FLADDERMÖSS OCH BELYSNING

(1)

FLADDERMÖSS OCH BELYSNING

PÅVERKAN PÅ ÖSTERGÖTLANDS FLADDERMUSARTER

Text: Johan Eklöf och Jens Rydell

Foto © Jens Rydell, Illustrationer © Johan Eklöf Nattbakka Natur

www.fladdermus.net

2020-11-27 www.fladdermus.net

(2)

INNEHÅLL

Inledning ... 3

Uppdrag ... 3

Lagstiftning och Sveriges fladdermöss ... 4

Östergötlands fladdermöss ... 5

Ljusföroreningar ... 6

Fladdermöss och naturligt ljus ... 8

Fladdermössens syn ... 8

Fladdermöss och artificiellt ljus ...10

Belysta byggnader ...12

Belysning på övervintringsplatser ...13

Ljusets påverkan vid förflyttning och jakt ...14

Påverkan på bytesdjur (insekter) ...16

Konsekvensutredning och åtgärder ...18

Undvika ljus ...18

Minska ljuset ...20

Kompensationsåtgärder ...23

Sammanfattning ...25

Östergötlands fladdermöss – påverkan och åtgärder ...26

Läs mer ...30

Referenser ...30

(3)

INLEDNING

Alla jordens växter och djur har en inre biologisk klocka, en anpassning till dygnets rytm. Den biologiska klockan är en av våra mest grundläggande egenskaper och påverkar allt från sömn till kroppstemperatur, matspjälkning, hormonproduktion och immunförsvar. Det är framför allt ljuset som kalibrerar de olika dygnsrytmerna, även hos nattlevande djur, och det kommer allt fler forsk- ningsrapporter som visar att artificiellt ljus vid fel tidpunkt interfererar med dessa system och orsakar både fysiologiska och beteendemässiga avvikelser, hos enstaka individer liksom i hela ekosystem (Longcore & Rich 2004, Hölker et al. 2010a, Gaston et al. 2013, 2015, Owens et al. 2020, Sanders et al.

2020). Inte nog med det, även människan drabbas av det försvinnande mörkret genom sömn- problem, påverkan på immunförsvaret och inte minst kulturellt (Eklöf 2020).

Fladdermöss har under sina drygt 60 miljoner år på jorden alltid varit skymnings- och nattaktiva och endast undantagsvis utsätter de sig för ljus, vilket i deras värld är det samma som fara för rovfåglar (Rydell et al. 1996). Det vill säga, fladdermöss undviker generellt öppna, ljusa ytor, belysta vägar och boplatser påverkade av belysning (Rowse et al. 2015, Rydell et al 2017, Barré et al. 2020). I takt med att det naturliga mörkret minskar till förmån för artificiellt ljus dygnet runt, tränger vi undan fladdermöss och andra nattdjur allt mer.

UPPDRAG

Med denna skrift vill vi sammanfatta nuvarande kunskap om hur fladdermöss påverkas av artificiellt ljus, med särskilt fokus på arter som förekommer i Östergötland. Vi föreslår också åtgärder för att förhindra, mildra eller kompensera för negativa effekter orsakade av ljus. Texten är delvis en svensk bearbetning av EUROBATS-dokument Guidelines for consideration of bats in lighting projects (Voigt et al 2018) som också bitvis har använts i en rapport till Härnösands kommun (Eklöf & Rydell 2020).

Det naturliga mörkret blir allt mer sällsynt. Hovdala slott, Hässleholm (till vänster) och Äskhult by, Kungsbacka (till höger).

(4)

LAGSTIFTNING OCH SVERIGES FLADDERMÖSS

I Sverige finns 19 noterade fladdermusarter. Alla svenska fladdermöss är insektsätare, men de olika arterna skiljer sig åt när det gäller jaktteknik och i vilken miljö de helst jagar.

• De snabba flygarna håller mest till i öppen terräng eller i fria luften ovanför trädtopparna och brukar flyga ut redan i skymningen. Till den här gruppen hör större och mindre brunfladdermus, gråskimlig fladdermus, nord- och sydfladdermus, dvärg-, troll- och sydpipistrell.

• Vattenarterna – vattenfladdermus och dammfladdermus är två närbesläktade arter som är specialiserade för jakt på insekter tätt över vatten.

• Stigsmygarna – mustasch- och tajgafladdermus och kanske även barbastell, jagar oftast i mindre gläntor i skogen, längs stigar och mindre vägar.

• Skogsfladdermössen jagar med en långsam eller ryttlande flygteknik och plockar byten som rör sig på marken eller bland grenar och blad och känns igen på att de har längre öron än andra fladdermöss, en anpassning för jakt genom att lyssna efter vingfladder och prassel. Till dessa fladdermöss hör brun- och grålångöra, barbastell, större musöra, fransfladdermus och Bechsteins fladdermus.

Alla Sveriges fladdermöss är fridlysta och har ett strikt skydd genom Artskydds- förordningen, vilken säger att alla

fladdermöss, oavsett art och antal, inte får skadas eller störas. Även fortplantnings- och viloplatser är skyddade från störning (Naturvårdsverket 2009). Dessutom har Sverige förbundit sig genom Bilaga 2 till Artskyddsförordningen, att ta särskild hand om arterna barbastell, Bechsteins fladdermus, dammfladdermus och större musöra, detta genom aktiva åtgärder som till exempel att upprätta skyddsområden.

Utöver detta har även alla migrerande djur, varav flera fladdermöss ingår, ett skydd genom Bonnkonventionen som är en del av FN:s miljöprogram, UNEP.

Barbastell (Barbastella barbastellus)

(5)

ÖSTERGÖTLANDS FLADDERMÖSS

Systematiska inventeringar av fladdermössen i Östergötlands län har pågått sedan 1994, först som kartläggning av faunan och senare som övervakning på förutbestämda lokaler inom

miljöövervakningsprogrammet på Länsstyrelsen Östergötland. Mer information finns i Brengdahl et al. (2015). Utöver detta har ett flertal inventeringar gjorts lokalt i samband med enskilda projekt i länets olika kommuner.

Av Sveriges 19 arter är sammanlagt 15 arter noterade i Östergötlands län (Artportalen 2020-11-19).

De mer anmärkningsvärda är sydpipistrell med två noteringar och större musöra med en notering.

Den sistnämnda anses mycket ovanlig och har tidigare bara påträffats i Skåne, Blekinge och vid ett tillfälle i södra Halland. Även sydfladdermus är värd att nämna, då den normalt inte finns så långt norrut. Flera fynd på ostkusten tyder dock på att den sprider sig men samtidigt är den lätt att förväxla med till exempel gråskimlig fladdermus.

Två av våra vanligare arter – nordfladdermus och brunlångöra – lyftes upp på rödlistan i år (Eide et al. 2020) på grund av kraftig minskning de senaste decennierna. Minskningen beror till stora delar på ökad användning av artificiellt ljus (Rydell et al. 2017).

större brunfladdermus Nyctalus noctula gråskimlig fladdermus Vespertilio murinus

nordfladdermus Eptesicus nilssonii Nära hotad (NT) sydfladdermus Eptesicus serotinus Nära hotad (NT) trollpipistrell Pipistrellus nathusii

sydpipistrell Pipistrellus pipistrellus Sårbar (VU) dvärgpipistrell Pipistrellus pygmaeus

brunlångöra Plecotus auritus Nära hotad (NT) barbastell Barbastella barbastellus Nära hotad (NT) tajgafladdermus Myotis brandtii

mustaschfladdermus Myotis mystacinus

dammfladdermus Myotis dasycneme Nära hotad (NT) vattenfladdermus Myotis duabentonii

fransfladdermus Myotis nattereri Nära hotad (NT) större musöra Myotis myotis Starkt hotad (EN) Fladdermusarter noterade i Östergötlands län samt rödlistningskategori per art

(6)

LJUSFÖRORENINGAR

Naturligt dagsljus varierar från drygt 100 000 lux (ljusflöde /m²) en klar sommardag till ungefär 40 lux vid solnedgång. Fullmånens sken är endast en knapp hundradel av detta, ungefär 0,3 lux och en mulen nymånenatt, det vill säga naturligt utomhusmörker, motsvarar cirka 0,0001 lux.

Naturligt ljus (och mörker) blir allt mer sällsynt. Artificiellt ljus i form av gatlyktor, strålkastare och reklamskyltar sprider ett diffust, brandgult sken – så kallat himlaglim – ovanför varje tättbebyggt område, vilket är särskilt tydligt när det är molnigt (Aubé 2015, Kyba et al. 2015). I Berlin har man mätt ljusstyrkan från himlaglim till cirka 1 lux, det vill säga tre gånger så starkt som fullmånens naturliga ljus. (Kyba & Hölker 2013, Falchi et al. 2016). Detta missriktade och i många fall oönskade ljus, kallar vi för ljusföroreningar.

