SOCIALISMEN RAMSAY MACDONALD TIDENS FÖRLAG - STOCKHOLM STOCKHOLM WILHELMSSONS BOKTRYCKERI A.-B Förord till den elektroniska utgåvan

SOCIALISMEN

AV

RAMSAY MACDONALD

AUKTORISERAD ÖVERSÄTTNING AV

IVAR VENNERSTRÖM

TIDENS FÖRLAG - STOCKHOLM

STOCKHOLM WILHELMSSONS BOKTRYCKERI A.-B. 1913.

Förord till den elektroniska utgåvan

Verket scannades, anpassades och OCR-tolkades för Projekt Runeberg i februari 2016 av Bert H.

INLEDNING.

ETT av de svåraste hindren i socialismens väg är motståndarnas vägran att ge en korrekt framställning av socialismens begrepp och socialismens syfte. Den väsentliga avsikten med denna bok är att förklara båda.

Utgivarna ha inbjudit en konservativ att utveckla konservatismen, en liberal att tolka liberalismen och ha av samma skäl vänt sig till mig med begäran att skriva om socialismen. Det är för visso bäst att åskådningar, som äro föremål för våldsamma anfall, utläggas av sådana författare, som själva tro på dem. Ty om en åskådning får eller icke får ett bestående inflytande beror icke på den framgång, med vilken skickliga kritici anfalla dess utanvärk, icke häller på missgreppen i försvaret, utan på den fond av sanning åskådningen värkligen innehåller.

Och med den är anhängaren mer förtrogen än motståndaren.Liksom alla stora ideella och utopiska strömningar har socialismen fått bära hundhuvudet för hugskott och föreställningar, som just ingenting ha med socialismen att skaffa men råkat bli födda på samma gång som socialismen och ammade gemensamt med den. Utvecklingen har för vana att samtidigt bringa olika slags barn till världen. Så voro socialismens tidigare förespråkare tillfinnandes i de mera extrema lägren av den tidens liberala tänkande. Med outtröttlig entusiasm förkunnade de alla de erövringar, vetenskapen gjorde på trons område. Det tillhörde icke deras natur att endast ge ett ljumt välkommen åt något, som såg ut som en ljusstråle vid horisonten. Den tidens religion var de rikas bekännelse. Kyrkor byggdes för-»att hålla folket i styr, och en reaktionär engelsk parlamentsmajoritet voterade pängar åt kyrkan för att få dess hjälp att häjda den demokratiska flodvågen. Socialismens pionjär gick tappert till storms mot allt detta.

Han gjorde ingen skillnad på sina fiender, han skar alla deras åsikter och idéer över en kam, och han fördömde dem alla över lag. Liknande var förhållandet på andra områ- * den, och följden blev den, att socialismens nutida motståndare söka göra socialismen själv ansvarig för varje överdrift,- varje privatmening,varje känslostämning hos var och en av socialismens förkämpar. Bevisföringen är denna: Smith anser att familjen endast är en försvinnande samhällsinstitution, Smith är socialist, alltså anse alla socialister, att familjen endast är en samhällsinstitution på avskrivning. Denna stridsmetod må ha ett blygsamt berättigande, om den användes i en rasande och våldsam politisk fäjd, i vilken båda de stridande parternas avsikt är att fiska röster och icke att finna vad som är sant. Men den kan icke försvaras ur någon högre synpunkt. Och den ringaste kännedom om den allmänna opinionen i detta land räcker till att sprida insikten om hur illa våra kritici skulle bli åtgångna, om vi ville på dem själva och deras åskådningar tillämpa en sådan bakvänd logik.

Socialister äro de som anse, att samhället är till för individens förädling och frihetens bevarande och att bestämmanderätten över tillvarons ekonomiska villkor är liktydig med bestämmanderätten över tillvaron själv.

Från denna utgångspunkt bygga de upp ett samhälle, som i sitt värksamhetsområde innesluter hand-havandet av sådana ekonomiska instrument som jorden och det industriella kapitalet, vilka icke utan risk kunna lämnas i den enskildes hand.Detta är socialism. Den är den ömsesidiga hjälpens tillämpande på politikens och ekonomins område. Och socialismens mål är friheten — den frihet Kant hade i tankarna, då han förkunnade att varje

människa borde anses som sitt eget ändamål och icke som ett medel för en annan människas mål. Medel och mål kunna icke skiljas åt. Socialismen föreslår en förändring i den samhälleliga organisationen men rättfärdigar den såsom ett medel till vidgande av människans frihet. Samhällelig organisation är den individuella frihetens förutsättning, icke dess motsats.

Runt denna uppfattning av stat och samhälle, av ömsesidig hjälp och social evolution gruppera sig många inträssen. Den liknar en stad, mot vilken vägar sammanlöpa från alla väderstreck — en pilgrimsväg för den tillbedjande, en landsväg för affärsmannen, en nd-stig för filosofen. På samma sätt ha vi många olika slag av socialism. Vi ha oberoende arbetarpartiet, som nalkas socialismen på politiska färdevägar, vi ha den kristligt socialistiska fraktionen och kyrkans socialistiska förbund, som nalkas från religiöst håll, vi ha vetenskapliga socialister, som komma på den biologiska eller någon annan vetenskaplig väg o. s. v. Alltefter-som tiden går och vår industriella erfarenhet blir mer fullständig och noggrann, måste åtskilliga av de tidigare socialisternas förutsägelser och av de former, i vilka de gjutit sina teorier, väsentligt modifieras. Framsteg i en riktning öppnar andra, hittills fördolda vägar för nya framsteg, och metoderna förändras därefter. Så levde socialisterna för ett halvt århundrade sedan i en tid, då revolutionen låg i luften i hela Europa, och denna omständighet färgade deras socialistiska uppfattning. Atmosfären har förändrats, och så har den revolutionära färgen bleknat, men

socialismen själv bibehåller sin förutvarande grunduppfattning av samhällsordningen.

Kanske kan åtskilligt missförstånd undvikas, om jag redan från början gör det klart för alla, att socialisterna icke angripa de enskilda individerna. Då de kritisera kapitalism och kommercialism, fördömma de icke kapitalister och affärsman. De anse tvärtom kapitalisten likaväl som den arbetslöse vara ett offer för systemet. Liksom den fattige måste han foga sig efter systemets fördärvliga tvång. Resultaten äro icke lika, men de äro produkter av samma samhällssystem. Socialismen sysslar i främsta rummet med den ekonomiska utveck-lingen och icke med mänsklighetens moraliska natur. Givetvis kunna samhällsproblemen aldrig behandlas som om de vore helt skilda från det individuella livets problem, men människorna som enskilda individer och människorna som

samhällsmedborgare representera vitt skilda problemgrupper, och socialismen har mera att göra med den senare gruppen än med den förra.FÖRSTA AFDELNINGEN.

FÖRSTA KAPITLET:

Politik.

1. Ömsesidig hjälp.

Den ömsesidiga hjälpen människorna emellan har i mänsklighetens historia spelat åtminstone lika betydande roll som kampen för tillvaron. Inom sin stam och sin klan har individen strävat efter herravälde över andra individer.

Hövdingar ha intrigerat och mördat, troner ha tvingat medtävlare på knä, könsurval har sorterat och ut-valt överlevande och ättlingar allt sedan tidernas begynnelse. Men detta individuella urval har alltid haft en social infattning. Om det resulterade i svaghet, så var det icke bara en man som dog, utan en stam, som sopades bort.

Om det resulterade i styrka, såvar det icke endast en tyrann, som föddes, utan en nation, som grundades. Den romantiska historien är historien om hjältarna, den vetenskapliga historien är historien om folken. De konflikter och rörelser, som skapat historien, ha varit masskonflikter och massrörelser. Historiens kolossalgestalter ha varit männen med förmåga att hos sig själva koncentrera tidens eget liv.

För dramatikens skull föreställa vi oss gärna en förste. Adam, en öde ö, en fiendes fotspår i sanden, men så fort vi utveckla ekonomiska, politiska eller etiska lagar, skynda vi oss genast att i vänskapligt samarbete med denna förste tänka oss en annan man för att på så sätt få fram byteshandel, marknad, arbetsfördelning, förbund,

gemensamt intresse, ty det ena eller det andra är framåtskridandets drivhjul. Inhägnaderna' resas, skyddsmurarna byggas och vallgravarna grävas, men för byns skull, icke för den enskildes. Borgen bygges, men till skydd för den underlydande lika väl som för borgherren. Kungen väljes, men Iftn är en representant för sitt folk. Den individuella makten är representativ. Den är koncentrationen av massans makt. Lagar antagas och efterlevas för det helas väl, för att hejda den starke och skydda den svage, för att straffa den oheder-lige och belöna den hederlige, icke i främsta rummet för att de enskilda individerna må vederfaras rättvisa utan för att deras samhälle må existera och blomstra. Uppfattningen om individuella rättigheter och om rättvisa kommer långt senare.

