e n d e översikt. H ä r v i d h a r man, i l i k h e t med v a d t i d i g a r e t i l l ä m p a t s v i d inom socialstyrelsen t i d i g a r e v e r k s t ä l l d a u t r e d n i n g a r i l a n t a r b e t a r f r å g a n , a n s e t t sig k u n n a r ä k n a en tredjedel a v g r u p p e r n a a r r e n d a t o r e r , b r u k a r e och j o r d t o r p a r e såsom företagare och de å t e r s t å e n d e t v å t r e d j e d e l a r n a såsom lant- a r b e t a r e .
U p p s t ä l l n i n g e n belyser det förut berörda k a r a k t e r i s t i s k a förhållandet, a t t inom j o r d b r u k e t de sociala motsatserna äro vida mindre f r a m t r ä d a n d e än inom i n d u s t r i e n . Medan inom g r u p p e n i n d u s t r i och h a n t v e r k enligt 1920 års folk- r ä k n i n g a r b e t a r n a äro c:a 7 g å n g e r t a l r i k a r e än f ö r e t a g a r n a och inom den e g e n t l i g a i n d u s t r i e n 3 0 — 4 0 g å n g e r flera, äro inom j o r d b r u k e t f ö r e t a g a r n a v ä s e n t l i g t flera än lönarbetarna, med i n r ä k n a n d e av l a n t b r u k a r n a s vuxna, i a r b e t e t d e l t a g a n d e familjemedlemmar t. o. m. mer än d u b b e l t så m å n g a . V i d a r e ä r flertalet av j o r d b r u k e t s arbetare k n a p p a s t i en s å d a n beroende ställning som i n d u s t r i a r b e t a r n a . I n e m o t en femtedel av j o r d b r u k e t s a r b e t s t a g a r e innehar e g n a b r u k n i n g s d e l a r , vilka merendels torde s k ä n k a dem bostad och v i k t i g a r e livs- medel. A v de c:a 200 000 l a n t a r b e t a r e , som h e l t a r b e t a i a n n a n tjänst, t o r d e o m k r i n g hälften v a r a sysselsatta inom det m i n d r e j o r d b r u k e t , d ä r inga svår- ö v e r s t i g l i g a s k r a n k o r skilja företagare och a r b e t a r e , u t a n d ä r d r ä n g t j ä n s t e n ofta ä r l i k t y d i g med u n g d o m s u t b i l d n i n g för blivande sysslor såsom självstän-
Ben yrkesutövande jordbruksbefolkningen år 1920.
A.
1).
F ö r e t a g a r e :
gods- och h e m m a n s ä g a r e l ä g e n h e t s ä g a r e , småbrukare
a r r e n d a t o r e r , bönder, jordtorpare (Vi av gruppen) S u m m a för A Y r k e s u t ö v a n d e familjemedlemmar inom A J o r d b r u k e t s förvaltningspersonal:
förvaltare, lantbruksinspektorer, bokhållare o. d.
l a n t b r u k s e l e v e r och -lärlingar r ä t t a r e , befallningsmän m. fl
Summa för C J o r d b r u k s a r b e t a r e :
a) med j o r d b r u k :
b r u k a r e och torpare o. d. (*/s av gruppen)...
d e r a s yrkesutövande familjemedlemmar tillhopa b) u t a n j o r d b r u k :
l a d u g å r d s p e r s o n a l s t a t a r e
t j ä n a r e (ogifta)
övriga j o r d b r u k s a r b e t a r e
tillhopa Summa för D P e r s o n a l vid vissa j o r d b r u k e t s b i n ä r i n g a r :
t r ä d g å r d s o d l a r e , hönseriägare, nomadlapparm. fl.
t r ä d g å r d s m ä s t a r e och trädgårdsarbetare mejerister och mejerskor m. fl.
Summa för E T o t a l s u m m a A—E
Män
214 720 46 606 25 770 287 096 148 517 3 351 1724 6 830 11905
51541 19 219 70 760 10 339 31822 45 333 93 813 181 307 252 067 3 381 10 827 2 010 16 218 715 803
Kvinnor
23 633 10178 1001 34 812 164 600
11 99
2 002 24 379 26 381 3 641 3 214 11149 18 004 44 385 223 977 2 540 3 740 217 636
Summa
238 353 56 784 26 771 321 908 313 117 3 439 1735 6 830 12 004
53 543 43 598 97141 13 980 31822 48 547 104 962 199 311 296 452 3 604 11 804 4 550 19 958 963439
diga jordbrukare på egen eller arrenderad gård. Och även av de c:a 100 000 lantarbetare, vilka arbeta inom storbruket och för vilka lönarbetet merendels blir livsuppgift, har flertalet årsanställning (med minst 2 månaders uppsäg- ning)1 även efter den gamla legostadgans upphävande år 1926 och därigenom en väsentligt fastare ställning än industriarbetaren, som utan vidare eller med blott någon veckas uppsägning kan avskedas, närhelst konjunkturerna försämras.
