Recensioner http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1997_litt Fornvännen 1997, s. 33-47, 67-108, 253-308 Ingår i: samla.raa.se

(1)

Recensioner

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1997_litt Fornvännen 1997, s. 33-47, 67-108, 253-308

Ingår i: samla.raa.se

(2)

Recensioner

Ulf Ragnesten, Bruk av j ä r n i västsvensk förhisto- ria. Gotarc Serie C. Arkeologiska skrifter. No 14. D e p a r t m e n t of Archaeology Göteborg Uni- versity 1996. 122 s., 23 fig. ISBN 91-85952-46-X.

ISSN 0282-9479.

Ulf Ragnestens Bruk av j ä r n i västsvensk förhisto- ria är en licentiatuppsats där följande problem diskuteras;

1. H u r samhällsförändringar inverkar på b r u k e t av j ä r n över tid och orsaken till d e n kvantitativa ökningen av järn som är tydlig över tid liksom omvänt vilken effekt bruket av järn får på samhället.

2. Förändringar i j ä r n e t s sociala tillgänglig- het, vilken betydelse det får för dåtidens män- niskor, h u r det används och h u r bruket av j ä r n förändras.

Med »Västsverige» m e n a r författaren två län, Göteborgs och Bohus och Älvsborgs. Det material som stått h o n o m till buds från des.sa båda län är litet och k o m m e r till 80 p r o c e n t från gravar.

Vad gäller samhällsförändringar u n d e r järn- å l d e r n refererar författaren a n d r a forskares tankegångar och ansluter sig till Agne Furing- sten (Samhällsförändringar i ett långtidsperspektiv - ett exempel från södra Västergötland 1500 f.Kr. -

1000e.Kr., 1985). Furingsten har tyckt sig finna ganska stora förändringar i järnålderssanihäl- let, dels vid tiden för Kristi födelse, då j o r d - b r u k e t verkar e x p a n d e r a , befolkningen öka och en social stratifiering kan märkas, dels ca 700 e.Kr. Då intensifieras j o r d b r u k e t och man får behov av förbättrade och utökade kommu- nikationer.

Ragnesten finner i sitt material en blygsam användning av järn, främst för tillverkning av nålar, s p ä n n e n och knivar, fram till ca 100 f.Kr.

då formförrådet utökas, framför allt med skå- ror, vapen och pilspetsar. Ca 700 e.Kr. sker en kvantitativ ö k n i n g av järnföremålen. De an- vänds nu i m å n g a olika verksamheter: j ä r n -

framställning och smide, födoproduktion och hushåll, konstruktioner, hantverk, k o m m u n i - kation och transport, beväpning och i personliga tillbehör. Speciellt intressant är förekoms- ten av j ä r n i hästutrustning: betsdbeslag, stig- byglar, broddar. Det senare stämmer då väl m e d Furingstens tanke om ökat kommunika- tionsbehov.

I uppsatsen tar Ragnesten u p p p r o b l e m e n m e d bevaringsförhållandena för j ä r n och den ofullständiga inventeringen avjärnmalmsföre- komster och järnframställningsplatser i det be- h a n d l a d e o m r å d e t . H a n r e d o g ö r också för forskningen kring forntida j ä r n i Sverige och närliggande o m r å d e n på k o n t i n e n t e n .

En intressant ny ansats i uppsatsen är för- fattarens diskussion kring bruket av material:

till estetiska former, till energi och till praktiskt b r u k samt en jämförelse av bruksprofiler och bruksegenskaper hos flinta, b r o n s och järn.

Författarens tes är att flinta och j ä r n var lättill- gängliga medan brons, som måste importeras, var svåråtkomligt Även o m brons enligt hans u n d e r s ö k n i n g i m å n g a fall vore d e t bästa materialet för redskap blir det inte så. Brons k o m m e r huvudsakligen att användas till ut- smyckningar av olika slag. Det är alltså flinta som redskapsmaterial som slås ut av j ä r n . Järn- h a n t e r i n g fordrar emellertid en m e r omfattande teknisk kunskap än de båda a n d r a mate- rialen. Likaså har det sannolikt blivit nödvän- digt med specialisering och kapitalinvestering.

Järnföremål blir så småningom var mans egen- d o m . Att så äger r u m försöker författaren visa genom att jämföra förekomsten av guldföremål och järnföremål u n d e r tiden före 700 m e d sil- verföremål och järnföremål u n d e r tiden efter 700. Guld- och järnföremål finns i samma om- råden, vilket antas visa att j ä r n till en början var förbehållet de välsituerade, så som bronsen varit u n d e r bronsåldern. Silver- och järnföremål finns däremot i olika delar av o m r å d e t vilket skulle tyda på att även g e m e n e man fått tillgång

Fornvännen 92(1997)

(3)

till järn. Silverföremålen k o m m e r från skatt- fynd m e d a n guld- och järnföremål i huvudsak k o m m e r från gravar. Skattfynden torde enligt min mening snarare visa på var oroligheter och strider ägt r u m än på de platser där man varit mest välsituerad. Att det ökade formförrådet och d e n ö k a n d e m ä n g d e n j ä r n f ö r e m å l tyder på ett allmännare b r u k avjärn torde dock vara riktigt.

Den ö k a n d e användningen avjärn, orsakad av en utökning av j o r d b r u k e t eller nödvändig- gjord av j o r d b r u k e t s expansion, specialisering, möjligheten till kapitaluppbyggande, är det som orsakar f ö r ä n d r i n g e n i s a m h ä l l e t Det gamla bronsålderssamhället, som byggde på en aristokrati som i m p o r t e r a d e brons och distri- buerade föremålen, försvann och ersattes av ett samhälle där redskap och vapen tillverkades av inhemsk råvara och blev tillgängliga för många människor.

En uppsats av detta slag måste med nödvän- dighet begränsas. I fyndmaterialet saknas ben, ett material som det vore intressant att få jäm- fört m e d de a n d r a tre. Tidsgränsen m o t me- deltiden gör att författaren inte följt utveckling och förändring längre fram i tiden. Man skulle önska sig en diskussion om vapnens roll i en tid som står nära d e n tid då de nordiska sta- t e r n a bildas och d ä r u n d e r s ö k n i n g s o m r å d e t dras in i striderna mellan danskar, svenskar och n o r r m ä n .

Begränsningarna till trots är det intressant att se h u r ett litet material från ett geografiskt begränsat o m r å d e kan användas för att kom- plettera den bild av samhällsutvecklingen un- d e r j ä r n å l d e r n som a n d r a forskare har fått fram. Ragnestens uppsats utgör ett värdefullt bidrag till forskningen kring j ä r n e t s roll i forn- tiden och förtjänar att uppmärksammas av andra forskare inom området.

Ingegerd Särlvik Stora Cårda 42, 412 70 Cöteborg

J u t t a Waller, Dräktnålar och dräktskick i östra Mä- lardalen. Kontinuitet och förändring under folkvandringstid och vendeltid. Aun 23. Uppsala 1996. 221 s., 84 fig. och 32 planscher. ISBN 91- 506-1180-1.

Jutta Wallers doktorsavhandling om dräktnålar och dräktskick i Mälardalen u n d e r folkvandringstid och vendeltid tar sin utgångspunkt i material från H d g ö vilket är glädjande. Kan- ske kan detta hjälpa till att stimulera intresset för H d g ö och förhoppningsvis kan det inne- bära en nytändning för forskningen kring ön och dess bosättning och verkstäder. Inte minst viktigt är detta i ljuset av de u n d e r s ö k n i n g a r som skett i södra Skandinavien u n d e r de senaste 10-15 åren, vilka kanske kan omvandla H d g ö från den gåtfulla till d e n äntligen för- stådda ön. Från dansk sida har det från flera håll pekats på de slående likheter som finns mellan H d g ö och G u d m e och det är dags att även svensk j ä r n å l d e r s a r k e o l o g i tar fasta på detta. Kanske kan vi äntligen få en m e r nyan- serad bild av bosättningen och p r o d u k t i o n e n på H d g ö , och kanske det till och med blir möj- ligt att förstå p r o d u k t i o n e n s omfattning, av- sättning och sociala aspekter. I den här aktuella avhandlingen diskuteras tyvärr inte sådana frågor, vilket är att beklaga, eftersom det möj- ligen h a d e k u n n a t leda fram till m e r nyanse- rade tolkningar än de som nu presenteras.

Sammanställandet av materialpublikationer är ett mycket slitsamt arbete, m e n samtidigt är det mycket tacksamt eftersom man kan göra det i förvissning om, att materialet alltid kom- m e r att användas av framtida forskare. Idéer och tolkningar blir lätt föråldrade och kan kän- nas passé men materialet finns kvar, och den som så behagar kan återvända till det och tolka det i nya riktningar. Materialpublikationer har därför alltid sitt givna värde. Detta gäller i hög grad den här aktuella avhandlingen, den första fullständiga analysen av en enskild föremålstyp från H d g ö !

Amen 92(1997)

(4)

Jutta Wallers intresse för de folkvandringstida och vendeltida n å l a r n a är g a m m a l t Redan i början av 1970-talet publicerade hon en analys av nålgjutförmsmaterialet från H d g ö och den nu föreliggande publikationen kan ses som en naturlig fortsättning på de analyser som då ut- fördes. Avhandlingen innebär emellertid en in- tresseförskjutning i och m e d att där sker en fo- kusering på d e kronologiska frågorna, vilka inte behandlades tidigare. Det sägs även, att det primära syftet m e d arbetet är att fastställa de kronologiska sidorna av materialet.

