Patienters upplevelse av olika temperaturmätningsmetoder: En enkätstudie

Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap

Patienters upplevelse av olika temperaturmätningsmetoder

En enkätstudie

Författare: Handledare:

Oskar Gunnarsson Anna Henriksson

Frida Lennmalm Examinator:

Lena Nordgren

Examensarbete i vårdvetenskap 15 hp

Sjuksköterskeprogrammet 180 hp

2016

ABSTRACT

Background

Based on the writers’ experiences, the ear thermometer is the most common method for temperature measurements, even though patients usually not are asked if they prefer it. No previous research about patients’ experiences of measurements with different thermometers was found.

Aim

The aim of the study was to assess and compare patients' inconvenience and expected inconvenience, and preferences of different thermometers, totally and divided by gender and age.

Method

A survey with 31 hospitalized patients in Central Sweden was conducted. The questionnaire contained questions about experienced and expected inconveniences from different types of thermometers. Data were analyzed using the Mann Whitney U-test and the results are descriptively presented.

Results

Compared to oral and rectal thermometers, the ear thermometer was considered the least unpleasant. It was also the most preferred thermometer. The patients ranked the methods’

correctness as the most important characteristic. Regarding the different methods and also regarding experienced and expected inconveniences there were no statistically significant differences between age groups or between gender.

Conclusion

Most participants preferred the ear thermometer before the rectal thermometer and the oral thermometer. The majority wanted a thermometer that was as precise as possible. More studies are needed to investigate differences between expectations and experiences of the thermometers. Studies that will conclude if there is a disparity between different age groups and gender are recommended.

Keywords: experience, survey study, thermometer, body temperature

Nyckelord: upplevelse, enkätstudie, termometer, kroppstemperatur Bakgrund

Enligt författarnas erfarenhet är örontermometern idag den mest förekommande mätmetoden, vilken används även om patienterna inte blivit tillfrågade om de föredrar en annan metod.

Ingen forskning kring patienternas upplevelser av olika temperaturmätningsmetoder står att finna.

Syfte

Syftet var att undersöka patienters upplevda och förväntade obehag samt preferenser av temperaturmätningsmetoder, totalt sett och fördelat på köns- och åldersgrupper.

Metod

En enkätstudie med 31 patienter på sjukhus i Mellansverige genomfördes. Enkäten innehöll frågor om bl.a. patientens upplevda och förväntade obehag av olika

temperaturmätningsmetoder och om vilka karakteristika som var viktigast vid valet av termometer. Data analyserades med hjälp av Mann Whitney U-test och resultatet presenteras deskriptivt.

Resultat

Örontermometer ansågs vara mindre obehaglig än oral och rektal temperaturmätning, och var också den mest föredragna mätmetoden. Patienterna ansåg att den viktigaste karakteristikan hos en mätmetod var att den var korrekt. Det fanns ingen statistiskt signifikant skillnad mellan ålders- eller könsgrupperna avseende obehag av de olika mätmetoderna eller mellan de som hade erfarenheter av mätmetoderna och de som skattade förväntat obehag av samma

mätmetoder.

Slutsats

De flesta patienter föredrog örontermometern framför rektal- och oraltermometern.

Majoriteten ville också ha en termometer som är så korrekt som möjligt. Ytterligare studier för att undersöka om det finns en skillnad mellan patienters förväntningar och upplevelser av olika temperaturmätningsmetoder behövs. Även studier som kan utröna om det finns

skillnader mellan olika åldersgrupper och mellan kvinnor och män rekommenderas.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

BAKGRUND ... 0

Kroppstemperatur ... 0

Tillförlitlighet hos olika termometrar ... 1

Orsaker till mätfel vid termometeranvändning ... 1

Patientens rätt till självbestämmande ... 3

Teoretisk ram ... 4

Problemformulering ... 5

Syfte ... 5

METOD ... 6

Design ... 6

Urval ... 6

Rutiner ... 7

Datainsamlingsmetod ... 7

Tillvägagångssätt ... 8

Forskningsetiska överväganden ... 9

Bearbetning och analys ... 10

RESULTAT ... 11

Upplevt respektive förväntat obehag vid olika temperaturmätningsmetoder ... 12

Skillnaden mellan åldersgrupper och kön avseende upplevt obehag av olika temperaturmätningsmetoder ... 13

Patienternas preferenser avseende mätmetoders karakteristika ... 14

Patienternas preferens av termometer ... 15

Skillnader mellan upplevt och förväntat obehag ... 15

DISKUSSION ... 15

Resultatdiskussion ... 16

Metoddiskussion ... 19

Slutsats ... 23

REFERENSER ... 24

BILAGA 1. Enkät ... 31

BILAGA 2A. Informationsbrev till avdelningen ... 32

BILAGA 2B. Informationsbrev till studiedeltagare ... 34

BILAGA 3. Information om deltagande på avdelningen ... 35

0

BAKGRUND

Mätning av kroppstemperatur är en vanlig undersökning inom vården och är även vanligt förekommande i hemmet. En förhöjd kroppstemperatur är en viktig indikator på sjukdom och infektion (Lu & Dai, 2009). Beroende på vilken sjukdomsbild patienten uppvisar kräver vissa kontinuerlig övervakning av kroppstemperaturen, medan det i andra sammanhang räcker att mäta vid feberkänsla. Spektrat mellan frekvenserna av mätning av kroppstemperaturen är brett; vissa individer kontrolleras fyra gånger eller mer per dygn och andra bara en gång per dygn. Oavsett frekvensen utav temperaturmätningarna är det viktigt att väga upplevelsen av undersökningen mot riskerna det innebär att låta bli.

Kroppstemperatur

Feber kan vara ett kliniskt tecken på flera olika sjukdomstillstånd, bl.a. förkylning och magsjuka, men även mycket allvarliga sjukdomsbilder så som blodförgiftning och

hjärnhinneinflammation (Läkemedelsboken, 2015), och är därför ofta en viktig parameter att följa. Ett exakt temperaturvärde gör att även små förändringar i kroppstemperatur kan identifieras, vilket gör att sjuksköterskan enklare kan avgöra om läkare behöver tillkallas p.g.a. försämring. Sjuksköterskans roll är bl.a. att ansvara för omvårdnaden av patienten samt att se till att patienten får en så god och individanpassad vård som möjligt (Bentling, 2013;

McCance & McCormack, 2013). Detta innebär att om patienten upplever feberrelaterade besvär har sjuksköterskan i uppgift att lindra symtom, t.ex. genom att ge febernedsättande läkemedel (antipyretika) eller svalka patienten.

Det är viktigt att se till individuella faktorer såsom kön och ålder vid bedömningen om en patient har feber eller inte (Sund-Levander & Grodzinsky, 2009). Hos vissa patienter är det svårt att veta om tecken eller symtom är orsakade av feber eller av en bakomliggande sjukdom, varför termometerns precision är viktig. Olika individer har inte samma normala kroppstemperatur och därför är gränsen för feber olika för alla. För att kunna bedöma om en patient har feber eller inte är det viktigt att känna till just den individens normala

kroppstemperatur (Sund-Levander, 2004). För en individ med en förhållandevis låg grundtemperatur är det alltså en högre feber vid 38°C än för en individ med en högre

grundtemperatur. Personer över 60 år har ofta en lägre kroppstemperatur än vad som vanligen

1 framgår av litteraturen. Detta betyder att p.g.a. äldres låga normaltemperatur kan dessa ses som afebrila (feberfria) även fast de har en förhöjd kroppstemperatur (Lu, Leasure & Dai, 2009).

Tillförlitlighet hos olika termometrar

Ett exakt mätvärde är alltid att eftersträva och enligt en litteraturöversikt som jämför öron- och rektaltermometer (Craig, Lancaster, Taylor, Williamson & Smyth, 2002) är

örontermometern inte tillräckligt tillförlitlig för att användas i situationer som kräver hög precision (vid mätning på barn). Inga av de perifera termometrarna; öron-, oral-, pann- och axilltermometern tillräckligt exakta i sina mätvärden för att kunna användas som

mätinstrument om resultatet kommer påverka kliniska beslut (Niven et al., 2015). Sjukvården riskerar att missa en tredjedel av febrila patienter vid användning av örontermometern, p.g.a.

detta är denna inte lämplig vid screening efter feber på t.ex. en akutmottagning (Duberg, Lundholm & Holmberg, 2007). En noggrann bestämning av kroppstemperaturen hos sjuka patienter är ofta en grundläggande förutsättning för att ställa rätt diagnos (Asadian, Khatony, Moradi, Abdi & Rezaei, 2016).

