FYSIOTERAPEUTERS UPPLEVELSER AV WHO S REKOMMENDATIONER OM
FYSISK AKTIVITET FÖR PATIENTER MED
FUNKTIONSNEDSÄTTNINGAR –
EN ENKÄTSTUDIE
Tove Selberg & Rebecka Sprimont
Examensarbete, 15 hp Fysioterapeutprogrammet 180 hp
Ht2021
Fysioterapeutprogrammet 180 hp Titel svenska:
Fysioterapeuters upplevelser av WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet för patienter med funktionsnedsättningar - en enkätstudie
År:
2021
Titel engelska:
Physiotherapists experience of WHO’s recommendations regarding physical activity for patients with disabilities. A survey.
Författare: (Namn och adress)
Tove Selberg, Rullstensgatan 8, 90655 Umeå Rebecka Sprimont, Storgatan 13a, 90321 Umeå
Handledare: Martin Björklund, Docent/ leg.
sjukgymnast, Inst. för samhällsmedicin och rehabilitering. Umeå Universitet
Nyckelord svenska: World health organization, träning, habilitering, fysioterapi Nyckelord engelska: World health organization, exercise, habilitation, physiotherapy
Extern medverkan Ja Nej Pågående projekt Ja Nej
Introduktion: WHO publicerade 2021 nya rekommendationer för fysisk aktivitet, i rapporten
inkluderades även rekommendationer specifikt anpassade för personer med funktionsnedsättningar. I rekommendationerna belyser WHO vikten av ökad fysisk aktivitet, minskad skärmtid och minskat stillasittande för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar.
Syfte: Syftet med studien var att undersöka om fysioterapeuter/sjukgymnaster (FT/sjg) inom
habiliteringsverksamhet i Sverige känner till WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet för personer med funktionsnedsättningar. Vi undersökte även hur rekommendationerna implementeras av FT/sjg, samt om de upplever att rekommendationerna är en bra modell för arbetet med olika patientgrupper.
Metod: En enkätundersökning genomfördes med totalt 20 frågor. Rekryteringen skedde genom två Facebookgrupper samt kontakter i habiliteringssektionens styrelse. Frågorna var uppbyggda med både flervalsfrågor och öppna skrivfrågor och undersökte fysioterapeutens upplevelser av WHOs
rekommendationer. Resultaten redovisas deskriptivt och på de öppna frågorna genomfördes en sammanställning samt indelning i text med citat.
Resultat: Enkätundersökningen resulterade i totalt 28 deltagare. De visade att majoriteten av FT/sjg kände till rekommendationerna samt att de används inom vården men även att några inte var bekanta med rekommendationerna och/eller valde att inte använda dem. De kvalitativa frågorna visade även att det finns behov av att individanpassa målen ytterligare.
Konklusion: Svaren pekar mot att majoriteten av Ft/sjg känner till målen och använder dem i arbetet med patienterna. Däremot kan de vara för svåra att uppnå och en större individanpassning är nödvändigt.
Svaren tolkas dock med försiktighet pga. få deltagare.
Inledning
Mer än 1 miljard personer lever idag med funktionsnedsättningar enligt WHOs rapport
“WHO disability action plan 2014–2021”. Det utgör ungefär 15% av världens population (1). Många av dessa personer lever även med dagliga barriärer såsom dålig tillgång till vård, utbildning, jobb, boende samt transportmöjligheter. Dessa barriärer grundar sig till stor del i en brist på kunskap men även på diskriminering och negativ attityd mot
funktionshindrade (2). Enligt “WHO Guidelines on Physical Activity and Sedentary Behaviour” (3) är det viktigt att personer som lever med någon form av
funktionsnedsättning får tillgång till fysisk aktivitet. Forskningen visar att majoriteten av de positiva effekterna som personer utan funktionsnedsättning får av fysisk aktivitet även stämmer för personer med funktionsnedsättningar. WHOs rekommendationer inkluderar personer med diagnoser som MS, ryggmärgsskada, Parkinson, Stroke, intellektuella nedsättningar, grov depression, schizofreni samt ADHD. I rapporten belyser WHO även rekommendationer angående stillasittande. Forskningen visar på att barn och ungdomar (5–17 år) med en funktionsnedsättning har ökad risk för förhöjd adipositet, försämrad kardiovaskulär hälsa, kondition, beteende samt sämre sömn (3). En studie visade även på ett samband mellan ökad fysisk aktivitet och förbättrad intellektuell förmåga för barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Där såg man att ökad fysisk aktivitet för skolbarn 12–18 år med funktionsnedsättning ger bättre motorik, förbättrad kondition samt ökad intellektuell förmåga (4). För barn och ungdomar i åldrarna 5–17 år kan fysisk aktivitet utföras som en del i deras fritid (sport, lek, spel), fysisk utbildning, transport (cykla eller promenera) eller hushållsarbeten, inom ramen för utbildnings-, hem- och
samhällsmiljöer. Fördelarna med fysisk aktivitet för barn och ungdomar är följande hälsoutfall: förbättrad fysisk kondition, kardiometabolisk hälsa, benhälsa, kognitiva resultat, mental hälsa och minskad fetma (3).
De nya rekommendationerna om fysisk aktivitet som publicerades 2020 omfattar även personer med funktionsnedsättning och det framgår att rekommendationerna inte skiljer för personer med och utan funktionsnedsättningar (3). Rekommendationerna som WHO har tagit fram anger att barn (5–17 år) med och utan funktionsnedsättning bör genomföra 60 minuter av moderat till intensiv aerobisk träning per dag. Det är även rekommenderat att barnen får aerobisk styrketräning på intensiv nivå minst tre dagar i veckan. Barn rekommenderas även att begränsa antalet timmar stillasittande. WHO betonar vikten av att minska antalet timmar barnen tittar på en skärm. För vuxna, med och utan
funktionsnedsättningar, (18+ år) rekommenderar WHO regelbundet deltagande i fysisk aktivitet, de ska genomföra minst 150–300 minuter av lättare aerobisk fysisk aktivitet per vecka. Alternativt minst 75–150 minuter av intensiv aerobisk fysisk aktivitet eller en kombination av lika mycket lättare och intensivare fysisk aktivitet. Utöver detta
rekommenderar WHO att vuxna genomför styrketräning två eller fler dagar i veckan där fokus ligger på att träna stora muskelgrupper. Under styrketräningen ska intensiteten ligga på medel till intensiv nivå (3). I målen saknas dock mer detaljerad information angående fysisk aktivitet för specifika funktionsnedsättningar, funktionsnivåer och diagnoser (5).
Enligt WHOs rekommendationer för barn och ungdomar rekommenderar de fyra punkter; (3).
● Bättre att genomföra lite fysiska aktivitet än ingen.
● Även fast barn och ungdomar inte uppnår WHOs rekommendationer, kommer någon typ av fysisk aktivitet ändå ha god effekt på deras hälsa.
● Barn och ungdomar rekommenderas att genomföra lite fysisk aktivitet i början för att sedan successivt öka frekvensen, intensiteten och durationen över tid.
● Det är viktigt att ge barn och ungdomar säkra och rättvisa möjligheter och
uppmuntran att delta i fysiska aktiviteter som är roliga och erbjuder variation och är lämpliga för deras ålder och förmåga
WHO har, utöver rekommendationerna, även tagit fram mål för att förbättra och
underlätta livet för personer som lever med funktionsnedsättningar (1). Det huvudsakliga syftet med WHOs mål är att bidra till en utveckling mot förbättrad funktion, möjligheten till optimal hälsa och mänskliga rättigheter. Målen är uppdelade i tre punkter:
● Eliminera barriärer som präglar personernas vardag samt förbättra tillgängligheten till vårdkontakter.