Nationers och stammars konflikter skapa feodalismen, denna mass-sammanslutning, vars tillvaro hotas av och själv hotar andra mass-sam-manslutningars tillvaro. Fördelningen av arbete och skyldigheter, av makt och rang, förhållandet klansman och hövding, kronvasall och kung, träl och godsherre, allt detta var icke en skapelse av individuell vilja och individuellt förutseende. Det var uttryck för lagen om ömsesidig hjälp, en lag lika så bjudande och befallande som den lag, som tvingar biet att bygga sina celler som oktaeder och icke som kuber.

Uppfattningen om individens rätt börjar spela en roll i historien först sedan den samhälleliga solidariteten blivit tryggad. Drömsyner om en sådan rätt skymta som kometer genom historien långt innan de löpa in i ett system en praktisk politik. I Englands ihistoria ha dessa drömsyner skapat Lollarderna, John Bali och bondeupproret, de extrema independenterna under Cromwells tid och den tidigare socialistiska agitationen. Men dessa rörelser voro en-dast drömmar om blivande fullkomning, vilka oroade samhället. De ledde endast till blodsutgjutelse, till hemsökelse och hämnd från de dåtida maktägandes sida. De kunde ej heller helt förstås förrän många

generationer sedan deras ledare hade dött, skymfats i smädedikter och likt många andra dyrbara ting kastats på sophögarna och i skräpkamrarna. Samhällelig sammanslutning och organisation skapas för att skydda det hela och gemensamma, men de, som sitta inne med styrkan, bemäktiga sig och exploatera den. Denne dubbfa tråd av exploatering och revolt mot exploateringen löper hela historien igenom.

2. Individen och samhället.

•V . .

Den åskådningen, att dessa de förtrycktas revolter endast voro strider mellan en undertryckt och exploaterad klass och en härskande och exploaterande, saknar historisk bakgrund och är därför otillräcklig. Den

exploaterande klassen hade en nödvändig uppgift att fylla. Om den tryckte ett underkastelsens ok på de andra klassernas nackar, så skedde det emedan det mått av organisation, samhället fordrade för att överhuvud kunna existera, framtvang ensådan differentiering i klasser, olikartade i ekonomiskt och politiskt hänseende och följaktligen med möjligheten att exploatera och begagna makten till främjande av individuella syften och klassyften. Innehållet i John Balis predikningar, mot vilkas etik ingen kan invända något, kunde lika litet

omsättas i det levande livet under Henriks dagar som bergspredikans innehåll kan förvärkligas i våra dagar. Hela historien om mänsklighetens framåtskridande är ytligt sett en enda serie av klasstrider. Frihetens ljus sprider sig långsamt från klass till klass, allteftersom medborgarrättens utsträckande gör den ena eller andra gruppen eller klassen i nationen till ett med nationen. På samhällslivets tidigare stadier måste vakthållningen över nationens inträssen ligga i händerna på ett fåtal; militären är samtidigt en politisk myndighet. Men då fabriken intar slagfältets plats, måste vakthållningen kring de nationella inträssena överflyttas på ett flertal händer. Därför erhålla de besittande klasserna medborgarrätt, och komma deras ekonomiska inträssen i åtnjutande av speciell omvårdnad. Då slutligen staten blir en demokratisk institution och samarbetar med den enskilde individen inom alla grenar av hans värksamhetsområde, har den politiska demokra-tin nått mognad och framalstrat sina naturliga sociala frukter. Den politiska makten måste sedan enligt tingens egen ordning utnyttjas för ekonomiska ändamål bland andra. Klassens politiska mål må vara makten, äran och rikedomen, massan av folket har dock blott ett tänkbart mål, nämligen ett allmänt höjande av sin levnadsstandard. Det har varit vanligt att anse demokratin endast som en särskild form av styrelse. Ett sådant betraktelsesätt är dock felaktigt. Demokratin är en särskild art av styrelse. I en social demokrati blir politiken för första gången värkligt nationell, och sam-hällsmedvetandet intar klassmedvetandets plats.

Från denna synpunkt får den historiska evolutionen en innebörd av särskilt inträsse. Vi börja med den lilla gruppsammanslutningen, ursprungligen en familj. Vilden måste ha -varit mera rå och djurisk än människan. Den varelse, som blev människa, hade upphört att vara vilde. Den mänskliga gruppsammanslutningen är icke en skapelse av tänkande utan av instinkt och vana. Kärleken är historiskt äldre än förnuftet. Men då gruppen blir äldre, mer fast i formen och bättre organiserad, får den en två-faldig funktion. Den skyddar sin egen tillvaro som ett sammanslutet helt och för detta ända-

— IG —mål skapar den ett system av styrelse, etik, religion och försvar. Den skyddar på samma gång individen.

»Ty om staten danades», skrev Ari stoteles — vilken ofta förkunnas vara individualismens fader liksom Plato socialismens — »för att göra livet möjligt, så fortfar den att finnas till för att göra livet angenämt.» Dessa

samhällets två syftemål kan man spåra historien igenom, ofta arbetande i harmoni och samförstånd med varandra, ofta återigen i opposition.

Sitt högsta utvecklingsstadium nådde grupplivet i det gamla indiska bysamhället och i några franska byar före franska revolutionen. I Indien förde kastväsendet individen till den mest fullständiga underkastelse under samfundslivet. Individens funktion var ända från födelsen förutbestämd. Timmermännens söner blevo

timmermän, barberarnas blevo barberare. De voro icke alls individuella arbetare, de voro byfunktionärer, som hade sin del i hela byns förmögenhet, alldeles som ett kroppens organ har sin del i kroppens näring och liv. De erhöllo icke löner; de hade på kommunistiskt vis anspråk på att få sitt av det gemensamma förrådet. På den motsatta ytterligheten ha vi ett prov i vår egen moderna storstad, varest individen, om han blott håller sig inom vissa av hans ekonomiska posi-

Socialismen

2tion fixerade gränser och rättar sig efter alla lagbestämmelser av social karaktär, är alldeles fri att efter sin egen önskan komma och gå, att själv ta tjänst eller ta andra i sin tjänst.

Mellan dessa ytterligheter finnes många skiftningar, markerande en klart skönjbar historisk utveckling.

Kanhända ingen samling av nationella lagar och sedvänjor har mera framgångsrikt än den israelitiska sörjt för jämvikt mellan grupplivet och det individuella livet. Det israelitiska folket var en utvald ras, men dess religion var lika väl en individualistisk religion som en rasreligion. I olikhet med den hinduiske individen uppgick den judiske individen icke i sin ras. Han bibehöll individualitetens rättigheter. Därför ha vi i den mosaiska lagen och dess tillägg de mest omsorgsfulla skyddsbestämmelser mot träldom och dödande fattigdom. Vart sjunde år frigivas de judiska slavarna; kläder, som tagits i pant, måste återställas vid dagens slut; vart sjunde år är ett trädesår för åkrarna, då de bli gemensam egendom; folkets rätt till jorden skyddas genom civila och religiösa straff. Visserligen har det påståtts, att den mosaiska lagen var mera fulländad på papperet än i praktiken och sålunda liknade en del modärn lagstiftning. Låt vara,att så är fallet, den finnes dock till som ett uttryck för de religiösa folkledarnas känsla för det rättvisa och som ett uttryck för deras ekonomiska ideal.

Då nationen växer i välstånd, skapa de ekonomiska förhållandena en förmögen och överdådigt levande klass å den ena sidan och en av fattigdomen pinad klass å den andra sidan. Revolten mot denna utveckling kommer till synes i profeternas skrifter, vilka flamma av en glödande indignation mot detta ekonomiska brott mot det gamla religiösa systemet. De fördöm-ma ockraren och den rike mannen, som lägger åker till åker, och detta på ett språk, som anpassat på våra förhållanden förefaller oss skarpt och hänsynslöst. Det israelitiska samhället med sin jämvikt mellan social och individuell rätt och sitt på den ekonomiska företagsamheten lagda tvång sjunker vid den kapitalistiska civilisationens ankomst samman, alldeles som det indiska bysamhället nu avtynar vid

annalkandet av västerlandets ekonomiska civilisation. Utgående från detta faktum har man sökt göra gällande, att ett samhälle, organiserat på samma sätt som det israelitiska, aldrig kan överleva anfallet från ett folk sådant som vårt eget. Socialismen är ej svarslös. Israels organisation kunde icke mot-stå sin tids världstryck, men dess intellektuella och etiska egenskaper ha alltid som lockande ideal levat kvar i människornas sinnen. Därigenom lämna de icke endast ett intyg på att de en gång komma att finna en bättre möjlighet att omsättas i samhällslivet utan också en hand-pänning på att världstrycket en gång skall så förändras, att det snarare hjälper än stjälper

denna möjlighet. Socialismen läser med andra ord historien i dess historiska andemening.