Niven et al. (2015) konstaterar att icke-vaskulära, centrala termometrar t.ex.

rektaltermometern, är mer precisa än perifera termometrar (t.ex. öron-, oral och panntermometrar) och att dessa därför är att föredra inom sjukvården. Carlsson (2010)

konstaterar också i riktlinjer för Örebro läns landsting att rektal mätning är att föredra framför bl.a. öron- och oraltermometern. Om avdelningen ändå väljer att använda en perifer

termometer rekommenderar Carlsson (2010) örontermometern. Enligt studien av Niven et al.

(2015) är en vanlig avvikelse från kärntemperaturen för örontermometern -0,08°C till -0,24°C beroende på felkälla, dock med yttervärden på -1,61°C till 1,31°C vilket är mer exakt än övriga perifera mätmetoder.

Orsaker till mätfel vid termometeranvändning

Avvikelser från kärntemperaturen kan bero på fel som uppstår vid termometeranvändning, t.ex. p.g.a. att instruktionerna för termometrarna inte följts. Det kan exempelvis handla om att inte byta skydd över linsen på örontermometern mellan mätningarna (Sund-Levander,

Grodzinsky, Loyd & Wahren, 2004), att inte föra in rektaltermometern tillräckligt långt i

2 ändtarmen eller att låta oraltermometern ligga på fel plats i munnen (Carlsson, 2010). Övning i att använda örontermometer har ringa effekt på precisionen i mätningen (Petersen & Hauge, 1997).

Olika studier kommer med olika information angående hur användningen av öron-, rektal- och oraltermometern ska användas för att få ett så korrekt mätvärde som möjligt. En av studierna (Sund-Levander, Grodzinsky, Loyd & Wahren, 2004) skriver att ett felvärde kan uppstå vid temperaturmätning i örat om termometern nuddar huden vid mättillfället och att sensoravläsningen påverkas av placeringen av mätinstrumentet. Proben ska enl. Duberg, Lundholm och Holmberg (2007) riktas mot trumhinnan då denna delar blodförsörjning med temperaturcentrum i hypotalamus via halspulsådern. Temperaturavläsning sker på

värmestrålningen från trumhinnan och hörselgången (Fraden, 1991). Trånga hörselgångar kan påverka repeterbarheten i mätningen eftersom det då är svårt att placera termometern korrekt (Duberg, Lundholm & Holmberg, 2007).

En faktor som kan påverka resultatet vid mätning med oraltermometer är att mätvärdet kan vara olika beroende på vilken sida av tungseglet temperaturen tas (Modell, Katholi,

Kumaramangalam, Hudson & Graham, 1998). Salivproduktion och om patienten har ätit, rökt eller tuggat tuggummi innan kan också komma att påverka mätvärdet (Rabinowitz, Cookson

& Wasserman, 1996).

Enligt Sund-Levander och Grodzinsky (2013) ökar temperaturen tagen rektalt med 0,8°C för varje 2,54 cm som mätinstrumentet förs i ändtarmen. De konstaterar även att djupet som rektaltermometern bör föras in på är 4 cm hos vuxna och enligt Mackowiak (1997) 2-3 cm hos barn för att uppnå ett korrekt mätvärde. Fallis (2000) och Mackowiak (1997) menar dock att rektal temperaturmätning är ohygienisk, att det skapar en onödig risk för skada av den inre mukosan i ändtarmen samt ökar psykisk stress och oro, men för barn anses den dock vara den bästa mätmetoden under barnets fyra första levnadsår (Mackowiak, 1997). I Sverige avråds det från att använda rektaltermometern på nyfödda då det finns en risk att skada slemhinnan i ändtarmen (Sund-Levander, 2016).

Det är viktigt att se till andra faktorer som kan påverka temperaturen, ett exempel är om patienten fått antipyretika som påverkar neuronen i hypotalamus och snabbt ändrar

temperaturen uppmätt i örat till lägre grader (Sund-Levander, Grodzinsky, Loyd & Wahren,

3 2004). Temperaturen som tas rektalt kommer dock inom minst 30 minuter efter intag av antipyretika fortfarande visa en mer exakt temperatur (i förhållande till kärntemperaturen) då temperaturen i ändtarmen “släpar efter” då den är längre ifrån hypotalamus (Giuliano, Scott, Elliot & Giuliano, 1999; Robinson, Charlton, Seal, Spady & Joffres, 1998; Sund-Levander, 2014). Det omvända gäller när antipyretikan slutar verka och hypotalamus ställer tillbaka temperaturen till feber, högre temperatur kan då tidigare uppmätas i örat än i ändtarmen (Giuliano, Scott, Elliot & Giuliano, 1999).

Patientens rätt till självbestämmande

Enligt författarnas erfarenheter från praktik och arbete har sällan patienterna något val när det gäller vilken temperaturmätningsmetod som ska tillämpas. För att skapa förutsättningar för att patienten själv ska kunna delta i beslut om vård och behandling, t.ex. vid beslutet om vilken temperaturmätningsmetod som ska användas, krävs att vårdpersonalen och patienten har en öppen kommunikation och delar information med varandra så att patienten får veta det som behövs för att kunna delta i de beslut som fattas (Fossum & Arborelius, 2004; McWilliam, Brown & Stewart, 2000). Om inte patienten får erforderlig information kan hen ej heller fatta välgrundade beslut och därmed försvåras självbestämmandet, detta i strid med Patientlagen (SFS, 2016:727). Välgrundade beslut förutsätter att patienten känner till sina rättigheter, att patienten ges den tid och det stöd som krävs för att välja och fatta beslut om sin egen vård.

För att fatta ett välgrundat beslut måste patienten även känna till konsekvenserna av de olika alternativen (Rodwell, 1996). För att uppnå de målsättningar som Patientlagen (SFS,

2016:727) behandlar måste vårdpersonalen överlåta en del av sin makt till patienten samt i möjligaste mån arbeta för att ta reda på patientens vilja och ge hen sitt stöd (Lidén, 2014).

Enligt Florin, Ehrenberg och Ehnfors (2006) önskar patienter att vara delaktiga i beslut kring sin egen vård i olika stor utsträckning beroende på vilket område inom vården som berörs (t.ex. smärta eller psykosocialt). Robinson och Thomson (2001) konstaterar att vårdpersonal har svårt att veta i vilken grad patienter vill fatta beslut kring sin egen vård medan Florin m.fl (2006) konstaterar att sjuksköterskor inte tar tillräcklig hänsyn till patienternas önskemål om delaktighet. Det är alltså viktigt att vårdpersonalen informerar och tillfrågar patienten för att möjliggöra hens delaktighet i sin egen vård.

4 Teoretisk ram

Enligt King är varje person unik och har olika erfarenheter och bakgrund, vilket kan förklara varför två personer som går igenom samma sak kan uppleva den olika (Alligood, 2014;

Sitzman & Eichelberger, 2011), exempelvis upplevelsen av temperaturmätning. Vårdpersonal kan inte förutspå vilken av termometrarna patienterna föredrar och bör därför ge dem

möjligheten att välja mellan flera olika mätmetoder.

King har bl.a. formulerat sin syn på individen som någon som har kapacitet att tänka, veta och fatta beslut. Hon har konstaterat att hälsan är beroende av kontinuerliga justeringar för att hantera stress såväl inombords som i den yttre miljön (Alligood, 2014). Sambandet mellan Kings syn på individen och hälsa, och studiens frågeställningar är att studien kan ge förståelse för vikten av patientens rätt till valmöjlighet för att själv kunna förbättra sin hälsa. King (1981, refererad i King, 2007) menar att patienten har rätten att ta del i beslutsfattande som påverkar dess liv och hälsa, och att vårdpersonalen har ett ansvar att delge information som hjälper individen att fatta dessa beslut. Vårdpersonalen bör se till patientens uppfattning i enskilda frågor för att kunna skapa överensstämmande målsättningar.

Studien som utförs följer Kings teori då det förväntas att urvalet har upplevt

temperaturmätningar olika beroende på deras tidigare erfarenheter. För vårdpersonal är patientens upplevelser och tankar viktiga för att främja dess självbestämmande och

delaktighet i vården (Florin et al., 2006). Den huvudsakliga kopplingen mellan studien och omvårdnadsteorin är att båda handlar om den individuella patientens upplevelse av

omvårdnadsåtgärder samt att båda vill framhäva vikten av individanpassad sjukvård.