● Förbättra rehabiliteringen, habilitering, utveckla teknologin samt öka tillgängligheten till assistans och rehabilitering i gruppmiljö.
● Stödja och utöka forskningen internationellt rörande funktionsnedsättningar.
Barn med Cerebral Pares (CP) är mindre aktiva i sin vardag än barn som inte har en funktionsnedsättning. Det finns också stöd som visar på att ju större fysiska
nedsättningar barnen har, ju mindre aktiva är de (6). En studie gjord på barn upp till 18 år visade att barn med cerebral pares hade 30% lägre aktivitetsnivå än de
rekommenderade riktlinjerna. Långsiktiga negativa hälsokonsekvenser av inaktivitet som metabolisk dysfunktion, hjärt-kärlsjukdomar och dålig bentäthet är därför mer sannolika (7). Det är problematiskt eftersom regelbunden fysisk aktivitet har positiv effekt på styrka, hälsa samt motorisk funktion. Eftersom personer som har CP inte sällan har nedsatt motorisk funktion borde därför fysisk aktivitet vara extra viktigt för barn med CP (6). Personer med CP har mindre hälsorelaterad kondition och har mindre nivåer av fysisk aktivitet så det finns risk att utveckla metabola och kardiovaskulära sjukdomar.
Detta har vistats i ökade kardiometabola riskfaktorer, inklusive hypertoni, kolesterol, HDL-C, visceral fettvävnad och fetma hos vuxna med CP (6). Även vuxna med CP har en större sannolikhet (41,5%) att få kardio metabolisk sjukdom än en vuxen utan CP (30,6%) (8). Det har även visats att vuxna med CP hade fler kroniska sjukdomar såsom diabetes, astma, högt blodtryck, och andra kardiovaskulära tillstånd, stroke, ledvärk och artrit (6).
Den fysiska aktiviteten spelar en stor roll i att bromsa progressionen av sjukdomarna samt att förbättra personens livskvalité (6). Fysisk aktivitet har, enligt artikeln, ingen större risk för barn med CP. Däremot bör samtliga personer som är involverade i barnets fysiska aktivitet ha i åtanke att muskelsvaghet och onormal muskelaktivering/kontroll kan leda till sämre balans samt ökad risk för skador på muskler och skelett. Därför är det viktigt att träningen sker under kontrollerade förhållanden för att inte några ytterligare skador ska uppstå samt för att motverka eventuell spasticitet (6).
Barn som lever med funktionsnedsättningar deltar i mindre utsträckning i fysisk aktivitet (9). Detta beror på barriärer som exempelvis begränsat utbud av program/utrustning, kroppsliga begränsningar, smärta, fatigue, behov av assistans, lite eller ingen bekräftelse eller misstro, samt känslan av otillräcklighet. Förutom dessa präglas de även av “normala”
barriärer som även personer utan funktionsnedsättningar påverkas av. Dessa inkluderar lågt intresse, begränsat med tid, syfte samt ökad ålder (9). För att barn ska kunna delta i fysisk aktivitet krävs också att de har grundläggande kunskaper i att exempelvis kasta, springa, hoppa och slå (10). Collins, K et. al (10) delar upp fysisk aktivitet i
"hälsorelaterad” och “idrottsspecifik”. För barn som lever med en funktionsnedsättning är det speciellt viktigt att genomföra “hälsorelaterad” fysisk aktivitet för att de lättare ska kunna genomföra vardagliga aktiviteter samt minska risken för kroniska sjukdomar som är kopplade till fetma (10).
Det är viktigt att skapa medvetenhet om hur fysisk aktivitet påverkar personer med funktionsnedsättningar eftersom bristen på information och kunskap utgör ett stort
hinder för dessa personer (2). En satsning med fokus på att bygga upp ett engagemang för fysisk aktivitet för personer med funktionsnedsättningar skulle innebära att
tillgängligheten till fysisk aktivitet ökar och ett stort hinder som präglar dessa personer skulle försvinna. Enligt Write A. et al. bör kliniker ha goda kunskaper om hur tonåringar utvecklas samt att de genom ökad självständighet även får bättre möjligheter till fysisk aktivitet (2). Enligt WHOs rapport (3) finns ett behov av vidare forskning angående hur fysisk aktivitet påverkar personer med funktionsnedsättningar. Många studier är inte heller designade för att inkludera kön, etnicitet, ålder och socioekonomisk status. Detta gör att det inte med säkerhet går att designa mer specifika rekommendationer som är effektiva för alla människor (3). WHO-målen har tagits fram för att förbättra livsvillkoren för funktionsnedsatta (1) men det är ännu oklart hur dessa riktlinjer följs inom
habiliteringsverksamheten runt om i Sverige.
Syftet med studien var att undersöka om fysioterapeuter/sjukgymnaster (FT/sjg) inom habiliteringsverksamhet i Sverige känner till WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet för personer med funktionsnedsättningar. Vi undersökteävenhur rekommendationerna implementeras av FT/sjg,samt om de upplever att rekommendationerna är en bra modell för arbetet med olika patientgrupper.
Syftet specificeras genom följande frågeställningar:
● Känner de till WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet för funktionsnedsatta?
● Upplever de att deras patienter uppnår WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet?
● Hur vanligt är det att de använder WHOs rekommendationer och kommunicerar dem till patienterna?
● Finns det faktorer i patientens vardag som försvårar arbetet att uppnå WHOs rekommendationer?
● Hur anpassar de vården efter diagnos, motorisk eller intellektuell funktion och ålder för att uppnå WHOs rekommendationer?
● På vilket sätt anser de att rekommendationerna bör revideras för att de ska passa för en stor patientgrupp?
Målgruppen för frågeställningarna är fysioterapeuter/sjukgymnaster som arbetar inom habiliteringsverksamhet i Sverige.
Metod
Studien genomfördes som en enkätundersökning riktat till FT/sjg inom habiliteringsverksamhet i Sverige. Webbenkäten skapades i Microsoft Forms.
Rekrytering
Inklusionskriterierna för studien var att deltagarna ska alla jobba som legitimerade FT/sjg inom habiliteringen. Detta informeras deltagarna om i informationsbrevet som publicerades i samband med att de tog del av enkäten. Specifik erfarenhet eller geografisk lokalisation var inte ett krav eftersom vår ambition var att nå ut till en bred variation av deltagare. Exklusionskriterier innefattade att personen inte jobbar på en habilitering i Sverige just nu samt om de inte är legitimerade FT/sjg.
Deltagarna tog del av enkäten samt ett informationsbrev via två olika Facebookgrupper.
Facebookgrupp nummer ett inkluderade 356 legitimerade FT/sjg som arbetade på habiliteringar i Sverige. I facebookgrupp nummer två ingick FT/sjg som jobbar på habiliteringar i Västerbotten. Enkäten skickades även till styrelsemedlemmar på
habiliteringssektionen, samt till en person i vårt kontaktnät för vidare spridning på
respektive arbetsplatser. Ett informationsbrev (bilaga 1) delades även med dem som bjöds in att delta i undersökningen.
Mätinstrument
Enkätundersökningen innehöll totalt 20 frågor, däremot fick alla deltagare inte upp samtliga frågor beroende på vad hen svarade. Enkäten har tagits fram av ansvariga samt med vägledning av legitimerade FT/sjg och lärare vid Umeå Universitet. Frågorna diskuterades fram utifrån våra frågeställningar, syfte samt WHOs rekommendationer.