Boken är u p p d e l a d i fem avsnitt, logiskt strukturerade enligt mitt tycke, så att läsaren gradvis n ä r m a r sig ämnet. Nålen själv som fe- n o m e n b e h a n d l a s inledningsvis, därefter be- rörs framställningen, dess kronologiska inpassning och slutligen sätts det enskilda föremålet in i en större kulturhistorisk kontext, där såväl dräktskicket som vidare kulturhistoriska aspekter berörs.

I inledningen behandlas frågor kring dräkt- nålarna i ett historiskt perspektiv och det slås fasi, att dräktnålar är förbundna m e d kläder tillverkade av textilier. I kulturer där skinnklä- d e r d o m i n e r a t har k n a p p a r istället varit vanliga. Redan i de tidiga metallkulturerna i Me- delhavsområdet förekommer metalldräktnålar och u n d e r bronsålder är metallnålar vanliga så- väl i Mellan- som N o r d e u r o p a . Parallellt m e d metallnålarna har nålar av organiskt material använts, bland annat av trä. För detta finns be- lägg från både bronsålder och järnålder. Me- tallnålar förekommer m e d växlande intensitet u n d e r hela j ä r n å l d e r n . U n d e r folkvandringstid och vendeltid är vulst- och polyedernålar de vanligaste typerna av metallnålar. Det är även dessa två typer som analyseras i avhandlingen.

I inledningsavsnittet berörs även frågor av

m e r metodisk karaktär, och en strikt redovi- sande forskningshistorisk översikt ges över den forskning som skett kring den folkvandringstida kronologin u n d e r 1900-talet Översikten är inte helt u p p d a t e r a d och innehåller en del luckor, bland a n n a t saknas arbeten av Ulla Lund Hansen och Lars Jörgensen, m e d stor relevans i s a m m a n h a n g e t Ett speciellt avsnitt äg- nas därefter folkvandringstiden i Mälardalen.

I detta avsnitt efterlyses en förnyad kronologisk

analys m e d syfte att u p p r ä t t a en o b e r o e n d e kronologi för Mälardalens folkvandringstid och vendeltid. Författaren anser att förelig- gande arbete kan ses som en del i ett sådan strä- van.

Nästföljande kapitel ger inledningsvis en kort historik över H d g ö - u n d e r s ö k n i n g a r n a m e d avseende på projektstruktur, publice- ringskanaler osv. Därefter beskrivs platsen som sådan, de fornlämningar som ingår samt bur fornlämningen är indelad i skilda h u s g r u p p e r och gravfält. Det konstateras även, att fornläm- ningens totala utbredning än idag inte är känd och att de inbördes relationerna inte har varit möjliga att fastställa helt och hållet. Att d ö m a av erhållna dateringar s p ä n n e r de ca 40 hus- g r u n d e r n a över en tid som motsvarar romersk j ä r n å l d e r fram till vikingatid.

Gjutformsmaterialet från H d g ö d o m i n e r a s av fragment av gjutformar till reliefspännen m e d stil I-dekor. Därefter kommer, frekvens- mässigt, gjutformsfragment till agraffer. Utöver d e t t a har en begränsad framställning av enstaka föremålstyper skett, t.ex. likarmade och ovala s p ä n n e n , beslag och söljor. 1 gjutformsmaterialet för nålar, som utökats en del sedan analysen 1971, är fem skilda typer företrädda, varav två, polyeder- och vulstnålarna, domine- rar. Nålgjutformarna kännetecknas av att nål- spetsarna alltid är placerad mot i n g ö t e t Sam- manlagt är 381 säkra och 18 osäkra gjutformar kända. De är samtliga tvådelade och innehåller 1-4 avtryck per form. Sammanlagt finns 573 avtryck (+32 osäkra) varav 174 (+5?) h ä r r ö r från nålhuvuden. I materialet är vulstnålen vanligast och författaren anser att inan skulle k u n n a be- teckna d e n som »Helgönålen» p a r préférence.

Vid sidan av gjutforiiisfragmenten har även 41 nålar av brons eller j ä r n hittats på H d g ö . Även i detta material är vulstnålarna vanligast men mängdförhållandena är a n n o r l u n d a än vad be- träffar gjutformsfraginenten.

Gjutformarna är tillverkade av fast, förhål- landevis fint lergods som hållits samman av ett yttre hölje av betydligt porösare lera. Det se- n a r e skulle k u n n a knackas bort efter gjut- ningen så att formen k u n d e användas ä n n u en gång. Framställningen av gjutformar för långa föremål som nålar ställer speciella krav på till-

Fomvännen 92 (1997)

(5)

verkaren. För att förhindra att formen krok- nade u n d e r torkningen måste formen stödjas.

Många fragment har även avtryck som visar, att detta skett m e d hjälp av träplattor. Formen får heller inte vara för tjock, eftersom risken då är stor att den spricker. Gjutning k u n d e förmod- ligen ske 2 - 3 gånger i samma form, men vad beträffar vulstnålarna är det sannolikt, att for- m e n bara kunnat användas en e n d a gång. För- fattaren diskuterar inte detta m e r i n g å e n d e , m e n som a m a t ö r på o m r å d e t frågar man sig varför man fortsatte att gjuta vulstnålar i delad form. H a d e det inte varit bättre att tillverka d e m i förlorad form? Arbetsinsatsen b o r d e i alla fall ha blivit mindre. Och man kan gå vidare i d e n n a tankegång och ställa frågan, o m inte de delade f o r m a r n a använts för att tillverka vaxförlagor. Detta är emellertid frågor som inte ställs i avhandlingen. Inte heller diskuteras det mer ingående varför bara vissa typer av nålar tycks ha p r o d u c e r a t s på H d g ö . Här finns a n n a r s en infallsvinkel som skulle möjliggöra diskussioner kring p r o d u k t i o n e n s sociala ocb ideologiska i n n e b ö r d .

Gjutformar till nålar förekommer inom hus- g r u p p e r n a 1, 2 och 3. Färdiga nålar har en nå- got vidare spridning och finns inom husgrup- p e r n a 1 till och med 4. I h u s g r u p p 1 och 4 är antalet fynd sparsamt m e d a n det i h u s g r u p p 2 och 3 är större. De båda sistnämnda bar en, ur kronologisk synvinkel, lång b n i k n i n g s t i d att d ö m a av såväl fyndmaterial som C, 4-datering.

H u s g r u p p 2, där nålgjutformarna koncentrerade sig till terrass VIII, tycks omfatta l i d a Hclgö-tidcn, dvs. från romersk j ä r n å l d e r till vikingatid och för h u s g r u p p 3, där nålgjutfor- m a r n a koncentrerade sig till huvudsakligen två o m r å d e n , tycks samma sak gälla. Framför allt inom husgrupp 3 ärgjutformsfragineiit mycket frekventa och inom begränsade ytor förekom- mer u p p till 10 nålgjiitlörmsfragment per n r .

Avhandlingen innehåller även ett försök att fastställa h u r stor p r o d u k t i o n e n av nålar varit på H d g ö . Beräkningen kan ske på skilda sätt enligt författaren. Ett sätt är att basera den på antalet bevarade gjutformar m e d nålhuvuden.

Ett a n n a t utgår från antalet avtryck i ingöts- fragmenten eller på antalet nålstjälkar. Till detta kan sedan läggas det faktiska antalet be-

varade nålar inom respektive o m r å d e . Tas allt detta i beaktande kan man fastställa att minst 20 nålar producerats inom h u s g r u p p 2. Inom g r u p p 3 är motsvarande siffra 160 nålar. Den produktion som skett inom h u s g r u p p 2 motsvarar husbehovet hos en gårdsbefolkning m e d a n den inom h u s g r u p p 3 är större. Trots att många källkritiska invändningar kan göras mot beräkningarna, bland annat saknas en metodisk diskussion kring representativiteten, måste p r o d u k t i o n s b e r ä k n i n g a r n a betraktas som viktiga. Vad som emellertid saknas, vilket måste anses som allvarligt, är en diskussion om h u r skillnaderna skall tolkas. Författaren nöjer sig med att konstatera att de finns men blundar för vad de innebär. I mitt tycke finns h ä r en möjlighet att diskutera i termer av social hie- rarki, stormansgård kontra vanlig gärd osv. Jag är även helt övertygad om, att en jämförelse i just det här fallet mellan H d g ö och G u d m e (el-

ler någon a n n a n dansk järnåldersbebyggelse) skulle ha varit ytterst fruktsam.

Författaren p å p e k a r också att produktio- nens omfattning är svår att värdera innan nå- larnas n ä r m a r e kronologiska inpassning skett.

I det nästföljande avsnittet, b e n ä m n t »Östra Mälardalen», sker detta. Avsnittet är avhandlingens mest omfångsrika d d och innehåller en mycket detaljerad kronologisk analys.

Det finns en mängd skilda typer av nålar i S ö d e r m a n l a n d och Uppland u n d e r folkvandringstid och vendeltid. Avhandlingen koncen- treras emellertid kring polyeder- och vulstnå- lar i S ö d e r m a n l a n d och Uppland, dvs. i östra Mälardalen. Analysen baseras på gravfynd och samtliga gravar finns förtecknade i separat för- teckning och fyndkombinationerna redovisas i skala 1:1 i planschdelen. Någon n ä r m a r e moti- vering varför just de två typerna valts ges inte och inte heller diskuteras det varför U p p l a n d och S ö d e r m a n l a n d valts som undersöknings- o m r å d e . Är det bara närheten lill H d g ö som varit avgörande?

