JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet
Särskild utskrivningsprövning och
legalitetskravet i den offentliga rätten
Ellen Delby
Examensarbete i Offentlig rätt, 30 hp Examinator:
Stockholm, Vårterminen 2016
Sammanfattning
Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning innebär att det är förvaltningsrätten som avgör frågan om vårdens upphörande. Vid den särskilda utskrivningsprövningen ska domstolen inte bara bedöma patientens psykiska tillstånd utan även återfallsrisken och andra omständigheter som kan påverka patientens liv efter vården. Detta system har kritiserats mot bakgrund av att det i vissa fall är behovet av samhällsskydd och inte behovet av vård som styr den fortsatta vården.
Den särskilda utskrivningsprövningen ingår i den offentliga rätten vilket innebär att de offentligrättsliga principerna blir tillämpliga. Denna uppsats fokuserar på legalitetsprincipen eftersom den syftar till att motverka godtycklig tvångsanvändning. Uppsatsens undersöker hur förutsättningarna för vårdens upphörande i LRV 16 § förhåller sig till de krav på legalitet som uppställs på området.
Uppsatsens slutsats är att regleringen i LRV 16 § brister i legalitet främst på grund av att den legitimerande grunden för frihetsberövandet är oklar. Det är inte klart huruvida det är behovet av samhällsskydd, behovet av vård, eller möjligtvis båda som ska vara styrande för den fortsatta vården. Dessutom innehåller bestämmelsen vaga begrepp vilket riskerar att leda till att den medicinska diskretionen i praktiken tar över rättstillämpningen. Sammantaget innebär utformningen av LRV 16 § att det är oklart vad förvaltningsrätten ska pröva och hur de olika rekvisiten förhåller sig till varandra. Denna oklarhet motverkar en strikt rättstillämpning och kan leda till skönsmässiga bedömningar.
Förkortningar
A.a.
BrB EKMR
EU
Europadomstolen f.
ff.
FN FPL HD HFD LSS LPT LRU LRV LSPV NJA Prop.
RB RF RÅ
Rättsliga rådet SoL
SOU
Anfört arbete
Brottsbalk (1962:700)
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna Europeiska unionen
Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter
och följande sida och följande sidor Förenta Nationerna
Förvaltningsprocesslagen (1971:291) Högsta domstolen
Högsta förvaltningsdomstolen
Lag (1993:387) om stöd och service för vissa funktionshindrade
Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
Lag (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning
Lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård Lag (1966:233) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
Nytt juridiskt arkiv Proposition
Rättegångsbalken (1942:70) Regeringsformen (1974:152) Regeringsrättens årsbok
Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och medicinska frågor
Socialtjänstlag (2001:453) Statens offentliga utredningar
3
Innehållsförteckning
SAMMANFATTNING 1
FÖRKORTNINGAR 2
1. INLEDNING 5
1.1 Ämne och problemformulering 5
1.2 Syfte och frågeställning 7
1.3 Metod och material 7
1.3.1 Rättsanalytisk metod 7
1.3.2 Legalitetsperspektiv 9
1.4 Avgränsningar 12
1.5 Begreppet psykisk sjukdom 13
1.6 Disposition 14
2. UTGÅNGSPUNKTER 15
2.1 EKMR och 1992 års reform 15
2.2 Inskränkning av rätten till frihet enligt EKMR artikel 5.1.e 16
2.3 Laglighetskravet enligt EKMR 5.1.e 20
2.4 Överlämnande till rättspsykiatrisk vård – den svenska modellen 22
2.4.1 Avsaknad av krav på tillräknelighet 22
2.4.2 Presumtion för annan påföljd än fängelse 23
2.4.3 Förutsättningar för överlämnande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning 24 2.4.4 Rättspsykiatrisk undersökning – bedömningen av allvarlig psykisk störning 26
2.5 Fortsatt tvångsvård enligt Europadomstolens praxis 28
2.6 Öppen rättspsykiatrisk vård 29
3. REGLERINGEN AV DEN SÄRSKILDA UTSKRIVNINGSPRÖVNINGEN 30
3.1 Motiv bakom regleringen 30
3.2 Förutsättningarna för vårdens upphörande 30
3.2.1 Återfallsrisk till följd av den psykiska störningen 31
3.2.2 Patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt 32
3.2.3 Beviskrav 32
3.3 Domstolens handläggning 33
3.4 Medicinskt underlag 35
3.5 Praxis 37
3.5.1 Praxis om återfallsrisk 38
4
3.5.1.1 RÅ 2002 ref. 36 38
3.5.1.2 RÅ 1994 ref. 95 och RÅ 1992 ref. 98 39
3.5.1.3 Kammarrätten i Jönköping dom den 17 december 2010 40
3.5.1.4 Sammanfattning av praxis om återfallsrisk 41
3.5.2 Praxis om vårdbehov och personliga förhållanden 42
3.5.2.1 RÅ 2001 ref. 59 42
3.5.2.2 RÅ 2010 ref. 105 och HFD 2013 ref. 8 43
3.5.2.3 Sammanfattning av praxis om vårdbehov och personliga förhållanden 44
4. ANALYS AV DEN SÄRSKILDA UTSKRIVNINGSPRÖVNINGEN UR ETT
LEGALITETSPERSPEKTIV 45
4.1 Analysens disposition 45
4.2 Förutsättningarna för en strikt rättstillämpning 46
4.2.1 Variationerna i rekvisiten i BrB och LRV 46
4.2.2 Vilken är den legitimerande grunden för frihetsberövandet? 47
4.2.3 Förhållandet mellan LRV 16 § 1 p. och 2 p. 48
4.2.4 Straffrättsliga och förvaltningsrättsliga utgångspunkter 49
4.3 Rättsbrist och vaga begrepp 49
4.4 Rättslig koherens 52
4.4.1 Materiella krav på bestämmelsen 52
4.4.2 Beaktandet av patientens farlighet vid den fortsatta vården 52
4.4.3 Den medicinska diskretionen och rätten till domstolsprövning 53
4.4.4 Särbehandlingen av psykiskt sjuka lagöverträdare 54
5. AVSLUTANDE DISKUSSION 55
6. KÄLLFÖRTECKNING 60
6.1 Lagstiftning 60
6.1.1 Svensk författningssamling 60
6.1.2 Europarådet 60
6.1.3 Förenta Nationerna 60
6.2 Offentligt tryck 61
6.2.1 Propositioner 61
6.2.2 Statens offentliga utredningar 61
6.3 Rättsfall 61
6.3.1 Högsta domstolen 61
6.3.2 Högsta förvaltningsdomstolen 61
6.3.3 Underrättsavgöranden 61
6.3.4 Avgöranden från Europadomstolen 61
6.4 Litteratur 62
6.4.1 Litteratur 62
6.4.2 Artiklar 65
6.5 Övrigt material 66
5
1. Inledning
1.1 Ämne och problemformulering
I Sverige kan den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning dömas till rättspsykiatrisk vård. Om det anses föreligga risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag kan den rättspsykiatriska vården dessutom förenas med beslut om särskild utskrivningsprövning. Den särskilda utskrivningsprövningen innebär att det är förvaltnings- rätten och inte chefsöverläkaren som beslutar om upphörande av vården.