Andelen artificiellt ljus och ljusföroreningar ökar med två till sex procent varje år och den belysta ytan på jorden beräknas ha fördubblats inom 30 år (Hölker et al. 2010a, Kyba et al. 2017). Ljuset som sprids från exempelvis en väg har beräknats till minst 5 lux vid marknivå några meter från vägbanan och cirka 1 lux 10 meter bort (Jägerbrand 2018). Men detta beror naturligtvis på typ av belysning och ofta är ljusstyrkan mycket högre än så (Azam et al. 2015). Gaston et al. (2012) mätte upp 15 lux som medelvärde vid gatlyktor och egna mätningar på modern belysning vid gångbanor i Stockholm gav ett resultat på 30 lux precis under lampan. På femtio meters håll från lampan var det fortfarande starkare än månljus, ca 0,5 lux (Rydell & Eklöf 2019a), vilket också är det avstånd som en lampa beräknas påverka en insekt (Perkin et al. 2014).

Belysningen i våra städer ökar med mer än två procent årligen. Foto från centrala Norrköping.

(7)

Olika ljuskällor producerar olika våglängder, vilket också kan uttryckas i färgtemperatur (angivet i Kelvin). Äldre gatlyktor, kvicksilverlampor, lyser med ett blåvitt sken men innehåller också ultraviolett strålning, något som många djur kan uppfatta, inklusive vissa fladdermöss (Winter et al.

2003). Dessa lampor attraherar exempelvis många insekter (Wakefield et al. 2018).

Numera används en rad andra ljuskällor, såsom natriumlampor, med ett brandgult sken och LED- lampor, dioder som kan producera våglängd efter önskemål. Lågtrycksnatrium är mer likt

skymningsljus och på många sätt bättre än de äldre kvicksilverlamporna. Men även om de längre våglängderna exempelvis lockar färre insekter är ljusstyrkan mycket högre än det lilla ljus som fladdermöss normalt accepterar.

De modernare LED-lamporna möjliggör kontroll över ljuset, vilket gör att vi kan styra såväl våglängd som styrka och riktning i mycket större utsträckning än tidigare. Men samtidigt är de så billiga och energisnåla att det är lätt för såväl företag som privatpersoner att lysa upp stora ytor. I takt med att äldre, energislukande lampor byts ut mot LED-jus, ökar ljusföroreningarna i världen (Kyba et al.

2017). Det är alltså den stora mängden lampor som är det absolut största problemet för såväl fladdermöss som alla andra djur och växter.

Andel (%) ljusföroreningar från:

Vägar 33

Industrier 16

Höghusområden 10

Stadskärnor 6

Flygplatser 4

Alla tända lampor bidrar till ljusföro- reningar och himlaglim, varav vägnätet bidrar med cirka en tredjedel av allt oönskat ljus (Kuechly et al. 2012)

Ljuskälla Färgtemp.

Lågtrycksnatrium 1700 K Skymning/Gryning 1800 K

Stearinljus 2000 K

Glödlampa 2500 K

Halogenlampa 3000 K

"Varmvitt" lysrör 3000 K Kvicksilverlampa 4000 K

"Kallvitt" lysrör 5000 K

Dagsljus 5500 K

Xenonlampa 6000 K

Dagsljus, mulet 6500 K

LCD-skärm 8000 K

Exempel på ljuskällor och deras färgtemperatur.

Observera att värdena är ungefärliga medelvärden (Wikipedia).

(8)

FLADDERMÖSS OCH NATURLIGT LJUS

FLADDERMÖSSENS SYN

Fladdermöss använder sig av ekopejling för att orientera och för att finna byten i mörker, vilket till viss del ersätter den funktion som synen har hos många andra djur. Men eftersom sonar endast fungerar tillfredsställande på korta avstånd, används synen som komplement på längre håll, för att till exempel navigera efter horisonten (Mueller 1968), finna landmärken och för att undvika hinder på väg till och från födoplatser, eller under migration (Boonman et al. 2013; Williams et al. 1966).

Även om ögonen hos vissa fladdermusarter kan verka små och obetydliga (undantaget flyghundar), är de fullt funktionella. Hos fladdermöss som plockar byten från underlag (till exempel brunlångöra) och hos tropiska fruktätare finner man de största ögonen, medan mer extrema ekopejlings-

specialister, som hästskonäsor och många Myotis-arter, har mindre ögon. Alla fladdermusögon är dock anpassade för svagt ljus, med stora linser och breda receptorfält (Suthers & Wallis 1970), vilket gör att de är bra på att upptäcka små skillnader i belysning. Deras synskärpa försämras inte nämnvärt i ljusförhållanden motsvarande en stjärnklar natt och verkar också kunna navigera efter stjärnor (Childs & Buchler 1981, Eklöf 2003, Cechetto 2018). Däremot blir de snabbt bländade när ljuset överstiger skymningsljus (>10 lux) (Bradbury & Nottebohm 1969).

Synskärpa eller upplösningsförmåga varierar mellan olika arter. Vissa av våra svenska Myotis-arter ser inte mycket bättre än att de kan separera objekt med 5° mellanrum, medan den amerikanska Macrotus californicus kan separera objekt med mindre än 0.06° (Bell & Fenton 1986), vilket ungefär

Sydpipistrell i månsken

(9)

motsvarar upplösningsförmågan hos en hund. Nordfladdermöss kan använda synen för att skilja ut centimeterstora objekt, exempelvis större insekter, vilket de också nyttjar ibland som ett komplement till ekopejling (Eklöf et al. 2002). Även brunlångöra kan hitta byten med synen (Eklöf & Jones 2003), vilket är användbart då de ofta jagar nära växtlighet.

En av de mest grundläggande av ögats funktioner är att registrera mängden ljus i omgivningen och på så vis kalibrera den inre klockan. För detta kan det räcka med så låga ljusnivåer som 10^-5 lux, varför såväl molnighet som månfaser kan påverka utflygning och beteenden (Erkert 1982, 2004). En vattenfladdermus, en art med förhållandevis små ögon, kan upptäcka ljus som motsvarar ljusreflektion av en klar natthimmel mot ett blad (Warrant 2008). Vissa tropiska

fladdermöss undviker helt att flyga ut vid fullmåne (motsvarande 0,3 lux), ett beteende vi inte finner i någon högre utsträckning bland fladdermössen i Skandinavien (Karlsson et al. 2002), men under våra ljusa sommarnätter väljer fladdermössen andra, mer skyddade flygrutter och de koncentrerar också sin aktivitet kring midnatt (Nyholm 1965).

Under höst och vår, när nätterna är kalla, händer det ibland att man ser fladdermöss flyga på dagen.

Men detta är undantag. De måste helt enkelt ta större risker när fettreserverna är små och energi- behovet stort, som efter vinterdvalan eller under flyttningen (Duvergé et al. 2000). Även habitatets kvalitet kan vara avgörande hur fladdermössen reagerar på ljus, det vill säga hur de väger olika risker mot varandra (Rydell et al. 1996).

Trots att fladdermöss har förhållandevis små ögon som till stor del domineras av stavar, har de fortfarande visst färgseende (Müller & Peichl 2005). Det är väl känt att vissa nektarätande

fladdermöss reagerar på UV-ljus och kan bli guidade av ljusa blommor genom mörka tropiknätter (Winter et al. 2003) men såväl beteendesförsök som morfologiska och genetiska studier av

synpigment och näthinnor indikerar att UV-känslighet kan vara vanligt även bland insektsätande fladdermöss (Wang et al. 2004, Müller et al 2009, Zhao et al. 2009, Gorresen et al. 2015). Därmed är det sannolikt att fladdermöss ser bättre i kortvågigt spektrum (blått) än långvågigt (rött). Men de har fortfarande gener som uttrycker långvågigt synpigment och det kan inte uteslutas att de även ser rött i viss utsträckning (Wang et al. 2004, Feller et al 2015)

Brunlångöra kan lokalisera byten med hjälp av synen

(10)

FLADDERMÖSS OCH ARTIFICIELLT LJUS

Att fladdermöss reagerar på lampor har man vetat ända sen gatubelysningens barndom, genom observationer av fladdermöss som jagar insekter i gatlyktors sken (Griffin 1958, Rydell 1991). Detta gäller dock bara vissa snabbflygande arter, som ibland drar nytta av ansamlingarna av förvirrade insekter. Mer långsamflygande fladdermöss som jagar nära växtlighet eller över vatten skyr alltid all form av ljus (Nyholm 1965, Spoelstra et al 2017).