King har uttryckt att vårdpersonalens mål är att assistera individer att få, bibehålla och återställa sin hälsa. För att uppnå dessa mål måste en öppen kommunikation mellan vårdpersonalen och patienten ske, såväl verbalt som ickeverbalt (Sitzman & Eichelberger, 2011). Enligt King (1999) finns det tre grundläggande rättigheter relaterade till patientens autonomi: rätten till privatliv, rätten till självbestämmande och rätten till information för att göra informerade val. En av de saker som bör kommuniceras är de olika val patienten har i sjukvården, exempelvis valet mellan olika temperaturmätningsmetoder.

5 Problemformulering

Tidigare forskning belyser att rektal temperaturmätning bör prioriteras före öron, oral och andra perifera mätmetoder (Carlsson, 2010; Craig et al., 2002; Niven et al., 2015), ändå noterades under praktik och arbete att örontermometer används frekvent på vårdavdelningar utan att patienten tillfrågats om de föredrar en annan mätmetod.

Valet av temperaturmätningsmetod beror idag på hur stora kraven är på ett exakt mätvärde och patientens fysiska möjlighet till mätningen, men patientens upplevelse och vad som är viktigt för hen i valet av de olika mätmetoderna finner författarna inte någon forskning kring.

Därför kan dessa faktorer inte heller styra vilka termometrar som ska användas i dagsläget.

För att se till Patientlagen (SFS, 2016:727) där målet är att stärka och främja patientens delaktighet, integritet och självbestämmande kan ett underlag som visar eventuella skillnader mellan olika ålders- och könsgrupper vara till hjälp vid valet av vilka termometrar som ska finnas på avdelningen. Skillnader som kan påverka valet av termometer kan vara upplevt obehag av olika temperaturmätningsmetoder, föredragen mätmetod och föredragen

karakteristika hos mätmetoden. Ett sådant underlag bör också ge vårdpersonal möjlighet att ge varje enskild patient den information som behövs för att kunna fatta ett välinformerat beslut om vilken temperaturmätningsmetod hen föredrar. Om vårdpersonal inte tar hänsyn till patientens vilja och önskemål finns risken att en temperaturmätningsmetod som upplevs obehaglig används i onödan.

Syfte

Syftet var att undersöka patienters upplevda och förväntade obehag samt preferenser av temperaturmätningsmetoder, totalt sett och fördelat på köns- och åldersgrupper.

Frågeställningar

 Hur mycket skattar patienter upplevt och förväntat obehag vid olika temperaturmätningsmetoder (öron-, rektal- och oraltermometer)?

6

 Finns det någon skillnad avseende patienternas ålder och kön vad gäller upplevt och förväntat obehag vid olika temperaturmätningsmetoder (öron-, rektal- och

oraltermometer)?

 Tycker patienter att mätmetodens precision, tiden det tar att mäta eller att mätningen inte är obehaglig är viktigast?

 Vilken av de utvalda mätmetoderna (öron-, rektal- och oraltermometer) föredrar patienterna?

 Finns det någon skillnad mellan de som mätt sin temperatur med en viss mätmetod (öron-, rektal- och oraltermometer) och de som inte gjort det avseende skattning av obehag av samma mätmetod?

METOD

Design

Studien är en kvantitativ, deskriptiv tvärsnittstudie, detta för att kunna presentera data på ett sätt som ger en bild av populationen som undersöks vid en viss tidpunkt (Ejlertsson, 2012;

Polit & Beck, 2014). Studiedesignen möjliggör användandet av icke parametriska tester eftersom data som samlas in är på ordinalskalenivå. Testerna gör att det går att se om en eventuell statistisk skillnad mellan olika ålders- och könsgrupper förekommer (Polit & Beck, 2014). Datainsamlingen genomförs genom ifyllandet av en enkät som författarna utformade för denna studie (se Bilaga 1).

Urval

Ett strategiskt bekvämlighetsurval användes då de tillfrågade studiedeltagarna var patienter vårdades på slutenvårdsavdelningar i författarnas närhet samt att studiedeltagarna förväntades ha upplevt temperaturmätning med åtminstone en av de utvalda mätmetoderna (öron-, rektal- eller oraltermometer) under det senaste året (Polit & Beck, 2014).

Studien inleddes med att kontakta avdelningscheferna på två medicinavdelningar och en infektionsavdelning i Mellansverige för att få tillstånd att genomföra undersökningen.

Avdelningschefen på medicinavdelning 1 och 2 samt avdelningschefen på

7 infektionsavdelningen gav tillstånd att utföra studien och insamlingen av data genomfördes vid ett tillfälle per avdelning. Medicinavdelning 1 valdes eftersom kontakten redan var etablerad genom verksamhetsförlagd utbildning på avdelningen, medan medicinavdelning 2 och infektionsavdelningen var strategiskt utvalda med tanke på att det ofta utförs

temperaturmätningar där.

Inklusionskriterier

Vuxna (>18 år), icke medvetandepåverkade patienter inom slutenvård. Studiedeltagarna skulle kunna skriva och förstå svenska för att undvika missförstånd.

Exklusionskriterier

Barn (<18 år), patienter som var medvetandepåverkade och patienter som inte hade tillräckliga kunskaper i svenska för att klara av att läsa informationsbrevet och svara på frågorna i enkäten. Studiedeltagarna fick inte ha någon funktionsnedsättning som kunde förhindra ett korrekt svar i enkäten eller som kunde orsaka missförstånd, t.ex. stark synnedsättning eller kognitiv funktionsnedsättning.

Rutiner

Avdelningarna som deltog i studien använde huvudsakligen örontermometer för att kontrollera temperaturen på sina inneliggande patienter.

Datainsamlingsmetod

Själva undersökningen genomfördes genom ifyllandet av en enkät (se Bilaga 1). Enkäten innehöll sex stycken frågor; en flervalsfråga, en skalfråga, två rangordningsfrågor samt två demografiska frågor gällande kön och ålder (Ejlertsson, 2012). Frågorna i enkäten valdes fram för att på ett så koncist och lätt sätt som möjligt besvara studiens syfte och

frågeställningar samt för att analyser skulle kunna genomföras (Hansagi & Allebeck, 1994).

Dessa besvarades genom att studiedeltagarna fyllde i de svar de tyckte stämde bäst. Frågorna besvarade huruvida patienterna på de utvalda avdelningarna skattade sitt obehag vid

användningen av tre utvalda temperaturmätningsmetoder (öron-, rektal- och oraltermometer), vilken av de tre utvalda termometrarna de föredrog mest samt vilken av de tre karakteristika

8 för en termometer (snabbhet, korrekthet eller att den inte är obehaglig) de ansåg var viktigast.

Frågorna som behandlade patienternas upplevda obehag av olika temperaturmätningsmetoder avhandlade enbart upplevelser från ett år tillbaka, detta för att minska risken för minnesbias (Ejlertsson, 2012). De som inte hade upplevt temperaturmätning med en viss mätmetod under det senaste året skattade istället det förväntade obehaget av den mätmetoden.

När enkäten utformades användes “think out loud”-intervjuer där olika personer i författarnas närhet testade enkäten. Under tiden de fyllde i enkäten berättade de högt vad de tänkte, om det var något de funderade över eller om det var något de inte förstod. Därefter ställdes

kontrollfrågor för att se om kritiken var rätt uppfattad eller för att kontrollera oklarheter.

Utifrån resultatet av dessa intervjuer genomfördes förändringar i enkäten (Hansagi &

Allebeck, 1994). Detta gjordes tills enkäten ansågs vara fri från så många misstolkningar och fel som möjligt, vilket skedde efter fyra intervjuomgångar med två till fyra deltagare i varje.

De förändringar som gjordes i enkäten var ändringar av formulering på vissa av frågorna till ett mer alldagligt och lättförståeligt språk. Vissa nyckelord underströks och fetstilades också för att öka chansen för att studiedeltagarna skulle förstå frågorna rätt. Inledningsvis var skalfrågan (se Bilaga 1, fråga 4) graderad 1-10 med lägsta värdet “mycket behaglig”, mitten på skalan “varken obehag eller behaglig” och maxvärdet “mycket obehaglig”. Då denna skala, vid “think out loud”-intervjuerna visade sig vara svårförståelig ändrades skalan till att enbart mäta graden av obehag på en 1-10-gradig skala där 1 motsvarar “varken obehaglig eller behaglig” och 10 motsvarar “mycket obehaglig”. Studien tar därmed inte hänsyn till om någon av studiedeltagarna uppfattar någon av mätmetoderna som behaglig.