Särskild utskrivningsprövning aktualiserar intressanta och komplexa rättsfrågor gällande både den straffrättsliga processen och den förvaltningsrättsliga processen. Den straffrättsliga processen består av en bedömning i allmän domstol gällande överlämnandet till rättspsykiatrisk vård och huruvida vården ska förenas med särskild utskrivningsprövning.
Efter överlämnandet till rättspsykiatrisk vård övergår processen till en förvaltningsrättslig process och förvaltningsdomstolen tar över den periodiska prövningen av vården samt frågan om vårdens upphörande.
Det rättsliga institutet särskild utskrivningsprövning ingår i den offentliga rätten vilket innebär att utöver den detaljreglering som finns blir de offentligrättsliga principerna tillämpliga. Dessa principer syftar till att garantera att relationen mellan medborgarna och utövare av den offentliga makten utformas på ett rättssäkert sätt. Eftersom att ett frihetsberövande utgör en av de mest ingripande formerna av statlig maktutövning så är de offentligrättsliga principerna av största betydelse vid en diskussion om rättspsykiatrisk vård.
Särskild vikt bör läggas vid legalitetsprincipen, en av grundpelarna i ett rättssäkert system, eftersom den syftar till att motverka godtycklig tvångsanvändning.
De senaste åren har det riktats kritik mot det faktum att många lagöverträdare fortsätter att tvångsvårdas inom rättspsykiatrin på obestämd tid, trots att de i en del fall inte längre bedöms vara psykiskt sjuka.1 Vid den särskilda utskrivningsprövningen ska domstolen nämligen inte bara bedöma patientens psykiska tillstånd utan även återfallsrisken och andra omständigheter som kan påverka patientens liv efter vården. Detta följer av bestämmelsen om vårdens upp-
1 Se bl.a. Radioprogrammet Tendens i Sveriges Radio P1 om Niklas som vårdas inom rättspsykiatrin trots att han inte längre lider av den psykiska störning som föranledde överlämnandet. Anledningen till den fortsatta
tvångsvården är att Niklas inte har någonstans att bo efter utskrivningen. Se även Stadler, Han tvångsvårdas på obestämd tid och SOU 2002:3 s. 215.
6
hörande i 16 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV). Vissa har därför menat att den särskilda utskrivningsprövningen utgör s.k. maskerad förvaring eftersom det är intresset av samhällsskydd och inte behovet av vård som styr den fortsatta vården.2 Institutet har där- med ansetts strida mot den internationella yrkesetiska standard som har antagits av World Psyciatric Associations generalförsamling, den s.k. Hawaiideklarationen. Deklarationen upp- ställer nämligen ett förbud för psykiatriker att fortsätta behandla en patient som inte längre är psykiskt sjuk.3
Den särskilda utskrivningsprövningen aktualiserar även relationen mellan juridik och medicin och förhållandet mellan normer och fakta. I avhandlingen Psykiatrirätt Intressen, rättigheter och principer har det konstaterats att det sker en särbehandling av psykiskt sjuka personer när det kommer till riskbedömningar gällande personer som döms till rättspsykiatrisk vård jämfört med personer som döms till fängelse.4 Denna särbehandling motiveras av ett grund- antagande om att psykisk sjukdom har en viss koppling till risk för våldsbrottslighet.5 Frihets- berövandet av en psykiskt sjuk person sker därför på helt andra villkor än för den som inte är psykiskt sjuk. En lagöverträdare som har suttit av sitt straff i fängelse släpps ut oavsett risken för att personen begår nya brott. Detta gäller även återfallsförbrytare som inte bedöms vara psykiskt sjuka. Nuvarande system har därför ansetts cementera bilden av psykiskt sjuka som avvikande.6
Det står klart att den särskilda utskrivningsprövningen inte bara är juridiskt komplex utan även aktualiserar ställningstaganden om grundläggande värderingar, bl.a. eftersom principen om alla människors lika värde ställs på sin spets. Detta illustreras av följande uttalande i förarbetena:
”Samhälleliga ideal om demokrati, rättvisa och medmänsklighet sätts på konkreta prov i omsorgerna om människor med psykiska problem och störningar. I vården av patienter med psykiska störningar prövas grundläggande värderingar av människan och hennes livsvillkor.
Synen på människan präglar både vem som får vård och i vilka former vården ges.”7
2 Se SOU 2012:17 s. 302.
3 För diskussion om Hawaiideklarationen se Aberos & Sternbeck, Friska tvingas till fortsatt vård i psykiatrin.
4 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt Intressen, rättigheter & principer, se särskilt kap. 6.
5 A.a., s. 306.
6 Kindström Dahlin, Fel att särbehandla psykiskt sjuka.
7 Prop. 1990/91:58 s. 62.
7 1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med uppsatsen är att analysera och diskutera regleringen avseende särskild utskrivningsprövning i LRV 16 § ur ett legalitetsperspektiv.
För att uppnå uppsatsens syfte kommer följande frågeställningar att behandlas:
• Hur förhåller sig förutsättningarna i LRV 16 § till de krav på legalitet som uppställs på området? Finns det motsägelser i rätten?
• Vilka konkreta exempel finns i praxis på svårigheter som kan uppkomma vid tillämpningen av förutsättningarna i LRV 16 §?
1.3 Metod och material
1.3.1 Rättsanalytisk metod
För att undersöka förutsättningarna för vårdens upphörande i LRV 16 § kommer s.k.
rättsdogmatisk metod att användas. Utgångspunkten enligt denna metod är att fastställa gällande rätt genom att rätten analyseras utifrån de etablerade rättskällorna, dvs. lag, förarbeten, prejudikat och doktrin.8 Förutom de prejudikat som finns gällande den särskilda utskrivningsprövningen kommer även en kammarrättsdom att användas som exempel på ett fall då det har ansetts finnas tillräckliga grunder för vårdens upphörande. Det bör dock betonas att detta kammarrättsavgörande inte har något prejudikatvärde utan enbart kan ses som ett exempel på hur domstolarna har bedömt en viss fråga.
Uppsatsens ansats är inte att enbart fastställa gällande rätt, utan även att analysera och problematisera rätten. Därmed bygger uppsatsen främst på s.k. rättsanalytisk metod enligt Claes Sandgrens definition.9 Enligt Sandgren är en sådan metod mer öppen för att ge utrymme åt värderingar t.ex. genom att analysera ett visst material utifrån någon av de allmänt erkända värderingarna i samhället (exempelvis rättssäkerhet). Dessutom kan en analys utifrån den rättsanalytiska metoden utgå från en viss infallsvinkel.10 I denna uppsats utgörs infallsvinkeln av ett legalitetsperspektiv (se avsnitt 1.3.2). En rättsanalytisk metod öppnar även upp för en rättspolitisk diskussion. I den avslutande diskussionen kommer ansatsen därför till viss del vara rättspolitisk. Den rättspolitiska argumentationen syftar till att analysera
8 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 43 & Kleineman, Rättsdogmatisk metod, s. 21.
