SVERIGES GULDKUST
FORTSÄTTNING PÅ "STOR-NORRLAND" AV LUDVIG NORDSTRÖM STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG
STOCKHOLM ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1939
Förord till den elektroniska utgåvan
Denna bok från 1939 heter enligt Libris-katalogen "Sveriges guldkust [1]", eftersom del 2 (Petter Svensk) utkom 1940. Boken digitaliserades i augusti 2018.
Efterföljande skildring av aktuella förhållanden på Norrlandskusten från Umeå i norr till Gävle i söder är resultatet av en färd längs denna kust förliden vår, under tiden 14 maj—9 juni, som jag företog på uppdrag av veckotidningen "Folket i Bild" (Fib), jämte Calle Möller, i dennes motorjakt "Nuka Hiva".
Föreliggande volym omsluter första hälften av skildringen. Andra hälften, som ligger färdig, med fortsatta skildringar och sammanfattning av undersökningens resultat, publiceras på nyåret.
L. N.
Inget vett är splitternytt, och inget vanvett blir heller för gammalt. Sir du, svensken är i alla tider en blinder slarv, som låter norden gå till spillo och bara fikar efter södern.
Stora Vreden. FÖRSTA KAPITLET.
Guldhavet.
§ 1.
Arbetar-Sverige.
Egentligen hade Fibgubbarna och jag planerat, att jag skulle berätta om en svensk arbetsdag, över hela landet och inom alla nationens viktigaste yrkesgrenar, men det visade sig, att det skulle bli väl dyrt, tidsödande och
arbetsamt, och så kommo vi på idén, att jag skulle göra en färd längs Norrlandskusten, där den väldiga industri är belägen, som betalar det mesta av vårt nutida välstånd.
Och i första hand skulle jag då ta reda på, hur folket hade det där uppe. Med ens öppnade sig ett perspektiv för mig, som var på en gång gammalt och nytt. Norrlandskusten känner jag sen barndomen, om Norrland har jag skrivit från olika synpunkter, men jag hade aldrig riktigt kommit i kontakt med dess arbetare. Här var det nya perspektivet, som tjusade mig, och det vidgade sig att omfatta hela landet. När jag för ett decennium sedan gjorde "Stor-Norrland", var det min mening att sedan taitu med arbetarna och se efter, hur de hade det. Nu kom uppgiften av sig själv. Tack, Fib!
Jag skall skriva och berätta om Arbetar-Sverige, om alla slag av arbetare, musklernas och hjärnans, jordens, havets, landsbygdens, städernas. Och det här är bara början.
Det skall handla om, hur man i den dag som i dag är arbetar längs Sveriges guldkust, i fabriker och sjöbodar allra främst denna gång. Men även om svårigheterna längs denna guldkust, om arbetslöshet och utrationalisering, om nya tiders inbrott med nya problem, nya krav men också — nya möjligheter. En annan gång berättar jag kanske från andra landsdelar och andra arbetsområden med andra problem.
Men vad det än blir om, hjälten i min berättelse är Arbetar-Sverige.
8 2-
Vem betalar läppstiftet, lilla vän?
Men samtidigt skall jag berätta hur en dylik undersökningsfärd egentligen går till. Det är också ett arbete, som kan vara av intresse att veta lite om. Hur skulle färden ske? Med bil eller med båt?
— Båt, naturligtvis! sa Öhman. — Det är klart! sa jag.
— Ja, sa Lindgren, ekonomichefen, men vilken båt? Vad för slags båt? Hur stor båt? Och var finns denna båt?
IOJa, det var just frågan, det. Runtom på landets båtvarv, i dess städer och fisklägen funnos båtar. Men den rätta?
— Undersök det, ni gubbar, sa jag, så får jag under tiden skaffa upplysningar om förhållandena längs Guldkusten.
Gubbarna ringde till höger och vänster, sammanträdde och gnuggade geniknölarna. Jag sprang i departement och styrelser, ringde till industrichefer och experter. Det var Hèrnod i Cellulosabolaget och Carl Kempe i
Kempekoncernen, det var Gustav Möller, handelsministern, ty han hade som förutvarande socialminister hela försörjningsfrågan på sina fem fingrar, det var August Lindberg i Landsorganisationen, ty han hade att brottas med arbetslöshetsproblemet, det var disponent Karl Martin i Svenska Ostkustfiskrarnas Centralförbund, ty han hade alla trådar till fiskrarna i sin hand, det var Lövnäs i R. L. F., ty han var general för bönderna, det var Axel Gjöres i Kommerskollegium, ty han hade hand om hantverket och småindustrien.
— Ja, sa Hèrnod, jag ordnar, så att du blir mottagen på Holmsund och Östrand och får alla upplysningar, du behöver. Enström på Holmsund är liv och själ för att ordna arbetslöshetsproblemet. Ring om en stund.
Jag ringde om en stund.
— Du är då en riktig olycksfågel. Jag måste avbryta vårt samtal för att svara Holmsund. Och som jag kommer i telefonen, får jag höra, att Holmsundbrinner! Rubb och stubb, hela sågen! Emellertid, vi ha redan satsat 150,000 på de utrationaliserade hos oss, och vi stå beredda att satsa ytterligare några hundratusen för att söka få i gång småindustri uppe i Norrland. Allt detta vet Enström i Holmsund och Magnusson på Östrand. Så nu förbereder jag dem på din ankomst. När?
— Säg: början i Umeå den 20 maj, om intet oförutsett kommer i vägen.
— All right.
Carl Kempe sade:
— Du vet, vad vi gjort för våra arbetare av gammalt. Och om situationen just nu skall jag ordna, att Lindström på Norrbyskär, Olsson på Husum och Wennerlund på Alfredshem ger dig alla upplysningar. Lycka till, gamle Lubbe, och framför allt: förkyl dig inte! Det är svinkallt där uppe. Och glöm absolut inte att göra en titt ut till Bondens fågelklippa. Det är bara två timmars gång från Norrbyskär.
Hur det gick med den färden ska vi så småningom få se.
Så hade jag industriens portar öppnade för mig.
Men vad sade myndigheterna?
— Jo, sa Gustav Möller, arbetslöshetsfrågan i Norrland vore enkel att ordna, om man bara brutalt kunde evakuera de träffade distrikten och förflytta de arbetslösa till andra delar av Sverige och till andra sysselsättningar. Men det är omöjligt med norrlänningar. Det är där svårigheten ligger. Vadsom emellertid kan göras är följande, jag menar nu vid en undersökning som denna: Norrland är en koloni, det är icke självförsörjande. Man bör i första hand undersöka, vad det importerar från landets övriga delar och vad det sålunda kan tänkas kunna lära sig
producera själv.
— Inom jordbruket t. ex. Vad säger statsrådet om det?
— Jordbruken äro ju för små där uppe. De måste göras så stora, att de bli ett tillräckligt stöd.
Där hade jag regeringen.
Så Landsorganisationen. Vad menade den? Den trodde på norrlänningarnas egen kraft mitt i det elände, som slagit dem.
— Ja, sa den ståtlige och försynte arbetargeneralen August Lindberg uppe i sitt magnifika ämbetsrum, man kan självklart inte tro, att vare sig staten eller bolagen i längden kan ha råd att ta hand om norrlänningarna. De måste lära sig att stå på egna ben, de måste lära sig självförtroende och att hitta på utvägar. Kan man väcka den
mentaliteten hos dem, då är problemet redan löst. Och de komma att stå upp! Där vill vi hjälpa, vad vi kan.
Det var ju en klar linje. Det var inte fråga om att söka i onödan plocka vare sig det allmänna eller det enskilda för att utan vidare ge "understöd". Det var inte den mycket omdebatterade understödstagarandan. Det var ett positivt program, uttryckt i öppna och otvetydiga ord, som jag hade att stödja mig på. Det var tron på det norrländska folketsinneboende viljekraft som den slutliga räddaren. Det skulle visa sig, att han sett rätt, vilket herrskapet i fortsättningen ska få bevittna.
Och fiskrarna? Uppe i en takvåning vid Vattugatan med utsikt över en gårdsbrunn och ett myller av plåttak och skorstenar satt fiskargeneralen, disponent Karl Martin, omgiven av papper.
— Jag har skrivit till ostkustfiskrarnas centralförbunds samtliga styrelseledamöter, till läns- och
provinsförbundens ordförande, till ordförandena i fiskeförsäljningsföreningarna samt till alla försäljningschefer och fiskeriinstruktörer, och herr Nordström kommer att få tillgång till alla handlingar, protokoll och räkenskaper samt kommer dessutom att få alla problem, som just nu sysselsätta ostkustfiskrarna, fullt belysta. Lycka till! Vi äro tacksamma, att fiskrarnas förhållanden bli undersökta och framlagda för allmänheten. Lycka till, än en gång!
På samma sätt hade R. L. F.-generalen ordnat med sina trupper, och så stod jag rustad till tänderna. De
maskinskrivna luntorna hopade sig på mitt skrivbord, brev strömmade in från de orter och personer, som skulle besökas, telefonen ringde.
Men båten? Jag ringde Fib.
— Ha ni fått fatt i någon båt?
— Nej. Det tycks inte finnas en båt att få i hela Sverige.
— Vi ska väl se!
Jag ringde några gamla båtvänner och fickuppslag. Så kom jag att tänka på Calle Möller. Och ringde honom.
— Hör du, jag är i knipa för en båt. Kan du säga, hur jag ska göra?
— Ja! Det är väl inte omöjligt att ordna! sade han med sin stillsamma, alltid lika lugna röst. Jag kan ju skjutsa dig i min båt.
— Du?
— Ja, har du nånting emot det?
— Nej, det vill jag lova. Är båten i sjön?
— Nej. Men det ordnar vi.