3. Franska revolutionen.

Den kritiska tidpunkt i Europas historia, då individens rättigheter i modärn tid gjorde sina anspråk gällande mot en visserligen död men dock ännu förtryckande form av samhällelig organisation, var franska revolutionen. Feo- dalismen hade överlevat sig själv. Tack vare sin egen framgång hade statens organisation under sitt eget

beskyddande inflytande möjliggjort framväxande av nya former för samhällelig värk-samhet. Samhällslivet ändrade karaktär och den tiden var inne, då en ny samhällelig organisation erfordrades. Revolutionen rörde icke Frankrike ensamt, icke häller innehöll Frankrike allena de element, som exploderade medsådan våldsamhet.

Frankrike råkade vara den scen, på vilken det nya livet under de mäst dramatiska former kämpade för att komma till uttryck. En föregångare hade visat sig i protestantismen, då det individuella tänkandet anföll och bröt den träldom, till vilken det hierarkiska tvånget dömt det. Före protestantismen fanns renässansen, då västerlandets tänkande fordrade att få betrakta tillvaron med obeslöjade ögon. Men protestantismen hade fört friheten fram blott till en viss punkt. Förvisso hade den åtföljts av ett inträsserat uppvaknande av politiskt tänkande och handlande, ty förnuftet kan aldrig göras levande till en viss grad endast utan att samtidigt helt vilja komma till uttryck i alla riktningar. Luther beskylldes i Worms av sina fiender att ha medvärkat och äggat till social ordning;

Carlstadt och Munzer anklagade honom för att ej vara nog revolutionär. På samma sätt under våra egna puritantider. Demokratins begrepp vällde fram ur samma källa som den religiösa pånyttfödelsen. Men först vid franska revolutionen, två och ett halvt århundrade senare, sprängde det nya vinet de gamla läglarna. Den protestantiska reformationen, de geografiska upptäckterna, kommunikationsväsendets och handelns utveckling, uppkomsten av enrik handelsklass, naturvetenskapernas triumf, allt detta bidrog att framkalla franska

revolutionen. De speciella franska förhållandena allena bestämde, att Frankrike just skulle bli det slagfält, där blodet skulle flyta och det gamlas fall bli mäst bedövande och fruktansvärt.

Franska revolutionen förlamade den samhälleliga organismen för att abstraktionen: »alla människor äro födda fria och jämlika» skulle kunna utropas från hustaken. Europa störtades i krig, de europeiska samhällena styckades och karvades sönder i enlighet med soldaters och diplomaters inbilska vdjor. Generation efter

generation måste gå mot graven, innan nationerna funno de gränser och medborgarna de grupperingar, som voro de för dem naturliga, och inom vilka de kunde utvecklas. Europa behövde ett århundrande för att hämta sig från den attack och den skakning, det fick, då Frankrike reste sig och i strömmar av blod och med vapnens brutala makt sopade bort det gamla.

I England, varest förändringen ägde rum utan denna våldsamma slitning, kunna vi lättare än annorstädes spåra utvecklingens lopp. Den man som föddes »fri och jämlik» var mannen med rikedom och egendom, mannen av medelklassen. De förmögnare medlemmarna avdenna klass hade i synnerhet under det ader-tonde århundradet begagnat sin rikedom till politisk bestickning. »Förvärvandet av politisk makt på den feodala gentlemannens bekostnad var en av huvudorsakerna till den politiska korruption som snart genomsyrade hela det

parlamentariska styrelsesystemet.» Mannen med rikedom fick sin medborgarrätt 1832, och omedelbart skyndade han att som en hederlig medborgare sätta sig i besittning av statens praktiska politik ; hans religiösa åskådning erkändes, och han fick sin religiösa* frihet; hans ekonomiska in-trässen blevo de dominerande. Till sitt eget skydd behövde han endast den mest rudimentära form en samhällelig organisatiop. Armé och flotta för det stora och polis för det lilla tillfredsställde honom. För övrigt önskade han bara att bli lämnad i fred. Han kunde sköta sig själv. Förklaringen är den, att han besatt nog egendom att kunna försäkra sig om all den frihet, han ville ha.

Tiderna voro goda och profiten hög, och han hade en duktig behållning på sin bank. Under sådana

omständigheter behövde han endast avskaffandet av en del gamla sociala restriktioner för att kunna bli »sitt eget ändamål». Detta är det liberala tidsskedet — det tidsskede, då den man, som harbestämmanderätten över de ekonomiska krafterna och maktmedlen, blir fri. Vidare är det tidsskedet för en politisk och intellektuell

individualism av den mekaniska och icke av den erganiska typen. Det karaktäriseras av handelns utvidgning, av väldiga anhopningar av förmögenhet, av skapandet av handelsvälden, av de vetenskapliga upptäckternas raska frammarsch, av produktionsteknikens fulländning och av industrikapitalets koncentration. Men framför allt

kännetecknas det av den politiska demokratins tillväxt.

Franska revolutionens nutidsprogram innefattade icke demokrati. Rousseaus teoretiska folksuveränitet blev underkastad betydande inskränkningar, och den fick dirigera den praktiska politiken endast vid extra högtidliga tillfällen av känsloberusning. Den amerikanska konstitutionens fäder hade lika mycket besvär att begränsa demokratin som att genomföra den. Vad England beträffar var reformbillen av 1835 aldrig ämnad, åtminstone icke av sina motionärer i parlamentet, att vara en värkligt demokratisk åtgärd — blott ett första steg fram mot demokratin. Den utgick från aristokratin och överensstämde med ett aristokratiskt styrelsesätt. Men det är något eget med dessabegynnelseåtgärder. De ha sitt eget väsens egna lagar. De sträva att fullborda sig själva. Deras resultat artar sig att bli just det, som upphovsmännen icke vilja. Människan handlar, och naturens lagar fullfölja hennes handlingar. Sålunda är liberalismen en ättling av whigism, och demokratin är ett barn av en reformerande aristokrati. För så vida den sociala organisationen är till för hela samhällets välfärd, måste den vilja, som alla i sina handlingar äro underdåniga, slutligen bli samhällets vilja uttryckt direkt genom den härskande majoriteten.

Den politiska suveränitet, genom vilken ensam denna samhällets organisation kan värka, strävar att utvecklas till demokrati.

4. Individualismens århundrade.

Det förflutna århundradet i England är känt som individualismens århundrade, emedan pendeln särskilt under de mellersta fjärdedelarna av seklet svängde långt hän mot en ytterlig individuell frihet av det atomistiska eller mekaniska slaget. Samhället som ett organiskt helt, samhället som det medium, genom vilket den individuella friheten materialiseras, blev enskugga blott. Pendeln svängde från feodalis-mens tvångssystem till 1 a i s s e z-f a i r e-syste-mets ödeläggande anarki. Men den samhälleliga värksaimheten försvann dock icke alldeles under det nittonde århundradet. Mot slutet av århundradet blev den till och med stark. Staten hade att skydda först barnet, sedan kvinnan, sist ungdomen för fabrikerna; den hade att sörja för uppfostran; den hade att pålägga de »fria»

arbetsgivarna sådana skyldigheter som ersättning åt arbetarna vid olycksfall i arbetet; den hade att reglera arbetstid och arbetsvillkor; den hade att lagstifta om bostäder och allmän hälsovård. Samtidigt låg det inom kommunernas värksamhetsområde att sköta om sina egna vatten- och gasledningar och spårvägslin-jer, sina egna hus, sina egna arbetsdepartement. Och vände de sin uppmärksamhet åt andra områden, tillhörde det dem att öppna bibliotek, muséer och konstgallerier och arrangera konserter och förströelser för sina medborgare. Då den anarkistiska individualismen befann sig på höjden av triumf, visade sig alltså det faktum vara ofrånkomligt, att människan är en social varelse och att den ömsesidiga hjälpen inom samhället är en nödvändig faktor i all individuell frihet och utveckling.Det nittonde århundradets individualism var i själva verket endast en reaktion mot feodalis-men. Ingen gång var den i stånd att härska ensam. Som de första kapitlen av vår industriella historia visar, åstadkom den okontrollerade individualismen en fruktansvärd förödelse. Vi stå nu vid tidpunkten, då dessa erfarenheter börja systematiseras. De betraktas icke längre som de få undantagen från en motsatt regel. De hålla på att bli värkligheten själv. Vi ledas av den tanken, att individualismen för sitt vidmakthållande och sin

utveckling fordrar en välorganiserad och handlingskraftig stat, en slags social individ som besitter egendom, uppfostrar och kontrollerar de enskilda, bevakar sin frihet, hindrar uppkomsten av fientliga, ekonomiska

inträssen och samordnar alla de olika kooperativa värksamhetsområden, han måste ta del i för att kunna bibehålla friheten och ha det vidast tänkbara spelrum för åtnjutandet av sin frihet. Vi kunna icke vända tillbaka till feoda- lismen eller bykommunismen. Ginge det för sig, då behövde ingen spilla tid på våra socialistiska förslag. Den som söker vända tillbaka historiens blad må lämnas ur räkningen. Kasternas och de subordinerande klassernas tid är förbi. Klädd i den jämlikhet, som är konsekvensen avden Kantska etikens förkunnelse, att varje människa kan göra anspråk på att behandlas som sitt eget ändamål, har individen rest sig. För hans skull måste vi skapa ett värkligt socialt system, ty han är även en samhällsmänniska och icke en vilde. Han äger en social lika väl som en individuell personlighet. Därav kommer det sig, att .den franska revolutionen och den allmänna humanistiska strömning, som den var en politisk motsvarighet till, har i våra händer överlämnat uppgiften att försona individens rättigheter med samhällets, individens frihet med samhällsorganisation och demokratin med differentieringen av de politiska funktionerna.