9 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 45 ff.
10 A.a., s. 47.
8
om rätten ska ändras t.ex. utifrån ett visst perspektiv så att ett visst ändamål eller en viss värdering bättre tillgodoses. 11
Regleringen av psykiatrisk tvångsvård består av ett omfattande material av varierande dignitet.12 Rättsområdet avseende psykiskt sjuka lagöverträdare är internationellt men också tvärvetenskapligt.13 I Sverige består regleringen av psykiskt sjuka lagöverträdare av en kombination av straffrättsliga och förvaltningsrättsliga rättskällor. Dessutom uppstår svåra frågor i relationen mellan juridik och annan kunskap, särskilt medicin.14 Den svenska regle- ringen av tvångsvård är därmed ett rättsområde med många olika rättskällor som inte bara utgörs av de rent traditionella rättskällorna. Fokus i uppsatsen kommer dock huvudsakligen ligga på den nationella regleringen i LRV 16 § och på den svenska offentliga rättens krav på legalitet. De allmänna rättsprinciperna, särskilt legalitetsprincipen, har en central roll inom den offentliga rätten.Användningen av de allmänna rättsprinciperna i den offentliga rätten har ökat i och med EU-rättens genomslag i svensk rätt eftersom dessa principer har stor betydelse som rättskällor i EU-rätten. Principerna är bindande både för institutionerna inom unionen och för medlemsstaternas domstolar och myndigheter vid genomförandet av gemenskaps- rätten.15 Eftersom ämnet rör tvångsvårdslagstiftning aktualiseras även rättighetsskyddet i regeringsformen (1974:152) (RF) och i Europakonventionen (EKMR).
Som ovan nämnts är syftet att analysera och diskutera regleringen i LRV 16 § utifrån ett legalitetsperspektiv. Genom att ställa bestämmelsen om vårdens upphörande i LRV 16 § mot legalitetsprincipen kommer det att undersökas om den särskilda utskrivningsprövningen uppfyller kravet på legalitet eller om rätten innehåller dubbla budskap. Analysen utifrån legalitetskravet är till viss del inspirerad av Kaarlo Tuoris synsätt av rätten som bestående av flera lager, s.k. kritisk rättspositivism. Enligt denna metod jämförs rätten med rättens egna krav genom en utvärdering som fokuserar på den rättsinterna normativa kritiken.16
11 A.a., s. 48.
12 Se bl.a. EKMR artikel 3 och artikel 5, Europarådets rekommendation för utformningen av regler om psykiatrisk tvångsvård, Recommendation No. R (1983) 2, Hawaiideklarationen, FN:s konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter, FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, FN:s principer för skydd av personer med psykisk störning och förbättring av psykiatrisk vård.
13 Se Gräns, Användningen av andra vetenskaper, s. 429.
14 Andra vetenskapers förhållande till den juridiska argumentationen och rättskälleläran är en omdiskuterad fråga. Se t.ex. Heuman, Hjälpvetenskapernas betydelse för rättstillämpning och rättsvetenskapen, s 768; Gräns, Om hjälpvetenskapernas betydelse för rättstillämpningen och rättsvetenskapen, s. 782; Wendel, Medicinsk etik som rättskälla, s. 465-478.
15 Marcusson, Offentligrättsliga principer, s. 11.
16 Se Touri, Critical Legal Positivism, s. 147 och 319 ff.
9
Legalitetsprincipens innehåll varierar beroende på vilket området som diskuteras. För att underlätta den fortsatta framställningen ges därför en redogörelse av hur den offentligrättsliga legalitetsprincipen förstås och definieras i denna uppsats.
1.3.2 Legalitetsperspektiv
Legalitetsprincipen har beskrivits som kärnan i en rättsstat och tar fasta på att garantera den enskildes rätt gentemot staten genom att skydda medborgarna mot missbruk av statens tvångs- makt.17 Kravet på legalitet i svensk rätt stadgas i RF 1 kap. 1 § 3 st. där det anges att den offentliga makten utövas under lagarna. Vidare följer av RF 1 kap. 1 § 1 st. och RF 1 kap. 2 § 1 st. att all offentlig makt utgår från folket samt att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde. Dessa stadganden ger uttryck för både folksuveränite- ten och lagbundenheten. De rättsstatliga grundläggande principerna vilar dessutom på skyddet för de mänskliga rättigheterna. I flera av de dokument som garanterar de mänskliga rättigheterna utgör kravet på legalitet en central del. Legalitetsprincipen kan därför ses som ett utflöde av alla människor lika värde.18
Den offentliga maktens bundenhet till lagarna är en av det svenska statsskickets grunder och syftar till att motverka godtycke och oförutsebarhet i rättstillämpningen. Genom att fastslå denna princip uppställer grundlagen ett krav på maktutövningens normbundenhet i motsats till godtycke. Denna normbundenhet brukar inom förvaltningsrätten delas upp i två punkter. För det första måste myndigheters beslut alltid ha något slags författningsstöd och för det andra förutsätter beslut som är betungande för medborgarna därutöver ett kvalificerat författnings- stöd, helst stöd i lag.19 Konstaterandet att den offentliga makten utövas under lagarna innebär alltså inte bara att makten inte får utövas i strid med lagarna, det innebär även ett positivt krav på staten. Enligt legalitetsprincipens krav är föreskrifter från regeringen eller förvaltnings- myndigheter inte tillräckligt, inte heller är det möjligt för domstolar eller myndigheter att utan formella föreskrifter själva fatta beslut.20 Kravet på lagstöd vid betungande myndighetsbeslut innebär därmed ett krav på beslut från riksdagen. Legalitetsprincipens innehåll kan skilja sig mellan olika rättsområden men oavsett formulering utgör föreskriftskravet principens kärna.21
17 Sterzel, Legalitetsprincipen, s. 73 och Åhman, Europadomstolens principer, s. 26.
18 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt Intressen rättigheter & principer, s. 53. Se t.ex. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
19 Sterzel, Legalitetsprincipen, s. 73; Bohlin & Warnling-Nerep, Förvaltningsrättens grunder, s. 14.
20 Sterzel, Legalitetsprincipen, s. 73 f.
21 A.a. s. 74. Den straffrättsliga legalitetsprincipen är strängare och mer precis än den legalitetsprincip som gäller inom förvaltningsrätten. Principen brukar sammanfattas i fyra punkter: föreskriftskravet, retroaktivitetsförbudet,
10
Kravet på kvalificerat författningsstöd för betungande beslut har konkretiserats i grundlagen genom att RF 2 kap. uppställer särskilda krav på rättighetsbegränsande lagstiftning.22 Vissa av fri- och rättigheterna i RF 2 kap. får i enlighet med 2 kap. 20 § begränsas, men endast genom stöd i lag.23 Vid den särskilda utskrivningsprövningen aktualiseras främst skyddet mot frihets- berövande i RF 2 kap. 8 § som tillförsäkrar medborgarna skydd mot frihetsberövande både i form av fängelse och tvångsvård.