Vad nu sagts om jordbruksbefolkningens socialfördelning avser närmast år 1920, och frågan reser sig nu, vilka f ö r ä n d r i n g a r ägt rum i jordbrukets sociala struktur under cle därpå följande åren. Såsom förut påvisats (sid. 7), minskades jordbruksbefolkningen under tiden 1910—1920 med c:a 100 000 personer och under åren 1920—1930 med ett sannolikt icke mycket lägre tal.
På grund av de olikheter i fråga om yrkesgrupperingen, vilka föreligga mellan 1910 och 1920 års folkräkning, kan det icke med bestämdhet avgöras, huru minskningen under detta, åtminstone ur inkomstsynpunkt för jordbruket gynn- samma årtionde fördelar sig på de särskilda yrkesklasserna. Dock tyda upp- gifterna på, att jordägarnas antal förblivit tämligen oförändrat och deras i arbetet deltagande familjemedlemmar t. o. m. ökats samt att nedgången därför
i Bestämmelserna om uppsägningstid i det 1925 ingångna riksavtalet för jordbruket na preciserats ar 1931. Sv. lantarbetsgivareföreningarnas medlemsblad 1931 nr 11.
1194 32 „
18
så gott som uteslutande träffat landsbygdens beroende befolkningselement, nämligen arrendatorer och torpare och deras familjemedlemmar samt lant- arbetare, framför allt daglönare och andra mera tillfälligt anställda.
I fråga om utvecklingen under årtiondet 1920—1930, under vilket en ihållande°ekonomisk depression tryckte sin prägel på de ekonomiska och sociala förhållandena inom jordbruket, föreligga ännu icke några fasta hållpunkter, men förefaller det, som om förändringarna följt i huvudsak samma linjer.
Under svåra tider nödgas jordbrukaren i görligaste mån lita till sin egen och familjens arbetskraft och inskränka utgifterna för lejd arbetshjälp. Härav har blivit följden, att även de fasta jordbruksarbetarna minskats väsentligt i antal.
Den årliga driftsstatistik, som beträffande c:a 400 gårdar föres inom Sveriges allmänna lantbrukssällskap, tyder på en arbetskraftsminskning inom det större jordbruket under tiden 1924—1929 med nära 20 %\ Till liknande resultat har man även kommit vid mera begränsade lokalundersökningar. Sålunda har R Littmarck konstaterat, att lantarbetarbeståndet i 88 av honom undersökta socknar i södra och mellersta Uppland uppgick till 2 121 år 1925 men till 1 992 eller c:a 6 % lägre år 1929, vilken siffra framkommit genom en minsk- ning av antalet körkarlar med 12 % men ökning av ladugårdskarlar med 7 %\
Till nedgången i arbetskraftsbehovet har även bidragit försvinnandet under senare år av ett icke ringa antal stora brukningsdelar. Under tiden mellan 1919 och 1927 års jordbruksräkningar skulle sålunda antalet brukningsdelar om över 100 ha åker ha minskats med 107, omfattande en odlad jordareal överstigande 48 000 ha eller över 10 % av hela gruppens åkerareal. Men å andra sidan hade, väl ofta i samband med egendomsstyckning men även genom nyodling o. d., enbart småbruken om 2—10 ha ökats med 3 400 nya brukningsdelar, tillsam- mans omfattande c:a 47 000 ha åker3. Väl får man icke draga alltför bestämda slutsatser av dessa siffror, bl. a. på grund av olikformighets i de båda jord- bruksräkningarnas primärmaterial, men tendensen är i alla fall tydlig.
a. Arbetsåtgången inom jordbruket förr och nu.
Arbetsförbrukningen 1913, 1920 och 1928. Enär det av nu antydda skäl ansetts vara av betydelse att ha tillgång till möjligast exakta uppgifter an- gående förskjutningarna i arbetsåtgången under senare år, hemställdes å form.
C (punkt 5 a), att vederbörande uppgiftslämnare måtte för några inom området belägna typiska medelstora och större jordbruk, vilka hela tiden haft samma areal, ifylla en tabell, å vilken för varje särskild egendom skulle lämnas upp- gifter angående antalet manliga, kvinnliga och minderåriga arbetare och av dem årligen utgjorda dagsverken vid åren 1913, 1920 och 1928. Med anledning av denna hemställan erhöllos genom förmedling av ordförandena i hushållnings- sällskapens lokalavdelningar och andra jordbrukare (i några fall från lant- arbetarfackföreningar) dylika uppgifter beträffande c:a 200 lantegendomar, representerande vitt skilda storleksgrupper, brukningstyper och landsdelar. Av
i Se »Lantmannen», årg. 1929 sid. 261. J f r även nedan sid. 23.
2 R. L i t t m a r c k : Mälardalens nomader, Uppsala 1930, sid. 24 o. t.
3 J o r d b r u k s r ä k n i n g e n år 1927 sid. 20.