Tillvägagångssätt

Enkäterna och informationsbreven (se Bilaga 1, 2a, 2b) innehållande syftet med studien, hur data skulle hanteras och kontaktuppgifter, lämnades ut till de avdelningar där studien skulle genomföras. En sjuksköterska på avdelningarna ansvarade för utdelningen och insamlingen av enkäterna på ett datum som i förväg var bestämt i samråd med avdelningscheferna, detta för att minska risken för att samma patient skulle besvara två enkäter.

9 För att få kännedom om eventuellt bortfall behövdes information från vårdpersonalen om hur många som var inlagda på avdelningen vid undersökningstillfället, hur många som föll bort p.g.a. exklusionskriterna eller inte uppfyllde inklusionskriterierna samt hur många som

tackade nej till att svara på enkäten. En bilaga (se Bilaga 3) skickades med informationsbrevet till avdelningen där sjuksköterskan ansvarade för att fylla i ovanstående information och lägga den i en insamlingsmapp tillsammans med de besvarade enkäterna.

Under de utvalda dagarna för genomförandet av studien besöktes avdelningarna vid två tillfällen, inledningsvis för att ge information och dela ut enkäter till ansvarig sjuksköterska och därefter för att inhämta de besvarade enkäterna och bilagan om bortfallen. Det fanns en risk att patienterna fick olika information från vårdpersonalen angående enkäten när dessa delades ut, men alla tog del av det medföljande informationsbladet. Den ansvariga

sjuksköterskan informerades om att informationen till patienterna stod där och att de enbart skulle presentera studien utifrån det som framgick av informationsbladen. Sjuksköterskan fick själv besluta om vem eller vilka i vårdpersonalen som skulle dela ut enkäterna eftersom om en utomstående delat ut dem så hade information om patienternas hälsotillstånd behövts för att få reda på om patienterna passar in i inklusions- eller exklusionskriterierna, vilket hade stridit mot Offentlighets- och sekretesslagen (SFS, 2009:400).

Forskningsetiska överväganden

Vid skapandet av enkäten och informationsbladet till studiedeltagarna formulerades texten och frågorna så att risken för att någon av studiedeltagarna skulle ta illa upp eller känna sig kränkt bedömdes vara låg. Beslutet fattades att ha anonyma enkäter, så i och med att den information som inhämtades inte behandlade uppgifter som kunde kopplas till en enskild individ, fanns inget krav på att följa bestämmelserna för hantering av personuppgifter enligt Personuppgiftslagen (SFS, 1998:204) vid hanteringen av svaren från enkäterna.

Informerat samtycke uppnåddes från patienterna genom att dessa blev informerade med hjälp av det medskickade informationsbladet (se Bilaga 2b) som bl.a. behandlade vad som ville åstadkommas med studien, hur undersökningen skulle gå till och att patienterna var anonyma.

Det informerade samtycker var således i enlighet med Lagen om etikprövning av forskning som avser människor (SFS, 2003:460) 17 §.

10 Diskussioner mellan författarna gällande om det var rätt att genomföra studien på sjuka

människor samt om det var försvarbart att belasta vårdpersonalen genomfördes innan studiens påbörjan. Genom att korta ned enkäten så mycket som möjligt och enbart utföra

undersökningen under en dag drogs slutsatsen att studien var etiskt försvarbar med hänsyn till att den har potential att utveckla sjuksköterskeprofessionen (International Council of Nurses, 2014). De etiska överväganden (utöver författarnas egna överväganden som kan ses ovan) som genomfördes innan studiens påbörjan skedde även av handledare, examinator och de berörda avdelningscheferna.

Ingen information i studien behövde etikprövas enligt Lagen om etikprövning av forskning som avser människor, eftersom studien inte behandlar känsliga personuppgifter eller fysiska undersökningar (SFS, 2003:460). Studien behövde inte heller genomgå ett rådgivande yttrande från en regional etikprövningsnämnd (Etikprövningsnämnderna, i.d.).

Bearbetning och analys

Data bearbetades i datorprogrammet SPSS för att utformas i frekvenstabeller, utvisa central- och spridningsmått samt för att genomföra statistiska tester.

På frågeställningarna hur patienter skattar sitt obehag, vilka karakteristika som är viktigast och vilken mätmetod som patienterna föredrar användes deskriptiv statistik; tabeller redovisar den data som samlats in, fördelat på ålder och kön.

För att jämföra äldre och yngre studiedeltagares svar delades urvalet in i två åldersgrupper vid medianåldern istället för medelåldern då åldersspannet var snedfördelat samt för att få

jämnstora undersökningsgrupper då antalet studiedeltagare var lågt (Ejlertsson, 2012; Polit &

Beck, 2014). Uppdelningen av kön fördelades på två grupper, ”Man” och ”Kvinna”, då ingen av studiedeltagarna definierade sig som “Annat”.

Vid de resterande två frågeställningarna användes Mann Whitney U-test för att se om

skillnaderna var statistiskt signifikanta (Ejlertsson, 2012). Frågeställningarna var om det fanns

11 någon skillnad mellan de olika patientgrupperna avseende skattat obehag vid de olika

mätmetoderna och om det fanns en skillnad i skattning av obehag mellan de som upplevt mätmetoderna och de som skattade förväntat obehag.

Mann Whitney U-test användes vid de frågor en medianskillnad kunde utläsas och där grupperna var tillräckliga stora för att analyserna skulle vara pålitliga, i syfte att jämföra mellan grupperna (Ejlertsson, 2012). Sedan kontrollerades det om nollhypotesen, att det inte fanns någon skillnad, stämde eller kunde förkastas genom att se om det fanns en signifikant skillnad mellan grupperna eller inte. För att förkasta nollhypotesen krävdes en signifikansnivå på 0,05 (Ejlertsson, 2012; Hansagi & Allebeck, 1994).

RESULTAT

Totalt var det 24 patienter på medicinavdelning 1, 14 patienter på medicinavdelning 2 och 28 patienter på infektionsavdelningen (totalt 66 patienter). Av de 31 besvarade enkäterna som samlades in hade 14 stycken blivit felaktigt ifyllda (besvarade på annat sätt än vad som var tänkt) eller hade icke besvarade frågor. De frågor som var besvarade korrekt i de felaktigt ifyllda enkäterna kom fortfarande att användas i resultatet.

Tabell 1. Översikt av studiedeltagare.

Totalt Medicinavdelning 1 Medicinavdelning 2 Infektionsavdelning

Besvarade enkäter, n 31 11 8 12

Medianålder (IQR) 70¹ 74 (14) 67 (10)¹ 69 (12,5)

Åldersspann, min – max 18 – 92 19 – 92 52 – 87 18 – 80

Män, n 16 5 4 7

Kvinnor, n 15 6 4 5

Bortfall², n 8 4 1 3

1 Internt bortfall: 1 patient uppgav ej sin ålder.

2 Patienter som tillfrågades, men tackade nej till att delta i studien.

12 Upplevt respektive förväntat obehag vid olika temperaturmätningsmetoder

Tabell 2. Upplevt obehag och förväntat obehag vid olika temperaturmätningsmetoder.

Upplevt obehag av öronterm.

Förväntat obehag av öronterm.

Upplevt obehag av rektalterm.

Förväntat obehag av rektalterm.

Upplevt obehag av

oralterm.

Förväntat obehag av oralterm.

n (internt bortfall¹)

30 (0) 1 (0) 6 (7) 18 (7) 14 (7) 10 (7)

Median² (IQR)

1 (1) 9 (-) 3,5 (4,5) 7,5 (6) 2,5 (4,25)* 2 (4)*

1 Bortfallet bestod av de som besvarat frågan felaktigt eller valt att inte besvara frågan alls.

2 Medianskattningen är på skalan 1-10 där 1 = Varken behaglig eller obehaglig, 10 = Mycket obehaglig.

* Ett Mann Whitney U-test genomfördes för att utröna om skillnaden mellan upplevt och förväntat obehag är statistisk signifikant.

Majoriteten (21 av 30 patienter) som hade upplevt mätning med örontermometern svarade att denna varken var obehaglig eller behaglig. Sett utifrån medianen så var örontermometern upplevd som den minst obehagliga mätmetoden, följt av oraltermometern och den mest obehaglig var rektaltermometern (se Tabell 2).

13 Skillnaden mellan åldersgrupper och kön avseende upplevt obehag av olika

temperaturmätningsmetoder

Tabell 3a. Olika åldersgruppers upplevelse av obehag och förväntat obehag.