Ja, så ordnades det. Och så var det sjökläder hos Groll vid Järntorget: grova skor och strumpor, tjocka kalsonger och skjortor, skinnväst och Gud vet allt. Och så proviant. Och olja och bensin.
Och söndagen den 14 maj i strålande sol och frisk, blå N. O. låg "Nuka Hiva" förtöjd vid en av Slussens
gungande pontonbryggor, nymålad, vit och elegant, fotografer, tidningsmän och filmfotografer trängdes vid relingen, folk stod packat uppe på kajerna, och äntligen kastade vi loss, backade ut på Strömmen, vände stäven mot öster, mot havet och försvunno med ett djupt befrielsens andetag ur Stockholms åsyn.
Men där jag satt på akterdäck och såg den mot vårhimlen sedan några år allt högre stigande konturen av vita funkishus, som börjat ge Stockholm en internationell storstadsprofil, och mot raderna av unga kvinnor i silkesstrumpor och de mest kuriösahattar, så röda om läpparna som efter dopp i hallonsylt, då tänkte jag:
— Vad tro ni, med era moderna läppstift, att vi egentligen ska göra under den här färden? Tro ni, att Calle Möller ska sjunga och ljuga och jag skratta ?
Vet ni, vilka som betala era funkishem, era sop-nerkast, era badrum, era silkesstrumpor, era läppstift?
Sill och potatis och biff och kotlett och paltbröd och fläsk, allt det timliga och vardagliga, det få ni av Sverige.
Men guldet, som ni ha i era portmonnäer, i form av ören och kronor och sedlar, och silkesstrumporna och pudret och sminket, allt det, som guldkantar ert liv och ger det dess lyxdröm, dess kulturskimmer, dess
överklasshöjning, det få ni av Norrlands kust, där storparten av landets 1,000 sågverk gnisslar och ioo massafabriker bolmar, där skog och malm och vattenkraft mala guld åt er.
Det är Sveriges guldkust.
Och vi ska fara dit i denna vita båt och se, hur de människor egentligen ha det ställt, som ni aldrig ägna en tanke men utan vilkas arbete Sverige skulle i evighet förbli ett illaluktande, inpyrt, lusigt Lort-Sverige, Stockholm en sophög, omsvärmad av millioner flugor, och ni själva bleka proletärer i lump.
Farväl så länge och på återseende!
16§ 3-
Svenska flaggans kust.
En sak slog mig under denna färd. Norrlands kust är inte bara Sveriges guldkust. Den är även svenska flaggans kust som ingen annan kust i Sverige. Och gissa varför?
Jag skall berätta. Från Stockholms Ström gick färden ut förbi Vaxholm genom Lindalssundet, som även kallas Sotarrännan, emedan så många av Stockholms sotarmästare där ha haft och ha sina sommarvillor, lika vita som deras yrke är svart, ut mot Saxarfjärden, där vi skulle äta middag på en annan båt, emedan vi själva skulle få vår gast först i Öregrund.
Jag begriper faktiskt inte, varifrån i herrans namn alla pengar komma till detta Stockholms grönskande bälte, där villor bokstavligen spruta fram som ur en osynlig rikedomssprits, där det svärmar motorjakter, motorbåtar, racerbåtar, snurrebåtar, segelkuttrar, kanoter så tätt som mygg, där de hårda gnejs- och granit-, tall-, gran-, en- och alstränderna förvandlats till lustparker, blossande i alla färger av rosor, syrener, pelargonier och alla slags orangeriväxter. Själva staden Stockholm, som fordom låg nerkrupen vid Strömmen, reser sig ju numera med vita palats på sina högsta, fordom nakna bergknallar, det växer vertikalt, i höjden, men samtidigt växer det horisontalt ut till ett landskap, ett stadslandskap, som väller likt vitt skum i milar och milar kring land och sjöar,
2. —
Nordström, Sveriges Guldkust. I.
17vikar och fjärdar. Det sträcker sig åtta mil ut till Sandhamn, ja, det går än längre, ut till Nassa, Björkskärs och Norrpada skärgårdar i norr, Landsort i söder, det går halvvägs till Uppsala och nästan fram till Södertälje.
Aldrig förr har Sverige sett en sådan stadsexpansion. Och detta gäller för övrigt inte bara Stockholm. Det gäller snart sagt varenda stad i landet, men i Stockholm och dess omkrets har man hela detta moderna Stads-Sverige i en enda övermäktig och häpnadsväckande symbol.
Så sticker man till havs norr ut vid Arholma, och Ålands hav öppnar sig. Det är en annan värld med ens.
Dörrarna slås upp, på något vis, till den obönhörliga verkligheten i hela dess storhet, verkligheten, där det gäller liv och död. Villorna äro med ens som bortblåsta, likt blomfjun från ens rockuppslag, de eleganta
mahognybåtarna ha stoppats in i sina fodral, här passa de inte. Det är röda och grå sjöbodar, primitiva bryggor med stenkistor, det förefaller från hedenhös, mossiga fiskarstugor, fyrar av gråsten och betong, en låg kustlinje som en oändlig logglina, släpande ur evigheten, och i stället för sommargästbåtar är det allvarliga bogserbåtar, bolmande ut långa, svarta rökmoln och långsamt halande fram två, fyra, sex pråmar eller 8—10,000 sågtimmer i kättingsurrade ramflottar. Eller är det avriggade ros-piggar och sandkilar med last av bensinfat, kalksten eller mjölsäckar. Deras forna majestätiska rigg har gått all världens väg alldeles som forna tiders plyma-
18gerade kavalleri i land, nu likna de gråa tanks, det är den moderna teknikens värld med avgasningsrör och fotogenlukt.
Till detta havsgatt kommo vi vid midnatt, och vad mötte vi just i hålet. Ja, kanske togo vi fel, men nog verkade det två stora spritsmugglare. De lågo så gott som stilla, de hade underliga, koketta ljussignaler, de verkade gatnymfer, erbjudande sig att bli antastade av så många som möjligt.
Men så kom havet, vårnattshavet, rött som eld och blod, djupblått i zenit, grönt därunder, och fyrarna spelade upp som taktpinnar med gnistrande diamanter i spetsen, dirigerande havets musikanter: de sjöfarande, vilkas gröna styrbords-, röda babords-, vita topp- och akterlanternor blekt prickade rymden.
Detta var dock ännu bara Ålands hav. Solen steg som en jättetulpan över Öregrunds yttre skärgård. Understen och Svartklubben slocknade, fiskarbåtar gingo ut och hägrade som jättelika insekter på horisontlinjen, farleden bland öar och skär, som åter slöto sig kring oss, var så stilla och spegel-blank, att den lyftes upp i rymden och man inte visste, om inte alltsammans stod på huvut, måsen stod som en prick i gula zenit, ejder, skrak, svärtor, grisslor drogo linjalstreck tätt över vattenytan, och Öregrund låg som en vitsippsbukett på sin udde. Därbortom gapade tomma intet, blekblått: Grepen, Gävlebukten, utgången till Guldhavet.
— Ha ni pälsar? Ha ni skinnfällar? frågade detta Öregrund.
19— Nej!
— Skaffa, för all del skaffa då!
Och av källarmästar Johansson på Stadshotellet fick jag låna en hundskinnsfäll, av Erik Beskow i Gammelgården fick Calle Möller låna en fårskinns-päls, som till och med varit med i finska frihetskriget.
Så stucko vi norr ut. Nu hade vi gasten ombord, bogserbåtsskepparen Erland Jansson, som seglat på alla världens hav och sett Norrlands kust sen 1922. En 43 års man, säker och lugn. Calle Möller var 46 år, jag 57, så vi
representerade nästan 146 års sjövana ombord i Nuka Hiva, då färden nu på allvar började.
Nå, så var det Svenska flaggans kust.
Vi starta från brobänken i Öregrund tisdagen den 16 maj kl. 12,30 e. m. Barometern visade 761 mm., termometern + 7340 C., luften var hög, sikten klar, vinden N.N.V. 3 sekundmeter.
— Vi få stuva, sa Jansson, det blir buckligt där ute!
Men det blev inte. Det blev en av de underbaraste sjöfärder jag gjort i hela mitt liv, de närmaste tjugufyra timmarna. I Grepen fräste sjön lite grand, en vas med blommor, som vi fått vid avskedet från Stockholm, gick i durken, det var enda haveriet, så voro vi ute på de blå, oändliga slätterna. Kursen var lagd: Björns fyr vid Gävlebuktens början, Eggegrund, Kusö Kalv eller eventuellt Storjungfrun, i så fall med kursen utanför Kusö Kalv. Men
20redan klockan halv tre på eftermiddan hade vinden mojnat ur, sjön lagt sig spegelblänk, så att vi skiftade kursen till N.N.V. rättvisande, men på vår de-vierade kompass N.V.J4V. mot Västra Bankens fyrskepp mitt ute i Gävlebukten mot södra Bottenhavet, och vi styrde därmed de stora Norrlandsbåtarnas kurs på Agö utanför Hudiksvall för att därefter gå på Grans fyr, Bremön och Härnö Klubb. Klockan 4,45 e. m. siktade vi Västra
Bankens fyrskepp, vinden hade gått över på syd, havet låg som ett oändligt balsalsgolv av skimrande guld.
Ja, i sanning, detta var Guldhavet, som hälsade oss välkomna.
— Och tänka sig, sa Calle Möller, att detta är bara första dagen, och att så här ska vi få ha't i 30 dar! I 29 dar till!
Nå, alldeles så som detta skulle det ju inte bli.
5,45 e. m. passerade vi fyrskeppet, alle man voro på däck och viftade frenetiskt, vi viftade tillbaka, och nu började det stora skådespelet. Kusten börjar stiga ur havet, i ljusaste, skiraste drömblått, ur kustlinjen börja rökmoln sväva upp. Vi peka och orientera oss:
—- Där ha vi Skutskär, där Karskär vid Gävle. Där ha vi Norrsundet och där uppe anar man Vallvik och Ljusne.