Sammanlagt omfattar analysen 199 nålar h ä r r ö r a n d e från 138 fyndkombinationer. Vulst- nålarnas antal är 72 och p o l y e d e r n å l a r n a är 107. Vanligtvis u p p t r ä d e r nålarna enstaka i gravarna men en dubbel uppsättning förekommer också. Tre nålar i en och samma grav är dock

(6)

bara känt i 5 fall. Nålarna är vanligtvis av brons m e n exemplar av silver, j ä r n och ben finns. Vad beträffar spridningen f ö r e k o m m e r polyeder- nålarna på Södertörn och n o r r om Stockholm m e d a n vulstnålarna har en vidare spridning.

Paralleller till de båda nåltyperna finns även utanför u n d e r s ö k n i n g s o m r å d e t , såväl inom som utom Skandinavien.

Nålarna indelas på stilistiska g r u n d e r i grupper och varianter. Dock används inle samma be- teckningar som för gjutformsmaterialet vilket är att beklaga eftersom risken är stor att det k o m m e r att ge upphov till förvirring i framtiden då man diskuterar nålar. Det hade naturligtvis varit bäst, o m gjiitformsniaterialet in- ordnats i det typschema, som presenteras för de bevarade nålarna. Typologiseringen av materialet sker i tre nivåer. Polyeder- respektive vulstnålar utgör h u v u d g r u p p e r n a eller huvud- typerna. De betecknas m e d romerska siffror, I och II. De indelas sedan i u n d e r g r u p p e r base- rade på f o r m d e m e n t och betecknade med ara- biska siffror. U n d e r g r u p p e r n a indelas slutligen i varianter, betecknade m e d bokstäver. Variant- i n d e l n i n g e n utgår från f o r m e l e m e n t e n s ut- seende. Sammanlagt finns 12 varianter av vulst- nålarna (typ I) och 7 varianter av polyedernå- larna (typ II). Vissa av varianterna omfattar bara en enstaka nål.

Fyndkornbinationerna för respektive variant analyseras i sin helhet i den kronologiska analysen, alltså även de föremålstyper som saknar egentlig kronologisk relevans. Undantaget ut- gör kammar och pärlor, vilka diskuteras separat. En källkritisk värdering sker av gravarna där de kategoriseras i två grupper, sakkunnigt och icke sakkunnigt undersökta. Dateringen av de enskilda gravarna görs dels g e n o m hänvis- ning till äldre forskning, där fynden tidigare behandlats, dels g e n o m paralleller i bland annat det gotländska materialet När det senare används som dateringsbas tillämpas N e r m a n s kronologi från 1935. Enligt mitt f ö r m e n a n d e präglas analysen av en allt för stor osjälvstän- dighet och hänvisningar till m o d e r n kronologisk litteratur, exempelvis från Dan mark, saknas. Detta får ses som en stor brist och gör att analysen förlorar avsevärt i värde.

Även dateringar på stilmässiga g r u n d e r görs.

Då hänvisas bland a n n a t till H o u g e n s arbete från 1936, Åbergs arbeten från 1920-, 1930- och

1950-talet samt till Holmqvists analyser av Helgömaterialet Författaren har valt att analy- sera varianterna så att säga splittrat, dvs. i ett avsnitt behandlas samtliga fibulor som påträf- fats m e d vulstnålar respektive polyedernålar, i det följande agraffer e t c , etc. Varje avsnitt följs av en kort sammanfattning. Analyserna är mycket omfångsrika vilket stundtals inverkar på överskådligheten, speciellt i de fall där exknr- ser görs över enskildheter utan större relevans för s a m m a n h a n g e t

Analysen av f y n d k o m b i n a t i o n e r n a m e d vulstnålar visar, att m e d ett u n d a n t a g när till- h ö r samtliga folkvandringstid. En viss kronologisk skiktning kan konstateras mellan variant 1:1 a och I:2a där sistnämnda tycks ha en längre livslängd.

Polyedernålarna av den enklaste typen (un- d e r g r u p p II: 1) har en något yngre profil och de placeras i intervallet 450 till 650 e.Kr., m e d en tyngdpunkt i 500-talet De mer utvecklade polyedernålarna, de m e d platta och hål (II:2«) förekommer även u n d e r sen folkvandringstid och in i 700-talet, m e d a n variant 11:26och II:2c huvudsakligen tycks tillhöra vendeltid. Varian- terna II:2rfoch c tillhör uteslutande vendeltid.

Polyedernålarna med ögla, slutligen, tillhör så- väl sen folkvandringstid som vendeltid.

I separata avsnitt behandlas pärl- och kam- materialet från n å l k o i n b i n a t i o n e r n a . Härvid knyts materialet samman m e d den analys som Bo Petré utfört med utgångspunkt från Lunda- gravfältet och de här aktuella gravarna inord- nas i de päiiborisonter som Petré uppställt. En- ligt d e n n a styrks en folkvandringstida datering av vulstnålar 1:1 och 1:2. P o l y e d e r n å l a r n a av den enkla typen (11:1) tillhör enligt pärlmate- rialet sen folkvandringstid och tidig vendeltid.

Polyedernålar m e d platta (11:2) finns, m e d ett u n d a n t a g , tillsammans med pärhippsättningar som är karaktäristiska för v e n d d t i d e n m e d a n de ögleförsedda n å l a r n a är äldre, från folkvandringstid.

Dateringarna styrks ytterligare av analysen av k a m e l e m e n t e n . Vulstnålarna av typ 1:1 upp- träder huvudsakligen m e d folkvandringstida kamtyper m e d a n 1:2 kan f ö r e k o m m a ined

(7)

yngre typer. Vulstnålar m e d välvt huvud slutligen, 1:3, f ö r e k o m m e r m e d främst folkvandringstida kammar.

Polyedernålarna 11:1 och 11:3 tillhör över- gången mellan folkvandringstid och vendeltid m e d a n 11:2 tillhör folkvandringstid och vendeltid (varianterna 26 och c uteslutande vendeltid).

Författaren har, för att ytterligare förtydliga de kronologiska förhållandena, valt att även studera gravkonstruktionerna, såväl m e d avse- e n d e på det yttre utförandet som på det inre gravskicket I analysen ses skillnader mellan de olika varianterna som är av kronologisk a r t Dessa antyder att g r u p p 1:1 samlar sig till yngre folkvandringstid m e d a n g r u p p 1:2 tillhör hela folkvandringstid och vendeltid. Motsvarande analys för polyedernålarna visar, att enkla nålar av typ 11:1 förekommer u n d e r folkvandringstid m e n är vanligare u n d e r vendeltid, polyedernå- lar m e d triangulär platta (II:2a) och m e d ögla

(11:3) tillhör yngre folkvandringstid m e n huvudsakligen vendeltid och \\:2b-e tillhör bara vendeltid. Man kan emellertid fråga sig, h u r meningsfull en analys av det ytue och inre gravskicket är i ett kronologiskt perspektiv där syftet är att skapa en finkronologi. Personligen tycker jag, att detta avsnitt istället skulle ha haft en social inriktning, där nålarnas ideologiska och sociala funktion diskuterats.

Efter att sökt bestämma nålarnas relativa datering utifrån fyndkombinationerna och grav- konstmktionerna vill författaren även fastlägga de absoluta dateringarna. Det bör emellertid sägas, att hon i det kronologiska avsnittet an- vänder sig av såväl relativa som absoluta dateringar. Vid den avslutande analysen för att fast- ställa den absoluta kronologin använder h o n sig av C1 4-dateringan På en generell nivå visar C1 4-proverna en likartad bild som t.ex. fynd- konibinationsdateritigarna givit vid h a n d e n , dvs. att vulstnålarna är äldre än polyedernå- larna. Författaren vill även leda i bevis m e d hjälp av C1 '-dateringarna att vulstnålarna skulle förekomma u n d e r yngre romersk j ä r n å l d e r , möjligen redan så tidigt som u n d e r 200-talet Detta har emellertid bara kunnat verifieras ge- n o m C'4-dateringar och inte g e n o m traditio- nell arkeologisk k o n t e x t

I avsnittet »Funktion - dräktskick» diskuteras h u r nålarna använts och h u r nålkombina- tionerna kan användas för att rekonstruera den folkvandringstida och vendeltida dräkten. Uti- från osteologiska bestämningar diskuteras vidare nålarnas könsanknytning vilket naturligtvis har betydelse i s a m m a n h a n g e t när man be- handlar dräkten. Det visar sig att en majoritet, men inte alla, av gravarna tillhör individer som på osteologisk väg kan bestämmas som kvinnor.

Könsaspekten diskuteras vidare utifrån grav- konstruktionen och fyndkombinationen. Det sistnämnda sker emellertid inte fullt systematiskt och en enhetlig linje följs inte vad beträf- far vilka föremål som anses könsmarkerande.

Inte heller värderas det osteologiska materialet på ett källkritiskt sätt.

Även kopplingen till skilda å l d e r s g r u p p e r berörs. Det visar sig, att det finns vissa ålders- mässiga skillnader - enkla nålar tycks exempelvis ha ett s a m b a n d m e d yngre individer.

D e n n a intressanta aspekt diskuteras emellertid inte vidare.