Frågorna undersökte FT/sjg syn på WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet för funktionsnedsatta utifrån faktorer som diagnos, ålder, intellektuell förmåga och motorisk funktion. Frågorna täckte både flervalsalternativ och motiverande svar där informanterna fick tillfälle att, med egna ord, framföra sin åsikt. Enkätundersökningen tog i genomsnitt 13:05 minuter att genomföra för deltagarna.
Innan enkäten skickades ut till deltagarna genomfördes ett pilotförsök. Enkäten skickades då ut till 12 personer, både i och utanför vårt kontaktnät. Dessa personer inkluderade studenter inom vårdyrken, legitimerade FT/sjg samt handledare. Efter återkopplingen ändrades formuleringen av ett antal frågor, ett antal frågor togs bort och nya frågor utformades. I återkopplingen från frågorna framfördes en idé om att fråga efter hur FT/sjg gör idag för att anpassa den fysiska aktiviteten efter funktionsnivå för att uppnå WHOs rekommendationer. Även att vara tydliga i vilken del av WHOs rekommendationer vi syftar på, då alla inte är lika pålästa om rekommendationerna och det kan bli en
anledning till att färre FT/sjg väljer att delta i studien.(Bilaga 2)
Etik
Inledningsvis i enkäten informerades deltagarna om undersökningens syfte. Deltagarna fick även ta del av ett informationsbrev inför undersökningen där det tydligare
förklarades vad vi hade för ambitioner att undersöka samt vad som förväntades av deltagarna. Samtycke för undersökningen gavs genom att de startade
enkätundersökningen. I informationsbrevet fick de även information angående hur svaren skulle förvaras, vilka som hade tillgång till svaren samt att de skulle raderas när undersökningen var analyserad och färdig.
Dataanalys
Frågeställningarna besvarades med deskriptiv statistik och på de öppna frågorna genomfördes en sammanställning samt indelning i text med citat, se tabell 1 för en beskrivning av analysen.
Tabell 1: Beskrivande tabell gällande analysering av data.
Frågeställning Enkätfråga Metod för
analysering Frågeställning 1
Känner de till WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet för funktionsnedsatta?
Fråga nummer tre i enkäten (Känner du till WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet för personer med funktionsnedsättningar?)
Deskriptiv statistik
Frågeställning 2 Upplever de att deras patienter uppnår WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet?
Fråga nummer sju i enkäten (Upplever du att patienterna du träffar på habiliteringen uppnår WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet?)
Deskriptiv statistik
Frågeställning 3 Hur vanligt är det att de använder WHOs rekommendationer och kommunicerar dem till patienterna?
Besvaras med fråga nummer fyra, fem och sex i enkäten.
4. Använder du rekommendationerna för din egen planering för vården av dina patienter?
5. Kommunicerar du med dina patienter om WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet?
6. Om du någon gång har informerat din patient om WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet, hur upplever du att informationen påverkar patienterna?
Deskriptiv statistik
Frågeställning 4 Finns det faktorer i patientens vardag som försvårar arbetet att uppnå WHOs rekommendationer?
Besvaras med fråga 17 och 18 i enkäten 17. Finns det andra faktorer utöver diagnos, motorisk och intellektuell förmåga och ålder som försvårar arbetet att uppnå WHOs rekommendationer?
18. Vilka andra faktorer anser du försvårar arbetet att uppnå WHOs rekommendationer?
Deskriptiv statistik
Frågeställning 5 Hur anpassar de vården efter diagnos, motorisk eller intellektuell funktion och ålder för att uppnå WHOs
rekommendationer?
Besvaras med frågorna 8, 11, 13 och 15.
Är det viktigt att anpassa vården utifrån patientens (diagnos/ ålder/ motorisk funktion/
intellektuell förmåga) för att uppnå WHOs rekommendationer för fysisk aktivitet?
Även 10, 12, 14 och 16.
Hur anpassar du vården utifrån (diagnos/
ålder/ motorisk funktion/ intellektuell förmåga)?
Frågorna 8, 11, 13 och 15
analyserades med deskriptiv statistik Frågorna 10, 12, 14 och 16
sammanfattades i text med citat.
Frågeställning 6 På vilket sätt anser de att rekommendationerna bör revideras för att de ska passa för en stor patientgrupp?
Besvaras med fråga 19 och 20 i enkäten 19. Anser du att rekommendationerna för fysisk aktivitet för funktionsnedsatta bör förändras?
20. Hur anser du att rekommendationerna för fysisk aktivitet för funktionsnedsatta bör förändras?
Fråga 19
analyserades med deskriptiv statistik medan fråga 20 sammanfattades och delades in i text med citat.
gemensamma rubriker.
Resultat
Totalt besvarade 28 personer enkätundersökningen. I Facebookgrupp nr ett var det 356 medlemmar, av dessa svarade 13 personer på enkäten. När enkäten sedan publicerades på Facebookgrupp nr två tillkom nio svar. Enkäten skickades sedan till styrelsemedlemmar inom habiliteringssektionen med frågan om de kunde sprida den på respektive
arbetsplatser. Därefter tillkom sex svar.
Högst deltagande kom från Västerbotten där sju personer svarade. Anledningen till att högst deltagande kom från Västerbotten var för att Facebookgrupp nummer två endast inkluderade FT/sjg inom habiliteringsverksamhet i Västerbotten. Lägst deltagande kom från Sörmland, Östergötland, Blekinge, Skåne, Värmland, Gävleborg,
Jämtland/Härjedalen och Norrbotten där en person i varje region svarade. (Figur 1) Eftersom inga svar kom in från deltagare i region Uppsala, Jönköping, Kronoberg, Kalmar, Gotland, Örebro, Dalarna och Västernorrland uteblev dessa regioner i analysen.
Figur 1: Geografisk spridning av deltagarna.
De mest förekommande åldersgrupperna på patienterna var barn <12 år (19 deltagare) och ungdomar 12-18 år (20 deltagare). Det förekom även vuxna 18-65 år (6 deltagare), pensionärer >65 år (2 deltagare). En respondent svarade även “Blandade åldrar”.
Känner de till WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet för funktionsnedsatta?
En majoritet av deltagarna i enkäten uppgav att de kände till WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet för personer med funktionsnedsättningar. Nära en femtedel uppgav att de inte kände till rekommendationerna, se figur 2. Eftersom 19 personer kände till WHOs rekommendationer och fyra personer delvis kände till dem var det totalt 23 deltagare som fick upp fråga fyra-20
Figur 2: FT/sjg kännedom om WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet för funktionsnedsatt
Upplever de att deras patienter uppnår WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet?
Det mest förekommande svarsalternativet var “i enstaka fall” där totalt 17 deltagare (73%) uppgav att deras patienter i enstaka fall uppnår WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet. Det minst valda svarsalternativet var “Ja, oftast” vilket en deltagare svarade.
(Figur 3)
Figur 3: Illustrering av till vilken utsträckning FT/sjg upplever att patienterna uppnår WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet för funktionsnedsättning.
Hur vanligt är det att de använder WHOs rekommendationer och kommunicerar dem till patienterna?