Det är rökar, som först verka vita som ånga men som, då vi komma närmare, djupna ner till gult, det är kalk- och sodaröken, och när solen sjunker och rökarna skära gult genom den blåa kustförtoningen,
21då har man hela denna kuststräcka, från Gävle i söder till Luleå i norr, som en enda parad av jättelika gulblå svenska flaggor.
Det är Sveriges svenskaste kust, det är svenska flaggan själv.
§ 4-Guldkusten.
Men så reser sig Guldkusten.
Vi ha tornat in, sen Calle och jag suttit på akterdäck och sett tumlare hjula kring båten i det gyllen-blanka vattnet, och vi sedan navigerat till klockan i f. m., Jansson har vakten till klockan 4. Jag drar min bilrock över mig på min soffa i salongen, Calle rullar sig i en filt på sin, han skall överta vakten klockan 4 f. m., jag klockan 6. Allting är nu ödsligt, kusten anas knappt, horisonten är tom, ett ensamt pråmsläp går söder ut mellan oss och den blodröda västerhimlen. Och jag domnar bort, vi ha börjat rulla.
Några minuter före 6 slår jag upp ögonen. Det är full, solig dag, och jag törnar ut. När jag kommer på bryggan och ser mig omkring, ser jag, att vi äro tvärs Bremö fyr.
Och här, här ha vi nu Guldkustens högborg. Men också samma Guldkusts arbetslöshetscentrum,
Sundsvallsdistriktet, och för ut, bortom de ljusblå ett par hundra meter höga bergkäglorna gömmer sig dess broderdistrikt uppe i Ångermanälven.
22Pråmsläp.
Här är Sveriges högsta kust, här stupar den oförmedlat i havet, och här börjar den blodröda graniten, som skall följa till Örnsköldsvik. Det blåser frisk nordväst, vågorna äro vittoppiga, men bergen stå höga, mörkblå, och ryka! Ryka ? Ja, de ryka. Moln av rök sväva upp som ur deras innandömen och dra över åsarna, tona in bland himlens ljusa moln, lägra sig på vattnet. Ja, ty där inne ligga de väldiga fabrikerna, massafabrikerna: Svartvik, Essvik, Nyhamn i Ljungans mynning, Ortviken i Sundsvalls hamn, Östrand, Europas största sulfatfabrik, Vivstavarv, Fagervik bortom Alnön, i Klingerfjär-dens innersta mot Indalsälvens mynning.
Men jag ser bara rökarna, där jag sitter på en tältstol och styr. Om ett par veckor skall jag vara tillbaka här, och då skall jag få veta.
23Hemsöhatten, Ångermanlandskusten.
Jag sitter och undrar för mig själv:
— Vad ska jag få veta? Hur ska folket tala om förhållandena? Är man modfälld och dyster där borta, bakom bergen under de väldiga rökmolnen? Är man slö och likgiltig? Eller är man tapper och slåss?
Lönlöst att grubbla. Det är bara en metod, som duger: att fråga och korsförhöra, tills man ser verkligheten träda fram.
Men vad ser jag? Jag tar kikarn. Kan det vara reflexer i bergssidorna? Men varför bara på deras norrsida ? Jag
avvaktar. Vi passera den ständigt gropiga Åvikebukten, söder om Härnösand, jag konstaterar i kikarn, hur man byggt sommarvillor på
24Ullångerfjärdens mynning.
Härnöstranden, där jag tillbragte ensliga dagar och nätter i min ungdom och åt hos Bylundarna i Solums hamn, jag ser Ångermanälvens majestätiska mynning, klockan blir 9, Jansson övertar vakten, vi ha just passerat Lungö fyr och ha Norrlandskustens mest utpräglat personliga bergtopp framför oss, Hemsöhatten, 208 meter hög, då Jansson rapporterar och vi märka det:
—• Motorn stoppar!
Jag ser mot land, medan Calle undersöker motorn. Överallt ser jag de vita fläckarna på de höga bergens norrsidor, och nu ser jag, vad det är. Det är snö.
Bensintanken var tom. Andra tanken kopplas in,Översiktsbild. Ulföhamns fiskläge.
och vi fortsätta längs en kust, så stor, så majestätisk, så ständigt skiftande, att Calle bara stirrar.
— Vilken människa har anat, att vi ha sånt i Sverige! säger han.
Han har aldrig varit här förr.
Och när Ullångerfjärdens bergmassiv med uppåt 300 meters höjd reser sig ur havet, skiftande i alla regnbågens färger, och Ulföhamns halvmånformiga hamn öppnar sig mitt i det blodröda berget med sin rad av 34 bodar och sitt kapell från slutet av 1600-talet, då säger han:
— Ja, du har verkligen rätt, Nordström! Det här är det största man kan se i Sverige!
Lite annorlunda blir det norr om Örnsköldsvik.
26Kusten faller ner till en linje som i Gästrikland, men fabriksskorstenarna resa sig över den som pelare, flaggande rök, det är kväll i rött, fyrarna gnistra i alla färger, vi äro mittpå Guldkusten, som når ända upp till Kalixälvens mynning, och Kristi himmelsfärdsdag klockan 4,10 f. m. angöra vi kajen i Ume, cirka 70 mil från Stockholm, efter en färd på 42 timmar. Längre tid tar det inte med en fart om —B knop.
Så ser Sveriges Guldkust ut, och nu ska vi höra, vad gubbarna där uppe hade att meddela Fib och genom Fib hela svenska folket om sina levnadsförhållanden under sågverksdödens svarta himmel.
27 ANDRA KAPITLET.
Koncentrationslägret i Lycksele.
§
Norrlands födelse.
Jag måste säga, att jag i dessa tider faktiskt är glad och stolt att vara norrlänning. Inte för att de känslorna, som bekant, i någon mer påfallande grad torde ha saknats hos mig, men ibland har jag varit rasande på dessa för mitt kanske mer utländskt livliga sinne alltför tröga norrlänningar. Och vad jag tänkt på den punkten, gjorde jag en vers av, en gång i världen, jag tror 1910, som säger alltsammans.
Stockholms Dagblad hade begärt en hyllningsdikt till Ångermanland.
Det blev denna:
ÅNGERMANLAND.
Aldrig steg ur Skaparns hand bättre bild än Ångermanland utav Sveriges dygder. Höga berg i luften stå, skönt de gapa mot det blå,
28dygd i våra bygder.
Medan brinner skogen,
och bak ruttna logen snarkar bonn i vilostad, sträcker sig i grönskan, har ej någon önskan
mer än att få sova. Ära vare glad!
Denna vers tryckes nu för första gången.
Calle Möller blev visserligen rasande på, att handelsexpediterna i Umeå, Örnsköldsvik och Härnösand voro långsamma och på att man inte i dessa hamnstäder hade bensinvagn (som i den stora metropolen Öregrund, hans födelsestad), men jag tänkte på andra saker. Jag har rest genom Sverige gång på gång, och jag har sett, hur folket reagerat för svårigheter i olika landskap, på Västkusten, i Skåne o. s. v. Där nere hade jag sett de stackars
människorna sitta tunga, orörliga, med frånvarande blickar, händerna knäppta, jag hade sett tårar sippra nedför kinderna, och mitt hjärta hade svidit.
Nu hade norrlänningarna det svårt, på sätt och vis kanhända svårare än nånsin och med så gott som alldeles säkert ännu mycket sämre förhållanden framför sig. Eller vad sägs om det här? Från och med stora -krisen 1921 ha enbart inom Sundsvalls och Härnösands skeppningsdistrikt icke mindre än ett 40-tal exportsågverk nedlagts.
Där har herrskapet sågverksdöden och den bekanta Alnökrisen och krisen i Ångermanälven. Arbetslösheten!
29Men inte nog med detta. I ett yttrande "Till Konungen" av Trävaruexportföreningarna i Sundsvall och Härnösand, daterat 21 mars 1939, följaktligen alldeles färskt, heter det:
"Den norrländska efter kusten belägna sågverksindustrien — inklusive den statliga — som arbetar på export, kan f. n. icke utnyttja sin kapacitet mera än till 50 %. Ett påtagligt starkt behov av koncentration förefinnes sålunda alltjämt, trots det stora antal sågverk, som nedlagts sedan fredskrisen 1921."
Vad betyda dessa stelbenta ord? Jo, att av de sågverk, som nu finnas kvar sen äldre och lyckligare tider längs Guldkusten, minst hälften, kanske fler komma att nedläggas. Där gå kanske 50 % av de nuvarande
arbetstillfällena längs Guldkusten upp i rök. Och vad de återstående sågverken beträffar, så måste de
rationaliseras upp, och det betyder, att av deras arbetsstyrka kanske i allt 50 % gå bort. Det blir inte mycket kvar då!
Och ser man sen på skogs- eller timmertillgången, så visar Domänstyrelsen, likaledes i ett yttrande "till
Konungen", daterat 20 februari 1939 och följaktligen också alldeles färskt, att bara för Ume- och Vindel-älvarnas samt Sävaråns flodområde som år 1938 flottade ut timmer till 58,000 standards sågat virke, kommer den
virkeskvantitet, som kan uttagas år 1948, att ha nedgått till i genomsnitt 47,000 standards och år 1968 till i genomsnitt 34,000 standards, "vilken successiva minskning", säger Domänstyrelsen,
30"beräknats ofrånkomlig med hänsyn till skogarnas sammansättning och tillstånd".