Olika fladdermusarters förhållande till ljus har kategoriserat dem som ljuståliga eller ljusskygga, men i själva verket är alla fladdermöss rädda för ljus. De har utvecklats för ett liv i mörker sedan dino- sauriernas tid och ljus innebär risk att bli tagen av rovfåglar, ugglor och katter (Rydell & Speakman 1995, Voigt & Lewanzik 2011). Inga fladdermöss är alltså ljuståliga eller skulle frivilligt välja en boplats som är belyst, oavsett typ av belysning (Rydell et al. 2017, Voigt et al 2019), i längden vore det lika med självmord.

De studier som har gjorts på undvikande-beteende visar att de flesta arter reagerar på belysning med 2 lux eller mer (Lacoeuilhe et al. 2014). Vissa släkten och arter är dock mer benägna att utsätta sig för visst ljus, till exempel genom att dra fördel av insektsansamlingar eller passera en väg. I Sverige gäller detta släktena Nyctalus (större och mindre brunfladdermus), Vespertilio (gråskimlig fladdermus), Eptesicus (nord- och sydfladdermus) och Pipistrellus (dvärg, troll- och sydpipistrell). Pipistrellus- arter verkar dra sig mot grönt ljus (men inte rött) under migration, kanske för att undersöka insekts- förekomst längs vägen, eller så motsvarar ljuset det vid horisonten eller andra naturliga ljusledtrådar (Voigt et al. 2017). Det är dock bara vid födosök och snabb förflyttning som de utsätter sig för ljus, möjligen också i samband med parning men aldrig i närheten av boplatser (Downs et al. 2003) eller när de dricker (Russo et al. 2017). Övriga släkten – Barbastella (barbastell), Plecotus (brun- och grålångöra) och Myotis (damm-, mustasch-, tajga-, vatten-, frans- nymf- och Bechsteins fladdermus samt större musöra) utsätter sig aldrig eller nästan aldrig för onaturliga nivåer av ljus. (Voigt et al.

2018).

Artificiellt ljus ger alltså upphov till antingen en undvikande eller en opportunistisk respons, där fördelen att hitta mat uppväger nackdelen med predationsrisk. I vissa fall förhåller sig enstaka arter också neutralt till ljus, de varken undviker eller erhåller en direkt fördel genom ökad jaktframgång, som till exempel vid förflyttningar. Det är dock inte givet att fladdermöss som fångar insekter vid gatlyktor också förflyttar sig i artificiellt ljus (Hale et al. 2015). Vad gäller långväga migration är data- underlaget ännu för litet för att kunna säga något om det, men i den mån fladdermöss navigerar efter stjärnor kan man misstänka att artificiellt ljus minskar möjligheterna att hitta rätt (Childs & Buchler 1981).

(11)

Släktena Eptesicus och Pipistrellus är de som oftast utnyttjar insekter vid gatlyktor. Nordfladdermus (Eptesicus nilssonii) patrullerar ovanför rader av gatlyktor och kan till och med upprätta tillfälliga jaktrevir där de mutar in några lampor. De patrullerar dock ovanför lamporna, inte i själva ljuset och dyker bara ner i ljuskäglan i mycket korta jaktsekvenser för att fånga byten, för att till synes undvika ljus så mycket som möjligt (Rydell1986, 1991). Arten har de senaste 30 åren minskat med nästan 60 procent i södra Sverige, vilket följer den förväntade trenden för nordliga djur i tider av global uppvärmning (Sherwin et al. 2013). En annan förklaring kan vara att nordfladdermus under några decennier gynnades av fjärils-attraherande kvicksilverlampor, vilka nu har bytts ut mot lågtrycks- natrium. Den konkurrensfördel som nordfladdermössen hade är nu borta. Alternativt har bytesdjuren helt enkelt minskat på grund av ljuset.

Släktena Nyctalus och Vespertilio flyger och jagar relativt högt i fria luften. De syns sällan eller aldrig jaga direkt vid gatlyktor men verkar ändå kunna utnyttja insekter som har ansamlats i upplysta urbana områden. Bland annat har de observerats jaga ovanför fasadbelysta byggnader, välbelysta arenor och liknande och utnyttjar kanske på så sätt ströljus och himlaglim (Kronwitter 1988, Rydell1992, Russo & Papadotou 2014). Men en undersökning med radiospårade Nyctalus från 2019 motsäger detta. De studerade fladdermössen valde i de allra flesta fall stadens mörkaste korridorer och undvek starkt upplysta byggnader och vägar (Voigt et al. 2019). Gatlampor och annan belysning gynnar alltså endast några få fladdermusarter, och då bara i vissa sammanhang och till viss del, samtidigt som andra arterna minskar och till slut försvinner (Arlettaz et al. 2000). I längden ersätts artrikedom med artfattigdom, där en eller ett par vanliga arter tar över, medan de flesta arter inte kan hävda sig i den nya miljön (Gaisler et al. 1998, Schoeman 2015, Russo & Ancilotto 2015, Lewanzik &

Voigt 2016).

Nordfladdermus jagar vid gatlykta, Härnösand (till vänster) och tajgafladdermus utanför Tabergsgruvan (till höger). Observera

himlaglimmet (orange-röd himmel) från Jönköping.

(12)

BELYSTA BYGGNADER

Estetisk belysning på historiska byggnader, kyrkor, broar och industrifasader har ökat drastiskt sedan 1990-talet. Även privata hem och trädgårdar lyses upp i allt större utsträckning. Eftersom fladder- möss ofta bor i väggar, under tak och på vindar i hus kan man förvänta sig ökande konflikter mellan människans behov av ljus och fladder-

mössens välmående.

Det finns flera studier som visar att belysning påverkar såväl tider för utflygning, jaktframgång och tillväxt hos unga (Boldogh et al. 2007, Fuszara &

Fuszara 2011, Zagmajster 2014, Kosor 2016, Kotnik 2016, Zeale et al. 2016).

Effekterna är naturligtvis störst där fladdermössen bildar yngelkolonier, då det ofta rör sig om många fladdermöss under en mycket kritisk period då

ungarna föds och växer upp. Förutom att honorna ska upprätthålla sitt näringsbehov, ska också unga och oerfarna individer lära sig flyga och jaga själva. Belysning underlättar för predatorer, det vill säga ugglor och mindre, snabba rovfåglar och minskar möjligheterna för fladdermushonorna att jaga ostört samt ökar risken att ungar dödas (Downs et al. 2003).

Effekterna av ljus har studerats på kolonier av brunlångöra i kyrkor, men resultaten torde vara de samma även för andra byggnader. En tydlig effekt är försenad utflygning, vilket minskar fladder- mössens tid att hitta tillräckligt med mat. Särskilt gäller detta Myotis-arter (Boldogh et al. 2007, Zagmajster 2014, Kosor 2016, Kotnik 2016, Zeale et al. 2016) men även Pipistrellus och Eptesicus (Downs et al. 2003, Fuszara & Fuszara 2011) som normalt flyger ut relativt tidigt om kvällarna och har förmågan att jaga vid gatlyktor. Ju starkare och mer riktat ljus, desto tydligare effekt. Har fladder- mössen möjlighet att välja på flera utgångar och har nära till skuggande växtlighet minskar effekterna.

(Downs et al. 2003, Zagmajster 2014, Kosor 2016, Rydell et al. 2020b). Belysta byggnader kan innebära att fladdermössen tvingas överge bostaden men det har också visat sig att de blir instängda och så småningom svälter ihjäl (Boldogh et al. 2007, Zeale et al. 2016). Eftersom fladdermöss har långsam generationstid, med endast en unge per år och överlevnaden efter första levnadsåret normalt är hög, slår plötsliga förändringar hårt mot kolonier och hela populationer.

Fasadbelyst kyrka, Västergötland

(13)

I Sverige har vi genomfört den hittills enda studien på mer långsiktiga effekter av belysning. På 1980- talet bodde kolonier av brunlångöra på vinden eller i tornet i mer än 60 % av kyrkorna i Skara stift (Rydell 1987), men när samma kyrkor undersöktes igen 2016 hade nästan hälften av kolonierna försvunnit (Rydell et al. 2017). Försvinnandet visade sig bero på att kyrkorna försetts med fasadbelysning någon gång mellan de båda undersökningarna. I de fall där fladder- mössen försvunnit hade kyrkan belysts från alla håll, så att fladdermössen inte hade någon mörk flygväg till och från kyrkan. En koloni av brunlångöra överger aldrig sin kyrka. De har bott där året runt under hela sitt liv. En koloni kan ha funnits på samma plats under många generationer, förmod- ligen i hundratals år, och medlemmarna vet att platsen är trygg och säker. Det faktum att fladdermöss ogärna överger sina boplatser gör att förändringar i populations- och kolonistorlek är svåra att se på kort sikt (Zagmajster 2014, Rydell et al. 2017, Rydell et al 2020).