Det mest förekommande svaren angående användandet och kommunikation av rekommendationerna var att de använder (nio deltagare) och kommunicerar (åtta deltagare) rekommendationerna till sina patienter. Lägst svarsfrekvens på ovannämnda två frågor fick “Nej inte till någon” där tre deltagare inte använder rekommendationerna och en respondent inte kommunicerar rekommendationerna till dess patienter. (Tabell 2) Tabell 2: Beskrivande tabell angående användning och kommunikation av WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet
Använder rekommendationerna i vården
n(%)
Kommunicerar rekommendationerna till patienterna
n(%)
Ja ofta 9 (39%) 8 (34%)
Ca hälften av gångerna 5 (21%) 6 (26%)
I enstaka fall 6 (26%) 8 (34%)
Nej inte till någon 3 (13%) 1 (4%)
Totalt 23 23
FT/sjg har via vår enkät svarat på den upplevda responsen som de fått av patienterna när de informerar om WHOs rekommendationer för fysisk aktivitet. Sju av totalt 17 svarade att det är föräldrarna eller vårdnadshavarna som informationen riktas till och inte alltid direkt till patienten i fråga. Sex personer upplevde en positiv respons av
rekommendationerna, men flertalet deltagare uppgav även att föräldrar påtalade att det kunde vara svårt att uppnå rekommendationerna. Svaren påvisar att föräldrar kan känna att de varken har tid eller ork för vad som krävs för att uppnå rekommendationerna för fysisk aktivitet hos patienter med funktionsnedsättningar. Enstaka FT/sjg tar även upp att bemötandet av informationen tenderar att påverkas av hur fysiskt aktiva föräldrarna själva är.
“Patienterna är svåra att informera utifrån att många har IF, föräldrarna reagerar positivt och vill hjälpa sitt barn till bättre hälsa med är också mycket ansträngda av allt annat som krävs för sitt barn med en funktionsnedsättning varpå fysisk aktivitet inte prioriteras lika högt som andra göromål i vardagen.”
Deltagare 20
“Det är olika. Vissa föräldrar kan bli stressade och känna sig otillräckliga. För vissa familjer kan det vara allt för många måsten.” Deltagare 28
Finns det faktorer i patientens vardag som försvårar arbetet att uppnå WHOs rekommendationer?
Utöver diagnos, ålder, intellektuell förmåga och motorisk funktion tyckte 19 personer (82%) att det fanns andra faktorer som försvårar arbetet att uppnå WHOs
rekommendationer. Fyra personer (17%) ansåg inte att det fanns ytterligare faktorer som försvårade arbetet (figur 4). Ytterligare faktorer som deltagarna beskrev försvårade
arbetet med att uppnå WHOs rekommendationer var: Socioekonomisk status, nätverket, föräldrar (familj/vårdnadshavare), kultur, tillgång till hjälpmedel, kommunen,
begränsade utbudet av fritidsaktiviteter, vårdnadshavares och patientens motivation, tid för uppföljningar av insatser, skola, kunskap om fysisk aktivitet, assistenter, boende och personal. Vi kan se att det är väldigt många faktorer som upplevs påverka hur lätt eller svårt det är att uppnå rekommendationerna för fysisk aktivitet.
När vi frågade hur FT/sjg arbetade och anpassade sin vård för att uppnå
rekommendationerna, utöver faktorer som diagnos, ålder, motorisk funktion och
intellektuell förmåga, var flera överens om att omgivningsfaktorerna har en stor påverkan på patientens fysiska aktivitet. Vi kan även se att fler redan tidigare i enkäten nämnt att omgivningsfaktorer spelar stor roll för den fysiska aktiviteten. FT/sjg tar upp att det är viktigt att tipsa om möjliga aktiviteter som finns att välja mellan. Många tyckte även det var viktigt att lägga upp en tydlig plan som hjälper och stöttar patienterna att öka
motivationen till att komma igång med fysisk aktivitet. Deltagare uppgav även att det var viktigt att ge ut information om vad fysisk aktivitet ger för positiva effekter på patienten, i syfte att öka motivation. Flera använde sig av bassängträning som ett alternativ för fysisk aktivitet hos deras patienter. Deltagarna tyckte även att ett samarbete med skolan var viktigt för att möjliggöra att alla kan vara med på idrotten. En tog upp skillnader mellan rörelsenedsättning och autism. Hen menar att vid en rörelsenedsättning behöver FT/sjg lägga mer tid på att informera och assistera personer i patientens omgivning samt skapa veckorutiner som inkluderar träning. För barn med Autism var det viktigare att försöka hitta möjligheter att träna utan den sociala aspekten, att träna inom sitt intresse samt att inte sätta för hög press på patientens prestationer. Här nämner också fysioterapeuten att det är viktigt att inte stegra träningen för snabbt utan att fokusera på att hitta rutin. Det nämndes även att det inte alltid fanns den tid som det behövdes för uppföljning, vilket de tror skulle göra det lättare att uppnå rekommendationerna.
“För personer med stora rörelsenedsättningar kan det vara att informera omgivningen samt att skapa veckorutiner som hålls samt hjälpa omgivningen att se möjliga aktiviteter trots stora begränsningar. För personer med autism att hitta ett individuellt upplägg som skapar möjlighet kanske träna utan att behöva
vara social, träna inom sitt intresse, träna utan press men också att skapa en rutin trots att personen inte tycker att det är jätteroligt att röra sig. Ett rimligt,
acceptabelt upplägg som följs upp regelbundet och inte stegras snabbt.”
Deltagare 17
“Implementerar fysisk aktivitet i patientens vardag med hjälp av patientens familj, skola, fritids etc samt försöker lotsa till gruppverksamhet som är
anpassat för målgruppen” Deltagare 9
Hur anpassar de vården efter diagnos, motorisk eller intellektuell funktion och ålder för att uppnå WHOs rekommendationer?
Totalt ansåg 17 personer (73%) att det är helt avgörande att anpassa vården efter motorisk funktion och 13 personer (56%) ansåg det vara helt avgörande att anpassa vården efter patientens intellektuella förmågor. Tolv personer (52%) anser det vara viktigt i de flesta fallen att anpassa vården efter patientens diagnos, och 16 personer (69%) ansåg det viktigt i de flesta fallen att anpassa vården utifrån patientens ålder. (Tabell 3)
Tabell 3: Beskrivande tabell angående hur viktigt det är att anpassa vården utifrån patientens individuella förutsättningar för att uppnå WHOs rekommendationer.
Anpassa vården Diagnos n(%)
Motoriska funktion
n(%)
Intellektuella förmågor
n(%)
Ålder n(%) Ja, helt
avgörande
7 (30%) 17 (74%) 13 (57%) 4 (17%)
Ja, i de flesta fallen
12 (52%) 4 (17%) 8 (35%) 16 (70%)
I enstaka fall 3 (13%) 2 (8%) 2 (8%) 2 (8%)
Inte viktigt alls 1 (5%) 0 0 1 (5%)
Totalt 23 23 23 23
Frågeställning nummer sex besvarades med fråga nummer nio (Vilken eller vilka
diagnoser anser du har svårare att uppnå rekommendationerna?) i enkäten. På frågan om det finns specifika diagnoser som är mer utmanande att uppnå rekommendationerna sågs en tydlig röd tråd. Majoritet av svaren (18 av 21 FT/sjg) lyfter fram att patienter med svårare rörelsehinder i större utsträckning inte uppnår rekommendationerna. Flera svarade även att den kognitiva nedsättningen är ett stort hinder när det kommer till fysisk aktivitet. Autism och CP är vanliga diagnoser som FT/sjg upplever har svårare att uppnå rekommendationerna. Det var även en deltagare som tog upp att psykisk ohälsa i
kombination med autism var något hen upplevde gjorde fysisk aktivitet svårare. Svår Downs syndrom, flerfunktionshinder, blindhet, psykomotorisk utvecklingsstörning, ADD, var andra diagnoser som FT/sjg ansåg försvårade arbetet att uppnå
rekommendationerna. I svaren framträdde en gemensam bild av att svårigheter att uppnå rekommendationerna handlar mer om svår funktionsnedsättning, än själva diagnosen i sig. Vissa FT/sjg upplevde större svårigheter att uppnå rekommendationerna på grund av motorisk funktion, andra på grund av kognitiva nedsättningarna och någon upplevde svårigheter bland de som “endast” saknade motivation till träning.