Vad menas med detta? En ytterst enkel sak. Den norrländska trävaruindustrien har huggit ut den gamla urskogen i Norrland. Timmerskogen är slut, mastfurorna, de grova stockarna ska aldrig mer återkomma. Nu blir det kulturskog av klenare dimensioner, och därmed kommer hela skogsförädlingsindustrien in på helt andra banor, närmast kemiskt-tekniska, och hela Norrlandsindustriens struktur kommer att förvandlas. Och vad Norrlands folket, som i hundra år betraktat skogen och arbetet i skogen och flottningen och sågen och brädgården och bogseringen såsom ingående i tingens eviga ordning, skall få för plats i allt detta nya, det kan ingen människa säga. Kort sagt, det är inte mycket ljusare framtidsperspektiv för folket i Norrland än för stenhuggarna i Blekinge och Bohuslän.
Va ska norrlänningarna göra, va ska folket på Guldkusten ta sig till ? Deras levebröd genom sågverken krymper och skall snart i huvudsak ta slut. Ha de jord? Nej. Ha de utbildning i andra yrken? Nej!
Va ha de då? Ingenting! Det mesta måste de ju köpa från sydligare Sverige. Så väl har det blivit ordnat av industrien för Norrland.
Jo, de ha en sak. Gudilov! De ha sitt humör!
Här var det inga tunga blickar och tårar och knäppta händer. Från Umeå i norr till Gävle i söder var det just detta, som gjorde, att jag kände mig glad
31och stolt att vara norrlänning, att vara dessa arbetares —• i vidaste bemärkelse — bror och kamrat. Det var samma glans i ögonen på dem alla, samma beslutsamhet, samma okuvliga envishet, hos bönder, fiskare, industriarbetare.
Det berodde på, att alla hade samma syn: framtiden. Att man stod på tröskeln till något alldeles nytt. Och stort.
Det är bra med gammal kultur, men den kan vara lika farlig som rikedom. Den förslöar, binder vid det jordiska, vid det bekväma, skapar en övermäktig saknad och sentimentalitet och dödar viljan. I det nuvarande läget är det Norrlands största lycka att icke vara ett gammalt kulturland. Att ha sin framtid icke bakom utan framför sig.
Norrland frigöres i dessa dagar från sin gångna historia. Det innebär: Norrlands folk frigöres från det sekelgamla beroendet av industrien och börjar lära sig stå på egna ben.
Norrland börjar finna sig själv.
Kolonien Norrlands historia slocknar bort i sågverksdöden. Den stora svenska landsdelen och med- borgargruppen Norrlands historia tar i dessa mörka tider sin början.
Det var, vad jag fann under denna färd längs Guldkusten, och det är därför jag är glad och stolt att vara norrlänning.
Herrskapet begriper, eller hur? Att nu kan jag trycka nidversen om Norrland. Nu är den historia.
32§ 2.
Norrlänningarna ha kvar sin gamla självkänsla, men . ..
Och nu ska jag berätta, hur denna glädjande förändring uppe längs Guldkusten tog sig uttryck. Det började bums i Umeå. Där fick jag tillfälle att intervjua tre prima gubbar, sekreteraren i Västerbottens Läns
Hushållningssällskap, Adolf Granström, R. L. F.-veteranen, hemmansägaren Victor Johansson, Backen, Västerhiske, och folkskolläraren Gösta Skoglund, Umeå. De två förstnämnda voro väster-bottningar, men Skoglund var hälsinge, jag skulle tro från Enångerkanten. Hans far, som vi längre fram ska träffa, en dundrande karl och ledare bland Hälsingekustens fiskare och sjöbodar, var Gävleborgs läns fiskeriinstruktör Hjalmar Skogland.
Jag råkade vid slutet av resan min gamle beundrade vän, landshövding Sven Lübeck i Gävle, och han sade:
-—• Skoglund har just fått Vasen. Jag gav honom den, fast han, likmätigt sin ämbetsställning, faller inom medaljörklassen. Men jag tyckte, att en sådan man skulle ha inte en medalj utan en orden.
Så då förstår man, vad det är för man, och då blir det också lite lättare att förstå, att hans son, folkskollärarn i Umeå, är ordförande i Västerbottens kustfiskareförbund och dessutom redaktör för Svenska Ostkustfiskrarnas tidning: "Ostkusten". Nå!
3. —
Nordström, Sveriges Guldkust. I.
33Hamnen i Umeå.
Vi hade som sagt angjort Ume hamn Kristi himmelsfärdsdag klockan 4,10 f. m., och vi kommo i regn. Kristi himmelsfärdsdag var ju helgdag, så då var ingenting att göra. Hamnen i Umeå består helt enkelt av kajer på ena älvsidan, ty staden ligger ju, egendomligt nog, en mil från kusten på en flack slätt, som nu var grå med smutsiga
snöfläckar på norrvända strandslänter. Älven, som, enligt vad hamnkaptenen vid ett besök ombord meddelade, flöt med Yz knops fart, var leverbrun med stötning i blodrött av vårvattnet från Lapplandsmyrarna och kunde, då vårfloden satte in, gå upp till en hastighet av 4Yi knop och stiga ända till 2 meter över kajerna.
34— Hur är det med sjöfarten, då? frågade jag. Framåt eller stilla?
— Framåt. Hela tiden på de tio år jag varit här. Men vi ha också våra problem. Vi måste ha en bro över älven, och det blev beslutat att lägga den ovanför ångbåtskajen. Utanför den är det på en längd av 160 meter
djupmuddrat. Men nu ha myndigheterna bestämt, att den ska läggas nedanför kajen, och det betyder, antingen att ångbåtskajen måste flyttas längre ned i älven eller ända ned till kusten vid Obbola eller Holmsund.
— Borde inte hela stan ligga där?
— Naturligtvis.
Där fick jag en liten pust av vad man gick och funderade på borta i husen under björkarna. Ty Umeå är en björkrik stad. Den brann, liksom Sundsvall och en del andra samhällen den olyckliga midsommarn 1888, och när den byggdes upp igen, planterade man björkalléer längs gatorna som skyddsskärmar vid eventuell ny brand, alldeles som man planterade esplanader i det mer storslagna Sundsvall.
Det uppges vara gamle biskop Agardh i Karlstad, den berömde botanisten och nationalekonomen, Tegnérs vän och Frödings morfar, som börjat med dylika esplanader, och Karlstad genomförde dem systematiskt efter den stora branden 1865. Sen upptogs idén av Gävle efter dess stora brand år 1869, därför ha Gävleborna så underbara avenyer — ännu ett strå vassare än Sundsvall! — och så marscherade idénvidare upp till Umeå, men där blev det mer anspråkslöst björkar.
Kristi himmelsfärdsdag haglade och regnade det, med lite solpjutt då och då, termometern visade bara + 3½° C.
Pontonflottan, som vi lågo vid, var en enda gåsmarsch hela dagen av ungdomar, som skulle ha våra autografer, gubbar i pälsrock med kragen uppslagen över öronen, töffade förbi på älven i små motorbåtar, och det var precis lika helgdagstrist som nere i Sverige.
Så blev det äntligen vardag och arbete, man kunde andas igen. Men det var lika grått. Jag tog en bil upp till Hushållningssällskapets pampiga hus — Umeå har en proper bebyggelse och en hel del gedigna offentliga byggnader, stora fina butiker precis som nere i Sverige — och där inne var det alldeles som det ska vara på ett tip-top modernt kontor eller ämbetsverk: en rad av glasfack som akvarier eller fågelburar med fruntimmer i som guldfiskar eller kanariefåglar.
Och så öppnades den ekbetsade dörren till sekreterarens rum. Granström och jag kände varann sen min jordbruksresa sommaren 1930. Vi hade skilts på Stadshotellet i Skellefteå, på dess luftiga veranda, samma dag som Ivar Kreuger kommit dit som en mystisk guldfågel i flygmaskin. Ja, mycket hade hänt i världen och i Norrland sen dess, och nu stod det inför sin säkerligen största kris. Vad skulle nu denna jordbruksgeneral egentligen komma att säga om läget? Ty en hushållningssällskapssekreterare ärfaktiskt en jordbruksgeneral, i hans hand samlas trådarna från hela länets jordbruk, skogsbruk, fiske, hemslöjd, från mejerier, slakterier, hönserier, allt kort och gott.
— Ja, sa han på sitt trygga sätt, vi ha ju ett mycket stort antal ofullständiga jordbruk här i länet. Medeltalet för odlad jord per jordbruk är ju bara 9 tunnland, och på det kan ju brukaren icke få sin bärgning. Det säger sig själv.
Skälig bärgning kan han få, endast om han har 20 tunnland.
Man kan förstå, vad detta betyder, om man tänker på, hur bönderna i Skåne sitta på gårdar om en 150—200 tunnland och bönderna i Svealand på gårdar om en 50—75 tunnland. Här har man nu det klassiska Norrland, som den sydsvenske jordbrukaren föraktar så djupt. Tacka för det! Så fort man kommer över Dalälven in i
Gästrikland, ja, då sjunker odlingsrymden per jordbruk till ett medeltal av 13 tunnland, och här uppe i
Västerbotten var det alltså bara 9. Men det finns dessutom massor av familjer där liksom i hela Norrland, s. k.
lägenhetsinnehavare, som bara ha en stuga och gårdsplanen omkring med ett potatisland. Och inte en skogspinne.
Vad ha de levt på, då?
Skogen! Alltid skogen. Från vaggans fem furu-bräder till likkistans sex ha dessa norrlänningar levt bland de granar och furor, som vaggat dem in i livet och susat dem ut i evigheten.
— Större flertalet jordbrukare, sade sekreterarn, ha ju emellertid skog, och nu under den pågående 37högkonjunkturen ha de avverkat på den, och det har ju varit ett gott stöd, vilket syns inte minst på sparbanksinsättningarna.
På detta sätt gav han en bild av läget, och vi resonerade om lite av varje. En idé vaknade inom mig. Gustav Möllers ord om vad Norrland hämtade från sydligare delar av landet klingade inom mig, och jag refererade mitt samtal med honom.