Vid denna period av historien träder socialismen fram, och socialismens uppgift är att värk-ställa denna försoning.

ANDRA KAPITLET:

Ekonomi och industri.

Socialismen har ibland framställts som om den endast innebure förslag till sådana omändringar i den sociala strukturen, vilka skulle bort-eliminera fattigdomen. Detta är bara en delvis riktig framställning av socialismens syftemål. Men det är dock sant, att utbredningen av en ytterlig rikedom sida vid sida med en ytterlig fattigdom är en av huvudorsakerna till den socialistiska propagandans framgång.

1. För närvarande.

Varje stad i landet erbjuder exempel på denna kontrast, varje handelsstad i världen bidrager med detaljer till tavlan. Den bestående ordningens apologeter söka emellanåt urskulda dem. Ibland säga de, att den enskilde individen ensam bär skulden, ibland återigen söka de visa, att förhållandena bli bättre. Mr Mallock har nyligen publicerat några gissningar om familjernas inkomster, detta i syfte att visa, att de nu äro rent av duktiga och i stigande. En familjeinkomst, som bara räcker till brödfödan, är en mycket ohållbar grundval för familjens förkovran. Men även om man godtar en sådan grundval, måste dock Mallock — ehuru han söker stärka sin position genom frikostigt tilltagna beräkningar och genom ohållbara statistiska me-toder — medge, att 350,000 familjer, räknande 1,750,000 personer, ka en genomsnittsinkomst av £ 30 (c:a 540 kronor) per år. Det gör per vecka ooh huvud 2 shillings 3 pence, varav allt nödvändigt måste betalas. Dessutom finnes 1,200,000 familjer med en genomsnittsinkomst av £ 94 (c:a 1,700 kronor) per familj och år. I denna siffra inberäknar Mallock de familjemedlemmar, som leva såsom tjänare utanför familjen! Frånräknar man dem, blir årsinkomsten £ 71 (c:a 1,300 kronor) eller 6 shillings per vecka och huvud, en alldeles för otillfredsställande summa och åtskilligt usel till och med om den förtjänades av en ungkarl utan andra behov än födan. Den är alldeles för otillräcklig att grunda familj på. Den lämnar ingen marginal för sjukdom och arbetslöshet, och den räcker svårligen till för anskaffande av en snygg och rymlig bostad åt familjen. Den är avgjort för liten att bära en sådan liten oskyldig rekreation och lyx, som ökar tillvarons värde. Mr Mallock är en apologet, och hans siffror måste godtagas med vederbörlig försiktighet. Men han har på ett eklatant sätt underlåtit att vederlägga påståendena, att ett betydande procenttal av vårt folk har alldeles för små inkomster att kunna tillfredsställandefylla sina animala behov, och att en stor del av vår fattigdom härleder sig från otillräcklig inkomst och icke från oekonomisk hushållning.

Lyckligtvis stå till vårt förfogande siffror av större vetenskapligt värde än mr Mal-locks. Booths och Rowntrees undersökningar äro så allmänt bekanta, att det knappast lönar sig anföra dem. Booth fann, att 35,2 procent av befolkningen i norra och östra London levde på en familjeinkomst av mindre än en guinea per vecka. Rowntree fann, att 30 procent av befolkningen i York levde i fattigdom. Undersökningar i West-Ham visade, att endast i ett litet antal fall förtjänade männen så mycket, att de kunde underhålla sina familjer och deras hustrur kunde ägna sig åt sitt husliga arbete. I Dundee, Norwich och annorstädes anställda undersökningar ha bekräftat samma slutsatser. Många andra på olika vägar sammanställda statistiska uppgifter åro tillgängliga, och deras innebörd kan icke betvivlas. Så har kommissarien Cadman, tillhörande frälsningsarméen, funnit, att av de sämst situerade av frälsningsarméns klienter 55,8 procent till följd av dåliga tider förlorat sitt grepp på tillvaron och 11,6 procent, emedan de icke kunde hålla sig uppe, då sjukdom inträffade.Dessa fakta gälla för varje industriland. En stor del av befolkningen nödgas leva på inkomster, som alls icke räcka till att sätta dem i stånd att ta igen den dagliga fysiologiska kraftförlusten ooh möta sådana tillvarons ordinarie tråkigheter som sjukdom och arbetslöshet.

Vi kunna vända oss till en annan grupp av fakta och få andra bevis till vår hjälp. Yllearbetarnas i Yorkshire löner ha stigit endast långsamt sedan 1871, i några av de ledande yllecentra såsom Bradford, Leeds, Batley och Dewsbury ha de i realiteten gått tillbaka sedan 1874. Wood har visat, att under ungefär ett halvt århundrade ha lönerna inom följande yrken icke stigit: järngjutare i Warnngton, Notting-ham, London, Birmingham;

maskinister i Wol-verhampton; sättare i Huddersfield, Manchester, Reading; murare, målare, stuckatörer, skif- fertäckare, tunnbindare i södra Skottland; skeppsmålare i Hull o. s. v. De av »Board of Trade» år för år

publicerade siffrorna visa, att i slutet av år 1909 bland de större arbetaregrupperna, lantarbetare, sjömän och järnvägsmän undantagna, nära 100,000 pound (1,800 000 kr.), mindre per vecka betalades i löner än 1900, under det att 1910 års ökningar förbätt-rade 1909 års siffror med endast 14,000 pound (252,000 kr.). För närvarande ha alltså dessa arbetare över 80,000 pound (1,440,000 kr.) mindre per vecka i lön än de hade år 1900.

Varje tillförlitlig undersökning angående de sociala förhållandena avslöjar en förfärande fattigdom och en än mer förfärande bitterhet i kampen för tillvaron under genomusla och omänskliga villkor. Praktiskt taget konsumeras mer än halva befolkningens hela livsenergi av strävandet att skaffa bröd för magarna och ett härbärge att vila de trötta kropparna i. Och ändock lyckas de icke alltid.

Det svaret, att fattigdomen är ett självför-vållat ont, är ej häller synnerligen avgörande. Det är sant, att dryckenskapen alstrar individuellt elände. Den slösaktige måste råka på balans vare sig han är rik eller fattig.

Men dryckenskapen — för att utvälja en av de vanligast påpekade källorna till individuell fattigdom — är icke orsak till social fattigdom. Dess huvudeffekt är att gallra ut fattigdomens offer. Ty med dryckenskap följer minskad arbetskraft och motgångar av alla slag, och det oekonomiska slöseriet fastställer då endast, vilka fullständigt och vilka delvis komma att lida skeppsbrott, då de dåliga tiderna äro inne. Man har sagt, Socialismen.

3att om varenda penny, som finner sin väg till den rikas och till den fattigas fickor, användes förståndigt, så skulle varenda människa möta rägnvädersdagarna med ett paraply över sitt huvud och de dåliga tiderna med ett konto i sparbanken. Endast i ringa mån är detta sant. Den förståndigaste sparsamhet, majoriteten av det arbetande folket kan praktisera, är att på ett förståndigt och nyttigt sätt ordna sina och familjernas utgifter. Inkomsterna äro för små att tillåta någon annan sparsamhet. Många av dem, som praktisera sparsamhetens metod, äro föga tilldragande och rent av motbjudande. Skälet är, att de ej ha använt så mycket på sig själva, att deras personlighet fått den växt, den kräft. De ha satt in på banken, icke värkliga besparingar, utan kapital, som de bort ge ut på sin egen personliga utveckling. Genom att leva på undernäring, framförallt i själsligt hänseende, hindra de sitt eget växande. För en man med familj och trettio shillings i veckan består den sanna sparsamheten i ett förståndigt utgivande av pängarna och ingalunda i ett knussligt snålande. En sådan hushållning gör visserligen ej slut på arbetslöshet, dåliga tider och sjukdom, men den ökar behovet av produktivt arbete. Under dåliga tider lider den slösaktige mäst,emedan han kanske förstört sina närver och sin arbetskraft och är öppet utsatt för den fulla styrkan av motgångens bitande vind. Men den måttlige avskedas också. Man ser honom visserligen sällan i de arbetslöses led, men om man bryr sig om att leta upp honom, så finner man honom framför det kalla spisgallret i ett bar-skrapat hem. Fattigdomens orsak är social, men individens levnadssätt avgör, huruvida den ene eller den andre skall bli offret och huru djupt offret skall sjunka i fattigdom.