“De med största motoriska funktionsnedsättningarna samt i vissa fall de som har svår autism och/eller kognitiv funktionsnedsättning, och som kanske inte förstår
sambandet mellan fysisk aktivitet och god hälsa.” Deltagare 6
“Just nu har alla svårt. Få fritidssystelsättningar som passar om ens någon, inom Autism och ungdom så är det svårt med motivation och ofta i kombo med
psykisk ohälsa, viktigt att kunna visa rekommendationerna men INGEN jag träffar uppnår dessa. Stor rörelsenedsättning (ex CP med gmfcs nivå 3-5) Också
mycket svårt att uppnå.” Deltagare 21
“Svårast är det när det kommer till dom flerfunktionshindrade. Då de oftast har nåt eget stående eller gående och behöver hjälpmedel och hjälp med all fysisk
aktivitet. Och även om assistenterna försöker uppnå det så är orken väldigt begränsad ofta.” Deltagare 23
Anpassningar av vården utifrån patientens ålder är något som majoriteten hade svårt att svara på. Det som var tydligt återkommande i svaren är att leken är den viktigaste
komponenten att inkludera i arbetet med barn. En FT/sjg nämnde att äldre barn minskar sina spontana rörelser och därför behöver FT/sjg skapa mer medvetenheten om
betydelsen av fysisk aktivitet. Detta för att patienten ska förstår att det är lika viktigt som mat och sömn. För ungdomar gav lek inte heller samma effekt som det gav på yngre barn.
Därför är anpassningar specifikt till dem nödvändigt för att öka den fysiska aktiviteten.
En respondent ansåg att en anpassning av vården efter ålder inte var speciellt nödvändigt.
“Till de små barnen försöker jag locka till lek som blir fysisk aktivitet. Till tonåringarna kan det snarare handla om att hitta meningsfulla fysiska
fritidsaktiviteter Men också jobba med vardagsmotion.” Deltagare 23
“Mer lek för yngre barn. Mer inflytande ju äldre man blir. Utnyttja möjligheter i omgivningen som vad går att göra på skolan för yngre, på jobb annan plats
äldre” Deltagare 17
“Träning funkar oavsett ålder och styrka är bra för alla. Det är sällan vi konditionstränar, dock självklart uppvärmning.” Deltagare 26
Majoriteten av deltagarna kände att de behövde anpassa vården efter motorisk funktion för att kunna uppnå rekommendationerna för fysisk aktivitet. När vi frågade om vilka anpassningar de gjorde i förhållande till motorisk funktion var det endast sex av totalt 16 svar som uppgav konkreta förslag på hur de anpassar efter motorisk funktion. De FT/sjg som tog upp anpassningar nämnde att motivation var viktigt. Vissa gav även exempel som bassängträning och hemträningsprogram. Ben- och armcykel för patienter med
begränsad förflyttningsförmåga uppgav en person att hen använde sig av. En FT/sjg tog upp vikten av att prioritera, hen anser att det kan vara svårt att lägga energi både på träning och vardagsaktiviteter eftersom alla patienter inte orkar utföra båda. Några nämnde att det krävs för mycket energi från patienter, föräldrar, vårdnadshavare och/eller assistenter för att uppnå rekommendationerna för fysisk aktivitet och de vardagliga sysslorna. En svarade att det finns flera patienter där det är viktigare att orka med sina intressen och vardagssysslor, än att uppnå rekommendationerna för fysisk aktivitet. Flera skrev att samhället har en stor påverkan på aktivitetsnivå, då det finns ett mindre utbud på aktiviteter för personer med funktionsnedsättningar än för en som inte kräver hjälpmedel och/eller assistans. Tre deltagare svarade att en bedömning av
patientens motoriska funktion var helt avgörande för att lägga upp en effektiv vårdplan.
“Se individens förutsättningar både motoriskt men också vilket motivation som finns. Anpassar övningar samt vilket stöd som behövs från
fysioterapeut/nätverk för att genomföra olika aktiviteter.” Deltagare 16
“Måste alltid individanpassa! Är ju alltid beroende vad barnet har gör motorisk funktion annars kan hen inte utföra allt. Kan barnet sitta, stå, gå, springa,
krypa, kasta boll” Deltagare 7
På frågan om anpassningar för patientens intellektuella funktionen angavs korta instruktioner, AKK (alternativ och kompletterande kommunikation) och bilder som
hjälpmedel. Musik nämndes även som ett alternativ. Anpassad kommunikation till patientens intellektuella förmåga uppger de flesta är den viktigaste anpassningen för patienter med kognitiv nedsättning. Det nämndes även att det är viktigt att locka patienten via sinnet med bus och lek för att kunna påverka deras beslut om fysisk
aktivitet. Att vara medveten om att de inte kan ta beslut över sin egen vård då det finns de patienter som saknar konsekvenstänk. Patienterna kan ha svårt att förstå kopplingarna mellan fysisk aktivitet, god hälsa och det generella välmåendet. Vilket gör det svårt att förstå varför de behöver vara fysiskt aktiva. Skulle patienterna få välja helt själva finns det en sannolikhet att de valt bort fysisk aktivitet. Flera ansåg att det var svårt att anpassa vården så att patienterna med exempelvis autism uppnår rekommendationerna för fysisk aktivitet. De flesta var överens om att tydlig och enkel information och kommunikation är det som behöver prioriteras för att förbättravården ut efter kognitiv förmåga.
“Hitta en tydlig struktur som kan hjälpa barnet/ ungdomen, bildstöd, motivationsscheman, enkla övningar, hitta aktivitet som passar dens nivå”
Deltagare 7
“Ger information/övningar utifrån personens nivå. Att vara tydlig mer personen, ge bild/film. Extra stöd för motorisk utveckling.” Deltagare 16
På vilket sätt anser de att rekommendationerna bör revideras för att de ska passa för en stor patientgrupp?
En person ansåg att rekommendationerna för fysisk aktivitet inte fungerade och tyckte att de borde ändras. Det var sex personer som svarade “vet inte” och 16 personer som
svarade “Nej, inte vad jag kommer på” (Figur 4).
Figur 4: Tycker ni att rekommendationerna bör ändras?
Flera avstod att svara på frågan “Hur anser du att rekommendationerna för fysisk
aktivitet för funktionsnedsatta bör förändras?”, av de sju deltagarna som fick frågan (pga förgreningar) valde endast tre att svara. En svarade att rekommendationerna behöver anpassas efter olika nivåer av funktionsnedsättning istället för att alla med
funktionsnedsättningar har gemensamma rekommendationer. En annan anser att det bör ändras till “så aktiv som tillståndet medger” och att Verschurens modell borde finnas med. Verschurens model publicerades 2016 och går in specifikt på träning för personer med CP (12).