Granström såg noga på mig, medan jag berättade. Sen blev det tyst en stund. Så gjorde han något. Han slog inte näven i bordet, jag vet inte, om de lugna västerbottningarna någonsin göra sig skyldiga till sådan känslosamhet.
Han lade den i bordskivan, men det kändes i mitt inre, som han lagt dit en centnervikt, och det lyste ännu himmelsblåare i blicken på honom. Hans röst var alldeles lugn men sträv som furubark.
Han sade:
— Vi accepterar inte alls synen, att Norrland är en koloni till Syd- och Mellansverige. Vi håller redan på att slå in på full självförsörjning. Men! Vi måste ha det fulla folk- och jordbruksunderlaget. Man måste också minnas, att Norrlands utveckling börjat senare än övriga Sveriges.
Emellertid är vi på full marsch mot målet. Nyodlingen är i absoluta tal främst i Västerbotten. Vad åkerarealen beträffar, är Västerbotten främst i Norrland och Dalarna och har passerat Gävleborgs län, som förut varit främst.
Sedan 1919 har den ökat
38från 92,000 till 114,000 hektar. Under perioden 1927 —32 ökade den genomsnittligt med 1,600 hektar om året, under senaste 5-årsperiod har den ökat med i runt tal 1,200 per år.
Jag tänkte på alla de små eländiga jordbrukarna.
— Blir det större enheter, då, inom jordbruket? frågade jag. Och hur går det med de små? Är det någon idé att bibehålla dem i det nu iråkade läget?
Han svarade torrt:
—• I den mån, som vi i detta län icke kan, genom nyodling, öka de små brukningsdelarna, blir frågan aktuell om att sammanslå dessa s m å. Det är en ekonomisk lag, som vi ej torde komma ifrån.
Det hägrade alltså större jordbruk.
Han såg på mig och tillade, alltjämt med handen tungt i bordet:
— Man kan emellertid våga det uttalandet, att man inom statsstyrelsen är rädd för en alltför snabb expansion här uppe, som kunde hota sydligare delar, och därför gör man motstånd mot Norrland. Exempel på den saken just nu är motståndet mot stöd åt Lappmarkens jordbruksutveckling, speciellt med hänsyn då till det just nu viktigaste:
mejerirörelsen.
Jag drog mig vid dessa ord till minnes några ord, som jag under jordbruksresan 1930 fick riktade till mig i Blekinge och Skåne av deras stora blomster-och trädgårdsodlare.
— Den dagen, sade man, då norrlänningarna med sin klara luft, sin rika sol och sin tillgång på billig
39elektrisk kraft lägger sig på frukt-, grönsaks- och blomsterodling, den dagen kommer vi här nere, särskilt om Sydsvenska kraftbolaget fortsätter med sin hänsynslösa prispolitik, att bli bortsopade från hela marknaden. Den ko m mer att behärskas av norrlänningarna.
Vad sade nu Granström? Han sade, fortfarande med handen i bordet:
— Vi accepterar inte det tillstånd, som nu råder i den statliga jordbrukspolitiken. Vi får klara oss själva och gå framåt, trots motståndet. Och vi kommer också att göra det.
Efter dessa ord lyfte han handen från bordet. Den gamla norrländska självkänslan hade talat. Och Granström satt där lik en minister för ett Sveriges vanskötta dominion. Han talade som en dylik. Han talade uppror!!
Vill herrskapet överväga följande! Så blir det kanske lätt att begripa.
Norrland är icke, som sörlänningarna tro, ett litet landsbygdssamhälle, där man cyklar från ena ändan till den andra på några minuter för att sitta och prata en stund. Norrland är ett U. S. A. i miniatyr, bestående av fem stater eller län, olika varandra inbördes på många sätt men gentemot Sverige enade av den sammanhållande känsla, som skapas av bitterhet över långa oförrätter. Detta är något, som i Norrlands nu genom krisen i trävaruindustrien
• iråkade läge icke bör av Sverige glömmas. Det har dock gått så långt, att en i mångårig riksdagstjänst
40tränad inflytelserik politiker som Ivar österström i sitt organ, Västernorrlands Allehanda i Härnösand, nyligen sagt ifrån, att om detta motstånd från södra Sverige mot alla krav på att sätta Norrland i full effektivitet icke tar slut, så måste man överväga att med överkorsande av alla partipolitiska gränslinjer och motsättningar skapa ett norrländskt block, som ge nomtvingar Norrlands berättigade krav.
Och vad står bakom dessa krav?
Sverige har ett område på i runt tal 450,000 kvkm. Av detta område representerar Norrland i runt tal 300,000 kvkm., och det området rymmer det viktigaste av Sveriges skogar, älvar, vattenfall, gruvor, malmtillgångar och, när de väl blivit ordentligt odlade, jordbruksområden.
Norrland är ett nästan lika stort rike som Storbritannien (315,000 kvkm.) eller Italien (310,000 kvkm.), det är större än Rumänien (295,000 kvkm.), Jugoslavien (248,000 kvkm.), Tjeckoslovakien (140,000 kvkm.), Grekland (130,000 kvkm.), Bulgarien (103,000 kvkm.). Det är dubbelt så stort som Danmark (44,000 kvkm.), Belgien (31,000 kvkm.), Holland (34,000 kvkm.) och Schweiz (41,000 kvkm.) tillsammantagna.
Det kan odlas upp i det oändliga, dess naturrikedomar kunna förädlas på samma sätt. Det kan föda 41millioner människor. Det kan göra Sverige till en stormakt, rikare och mäktigare än t. ex. Italien.
Och nu står det på tröskeln till något alldeles nytt. Vart går dess väg?
På det beror hela Sveriges framtid.
8 3-
. . . norrlänningarna begripa, att de måste lära om, och .. .
Hur se norrlänningarna själva på detta jättespörsmål? Se de klart, vilka oändliga möjligheter landet har? Nej, icke i stort, men ofrånkomligt är, att en alldeles ny norrländsk nationalism håller på att, gudilov, framträda som ofrånkomlig följd av å ena sidan industrikrisen inom själva Norrland och å den andra av motståndet utifrån Sverige mot alla åtgärder, speciellt från det i platt egoism och komplett likgiltighet för Sveriges
utvecklingsmöjligheter alltmer förstelnade Skåne, som därför också, icke minst tack vare Per Albins ovanligt olycksaliga val av jordbruksminister kommit att representera det svarta fåret för norrlänningarna och symbolen för hela det Sverige, som står Norrlands livskrav emot.
Sådan är nu en gång all nationalisms början och upphov. Ur den skall en dag växa fram den nya konstruktiva Norrlandsandan. Och den har redan börjat röra på sig.
Norrlänningarna ha nämligen börjat komma un-
42derfund om, att när nu industrien inte längre kan ta hand om dem, måste de ta hand om sig själva och lära sig bli yrkesmän.
Detta är alltså det nya i nuets Norrland, och över detta nya Norrlandsmedvetande går vägen till framtiden. Det kom fram i sekreterare Granströms redogörelse för de åtgärder, man vidtagit i Västerbotten för att lindra
sågverksdödens och rationaliseringens förödande följder. Han gav i några ord historien om, hur det börjat.
Han sade:
— Under den svåra depressionen 1932—33 hade vi arbetslösheten över oss, och då här är ett underskottsområde i Västerbotten för t. ex. fläsk, grisar o. dyl., satte man i gång med företag för att inom länet fylla dessa behov. Nu har genom böndernas fackliga och ekonomiska organisation, inte minst tack vare R. L. F., mejerirörelsen kommit i gång, likaså en slaktdjursorganisation och en ägghandels-organisation. Marknaden har därmed börjat
stabiliseras och prisen att gå upp. Vidare har tjärbränningen, som fordom var en viktig näring här uppe, återupptagits. Man gör vidare fågelholkar, som ha god åtgång. Västerbottenskavringen, som bakas i Burträsk, likaså.
Summan är den, sade han, att man är i gång och överallt har klart för sig, att något måste göras.
Det låter kanske inte så imponerande med fågelholkar, kavring etc., men man måste krypa innan man kan gå. Och vet herrskapet något om den små-
43ländska och västgötska hem- och småindustrien? Där man gör börsar, råttfällor, som exporteras i tusental till Australien, etc. Bara i Västbo härad inte långt från Jönköping äro tusentals personer sysselsatta i dylik hem- och småindustri och reda sig galant.
Genom ingenjör E. Bosæus i Socialdepartementet hade jag före min avresa fått en redogörelse för Norrbottens småindustri förenings verksamhet från mitten av år 1937 till början av år 1939. Därav framgick, att man satt i gång även där uppe: med garveri, möbelsnickeri, mekanisk verkstad, minkuppfödning, tillverkning av lampskärmar, lampskärmspergament, kemisk tvättinrättning. Antingen nystartat eller utvidgat.
Och nu sade Granström i Umeå:
— Vi här i Västerbotten kommer att ta upp smålänningar, som får lära folket i våra bygder. Ge dem självförtroende och yrkesskicklighet.
Vad är detta? Historien om Norrlands utveckling ger svaret. När sågverksindustrien under senare hälften av 1800-talet på allvar satte i gång, voro norrlänningarna varken skogs- eller sågverkskarlar. Vad skedde? Man tog upp värmlänningar och även norrmän, och de lärde norrlänningarna knepet. Nu tar utvecklingen helt enkelt nästa steg, nu gäller det småindustriell yrkesskicklighet, och nu är det smålänningarnas tur. Om ett par decennier är hela norrländska folket yrkesutbildat. Och då är det ett annat land.
Icke mindre klart kom detta nya steg i Norrlands
44utvecklingshistoria fram genom vad Skoglund berättade om vad som nu håller på att ske i Västerbottensfisket.