Zs

Upplevt obehag av öronterm.

Förväntat obehag av öronterm.¹

Upplevt obehag av rektalterm.

Förväntat obehag av rektalterm.

Upplevt obehag av

oralterm.

Förväntat obehag av oralterm.¹

≤70 år, n 15 1 3 11 9 5

≥71 år, n 14 3 6 5 4

Medianskattning² (IQR) ≤70 år

1 (0) 2 (-) 9 (6)* 1 (3)* 1 (3)

Medianskattning² (IQR) ≥71 år

1 (2) 6 (-) 6 (6)* 5 (4)* 2,5 (3,75)

Tabell 3b.

Män, n 16 3 9 6 6

Kvinnor, n 14 1 3 9 8 4

Medianskattning² (IQR) män

1 (1,75) 6 (-) 5 (5)* 3,5 (5,25)* 4,5 (4,25)

Medianskattning² (IQR) kvinnor

1 (1) 2 (-) 10 (3)* 2,5 (3,5)* 1 (1,5)

1 Förväntat obehag av örontermometern skattades enbart av en individ, varför data ej presenteras här.

2 Medianskattningen är på skalan 1-10 där 1 = Varken behaglig eller obehaglig, 10 = Mycket obehaglig.

* Ett Mann Whitney U-test genomfördes för att utröna om skillnaden mellan upplevt och förväntat obehag är statistisk signifikant.

Skillnaden mellan åldersgrupperna avseende upplevt obehag vid oral mätning var inte statistiskt signifikant (p = 0,075, U = 9,5). Detsamma gällde för förväntat obehag av rektal mätning (p = 0,566, U = 27,5). Ingen statistiskt signifikant skillnad fanns mellan de olika könen avseende det förväntade obehaget av rektaltermometer (p = 0,068, U = 20,5) och upplevt obehag av oraltermometer (p = 0,691, U = 21). Det fanns således ingen skillnad avseende upplevt eller förväntat obehag mellan könen eller åldersgrupperna (se Tabell 3a, 3b).

De övriga temperaturmätningsmetoderna hade för små grupper eller för liten skillnad i medianskattning för att ett Mann Whitney U-test skulle vara relevant.

Olika köns upplevelse av obehag och förväntat obehag.

14 Tabell 4b. Rangordning av karakteristika, exkl. ej komplett ifyllda enkäter¹.

Patienternas preferenser avseende mätmetoders karakteristika

Tabell 4a. Rangordning av karakteristika, inkl. ej komplett ifyllda enkäter.

1Presenteras för att möjliggöra rangordning mellan svaren.

De flesta studiedeltagarna tyckte att den viktigaste karakteristikan hos en mätmetod var att den var så korrekt som möjligt (se Tabell 4a och 4b). Huvuddelen av studiedeltagarna (n = 18) ansåg att temperaturmätningsmetodens korrekthet var den viktigaste karakteristikan, därefter kom att mätningen gick snabbt och sist kom att mätningen ej var obehaglig, sett utifrån summeringen av varje enskild karakteristika (båda tabellerna förespråkar samma ordning av karakteristika).

Korrekt, n Snabbt, n Ej obehaglig, n

Viktigast 18 7 1

Näst viktigast

6 8 9

Minst viktig 0 10 13

Korrekt, n Snabbt, n Ej obehaglig, n

Viktigast 17 5 1

Näst viktigast

6 8 9

Minst viktig 0 10 13

15 Patienternas preferens av termometer

Tabell 5. Föredragen termometer¹.

Öronterm. Rektalterm. Oralterm.

Föredrar mest 21 0 0

Föredrar näst mest 0 1 20

Föredrar minst 0 20 1

1Enbart enkäter som satte alla tre termometrarna i prioritetsordning gentemot varandra redovisas (21 st.).

Bortfallet i denna tabell berodde på felaktigt ifyllda enkäter (10 st.).

I första hand ville patienterna använda örontermometern, i andra hand oraltermometern och i tredje hand rektaltermometern när de ställdes inför dessa tre alternativ (se Tabell 5).

Skillnader mellan upplevt och förväntat obehag

Ett Mann Whitney U-test visade inte någon signifikant skillnad mellan upplevt obehag och förväntat obehag vid oraltermometeranvändning (p = 0,583, U = 61). Det var för få

studiedeltagare för att genomföra samma analys mellan upplevt och förväntat obehag vid de övriga temperaturmätningsmetoderna. Skillnaden i median pekade dock på att

förväntningarna på rektal temperaturmätning (7,5) var obehagligare än hur det faktiskt upplevts (3,5) (se Tabell 2).

DISKUSSION

Örontermometer som mätmetod ansågs vara mindre obehagligt än oral- och rektal

temperaturmätning. Patienterna ansåg att den viktigaste karakteristikan hos mätmetoden var att den var korrekt, därefter att den gick snabbt och i tredje hand att den inte var obehaglig.

Den mest föredragna termometern var örontermometern, följt av oraltermometern och sist rektaltermometern.

Det fanns ingen statistiskt signifikant skillnad mellan ålders- och könsgrupperna avseende förväntat obehag eller upplevt obehag av de olika mätmetoderna. Det fanns heller ingen

16 statistiskt signifikant skillnad mellan de som hade upplevt termometrarna och de som skattat ett förväntat obehag av samma mätmetoder.

Resultatdiskussion

Medianskattningen och kvartilavståndet (IQR) för upplevt obehag av de olika termometrarna var låg: örontermometern 1(1), oraltermometern 2,5 (4,25) och rektaltermometern 3,5 (4,5) (se Tabell 2). Studiedeltagarna som hade erfarenhet av örontermometern, vilket var alla förutom en, skattade att det var den minst obehagliga mätmetoden. Dock var antalet som hade erfarenhet av rektaltermometern (n = 6) för få för att medianvärdet skulle vara tillförlitligt.

Resultatet kan bero på att majoriteten av studiedeltagarna hade upplevt en mätning med örontermometern, men att alla inte hade erfarit en mätning med de andra mätmetoderna, t.ex.

hade en patient upplevt rektal mätning, men inte oral och svarade också att denne föredrog rektal mätning före oral. Om fler studiedeltagare hade upplevt oraltermometern och färre upplevt örontermometern hade resultatet kunnat se annorlunda ut, studiedeltagarna hade då kanske skattat oraltermometern som den mest behagliga mätmetoden.

Det förväntade obehaget kan påverkas av många faktorer t.ex. okunskap om en mätmetod eller rädsla från en tidigare upplevelse. Det är sjuksköterskans roll att framföra nödvändig information så att patienten kan delta och förstå varför vissa undersökningar genomförs (King, 1999). Tidigare vinster och förluster, men också förväntade framtida vinster och förluster vägs mot varandra när individen ställs inför ett val (Juliusson, Karlsson & Gärling, 2005). Detta val kan kopplas till individens förväntningar på undersökningens obehagsnivå i jämförelse med eventuell vinst i precision hos en mer obehaglig temperaturmätningsmetod, t.ex. vinsten i precision vid användningen av rektaltermometer (Carlsson, 2010; Niven et al., 2015) kontra ett högt förväntat obehag. Utan information om upplevelsen av mätmetoderna från sjuksköterskan skulle valet av temperaturmätningsmetod enbart vara grundat på patientens egna föreställningar, det förväntade obehaget. Mer forskning kring ämnet är nödvändigt för att med större säkerhet kunna erbjuda den minst obehagliga

temperaturmätningsmetoden då våra undersökningsgrupper var för små för att kunna jämföras sinsemellan och möjliggöra en större generaliserbarhet.

Det fanns ingen statistiskt signifikant skillnad mellan ålders- och könsgrupperna, även om en medianskillnad förekom. Ett exempel där det var en stor medianskillnad var vid skattningen

17 av förväntat obehag av oraltermometer för män (4,5) och kvinnor (1) (se Tabell 3b). Inga test kunde dock utföras för att utröna om det fanns en signifikant skillnad eftersom grupperna var för små. För att med större säkerhet kunna konstatera att ingen skillnad finns mellan olika ålders- och könsgrupper behöver en liknande studie med ett större antal studiedeltagare från de olika köns- och åldersgrupperna genomföras. I och med att ingen skillnad mellan de olika grupperna kunde påvisas bör heller inte vårdpersonalen i dagsläget anpassa informationen eller ge olika val till patienterna beroende på könstillhörighet eller åldersgrupp.