Förutom kravet på lagstöd uppställer RF 2 kap. 21 § även vissa krav på lagens kvalitet. En begränsning av skyddet mot frihetsberövande i RF 2 kap. 8 § får endast göras för att till- godose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politiskt, religiös, kulturell eller annan åskådning.24 Vidare anges i RF 8 kap. 8 § att vissa föreskrifter ska meddelas genom lag. När det gäller tvångsvård uppfylls kravet på lagstöd genom regleringen i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och LRV.
Legalitetsprincipen syftar till att upprätthålla en gräns mellan normgivning och rättstillämpning. Vid denna gränsdragning är tolkningen av en lagbestämmelse central.
Legalitetsprincipen uppställer ett krav på restriktiv tolkning vilket innebär att myndigheterna ska tolka bestämmelsen enligt ordalydelsen och inte ändamålsmässigt. Till skillnad från den straffrättsliga legalitetsprincipen finns det inget uttryckligt förbud mot retroaktivitet men beslut som kan ha retroaktiv verkan ska ändå behandlas med restriktivitet vid tillämpningen av den offentliga rätten.25 Med gränsdragningen mellan normgivning och rättstillämpning och kravet på restriktivitet i tolkningen följer även ett krav på att lagstiftningen ska vara begriplig och precis.26 Ju mer ingripande en åtgärd är, desto viktigare är det att legalitetsprincipen
analogiförbudet och obestämdhetsförbudet. Den straffrättsliga legalitetsprincipen är kodifierad i RF 2 kap. 10 §, RF 8 kap. 3 § och BrB 1 kap. 1 §. Se Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 46.
22 Sterzel, Legalitetsprincipen, s. 80.
23 Detta krav finns även i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. I artikel 9.1 fastslås att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet och ingen får utsättas för godtyckligt gripande eller
frihetsberövande. Ingen får berövas sin frihet annat än av sådana skäl och på sådant sätt som föreskrivs i lag, se Åhman, Europadomstolens principer, s. 27.
24 Bestämmelsen syftar till att understryka kravet att lagstiftaren, när en fri- och rättighetskränkande lag beslutas, noga redovisar sina syften, se prop. 1975/76:209 s. 153.
25 Sterzel, Legalitetsprincipen, s. 74, förbudet mot retroaktivitet inom straffrätten anges i RF 2 kap. 10 §.
26 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s 46. Se även avsnitt 2.3 avseende de krav på tydlighet och begriplighet som uppställs i Europadomstolens praxis.
11
beaktas. Dessutom leder en ingripande åtgärd till att legalitetsprincipen ställer högre krav på lagens begriplighet och precision.27 En åtgärd som anses särskilt ingripande är tillämpningen av psykiatrisk tvångsvård. För att uppnå en förutsebar maktutövning utan godtycke vid tillämpningen av psykiatrisk tvångsvård har det därför konstaterats att legalitetsprincipen är av yttersta vikt. Detta innebär att lagens utformning inte får lämna för stort utrymme för skönsmässiga bedömningar och att handlingsmönstren ska preciseras i lagen i så stor utsträckning som möjligt.28
Förutom kravet på normbundenhet innehåller legalitetsprincipen även en materiell sida som styr lagstiftningens innehåll. Den materiella sidan kräver att normerna antas i enlighet med bestämmelserna i RF. Detta innebär i sin tur att ny lagstiftning varken får strida mot rättigheterna i RF 2 kap. eller mot rättigheterna i EKMR.29 De materiella kraven på normernas innehåll är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska skyddas och för att legalitetsprincipens syfte ska kunna realiseras.30
Prövningen vid Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (Europadomstolen) av om den nationella rätten uppfyller kraven på legalitet (stöd i lag) innefattar en granskning av bestämmelsen både formellt och materiellt. Prövningen av om en rättighetsinskränkning har stöd i lag kan sammanfattas i tre steg. Första steget är att fastställa om ingreppet är rättsenligt och om lagen i ett nationellt perspektiv tillämpats korrekt. Det andra steget innebär en bedömning av föreskriftens tillgänglighet och förutsebarhet. Förutsebarheten ska bedömas i förhållande till ingreppet. Om dessa två steg resulterar i slutsatsen att det finns en föreskrift som kan härledas från ett parlament, att föreskriften har tillämpats korrekt och att föreskriften ser ut att vara tillgänglig och förutsebar, ska domstolen bedöma bestämmelsens innehåll.
Frågan är då hur föreskriften förhåller sig till andra krav härledda från rättsstaten.31 I avsnitt 2.3 utvecklas de laglighetskrav som uppställs av EKMR och Europadomstolens praxis.
27 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt Intressen, rättigheter och principer, s 56.
28 Gustafsson, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet, s. 93 f. Jfr obestämdhetsförbudet som uppställs av den straffrättsliga legalitetsprincipen. Enligt detta förbud måste en föreskrift vara i rimlig utsträckning bestämd till sin utformning, dvs. det uppställs krav på begriplighet och precision, Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s 46.
29 Se RF 2 kap. 19 §.
30 Åhman, Europadomstolens principer, s. 29; Kindström Dahlin, Psykiatrirätt Intressen, rättigheter och principer, s. 57.
31 Åhman, Europadomstolens principer, s. 27 ff.
12
Sammanfattningsvis innehåller den offentligrättsliga legalitetsprincipen både en formell och en materiell sida. Den formella sidan utgörs av kravet på normbundenhet och den materiella sidan utgörs av normens rättsenlighet. Vid analysen av hur förutsättningarna i LRV 16 § förhåller sig till de krav på legalitet som uppställs på området kommer följande aspekter att beaktas:32
• Förutsättningarna för en strikt rättstillämpning, dvs. bestämmelsens begriplighet och precision
• Tillräcklig reglering/rättsbrist
• Rättslig koherens, bestämmelsens förhållande till rättigheter i RF och EKMR
1.4 Avgränsningar
Den särskilda utskrivningsprövningen har många angränsande områden och därför blir avgränsningarna centrala i denna uppsats. Uppsatsens huvudfokus är bestämmelsen i LRV 16
§ som reglerar förutsättningarna för att den rättspsykiatriska vården ska upphöra alternativt fortsätta. Förutsättningarna för straffrättsligt ansvar faller utanför uppsatsens syfte och därför kommer inte straffrättsliga frågor rörande brottsrubricering, påföljdsval och straffmätning för personer med psykisk sjukdom att behandlas. Detta innebär även att en diskussion rörande tillräknelighet och de särskilda svårigheter som uppstår vid uppsåtsbedömningen av personer som har begått ett brott under inflytande av en allvarlig psykisk störning hamnar utanför denna uppsats.33 Även om analysen kommer att fokusera på den förvaltningsrättsliga processen avseende den särskilda utskrivningsprövningen, är det viktigt att ha i åtanke att förvaltningsrättens bedömning bygger på den tidigare brottmålsdomen. För att ge läsaren en förståelse av systemets uppbyggnad kommer därför allmän domstols prövning av överlämnandet till rättspsykiatrisk vård att behandlas översiktligt.