Belysning inomhus på boplatser, exempelvis på vindar eller i kyrktorn är lika skadligt eller ännu värre än fasadbelysning. En studerad koloni fransfladdermöss i England flög inte ut på flera dagar efter det att lampor sattes upp inomhus i studiesyfte. Experimentet avslutades i förtid med risk för att

fladdermössen skulle svälta ihjäl (Zeale et al. 2016). I Sverige har brunlångöra visat sig försvinna från kyrktorn där lampor är tända inomhus på natten (Rydell et al. 2017) och även andra arter verkar aktivt undvika delar av vindar och boutrymmen som är belysta, både artificiellt och av solljus på dagarna (Kotnik 2016).

BELYSNING PÅ ÖVERVINTRINGSPLATSER

Gruvor, jordkällare och andra underjordiska håligheter används flitigt av fladdermöss under vintern.

På sensommaren/hösten samlas fladdermöss också vid dessa platser för att svärma (van Schaik 2015), varför det är viktigt att undvika belysning. Effekten av belysning vid övervintringsplatser är fortfarande relativt ostuderad men det finns observationer av exempelvis Bechsteins fladdermus som inte har velat flyga ut på våren då belysning hade monterats vid utgången (Kugelschafter citerad i Zeale et al. 2016). Det verkar också som om övervintrande barbasteller i Karlsborgs fästning väljer de mörkare

1980 fanns kolonier i mer än 60 procent av västgötska kyrkor och spår av fladdermöss i form av spillning eller insektsrester (grå figurer) kunde hittas i tre fjärdedelar av kyrkobyggnaderna. År 2016 hade siffrorna minskat drastiskt i helt belysta kyrkor (10 respektive 15 procent) medan hälften av fortfarande mörka kyrkor fortfarande var bebodda. Delvis belysta kyrkor hyste fladdermöss i drygt 40 % av fallen.

(14)

delarna av de underjordiska gångarna och flyttar från platser där lampor har satts upp. Den andra kända vinterkolonin med barbasteller i Varbergs fästning är numera försvunnen. Även om inte orsakerna har utretts sammanfaller det väl med att fästningen numera är kraftigt belyst. Man har sett liknande effekter i Kanada där fladdermössen har övergivit kända grottor efter det att belysning för turister har installerats. Det är dock osäkert hur andra faktorer har spelat in, såsom ljud och förändrat mikroklimat på övervintringsplatsen (Mann et al. 2002). I sydligare länder, där fladdermöss nyttjar grottor även på sommaren är problem mer uttalade, särskilt som större grottor ofta är viktiga turistmål.

Mindre övervintringsplatser, som till exempel jordkällare är lika viktiga för många arter, särskilt brunlångöra men också nordfladdermus

(Vintulis & Petersons 2014). Här verkar det dock som om fladdermössen accepterar tillfälligt ljus i samband med att ägaren hämtar sin potatis.

Observationerna är dock sporadiska och anekdotiska och jämförande studier saknas.

LJUSETS PÅVERKAN VID FÖRFLYTTNING OCH JAKT

Som vi redan har varit inne på, reagerar olika fladdermusarter olika på ljus. Små, snabba arter, som Pipistrellus-arterna, kan flyga nära ljuskällor, större arter (Nyctalus, Vespertilio) som jagar i fria luften flyger högt och över stora, ibland ljuspåverkade områden. I motsats till dessa står Myotis och Plecotus, som flyger relativt långsamt och jagar nära växtlighet. De närmar sig sällan eller aldrig ljus. Oppor- tunistiskt jagande fladdermöss har tillgång till stora ansamlingar insekter men riskerar samtidigt att bli tagna av rovfåglar. Dessutom kan lampor vid vägar bli en dödsfälla då risken att kollidera med fordon ökar. Hur stort detta problem är dock relativt ostuderat. (Stone et al. 2015a, Fensome &

Mathews 2016). För övriga arter blir gatlyktor och vägbelysning snarare en barriär, vilken inte passeras. Visserligen minskar detta antagligen risken att krocka med fordon men fladdermössens flygvägar skärs av och reviren minskar drastiskt (Stone et al. 2009, 2015b, Mathews et al. 2015, Rowse et al. 2016a; Hale et al. 2015). Vägar utgör till och med så stora barriärer att populationer på vardera sidan vägen är genetiskt skilda åt, det vill säga det finns inget utbyte dem emellan (Claireau 2018).

Studier av en nordamerikansk Myotis-art visar att fladdermössen inta bara undviker de belysta ytorna utan också får svårigheter att navigera över större områden (McGuire & Fenton 2010). Även normalt

Lampor som endast tänds tillfälligt i jordkällare under vinter- halvåret stör inte hibernerande fladdermössen nämnvärt, förutsatt att de har vant sig och känner sig trygga.

(15)

ljustoleranta fladdermöss, som exempelvis dvärg-, troll- och sydpipistrell, undviker belysta områden under förflyttning, detta trots att de ofta jagar insekter vid gatlyktor (Verboom & Spoelstra 1999, Hale et al. 2015, Barré 2020).

I ett experiment där lampor sattes upp längs ett känt förflyttningsstråk för dammfladdermöss reducerades jaktaktiviteten med 60%, trots att antalet insekter samtidigt ökade i området (Kuijper et al. 2008). På samma sätt fann man i England att fladdermöss längs en belyst häck minskade, inte bara på den direkt belysta sidan utan också på den mörka sidan. Ströljuset som mättes upp till 3-4 lux på drygt 1,5 meter över marken räckte för att skrämma bort fladdermössen (Stone et al. 2012).

Några av de mest ljuskänsliga fladdermössen är de som har specialiserat sig på att jaga över vatten, som damm- och vattenfladdermöss (Jones & Rydell 1994, Kuijper et al. 2008). Vattendrag är också viktiga för insektsproduktion och fungerar som förflyttningsstråk för många fladdermusarter.

Dessutom behöver alla fladdermöss vattensamlingar för att dricka, vilket de undviker om det är för ljust, så även annars opportunistiska arter (Russo et al. 2017); en jämförelse mellan upplysta och mörka broar visade att pipistrellus-arter flög både längre ifrån och snabbare där det var belyst (Barré 2020). Den sammanlagda aktiviteten var också lägre och visar tydligt att lampor kan utgöra barriärer

Längs Norrköpings stadspromenader lyser icke avskärmade lampor upp både vägbanan och trädkronorna ovanför.

Belysta vägar blir som barriärer för insekter och fladdermöss. Femtio meter från varje lykta är ljuset ungefär lika starkt som full- månens sken (Ulricehamn)

(16)

där fladdermöss flyger längs vattendrag (Kuijper et al. 2008). Broar kan också fungera som boplats för vattenfladdermöss, varför belysning av brovalv är särskilt skadligt.

PÅVERKAN PÅ BYTESDJUR (INSEKTER)

Alla Sveriges fladdermöss är insektsätare, varför ljusets påverkan på insekter är av stor betydelse för fladdermusfaunan. Det flesta nattflygande insekter attraheras av lampor då de normalt navigerar med hjälp av polariserat ljus, stjärnor eller månen (Altermatt et al. 2009, Perkin et al. 2014, van Grunsven et al. 2014, Verovnik et al. 2015). Nattfjärilar till exempel, håller en konstant vinkel mot månen, som är i det närmaste oändligt långt bort. När de istället stöter på en lampa, blir deras flykt till en spiral in mot ljusskenet (Baker & Sadovy 1978, Frank 1988). Andra insekter kan lockas till lampor av andra skäl, som till exempel parning. (Owens et al. 2020). När insekterna väl har ”fångats” av ljuset blir de kvar.

Nattinsekternas ögon är särskilt känsliga för grönt, blått och UV-ljus (Pawson & Bader 2014) och det är framför allt detta ljus som triggar dem att flyga mot lampor. Orangefärgade gatlyktor

(natriumlampor) lockar alltså färre insekter än de äldre kvicksilverlamporna (Verovnik et al. 2015).

Andra ljuskällor, som högtrycksnatrium, halogenlampor och olika sorters LED har alla olika stor del i det blå spektrumet och vilka som attraherar insekter i störst eller minst utsträckning är inte helt

Belysta brovalv får fladdermöss att ta omvägar. Dessutom förstörs möjligheterna för vattenfladdermöss att använda stenbron som boplats.

(17)

klarlagt (Pawson & Bader 2014, Eisenbeis 2013). Lampor av typen högtrycksnatrium har visat sig påverka nattfjärilar på ett avstånd av upp till 23 meter och akvatiska insekter på 40 meters håll (Perkin et al. 2014). Med tanke på att gatlyktor oftast sitter tätare än så är det oerhört svårt för insekter att korsa vägar utan att fångas av ljus, det vill säga varje väg blir en barriär (Degen et al.