Vad funktionen a n b e l a n g a r anser författa- ren att nålarna används för att fästa samman dräkten. De kan dessutom ha utgjort fäste för halsband och i undantagsfall fäst en schal eller ett dok, möjligen också fungerat som ett enkelt redskap. Huruvida vissa nålar skulle k u n n a ses som »svepningsnålar» för en svepning, en tolkning som B e r n h a r d Beckmann presenterat redan 1966, tas inte u p p utan det är u p p e n b a r t , att författarens uppfattning är, att gravgodset representerar dräkten och inget a n n a t Det redovisas även i detalj h u r nålarna u p p t r ä d e r tillsammans m e d andra dräktdetaljer såsom fibulor, bälteringar och agraffknappar. H u r det funktionella sambandet tett sig kan emellertid inte m e d bestämdhet fastställas eftersom gravarna är brandgravar. Därför görs en kortfat- tad utblick till Norge och andra o m r å d e n i Sve- rige, varifrån skelettgravar är kända med likar- tade föremålsuppsättningar.

H u r klädedräkten tett sig i ett långtidsper- spektiv redovisas även utifrån de resultat som bland annat Charlotte Blindheim ocb Marga- reta Nockert framlagt. Däremot värderas inte detta utifrån nålarna. Dräkttillbehörens repre- sentativitet diskuteras även och en skillnad mel-

(8)

lan äldre och yngre j ä r n å l d e r påpekas. De skill- n a d e r som författaren har påvisat mellan vulst- nålar med platta (I:la) och polyedernålar med avseende på deras kombinationer, förklarar h o n i t e r m e r av skillnader i dräkten. Vulstnå- larna har burits av vuxna kvinnor tillsammans m e d stil I-ornerade föremål; polyedernålarna har oftast burits s a m m a n m e d fibulor. H u r dräkterna kan ha tett sig återges i flera dräkt- rekonstruktioner. Författaren frågar sig om inte en av dräkterna, som ger ett lättsammare intryck, är ett s o m m a r m o d e eller kanske »motsvarar den en a n n a n yrkesgrupp som kommit till Mälardalen» (s. 138), dvs. dräkten förstås i ett etniskt s a m m a n h a n g .

I avhandlingens slutkapitel, »Olika kulturkretsar», diskuteras bland a n n a t verkstads- g r u p p e r i n g av materialet. Tonvikt läggs vid stilistiska kriterier och försök görs att med en så- d a n u t g å n g s p u n k t g r u p p e r a delar av det analyserade materialet i verkstadsgrnpper. Rent metodiskt kan detta diskuteras och j a g är inte helt övertygad om, att de resultat som presenteras är riktiga. Det h a d e varit önskvärt att ett försökt gjorts att verifiera dem exempelvis ge- n o m en punsidcntitetsanalys. Vidare förs en diskussion av vad som kallas »kulturkretsar»

m e n som snarast motsvarar »materiella» eller

»kronologiska» yttringar. Avslutningsvis görs några ganska spekulativa reflexioner kring eventuella kulturbrott mellan folkvandringstid och vendeltid, bland annat ined utgångspunkt från H e l g ö m a t e r i a l e t Det hävdas, att bland annat det depåfynd som påträffats inom verk- stadsområdet m e d g u l d r å ä m n e n skulle k u n n a tyda på, att verkstaden plötsligt övergivits och att råvaran av den anledningen inte kommit till användning. I detta s a m m a n h a n g förs den ju- lianska böldpesten in i diskussionen, som en möjlig förklaring till det som författaren upp- fattar som tecken på diskontinuitet Jag vill inte gå in n ä r m a r e på d e n n a tolkning, som jag för övrigt personligen inte anser helt övertygande, m e n skall kort säga, att även här finns paralleller m e d G u d m e . Och i fallet G u d m e har ingen ansett att g u l d d e p å e r n a har ett samband ined pesten!

Avhandlingen avslutas m e d en fråga som lämnas obesvarad (s. 144): »Var det en i j ä r n -

smide kunnig yrkesgrupp, som med nytt dräkt- m o d e kom från det inre av Uppland-Bergsla- gen till Mälardalen?» Uppenbarligen anser för- fattaren själv att detta skulle k u n n a vara en av orsakerna till de förändringar som påvisas i avhandlingen. Frågan är bara en av många som ställs i avhandlingen. De flesta av d e m lämnas som d e n n a obesvarad och de kan förhopp- ningsvis fungera som utgångspunkt för en fortsatt diskussion. J a g är personligen övertygad om att många av de stundtals djärva tolkningar som presenteras k o m m e r att verka stimule- rande vid framtida analyser och säkerligen ge u p p h o v till en livlig debatt, inte minst kring Helgös roll. O c h detta är en diskussion som man bara kan välkomna!

Kent Andersson Institutionen för arkeologi, S:t Eriks Torg 5, 753 10 Uppsala

Danske prästers indberetninger til Oldsagskommis- sionen af 1807. Vest- og Sydjylland. Christian Adainsen & Vivi J e n s e n red. Worinianiini. Hoj- bjerg 1995. 346 sidor, 84 fig, därav 5 i färg.

ISBN 87-89531-18-3. Pris: Dkr 2 8 5 . -

Oldsagskoininissionen tillsattes 22.5.1807 för att liisa tre uppgifter: bevara m o n u m e n t , samla och ställa ut fornsaker (bl.a. g r u n d e n till den samling, som sedan 1892 bär n a m n e t Natio- nalmuseet) samt utarbeta och publicera be- skrivningar inom dessa kategorier. Kommissio nen bestod av sex högt kvalificerade personer m e d mycket olika bakgrund. Litteraturprofes- sorn Rasmus Nyerup blev dess sekreterare. En tryckt frågelista, klart och tydligt uppställd i tolv punkter och försedd med både r u n r a d e n och exempel på medeltida skrift, utsändes till präs- t e r n a via biskoparna. Frågorna omfattade allt tänkbart, från gravhögar lill lämningar från ka- tolska tiden, fornsakssainlingar och traditionen

Inventeringen h a d e tre orsaker: d e natio- nalromantiska strömningarna, utan tvekan för- stärkta av de engelska anfallen på K ö p e n h a m n

1801 och 1807, samt lantbruksreformen och vägbyggena. När byarna utskiftades, »den ellers

(9)

så g a v n d i g e markfördelning», skövlades många hedningagravar och a n d r a m o n u m e n t för att lämna material till de h ä g n a d s i n u r a r och vägar, som krävdes. Kulturlandskapet ge- nomgick därför en drastisk förvandling.

Föreliggande volym är den första av fyra, var- till skall fogas en femte m e d register. Rappor- terna är o r d n a d e amtsvis. Varje amt inleds med två kartor, dels en orienteringskarta över Dan- mark, som visar amtets b e l ä g e n h e t , dels en amtskarta m e d s o c k e n g r ä n s e r n a m a r k e r a d e . Siffror inom s o c k n a r n a är sidhänvisningar, vilka tills vidare får ersätta det planerade orts- registret Till de r a p p o r t e r för o m r å d e n , där ämbetsspråket var tyska, har r e d a k t ö r e r n a fo- gat översättningar till danska. Varje sockenbe- skrivning avslutas med k o m m e n t a r e r i form av noter.

Endast några få präster insåg inte, vad som begärdes av dem. »De gamle Gravhoie hvaraf hele Danmark er fuld, k u n d e vel n e p p e naev- nes», skrev e n , m e d a n en a n n a n svarade, att f o r n m i n n e n a är »saa almindelige og alminde- lig bekendte», att han inte trodde, att det in- tresserade kommissionen. Dessa hör emellertid lill u n d a n t a g e n . Flertalet präster lade ned stor m ö d a på sina rapporter, som de byggde på egna och sockenbornas iakttagelser. Kvalitén på deras svar varierar naturligtvis, b e r o e n d e på prästernas kunskaper och ambitioner. Många var högt bildade, belästa och k u n n i g a och stödde sina utförliga r a p p o r t e r ined att citera sin tids auktoriteter (Grimdtvig, Holberg, Nye- r u p , Pontoppidan, Terpager samt Worm, Ole och Oluf). Ibland åtföljs beskrivningarna av teckningar och akvareller, vilket höjer deras värde. Somliga krasst praktiska präster bekla- gade att de vidskepliga b ö n d e r n a inte vågade röra f o r n m i n n e n a , trois att de innehöll efter- traktat byggnadsmaterial, av fruktan för att de i så fall skulle drabbas av svåra olyckor. En stark känsla av närvaro infinner sig ofta hos läsaren, trots ett tidsavstånd på nära tvåhundra år. Kol- d i n g h u s h a d e just b r u n n i t u n d e r de spanska t r u p p e r n a s inkvartering, kvar stod endast mu- rarna och källarna samt spår av den ledning, som fört vatten till slottets fontän ocb lill tor- g e t - I de m e r formella r a p p o r t e r n a insmyger sig ibland personliga hälsningar. Prästen i

H e n n e , som skrivit en utförlig beskrivning från sin socken, passade på att be om hjälp (och lyckades!) att få ett bättre pastorat för sig och sin stora familj m e d »7 uforsorgde og uop- d r a g n e Barn».

F o r n m i n n e n a upptar det störste omfånget i boken. Olika gravformer, stensättningar, grav- fält etc. beskrivs, ofta ined inåttnppgifter, j ä m t e många privatsamlingar. P. Kier i 0 s t c r Logum bar svarat för den mest omfattande och mång- sidiga r a p p o r t e n . Över 120 f o r n m i n n e n är beskrivna och inlagda på en karta. Flera illustrationer är tillfogade inom olika ä m n e s o m r å d e n , bl.a. en runsten och några folkvisor. Han be- skriver också ett mossfynd av 12 pilar ined järn- spets och ekskaft (avb.), vilka påträffades när Skoversdam odlades u p p .