Jag har ju redan talat om Svenska ostkust-fiskrarnas förening. Den omfattar hela svenska ostkusten från Blekinge i söder till norra Norrbottensgränsen i norr och dessutom Gotland. Denna sträcka är indelad i länsförbund och dessa i sin tur i fisk-försäljningsföreningar, men de senare nå icke längre upp än till södra Västerbottensgränsen.
Men nu håller man på att organisera Västerbottensfiskrarna, och Skoglund gav en utmärkt bild av uppfostrings- arbetet på alla yrkesområden i Norrland, då han beskrev detta arbete inom fisket.
Han sade:
— Hittills har det varit vacker-vädersfiske här i Västerbotten! Nu ska det bli fiske i industriell skala.
Så har det varit med allt utom skogen i Norrland. Jordbruk, boskapsskötsel, hantverk, allting har varit vacker- vädersfiske, nånting bredvid, nånting på en höft, nånting dilettantiskt, nånting primitivt. Det är det, som norrlänningarna börjat förstå inte längre kan fortsätta.
— Se på fiskebåtarna här i Västerbotten! sade Skoglund. Se på näten och hela fiskredskapen! Se på
fångstmetoderna! Se på avsättningen! Se på förädlingen av strömmingen! Först och främst: båtarna är för små och primitiva. Det är grundfelet. Det är det, som skapat vacker-vädersfisket. Man har inte kunnat trotsa väder och vind ute på öppna havet.
45Man har måst kajka efter stränderna och vänta på strömmingen, man har inte kunnat gå ut och ta honom. Så har man fått ta honom, som han varit. Man har fått ojämn och otillräcklig kvalitet. Se på Forsberg här i Umeå!
Han försökte med konservfabrik. Han kunde inte, bara av detta skäl. Det är båtarnas och redskapens fel. Se på inlandet! Det begär inte bättre än att få köpa strömming. Omöjligt att tillfredsställa det kravet. Det är båtarnas och redskapens fel.
Nu ha vi genom Hushållningssällskapets hjälp fått två ordentliga, fullt moderna båtar från Enånger, en har gått till Byske, en till Burvik. Tre till kommer, och av dem ska två gå till Holmön, en till Järnäs klubb. Med dem följer modern redskap, säkra och jämna fångster, bättre kvalitet, nu börjar man med rökerier och förädling, det kräver kooperativ organisation för att bli affär, och för att fiskrarne ska bli verkligt yrkesskickliga kräves det vidare en fiskeri-betonad folkhögskola, så måste fisket, som det nu växer ut, ha representant i riksdagen för att övervaka lagstiftningen och så . ..
Norrlands fisket, som hittills varit ett säsongarbete mer eller mindre, organiserat på måfå, blir grunden för en rationellt utbildad yrkeskår. Det gäller tiotusentals människors liv och uppehälle, det gäller värden på millioner.
Nu håller Guldkusten på att lära upp till detta stora verk!
46... nu vilja norrlänningarna ta hand om Norrland själva!
Så sade Victor Johansson, tystlåtet, eftertänksamt men med glimten av en spjutspets i den blåa blicken:
—• Västerbotten går i spetsen för hela landet inom jordbrukets organisationsrörelse, både fackligt och
ekonomiskt. Och jag vill nämna en sak, som kanske bäst visar, var vi nu står. Det rör skogsvården på enskilda skogar, det vill säga på böndernas skogar. Vi anser, att staten är för njugg med, anslag till den.
Bolagen sköter sina skogar rätt bra, kronan dåligt, bönderna än j ä m r e, därför att de har inte råd. Men nu säger jag: att låta folk, d. v. s. flottare och skogsarbetare, gå arbetslösa, medan skogen försumpas och bland annat hotar med klimatförsämring, det är dålig statskonst.
Skogsvården bör icke vara en enskild angelägenhet utan statens. Det gäller kapital för kommande generationer.
Programmet var klart. Bolagen, industrien skulle icke längre få sitta ensidigt gynnade i Norrland. Hela det norrländska skogskapitalet skulle i framtiden tas hand om, därför att det var hela Norrlands, icke några bolags, egendom.
Jag kom att tänka på alla, som under årens lopp skyndat söder ifrån, skapat sig en snabb förmögen- 47het i Norrland och försvunnit. Jag frågade Johansson, vad man skulle göra åt den saken i framtiden.
Han svarade:
— För den sortens folk ska vi upprätta ett koncentrationsläger i Lycksele.
Det är rätt, norrlänningar! Äntligen ha ni beslutat er för uppror! Gör uppror mot södra Sverige! Det är den största tjänst ni kan göra land och rike. Just nu!
48 TREDJE KAPITLET. Besättningen går i livbåtarna!
§ x.
Skutan på grund och läck.
Vill man ha en konkret bild, en synbild av vad som hänt i Norrland på senaste decennium, det vill säga, vad som hänt där uppe genom den mycket omtalade och omskrivna sågverksdöden, så kan man helt enkelt säga, att trävaru- eller skogs förädlingsindustrien grundstött på den ekonomiska liberalismens undervattensskär, gått läck och måst kasta däckslasten att börja med och dessutom en god del av den värdefullare lasten i rummet över bord för att kunna hålla sig flytande, och att den satt livbåtarna i sjön och sagt till större delen av besättningen:
— Ge er i väg och sök uppnå fast land! Inte nog med att skutan hotar sjunka. Vi ha dessutom knappt med
proviant kvar. Ni får, vad vi kan ge er, och här har ni ett sjökort och kompass. De erfarnaste stannar ombord och söker rädda skutan, lasten och assuransen! Ro, vad ni kan, och Gud vare med er!
Jag skall längre fram ge några siffror, som visa, hur omfattande katastrofen är. Tills vidare skulle 4. —
Nordström, Sveriges Guldkust. I.
49man bäst kunna måla den, om man säger så här: För snart ioo år sen skrev Elias Sehlstedt, särskilt med tanke på livet i Alnösundet vid Sundsvall, de berömda orden: "Såg vid såg jag såg, varthelst jag såg." Skulle han sett samma distrikt nu och för övrigt Guldkusten i - dess helhet, skulle han måst ändra sina ord och säga så här:
"Knappt en såg jag såg, varthelst jag såg."
Låt mig beskriva!
§ 2.
Ren fleraårig björkskog betäcker hjältens ben.
Man kan ta en annan bild —• från Tegnérs "Karl XII" —• och säga om en hel rad av de gamla norrländska sågverken: "Ren fleraårig björkskog betäcker hjältens ben!" Jag minns, när Dals magnifika sågverk i
Ångermanälven för många år sen lades ner, när Sandö lades ner, när Strömnäs lades ner, när det ena efter det andra av de berömda verken i barndomens älv slutade upp, hur det då kändes. Det är faktiskt svårt, nästan omöjligt att beskriva, men på något vis kändes det som en ska ni. Man såg bort, då man passerade de en gång så livliga, av kätting-gnissel, sågklingornas hesa väsande, brädgårdsvagnarnas rasslande, bogserbåtarnas signaler larmande stränderna, dekorerade av brädstaplarnas oändliga guldgula funkiskuber. Men då trodde man, att det var på någon tillfällighet: dålig affärsledning etc. det berodde och att det var av rent lokal natur.
50Nu vet man att det är en katastrof för hela denna industri. Men ändå är den dominerande känslan: skamsenhet.
Och som krydda på den: skepsis mot de herrar, som leda denna industri och inte bara denna utan all industri, allt affärsliv. Under 1800-talet, då de stodo stormagade, polisongsturska, un-derläppsplutande, barskögda i vita västar med diger guldklockkedja över inför hela samhället, hela världen, då betraktades de och betraktade de sig själva som gudar. Nu ha de blivit magra som halmstrån, slätrakade, besatta med goggles så väldiga som st järnkikare, det förefaller som för att upptäcka någon astronomiskt avlägsen räddning, och de äro så milda och koncilianta som moderna statskyrkopräster. De ha blivit rädda, skamsna, det är slut på gudaglorian, de äro vanliga dödliga människor, och att de kommit underfund om detta faktum är den inte minsta vinsten av vad som skett.
Vi lämna Umeå, dagen efter Kristi himmelsfärdsdag klockan 5,58 e. m. för att gå ner till Holmsund. Där skulle jag, enligt Hèrnods löfte, få råka disponent Enström, vilken haft arbetet med att ordna för verkets
"utrationaliserade" arbetare om hand, men när jag ringde honom från Hushållningssällskapet, svarades, att han var på bolagsstämma i Stockholm, sammankallad, förmodar jag, på grund av sågens brand. Jag skulle i stället få träffa kamrer Revera, Namnet gav mig vaga idéassociationer. Något italienskt ! Här uppe i Västerbotten ? Och i trävaru-
51industrien? Cirkus? Madigan? Vetsera? Ja, tänkte jag, jag får väl se.
Men färden nerför Umeälven. Ja, det var verkligen ur många synpunkter en upplevelse. På vänstra sidan en hel ny, glänsande vit funkisstadsdel, ett väldigt sjukhuskomplex bland granarna, på den högra, platta älvstranden resterna av nerlagda sågverk och brädgårdar. Man såg ännu spår av maskinhusen, av pannmurar, av skorstenar, stranden var skodd med ribb och bakaved, som multnat ner. Stolpar, som en gång burit brädgårdskajer, skymtade ur det svarta älvvattnet i avbrutna klungor som rot-piggar i en tandlös gubbmun. Och marken ovan de forna ribbkajerna, slät ooh röjd till brädgårdsgrund, bar nu växande ungskog av björk. Snart skulle där stå susande vitstammiga björkar, gräs skulle täcka de forna brädgårdarna, sippor, liljekonvaljer och violer skulle lysa upp bland stammarna, och en värld skulle vara begravd under allt detta, en värld lika död som pyramidernas i
ökensanden.