2016). Effekten blir att insektsbiomassan ökar i ljusa områden och utarmas i mörka. Insekterna som kommer till lamporna dör av värmen, slutar flyga för att de tror att det är dag eller tas av rovdjur (Eisenbeis 2006). Dessutom minskar feromonproduktionen, vilket påverkar parningsfrekvensen (van Geffen et al. 2015). Och som om inte detta var nog, inhiberas även deras hörsel så att de lättare tas av fladdermöss (Svensson & Rydell 1998). Överhuvudtaget anses numera artificiellt ljus vara en av anledningarna till den insektsdöd vi ser idag (Owens et al 2020).

Diffust ljus och himlaglim kan skapa andra problem. Förmågan att navigera kan helt och hållet sättas ur spel (Frank 1988, Owens et al 2020), bland annat för att stjärnor inte syns. Insekterna kan också välja att inte flyga alls då det är för ljust. För många insekter är fullmånens sken (0,3 lux) ljust nog för att de ska hålla sig på marken, då de annars riskerar rovdjur (Williams 1936). Faktum är att antalet nattfjärilar har minskat drastiskt de senaste decennierna, precis som insektsbiomassan i stort (Bates et al. 2014). De långsiktiga effekterna är fortfarande bristfälligt studerade men det står redan klart att pollineringsfrekvensen är avsevärt lägre i belysta växtsamhällen jämfört med naturligt mörka (Macgregor et al. 2016, Knop et al. 2017), vilket naturligtvis kan få stora konsekvenser.

För fladdermössens del innebär ljusets påverkan på insekter dels en minskande mängd mat i stort, dels ojämnt fördelade resurser. Snabbflygande, opportunistiska fladdermöss kan utnyttja insekterna som samlas vid ljuskällor medan övriga fladdermöss riskerar att konkurreras ut.

(18)

KONSEKVENSUTREDNING OCH ÅTGÄRDER

Det ökande ljuset påverkar fladdermöss både lokalt och globalt, varför dessa effekter måste inkluderas i alla typer av konsekvensutredningar och miljöstrategiska dokument, från kommun- till EU-nivå. De befintliga riktlinjerna för fladdermusinventering (artkartering och linjetaxering, Naturvårdsverket 2006, 2015, 2017) bör kompletteras med hur effekter av belysning ska hanteras. Bygglov och till- ståndsansökningar för belysning bör standardiseras och föregås av en miljökonsekvensbeskrivning.

Utredning och övervakning av fladdermöss behövs överallt där fladdermöss kan tänkas finnas och där förändringar i ljussituation planeras, det vill säga vid till exempel uppsättning av ny belysning, byte av typ av belysning eller vid förändring i den tid då ett område belyses. I utredningen bör särskilt boplatser, vatten och födosöksområden beaktas, liksom möjligheten för fladdermöss att ta sig till och från dessa.

En ljusutredning bör innehålla:

• En tydlig frågeställning och möjligheter till för- och efterstudier samt uppföljning med samma metodik, mätutrustning och förutsättningar.

• Mätning av artsammansättning och aktivitet enligt givna standarder.

• Mätning av ljus enligt givna standarder.

• Kontrollpunkter, exempelvis på olika avstånd från en ljuskälla.

• Tillräckligt med data från olika tidpunkter för att kunna kontrollera för naturliga variationer.

• Uppföljning av eventuella åtgärder.

UNDVIKA LJUS

Den första och absolut viktigaste åtgärden för att minska effekterna av ljusföroreningar är att undvika onödiga ljuskällor helt och hållet och bara belysa platser där det krävs av säkerhetsskäl eller

andra av lagen givna anledningar. Allt annat är egentligen sekundärt. Med rätt planering kan såväl människans säkerhet som fladdermössens mörkerbehov tillfredsställas. Alternativ till lampor finns för vissa ändamål, som exempelvis reflexmaterial och ljus asfaltsbeläggning som syns i mörker utan att gatubelysning krävs. En sorts lysande/reflekterande gångvägar, har provats exempelvis i Nederländerna (Studio Roosegarde 2014), vilket minskar spridning av

Lampor utan avskärmning strålar ljus åt alla håll. Istället för att lysa upp vägar eller annan avsedd struktur spiller ljuset ut till omkringliggande miljöer och ut i atmosfären där det skapar himlaglim.

(19)

ljus till omgivning och atmosfär. Denna och liknande åtgärder är dock fortfarande nya och relativt oprövade och måste utredas vidare ur naturvårdssynpunkt innan de kan rekommenderas i ett större sammanhang.

Att bevara stora, sammanhängande mörka områden är den viktigaste åtgärder för att gynna fladdermusfaunan. Mörka korridorer bör upprättas och/eller bevaras för att fladdermössen ska kunna ta sig mellan boplatser, parningsrevir, födosöksområden och vinterkvarter. Då gatlyktor lyser upp ett område på cirka 50 meter bör en korridor vara minst av dubbla bredden, det vill säga 100 meter (Eklöf & Rydell 2019a). Sådana åtgärder bör planeras in på samma sätt och samtidigt som andra grönområden och gröna korridorer.

Fladdermöss har tidigare varit ett vanligt inslag, även i urbana miljöer, där de har kunnat hitta såväl boplatser som mat. Men allt pekar nu på en stadig minskning i städer, även bland släkten som anses mer opportunistiska och anpassade till ett liv nära människan (Jung & Threlfall 2016). Att parker och mörka områden är allt för små blir ofta tydligt vid fladdermusinventering i stadsområden. Dels minskar artrikedomen ju mindre eller avgränsat ett område är, dels saknas mer krävande arter som brunlångöra och de flesta Myotis (Rydell & Eklöf 2019a, 2019b).

Förutom att minska på och släcka lampor, ger rader av träd skugga och därmed skydd. Träden fungerar som led-linjer vid förflyttning och skapar boplatser. Dessutom gynnas insektsproduktion.

Alternativ till träd kan vara häckar eller skärmar som blockerar oönskat ljus från till exempel vägar (Mathews et al. 2015).

Parker och naturskyddsområden, som exempelvis naturreservat och Natura 2000-områden, som idag fungerar som oaser för flora och fauna, ska inte belysas alls eller i varje fall inte mer än vad som är absolut nödvändigt ur säkerhetssynpunkt. I buffertzoner runt naturområden ska eventuell belysning minimeras och, om det måste finnas, ska den bestå av avskärmade, lågt sittande lampor med längre våglängder, det vill säga i det röda spektrumet, utan UV-komponent. Detta bidrar mindre till

spridning och himlaglim och attraherar totalt sett färre insekter. Naturområdets inre delar bör inte ha något ljus alls, eller åtminstone inte starkare än fullmånens sken (>0,3 lux), vilket är det intensivaste

Helt upplysta skogs- och parkområden utarmar insekter och nattlevande fauna. Även växterna själva stressas av konstant ljus.

Därför behövs mörka områden som binder ihop naturområden på samma sätt som gröna korridorer.

(20)

naturliga ljuset på natthimlen. Starkare ljus maskerar den naturliga ljus- och mörkercykeln och kan påverka dygnsrytmer, förflyttning, predationsrisk, födointag och parning.

Fladdermössens boplatser är mycket känsliga och bör omges av en mörk buffertzon (<0,3 lux). Dels flyger fladdermöss inte ut om det är för ljust, dels påverkas deras dygnsrytm negativt om det aldrig blir mörkt utanför boplatsen (Erkert 2004). De kommer garanterat inte att bo kvar på en sådan plats.

Lysande reklamskyltar, fasadbelysning och liknande kan inte anses ha med mänsklig säkerhet att göra och bör alltså undvikas helt på byggnader och andra platser där fladdermöss bor. Eller egentligen överallt, då dessa bidrar till oerhört mycket himlaglim och allmänna ljusföroreningar. Hos oss i Skandinavien kan man eventuellt tänka sig att tillåta viss effektbelysning under vintertid då fladder- mössen har gått i dvala och vi själva möjligen behöver ljuset som mest. Den globala uppvärmningen tenderar dock att förlänga säsongen för fladdermössen och inte sällan ser man både parningsspelande och jagande fladdermöss ända in i december, varför mer kunskap om detta behövs.

För att med säkerhet veta var fladdermössen flyger in och ut från en boplats ska åtgärder föregås av en inventering/

övervakning, så att en mörk passage säkras. Utöver mörker i precis anslutning till in- och ut- gångar kan flygrutter till och från boplatserna skuggas med häckar, träd och skärmar. Även kända födosöksområden och förflyttningsstråk mellan olika jaktmarker ska hållas mörka, särskilt i områden med långsamflygande fladdermöss, det vill säga fladdermöss som jagar nära växtlighet och vatten, som vid åar, dammar, alléer, skogskanter och i öppna skogar.