Andra mossfynd omtalas i Holbol, där liket av en ovanligt lång man påträffades i Undelevs mosse (1797 enligt den utförliga n o t e n ) . I Sott- r u p gjordes ett fynd av vapen och människo- ben, enligt noten del senare så kända vapenof- ferfyndet från Nydam Mose.

I Vedsted beskrivs och avbildas två statliga gravmonument, i Bylderup beskrivs några grav- högar samt ett skänkbord av ek, tillverkat av en kista (enligt noten förstört i en eldsvåda), ut- grävd ur en gravhög.

I H o r u p återges några vackra akvareller bl.a.

av försvunna gravar, avbildade ur minnet av en sockenbo. En väldig sten på en av d e m frakta- des med 12 hästar till Aiigustenborg, att läggas i g r u n d e n (enligt T r a p , 5:e uppl., byggt på

1770-talet). Eftersom Jelling ä n d a sedan 1600- talet är väl känt av forskningen, nöjer jag mig med att citera ett par notiser av mer etnologiskt slag: i den djupa, klara källan vid drottning Ty- ras hög b r u k a d e J d l i n g - b o r n a förr hämta sitt icvatten tills en man tvättade sin skabbiga häst däri (en skröna som också är känd från a n d r a håll). Prästen, C. F. Ferslew, hade förgäves för- sökt få källan upprensad. I lan avslutar sin beskrivning av gravhögarna ined rellexioncn, att på k u n g s h ö g e n s t o p p »kunde anbringes en smuk Lysthave».

O m kyrkobyggnaderna får man inte veta så mycket, de omfattades inte av inventeringen, eftersom inan inte ansåg d e m botade. Endast ruiner och a n d r a spår av kyrkor skulle noteras

(10)

- samma principer som gällde för de svenska R a n n s a k n i n g a m a .

Flera romanska tympana beskrivs, några avbildas också: två i Gjellerup, den ena ined år- talet 1140, Skibet, H o r u p samt Sönder Vilstrup, där en portaloinfattning består av tre romanska, skulpterade gravstenar. - Relikgömmor i medeltida altare bröts u p p och tömdes på sitt innehåll, om det fanns kvar, enligt frågelistans p u n k t 6: bl.a. i Felsted, Vejrum och Öster Lo- gum. Den i Vestrup var redan tömd.

I Borberg och Vejrum finns två skulpterade triptyker av alabaster. På den senare (avbildad) fanns årtalet 1632 men kommissionen önskade få veta, om inte ett mycket äldre årtal befann sig därunder. Två präster utsatte då tavlan för den mest barbariska behandling m e d tre lager grönsåpa, som lick sitta på i ett dygn, med ma- gert resultat: samma årtal befann sig därunder.

Lyckligtvis p r y d e r Vejrumtavlan fortfarande kyrkan.

Medeltida skulpturer ocb altartavlor fanns det gott om i nästan varje kyrka: förutom kru- cifix och Mariabilder bl.a. inte m i n d r e än åtta S:i Görans-bilder samt flera av S:t Laurentius och S:t Mikael (försvunnen var en S:t Cle- m e n s ) .

Ett sakrameiitskåp av skulpterad ek och konstsmide beskrivs i Vrigsted samt två mon- stransskåp i R a n d e r u p och H e e (även avbil- d a d e ) . Dopfuntar, av beskrivningarna att d ö m a från romansk tid, omtalas i Stadil, Romo, Fel- sted och Skoborg (avbildad). Ett stort antal dopfat av mässing är utförligt beskrivna i mänga kyrkor. I N o r r e Nissuin användes de i

hemmen som prydnader på kakelugnen. 50 te-

gdkisior, kallmurade och med buvudiiiscb Ii an S:t Nicolai forna kyrkogård i Ribe beskrivs av apotekaren Eilschou, som 1796 hade odlat u p p kyrkogården. Medeltida gravstenar är doku- m e n t e r a d e från Ejsing och Bjolderup, den senare ined r u n o r och ett stavkors.

Även ett stort antal kyrkklockor beskrivs, några är sedan dess försvunna, men de flesta finns u p p t a g n a i Uldall (l:a uppl. 1906, 2:a uppl. utg. av Hikuin 1982). Vad de kyrkliga an- tikviteterna i allmänhet beträffar, innehåller n o t e r n a hänvisningar till Danmarks KirkereWer till Trap, i fråga om o m r å d e n , som ä n n u inte

publicerats i Danmarks Kirker. Beträffande så- väl det arkeologiska som det kyrkliga materialet innehåller n o t e r n a också aktuella publika- tioner av olika slag.

Rester av profana byggnader, gamla borgar, vallar och skansar är antecknade i nästan varje socken, även ined nothänvisningar.

Kriget mot svenskarna och deras ovälkomna besök omtalas i Fjdstrup, Fdsted, Broager, Vej- strup och Vejrum. 1 sistnämnda rapport berät- tas också traditionen om en skattkista, som skulle ha nedsänkts i Lindjorden u n d e r ett krig. Prästen meddelar, att han 14 dagar tidigare h a d e träffat en gammal fiskare, som be- rättade, att det fyrkantiga träföremålet var rester av en flottbro.

Utgivarna och Worinianitin gratuleras för d e n n a storartade bok!

Ack, om I n d b e r e t n i n g e r k u n d e sätta fart på utgivningen av Rannsakningars kommentarer!

Ragnhild Boström Katarina Bangata 37, 1 16 S9 Stockholm

Torgny Säve-Söderbergh, Uppdrag Nubien. H u r världen räddade ell lands kulturminnen. Atlantis, Stockholm 1996. 224 s., ill. ISBN 91-7486-243- X. Pris ca 110:-

U n d e r mer än tre d e c e n n i e r var Torgny Säve- Söderbergh intensivt sysselsatt m e d Nnbiens f o r n m i n n e n på tre olika plan, som professor i egyptologi vid Uppsala universitet ( 1 9 5 0 - 1980), som medlem av den internationella ex- pertkommitté som ansvarade för förflyttningen av viktiga m o n u m e n t u n d a n Nilens stigande vatten samt som initierare och ledare av arkeologiska inventeringar ocb grävningar i den sudanesiska delen av Nubien. T h e Scandinavian Joint Expedition to Sudanese Nubia ledde han

1960-1964.

Den skandinaviska e x p e d i t i o n e n s vetenskapliga resultat publicerades på ett föredöm- ligt sätt av Säve-Söderbergh och tolv av hans nordiska medarbetare i fjorton stora volymer, och när den sista kom ut 1991 k u n d e Säve-Sö-

Fnrnvnnnen 92(1997)

(11)

d e r b e r g h m e d tillfredsställelse och stolthet säga: »uppdraget är fullgjort». Volymerna omfattar sammanlagt c. 2 250 sidor och de inne- håller 1 230 planscher. Såsom en av de med- verkande kan j a g tillägga, att det perfekta ef- terarbetet aldrig h a d e k u n n a t slutföras, varken rent praktiskt eller i ekonomiskt avseende, utan Säve-Söderberghs energiska och uppoffrande ledarskap.

Ä n n u efter avslutningen av det vetenskapliga arbetet har Säve-Söderberghs tankar kret- sat kring Nubien, och som pensionär har han nu publicerat en populär bok m e d den lock- a n d e titeln Uppdrag Nubien. H u r världen räddade etl lands kullurminnen (Atlantis 1996). Titeln är som gjord för en a g e n t r o m a n och ined all rätt, ty boken är en s p ä n n a n d e läsning; samtidigt får m a n en uppfattning om h u r författaren själv på ett internationellt plan var en av de viktigaste »agenterna» när det gällde att i en kamp m o t tiden, vattnet, penningbrist och allmän oföretagsamhet för eftervärlden rädda kultur- m i n n e n , som tillhör världsarvet Vetenskaps- m a n n e n Säve-Söderbergh måste med sitt sunda förnuft ge sig in i dispyter om vettiga tekniska lösningar med ingenjörer och konstruktörer.

En a n n a n del av hans e n g a g e m a n g på det internationella planet gällde den vetenskapliga utforskningen av tusentals fornminnesplatser, som var d ö m d a att för all framtid läggas u n d e r vattnet. Också den uppgiften var viktig, ty man visste att Nubien utgjorde länken mellan Me- delhavsländerna och det egentliga Afrika. O m den länken brast skulle viktiga kapitel i Afrikas historia aldrig k u n n a skrivas.

Bakgrunden till problemen i Nubien är all- mänt känd; det var fråga om d e n s.k. H ö g a d a m m e n , som president Nasser m e d ryskt bi- stånd lät bygga tvärs över Nilen söder om As- wan mellan 1960 och 1970. Initiativet var inte unikt; en första d a m m h a d e börjat byggas redan 1898, och den hade förhöjts i två repriser, dels 1907-1912, dels 1929-1934, då d a m m e n n å d d e en höjd av 41,5 meter. Redan då rädda- des viktiga tempel u n d a n det stigande vattnet, och flera fornminnesplatser utgrävdes på det o m r å d e som skulle översvämmas mellan dam- men och gränsen mot Sudan. Till all lycka var nian i samband ined dessa arbeten förståndig

nog att inkludera räddningskostnaderna i bud- geten för hela projektet.

De problem som dök u p p på 1950-talet när inan i Egypten började planera Höga d a m m e n var av en helt a n n a n storleksordning än de tidigare. Är 1934 hade d a m m e n s yta fixerats till 120 meter över havet, och d ä r m e d hade man k u n n a t magasinera 5 miljarder k u b i k m e t e r vatten. Nu höjdes ytan m e d 63 meter till över

180-metersnivån, och d ä r m e d fick m a n en d a m m för 157 miljarder k u b i k m e t e r vatten.