Helt naturligt är det svårt att sammanfatta de statistiska uppgifterna i ett så invecklat ämne som växelvärkan mellan den sociala och den individuella fattigdomens orsaker. Men åtskilliga auktoriteter ha försökt sig på den uppgiften. Kommissarie Cadman säger, att 26,6 procent av dem, som söka sig in på frälsnings-arméns härbärgen, ha genom dryckenskap och spel lidit skeppsbrott i ekonomiskt hänseende. Rowntree anger icke några bestämda siffror för York, men han anser dryckenskap och spel jämte dålig hushållning vara de främsta orsakerna till den fattigdom, av vilken 13,000 personer av en i fattigdom levande totalbefolkning på 20,000 personer lida. Genom undersökning av ett antal familjer konstaterade Char-les Booth, att 14 procent av A- och B-klassernas och 13 procent av C- och D-klassernas fattigdom orsakades av personliga ovanor, under det att arbetsförhållandena orsakade respektive 55 och 68 procent av dessa klassers fattigdom. Jag är den siste att vilja söka förminska drycken-skapens skuldbörda, men den måste reduceras till sina rätta proportioner. I så gott som alla länder har den socialistiska rörelsen förklarat krig mot dryckenskapen, och vid den internationella kongressen i Stuttgart behandlades den frågan. Icke häller må det förglömmas, ätt det sociala trycket framtvingar en ökning av kraften hos sådana begär och böjelser, som reducera individens motståndskraft och sålunda skapa individuell fattigdom.

Sade icke ordspråkens vise författare: »Låt honom dricka att han må glömma sin fattigdom och icke mera minnas sitt elände.»

Liksom vi uppdragit konturerna av den demokratiska statens uppkomst, måste vi nu följa i spåren uppkomsten av den modärna industristat, av vilken fattigdomen är ett resultat, och från vilken vägen till socialismen leder ut.2.

Revolter mot fattigdomen.

Vi ha sett att kravet på individuell frihet brakte feodalsamhället i oordning. Vi finna också att fattigdomens överhandtagande ledde till sådana mot ekonomiska förändringar syftande protester, som ibland slutade med upplopp men äveri ibland skapade utopier. Så länge som människan var livegen, godtogs fattigdomen som hennes lott, emedan den sällan blev tryckande ända till olidlighet. Fattigdomen var människans öde. Hon hade sin säng, sin föda och sina kläder och hoppades icke på något mera. Men livegenskapens ekonomiska system måste passeras. Handeln växte från marknad till marknad, från land till land. Bankirer, fabriksidkare och affärsmän skördade vinster. Jordaristokratin började avtyna till följd av de nya politiska och sociala

förhållandena och pänning-plutokratins därmed sammanhängande stigande mot ljuset. Det personliga sambandet mellan godsägaren och torparen gick sin upplösning till mötes, då nya och för jordägaren mera lönande metoder att utnyttja jorden erbjödo sig. Det förhåller sig alldeles som en författare en gång skrev: »I stället för att ha varit ett medel till förvärvande av livsuppehälle har jorden blivit ett medel till förvärvande av profit.»Då det började bli fredligt i landet, måste dessutom den gamla aristokratin ta sin tillflykt till extravagant slöseri för att kunna upprätthålla det yttre skenet. Den hade fyllt sitt värv och måste lita på sin gyllene glans som symbol på sin auktoritet och samhällsrang. Därtill fordrades pängar, då däremot deras gamla ställning fordrade jämförelsevis små personliga inkomster. Därför måste de sköta sin jord så att den lämnade större avkastning. Vidhållande feodalismens allt utvärtes sken och politiska och sociala struktur övergåvo de jordägande klasserna sina sociala vanor och följde mer och mer intimt de vinstgivande vägar, som anvisades av den i sinom tid världshärskande kapitalismen.

De fattigas första revolt i England ledde sitt upphov från hungersnöd och förtryck. Under det Edward III satte en ära i skamlösa extravaganser och dårskaper, kröp skuggan av pästen västerut fram över Europa. Mot slutet av 1348 hemsökte den England. Halva befolkningen dog och samhällslivet förlamades. Åkrarna återvände till sitt ursprungliga vild-hetstillstånd. Till och med djuren sjuknade och dogo. Efter skräcken kom reaktionen.

Arbetaren hade alltmer glidit över att bli en lejdarbetare, och han försattes i den situationen att vara en man utan jord, utan egendom och beskyddare. Efter pästen befann han sig i en förmånlig ställning, ty han var en sådan man, vars tjänster voro eftersökta, och icke en sådan, som själv sökte en husbonde. Han tvang sig till högre löner och i sin sinnesstämning av muntert oberoende och bekymmerlös lättja blev han en yrkestiggare. Men han tilläts icke länge njuta fördelarna av sin förmånliga ekonomiska position. Lagstiftningen kastade honom tillbaka till hans underordnade och slaviska ställning. Hans politiska maktlöshet gjorde hans ekonomiska styrka gagnlös.

Inbördes tvedräkt följde inom landet. Tusentals oförrätter lade bränsle på elden. Generationers hågkomst av genomlidet förtryck tände revolutionens eld i folkets hjärtan, och ut bröto de oroligheter, som äro kända under namnet »bonderevolten».

Ett liknande sakernas tillstånd rådde ett och ett halvt århundrade senare, under Henrik VIII :s tid. Kyrkans egendom hade sekulariserats, och den bar icke längre sin tunga väl-görenhetsbörda. Liksom i bonderevoltens dagar väckte religionen behoven till liv och tände en känsla av liden oförrätt. Arbetaren på jorden hade blivit fri, och han fann, att friheten innebar rät~ten att vandra på vägarna och svälta. Han hade ingen säker inkomst. Jorden lades ut till fåravel, allmänningarna inhägnades, odlingen inskränktes i hög grad. En revolution, mer

genomgripande än den senare, som är känd under namnet »den industriella revolutionen», ägde rum. »I stället för att blott vara ett medel för förvärvande av livsuppehället blev produktionen sitt eget ändamål eller ett medel att förvärva politiskt infly-flytande». Kommersialismens ande hade fattat fast fot i England. Jorddrotterna lade vantarna på varje acre jord, de kunde tillskansa sig, och lade på så drygt arrende som möjligt. Företagarna lade hinder i vägen för sina gesäller,, så att dessa ej kunde börja med något eget; de ersatte gesällerna med pojkar och koncentrerade sin uppmärksamhet på sina bankkonton. Vinsterna ökades, lönerna reducerades, förmånerna inskränktes. I inledningen till sin U t o-p i a har Thomas Moore skildrat befolkningens tillstånd. Den förmögne höll sig med en hel svit av sysslolösa tjänare och kastade den fattige, som blev sjuk eller gammal, ut

genomdörren, emedan han icke hade användning för sådant folk. På så sätt ökades antalet stölder. Den fattige blev ruggig och eländig och sedan ville ingen ha honom i sin tjänst. Men denstörsta oförrätten av alla var dock:

»Edra får, som hade varit vana att vara så fogliga och tama och små i maten, ha nu, efter vad jag hört berättas, blivit sådana matvrak och så vilda, att de äta upp och svälja ned till och med själva människorna. De förtära och sluka hela fält, hus och städer. Se bara efter, i vilken del av landet den finaste och dyraste ullen finnes — där finnas ädlingar och abboter, heliga män utan tvivel. De nöja sig icke med den årliga avkastning och profit deras förfäder och företrädare hade på sina jordområden, de äro icke nöjda med att leva i lättja och njutning utan att ,göra den ringaste nytta, de bry sig ej om det allmänna bästa och lämna ingen mark övrig jtill odling, de inhägna allt till betesmarker, de vräka ned husen, de riva sönder städer och lämna ingenting kvar utom kyrkorna, som förvandlas till fårahus». Det stigande antalet får medförde emellertid icke en reduktion av priset på ull och fårkött, ty »allt ligger i några få rikemäns (händer». Det var också mera lönande att köpa boskapshjordar utomlands och göda dem i England, och detta innebar mindre arbete och mera avfolkning av byarna. »Den oresonliga girigheten Jios ett fåtal hade sålunda förvandlat just det, som kunde ha bildat huvudbestånds-delen .i vårt rikes lycka, till dess fullständiga ruin». Moore syftar på gästfriheten, som den fattige icke längre hade råd till och som den rike utövade alltför slösaktigt och lastbart.

Detta är början till en ny period i den engelska fattigdomens historia. Mannen utan jord blir alltför dyr.

Äganderätten till marken medför icke längre den tunga sociala förpliktelsen att bibehålla människor på marken i fråga. Arbetaren blir blott och bart ett medel för skapande av profit. Han sysselsättes, då det passar jorddrotten och förpaktaren, och kastas ut på landsvägen, då det icke längre är förmånligt att utnyttja hans arbetskraft.