Genom en lagändring år 2008 infördes bestämmelser om öppen rättspsykiatrisk vård både i LPT och LRV. Formerna för öppen rättspsykiatrisk vård samt övergång från sluten rätts- psykiatrisk vård till öppen rättspsykiatrisk vård kommer endast behandlas översiktligt. 34 En fördjupad diskussion kring detta samt återintagning till sluten rättspsykiatrisk vård hamnar dock utanför uppsatsens syfte. Vidare kommer behandling och innehållet i vården, i form av
32 Jfr Kindström Dahlin, Psykiatrirätt Intressen rättigheter & principer, s. 57 och 310.
33 Det kan konstaterats att den nuvarande rättsliga konstruktionen innebär att frågor om straffrättsligt ansvar och samhällsskydd som legitimerande skäl för tvångsvård är nära sammankopplade, se Kindström Dahlin,
Psykiatrirätt Intressen, rättigheter & principer, s. 247.
34 Se vidare avsnitt 2.6.
13
tvångsåtgärder, inte heller att behandlas. Framställningen avgränsas även till att endast omfatta personer som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol.
Till det internationella regelverket hör FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD), vilken har ansetts omfatta personer som lider av en psykisk sjukdom. Denna konvention växte fram som en reaktion på att den tidigare regleringen av mänskliga rättigheter hade misslyckats att skydda psykiskt sjuka personer. Tidigare har internationella instrument utgått från att utövandet av psykiatrisk tvångsvård är rättfärdigat under vissa omständigheter och fokus har därför varit i vilken utsträckning tvångsvård kan anses acceptabelt.35 CRPD innehåller däremot ingen bestämmelse som explicit legitimerar psykiatrisk tvångsvård. Istället är det principen om likabehandling som ska sätta standarden för vad som utgör en acceptabel lagstiftning.36 Eftersom fokus i denna uppsats främst är på den nationella regleringen kommer CRPD inte att behandlas. Denna konvention har dock drivit på i utvecklingen av frågan om likabehandling rörande personer som lider av en psykisk sjukdom och har därmed även påverkat ämnet för denna uppsats.
Analysen i uppsatsen hade eventuellt kunnat gagnas av en diskussion rörande ytterligare offentligrättsliga principer, t.ex. objektivitetsprincipen och proportionalitetsprincipen. Risken hade emellertid varit att jag blivit alltför övergripande och ytlig i min analys. Jag har därför valt att istället renodla och fördjupa resonemanget kring legalitet i förhållande till särskild utskrivningsprövning.
1.5 Begreppet psykisk sjukdom
Inom den psykiatrirättsliga doktrinen har terminologins betydelse för beskrivningen av psykiskt sjuka personer diskuterats och problematiseras. Sättet på vilket personer som lider av en psykisk sjukdom har beskrivits har ansetts vara en av de faktorer som har lett till en stigmatisering av psykiskt sjuka. Denna stigmatisering beror inte bara på det informella språket utan även på den terminologi som har använts inom mer formella och professionella sammanhang.37 Mot bakgrund av detta är begreppsanvändningen inom regleringen av psykiatrisk tvångsvård problematiskt, bl.a. eftersom de acceptabla termerna ändras i takt med
35 Bartlett, The United Nations Convention on the Rights of Persons with Disabilities and Mental Health Law, s.
752-778.
36 Se Nilsson, Objective and Reasonable? Involuntary Mental Health Intervention from a Non-Discrimination Perspective, s. 459 f.
37 Bartlett, Lewis, & Thorold, Mental Disability and the European Convention on Human Rights, se avsnittet
”Note on Language and Terminology” och s. 3.
14
den vetenskapliga utvecklingen. I den svenska lagtexten används begreppen ”allvarlig psykisk störning” och ”psykisk störning”. Dessa begrepp är juridiska konstruktioner och dess betydelse kommer att beskrivas i senare avsnitt.38 Det är dock väsentligt att understryka att en allvarlig psykisk störning enligt lagtexten inte innefattar alla tillstånd av psykisk sjukdom eller psykisk ohälsa. För att särskilja de juridiska begreppen från de mer allmänna begreppen kommer begreppet psykisk sjukdom att användas för att beskriva ett tillstånd som är vidare än lagtextens begrepp.39 Detta begrepp används således av praktiska anledningar och avsikten är inte att beskriva psykiskt sjuka personer som en homogen grupp.
1.6 Disposition
I Avsnitt 2 behandlas utgångspunkterna för den fortsatta framställningen. Därmed kommer fokus främst vara på rättighetsskyddet i EKMR samt de krav på legalitet som uppställs av EKMR och Europadomstolens praxis. Dessutom presenteras överlämnandet till den rätts- psykiatriska vården för att ge en förståelse för den brottmålsdom som ligger till grund för förvaltningsrättens bedömning av om vården ska upphöra alternativt fortsätta. Slutligen presenteras Europadomstolens praxis om förutsättningarna för den fortsatta tvångsvården samt en kort beskrivning av införandet av vårdformen öppen rättspsykiatrisk vård.
I Avsnitt 3 behandlas regleringen av den särskilda utskrivningsprövningen. Detta avsnitt inleds med en redogörelse av vad förvaltningsrätten ska pröva, alltså förutsättningarna för vårdens upphörande. Därefter följer en presentation av de processuella aspekter som har betydelse för tillämpningen av de materiella förutsättningarna i LRV 16 §. Avslutningsvis behandlas praxis på området för att exemplifiera de svårigheter som kan uppkomma vid tillämpningen av bestämmelsen.
I Avsnitt 4 analyseras och diskuteras den särskilda utskrivningsprövningen och bestämmelsen i LRV 16 § utifrån kraven på legalitet, både enligt den offentligrättsliga legalitetsprincipen och enligt de krav som uppställs av EKMR och Europadomstolens praxis.
I Avsnitt 5 presenteras en avslutande diskussion om resonemangen och slutsatserna avseende LRV 16 § i förhållande till legalitetskraven.
