4. Analys av den särskilda utskrivningsprövningen ur ett legalitetsperspektiv
4.2 Förutsättningarna för en strikt rättstillämpning
4.2.1 Variationerna i rekvisiten i BrB och LRV
Förutsättningarna för att den rättspsykiatriska vården ska kunna förenas med särskild utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av den psykiska störningen finns risk för att personen återfaller i brottslighet av allvarligt slag.169 Vid prövningen i allmän domstol uppställs alltså ett krav på att det föreligger en allvarlig psykisk störning. I LRV 16 § uppställs däremot inget krav på att den psykiska störningen fortfarande ska bedömas som allvarlig. Emellertid anger bestämmelsens första punkt att vården ska upphöra när det inte längre till följd av den psykiska störning som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att patienten återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Bestämmelsen i LRV hänvisar således till den allvarliga psykiska störningen utan att det krävs att störningen fortfarande bedöms som allvarlig. Ur ett legalitetsperspektiv kan det ifrågasättas om variationerna i rek-visiten gör att regleringen brister i kravet på begriplighet. Variationerna i rekrek-visiten motiveras inte i förarbeten eller i praxis och det kan därmed finnas en risk att rekvisiten sammanblandas vid tillämpningen. Detta kan i sin tur leda att förutsättningarna för att medge tvångsvård blir oklara.
En ytterligare skillnad mellan förutsättningarna för överlämnandet och den fortsatta vården är frågan om att frihetsberövandet ska vara proportionerligt i förhållande till brottet. Som har
168 Jfr Kindström Dahlin, Psykiatrirätt Intressen rättigheter & principer, s. 57 och 310.
169 Se BrB 31 kap. 3 §.
47
framgått i avsnitt 2.4.3 anger förarbetena att frihetsberövandet ska stå i rimlig proportion till brottet och därför kan en person som har dömts för ett bötesbrott inte överlämnas till rätts-psykiatrisk vård. Avseende LRV 16 § framgår emellertid ingenting om att proportionalitet mellan brottets allvar och vårdtidens längd ska beaktas. Även denna variation kan leda till att förutsättningarna för att medge vård inte klart framgår vilket försvårar en strikt rätts-tillämpning.
4.2.2 Vilken är den legitimerande grunden för frihetsberövandet?
Kindström Dahlin har i sin avhandling konstaterat att för att en strikt rättstillämpning ska vara möjlig måste lagstiftaren tydliggöra de intressen som psykiatrirätten avser att skydda och klar-göra de risker som ska undvikas.170 Detta är särskilt relevant när det gäller den särskilda utskrivningsprövningen. Av praxis samt från uttalandena i förarbetena kan det konstateras att det inte är tydligt huruvida det är behovet av samhällsskydd eller behovet av vård, eller möjligtvis båda, som ska vara styrande vid den särskilda utskrivningsprövningen. Syftet med införandet av dagens reglering var att stärka samhällsskyddet och enligt förarbetena ska därför skyddsintresset påverka bedömningen av upphörandet av vården. Det ska dock göras en tillfredsställande avvägning mellan de rent medicinska förutsättningarna för att ge psykiatrisk tvångsvård och de starka skyddsintressen som gör sig gällande i dessa fall.171 I förarbetena motiveras alltså regleringen både av en omsorg för den sjuke och av ett intresse att skydda samhället. Trots att det ska ske en avvägning mellan allmänna förutsättningar och medicinska förutsättningar framgår det av praxis att samhällsskyddsaspekten är framträdande även i bedömningen av vårdbehovet (se vidare om relationen mellan 1 p. och 2 p. i avsnitt 4.2.3).
Dagens reglering riskerar därmed att leda till en sammanblandning av motivet att skydda om-givningen och de medicinska skälen för tvångsvården.172 Denna sammanblandning försvårar förutsättningarna för en strikt rättstillämpning eftersom det är oklart vilket intresse som egentligen ska vara styrande för domstolens bedömning. Det kan finnas skäl att frihetsberöva en person på grund av behovet av samhällsskydd, men ur ett legalitetsperspektiv är det problematiskt att ett frihetsberövande som grundar sig på behovet av samhällsskydd baseras på ett lagstöd som tar sikte på att tillgodose personers behov av rättspsykiatrisk vård.173 Om frihetsberövandet främst motiveras av behovet av samhällsskydd bör lagstödet istället utgöras av en explicit lagstiftning om s.k. förvaring. Denna typ av lagstiftning tillåter att lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver- lagöver-
170 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt Intressen rättigheter & principer, s. 313.
171 Se prop. 1990/91:58 s. 208.
172 Jfr Kindström Dahlin, Psykiatrirätt Intressen rättigheter & principer, s. 313.
173 Se Kindström Dahlin, Psykiatrirätt Intressen rättigheter & principer, s 254.
48
trädare som bedöms som farliga kan förvaras även efter sitt fängelsestraff. 174 I dessa fall är det tydligt att det är intresset av samhällsskydd som är styrande. Det kan även ifrågasättas varför frågan om samhällsskydd aktualiseras särskilt för psykiskt sjuka lagöverträdare och inte återfallsförbrytare i allmänhet.