Säkerligen var här en gång liv och rörelse, rök bolmade i luften från höga skorstenar, lastångare, segelskutor lågo förtöjda i rader längs brädgårdarna -— Umeå var en gång i världen liksom övriga Norrlandshamnar en stor redarstad.
Nu! Allt var tomt! Dött! Och när vi kommo neråt flodens mynning och dess rödbruna myrvatten uppifrån Lappland efterträddes av Bottenvikens grönaktiga havsvatten, slog det mig, hur främmande och primitivt landskapet verkade, tack vare sågverks-
52döden. Umeälvens mynning är ett vidsträckt, imponerande deltaområde med väldiga sandrevlar, som nu vid vårens lågvatten skvalpade i vattenytan, medan skärgårdsöar, låga och likaledes sandiga, hägrade i horisonten.
En flock tranor på minst hundratalet höll på att virvla runt, sökande nattkvarter. Det hela påminde mig om något utomeuropeiskt, jungfruligt, oberört, väldigt, och för mitt inre såg jag Spencergulfen i Sydaustralien med dess sandnatur, vida vatten och massor av "shags", stora vattenfåglar.
Och när vi, klockan 7 e. m., angöra Holmsunds kaj, få Jansson och jag ett animerat resonemang. Där ligga bogserbåtar, som fordom tillhörde ett verk långt söder ut, Kubikenborg vid Sundsvall. Nu är det borta, allt har lagts ner, bogserarna ha kommit hit. Och nu ? Skall det nu gå samma väg här som vid Kubikenborg ?
Holmsundssågen har ju brunnit, vi kunna utifrån vattnet se de svartnade resterna.
Tätt intill ligger det riksbekanta Sandvik.
Och som en talande symbol för alltsammans: ute på en sandrevel ligger en lastångare med hög gul skorsten, orörlig i dödens stillhet. Den har förlist ute på kusten, har bogserats in av Neptunbolaget och satts på grund.
Den skall skrotas ner! Även den!! Det är, som om hela den värld man vuxit upp i, endast hade ett enda öde att vänta: nedskrotning.
538 3-
En överraskning.
Ja, jag har redan — i föregående kapitel — sökt ge herrskapet en föreställning om den nya framåtanda, som alldeles uppenbart börjat besjäla det genom trävaruindustriens kris hårt träffade och än mer hotade folket på Guldkusten. Där gällde det bönder och fiskare.
Nu, i Holmsund, hade jag att träffa industriens representanter, både bolagens och arbetarnas. Där upplevde jag resans första överraskning. Jag ska berätta hur.
Vi angöra kajen, och den var svart av folk, uppenbarligen mest arbetare och i alla åldrar. Kajen var mycket hög.
— Det är bättre där borta! ropade gubbarna. Där borta bakom ångaren!
Det låg en lastångare ett stycke bort, och dit foro vi, folkmassan följde. Jag kiev i land, och vad jag såg omkring mig var precis detsamma som var som helst Sverige runt. Äldre män i skärmmössa, blåställ eller kavaj, pojkar i cape och cigarrett och rullande tjusarlock, unga flickor, läppstiftade, ondulerade, permanentade, silkesstrumpade och försedda med hattar liknande blomfat, strutar, blecktrumpeter, leksakstrummor och allt upptänkligt utom hattar. När de fingo se mig, kort och tjock, i sämskskinnsväst, grova, nerhasade sportstrumpor och sockor, stickande upp ur skorna, så fnittrade de som åt en festlig prick,
54och det hade de nog inte så orätt i, att jag var. Alldeles som de. Men de sågo bums, att jag tillhörde en annan och äldre värld än deras.
En man i svartblå regnrock och filthatt kom fram till mig.
— Känner författarn igen mig?
Jag fixerade honom.
—- Forsman?
— På Almagrundet, ja!
Maskinisten på Almagrundets fyrskepp från julen 1921. Visst! Den glade Forsman, som gav mig hela
"Fyrskeppets" formel: "Staten, det är vi!"
-—• Nu är jag på "Sydostbrotten"! sa han, och vi skakade hjärtligt hand och skildes.
— Men var bor kamrer Revera? frågade jag ar-betarhopen.
— Jag ska visa! sa en ung man, och vi tågade i väg. Det var ett gott stycke, så vi hunno prata en hel del.
Och nu kom den stora överraskningen.
— Hur ser man egentligen på läget här? frågade jag. Ingenting har ju blivit bestämt, 0111 Sandvik ska övertas av staten eller om staten avböjer Kempar-nas erbjudande och i så fall om Cellulosabolaget får överta alltsammans.
Åtminstone inte så långt jag kunnat följa tidningarna. Har det stått något de här senaste dagarna? Då har jag inte sett en tidning.
— Nej, det är likadant, det står och stampar på samma fläck.
—- Nå, va säjer arbetarna här?— Ja, det är ju klart, att luften är full av alla möjliga rykten. Ena dagen sägs det, att Bata, den tjeckoslovakiske skokungen, ska bygga en jättesko-fabrik här. Andra dagen ska staten bygga flygmaskinsfabrik här. Man vet ingenting.
—• Nå, men va vill arbetarna? Vill dom, att staten ska överta Sandvik?
— Nej, helst inte.
Jag höll på att ramla omkull. Inte! Men de voro ju socialdemokrater, hela bunten. Då borde de väl, i all rimlighets namn, önska mer än något annat, att just staten övertog verket, så att de kommo ifrån privatkapitalismen.
Nehej! Ja, här hade jag verkligen motsättningen mellan teori och praktik som i en liten ask.
Det var den stora överraskningen.
— Nå, va vill dom då?
— Ja, helst vill dom naturligtvis, till att börja med, att Sandvik ska fortsätta, för verket är ju alldeles modernt och dom tycker, det är synd att lägga ner det, då. Men dom vill, som sagt, helst inte, att staten ska överta det.
— Anser man inte staten kompetent?
— Det är det, förstås. Det är väl det byråkratiska, man är rädd för. Man litar nog mera på vana affärsmän. Men samtidigt är man rädd för Cellulosabolaget också, för man har hört från vederhäftigt håll, att Holmsund (alltså Cellulosabolaget) ger bara 300 i pension, medan Kemparna ger 500.
—- Kemparna ha ju alltid varit humana, eller hur?
56— Kemparna, ja. Alltid. Dom vet man, att man kan lita på. Men då dom nu inte anse sig kunna ha verket längre, så är nog allmänna meningen den, att om Holmsund kan garantera fortsatt drift med tryggat arbete, så borde det få överta. Annars, men först då, borde Sandvik gå till staten.
Detta var alltså opinionen bland arbetarna, och redan den var högst anmärkningsvärd. Hade de nu berörda svårigheterna för industrien inträffat för 30—40 år sen, ja, då hade det låtit på annat sätt. Då skulle med så gott som absolut säkerhet allmänna opinionen bland dem ha fordrat, att staten skulle ha övertagit verket och gett det till arbetarna. Att så icke skedde nu, det visade, att arbetarna marscherat en lång väg från teoriernas blånande värld till den gråbruna verklighetens, att de blivit praktiska karlar och att de voro mogna för den nyorientering, som jag i föregående kapitel berört.
Att förhållandet var likartat för bolagens del, det var nästa upptäckt jag gjorde.
§ 4-Ett protokoll.
Jag nämnde nyss, att jag på färden nerför den avindustrialiserade Umeälven lagt märke till uppväxandet av en ny fin stadsdel på älvens ena sida, och jag vill redan här säga, att man mycket noga bör akta sig för att i fantasien måla en tavla av den hotade
57Guldkusten såsom en grå, förfallen, hemsk kåkstad. Ingenting kan vara oriktigare. När man passerar t. ex.
Alnön vid Sundsvall, ett av de allra svåraste arbetslöshetsdistrikten sen länge, observerar man i stället, hur propert och välordnat allting ser ut. Man skulle tro, att där hade friden och lyckan och tryggheten sitt hemvist:
rader av små välskötta, nymålade "villor", prunkande trädgårdar, blommande fruktträd, ansade grönsaksland.
Men det är inte på den punkten man skall söka sig fram. Vad som framträder där är snarare just ett tecken på arbetslösheten, ty vid någon eftertanke måste man fråga sig, hur vederbörande haft tid att pynta allt i så hög grad och hur det kan komma sig, att man överallt ser karlar gå och jobba i landen. Svaret är: det finns inga fabriker att jobba i! Men då är det ett gott betyg åt dem, att de inte — som fallet ofta var förr i världen — ligga i backarna, drickande pilsner och spelande kort. Det är ett annat folk numera, ett folk, som vill arbeta, som vill ha ett ordnat liv, snyggt och prydligt. Det är också ett annat Sverige, som håller på att byggas upp, mitt i kriserna, och som är grunden och stenfoten till det, som dessa utratio-naliserade arbetare och deras efterkommande en dag skola fullborda. Det var detta begynnande ljusare Sverige jag sett på ena sidan Umeälven, medan på den andra i de björkbeklädda gamla brädgårdarna ett äldre, primitivare Sverige sjönk ner och förmultnade.
Något av samma intryck fick jag, då jag såg ut
58över Holmsunds fabriksområde. Mitt över älven bolmade Obbola sulfatfabrik stolt, framför mig på den sida där jag stod, hade jag brädgårdsplanerna med en jättekran, på avstånd olika slags fabriksbyggnader, som ej brunnit, och så ett alldeles nytt stort komplex i skarpgult, och på dess tak läste jag: Trähusfabriken.
Trähusfabriken? Inte brukade sågverk i min ungdom göra trähus! Här var det nya.