38 Se vidare avsnitt 2.4.4 och avsnitt 3.2.
39 Jfr Kindström Dahlin, Psykiatrirätt Intressen, rättigheter & principer, s. 31.
15
2. Utgångspunkter
Avsikten med detta avsnitt är att presentera de utgångspunkter som har betydelse för den svenska regleringen avseende den särskilda utskrivningsprövningen. Fokus kommer därför vara på de krav på rättighetsinskränkningar som uppställs av EKMR och Europadomstolen samt förutsättningarna för att en person ska kunna överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. För att särskilja de krav som EKMR uppställer för att ett frihetsberövande ska vara tillåtet från de krav som uppställs för att vården ska få fortgå, efter själva överlämnandet, presenteras dessa krav i separata avsnitt (avsnitt 2.2-3 respektive av- snitt 2.5). Däremellan presenteras den straffrättsliga processen för överlämnandet till rätts- psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
2.1 EKMR och 1992 års reform
Sverige undertecknade EKMR i november 1950 och ratificerade den därefter i februari 1952.40 Sedan 1 januari 1995 är EKMR dessutom inkorporerad i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.41 Detta innebär att EKMR har ställning som nationell lag och är därmed hierarkiskt underordnad RF. Trots detta anses regelsystemen komplettera varandra genom att den regel som går längst blir avgörande för hur långt skyddet för fri- och rättigheterna sträcker sig. Fri- och rättighetsskyddet enligt RF och EKMR är alltså kumulativt och den enskilde är berättigad det skydd som såväl grundlagen som EKMR ger.42 Bestämmelserna i EKMR samt Europadomstolens praxis ska därmed tillämpas direkt av svenska domstolar. Den praxis som Europadomstolens har utvecklat är både omfattande och betydelsefull och i mycket stor utsträckning sätter den standarden i Europa för fri- och rättighetsskyddet.43 Dessutom stadgar RF 2 kap. 19 § att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtagande på grund av EKMR. Denna bestämmelse riktar sig främst till lagstiftaren men bestämmelsen ger även domstolar och myndigheter möjlighet att tillämpa reglerna om lagprövning.44 Högsta domstolen (HD) har i flera avgöranden konstaterat att svenska domstolar ska tillämpa s.k. konventionskonform lagtolkning. Denna typ av tolkning innebär att lagbestämmelser ska tolkas så att de överensstämmer med de krav
40 Prop. 1993/94:117 s. 11.
41 Bernitz, Finna rätt Juristens källmaterial och arbetsmetoder, s. 41.
42 Prop. 1993/94:117 s. 39, Gustafsson, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet, s. 35.
43 Bernitz, Finna rätt Juristens källmaterial och arbetsmetoder, s. 82 f.
44 Enligt RF 11 kap. 14 § får en domstol som finner att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning inte tillämpa föreskriften, prop. 1993/94:117 s. 36; Gustafsson, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet, s. 36.
16 som EKMR uppställer.45
Regleringen avseende tvångsvård av psykiskt sjuka personer genomgick en förändring genom regeringens proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård, m.m. Reformen innebar att lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) ersattes av LPT och LRV. Dessutom genomfördes ändringar i brottsbalken (1962:700) (BrB) gällande påföljdsbestämningen och en ny reglering för det medicinska utredningsförfarandet infördes.46 Den dåvarande organisationen med utskrivningsnämnder upphörde och den rättsliga prövningen av tvångsvården flyttades istället till förvaltningsdomstolarna.47 En av anledningarna till avskaffandet av nämndsystemet var att det inte ansågs uppfylla de höga krav på rättssäkerhet som bör ställas vid ett frihetsberövande enligt EKMR. Sveriges inträde i EU och undertecknandet av EKMR innebar också att det svenska systemet var tvunget att anpassas för att uppfylla kraven på domstolsprövning i EKMR artikel 6 och artikel 5.4.48 Syftet med att flytta prövningen till förvaltningsrätten var alltså att öka rättssäkerheten och undvika godtyckliga frihetsberövanden.49
2.2 Inskränkning av rätten till frihet enligt EKMR artikel 5.1.e
Rätten till frihet är stadgad i EKMR artikel 5 och syftar främst till att förhindra godtyckliga frihetsberövanden.50 Denna rättighet är dock inte absolut och kan begränsas enligt de grunder som följer av uppräkningen i EKMR artikel 5.1 a-f. De grunder för begräsningar av rätten till frihet som aktualiseras vid den särskilda utskrivningsprövningen är artikel 5.1.a och artikel 5.1.e. Av artikel 5.1.a följer att en person får berövas friheten i den ordning lagen föreskriver när någon lagligen berövas friheten för att ställas inför behörig domstol. Vidare får en person enligt artikel 5.1.e berövas friheten i den ordning lagen föreskriver när någon är lagligen berövad friheten för att förhindra spridning av smittosam sjukdom eller därför att han är psykiskt sjuk, alkoholmissbrukare, missbrukare av droger eller lösdrivare.
Sedan 1979 då Europadomstolen prövade det första fallet av frihetsberövande på grund av psykisk sjukdom har antalet fall varit många. Europadomstolen har i sin praxis utarbetat rekvisit som begränsar tillämpligheten av undantaget i artikel 5.1.e. Trots dessa rekvisit har
45 Bernitz, Finna rätt Juristens källmaterial och arbetsmetoder, s. 83 f.
46 Prop. 1990/91:58 s. 3 f.
47 A.a., s. 233.
48 A.a., s. 177 ff. Se vidare om EKMR artikel 6 och EKMR artikel 5.4 i avsnitt 2.3
49 Som nämnts i avsnitt 1.3.2.1 är syftet med legalitetsprincipen att motverka godtycklig maktutövning.
50 Winterwerp mot Nederländerna, dom den 24 oktober 1979 (ansökningsnr. 6301/73), para. 37.
17
Europadomstolen fått kritik för att dess praxis är för kasuistisk (fallspecifik). Bristen på klarhet och tydlighet i rättsfallen har ansetts leda till svårigheter att implementera konventionen i nationell rätt.51 Vidare har det riktats kritik mot att själva existensen av undan- taget i artikel 5.1.e ger legitimitet för särbehandling.52
Det som avgör om artikel 5.1.a eller 5.1.e är tillämplig vid ett frihetsberövande är om domstolen behandlar individen som straffrättsligt ansvarig eller inte.53 Detta illustreras av fallen Aerts mot Belgien54 och Bizzotto mot Grekland55. I båda fallen hade personerna i fråga begått brottsliga handlingar och dömts till medicinsk behandling av deras störningar. I Aerts mot Belgien blev Aerts dock inte straffrättsligt ansvarig utan tvångsvårdad enligt ”Belgian Social Protection Act”. Detta innebar att han var frihetsberövad i enlighet med artikel 5.1.e. I Bizzotto mot Grekland blev Bizzotto dömd men med villkoret att han antingen fick avtjäna sitt straff i fängelse eller på sjukhus, där han kunde erbjudas vård för sitt drogmissbruk. Detta innebar att han var fängslad enligt artikel 5.1.a. När det gäller rättspsykiatrisk vård med beslut om särskild utskrivningsprövning är det inte helt lätt att kategorisera frihetsberövandet under en av punkterna. Personen i fråga blir då dömd för ett brott och är därmed straffrättsligt ansvarig men eftersom personen sedan särbehandlas i påföljdsvalet baseras straffet även på den psykiska störningen. I X mot Storbritannien uttalade Europadomstolen dock att både artikel 5.1.a och 5.1.e var tillämpliga. Bakgrunden var att X hade dömts till straffrättsligt ansvar men den nationella domstolen hade även beaktat hans psykiska störning och fastställt att han skulle behandlas på ett mentalsjukhus. Att domstolen bedömde honom som straffrättsligt ansvarig gjorde att artikel 5.1.a var tillämplig och det faktum den nationella domstolen hade beaktat hans psykiska störning gjorde att även artikel 5.1.e blev tillämplig.56 Enligt Europadomstolens praxis har således behandlingen av frihetsberövanden på nationell nivå betydelse för vilka rättigheter som blir tillämpliga enligt EKMR.57 Mot bakgrund av detta kan det konstateras att ett frihetsberövande i form av rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning innebär att både artikel 5.1.a och artikel 5.1.e blir tillämpliga.58
51 Christofferssen, Fair Balance: Proporionality, Subsidiarity and Primarity in the European Convention on Human Rights, s. 31
52 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt Intressen rättigheter & principer, s. 350.