“Vore fint med exempel där man kan se hur rekommendationen tolkas utifrån olika nivåer av funktionsnedsättning.” Deltagare 13
“Både ja och nej. Jag tycker att man ska specificera tillägget med ”så aktiv som tillståndet medger”. Verschurens modell borde finnas med som en hjälp i hur
man kan tänka.” Deltagare 4
Diskussion
Studien visar att det finns många faktorer som försvårar arbetet att uppnå
rekommendationerna för fysisk aktivitet. Vi kan även se att flera avstår från att nyttja dem på samtliga patienterna då de anser att rekommendationerna är för svåra för vissa patienter att uppnå. FT/sjg anser att det behövs mer hjälpmedel och bättre
förutsättningar för att deras patienter ska uppnå rekommendationerna. En minoritet av deltagarna svarade emellertid att de nästan alltid använder sig av rekommendationerna och förmedlar dem till patienterna. Av 28 FT/sjg som svarade på vår enkät var det fem personer som inte kände till WHOs rekommendationer för fysisk aktivitet och fyra som kände till dem delvis. Det är totalt 32 % i vår undersökning som är osäkra eller inte har kunskap alls om de globala rekommendationerna. Andelen som inte hade kunskap om WHOs rekommendationer förefaller hög, men eftersom vår undersökning inte medgav kontroll av antalet tillfrågade, och vi inte känner till motsvarande andel bland de som inte besvarade enkäten, kan vi inte avgöra om siffran speglar populationen.
Studien visade att lika många FT/sjg använder WHOs rekommendationer“ide flesta fallen” som “i enstaka fall” eller “aldrig”, medan 5 FT/sjg svarade att de använder dem
“hälften av gångerna”. Det vill säga att även om FT/sjg har kunskap om WHOs
rekommendationer för fysisk aktivitet är det många som väljer bort att använda dem i sin vårdplan för patienterna. I resultatet ser vi att många tycker det är svårt att uppnå
rekommendationerna av olika anledningar. En möjlig tolkning är att FT/sjg avstår från att använda rekommendationerna främst för att de anses för svårt för patienterna att uppnå och därför sätter andra mål som är mer individanpassade.
Flera FT/sjg har svarat att de upplever att responsen bland patienter och
föräldrar/vårdnadshavare av WHOs rekommendationer för fysisk aktivitet är till större del positiv. Med det sagt tar de även upp att föräldrarna eller vårdnadshavarna ofta uppger att tiden inte räcker till fysisk aktivitet. Anledningen till varför
rekommendationerna inte uppnås grundar sig mer i brist på tid och inte i att föräldrarna anser att det är onödiga, enligt deltagarna. Att vara förälder till ett barn med
funktionshinder kan betyda en ökad stress hos föräldrarna. Detta kan komma från oro hur omgivningen reagerar och det extra arbetet som förälder som krävs hos en förälder att hitta hjälp, kunskap, rätt skola med mer (11). En FT/sjg beskrev även att det inte fanns någon mening att nämna rekommendationerna, då det krävs för mycket anpassning för att uppnå dem. Föräldrarna/vårdnadshavarnas negativa inställning till träningen kan bero på begränsad egen fysisk aktivitet eller brist på tid att hinna utföra den fysiska aktiviteten som rekommenderas för patienten. En respondent beskriver föräldrarnas inflytande “...helt beroende av att vårdnadshavarna är motiverande och deltar aktivt.” när de svarade på faktorer som påverkar möjligheterna att uppnå rekommendationerna för fysisk aktivitet. Föräldrarnas psykiska hälsa beror mycket på hur mycket stöd och hjälp de
får med avlastning. Stress ligger nära till hands hos föräldrarna och kan utlösas av många olika faktorer som ex sömnbrist, oro och känslan av otillräcklighet (11). Föräldrar med en positiv inställning till fysisk aktivitet samt själva är fysiskt aktiva kan bidra till att
patienten har större sannolikhet att uppnå rekommendationerna än om föräldrarna inte har samma positiva inställning till fysisk aktivitet (12).
I en litteraturstudie gjort av Xu et al. (12) sågs evidens för att föräldrarna har stort
inflytande på barnens fysiska aktivitet och deras stillasittande beteende speciellt under de tidiga åren. Detta indikerar på att föräldrarnas uppmuntran till fysisk aktivitet ger en positiv påverkan på barnets egen utveckling i fysisk aktivitet. De fann även evidens för att en minskad skärmtid hos föräldrar även leder till en minskad skärmtid hos barnen, som i sin tur kan minska tiden stillasittande (12). Genom att få en bra uppfattning om varför vårdnadshavare, eller patienter, reagerar negativt på WHOs rekommendationer blir det lättare att vägleda dem. Med rätt verktyg kan vårdgivaren motivera och hjälpa patienterna för att göra det roligare och enklare att genomföra fysisk aktivitet.
I en studie undersökte man föräldrarnas syn på aktiviteter och deltagande hos barn med CP som har en rad kommunikativa faktorer. Viktiga hinder som upplevdes av föräldrarna var deras egen relation med sitt barn (e.x. inte erbjuda val), okända personer och miljöer, negativa attityder hos andra och barns frustration (13).
Resultaten i vår studie visade att specifika diagnoser inte var en framträdande faktor för att WHOs rekommendationer inte uppnås. De specifika diagnoser som togs upp var Autism och CP. Faktorer av större vikt för FT/sjg var hur svår funktionsnedsättning patienten har. Ju större rörelsehinder samt större kognitiv nedsättning, desto svårare att uppnå rekommendationerna. Av de elva personerna som svarade att svårare
funktionsnedsättning försvårar arbetet var det fem personer som hänvisade till GMFCS.
GMFCS står för “Gross Motor Function Classification System” och är uppdelat i fem nivåer. Klassificeringen av de olika nivåerna bestäms till stor del efter behovet av
handhållna hjälpmedel. Exempelvis kryckor, rullatorer och käppar. Även inräknat, om är inte i lika stor utsträckning, är rörelsekvalité (14). De ansåg att patienter med GMFCS nivå 3–5 ofta hade det svårare att uppnå rekommendationerna om fysisk aktivitet. Vår tolkning av resultatet är att ju mindre självständiga patienten är desto svårare upplever FT/sjg det är att uppnå rekommendationerna för fysisk aktivitet. Några FT/sjg upplever att de inte fått tillräckligt med verktyg för att kunna applicera rekommendationerna för fysisk aktivitet på deras patienter. Vilket då leder till att de väljer att inte sträva efter rekommendationerna eftersom de inte vet hur de ska uppnå dem. I en litteraturöversikt gjord av Verschuren et al. (6) menar forskarna att aerobisk träning förbättrar
grovmotorik, dock inte snabbhet. Styrketräning kan ha god effekt på muskelstyrka samt bentätheten, men det har ingen påverkan på grovmotoriken, livskvalitet eller snabbhet.
Verschuren et al. (6) menar även att fysisk aktivitet är viktigt för barn som har
neuromuskulära sjukdomar såsom ryggmärgsbråck, Duchennes muskeldystrofi (DMD) samt spinal muskelatrofi (SMA). För barn som har ryggmärgsbråck kan fysisk aktivitet förbättra styrkan samt självständigheten i gång (6). För att uppnå dessa positiva resultat bör dock träningen vara individanpassad, bestå av hemövningar samt med fördel
inkludera promenad på gångband. För barn med DMD och SMA kan fysisk aktivitet öka dess funktion, styrka, uthållighet samt minska muskelnedbrytningen. Här har Verschuren et al. (6) sett särskilt bra resultat från cykling, samt simning. Risker som har påvisats för dessa patienter är att excentrisk träning samt träning med väldigt hög belastning kan resultera i ökade värden av kreatinkinas som kan vara skadligt för dystrofisk muskel (6).