MINSKA LJUSET

Av sociala och säkerhetsmässiga skäl kan det vara svårt att helt undvika artificiell belysning i många situationer. Det är då viktigt att ha en belysningsstrategi för att minimera oönskat ljus så mycket som möjligt. Det kan ske på flera sätt: i första hand med totalt sätt färre ljuskällor eller genom exempelvis rörelsesensorer och tidsstyrd belysning. I andra hand kan man använda sig av växtlighet för att skapa mörka rum eller skärmar som dämpar ljus på samma sätt som bullerskärmar skapar en tystare miljö.

I sista hand bör reglering av ljusstyrka och våglängd användas. Detta är mildrande metoder men uppnår sällan en tillräckligt mörk miljö för fladdermöss. I kombination med andra åtgärder kan det dock fungera.

Fladdermössens boplatser bör vara helt obelysta. Framför allt bör utflygning och transport till närmaste skogs- eller födosöksområde vara mörkt.

(21)

Tidsstyrd belysning genom att använda timer, närvarostyrning eller rörelsedetektor är ett relativt enkelt sätt att undvika belysning när den inte behövs. En gångväg eller parkering behöver bara ljus under tiden någon går där, en kameraövervakad byggnad behöver endast lysas upp när någon närmar sig och ett kontor behöver bara ljus under arbetstid. Flera kommuner i landet har redan börjat att arbeta med närvaroreglerad belysning, bland annat Nacka kommun (Biodiverse 2020). Sådana

lampor har för övrigt visat spara ungefär 80 procent av energikostnaden, vilket visar att många lampor helt enkelt lyser i onödan.

Att reglera och begränsa tiden för belysning, det vill säga släcka lamporna under vissa tidpunkter på dygnet (eller året) är ett annat sätt att ge fladdermössen spelrum. Detta kommer dock att krocka med människans önskemål. Fladdermöss liksom insekter är som mest aktiva ett par timmar efter

Lampor som kan riktas och bara lysa upp det som är avsett (exempelvis vägbanan) minskar mängden onödigt ljus. Samma effekt kan uppnås genom avskärmning eller genom att låta lampor placeras på lägre höjd.

För att mildra effekterna av artificiellt ljus kan man använda sig av våglängder med mindre påverkan (rött ljus), svagare belysning (även om svagt nog för fladdermöss är närmare noll) och tidsstyrning med lampor som bara lyser delar av året eller delar av kvällar/nätter.

En av de mer effektiva åtgärderna för att minimera ljusföroreningar är rörelsestyrning, det vill säga att lampor bara är tända precis då de behövs. Genom sensorer registrerar till exempel gatlyktor vid en gångväg när någon går längs vägen, och tänder upp lamporna närmast personen, för att åter släcka ner igen när denne har passerat.

(22)

solnedgång (Knight et al. 1994; Jones & Rydell 1994; Jetz et al. 2003), det vill säga den tid då släckta lampor sannolikt skulle mötas av flest protester. Därför är informationsinsatser och ökad förståelse för mörkrets betydelse en nödvändig del av arbetet. Dessutom är det viktigt att känna till fladder- mössens boplatser, födosöksplatser och rörelsemönster, så att åtgärder i första hand kan förläggas till de mest utsatta platserna. Tidsstyrd belysning kan också betyda säsongsstyrd, det vill säga det kan finnas anledning att undvika artificiellt ljus under vissa perioder av året, exempelvis yngelsäsong men tillåta belysning andra perioder, som under vintern då fladdermöss är i dvala.

Den rumsliga fördelningen av ljuskällor, det vill säga antal lampor per ytenhet kan optimeras för att uppnå önskad trygghet samtidigt som mörka passager finns att tillgå. Idag tenderar ljuskäglor att överlappa varandra vilket skapar en sammanhängande vägg av ljus längs vägar och trottoarer. Genom att istället tillåta mörker mellan gatlyktor kan vi skapa passager för fladdermöss utan att helt undvika belysning för människor. Normalt placeras gatlyktor med 20 – 30 meters mellanrum samtidigt som ljuset når cirka 50 meter. En halvering av antalet lampor skulle alltså fortfarande ge tillfredsställande belysning ur mänsklig synvinkel.

Lägre lampstolpar, avskärmning och skuggning är effektiva sätt att minska spridning av ljus och himlaglim längs exempelvis förflyttningsstråk eller nära födosöksplatser. En lågt placerad gatlykta fokuserar ljuset på vägbanan snarare än att sprida det uppåt, utåt och åt sidorna, vilket kan ge fri passage för fladdermöss i trädhöjd. Skärmar hindrar ljus att sprida sig från vägar till skogskanter och skuggande växtlighet, som exempelvis planterade häckar, ger fladdermöss skydd från insyn.

Generellt lägre ljusstyrka på gatlyktor skulle minska det oönskade ljuset över tättbebyggda områden.

Men av säkerhetsskäl finns en minimumrekommendation (Europeisk standard EN 13201) på 7,5 – 10 lux för gångvägar och 15 – 20 lux för vägar genom handelsområden. Dessa värden är långt högre än vad som triggar undvikande beteende hos fladdermöss (Kuijper et al. 2008, Stone et al. 2012, Lacoeuilhe et al. 2014; Lewanzik & Voigt 2017). Riktigt ljuskänsliga arter undviker till och med månljus på 0,1 lux (Saldaña-Vázquez & Munguía-Rosas 2013), vilket gör det mer eller mindre omöjligt att hitta en standard som tillfredsställer såväl människa som fladdermus. Men ju fler svaga lampor, desto färre kringliggande grönområden påverkas av ströljus (Marcantonio et al. 2015) och i längden kan det göra stor skillnad för många skymningsaktiva djur. I första hand finns mycket att göra i industri- och handelsområden, vilka ofta är mycket upplysta, även under tider då ingen vistas där. LED-displayer och belysta fabriksfasader fyller egentligen ingen annan funktion än reklam.

Olika ljus, det vill säga våglängder kan ha olika inverkan på djur och natur. Blått (kortvågigt) ljus har till exempel stor effekt på melatoninutsöndring och därmed dygnsrytm, även hos människor (Falchi et al. 2011, Schroer & Hölker 2016). Lampor med korta våglängder har också generellt större

inverkan på insekter än lampor med längre våglängder (van Langevelde et al. 2011), även om effekten på vissa nattfjärilar verkar vara densamma oavsett våglängd (Somers-Yeates et al. 2013). Negativa

(23)

effekter på parning verkar också vara oberoende av spektrum (van Geffen et al. 2015). Med modern LED-teknik kan ljuset kontrolleras på ett helt annat sätt än tidigare. LED-ljus kan programmeras att ändra våglängd och styrka och kan anpassas efter årstid, väder och varför inte vår dygnsrytm (Kyba et al. 2014)? De flesta LED-lampor som används idag för utomhusbelysning är dock inte anpassade utan avger ett vitt ljus med våglängder inom ett brett spektrum, bland annat en stor andel kortvågig strålning (blått-UV). Att filtrera bort detta ljus (<540 nm), särskilt UV-ljus (<400 nm) gör ingen synlig skillnad för oss människor då vi inte uppfattar UV. Samtidigt minskar man effekten på insekter. Även många fladdermöss har förmåga att se UV (Zhao et al. 2009, Fujun et al. 2012, Gorresen et al. 2015), varför filtrering av korta våglängder torde göra nytta i detta sammanhang.

Det ska understrykas att långsamflygande och ljuskänsliga fladdermöss såsom Myotis, har visat sig undvika belysta ytor oavsett lamptyp (Stone et al. 2009, 2012, 2015b, Azam et al. 2015b, Lewanzik &

Voigt 2016). Det vill säga, det finns egentligen inga fladdermusvänliga lampor på marknaden idag.

Däremot verkar rött ljus vara den lindrigaste formen av ljus, åtminstone vad gäller påverkan på utflygningstid hos dvärgpipistrell (Downs et al. 2003) och aktivitet i födosöksområden hos Myotis och Plecotus (Spoelstra et al. 2017). Därför kan det finnas all anledning att prova specialdesignade lampor med endast långvågigt (rött) ljus för att undvika att skrämma bort fladdermöss liksom för att attrahera insekter (och fladdermöss som till exempel Pipistrellus) (Spoelstra et al. 2017). Det röda ljuset tenderar också att spridas mindre i atmosfären (Falchi et al. 2011) och bidrar mindre till den allmänna ljusföroreningen. I en datorsimulering där alla Europas lampor av typen högtrycksnatrium (orange) byttes ut mot vita LED-lampor, gav en 2,5-faldigt ljusare natthimmel (Falchi et al. 2016).

Bredspektrumlampor bidrar alltså väsentligt till allmänna ljusföroreningar. Trots detta byts allt fler lampor ut mot just LED för att dessa är mer kostnadseffektiva.