53 Bartlett, Lewis & Thorold, Mental Disability and the European Convention on Human Rights, s. 41.
54 Aerts mot Belgien, dom den 30 juni 1998 (ansökningsnr. 61/1997/845/1051).
55 Bizzotto mot Grekland, dom den 15 november 1996 (ansökningsnr. 22126/93).
56 X mot Storbritannien, dom i plenum den 5 november 1981 (ansökningsnr. 7215/75), para. 39.
57 Bartlett, Lewis & Thorold, Mental Disability and the European Convention on Human Rights, s. 41.
58 Jfr SOU 2002:3 s. 215.
18
Eftersom denna uppsats behandlar upphörandet av den rättspsykiatriska vården kommer fokus fortsättningsvis att vara på undantaget i EKMR artikel 5.1.e.59
Ordalydelsen i EKMR artikel 5.1 kan tyckas ge en vidsträckt rätt till ingripanden mot de uppräknade personkategorierna men enligt Hans Danelius begränsas rätten till inskränkning väsentligt av det underförstådda kravet på att ett frihetsberövandet måste vara proportionerligt i förhållande till sitt syfte.60 Vid frihetsberövande av psykiskt sjuka personer enligt artikel 5.1.e har Europadomstolens praxis dessutom uppställt vissa minimikriterier för att garantera att kraven i konventionen uppfylls. Det första och vägledande fallet där konventionsenligheten av psykiatrisk tvångsvård prövades av Europadomstolen var Winterwerp mot Nederländerna. Europadomstolen uppställde då tre minimikriterier för tillämpligheten av EKMR artikel 5.1.e. Av dessa kriterier följer att den psykiska sjukdomen måste, utom i brådskande fall, vara fastslagen och styrkt av objektiv medicinsk expertis, den psykiska sjukdomen måste vara så allvarlig, av sådan art och grad, att ett tvångsvis omhändertagande är rättfärdigat och tvångsvården får endast bestå så länge som den psykiska sjukdomen består. 61
Ett fjärde kriterium för att psykiatrisk tvångsvård ska anses tillåten enligt EKMR artikel 5.1.e fastställdes i Aerts mot Belgien. I detta fall konstaterades att det måste finnas ett samband mellan det psykiska tillstånd som ansetts kräva ett frihetsberövande och platsen och formerna för frihetsberövandet.62 Om skälet för ett frihetsberövande är en individs psykiska störning, måste han eller hon därför placeras på ett sjukhus, en klinik eller annan lämplig institution.63 Aerts hade placerats på en psykiatrisk avdelning i ett vanligt fängelse. Detta hade skett under avsevärd tid och fängelset hade saknat resurser för både behandling och uppföljning vilket innebar att frihetsberövandet inte ansågs uppfylla kraven enligt artikel 5.1.e.
I Winterwerp mot Nederländerna uttalade sig Europadomstolen om definitionen av begreppet psykisk sjukdom. Domstolen konstaterade att för att rekvisitet psykisk sjukdom ska vara uppfyllt enligt artikel 5.1.e måste personen lida av ”a true mental disorder”. Domstolen betonade att psykisk sjukdom inte är ett begrepp som kan ges en definitiv betydelse, det är ett
59 Se även Johnson mot Storbritannien, dom den 24 oktober 1997 (ansökningsnr. 119/1996/738/937), para. 58 om tillämpligheten av 5.1.e i relation till 5.1.a.
60 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 129.
61 Winterwerp mot Nederländerna, para. 39.
62 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 130.
63 Aerts mot Belgien, para. 46.
19
begrepp vars betydelse är föränderlig över tid och som ständigt utvecklas genom den psykiatriska och medicinska forskningens framsteg. Begreppet måste därför vara flexibelt.64
Trots att psykisk sjukdom ska ges en bred tolkning begränsas begreppet genom kravet på att sjukdomen ska vara styrkt av objektiv medicinsk expertis. Detta krav innebär att alla avvikelser från den rådande normen i samhället inte omfattas av begreppet.65 Även kravet på att den psykiska sjukdomen ska rättfärdiga ett tvångsomhändertagande avgränsar begreppet psykisk sjukdom genom att inte omfatta mindre allvarliga störningar. Rekvisitet att den psykiska sjukdomen måste vara så allvarlig, av sådan art och grad att tvångs- omhändertagandet är rättfärdigat, innebär vidare att politiskt oliktänkande inte kan omfattas av begreppet psykisk sjukdom. Bartlett m.fl. menar att begreppet psykisk sjukdom antagligen innefattar begåvningshandikapp, psykossjukdomar, psykopati och troligtvis även neurotiska tillstånd.66 I Winterwerp mot Nederländerna uttalade domstolen att endast det faktum att en person är excentrisk inte är tillräckligt för att utgöra en psykisk sjukdom i konventionens mening.67
Europadomstolen har konstaterat att kravet på att den psykiska sjukdomen ska rättfärdiga ett tvångsmässigt omhändertagande kan uppfyllas antingen av personens vårdbehov eller av risken att personen kan utgöra en fara för sin omgivning.68 Att det kan anses tillräckligt att personen riskerar att skada sig själv eller någon annan framgår av Europadomstolens uttalande i Hutchison Reid mot Storbritannien. Klaganden i det aktuella målet led av en psykopatistörning (antisocial personlighetsstörning) och enligt den nationella lagstiftningen uppställdes ett krav på behandlingsbarhet för att personer med denna typ av diagnos skulle tvångsvårdas. Klaganden menade därför att frihetsberövandet inte var tillåtet enligt EKMR artikel 5. Europadomstolen kom dock till motsatt slutsats och konstaterade att ett tvångsvis omhändertagande kan vara nödvändigt inte bara när en person är i behov av terapi, medicinering eller annan klinisk behandling för att bota eller lindra hans eller hennes tillstånd, utan även i fall då personen behöver kontrolleras och övervakas för att förhindras från att exempelvis skada sig själv eller andra.69
64 Winterwerp mot Nederländerna, para. 37.
65 Winterwerp mot Nederländerna, para. 37; Rakevich mot Ryssland, dom den 28 oktober 2003 (ansökningsnr.
58973/00).