FT/sjg nämner att brister i omgivningsfaktorer gör det svårt att uppnå
rekommendationerna hos alla patienter. Det är tydligt hos FT/sjg att barriärerna som
finns i samhället har en stor påverkan på personer med funktionshinder. Att utföra en aktivitet kräver betydligt mycket mer av personen i fråga och personer runt omkring att hjälpa till. Inte minst att det ska finnas hjälpmedel och anpassade aktiviteter utefter funktionsnedsättningen. Ex att springa, leka på lekplats eller leka med andra barn är vanliga aktiviteter hos barn. För barn med funktionshinder så kommer inte dessa moment av sig själv utan kräver att man kan springa (gå) eller ta sig fram själv med rullstol, eller att lekplatsens är anpassad för funktionshinder. Grundläggande kunskaper som kasta, springa, hoppa och slå utan dessa kunskaper är det svårare att hitta aktiviteter vilket gör det svårt för FT/sjg att hjälpa patienten att uppnå WHOs rekommendationer (11). Även barn som lever med intellektuella funktionsnedsättningar deltar i allt mindre utsträckning i fysisk aktivitet. Detta beror bland annat på att individerna inte har samma koordination som andra barn har (15). I en litteraturstudie identifieras barriärer även inom idrottsverksamheten där begränsad personal och utbud av aktiviteter är faktorer som gör att barnen i större utsträckning väljer att inte delta i fysisk aktivitet (16). Studien visade att det finns begränsat med personal som har god kunskap om funktionshinder och dess idrotter. De anser även att personalen inte vill engagera sig i den typen av idrott eftersom det ses som mer komplicerat. Informanterna identifierar även att utbudet på aktiviteter är begränsat vilket gör det svårare för barnen att hitta en aktivitet som de tycker är kul (16) Det är alltså inte bara patientens funktionshinder som påverkar huruvida patienten faktiskt kan uppnå rekommendationerna.
En annan starkt påverkande barriär som personer med funktionsnedsättningar hanterar varje dag är hur samhället är uppbyggt (17). Miljön är framförallt designat för personer som inte har en funktionsnedsättning, vilket gör att det blir extra svårt för personer med funktionsnedsättningar att ta sig fram. Detta i sig kan resultera i att de inte rör sig utanför sin bostad utan anledning vilket i sin tur bidrar till mindre fysisk aktivitet och ökade hälsorisker. Skulle bostadsområdena, byggnader och allmänna platser istället vara anpassade så att det är lättframkomligt för alla skulle det kunna leda till att tiden stillasittande för personer med funktionsnedsättningar skulle minska. Forskning visar också på att fysisk aktivitet för barn med funktionsnedsättningar ökar när
idrottsanläggningar är anpassade, när de får stöd från familj och skola samt när
föräldrarna går ihop och engagerar sig runt om laget eller aktiviteten (18). Forskning visar också på att fysisk aktivitet för barn med funktionsnedsättningar ökar när
idrottsanläggningar är anpassade, när de får stöd från familj och skola samt när
föräldrarna går ihop och engagerar sig runt om laget eller aktiviteten (18). Det finns vissa tendenser i befintliga studien som antyder på att omgivningsfaktorer har en inverkan, men vidare forskning är nödvändigt för att med större säkerhet kunna fastställa detta. Det är något som vidare forskning får ta reda på, eftersom vi inte kan dra de slutsatserna med den informationen vi har nu.
Metoddiskussion
Webbenkätstudie valdes som design eftersom det ansågs vara lämpligast utifrån det valda syftet. Detta möjliggjorde att vi kunde nå ut till FT/sjg som jobbar i hela Sverige. Enkäten konstruerades med flervalsfrågor som även kompletterades med textfrågor där deltagarna med egna ord fick skriva sitt svar. Detta gjorde att vi fick en bredare förståelse om FT/sjg synpunkter och upplevelser samt att vi fick konkreta svar på hur FT/sjg implementerar rekommendationerna i arbetet på habiliteringar. Enkäten innehöll även förgreningar vilket gjorde att deltagarna inte fick upp frågor som de inte skulle kunna uppge ett
relevant svar på. Dessa förgreningar baserades på vad deltagaren svarade på ovanstående frågor. Exempelvis avslutades enkäten om personen svarade att de inte kände till WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet eftersom de inte ansågs besitta på nog mycket information för att svara på resterande av enkätens frågor. Syftet med förgreningarna var att deltagarna inte endast skulle vara personer som kände till rekommendationerna. Om
deltagarna endast hade svarat på enkäten om de känner till rekommendationerna hade detta varit missvisande för vårt primära syfte med studien.
Innan enkäten skickades ut till deltagarna genomfördes ett pilotförsök då enkäten delades med personer i vårt kontaktnät, med lärare på skolan samt med en legitimerad FT/sjg som jobbar på habilitering. Detta gjorde att vi fick relevant feedback till vårt syfte samt att vi kunde utforma enkäten för att den så effektivt som möjligt besvarar det vi ville
undersöka. Enkätundersökningen skickades ut i två facebookgrupper, till habiliteringar i Sverige via habiliteringssektionens styrelsemedlemmar och personer i vårt kontaktnät.
Framförallt Facebookgrupperna innebär att vi inte vet om enkäten endast har spridits till FT/sjg som jobbar på habiliteringar i dagsläget. En risk är att det finns medlemmar i grupperna som har bytt jobb och inte längre jobbar på en habilitering men fortfarande är medlem i Facebookgruppen.
Det finns en risk att FT/sjg väljer att inte svara på enkäten om de känner att de inte är pålästa om WHOs rekommendationer. Det kan leda till att vi tappar data angående hur många som känner till rekommendationerna. Antalet som inte känner till
rekommendationerna använder inte heller de i sin vårdplan och därför kan resultatet bli missvisande. Möjligheten finns att många som inte har kunskap om WHOs
rekommendationer valde att inte svara på vår enkät när det såg rubriken. Den låga svarsfrekvensen gör att vi inte med säkerhet kan säga att resultatet speglar den verkliga populationens kunskap angående om man känner till rekommendationerna eller inte. På tredje frågeställningen så ville vi undersöka spridningen på FT/sjg som svarat på enkäten och om det fanns några skillnader mellan regionerna. Det gick inte att dra några
slutsatser från den insamlade datan, då det var för få deltagare som svarat på enkäten och de flesta som hade svarat kom från Västerbotten. Anledningen att majoriteten av svar kom från Västerbotten berodde på att en av facebookgrupperna bara hade medlemmar därifrån.
Enkäten var helt anonym. Den enda informationen deltagarna gav om sig själva var vilken region de arbetar inom. Detta gjorde att vi inte på något sätt kunde koppla specifika svar till enstaka personer. Anonymitet kan förhoppningsvis bidra till att deltagarna känner att de kan svara precis det de tänker och inte på något sätt behöver känna att deras svar skulle påverka dem i deras arbete. I den valda metoden kan vi heller inte garantera att en person inte går in och svarar på enkäten två eller fler gånger.