Denna uppsats har inte undersökt allmän domstols bedömning av överlämnandet mer än översiktligt men det skulle kunna diskuteras ifall den legitimerande grunden är olika beroende på om det är fråga om det första överlämnandet eller den fortsatta vården. Av praxis framgår att ett psykiskt tillstånd som inte hade kunnat motivera ett överlämnande till rättspsykiatrisk vård ändå i vissa fall kan motivera fortsatt tvångsvård. Skillnaden kan tolkas som att vård-behovet är mer centralt vid överlämnandet till vården och att det sedan istället är samhälls-skyddet som är centralt. Denna höjda tröskel motiveras dock inte närmare i varken förarbeten eller praxis och det är därför svårt att veta om avsikten är att den legitimerande grunden för frihetsberövandet ska vara samma genom hela processen.
Sammantaget kan konstateras att det faktum att den legitimerande grunden inte är tydligt definierad är problematiskt ur ett legalitetsperspektiv eftersom ett frihetsberövande aldrig får ske på oklara grunder.
4.2.3 Förhållandet mellan LRV 16 § 1 p. och 2 p.
Som en följd av att den legitimerande grunden inte är tydligt definierad finns det vissa brister i begriplighet och precision avseende relationen mellan LRV 16 § 1 p. och 2 p. Utformningen av LRV 16 § leder till oklarheter kring vad domstolen ska pröva och hur de olika omständig-heterna förhåller sig till varandra. Särskilt oklart blir det i RÅ 2001 ref. 59 när HFD anser att det inte finns en risk för återfall till följd av den psykiska störning som föranledde beslutet om särskild utskrivningsprövning, men i ett senare steg konstaterar att den personlighetsstörning som personen lider av i sig medför en återfallsrisk och att det därför föreligger ett vårdbehov.
Detta innebär att domstolen indirekt prövar återfallsrisken enligt 2 p. genom att som ett led i prövningen av vårdbehovet bedöma huruvida personen riskerar att skada sin omgivning vid ett eventuellt upphörande av vården. Av den rättspraxis som har presenterats är det endast RÅ 2001 ref. 59 som prövar frågan om patientens vårdbehov isolerat. Det är därför svårt att veta hur långgående slutsatser som kan dras utifrån domstolens beslut. I förarbetena uttalas att om
174 Bl.a. Danmark har lagstiftning om förvaring. Denna åtgärd omfattas av det vanliga straffrättsliga
påföljdssystemet och kan därmed ådömas även andra än psykiskt störda lagöverträdare, se SOU 2002:3 s. 176.
49
återfallsrisk i allvarlig brottslighet inte bedöms föreligga och patienten inte heller längre lider av en allvarlig psykisk störning saknas det i allmänhet skäl för att patienten ska vara intagen på vårdinrättningen. Det kan dock konstateras att det finns fall där domstolen trots detta anser att det föreligger ett vårdbehov. Sammanfattningsvis innebär utformningen av LRV 16 § att domstolens bedömning ska omfatta både en farlighetsbedömning kopplad till skälen för över-lämnandet enligt 1 p. samt en mer allmän farlighetsbedömning i förhållande till vårdbehovet enligt 2 p. Det är dock inte klart hur dessa farlighetsbedömningar egentligen förhåller sig till varandra. När återfallsrisken även beaktas i LRV 16 § 2 p. riskerar denna del av bestämmelsen att bli en ”slasktratt” eftersom den farlighet som inte kan beaktas i 1 p. istället kan vägas in i bedömningen av vårdbehovet i 2 p. Denna typ av generalklausul kan därmed, vilket praxis även har visat konkreta tecken på, ytterligare försvåra förutsättningarna för en strikt rättstillämpning och leda till oförutsebarhet.
4.2.4 Straffrättsliga och förvaltningsrättsliga utgångspunkter
En ytterligare förutsättning för att möjliggöra en strikt rättstillämpning är att beviskravet är tydligt definierat. Det vore därför önskvärt om beviskravet hamnade i större fokus vid den särskilda utskrivningsprövningen. Idag framgår det inte tydligt hur hög återfallsrisk som krävs för att vården ska få fortgå. Denna uppsats har inte redogjort för de processuella aspekterna mer än översiktligt men frågan är om det inte är nödvändigt att vid en diskussion om särskild utskrivningsprövning också reflektera över de olika utgångspunkterna som gäller i allmän domstol respektive i förvaltningsdomstol. Vid den särskilda utskrivningsprövningen är nämligen straffprocessen och förvaltningsprocessen tätt sammanlänkade. I straffprocessen är legalitetsprincipen central och av denna följer ett högt beviskrav och principen om att hellre fria än fälla ska vara styrande i domstolens bedömning.175 Inom förvaltningsrätten saknas däremot principen om att hellre fria än fälla och generellt uppställs det inte ett lika högt bevis-krav. Med hänsyn till detta kan det finnas anledning att närmare undersöka vilken betydelse de olika utgångspunkterna har för villkoren för frihetsberövandet och förutsättningarna för vårdens upphörande.