Detta innebar uppkomsten av en 500 kilometer lång sjö söder om den nya d a m m e n . Eftersom gränsen mellan Egypten och Sudan löper endast ett hundratal kilometer söder om Aswan innebar detta, att man i det nästan outforskade Sudan skulle dränka 400 kilometer av landets nordligaste bosättning; i detta ökenland finns j u bebyggelse endast på Nilens stränder.

Hela vinsten av företaget skulle tillfalla Egyp- ten, vars befolkning h a d e vuxit från 2 till 3 mil- j o n e r u n d e r 1800-talet till över 50 miljoner i

dag. G e n o m en reglerad avtappning av vattnet i den stora reservoaren söder om Höga dam- m e n skulle man i fortsättningen göra landets j o r d b r u k effektivare och samtidigt fördubbla

landets produktion av elektrisk ström.

När alarmet gick i slutet av 1950-talet rikta- des uppmärksamheten först på de spektakulära objekten, de h o t a d e t e m p l e n , som för d e n stora allmänheten givetvis var mera begripliga än alla de artefakter, som låg g ö m d a i Nysträn- dernas silt Enligt en gammal praxis var det givetvis d e n egyptiska staten som i första h a n d b o r d e bära ansvaret för m o n u m e n t e n s rädd- ning, men ganska snabbt insåg man på ett internationell! plan att den egyptiska fornmin- nesvården saknade både resurser och expertis.

S m å n i n g o m vaknade insikten om att templen söder om Aswan var omistliga delar av mänsklighetens kulturarv och att en internationell hjälpaktion var av n ö d e n . Därmed kom Unesco in i bilden. I n o v e m b e r 1959 a n t o g Unescos styrelse en appell, i vilken inan bad om att medlemsstaterna och världen i övrigt so- lidariskt skulle ge bistånd för att rädda de nu- biska fornminnena. I detta skede tänkte man framför allt på templen Abu Sinibel o d i Phi- lae.

(12)

Det största uppseendet väckte flyttningen av Abu Simbel, som Säve-Söderbergh karakterise- rar som »kampanjens flaggskepp». Ett stort antal olika räddningsförslag framfördes, vilket ledde till att fyra år mer eller mindre förlorades u n d e r diskussioner, som ofta gällde helt orea- listiska projekt. I de flesta förslagen förbisåg m a n två faktorer som var av avgörande betydelse; sandstenen i templen tålde inte vatten, och därtill fanns i klippan starka spänningar, som måste motverkas. O m vattnet n å d d e de ne- dersta d e l a r n a av klippan skulle stenen för- vandlas till sand, spänningarna i klippan högre u p p skulle utlösas och templen skulle kollapsa.

Vid sidan av de tekniska diskussionerna gällde det dessutom att tackla rent etiska problem; det fanns till en början en vid internationell opinion, som hävdade att en flyttning av templen från deras ursprungliga platser var ren vandalism och ett brott mot arkeologiska och vetenskapliga principer. I den diskussionen hävdade Säve-Söderbergh m e d kraft, att »re- spekten för ett m o n u m e n t s egenart, för dess och dess miljös integritet är en kulturell och allmänmänsklig fråga, inte en vetenskaplig. Ve- tenskapsmännens kompetens gäller inte på det o m r å d e t »

När man sedan, med bistånd av svenska kon- sulter, fann d e n slutliga lösningen, blev det fråga om en dramatisk kapplöpning med tiden, dels på g r u n d av att vattnet redan hade börjat stiga, dels för att finansieringen in i det sista var oklar. Först i november 1963, efter fyra års diskussioner, k u n d e den slutliga planen god- kännas, och kostnaderna beräknades då till 36 miljoner dollar. Egypten ställde u p p m e d 12 miljoner, och av de resterande 24 miljonerna fanns 17,5 miljoner i internationella bidrag när arbetet började. Det svenska bidraget i bårdva- luta var ungefär lika stort som det franska, Uots att Frankrikes FN-procent var tio gånger högre än Sveriges. Detta måste ses mot b a k g r u n d e n av att fransmännen in i det sista t r o d d e att det skulle falla på deras lott att enligt ett eget för- slag rädda Abu Simbel.

Den slutliga modellen för templens förflytt- ning utarbetades av Vattenbyggnadsbyrån

(VBB) i Stockholm. Projektet gick ut på att templen m e d fina sågar skars i b a n t e r b a r a

block, som flyttades u p p till en lämplig plats på berget bakom d e n ursprungliga platsen: där byggdes templen u p p på nytt. Utöver templen flyttades också de omgivande k l i p p o r n a på samma sätt, och d ä r m e d k u n d e man på d e n nya platsen återskapa även den tidigare miljön kring templen. Det mycket svåra arbetet, som länge betraktades m e d misstro av n o b b a d e byggnadskonsulter, varade i fyra och ett halvt år; den högtidliga invigningen firades den 22 september 1968. För Säve-Söderbergh var det fråga om en triumfens dag, ty med hela sin auk- toritet hade han u n d e r nästan ett d e c e n n i u m kämpat mot de olyckskorpar, både vetenskaps- m ä n , ingenjörer och politiker, som siade om att flyttningen skulle sluta i en katastrof.

Flyttningen av templen i Abu Simbel följdes av a n d r a liknande projekt i en m i n d r e skala.

Det stora templet i Kilabsha, byggt u n d e r r o mersk tid efter år 30 e.Kr. flyttades i 16 000 block av ett tyskt team till en plats nära Höga d a m m e n . Ett m i n d r e tempel, som hittades un- d e r det stora i samband m e d rivningen, åter- uppfördes på Elefantineön intill staden Aswan.

Som erkänsla för sin insats fick tyskarna från Kalabsha en ståtlig portik, som 1973 återupp- fördes i egyptiska museet i Berlin.

Ett kapitel för sig blev flyttningen av templen på ön Philae, även kallar »Egyptens pärla».

Redan när den första d a m m e n byggdes vid se- kelskiftet lades t e m p l e n u n d e r vattnet för större delen av året, och de k u n d e besökas en- dasl u n d e r somrarna m e d båt. Templen ansågs vara helt förlorade eftersom man väntade att d e å t e r k o m m a n d e översvämningarna helt skulle förstöra m u r a r n a . Eftersom templen låg i Aswan i den sju kilometer långa sektorn i n d - ian den gamla fördämningen och Höga dam- men k u n d e man kanske ha väntat sig att templen inte var omedelbart hotade, men tyvärr be- hövdes j u s t d e n n a del av Nilen som en vattenreservoar för ett nytt kraftverk intill den gamla d a m m e n . För att t u r b i n e r n a skulle k u n n a drivas måste vattenståndet fluktuera med flera meter per dygn, och det h a d e otvi- velaktgt lett till en snabb rasering av templen.

Följden blev att också dessa tempel måste flyt- tas.

Också n u blev det fråga om en mycket kom-

(13)

plicerad p r o c e d u r ; arbetet varade från som- maren 1972 till våren 1980, då återinvigningen äntligen k u n d e ske. Först byggdes en d a m m kring t e n i p d ö n . Därefter skapades i närheten, m e n på en högre nivå, en ny ö, Agilkia, och till d e n n a flyttades sedan t e m p l e n i över 37 000 block. Till historien h ö r att man u n d e r arbetet i b o t t e n s l a m m e t hittade c. 2 000 nedfallna block, som k u n d e sättas på plats i s a m b a n d m e d återuppföi andet. Templen tog alltså inte någon skada; de återuppstod tvärtom i ett he- lare och bättre skick än tidigare.

En p o p u l ä r bok om d e n internationella verksamheten i Nubien på 1960-talet måste givetvis i stor utsträckning handla om de spekta- kulära r ä d d n i n g a r n a av de stora templen, ope- rationer, som med spänning följdes av en hel värld. Men som vetenskapsman är Säve-Söder- bergh givetvis mån om att påpeka, att de oer- hört omfattande arkeologiska utgrävningarna var en minst lika viktig del av det gigantiska u p p d r a g e t i Nubien. Också i d e n n a del av arbetet råkade Säve-Söderbergh in i olika kon- fliktartade situationer. När det gällde att skaffa fram pengar var det många som förstod vikten av att t e m p l e n räddades, m e n när det blev fråga om utgrävningar var många oförstående;

det sades att framtiden var viktigare än fornti- d e n . Också bland arkeologerna fanns det så- dana som inte i tillräcklig grad vinnlade sig om en vetenskaplig helhetssyn. 1 Egypten har det alltid funnits arkeologer som hellre bar sökt fö- remål som gör sig på m u s e e r n a än vetenskapliga data.

Därför har man också vetat mera om Egyp- tens forntida gravar än om dess boplatser.

Speciellt problematisk var .situationen i den sudanesiska delen av Nubien. Där fanns inga spektakulära tempel, som spontant skulle ha kunnat väcka ett internationellt intresse, och som ett fält för arkeologiska u n d e r s ö k n i n g a r var o m r å d e t snarast ett »terra incognita». Och ä n d å var det just här som man skulle k u n n a hitta nyckeln till förhistorien i de inre delarna av Afrika. För arkeologerna gällde del att un- d e r tidsnöd lobba för rent vetenskapliga un- dersökningar. Bland politiker ocb tjänstemän väckte n a m n e t Sudan inte heller samma spän- n a n d e associationer som namnet Egypten. När

arbetet slutligen kom igång skedde det huvudsakligen i Unescos regi.