Med hänsyn till den belastning samhället idag lägger på sjukvården med fler akutbesök ledande till ökade väntetider (Socialstyrelsen, 2015) och med den åldrande befolkningen (Lundkvist, 2013) behöver åtgärder från sjukvårdens sida vidtas. Om en tydlig skillnad mellan grupperna hade påvisats så skulle sjuksköterskan ges ett verktyg för att inledningsvis kunna presentera dem mest föredragna temperaturmätningsmetoderna för patientgrupperna. Ett sådant verktyg kan underlätta och påskynda vården för vårdpersonalen och därmed i förlängningen förbättra folkhälsan.

Studiedeltagarna ansåg att korrekthet var den viktigaste karakteristikan. Dock visar detta på att de kanske trodde att örontermometern, vilket var mätmetoden flest studiedeltagare föredrog, också var den mest precisa eller lika precis som övriga metoder - vilket inte stämmer (Craig, Lancaster, Taylor, Williamson & Smyth, 2002; Niven et al., 2015). Den termometer som ger det mest exakta mätvärdet är enligt Niven et al. (2015) och Carlsson (2010) rektaltermometern. Den karakteristika som studiedeltagarna tyckte var minst viktig var att termometern ej var obehaglig. Studien visade att rektaltermometern upplevdes som mest obehaglig, det var också den mätmetod som studiedeltagarna föredrog minst av de tre utvalda metoderna. Alltså ansåg studiedeltagarna att den mest precisa termometern också var den mest obehagliga, men de säger också att de föredrog precision före att mätmetoden ej var obehaglig. Om patienterna var medvetna eller inte om vilka termometrar som är den mest precisa kan inte avgöras, men majoriteten av de som svarat har alltså valt en karakteristika som inte stämmer överens med den termometer de föredragit mest. Vad detta beror på kan det bara spekuleras kring. Ytterligare forskning krävs för att ta reda på om dessa motsägelsefulla resultat beror på okunskap om termometrarnas precision eller annat.

Det framgick av resultatet att örontermometern var den mest föredragna av de tre termometrar som ingick i studien. Författarnas erfarenhet från praktik och arbete säger att det också är

18 örontermometern som oftast används inom vården, vilket utifrån denna studie innebär att de flesta patienter idag blir mätta med den termometer de föredrar - detta även om de inte blir tillfrågade angående preferens innan. Eftersom studien inte tar hänsyn till alla

termometertyper som finns så kan påståendet ovan ej uttalas med säkerhet. Dock valde författarna att undersöka temperaturmätningsmetoder som i förhållande till andra perifiera mätmetoder ligger närmre kärntemperaturen, varför de också rekommenderas vid mätning av kroppstemperatur inom vården (Carlsson, 2010). I vissa fall, då kravet på termometerns precision är högre, t.ex. vid screening för feber på en akutmottagning, är inte

örontermometern tillräckligt precis. En central termometer, t.ex. rektaltermometern, krävs för att få en mer exakt temperatur (Duberg, Lundholm & Holmberg, 2007; Niven et al., 2015).

Örontermometern är bra på att detektera snabba förändringar i kroppstemperatur (Duberg, Lundholm & Holmgren, 2007; Giuliano, Scott, Elliot & Giuliano, 1999; Robinson, Charlton, Seal, Spady & Joffres, 1998; Sund-Levander, 2014), så valet av termometer är alltså inte enbart beroende på preferens utan också kravet på precision, tid för intag av antipyretika (Sund-Levander, Grodzinsky, Loyd & Wahren, 2014), om febern svänger ofta och hastigt samt individens kroppsliga förutsättningar för mätning. Det är viktigt att förklara varför vårdpersonalen vill använda en viss temperaturmätningsmetod för att patienten skall förstå syftet och kunna vara delaktig i beslutet. Detta går i linje med Kings grundläggande

rättigheter relaterade till patientens autonomi (King, 1999) och följer även Patientlagen (SFS, 2016:727).

Det fanns ingen statistiskt signifikant skillnad mellan skattning av förväntat obehag och upplevt obehag, men författarna tror att om patienterna hade erfarenhet av

temperaturmätningsmetoden eller inte har påverkat vilket obehag dessa skattat, då en faktisk upplevelse kan vara annorlunda jämfört med en förväntad upplevelse. Detta styrks av

skillnaden i median mellan de som hade upplevt rektal mätning (3,5) och de som enbart skattade det förväntade obehaget för samma mätmetod (7,5). Dock var grupperna för små för att data skulle vara pålitlig. Även om ett mönster i obehag skulle kunna påvisas, t.ex. om majoriteten av kvinnor skulle uppleva en temperaturmätningsmetod som mer obehaglig än hur majoriteten av män upplever den, kan dock en enskild individs reaktion inte förutspås enligt King (Alligood, 2014). Detta innebär att resultatet inte är applicerbart på alla individer, även om det stämmer på de flesta.

19 I verksamheten bör sjuksköterskan i första hand välja den mätmetod som passar bäst utifrån hans eller hennes kunskap om patienten och patientens tillstånd, t.ex. rektal mätning vid screening efter feber på en akutmottagning eller att inte använda örontermometer vid

öroninflammation. När ett alternativ läggs fram bör även en motivering av sjuksköterskans val av termometer presenteras tillsammans med information om förväntat obehag och upplevt obehag, men för att kunna erbjuda den sortens information behöver fler studier genomföras.

Även eventuell valmöjlighet av andra mätmetoder bör framgå för att möjliggöra ett informerat val (King, 2007; King, 1999).

Metoddiskussion

De olika mätmetoderna är mer eller mindre precisa, men alla visar en temperatur nära

kroppstemperaturen, vilket inte beskrevs i enkäten innan frågan om vilken karakteristika som var viktigast (se Bilaga 1, fråga 6). En svaghet i denna studie är att detta kan ha gjort så att studiedeltagarna blivit styrda att prioritera alternativet ”Att mätningen visar så korrekt

temperatur som möjligt” som den viktigaste karakteristikan då det inte finns något syfte att ta temperaturen om inte resultatet är någorlunda tillförlitligt. Hade studien gjorts om så hade en omformulering av frågan avseende karakteristika gjorts genom att förklara förutsättningarna enligt ovan. En kvalitativ intervjustudie med syftet att ta reda på vilka karakteristika som anses vara relevanta vid valet av termometer och om det finns andra aspekter än obehaget att ta hänsyn till borde ha genomförts innan denna studie. Detta för att studien utöver det

författarna tycker också skulle kunnat baseras på vad den utvalda populationen anser vara relevant vid valet av termometer. Om det genomförs en sådan intervjustudie vore det intressant att definiera ”obehag” och vad som är orsakerna till obehaget.

Vilka diagnoser patienterna hade som möjligen kunde ha påverkat skattningen av

mätmetoderna i enkäten bortsågs ifrån, då denna parameter skulle bli för komplex för att ta med i denna studie. Det vore intressant att genomföra ytterligare studier för att undersöka, inte bara om det finns skillnader mellan patienter med olika diagnoser, utan även om patienters etnicitet och tidigare upplevelser från vården påverkar valet samt upplevelsen av olika termometrar.

Avseende ålder hade studien ett snedfördelat åldersspann där det endast var fyra

studiedeltagare som var under 60 år och resterande var 60 år eller äldre (n = 26). Detta gjorde

20 således att medianåldern, och därmed gränsen mellan åldersgrupperna, blev hög (70 år). För att se om det finns en skillnad mellan yngre och äldre bör avdelningar med en högre andel yngre patienter tillfrågas. Det jämfördes inte om det fanns en skillnad mellan en kombination av ålder och kön, t.ex. äldre kvinnors skattning kontra unga kvinnors skattning. Detta

eftersom grupperna då skulle blivit för små och resultatet därmed inte tillförlitligt (Ejlertsson, 2012).

Vid jämförelserna mellan åldersgrupperna framgick ett p-värden på bl.a. 0,068 och 0,075, vilket tangerar den signifikansnivå som valts. Hade en annan signifikansnivå än 0,05 valts så hade vissa nollhypoteser kunnat förkastas, men valet av signifikansnivå gjordes för att minska risken för att skillnaderna skulle vara slumpartade och med hänsyn till forskningspraxis (Polit

& Beck, 2014).