Dessutom hade man både före digerdöden och på Thomas Moores tid fått en beklämmande känning av städernas arbetslöshet. Parlamentet måste ta upp frågan till behandling, och på Moores tid ägde där rum en stark agitation, som smakar av riktigt modärn villfarelse. Denna agitation orsakades därav att engelsmän undanträngdes av främlingar. Det ägde också rum majupplopp i London, något som är lämpligt anföra för fullständigande av en paralell med modärna förhållanden.

Men en annan epokgörande förändring måste tima inom England, innan socialismen väck-tes till liv. England måste genomleva »den industriella revolutionen». Hela världen måste bli marknaden för våra varor och källan för fyllande av vårt behov av föda och råmaterial. Naturens krafter måste bringas in under produktionens sele, och mekaniska uppfinningar måste ersätta handarbetet. Människorna måste packas samman i väldiga centra, deras arbete måste fördelas och samordnas i väldiga fabriker. Kapitalet måste koncentreras och storindustrins dag komma, innan socialismen såsom en vetenskapligt motiverad förhoppning och en praktisk vägvisare var möjlig.

3. Kapitalismens uppkomst.

Den industriella revolutionen är benämningen på den förändring, som ägde rum inom industrin, då de mekaniska hjälpmedlens användning skapade fabrikssystemets specialisering. Det fanns rikemän dessförinnan, men de tillhörde köpmännens och finansiärernas klass snarare än industriidkamas. Och då den industriella revolutionen bröt in, var industriidka-ren icke särdeles förmögen. Han levde i regel som en arbetare i besittning av en hygglig inkomst. Men rikedomen ökades hastigt i hanshänder. Både i Iråga om sin sociala ställning och sina ideal gled han bort från det folk, från vilket han kom. Han bildade en egen, en plutokratisk klass. Den skedda förändringens inflytande var enorm. Aristokratin öppnade sina dörrar för den nye rikemannen, ty aristokratin behövde pängar.

Exploatörerna av Amerikas jungfruliga jord, spekulanterna och finansiärerna tillhandahöllo de pängar, vår aristokrati krävde; våra pänningfamiljer förvärvade i stället titlar. Nominellt bibehölls börden som aristokratins hallstämpel, men i värkligheten var rikedomen dess grundval. På så sätt kom det sig, att den industriella

revolutionen i socialt hänseende resulterade i fastställande av sådana på rikedomsbesittning uteslutande grundade sociala traditioner och rangklasser, vilka medförde rikedomens utnyttjande i själviska och antiso-ciala intressens tjänst.

Skild från socialt ansvar men ägd och nyttjad blott och bart som en personlig egendom har rikedomen delat samhället i de rikas och de fattigas två stora kungadömen, vart och ett levande sitt eget liv och mycket sällan

kommande i närmare beröring med det andra. Slumvärk-samhet, välgörenhet, mecenatskap har intagit de mera personliga förhållandenas plats, vilka bru-kade existera mellan kojan och slottet, innan känslan för den sociala samhörigheten dödades genom befolkningens hopande i väldiga fabriks-och stadssamhällen, genom

befolkningens lösslitande från jorden, och genom den klass-skillnad, som blev uppkomlingens främsta skötebarn.

Sålunda ha allmänanda och ansvarskänsla försvagats, och vi ha mindre garanti än någonsin, att rikedomens användning blir annat än rent egoistisk. Dessutom har rikedomens makt ökats enormt på samma gång som det moraliska sambandet mellan rika och fattiga försvagats. Vi måste följa denna ökning, ty den är en bety- tydelsefull länk i den socialistiska utvecklin- * gens kedja.

Ehuru konflikten mellan kapital och arbete började mycket tidigt i vår industriella historia ooh företagaren aldrig synes ha varit ovillig att prässa ned lönerna till den av konkurrensen anvisade nivån, dröjde det dock till slutet av adertonde århundradet, innan kapitalisternas och arbetarnas tvänne klasser utfälldes, gesällen började bli

gammalmodig och cirkulationen från lönearbetarens till företagarens klass började försvinna. De mekaniska uppfinningarna ökade den för ett företag behövliga kapitalsumman, utsträckningen av avsättningsområden skärptekonkurrensen och ledde till organiseringen av ett väldigt och komplicerat system för varuutbytet, de industriella arbetsmetoderna gjorde lönearbetarnas yrkesskicklighet och synkrets ensidig. De två ekonomiska klassernas separation blev permanent och fast markerad. I handvävstolens och spinnrockens dagar fanns

fattigdom, barnarbete och socialt elände, men de förhållanden, under vilka de funnos till, voro icke så förödande, och de kastade icke en så lång och mörk skugga över långa perioder av tillvaron, som de voro förutbestämda att göra senare.

Historien om dessa tvänne ekonomiska klassers separation är först och främst en skråsystemets historia.

Ursprungligen en kommersiell sammanslutning med religiös betoning och en smula politisk makt förstördes den första skråtypens — köpmannaskrået — ekonomiska hierarki av den växande funktionsfördelningen mellan kapital och arbete, vilken även bland hant-värkarna framtvang eri skarp opposition. Hant-värkarna segrade, men klyftan mellan kapitalisten, som hade förmögenhet, och arbetaren, som endast hade sin arbetsförmåga, vidgades alltmera, och återigen kommo skråna i besittning av ekonomiska privilegier och i fientlig ställning till de fattigare arbetarna. Köpman-naskrået hade lämnat rum för hantvärksskrået, till vilket kvalifikation för

medlemskap huvudsakligen bestod i att ha erövrat gesällskap inom ett hantvärk. Skråets funktion var att reglera hantvärket i enlighet med hantvärkamas inträs-sen. Men alla sådana organisationer ha en utveckling. De uppkomma för att tillfredsställa ett behov, de ha en framgångens kulmen, de avtyna genom en period av missbruk. Så kom det sig, att även hantvärksskrået blev en sluten korporation och att dess makt att reglera hantvärket nyttjades i ändamål att tillförsäkra skrået monopol, en trafik alldeles paralell med den modärna kapitalismens, ehuru metoderna äro olika. På tvänne århundraden, slutande ungefär i mitten av sextonde århundradet, steg och sjönk skrået och dess makt. Utanför detsamma hade växt upp en ny klass av människor, som voro beroende av lön, som icke voro en hant-värksaristokrati, som varken kunde lägga pängar på hög eller samla ihop nödigt kapital, som icke hade någon jord och som ofta arbetade med lånat kapital. Skråna gingo i vägen för denna klass, icke för att hjälpa utan för att undertrycka den. Höga inträdesavgifter bestämdes till värn mot dem. Godtagande sin ställning som definitiv och antagande, att skrånavoro stängda för dem, hade gesällerna vid slutet av fjortonde århundradet bildat sina egna sammanslutningar. Vid mitten av sextonde århundradet hade skrået brutits ned och lagstiftningen intagit skråstatuternas plats. Men löne-arbetaren utan jord och utan egendom blev mer och mer vanlig. Han bildade sitt eget skrå i formen av en facksammanslutning, då fabrikssystemet och stadssystemet gav honom möjlighet därtill, och då den slutliga separationen mellan arbetarens och kapitalistens klasser tvang honom att överge det antagandet, att det fanns någon möjlighet för hans industriella befordran.

Mästaren hade glidit över till ett annat socialt skikt, och det ledande grundtemat i arbetarens liv blev: »födas arbetare, dö arbetare».

Intill tiden för den industriella revolutionen var den kapitalistiska producentklassen icke en rik klass. Det industriella systemet hade hemslöjdens karaktär, och hantvärkaren ägde i regel sina verktyg på samma sätt som timmermannen äger sin yxa nu. Intill 1812 var inom bomullsindustrin konkurrensen mellan handvävstolen och

den mekaniska vävstolen icke så hård, och så sent som 1834 fanns det endast 733 arbetare vid de mekaniska vävstolarnamot 7—8,000 arbetare vid handvävstolarna. Inom ylle- och linneindustrin voro de mekaniska vävstolarna endast obetydligt i bruk före 1840. Inom spinnerierna kommo mekanisk kraft och fabrikssystem något tidigare. 1833 funnos i Manchester tre spinnerier sysselsättande 1,400 arbetare var, åtta sysselsättande från 500 till 700, åtta från 300 till 500 och sjutton från 100 till 300. I sina »Annales of Oldham» berättar Andrew om en sin onkel, som år 1809 ägde en kardmaskin i sin fabrik och som gav anledning till »stort larm och gny i staden», då han blev ägare till den andre.

Professor Marshall belyser denna punkt genom att jämföra förhållandet nu och förr mellan materialens och lönernas värde. Textilarbetarna plägade använda material, vilkets värde var lika med värdet av endast pågra få månaders arbete; för närvarande däremot är i material nedlagt ett kapital på £ 200 (c:a 3,600 kr.) på varje man, kvinna och barn inom textilfabriken. Värdet av en ångbåt är jämnvärdigt med värdet av tio års arbete av dem som arbeta på densamma. Järnvägsmännen handskas med ett materialvärde uppvägande kanske 20 års löner. M Culloch beräknade 1845, att det i goda bomullsspinnerier nedlagda kapitalet icke uppgick

Socialismen.till mer än två års löner per arbetare. Marshalls siffror fastslå fem års löner.