Förutom direkt belysning, orsakar reflekterande ytor en stor del av ljusföroreningarna. En italiensk studie visar att en fjärdedel av det atmosfäriska ljuset kommer från belysta ytor (Falchi et al. 2011) såsom husväggar och industribyggnader. Att utnyttja ljusabsorberande material kan därför vara ett sätt att minska himlaglim och oönskat ljus (Gaston et al. 2012).

KOMPENSATIONSÅTGÄRDER

Att arbeta med kompensationsåtgärder är vanskligt. Det finns inga garantier att fladdermöss väljer exempelvis en nyanlagd flygrutt eller en nybyggd damm att jaga vid. Sådana åtgärder måste därför övervakas och kontrolleras. För födosöksområden och förflyttningsstråk kan man arbeta med principen ”ingen nettoförlust av mörker” på så vis att nytt ljus kompenseras genom nedsläckning eller minskning av ljus på en annan närliggande plats. Målet är att hela tiden behålla ett nätverk av sammanhängande mörka områden, så att fladdermössen kan utnyttja stora ytor. Med radiospårning

(24)

har man visat att yngelkolonier av nordfladdermus och barbastell i Sverige använder hemområden av en yta motsvarande cirka 65 km² och enstaka hanrevir är minst 10 km² (de Jong & Ahlén 1991, Apoznanski et al. 2018). Större brunfladdermus och gråskimlig fladdermus använder antagligen ännu större områden. Fladdermöss behöver alltså ett förhållandevis stort nätverk av mörka korridorer för att upprätthålla sina kolonier.

Inventering av fladdermöss och deras habitat ska alltså föregå varje större förändring i landskapet.

Särskilt viktiga områden, som vattendrag och boplatser är svåra för att inte säga omöjliga att

kompensera för och bör helt enkelt inte lysas upp. Vad gäller boplatser är fladdermöss i de flesta fall mycket petiga och dessutom stationära och återkommer år efter år till samma plats. Att ersätta förstörda boplatser med exempelvis holkar är svårt och fungerar bara för vissa arter. Det tar ibland många år innan fladdermöss accepterar nya boplatser (Zeale et al. 2016).

(25)

SAMMANFATTNING

Fladdermöss är anpassade till ett liv i mörker, där ljus är det samma som fara. Inga fladdermöss skulle välja att bo där det är ljusare än naturligt fullmånesken, vilket skulle innebära allt för stor risk för framför allt ungar. I andra sammanhang, såsom vid jakt och migration är olika arter olika känsliga.

Vissa arter skyr allt ljus starkare än fullmånen, andra är mer opportunistiska och kan utnyttja att insekter dras till lampor. Men generellt sett undviker alla fladdermöss ljus. Detta innebär att belysta vägar kan bli barriärer, upplysta vattendrag och skogspartier förhindrar fladdermöss att jaga och att bosätta sig i träd och fasadbelysta byggnader blir otjänliga som boplatser. Dessutom minskar bytesdjuren (nattlevande insekter) i en allt för upplyst värld samt att konkurrenssituationen mellan olika fladdermusarter förändras.

Trots sin anpassning till mörker använder fladdermöss fortfarande sina ögon, framför allt för att navigera och upptäcka landmärken bortom räckvidden för ekopejling. Näthinnorna domineras av stavar och fladdermöss blir lätt bländade av ljus starkare än 10 lux (skymningsljus). De flesta arter, inklusive de mer ljuståliga, undviker ljus lägre än 2 lux och de mest ljuskänsliga undviker till och med månsken (0,3 lux). Fladdermöss ser fortfarande delvis i färg, och verkar vara särskilt känsliga för kortvågigt ljus, till och med ultraviolett. Samtidigt verkar vissa arter ha känslighet även för rött ljus.

För att undvika att påverka fladdermusfaunan bör artificiellt ljus helt enkelt inte förekomma. I de fall belysning anses nödvändigt är förstås svaga lampor bättre än starka, men för att verkligen ha effekt bör en ljuskälla inte lysa mycket mer än naturligt månsken. En gatlykta är idag ungefär 100 gånger starkare än detta. Ju längre våglängder desto bättre, det vill säga rött ljus påverkar faunan mindre än blått ljus men det är inte helt klarlagt i vilken utsträckning och om detta fungerar i längden. Ju lägre och mer avskärmade lamporna är desto mindre ljus sprids utanför avsedd plats, vilket minskar allmänt himlaglim. Där det inte är möjligt att släcka eller begränsa belysningen kan rörelsedetektorer användas, det minimerar mängden ljus i tid och ger fladdermössen utrymme.

Viktigt är att skapa flygvägar genom gröna/mörka korridorer där fladdermöss kan röra sig

obehindrat över stora ytor, det vill säga olika delar av landskapet bör knytas samman i mörka stråk.

Med tanke på att en standardgatlykta lyser upp cirka 50 meter, bör sådana stråk vara minst 100 meter breda. Särskilt viktigt är att inte belysa växtlighet, kulturbyggnader och vattendrag.

(26)

ÖSTERGÖTLANDS FLADDERMÖSS – PÅVERKAN OCH ÅTGÄRDER

Nedan följer en punktvis sammanfattning för var och en av de arter som har hittats i Östergötlands län. Informationen och rekommendationerna är på inget sätt exakta, då det till stora delar saknas specifik kunskap i ämnet. Anger vi att en art tolererar himlaglim menas på inget sätt att den är särskilt ljustålig. Det finns inga fladdermöss som är det. Det mest rättvisande hade egentligen varit att skriva samma sak för varje art, nämligen att de behöver mörker och att lösningen är att släcka. Med det sagt, finns ändå vissa nyansskillnader arter emellan.

Större brunfladdermus, Nyctalus noctula

• Snabbflygande, opportunistisk

• Tolererar himlaglim, enstaka gatlyktor

• Påverkas framför allt av belysta träd

• Behöver mörka skogsområden med hålträd, stora mörka områden/förflyttningsstråk

• Åtgärd: Låga, avskärmade lampor

Gråskimlig fladdermus, Vespertilio murinus

• Påverkas framför allt av fasadbelysning

• Behöver mörka områden (även i städer) samt stora mörka områden/förflyttningsstråk

• Åtgärd: låga, avskärmade lampor, rörelsedetektorer

Nordfladdermus, Eptesicus nilssonii Nära hotad (NT)

• Snabbflygande, opportunistisk, kan jaga vid gatlyktor

• Behöver mörka stora mörka områden/förflyttningsstråk

• Åtgärd: låga, avskärmade lampor

(27)

Sydfladdermus, Eptesicus serotinus Nära hotad (NT)

• Snabbflygande, opportunistisk, kan jaga vid gatlyktor

Trollpipistrell, Pipistrellus nathusii

• Behöver mörka migrationsstråk längs vattendrag och kust

• Åtgärd: inga lampor ut mot vatten, rörelsedetektorer

Sydpipistrell, Pipistrellus pipistrellus Sårbar (VU)

Dvärgpipistrell, Pipistrellus pygmaeus

• Snabbflygande, opportunistisk, jagar vid gatlyktor

• Tolererar himlaglim, gatubelysning

• Påverkas av belysta träd och byggnader (även milda vinternätter)

• Behöver mörka boplatser

• Åtgärd: undvik framför allt fasadbelysning

(28)

Brunlångöra, Plecotus auritus Nära hotad (NT)

• Långsamflygande, ljuskänslig

• Tolererar endast avlägset himlaglim

• Påverkas av allt ljus, särskilt fasadbelysning

• Behöver helt mörka boplatser, jakt- och förflyttningsstråk

• Åtgärd: nedsläckning

Barbastell, Barbastella barbastellus Nära hotad (NT)

• Påverkas av allt ljus, särskilt belysta skogsområden

• Behöver helt mörka boplatser, jakt- och förflyttningsstråk

Tajgafladdermus, Myotis brandtii

• Tolererar visst himlaglim?

• Påverkas särskilt av belysta skogsområden

• Behöver mörka boplatser och skogsvägar

• Åtgärd: rörelsedetektorer

Mustaschfladdermus, Myotis mystacinus

• Påverkas särskilt av belysta skogsområden

• Behöver mörka boplatser och skogsvägar

• Åtgärd: rörelsedetektorer

(29)

Dammfladdermus, Myotis dasycneme Nära hotad (NT)

• Påverkas särskilt av belysta sjöar och kustområden

• Behöver mörka boplatser och vattendrag

• Åtgärd: nedsläckning, rörelsedetektorer

Vattenfladdermus, Myotis duabentonii

• Tolererar himlaglim?

• Påverkas särskilt av belysta träd, sjöar och vattendrag

• Behöver mörka boplatser och vattendrag

• Åtgärd: nedsläckning, rörelsedetektorer

Fransfladdermus, Myotis nattereri Nära hotad (NT)

• Behöver mörka boplatser och skogskanter

Större musöra, Myotis myotis Starkt hotad (EN)

• Behöver mörka boplatser och skogspartier

(30)

LÄS MER

Eklöf, J. (2020): Mörkermanifestet - Om artificiellt ljus och hotet mot en ursprunglig rytm. Natur & Kultur.