Det som stärkte vår studies reliabilitet var den jämna fördelningen mellan könen och att undersökningen är lätt att replikera. Enkäten var kort och koncis, vilket kan ha bidragit till att fler patienter deltog i studien. Undersökningsgruppen tillhör den population studien skulle baseras på då alla studiedeltagare var inneliggande patienter, men för att kunna generalisera resultatet krävs ett större urval (Polit & Beck, 2014). Då studien inte tar hänsyn till

patienternas sjukdomsbild, diagnoser, etnicitet m.m. och har ett lågt antal studiedeltagare i förhållande till det totala antalet patienter i Sverige är validiteten och generaliserbarheten låg (Polit & Beck, 2014). Cirka 80 % av de tillfrågade patienterna deltog i studien vilket tyder på att studieupplägget var bra (Cook, Dickinson & Eccles, 2009). Det höga deltagarantalet kan ha sin grund i att pennan som användes vid ifyllandet av enkäten fick behållas och att det medskickade informationsbladet var välformulerat.

Valet att basera studien på öron-, rektal- och oraltermometer gjordes med hänsyn till att dessa ansågs kunna användas på majoriteten av patienterna, till skillnad från t.ex.

temperaturmätning i lungartären eller i urinblåsan. Detta eftersom de utvalda

temperaturmätningsmetoderna även ansågs vara mer ekonomiskt och etiskt försvarbara än de mer invasiva mätmetoderna. De valda mätmetoderna var även mer precisa än de övriga

perifiera temperaturmätningsmetoderna (Carlsson, 2010; Sund-Levander, 2016). I och med att studien behandlar tre utvalda termometrar som patienterna skulle skatta och välja mellan fanns risken att detta kan ha påverkat vad studiedeltagarna skattade då de kan ha satt

21 mätmetoderna i jämförelse mot varandra och på så sätt skattat en högre eller lägre siffra för obehag.

Frågorna i enkäten besvarade frågeställningarna i studien om de besvarades korrekt av studiedeltagarna, det totala antalet helt korrekt ifyllda enkäter var 17 av 31 stycken. P.g.a. att vissa frågor i enkäten utelämnades sjönk enkätens validitet och studiens reliabilitet då vissa frågeställningar var beroende av svaren från flera frågor, dock togs det interna bortfallet i beaktande vid analysen av data vilket balanserar upp reliabiliteten för studien (Polit & Beck, 2014).

Studiens design som enkätstudie var inte den mest optimala för att besvara frågeställningarna eftersom risken för minnesbias var överhängande, t.ex. kan studiedeltagarna tidigare än inom ett år före studien ha upplevt en temperaturmätningsmetod och med denna upplevelse i minnet ha skattat vad som i denna studie redovisas som förväntat obehag (Polit & Beck, 2014). En interventionsstudie där studiedeltagarna inledningsvis skattat förväntat obehag följt av att mätning genomförs på dem med de olika temperaturmätningsmetoderna och upplevt obehag tätt därpå skattas hade givit mer trovärdiga resultat, med ytterligare minskad risk för

minnesbias. Valet att ändå genomföra studien som enkätstudie gjordes med hänsyn till patienternas integritet och utsatthet, dock på bekostnad av lägre reliabilitet. Metodvalet baserades också på tidsramen för studien och författarnas kunskaper och erfarenheter av forskning.

En interventionsstudie kan trots ovanstående motivering vara etiskt försvarbar eftersom användningen av en sådan studiedesign i detta ämne bedöms kunna ge resultat med större reliabilitet än fler studier med detta upplägg. Detta eftersom en retrospektiv studie som denna påverkas av minnesbias och även av skillnaden i hur mätningen fysiskt genomförts, till skillnad från en interventionsstudie där skattning kan ske i omedelbar anslutning till mätningen och att mätningarna med större säkerhet kan genomföras på samma sätt (Ejlertsson, 2012; Polit & Beck, 2014). En styrka i valet av metod för denna studie är att svaren på en enkät kan vara mer sanningsenliga än om en intervjustudie genomförs, speciellt när det kommer till känsliga ämnen (Bowling, 2005; Hansagi & Allebeck, 1994). I en intervju kanske studiedeltagarna inte vågar svara att de föredrar rektaltermometern, vilket också var en av anledningarna till att denna studie genomfördes som en enkätstudie.

22 Mer forskning krävs för att se om en skillnad i förväntat och upplevt obehag av de olika temperaturmätningsmetoderna existerar samt en studie kring vad dessa skillnader i sådana fall skulle innebära för individen och för vården. Om sjuksköterskan informerar patienterna om skillnaden mellan förväntat och upplevt obehag skulle detta kunna leda till en förändring i förväntat obehag av temperaturmätningsmetoden och därmed också en minskad oro hos patienterna. För att utreda detta är ett förslag att genomföra en undersökning där en grupp som har fått information om mätmetodens tillvägagångssätt och upplevt obehag jämförs med en kontrollgrupp som inte erhållit samma information för att se om det finns någon skillnad i förväntat obehag.

Bortfall

Det var totalt 66 patienter som vårdades på de vårdavdelningar som ingick i studien. Av dessa uppfyllde 39 patienter inklusionskriterierna, åtta av de tillfrågade patienterna tackade dock nej till att delta vilket resulterade i ett studiedeltagarantal på 31 patienter. Eftersom en del av patienterna besvarade frågorna på ett felaktigt sätt utifrån hur de var tänkta att besvaras, eller utelämnade vissa frågor i enkäten blev det interna bortfallet olika för varje enskild enkätfråga.

Det interna bortfallet består således av felaktigt besvarade frågor i de besvarade enkäterna (Japec, Ahtiainen, Hörngren, Lindén, Lyberg & Nilsson, 1997). Efter genomförandet av studien på medicinavdelning 1 och 2 konstaterades det att ungefär hälften av de besvarade enkäterna till olika grad var felaktigt ifyllda (10 av 19 enkäter, 53 %). För att minska risken för att samma sak skulle ske vid ifyllandet av enkäterna på infektionsavdelningen beslutades det att markera vissa nyckelord i enkäten med överstrykningspenna för att öka chansen att studiedeltagaren uppmärksammade hur enkäten var menad att besvaras. De frågor som huvudsakligen besvarats felaktigt var fråga 4, 5 och 6 (se Bilaga 1). Vilka nyckelord som överströks framgår av de gröna markeringarna i Bilaga 1. Vid studiens genomförande på infektionsavdelningen besvarades fyra av tolv enkäter felaktigt (33 %). Detta visade att överstrykningarna möjligen hade en påverkan på antalet enkäter som fylldes i korrekt.

Trots att det genomfördes “think out loud”-intervjuer i enlighet med metoden som Hansagi och Allebeck (1994) beskriver (med undantaget att dessa inte genomfördes på en grupp liknande studiegruppen) så var det flera studiedeltagare som besvarade enkäten felaktigt. När en enkät utformas är det särskilt viktigt att svarsalternativen är entydiga och klart formulerade

23 eftersom författarna till studien inte är närvarande vid ifyllandet (Bowling, 2005; Hansagi &

Allebeck, 1994). Detta är något som fokuserades på vid utformningen av enkäten, men ytterligare “think out loud”-studier kunde ha varit till hjälp för att uppnå ett lägre internt bortfall.

En svaghet i studien var att information inte samlades in om vilken ålders- eller könsgrupp de som ej önskade ta del i studien tillhörde, vilket omöjliggjorde en bra bortfallsanalys (Hansagi och Allebeck, 1994). Det gick fortfarande att ta reda på det totala bortfallet. Enligt Hansagi och Allebeck (1994) finns det ingen exakt procentsats som säger vad som är en acceptabel nivå för bortfall, men för postenkäter är ett genomsnittligt studiedeltagande 59 % (Cook, Dickinson & Eccles, 2009), vilket är ca 20 % lägre än deltagandet i vår studie (ca 80 %).

Slutsats

De flesta patienter föredrog örontermometern framför oral- och rektaltermometern.

Majoriteten vill också ha en termometer som är så precis som möjligt. Ytterligare studier för att se om det finns en skillnad mellan patienters förväntningar och upplevelser av olika temperaturmätningsmetoder behövs. Även studier som kan utröna om det finns skillnader mellan olika ålders- och könsgrupper rekommenderas.

24

REFERENSER

Alligood, M.R. (red.). (2014). Nursing theorists and their work. (8th ed.). St. Louis, Missouri:

Elsevier/Mosby

Asadian, S., Khatony, A., Moradi, G., Abdi, A. & Rezaei, M. (2016). Accuracy and precision of four common peripheral temperature measurement methods in intensive care patients.

Medical Devices: Evidence and Research, 1(9), 301-308. doi: 10.2147/MDER.S109904

Bentling, S. (2013). Sjuksköterskeprofessionen - En tillbakablick på kompetens och

kunskapskrav. Leksell, J. & Lipp, M. (Red.). Sjuksköterskans kärnkompetenser. (ss. 37-62).