I den egyptiska delen av Nubien utfördes de arkeologiska utgrävningarna i huvudsak som bilaterala projekt, där vetenskapliga insitutio- ner och institut från olika länder påtog sig ansvaret För Sudan föreslogs d ä r e m o t en ge- mensam nordisk arkeologisk expedition m e d uppgift att inventera ett större o m r å d e snarare än att koncentrera sig på en e n d a större fynd- plats. U n d e r n a m n e t »The Scandinavian Joint Expedition to Sudanese Nubia» genomfördes projektet u n d e r åren 1960-1964 m e d Säve- Söderbergh som ledare. Expeditionen åtog sig att på d e n östra Nilstranden u n d e r s ö k a ett drygt 60 kilometer långt och ett par kilometer brett o m r å d e , som från gränsen mot Egypten Sträckte sig ned till den andra katarakten. Ar- keologer, ritare och fotografer från Danmark, Finland, Norge och Sverige, årligen ett tjugo- tal, deltog i arbetet, som i det heta klimatet varade från oktober till april.

Med facit i h a n d e n - de fjorton volymerna - kan m a n säga, att Säve-Söderbergh också i detta fall vann en k a m p mot a n d r a experter, som trodde sig veta bättre. Många väntade sig nämligen, att den skandinaviska expeditionen systematiskt skulle arbeta från n o r r till söder på samma sätt som man tidigare hade gjort i den egyptiska delen av N u b i e n . Säve-Söder- bergh, som vid sin sida h a d e arkeologer som k u n d e klara av allt från tidig stenålder till medeltida kyrkoruiner, valde att genast sprida ut sitt folk över hela fältet och utgående från vars och ens specialitet. Efter fyra säsonger var up|i- draget fullgjort

G e n o m att fyra länder slog sig ihop blev den samnordiska expeditionen en av de största, om inte den största, och den hade därför både e k o mimiska och p e r s o n d i a resurser för ett hel-

täckande arbete.

Helt riktigt påpekar Säve-Söderbergh i sin bok, att det ansvarsfulla uppdraget aldrig hade kunnat fullföljas utan d e n arbetskraft som fanns i byarna inom området, pålitliga nubier, som visste att de skulle tvångsförflyttas när arbetet var gjort ocb vattnet började stiga. »Trots att de samtidigt k ä m p a d e för sin och sina fa- miljers framtid arbetade de troget in i det sista

(14)

m e d ett klart medvetande om att det var deras egen kultur och historia som stod på spel.»

Antalet undersökta fyndplatser var omkring 490. De representerar hela utvecklingen från tidig stenålder till den koptiska kyrkliga kultur, som gick u n d e r på 1300-talet Nästan samtliga fyndplatser var tidigare o k ä n d a . Utgrävning- a r n a omfattade 4 200 gravar, fem kyrkor och några befästningar. Dessutom dokumenterades c. 2 600 klippristningar m e d omkring 7 000 fi- gurer. M ä n g d e n av fynd var överväldigande, t.ex. c. 3 000 hela kerantikkärl från Nya riket, 6 000 textilfragment, som konserverades, samt ett osteologiskt material, som r e p r e s e n t e r a r 1 500 individer och som har publicerats på basen av 35 000 mätningar. Ett gravfält från Nya riket analyserades m e d en korrespondensana- lys med en matris på c. 35 000 data.

När materialet slutligen var publicerat 1991 förelåg en vetenskaplig analys, som gav en nästan o b r u t e n bild av den mänskliga kulturen i o m r å d e t från tidig stenålder till 1300-talet Många slutsatser ägde ett vetenskapligt värde långt utöver det o m r å d e som undersöktes. Ra- den av volymer i stort format blev en fjäder i hatten för det nordiska samarbetet, m e n fram- för allt för kampanjens ledare, Torgny Säve-Sö- d e r b e r g h .

För Säve-Söderbergh är Nubien nu ett av- slutat kapitel; alla som har fått arbeta u n d e r hans inspirerande ledning är glada över att han vittnade om sina erfarenheter i den populärt skrivna bok som Atlantis nu har gett u t Det bör dock tilläggas, att arbetet går vidare på olika plan. Den slutliga fördelningen av fynden mellan de fyra nordiska l ä n d e r n a har ä n n u inte gjorts, e m e d a n man efter kampanjens avslut- ning 1964, m e d tanke på publiceringen, inte ville splittra materialet från enskilda fyndplat- sen Nu finns inte längre några hinder. Frågan b e r e d s i Uppsala u n d e r l e d n i n g av d o c e n t Hans-Äke N o r d s t r ö m , som u n d e r alla åren i Nubien h ö r d e till Säve-Söderberghs närmaste medarbetare. För Sveriges del är det dessutom klart, att en p e r m a n e n t Nubieiiutställning under Nordströms ledning k o m m e r att skapas i det nya museikomplex som projekteras i Gus- tavianuni i Uppsala.

Därtill är det meningen att det nordiska ma-

terialet skall bli en utgångspunkt för en fortsatt forskning söder om det o m r å d e , som utforska- des 1960-1964 och som sedan lades u n d e r vatten. Medan kampanjen pågick talade man ofta om att rädda nyckeln till förhistorien i det centrala .Afrika. Nu gäller det att använda nyckeln. Intressanta nya resultat föreligger r e d a n från D o n g o l a o m r å d e t söder om fjärde katarakten, samt från centrala Sudan.

Carl Jacob Gardberg Museiverket, Postbox 913,

Kl-00101 Helsingfors

Hasse Jansson, Alla tiders fiskar. Illustrerad m e d litografier och akvareller av Wilhelm von Wright. L T s förlag, Stockholm och Helsing- borg 1995, ISBN 91-36-03250-6, 179 s., ill. i färg och inb. Pris 370:-

Låt det vara sagt alldeles från början: detta är en mäkta lärd och läsvärd bok, lättsamt skriven av en alldeles speciellt kunnig person, Hasse Jansson, lika h e m m a i fiskets praktiska myste-

rier som i arkeologins landvinningar eller litte- raturen g e n o m å r h u n d r a d e n a . Professor Hans Ackefors, som skrivit ett förord, och recensen- ten är alldeles överens om att boken har »möj- lighet att bli en kulturhistorisk motsvarighet till våra stora klassiska verk om fiskarnas biologi och systematik».

Titeln är kanske en smula missvisande. Alla fiskar b e h a n d l a s inte, boken gäller d e m som vanligen återfinns i söt- och bräckvatten i vårt land. Illustrationerna är givetvis u n d e r b a r a - har någon någonsin k u n n a t tävla m e d de fin- ländska b r ö d e r n a Magnus, Wilhelm och Ferdi- n a n d von Wright när det gäller djurbilder? Wil- helm blev, som författaren berättar, kvar i Sve- rige och bosatte sig i Morlanda på Orust 1845.

Här gifte han sig m e d Maria Bildt och byggde ett hus på Torebos ägor - svärfar lämnade mark - som ban aldrig skulle lämna. Han drabbades nämligen 1856 av ett slaganfall och förblev sängliggande till sin d ö d 1886, oförmögen att måla. Huset inrymmer n u m e r a Bildtska hem- bygdsmuseet och ett särskilt r u m är ägnat åt

(15)

Wilhelm von Wright. Hasse Jansson har hämtat sina illustrationer ur originalupplagan av Skan- dinaviens fiskar (1836-57) m e n kompletterat d e m m e d ytterligare 8 bilder av sötvattensfis- kar som ligger i Kungl Vetenskapsakademiens arkiv, originalakvareller av von Wright som aldrig varit publicerade. Därigenom har boken avbildat alla kända sötvattensfiskar som d e n n e har m å l a t Några få fattas - troligen k u n d e inan inte få fram »levande modeller» åt von Wright innan han insjuknade. Det skulle inte ha skadat om författaren, då någon gång von Wrights un- derskrifter inte stämmer m e d d e m i texten, lämnat en liten förklaring. Så står det t.ex. på s.

67 u n d e r den övre fisken Flira, Cyprinus halle- rus, vilket är faren, en braxenfisk som skall heta Abramis balierus, och u n d e r d e n n a avbildas vad som ä n n u kallas björkna, m e n inte Cyprinus blicca, utan Abramis bioerkna. Även braxen själv har bytt släktnamn till Abramis m e n står u n d e r sin bild s. 58 (och i en del äldre litteratur) som Cyprinus bräma.

Författaren har utnyttjat en stor mängd klas- sisk fiskelitteratur och vetenskapliga arbeten för att få den kultur- och fiskehistoriska bak- g r u n d e n så omväxlande och läsvärd som möj- ligt Möjligen saknar man en forskare som dra- git fram en hel del intressant material, nämli- gen Gösta Berg. Bland de inånga äldre författarna lyser några med sin frånvaro, t.ex.

Per Brahe d.ä. ( O e c o n o m i a ) och Ditlevus Maitis (vår äldsta kokbok från 1644); den senare har inte m i n d r e än 60 gäddrecept! För- fattaren hade där och hos Berg k u n n a t få mer uppgifter om t o r r g ä d d o r (»finska g ä d d o r » ) , som en gång t.o.m. var en viktig skattepersedel.

Surgädda är känd från n o r r a Älvdalen.

Författaren är givetvis en hängiven amatör- fiskare - med H e d s t r ö m m e n som läromästare - och kan därför m e d personlig e r f a r e n h e t berätta om vilka olika m e t o d e r som kan tilläm- pas. Annars får man leta en del, olika kapitel in- nehåller upplysningar och citat som man inte bör gå miste om. Dyalogus Creaturarum Morali- zalus (Sveriges första tryckta bok), Walton, de Buffon och många a n d r a citeras flitigt.