Eklöf, J. & Rydell, J. (2015): Fladdermöss – I en värld av ekon. hirschfeld förlag (numera Avium förlag) Jägerbrand, A.K. (2018). LED-belysningens effekter på djur och natur med rekommendationer: Fokus på nordiska förhållanden och känsliga arter och grupper. Calluna AB.

Voigt, C.C, C. Azam, J. Dekker, J. Ferguson, M. Fritze, S. Gazaryan, F. Hölker, G. Jones, N. Leader, D.

Lewanzik, H.J.G.A. Limpens, F. Mathews, J. Rydell, H. Schofield, K. Spoelstra, M. Zagmajster (2018):

Guidelines for consideration of bats in lighting projects. EUROBATS Publication Series No. 8.

UNEP/EUROBATS Secretariat, Bonn, Germany, 62 pp. https://www.eurobats.org/publications/

eurobats_publication_series

REFERENSER

Altermatt, F., A. Baumeyer & D. Ebert (2009): Experimental evidence for male biased flight-to-light behaviour in two moth species. Entomologia Experimentalis et Applicata 130: 259-265. Blackwell Publishing Ltd. Available from http://doi.wiley.com/10.1111/j.1570-7458.2008.00817.x

Ancilotto, L., A. Tomassini & D. Russo (2015): The fancy city life: Kuhl’s pipistrelle, Pipistrellus kuhlii, benefits from urbanisation. Wildlife Research 42: 598-606. doi: 10.1071/WR15003.

Apoznánski, G., S. Sánchez-Navarro, T. Kokurewicz, S. Pettersson & J. Rydell (2018). Barbastelles in wind farms: Are they at risk? European Journal of Wildlife Research 64(4).

Azam, C., C. Kerbiriou, A. Vernet, J.-F. Julien, Y. Bas, L. Plichard, J. Maratrat & I. Le Viol (2015): Is part- night lighting an effective measure to limit the impacts of artificial lighting on bats? Global Change Biology 21.

Baker, R. & Y. Sadovy (1978): The distance and nature of the light-trap response of moths. Nature 276(5690).

Barré, K., K. Spoelstra, Y. Bas, S. Challéat, R. Ing, C. Azam, G. Zissis, D. Lapostolle, C. Kerbiriou & I. Le Viol (2020): Artificial light may change flight patterns of bats near bridges along urban waterways. Animal Conservation. 10.1111/acv.12635.

Bates, A. J., J.P. Sadler, D. Grundy, N. Lowe, G. Davis, D. Baker, M. Bridge, R. Freestone, D. Gardner, C.

Gibson, R. Hemming, S. Howarth, S. Orridge, M. Shaw, T. Tams & H. Young (2014): Garden and

Landscape-Scale Correlates of Moths of Differing Conservation Status: Significant Effects of Urbanisation and Habitat Diversity. PLoS ONE 9: e86925. Public Library of Science. Available from

http://dx.plos.org/10.1371/journal.pone.0086925.

Bell, G. P. & M.B. Fenton (1986). Visual acuity, sensitivity and binocularity in a gleaning insectivorous bat, Macrotus californicus (Chiroptera: Phyllostomidae). Anim. Behav. 34, 409-414.

Biodiverse – Aktuell forskning om biologisk mångfald (2020) Ljusföroreningar. 25:3 SLU, Uppsala.

Boldogh, S., D. Dobrosi & P. Samu (2007): The effects of the illumination of buildings on house-dwelling bats and its conservation consequences. Acta Chiropterologica 9: 527-534.

Boonman, A., Y. Bar-On, Y. Yovel, N. Cvikel (2013): It’s not black or white - on the range of vision and echolocation in echolocating bats. Front. Physiol. 4: 248. doi: 10.3389/fphys.2013.00248

Bradbury, J. & F. Nottebohm (1969): The use of vision by the little brown bat, Myotis lucifugus, under controlled conditions. Anim. Behav. 17, 480-485.

Brengdahl, M., N. Jansson & K. Claesson (2015): Fladdermöss i Östergötlands län - Sammanställning av 20 års inventering & uppföljningsverksamhet (1994-2014).

(31)

Länsstyrelsen Östergötland, rapport 2015:20 Cechetto, C. (2018) Multimodal integration in echolocating bats. Ph.D. thesis. Department of Biology. Syddansk Universitet.

Childs, S.B. & E.R. Buchler, (1981): Perception of simulated stars by Eptesicus fuscus (Vespertilionidae): A potential navigational mechanism. Anim. Behav. 29: 1028-1035.

Claireau, F. (2018): Évaluation des impacts de la fragmentation du paysage par une autoroute sur les chauves-souris à différentes échelles spatio-temporelles. Thèse de doctorat en Ecologie. Paris, Muséum national d'histoire naturelle.

Degen, T., O. Mitesser, E.K. Perkin, N.-S. Weiss, M. Oehlert, E. Mattig & F. Hölker (2016): Street lighting: sex- independent impacts on moth movement. Journal of Animal Ecology 85: 1352-1360.

de Jong, J. & I. Ahlén (1991). Factors affecting the distribution pattern of bats in Uppland, central Sweden. Holarctic Ecology 14, 92-96.

Arlettaz, R., S. Godat & H. Meyer (2000): Competition for food by expanding pipistrelle bat populations (Pipistrellus pipistrellus) might contribute to the decline of lesser horseshoe bats (Rhinolophus

hipposideros). Biol Conserv 93: 55-60. Aubé, M. (2015): Physical behaviour of anthropogenic light propagation into the nocturnal environment. Phil. Trans. R. Soc. Lond 370: 20140117.

Downs, N.C., V. Beaton, J. Guest, J. Polanski, S.L. Robinson & P.A. Racey (2003): The effects of illuminating the roost entrance on the emergence behaviour of Pipistrellus pygmaeus. Biological Conservation 11: 247-252

Duvergé, P. L., G. Jones, J. Rydell & R.D. Ransome (2000): The functional significance of emergence timing in bats. Ecography 23: 32-40.

Eide, W., K. Ahrné, U. Bjelke, S. Nordström, E. Ottosson, J. Sandström & S. Sundberg (red) (2020): Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer – rödlistade arter i Sverige 2020. SLU Artdatabanken

rapporterar 24. SLU Artdatabanken, Uppsala.

Eisenbeis, G. (2013): Lichtverschmutzung und die Folgen für nachtaktive Insekten. BfN-Skripten, 336: 73- 76.

Eklöf, J., A. M. Svensson & J. Rydell (2002): Northern bats, Eptesicus Nilssonii, use vision but not flutter- detection when searching for prey in clutter. Oikos 99(2):347 – 351. DOI: 10.1034/j.1600-

0706.2002.990216.x.

Eklöf, J. & G. Jones (2003): Use of vision in prey detection by brown long-eared bats, Plecotus auritus.

Animal Behaviour 66(5):949-953. DOI: 10.1006/anbe.2003.2272

Eklöf, J. & J. Rydell (2020): Fladdermöss och belysning. Härnösands kommun.

Erkert, H. G. (1982): Ecological Aspects of Bat Activity Rythms. In: Ecology of Bats (Kunz, T. H. ed.). Plenum Press, New York, pp 201-242.

Erkert, H.G. (2004): Extremely low threshold for photic entrainment of circadian activity rhythms in molossid bats (Molossus molossus; Chiroptera – Molossidae). Mammalian Biology – Zeitschrift für Säugetierkunde 69: 361-374.

Falchi, F., P. Cinzano, C.D. Elvidge, D.M. Keith & A. Haim (2011): Limiting the impact of light pollution on human health, environment and stellar visibility. Journal of Environmental Management 92:2714-2722.

Falchi, F, P. Cinzano, D. Duriscoe, C.C.M. Kyba, C.D. Elvidge, K. Baugh, B.A. Portnov, N.A. Rybnikova & R.

Furgoni (2016): The new world atlas of artificial night sky brightness. Science Advances: 1-26

Feller KD, S. Lagerholm, R. Clubwala, M. T. Silver, D. Haughey, J. M. Ryan, E. R. Loew, M. E. Deutschlander

& K. L. Kenyon (2009) Characterization of photoreceptor cell types in the little brown bat Myotis lucifugus (Vespertilionidae). Comp. Biochem. Physiol. BBiochem. Mol. Biol. 154, 412–418.

doi:10.1016/j.cbpb.2009.08.006.

Fensome, A.G. & F. Mathews (2016): Roads and bats: a meta-analysis and review of the evidence on vehicle collisions and barrier effects. Mammal Review 46(4): 311-323.