Detta faktum för oss fram till ett nytt stadium.

4. Kapitalismens fullkomning.

ökningen av de i företagen nedlagda kapitalen medförde en revolution ifråga om äganderätten till detsamma.

Äganderätten till det industriella kapitalet tillhörde i regel dem, som utnyttjade kapitalet. Företagaren och kapitalisten var en och samma person. Men självfallet kan en enda man icke äga Midlandsjärnvägen eller en av de väldiga moderna värkstädema, sådana som Armstrong, Whitworth & Co. Det blev därför nödvändigt, att det för de väldiga företagen erforderliga kapitalet satsades av en mängd kapitalister. Bolaget med begränsad ansvarighet eller aktiebolaget bildades sålunda, och det -markerar ett nytt stadium i den kapitalistiska utvecklingen.

Dessa bolags byggnad är ju välbekant. Deras kapital samlas i form av aktier, dess an-vändnipg bestämmes av en bolagsledning med en värkställande direktör i spetsen, och de, somha tillskjutit kapitalet, ha praktiskt taget ingen röst med vid ledningen av företaget. Bolagsstämmor hållas visserligen då och då, men frånsett det faktum att många aktieägare aldrig närvara vid dessa stämmor ha aktieägarna just ingen annan rätt än den att få uttrycka sin tacksamhet eller att knota. Utom vid kristillfällen ta sig de ledande männen inom ramen av bolagsordningen en absolut myndighet.

Koncentrationen av det i industriella företag nedlagda kapitalet har som ett av sina första resultat medfört den individuella och ansvariga kapitalistens ersättande med ombudet, som representerar en mängd kapitalister.

»Industrikaptenen» är sålunda icke längre en man, som arbetar med sitt eget kapital. Han är ett ombud, som arbetar med andras kapital. Kapitalisten upphör att själv vara företagare. Han blir blott och bart finansiär. Denna övergång från personlig till opersonlig kapitalism, från kontroll genom äganderätt till kontroll genom ledning, är en ny betydelsefull länk i den socialistiska utvecklingens och bevisningens kedja.

En oriktig slutsats, som man dragit av denna förändring, må avfärdas med ens. Man antar ofta, att de dividender och profiter, somfordom • togos av en liten klass industrikapitalister, nu genom aktiebolagssystemet spridas över ett vidsträcktare område och en bättre nationell fördelning sålunda säkerställes. Äldre damer med små

besparingar dra inkomst från byggnadsbolag, prästmän öka ut den lilla inkomst, de ha i sitt kall, med utdelning från bryggeribolag, bokhållare plaska i vinsterna från kautschukbolag, o. s. v. Detta faktum är dock icke så mycket värt som det vid ett första påseende förefaller. Listan på aktieägarna i bolagen är lång, men dupplikatema äro mycket talrika. Intet grundligt försök har någonsin gjorts att eliminera dessa dupplikater, så att vi kunde få kännedom om det värkliga antalet enskilda personer med pängar i dessa bolag, men att döma av ens egen personliga erfarenhet är nettoantalet synnerligen avsevärt mycket mindre än bruttoantalet. Den aktieägande finansiären blir i sin tur en klass med en solid kärna av bestämmande stormagnater och en mer eller mindre

betydelselös frans av relativt fattigt folk.

Dessutom är det av alla officiella och pålitliga publikationer klart bevisat, att förmögenheten fortfarande hopas på fåtalet i samhället och att den motsatta klassen antingen ärstationär i förmögenhetshänseende eller förlorar mark, under det att mellanklassens ekonomiska ställning sakta förbättras. Medelvärdet av stärbhusens

beskattningsbara förmögenhet under de fem åren fram till 1903—1904 uppgick till 276 miljoner pound (4,968 miljoner, kronor), och av dessa hade endast 17,000 ett värde under 100 pound (1,800 kronor). För 1909—1910 uppgick värdet av dessa förmögenheter till nära 284 miljoner pound (5,112 miljoner kronor), och totalvärdet av 71 förmögenheter över en kvarts miljon pound (4,5 miljoner kronor) värde var icke mindre än något över 59 miljoner pound (1,062 miljoner kronor). Visserligen förbättras i längden den bättre hantvärkarklassens och den lägre medelklassens ställning, men den är underkastad avsevärda växlingar beroende på arbetslöshet och dåliga konjunkturer och ökningar i levnadsomkostnaderna. För närvarande, vid slutet av 1910, äro dessa sociala mellangrupper icke så burgna, som de voro vid århundradets början. Det har under mellantiden skett avbränningar i löner och stegringar i priser, och hyrorna fortsätta att plocka mer och mer pängar ur

arbetarklassens fickor. I förhållande till de modärna kapitalsammanslutningarna synes arbetets sammanslutningar relativtförsvagas, och det tryck uppåt arbetaren .kan utöva på sin ställning är mindre effektivt än det varit.

Vi få icke häller glömma att med aktiebolaget följer en kapitalisering av varje indu-dustriell förbättring, och att följaktligen det industriella kapitalet strävar att hålla fred med profiten, så att arbetet finner det allt svårare att tillförsäkra sig en bättre fördelning av nationalförmögenheten. Vilket framgångsrikt bolag som hälst belyser detta påstående. Låt oss antaga, att ett bolag har startats med ett kapital på 2,000,000 kronor och att det lämnar en utdelning på 10 procent. Under den kapitalistiska företagarens forna system var en del av dessa 10 procent tillgänglig för ökande av lönerna. Men under aktiebolagssystemet säljer aktieägaren sina aktier för kanhända dubbla priset, han själv betalt för dem. Ehuru företaget aldrig absorberat mera kapital än de 2,000,000 kronorna, bär det dock i värkligheten en börda av 4,000,000 kr. Nominellt betalar det 10 procent, men reelt betalar det sina nya aktieägare endast 5 procent, överskotten kapitaliseras omedelbart. Profiten är ej längre tillgänglig för förbättring av företaget självt, icke häller för ökande av arbetarnas löner. Den snabbakapitaliseringen värkar som en svamp och suger upp företagets livssav. Man ser detta vid studiet av varenda handbok om de offentliga bolagen, vilken lämnar uppgift om de värkliga utdelningar, som lämnas på det gängse aktievärdet. Siffrorna ovanför peka på ungefär 4 procent.

Overkapitalisering är det direkta resultatet av kapitalismens aktiebolagsperiod. Man har beräknat, att Amerikas järnvägar äro överkapi-taliserade intill 50—200 procent av sitt realvärde. Sockertrusten är överkapitaliserad till tre eller fyra gånger det värkliga värdet, filt-trusten tio gånger. Ståltrusten tre gånger och fotogentrusten sex gånger. Tack vare vår frihandel äro icke våra bolag fullt så överkapita-liserade som Amerikas. Men våra järnvägar, våra sjöfartsbolag, våra stora magasin och några av våra stora industritruster bära alltför tunga finansiella bördor, och allmänheten lider följaktligen tungt därav.

Kapitalets tyngd på industrien blir alltså omåttligt stor. Den exploaterande pänninge-försträckaren blir allsmäktig och, ehuru inkomststatistiken skenbart förbättras, skapas faktiskt ett sådant fördelningssystem, som slutligen måste utarma varje faktor, som medvärkar vid skapandet av nationalvälståndet.5. Småkapitalisterna.

På detta sätt växer trusten och en ny epok tar sin början. Kapitalet tär på sig självt. Konkurrensen är

självförstörande. Man når i den kapitalistiska koncentrationsprocessen dithän, att varje krig mellan rivaliserande företag medför en sådan förlust och en sådan risk, att fred slutes dem emellan. Antingen dra de upp gränserna för sin värksamhet på samma sätt som en välkänd trådfirma har delat den stora världsmarknaden mellan sina olika sektioner, eller också.slå de tillsammans sina vinster. Kanske förena de sig likt den amerikanska stål-trusten under en och samma ledning eller vidtaga de något annat ömsesidigt arrangemang. De förvärva också

bestämmanderätten över hjälpindustrier — liksom ståltrusten kontrollerar icke blott valsvärk och masugnar och malmfält utan också järnvägs- och ångbåtslinjer, som behövas för transporten av dess material. Kapitalets grepp över industrin klämmer allt hårdare till, och pänningens välde vidgas.

Man säger ofta att jämsides med denna koncentration tillväxa de små företagen. Beträffande denna sak böra tvänne anmärkningar göras. En stor mängd av dessa företag äro till-

— 5G —fälliga. De hållas uppe av konsumenter med speciella behov — små butiker, som hållas öppna sent, butiker, som lämna kredit, butiker, som handla med vissa speciella varor, små in-dustriidkare, som av en eller annan anledning producera mycket sparsamt eller driva en industri, som ej behöver mycket kapital och icke är beroende av maskiner eller som är konstnärlig och därför personlig och icke mekanisk till sin natur. Den andra anmärkningen är den, att även om småkapitalisterna tillväxa i antal så försvagas de dock i industriellt inflytande.