Inddningsmässigt börjar han m e d »fiskarnas o k r ö n t e k o n u n g » , alltså laxen, fortsätter m e d dess släktingar t.o.m. norsen och är sedan över på den redan o m n ä m n d a gäddan. En del för oss vanliga amatörfiskare och dito kockar m i n d r e kända fiskar passerar revy, som stäm- m e n , vimman och groplöjan. Intressant är ka- pitlet om målen, vår största insjöfisk (3,5 m, 180 kg, Eskilstuna 1871), n u m e r a mycket säll- synt och föremål för nästan lika många rövar- historier som gäddan. Sist efter spiggen (vem använder n u m e r a spiggolja?) k o m m e r de pri- mitiva r i m d n u i n n a r n a , ett av de äldsta rygg- radsdjuren, hos oss företrädd av det läckra nejonögat, som mest äts i N o r r l a n d och Fin- land m e n tidvis kan fås i Stockholm (alla är dock inte så förtjusta i den inlagda eller rökta Lampetra, en norsk kollega som bjöds på den tyckte sig lika g ä r n a k u n n a tugga på blyerts- p e n n o r ) .

Förvisso är m å n g a av de fiskar som behandlas i boken n u m e r a okända för våra fiskhand- lare, eller kanske några går på export? Recen- senten minns många av d e m från sin b a r n d o m u n d e r 2:a världskriget, då bokstavligen allt som var ätbart salufördes (inte bara fiskar) och till- reddes i Stockholm, väl också på a n d r a orten U n d e r en period utan varmvatten simmade su- tare i vårt badkar ... Ruda åts, m e n ovilligt. Det gällde också braxen, m e n karpen var inte så d u m (och finns f ö . ä n n u ) . Men det var trevli- gare när våra vanliga vänner kom på bordet:

a b b o r r e , strömming, lake, mera sällsynt ål och lax. Den kokta gäddan h ö r d e inte till b a r n d o - m e n s favoriter, m e n så är d e n också ganska benrik. Som fiskpiidding var den mera accep- tabel. N u m e r a ser man den helst som quene.lles de Inochel och rätt mycket gädda lär försvinna på export till Frankrike.

Nog m e d dessa personliga k o m m e n t a r e n Hasse Jansson bar berett oss en stor glädje med sin bok och den kan r e k o m m e n d e r a s till alla, långt utanför ichtyomanernas krets!

Lars O. Lagerqvist Söderårby Gård, Vansö, 645 92 Strängnäs

(16)

Jan Mårtenson, Caesars öm. En Homan-deckare från Wahlström och Widstrand. Stockholm

1996. 413 s. ISBN 91-46-16827-3.

F ö r o r d e t till d e n n a deckare innehåller ett hjärtligt tack till landsantikvarien på Gotland, Majvor Östergren och docenten Gad Rausing för värdefulla p å p e k a n d e n , råd och synpunk- ter r ö r a n d e J o h a n Kristian Hörnans arkeologiska äventyr. Med d e n n a kvalitetsgaranti i ba- gaget är det bara att sätta igång att avnjuta Jan Mårtensons senaste alster i H o m a n s e r i e n . Vi får följa m e d a n t i k h a n d l a r e Hörnan till Got- land och ett pensionat i L u m m e l u n d a som är basen för en fantasieggande arkeologisk ut- grävning, där ett m o r d begåtts och snart ä n n u ett k o m m e r att ske. Vi får träffa en m ä n g d arkeologer som vi m e r eller m i n d r e tycker oss känna igen eller rentav tror oss k u n n a identifi- e r a oss m e d o m vi är h e m m a s t a d d a i deras värld eller själva är arkeologer.

Jag skall här inte gå in på intrigen och upp- lösningen men vill varmt r e k o m m e n d e r a boken vars författare på ett förtjänstfullt sätt läst in g r u n d e r n a i ä m n e t nordisk arkeologi och därefter njutbart delger läsarna dessa kunska-

per u n d e r resans gång. Boken har utöver spän- ning och sådant som man kan förvänta sig av en deckare ett allmänt bildningsvärde och är även lämplig som stödjande bredvidläsning för den som studerar arkeologi på grundkursnivå.

Mårtensons produkt är den senaste i raden av otaliga fictionarbeten där arkeologer figu- rerar som hjältar, skurkar, offer eller bifigurer.

Helt klart är att yrkesgruppen statistiskt sett är o e r h ö r t överrepresenterad i skönlitteraturen.

G e n r e n är n u så stor att den b o r d e vara intressant att bearbeta på olika sätt. På sin tid disku- terade jag den med Carl Axel Moberg som upp- m u n t r a d e mig att försöka ställa samman en skönlitterär arkeologisk antologi. Någon sådan har j a g dock tyvärr aldrig mäktat att åstad- k o m m a men överlämnar m e d varm h a n d idén till någon m e r a företagsam och m e r a beläst person. Vederbörande k o m m e r att få en spän- n a n d e uppgift och behöver helt säkert J o h a n Kristian Hörnans deckarbegåvning då det gäl- ler att identifiera n y c k d r o m a n e r n a s arkeologer.

J a n Peder Lamm

(17)

Recensioner

Tony Häckens, Nancy D. Holloway, R. Ross Holloway och Ghislaine Moucharte (red.), The Age of Pyrrhus. Louvain-La-Neuve och Provi- d e n c e 1992, 265 s., ill.

Att Pyrrhos (319-272 f.Kr.) k o m att spela en roll i historien b e r o d d e inte på att h a n var kung i det avlägsna och kulturellt efterblivna Epirus i nordvästra Grekland vid Adriatiska ha- vets kust utan på h a n s personliga ärelystnad som var av det m o n u m e n t a l a slaget Då han inte fick utlopp för sin rastlösa krigiska verk- samhetslust i h e m l a n d e t engagerade han sig så fort tillfälle gavs i äventyr på a n n a t håll. I en konflikt mellan det uppstigande Rom och den ä n n u stora och betydande grekiska staden Ta- ras (Tarentum) i Kalabrien kallade Taras ej för- gäves på hjälp från Pyrrhos. Det är hans inter- vention i d e n n a konflikt och fälttåget i Magna Graecia och Sicilien åren 280-275 som i första h a n d gjort h o n o m ryktbar. Dock blev hans insats inte av bestående värde. Krigslyckan väx- lade. Pyrrhos stolta a m b i t i o n e r att besegra både Rom och Karthago slog fel, det hela flöt ut i sanden, Rom segrade, Taras förlorade sin självständighet och Pyrrhos måste återvända till Epiros.

Pyrrhos och hans tid har på senare år varit aktuell i antikforskningen. I Cambridge Ancient HisloryvolVll, part 2 (1989) skrev P. R. Franke en informativ och allsidig artikel om Pyrrhos (s. 456-485). Han var också väl kvalificerad för uppgiften g e n o m mångåriga studier inom äm- net. Han har bl.a. skrivit en doktorsavhandling om molosserna (1955) och det m o d e r n a nu- mismatiska standardverket om myntpräglingen i Epiros (1966).

Boken The Age of Pyrrhus (1992) bygger på föredrag från en internationell konferens i Brown University, Providence, några år tidigare. Den ingår i serien Archaeologia Transat- lantica u n d e r redaktion av Tony Häckens, Lou- vaine-la-Neuve, och hans amerikanske kollega

R. Ross Holloway, Brown University. I detta fall omfattar t e r m e n »transatlantica» även Syda- merika, dit den outtröttlige Häckens, välkänd även i Sverige, utsträckt sin l ä r a r v e r k s a m h e t Hans elev Maria Beatriz Borba Florenzano (Brasilien) skrev för några år sedan en doktorsavhandling om myntprägling och myntcir- kulation i Magna Graecia och Sicilien u n d e r Pyrrhos tid. Aven här skriver h o n om Pyrrhos myntprägling på Sicilien m e d tyngdpunkt på politiska och propagandistiska aspekter. Det är bara här i väster som hans mynt bär titeln kung Pyrrhos, bildtyperna framhäver hans gudom- liga härstamning från Herakles, hans släktskap med Agathokles av Syrakusa (som var hans svär- far) och speglar hans ambition att framstå som en hellenistisk kung av betydelse.

Av de epigrafiska källorna till Pyrrhos historia är d e b e r ö m d a bronstavlorna från Lokri d e viktigaste. Den icke namngivne kung som figu- rerar i några av d e m är m e d stor sannolikhet Pyrrhos. Patrick Marchetti föreslår en ny tolkning av de metrologiska uppgifter som finns i tavlorna. Den går ut på att räkningen baserar sig på den lokala italiska stateren å 7,80 g (litra 0,39 g) och inte på d e n korinthiska stateren å 8,70 g (litra 0,87 g ) . Tolkningen av de metrologiska uppgifterna är viktiga för kunskapen om de summor som beviljades Pyrrhos ur Zeus- templets fondmedel och för k ä n n e d o m e n om de viktförändringar i d e n lokala italiska stateren, som ofta dateras till d e n n a tid.

Pyrrhos expedition b e t e c k n a r slutfasen i långvariga strider mellan de grekiska städerna och lukanier, bruttier, samniter och r o m a r e . O m d e n n a förhistoria skriver t r e m a n n a - laget K. A. Raaflaub, J. D. Richards och L.J, Sainons II mycket fängslande och med tyngdpunkt på frågeställningen varför och hur? Dvs.

de diskuterar de u n d e r l i g g a n d e ekonomiska och sociala villkoren för r o m a r n a s a g e r a n d e . De ger också en presentation av Appius Clau- dius Caecus, som de ser som en typisk repre-