Stockholm: Liber.

Bowling, A. (2005). Quantitative social science: the survey. Bowling, A. & Ebrahim, S. (ed.).

Handbook of health research methods - investigation, measurement and analysis (pp 190- 214). Glasgow: Bell and Bain Ltd.

Carlsson, R. (2010). Säkrare temperaturmätning - Rekommendation för metoder &

utrustningsval inom ÖLL. Örebro läns landsting. Hämtad den 26 maj, 2016 från https://www.regionorebrolan.se/files-

sv/%C3%96rebro%20l%C3%A4ns%20landsting/om%20landstinget/v%C3%A5r%20organis ation/lovs/medicinsk%20teknik/dokument/broschyr%20temperaturm%C3%A4tning%20%C3

%96ll.pdf

Cook, JV., Dickinson, HO. & Eccles, MP. (2009). Response rates in postal surveys of healthcare professionals between 1996 and 2005: An observational study. BMC Health Services Research, 9(1), 160-168. doi:10.1186/1472-6963-9-160

Craig, JV., Lancaster, GA., Taylor, S., Williamson, PR. & Smyth, RL. (2002). Infrared ear thermometry compared with rectal thermometry in children: a systematic review. The Lancet,

25 360(9333), 603-609. doi:10.1016/S0140-6736(02)09783-0

Duberg, T., Lundholm, C. & Holmberg, H. (2007). Örontermometer inte fullgott alternativ till rektaltermometer. Läkartidningen, 104(19), 1479-1482.

Ejlertsson, G. (2012). Statistik för hälsovetenskaperna. Johanneshov: TPB

Etikprövningsnämnderna. (i.d.). Bakgrund/Bestämmelser. Hämtad 3 november, 2016, från http://www.epn.se/start/bakgrundbestaemmelser/

Fallis, W. (2000). Oral measurement of temperature in orally intubated critical care patients:

State-of-the-science review. American Journal of Critical Care, 9(5), 334–343.

Florin, J., Ehrenberg, A. & Ehnfors, M. (2006). Patient participation in clinical decision- making in nursing: a comparative study of nurses’ and patients’ perceptions. Journal of clinical nursing, 15(12), 1498-1508. doi:10.1111/j.1365-2702.2005.01464.x

Fossum. B. & Arborelius, E. (2004). Patient-centred communication: videotaped consultations. Patient Education and Counseling, 54(2), 163-169. doi: 10.1016/S0738- 3991(03)00208-8

Fraden, J. (1991). The Development of Thermoscan Instant Thermometer. Clinical Pediatrics, 30(4), 11-12. doi:10.1177/000992289103000404

Giuliano, K., Scott, S., Elliot, S. & Giuliano, A. (1999). Temperature measurement in critically ill orally intubated adults: a comparison of pulmonary artery core, tympanic, and oral methods. Critical Care Medicine, 27(10), 2188-2193.

26 Hansagi, H. & Allebeck, P. (1994). Enkät och intervju inom hälso- och sjukvård: Handbok för forskning och utvecklingsarbete. Lund: Studentlitteratur

International Council of Nurses. (2014). ICN:s etiska kod för sjuksköterskor (Rev.utg.).

Stockholm: Svensk sjuksköterskeförening. Hämtad 3 november, 2016, från http://www.icn.ch/images/stories/documents/about/icncode_swedish.pdf

Japec, L., Ahtiainen, A., Hörngren, J., Lindén, H., Lyberg, L. & Nilsson, P. (1997).

Minska bortfallet. Stockholm: Statistiska Centralbyrån. Hämtad 3 november, 2016, från http://www.scb.se/statistik/_publikationer/ov9999_2000i02_br_x97%C3%96p9701.pdf

Juliusson, EA., Karlsson, N. & Gärling, T. (2005). Weighing the past and the future in decision making. European Journal of Cognitive Psychology, 17(4), 561-575. doi:

10.1080/09541440440000159

King, I. (1999). A Theory of Goal Attainment: Philosophical and Ethical Implications.

Nursing Science Quarterly, 12(4), 292-296. doi:10.1177/08943189922107205

King, I. (2007). King’s Conceptual System, Theory of Goal Attainment, and Transaction Process in the 21st Century. Nursing Science Quarterly, 20(2), 109-116.

doi:10.1177/0894318407299846

Lidén, E. (2014). Omvårdnadens institutionella inramning. Ehrenberg, A. & Wallin, L. (Red.).

Omvårdnadens grunder: Ansvar och utveckling (2. uppl., ss 135-165). Lund: Studentlitteratur

Lu, S-H. & Dai, Y-T. (2009). Normal body temperature and the effects of age, sex, ambient temperature and body mass index on normal oral temperature: A prospective, comparative study. International Journal of Nursing Studies, 46(5), 661–668. doi:

27 10.1016/j.ijnurstu.2008.11.006

Lu, S-H., Leasure, A-R. & Dai, Y-T. (2009). A systematic review of body temperature variations in older people. Journal of Clinical Nursing, 19(1-2), 4-16. doi: 10.1111/j.1365- 2702.2009.02945.x

Lundkvist, L. (2013). Sveriges framtida befolkning 2013-2060. Stockholm: Statistiska centralbyrån. Hämtad 3 november, 2016, från

http://www.scb.se/Statistik/BE/BE0401/2013I60/BE0401_2013I60_SM_BE18SM1301.pdf

Läkemedelsboken. (2015). Akutmedicin - svåra infektioner initialt. Uppsala:

Läkemedelsverket. Hämtad den 23 maj, 2016 från

http://lakemedelsboken.se/kapitel/akutmedicin/akuta_svara_infektioner- initial_behandling.html

Mackowiak, P-A. (1997). Clinical thermometric measurements. Mackowiak, P-A. (red.).

Fever. Basic Mechanisms and Management. (2nd ed., pp 27-34). Lippincott Raven, Philadelphia, New York

McCance, T. & McCormack, B. (2013). Personcentrerad omvårdnad. Leksell, J. & Lipp, M.

(Red.). Sjuksköterskans kärnkompetenser. (ss. 81-110). Stockholm: Liber.

McWilliam, C-L., Brown, J. & Stewart, M. (2000). Breast cancer patients´experience of patient-doctor communication: a working relationship. Patient Education and Counseling, 39(2-3), 191-204. doi: 10.1016/S0738-3991(99)00040-3

Modell, J., Katholi, C., Kumaramangalam, S., Hudson, E. & Graham, D. (1998). Unreliability of the infrared tympanic thermometer in clinical practice: a comparative study with oral

28 mercury and oral electronic thermometers. Southern medical journal, 91(7), 649-654.

Niven, D-J., Gaudet, J-E., Laupland, K-B., Mrklas, K-J., Roberts, D-J. & Stelfox, H-T.

(2015). Accuracy of peripheral thermometers for estimating temperature: a systematic review and meta-analysis. Annuals of Internal Medicine, 163(10), 768-777. doi: 10.7326/M15-1150

Petersen, MH. & Hauge, HN. (1997). Can training improve the results with infrared tympanic thermometers? Acta Anaesthesiologica Scandinavica, 41(8), 1066-1070. doi:10.1111/j.1399- 6576.1997.tb04837.x

Polit, D.F. & Beck, C.T. (2014). Essentials of nursing research: appraising evidence for nursing practice. (8th ed.). Philadelphia: Wolters Kluwer Health/Lippincott Williams &

Wilkins.

Rabinowitz, RP., Cookson, SY. & Wasserman, SS. (1996). Effects of anatomic site, oral stimulation, and body position on estimates of body temperature. Arch Intern Med, 156(7), 777-780. doi: doi:10.1001/archinte.1996.00440070107012

Robinson, J., Charlton, J., Seal, R., Spady, D. & Joffres, M. (1998). Oesophageal, rectal, axillary, tympanic and pulmonary artery temperatures during cardiac surgery. Canadian Journal of Anaesthesia, 45(4), 317–323. doi:10.1007/BF03012021

Robinson, A. & Thomson, R. (2001). Variability in patient preferences for participating in medical decision making: implication for the use of decision support tools. Quality in Health Care, 10(1), 34-38. doi:10.1136/qhc.0100034

Rodwell, C. (1996). An analysis of the concept of empowerment. Journal of Advanced Nursing, 23(2), 305-313. doi: 10.1111/j.1365-2648.1996.tb02672.x