Mer och mer absolut härskande i näring och handel blir storkapitalisten, syndikatet, trusten,

universalleverantören. Storkapitalisten kan dock aldrig uppsluka all rörelse. Man kan förutse, att smakens förbättrande och individualitetens stärkande skall minska snarare än öka maskinproduktionen av artiklar för individuellt bruk. Men även då komma de stora centrala varuhusens lättare transportmöjligheter och större bekvämlighet att garantera den kapitalistiska centralisationens övermakt i fråga om distributionen av dessa smakartiklar, och ett system för koncentrerad distribution betryggar ett system för koncentrerad produktion. Så till exempel äro de »konstnärliga» konstsnickeripro-dukter, som försäljas i några av våra varuhus, tillvärkade i små värkstäder, som för sin existens uteslutande äro beroende av varuhusens beskydd. Varuhussystemet inom skobranschen är av samma natur. Hundratals små hant-värkare föra sina produkter en eller flera gånger i veckan till de inköpande varuhusen, som stå i förbindelse med tusentals centralt ledda butiker över hela landet.

Hantvärkaren fortfar att vara en ringa och obetydlig man, han är för sin existens beroende av varuhusen, han finansieras vanligen av dem, hans profit är ofta intet annat än lön, han är i realiteten i en arbetstagares läge, hans vinster prässas ned av en ekonomisk lag, som han kan tygla och behärska långt mindre än den industriarbetare, som är medlem av en fackförening. De statistiska uppgifterna om de oberoende kapitalisterna och små

företagarna måste därför läsas med mycken reservation. 1 annat fall komma de att befordra falska föreställningar.

6. Sammanfattning.

Vi kunna nu sammanfatta den industriella revolutionens kapitalistiska utvecklingsprocesser och bestämma lagarna för denna utveckling.Den kapitalistiska utvecklingen börjar med konkurrens, och utvecklingslagen om den bäst anpassades överlevande träder genast i värksam-het. Från denna rot växer koncentrationens och koordinationens lag fram. Konkurrensen slutar med ett överlevande fåtals härravälde och med vidgande av området för den kapitalistiska sammanslutningens bestämmanderätt. Näringsgrenar som äro beroende av varandra, sträva att organiseras gemensamt och ledas som en enda enhet.

Men medan denna koncentration av kontrollen äger rum, börjar industriidkaren med eget kapital att försvinna.

Aktieägaren träder fram på skådebanan, industrikapitalet inkasseras icke från ett bankkonto utan från många bankkonton och bestämmanderätten över industrikapitalet och därigenom över industrin glider över i händerna på ombud. Den industriella mekanismen upphör att vara personlig och blir opersonlig. Man är framme vid

trustledar-nas och direktörernas hierarki.

Sådan är lagen för den kapitalistiska utvecklingen, och vid denna punkt i utvecklingen befinna vi oss nu. Det problem, vi nu stå inför, är icke problemet, huru vi skola kunna bibehålla konkurrensen utan huru vi skall kunna kontrollera monopolet.Kapitalismens ekonomiska bankrutt.

Vi kunna nu diskutera den kapitalistiska industrins arbetsmetoder. Vi utgå från det antagandet, att produktionens processer ha till syfte att fylla folkets behov. Kläder tillvärkas för att bekläda folket, hus byggas för att

härbärgera och livsmedel produceras för att nära det. Främmande länders produkter importeras för att öka vårt välbefinnande. Den måttstock, vi måste lägga på varje produktionssystem, är denna: fullföljer systemet detta syftemål ? Och därtill måste läggas en andra måttstock: arbetar systemet oekonomiskt? Låt oss använda den senare måttstocken först.

1. Jordräntan.

Snabbast och mäst bekvämt erhålla vi en klar uppfattning om detta spörsmål, om vi överväga, huru de olika

ekonomiska klasserna hämta sin inkomst. Först ta vi då itu med jordägaren, jordräntetagaren.Inkomsten av jorden har icke karaktären av belöning för utfört arbete. Den brukade förr så vara. Kungen förlänade jord åt sina fälthärrar, vilka i ersättning för sina besittningar gjorde militärtjänst åt staten och dessutom betalade en viss skatt för att därmed tillhandahålla kungen — personifikationen av statens idé — den inkomst, han behövde. Jorden betraktades såsom anförtrodd av staten, och denna åskådning ligger till grund för all vår gamla jordlagstiftning och jordbeskattning. Men då staten förändrade karaktär, förvandlades — eller rättare sagt förvandlade sig själv

— den jordbesittande förvaltaren till en värklig ägare. Hans skyldigheter minskades och försvunno, hans speciella skatt inskränktes och han fick för sed att behandla jorden som om den endast vore ett föremål för privatäganderätt, ehuru den juridiska åskådningen höll fast vid de, gamla förutsättningarna.

Det är just från jorden vi hämta alla ursprungliga råvaror. Det är marken, jordbrukaren behöver. Den innehåller malmerna och mineralen för alla våra stora malmbrytnings-och malmförädlingsindustrier; på den nödgas vi bygga våra fabriker, våra varuhus, våra bostäder ; med undantag för haven är den allt-jämt grundvalen för vår transportindustri. Om vi utestängdes från marken, skulle varenda industri i landet förlamas och vi själva skulle gå under. På detta faktum beror jordräntan. »Jag kan hindra er att arbeta, att bygga, att bryta malm, att leva», säger jordägaren. »För att få utöva vårt arbete och vår duglighet», svarar den återstående delen av samhället, »äro vi villiga att betala, om vi blott få tillåtelse att arbeta, bygga, bryta malm och leva». Och så betalas jordägaren och jordägaren får en inkomst. Adam Smith skrev: »Jordräntan är icke alls anpassad efter jordägarens utlägg för jordens förbättring eller efter vad han kan vara i stånd att ta utan efter vad jordbrukaren kan vara i stånd att ge».

Vissa delar av marken ha särskilt stort värde. En del jord gränsar intill floder t. ex. London och Liverpool.

Transportföretagen måste utnyttja den eller också upphöra att finnas till. Rutland är obrukbart för

skeppsfartsbolagen, morasen kring Leicester kunna icke användas till dockor. En del innehåller vissa mineral.

Middlesex har intet värde för ett gruvbolag, som förser marknaden med kol. En del jord ligger i stråkvägen för människoströmmarna. En del jord har den jordmånen, en annan del harden. Thamesdalens lera passar icke Lincolns-hires potatisodlare. Olikheterna i jordens kvalitet och dess naturliga företräden bestämma, varest städerna komma att förläggas, varest olika slag av livsförnödenheter ska växa, varest fabrikerna ska byggas, varest gruvojrna ska brytas, varest de gröna fälten ska sträcka sig och varest ödeland skall finnas till. Detta bestämmer i sin tur, att jordräntan måste växla. Men hur mycket än jordräntan varierar, den är dock alltid av samma ekonomiska karaktär. Jordräntan är det pris, samhället — ty det är i värk-ligheten konsumenternas samhälle och icke individen som betalar — betalar jordägaren för att få hans tillåtelse att över huvudtaget nyttja jorden.

Jordägaren befinner sig i alldeles samma läge som en man, som är i besittning av tillvarons nycklar, och följaktligen kan han fixera en maximiavgift till sitt eget pris. Han gör så också. Jordräntan har också den inneboende tendensen att uppsuga varje social förbättring, som kan förvandlas till en ekonomisk fördel. Ett kärr på utsidan av en stad torrlägges — jordräntan stiger; en spårvägslinje drages till utkanten av en stad — räntan stiger; ett gruvschakt sänkes och ett särdeles gott kolskiktpåträffas — jordräntan stiger; det industriella läget i en stad förbättras — jordräntan stiger; stadsbefolkningen får för vana att förrätta sina affärer i vissa gator — jordräntan stiger; en intensiv jordkultur visar sig vara förmånlig — jordräntan stiger; fria skolor inrättas -—

jordräntan stiger.

Jordräntans höjd bestämmes av samhällets förmåga att betala, icke av det verkliga värdet av jordägarens tjänster.

Den har monopolets karaktär. Varken ur förnuftets eller moralens synpunkt finnes något berättigat däri, att ett samhälle, som har förbättrat sina gator eller gett sina innebyggare bättre skolor, tillåter jordägarna att lägga beslag på det ekonomiska utbytet av dessa förbättringar. Ur ekonomisk synpunkt är det misshushållning.

Det må emellertid anmärkas, att socialismen icke är motståndare till jordräntan. Socialismen motsätter sig endast, att den tas om hand av enskilda. Dessa värden äro reella värden. En butik vid en talrikt besökt huvudgata har högre ekonomiskt värde än en butik vid en bakgata; fin, sandblandad flodlera har större värde för jordbrukaren än grov, kladdig flodlera ; då jordbruk skulturen spänner över nya vidder, ökas värdet av den gamla kultiverade