Jag hade kommit längs en lång gata, trafikerad av bussar, kantad av flotta butiker, kaféer, biografer. Det hela var så stort som en liten stad. Och där jag stod vid en grind, som öppnade sig mot en stor tomt, såg jag fruktträd och blomrabatter framför boningshuset. Här bodde kamrer Revera. Jag drog mig till minnes sågverksherrarnas bostäder i min ungdom. Enkla små baracker, klädda med spåntade bräder och huset ofta stående direkt på gräset, kanske med några syrenbuskar i en grupp, en silverkula och en punschberså. Det tyckte man var fint. Arbetarna i en rad långa röda baracker, utan vare sig gräs eller silverkula eller punschberså; en bolagsbod, mörk, smutsig och luktande såpa, sill och fotogen i förening, så att all mat smakade av denna klassiska treenighet; barnen trasiga;
mödrarna trätande, männen med mullbänk som kräftbölder under näsan. Nej, då var det ljuvligt att se de läppstiftade flickorna numera och pojkarna som små konfektionslorder, mödrarna som societetsjournaler och männen som bankofullmäktige.
59Att det fanns alldeles tillräckligt med elände i landet ändå, det hade fjolårets bostadsresa visat mig. Så jag kunde i fulla drag njuta av snyggheten här i de prövade Guldkustdistrikten.
Och tjänstemannabostaden! Interiören! Smakfull, med modernt få och funkisbetonade möbler, stilmattor,
originaltavlor på väggarna, ett jättesteg från plyschen och antimakassarna på 90-talet. Då var det vräkigt och fult, nu enkelt och vackert. Livet hade rationaliserats.
Så sitter jag då äntligen framför kamrer Revera. Var namnet italienskt? Ja. Kamrer Reveras farfar, om jag ej missminner mig, hade kommit till Sverige, och släkten hade stannat.
— Jag är Sundsvallsbo, och jag var skolpojke, då herr Nordström var medarbetare i Sundsvalls Tidning. Jag minns herr Nordström mycket väl från den tiden.
Han kunde till och med nämna namnet på min flamma från den tiden. Så vi voro bums klara att som initierade ta itu med rationaliseringsproblemet.
Det finns väl få ord som ha sådan högkonjunktur just nu som ordet: rationalisering. Men vad betyder det? Ja, det kommer naturligtvis av rationell som härletts av det latinska ratio, som betyder "förnuft". Så att rationalisering skulle då, särskilt i samband med industriell organisation, betyda en dylik, som är förnuftig. Tja! Naturligtvis!
Men ur människans synpunkt betyder det helt enkelt, att eftersom arbetarna tillkämpat sig högre löner och det 60finns t. ex. elektricitet, som är billigare, så för man in elektricitet i fabrikerna och för ut arbetarna! Men sånt kan man inte göra utan vidare i våra dagar, dels är det lite farligt, arbetarna äro en makt numera, och dels anses det inte riktigt fint. Så man får gå en omväg och betala en engångspremie, och den kallas "sociala
välfärdsanordningar" och i detta fall är den påstämplad: "hjälp till självhjälp".
Detta är, vad man just nu avser, då man så där i största allmänhet, i tidningsinsändare, vid groggen eller i järnvägskupén diskuterar "rationaliseringen". Sen är den dessutom en massa andra saker, men Fib vill inte, att vi ska gå in på hela den långa ärtreven av frågor utan att vi ska göra det hela så trevligt, att till och med de
läppstiftade små flickorna och deras mode journalsmammor ska kunna få lite hum om vad det är, som deras lorder till söner och bankofullmäktige till gubbar dag ut och dag in grubbla på att komma ut ur.
Lyssna då! Till vad kamrer Revera berättade mig om förhållandena vid Holmsund. Där som överallt annorstädes har rationaliseringen pågått hela detta decennium. Före denna tid hade man räknat med en s. k. medelavlönad arbetarstam av 435 man. Vet herrskapet, vad som menas med det? Jo, arbetarstammen får sin avlöning två gånger i månaden, alltså 24 gånger om året. Om man nu dividerar hela årets antal avlöningstagare med 24, så får man den medel-avlönade arbetarstammen. Men arbetarstammen var på den tiden aldrig lika stor hela året. Man hade 61olika säsonger. Det har man nu också. Förr gick sågen praktiskt taget hela året runt, ty timmertillgången var större, och man hade inte som nu torkhus, där de sågade och hyvlade varorna hastigt torkas, utan hela baket skulle ut i brädgården, där Vår Herre fick tjänstgöra med sina blåsväder som trä-torkare, och därför krävde brädgårdarna, enorma som de voro, mycket folk.
Likaledes behövdes det mycket mer folk i sågen än nu, helt enkelt därför att nu har man mycket snabbare och effektivare maskiner, främst de moderna s. k. sågramarna.
I en såg går det nämligen till på det viset, att stockarna automatiskt halas ur vattnet upp till såg-klingorna, som äro inmonterade i järnramar till olika antal och avstånd från varandra (alltefter den önskade dimensionen på bräder och plank, som skall sågas ut ur stocken), och från ramarna gå sedan dessa plankor och bräder vidare till kapning, kantning, hyvling, torkning etc. och sen ut i den vän-tahde lastbåten för att fullborda sitt öde i England, Tyskland, Frankrike, Spanien eller något annat land på jordklotet.
Nå! Nu tog rationaliseringen itu just med sågen och med brädgården. Vid Holmsund hade man haft 11 ramar, men man minskade ner antalet till 4 — men, obs.!, man sågade lika mycket med de nya 4 som med de forna 11.
För 5—6 år sen ansågs det fint att försåga 1,2 standards per ram och timme, numera är det småfisk att försåga 2 standards på samma tid.
62(Jag är som norrlänning så van att tala om standard, att jag inte ens tänker på det. Men för sörlänningar måste det ju vara kinesiska. Standard är ett visst fastställt rymdmått för sågat virke. Man har flera olika slag: svensk standard = 315 engelska kubikfot, norsk standard = 270 eng. kbfot, Quebec standard = 275 eng. kbfot, Petersburgerstandard = 165 eng. kbfot. Den sistnämnda är den så gott som alltid använda i svenska exporthamnar.)
Nå! I samma stund antalet ramar minskades ner, blevo naturligtvis de arbetare, som betjänat dessa ramar, också överflödiga. Men dessutom äro dessa nya ramar så finurligt konstruerade, att de dra mindre mänsklig arbetskraft.
Förr gick det två man på ramen: en försågare och en hjälpsågare. Hjälp-sågarn har numera gått bort.
Ja, då är det lätt att räkna. Ramantalet har gått ner från 11 till 4, alltså 7 borta och 2 man på ramen, alltså 7 X 2 = 14. Så hjälpsågarn borta från de återstående 4 = 4 man borta, eller 14 + 4 = 18 man borta i sågen. Och därtill har också i samma stund en hel del hjälpmanskap kommit bort.
Så brädgården. Där hade man förr s. k. axel-bärning. Och man hade tre olika brädgårdar. Och man hade mycket besvär, inte minst därför att dessa bärare, de s. k. stabbläggarna, ty de höga brädstaplarna kallades på
sågverksspråk för "stabbar", voro de gamla sågverkens adel, deras duktigaste men, som all adel, även sturskaste folk. Vid minsta regndroppe från himlen gingo de in, och i värsta fall fick sågen
63stoppa, tills de gingo ut igen. Man försökte bryta detta yrkestyranni genom s. k. stabbläggningsappa-rater, men de voro otillfredsställande.
Nu har man s. k. brokranar, jättelika lyftkranar, drivna med elektricitet, som lägga upp stabbarna till förut oanad höjd, så att hela produktionen kan lagras i e n brädgård i stället för tre. Och därmed är stabbläggarnas tyranni bara ett minne, och inte nog med det: deras antal har gått ner från 40 till 8. Varförutom biträdande personal onödiggjorts.
Följaktligen: i sågen ha 18 man kommit bort, i brädgården 32, summa 50 man, med familjer representerande cirka 150—175 personer.
Dessa 150—175 personer, det är de "utrationali-serade" bara vid Holmsund. Och vad har nu bolaget gjort ?
— Jo, svarar kamrer Revera, för hjälp till självhjälp åt genom denna rationalisering av sågverksdriften överflödiga arbetare har bolaget under åren 1937 och 1938 anslagit sammanlagt 100,000 kronor, och
fördelningen av beloppet har handhafts av disponent Enström med biträde av en av fackföreningen på platsen utsedd kommitté.
— Hur många ha fått del av dessa pengar? frågar jag.
— 25 à 30 man.
— Och de övriga 20—25?
— 15 man ha beretts arbete i Trähusfabriken som vi säger här eller "Fabriken för monteringsfärdiga trähus", som det officiellt heter, och som
64nu drivs i samarbete med H. S. B. Det beräknas, att fabriken kommer att tarva dubbla skift, och därmed ha vi ytterligare 15 man säkrade där. Och vi ha alltså place^t 55 à 60 man.
— Med andra ord: alla ha placerats ?
—- Ja, gudskelov!
Så gå vi in på självhjälpen.
— Vad omfattar den för slags utbildning?
—• Ja, svarar kamrer Revera, det rör sig till att börja med om två grupper, de äldre och vissa yngre. Med äldre menas då inte gamla arbetare utan sådana, som haft anställning hos bolaget, med yngre sådana, som gått och väntat att få rycka in men som man nu icke sett sig kunna placera. För förra gruppen har det rört sig om inköp av jordbruk åt sådana, som tidigare varit jordbrukare, vidare hjälp till småindustri : snickerifabriker,
presenningsfabriker, räv-och hönsfarmer, bagerirörelse, vatten- och läskedrycksfabriker. De yngre ha fått hjälp att genomgå yrkesskolor, att få utbildning på mekaniska verkstäder, gjuterier, i regel med löfte att få stanna kvar, efter utbildningstidens slut.
— Var ha de placerats, då?
— Ja, det är runtom i landet. I Karlstad, Eskilstuna, Västerås, Sandviken, Göteborg.
— Och det har gått bra?
— Ja ja män!
— Bidragen, då? Hur stora är dom?
— 500 à 1,000 under elevtiden.