66 Bartlett, Lewis & Thorold, Mental Disability and the European Convention on Human Rights, s. 43.
67 Winterwerp mot Nederländerna, para. 37.
68 Bartlett, Lewis & Thorold, Mental Disability and the European Convention on Human Rights, s. 44.
69 Hutchison Reid mot Storbritannien, dom den 20 februari 2003 (ansökningsnr. 50272/99), para. 52.
20 2.3 Laglighetskravet enligt EKMR 5.1.e
Av ordalydelsen i EKMR artikel 5 följer även att frihetsberövanden ska ha beslutats i den ordning lagen föreskriver och att åtgärden ska vara laglig eller rättsenlig. Kraven på att dessa rättighetsbegränsningar endast får ske med stöd i lag innebär således att den nationella lagstiftningen måste vara laglig i förhållande till både EKMR och den nationella rätts- ordningen. Dessutom måste den nationella domstolens tillämpning överensstämma med den nationella rätten. Om den nationella lagen har kränkts medför det att EKMR har kränkts.70 Dessa begränsningar i undantagets tillämplighet syftar till att försäkra att staten inte gör inskränkningar i personers rätt till frihet genom godtycklig tvångsanvändning.71 Ett exempel på ett fall då kravet på att frihetsberövanden ska ha beslutats ”i den ordning lagen föreskriver” inte ansågs uppfyllt är Van der Leer mot Nederländerna. Enligt nederländsk rätt krävdes att domaren som beslutade om tvångsvården intervjuade eller hörde den person som var föremål för tvångsvården och även hörde personens partner. Varken Van der Leer eller hennes partner hade fått en sådan möjlighet vilket innebar att den nationella rätten inte hade följts och förfarandet utgjorde därmed en kränkning av EKMR artikel 5.72
Vidare innefattar laglighetskravet i EKMR artikel 5 ett krav på att lagen måste vara av viss kvalitet.73 För att kravet på legalitet ska uppfyllas av medlemsländerna, både formellt och materiellt, stadgas rätten till domstolsprövning av frihetsberövandens laglighet i EKMR artikel 5.4. Som ovan redovisats var ett av syftena med införandet av särskild utskrivnings- prövning att uppfylla de krav på domstolsprövning som uppställs av EKMR. Av betydelse för domstolsprövningen är även rätten till en rättvis rättegång i EKMR artikel 6.1 och rätten till effektivt rättsmedel i EKMR artikel 13. När det gäller relationen mellan artikel 13 och artikel 6.1 respektive artikel 5.4 anses både artikel 6.1 och artikel 5.4 ge mer långtgående garantier än artikel 13. Därmed kan artikel 5.4 och artikel 6.1 ses som lex specialis i förhållande till artikel 13. Härav följer att ett krav på ytterligare prövning enligt artikel 13 inte kan ställas i förhållande till artikel 5.4.74 Europadomstolen har i ett antal fall uttalat sig om vilka krav som ställs på den nationella lagstiftningens utformning. Enligt avgörandet H.L. mot Storbritannien måste den nationella lagstiftningen vara tillräckligt precis och förutsebar för att anses
70 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 112.
71 Bartlett, Lewis & Thorold, Mental Disability and the European Convention on Human Rights, s. 43,
72 Van der Leer mot Nederländerna, dom den 21 februari 1990 (ansökningsnr. 11509/85), para. 23. Se även Nakach mot Nederländerna, dom den 30 juni 2005 (ansökningsnr. 5379/02) och Schenkel mot Nederländerna, dom den 27 januari 2006 (ansökningsnr. 62015/00).
73 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 112.
74 A.a., s. 543.
21
konventionsenlig. Detta är nödvändigt för att syftet med EKMR art. 5 ska kunna uppfyllas, nämligen att ingen ska frihetsberövas på oklara och godtyckliga grunder. Dessutom uttalade Europadomstolen i Kawka mot Polen att det är av yttersta vikt att legalitetsprincipens krav uppfylls vid frihetsberövanden. Detta innebär att det är väsentligt att grunderna för frihetsberövande i den nationella rätten är klart definierade så att de enskilda kan förutse konsekvenserna av sitt handlande.75 I fallet Sunday Times mot Storbritannien betonade domstolen att när det gäller domstolsprövningen måste behovet av tydlighet och säkerhet balanseras mot behovet av flexibilitet.76 Trots detta anses det dock väsentligt att ett frihetsberövande inte enbart baseras på medicinsk diskretion.77 Hittills har Europadomstolen inte ifrågasatt bedömningar från nationella psykiatriker och domstolar avseende om en person lider av en psykisk sjukdom.78 Domstolen har uttalat att de nationella myndigheterna ska ges handlingsutrymme vid denna bedömning eftersom det i första hand är upp till myndigheterna att värdera den bevisning som presenteras för dem i det enskilda fallet.79 Europadomstolen har dock underkänt den nationella domstolsprövningen i fallet Plesó mot Ungern. Anledningen till underkännandet var att domstolens hade förlitat sig för mycket på de uttalanden som gjorts av psykiatrikerna.80
Rätten till domstolsprövning och kravet på att beslutet inte får baseras enbart på medicinsk diskretion har diskuterats i relation till Europadomstolens krav på att den psykiska sjukdomen måste vara så allvarlig, av sådan art och grad, att ett tvångsvis omhändertagande är rätt- färdigat. Syftet med domstolsprövningen är att den rättsliga intresseavvägningen ska göras av jurister och därför bör inte de kliniska bedömningarna få för stor betydelse. Enligt Bartlett m.fl. kan det dock ifrågasättas om rekvisitet ”allvarlig art” är tillräckligt klart för att legitimera ett frihetsberövande. Han menar att rekvisitets utformning inte begränsar användandet av de kliniska bedömningarna i tillräcklig utsträckning. Detta leder till att de kliniska bedömningarna får en för stor betydelse i domstolens bedömning.81 Mot bakgrund av detta resonemang har Moa Kindström Dahlin konstaterat att det finns en uppenbar paradox i
75 Kawka mot Polen, dom den 9 januari 2001 (ansökningsnr. 25874/94), para. 49.
76 Sunday Times mot Storbritannien, dom den 26 april 1979 (ansökningsnr. 6538/74), para. 49
77 Bartlett, Lewis & Thorold, Mental Disability and the European Convention on Human Rights, s. 48.
78 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt – intressen, rättigheter och principer s. 177.
79 Winterwerp mot Nederländerna, para. 40. Här använder Europadomstolen principen om margin of
appreciation (bedömningsmarginal). Medlemsstaterna är därmed förpliktigade att följa kriterierna som uppställs av Europadomstolen men ges ett brett handlingsutrymme när det gäller hur dessa uppfylls. Se Bartlett, Lewis &
Thorold, Mental Disability and the European Convention on Human Rights, s. 22.
80 Plesó mot Ungern, dom den 2 oktober 2012 (ansökningsnr. 41242/08), para. 68.
81 Bartlett, Lewis & Thorold, Mental Disability and the European Convention on Human Rights, s 11. Se även Kawka mot Polen gällande kravet på klarhet.