Den låga svarsfrekvensen efter utskick till Facebookgrupp nummer ett gjorde att vi fick söka ytterligare metoder att sprida enkäten. För att vi skulle få in fler svar skickades en påminnelse ut i varje Facebookgrupp efter ca en vecka. När deltagandet förblev svagt sökte vi nya vägar som exempelvis habiliteringsektionens styrelsemedlemmar och personer i vårt kontaktnät som har någon form av koppling till FT/sjg på habiliteringar och därigenom kunde sprida enkäten till dem. Tillslut fick viin totalt 28 svar vilket är låg andel av FT/sjg inom habiliteringsverksamhet i Sverige. Detta innebär att resultaten tolkas med försiktighet och det låga antalet gör det vanskligt att generalisera resultaten.
Frågorna i enkäten var uppbyggda med både flervalsfrågor samt textfrågor. Detta gjordes för att få en bredare inblick och exempel på vad det är som är positivt eller negativt med WHOs rekommendationer. Eftersom majoriteten av svaren var korta genomfördes ingen grundlig tematisk analys med kodning. Istället sammanställdes svaren i text med citat.
Detta genomfördes med syftet att få en tydligare uppfattning om trender i svaren.
Vid analys av svaren vi fick in gick det att se att vissa frågor kan ha varit svåra för deltagarna att förstå. Svaren speglade inte riktigt det vi frågade efter vilket gjorde att en
större tolkning krävdes. Detta förekom framförallt på frågorna om hur de anpassar vården utifrån diagnos, ålder, intellektuell förmåga och motorisk funktion. Där uppgav många att de anpassar rekommendationerna, men inte konkret på vilket sätt de gör detta.
Konklusion
Majoriteten av deltagarna i enkätstudien hade kännedom om WHOs rekommendationer.
Enkäten visade att majoriteten FT/sjg ansåg att rekommendationerna behöver individanpassas. En övervägande del upplevde att rekommendationerna var svåra att uppnå för flera av deras patienter. De faktorer som ansågs mest betydelsefulla för att patienterna ska uppnå rekommendationerna var anpassning efter intellektuell och motorisk förmåga. Eftersom undersökningen fick ett lågt antal deltagare blir det svårt att generalisera resultaten till alla FT inom habiliteringsverksamhet i Sverige. Klinisk kan vår studie användas för att belysa att FT, vårdpersonal och vårdnadshavare behöver mer stöd, hjälpmedel samt kunskap för att patienten i fråga ska ha en möjlighet att uppnå
rekommendationerna. Studien ger även en viss indikation på hur vården idag anpassas för att uppnå rekommendationerna. Vidare forskning behövs för att få en tydligare bild av hur väl FT/sjg känner till WHOs rekommendationer för fysisk aktivitet. Även en
intervjustudie med patienter och/eller deras vårdnadshavare gällande faktorer som gör det svårt för patienterna att uppnå rekommendationerna hade varit bra för att få en djupare förståelse om ämnet.
Referenser
1. World Health Organization.WHO global disability action plan 2014-2021, better health for all people with disability. Geneva, Switzerland. WHO; 2014. ISBN:
9789241509619
2. Wright A, Roberts R, Bowman G & Crettenden A. Barriers and facilitators to physical activity participation for children with physical disability: comparing and contrasting the views of children, young people, and their clinicians, Disability and Rehabilitation. 2018. 41:13, 1499-1507.DOI:10.1080/09638288.2018.1432702 3. WHO guidelines on physical activity and sedentary behavior. Geneva: World
Health Organization; 2020. Licence: CC BY-NC-SA 3.0 IGO.
4. Alghadir AH, Gabr SA. Physical activity impact on motor development and oxidative stress biomarkers in school children with intellectual disability. Revista da Associacao Medica Brasileira. 2020. 66(5):600-606. DOI:
https://doi.org/10.1590/1806-9282.66.5.600
5. DiPietro, L., Al-Ansari, S.S., Biddle, S.J.H. et al. Advancing the global physical activity agenda: recommendations for future research by the 2020 WHO physical activity and sedentary behavior guidelines development group. The international journal of behavioral nutrition and physical activity. 2020. 17(1), 143. DOI:
https://doi.org/10.1186/s12966-020-01042-2.
6. Verschuren O, Peterson MD, Balemans AC, Hurvitz EA. Exercise and physical activity recommendations for people with cerebral palsy. Developmental medicine and child neurology. 2016. 58(8):798-808. DOI:
https://doi.org/10.1111/dmcn.13053
7. Carlon SL, Taylor NF, Dodd KJ, Shields N. Differences in habitual physical activity levels of young people with cerebral palsy and their typically developing peers: a systematic review. Disability and Rehabilitation. 2013.35(8), 647–655. DOI:
https://doi.org/10.3109/09638288.2012.715721
8. Peterson, M. D., Lin, P., Kamdar, N., Mahmoudi, E., Schmidt, M. M., Haapala, H.
J., & Hurvitz, E. A. (2020). Cardiometabolic Morbidity in Adults With Cerebral Palsy and Spina Bifida. The American journal of medicine 133(12), e695–e705.
DOI:https://doi.org/10.1016/j.amjmed.2020.05.032
9. Coleman N, Nemeth BA, LeBlanc CMA. Increasing Wellness Through Physical Activity in Children With Chronic Disease and Disability. Current sports medicine reports. 2018. 17(12), 425–432.
DOI:https://doi.org/10.1249/JSR.0000000000000548
10. Collins, K., & Staples, K. The role of physical activity in improving physical fitness in children with intellectual and developmental disabilities. Research in
developmental disabilities. 2017. 69, 49–60.
DOI:https://doi.org/10.1016/j.ridd.2017.07.020
11. Att möta föräldrar med funktionsnedsättning, (HSLF-FS 2017:2017-10-21) Socialstyrelsen.
12. Xu, H., Wen, L. M., & Rissel, C. (2015). Associations of parental influences with physical activity and screen time among young children: a systematic review.
Journal of obesity. 2015. 546925.DOI:https://doi.org/10.1155/2015/546925 13. Mei, C., Reilly, S., Reddihough, D., Mensah, F., Green, J., Pennington, L., &
Morgan, A. T. (2015). Activities and participation of children with cerebral palsy:
parent perspectives. Disability and rehabilitation, 37(23), 2164–2173.
DOI:https://doi.org/10.3109/09638288.2014.999164
14. Palisano R, Rosenbaum P, Bartlett D, Livingston M, Gmfcs, Walter S, et al.
GMFCS - E & R English [Internet]. 2007. Available from:
https://www.canchild.ca/system/tenon/assets/attachments/000/000/058/origi nal/GMFCS-ER_English.pdf
15. Golubović Š, Maksimović J, Golubović B, Glumbić N. Effects of exercise on
physical fitness in children with intellectual disability. Research in developmental disabilities. 2012. 33(2):608-14. DOI:https://doi.org/10.1016/j.ridd.2011.11.003 16. Shields N, Synnot AJ, Barr M. Perceived barriers and facilitators to physical
activity for children with disability: a systematic review. British journal of sports medicine. 2012. 46(14):989-97. DOI:
https://doi.org/10.1136/bjsports-2011-090236.
17. Eisenberg Y, Vanderbom KA, Vasudevan V. Does the built environment moderate the relationship between having a disability and lower levels of physical activity? A systematic review.Preventive medicine.2017. 95S:S75-S84. DOI:
https://doi.org/10.1016/j.ypmed.2016.07.019
18. King G, Law M, Hanna S, King S, Hurley P, Rosenbaum P, et al. Predictors of the Leisure and Recreation Participation of Children With Physical Disabilities.
Children’s Health Care. 2006. 35(3):209–34. DOI:
https://doi.org/10.1080/02739610903237352
Bilaga 1
Bilaga 2
