Att vara verksam i en katastrof -
Anestesisjuksköterskans upplevelser av att arbeta
på covid-IVA
Fredrik Dahlqvist & Martin Älander
Examensarbete 15 hp
Specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot anestesisjukvård 60 hp Höstterminen 2020
Innehållsförteckning
Abstrakt ... i
Abstract ... ii
Förkortningar & definitioner ... iii
Introduktion ... 1
Bakgrund ... 2
SARS-CoV2 - orsaken till pandemin ... 2
Covid-19 och pandemin i Sverige ………. 2
Covid-IVA...………3
Anestesisjuksköterskans yrkesbeskrivning ………...3
Anestesisjuksköterskans roll under Covid-19 pandemin………. 4
Motiv för studien ... 4
Syfte ... 5
Metod ... 5
Design ... 5
Urval ... 5
Intervjupersonerna ... 5
Studiekontext ………..6
Datainsamling ... 6
Intervjuerna ……… 6
Analys ... 7
Forskningsetiska överväganden ... 8
Resultat ... 10
Att verka i en katastrof ... 10
En nödvändig ansvarsroll ... 11
Patientansvaret ... 11
Samarbetet ... 12
Otrygghet och stress kopplat till arbetet ... 13
Begränsade kunskaper ... 13
Utrustning på covid-IVA ………... 14
Förändrad arbetsmiljö ... 15
Extrema arbetsförhållanden ... 16
Komplikationer av arbete på covid-IVA ... 17
Diskussion ... 18
Resultatdiskussion ... 18
Metoddiskussion ... 23
Konklusion ... 25
Referenser ... 26 Bilagor ...
Bilaga 1 Informationsbrev till verksamhetschef...
Bilaga 2 Informationsbrev till deltagare...
Bilaga 3 Intervjuguide. ...
i
Att vara verksam i en katastrof -
Anestesisjuksköterskans upplevelser av att arbeta på covid-IVA
Abstrakt
Bakgrund: Coronapandemin har påverkat den svenska sjukvården i en ofattbar omfattning. Sverige är det land som har haft den mest påtagliga smittspridningen i Norden, vilket fått till följd att många svårt sjuka patienter tvingats vårdas på tillfälliga intensivvårdsavdelningar, så kallad covid-IVA, när belastningen varit så omfattande på den ordinarie intensivvården. Dessa avdelningar har bland annat bemannats med anestesisjuksköterskor.
Motiv: Intensivvård utförs i vanliga fall utav sjuksköterskor och läkare som är specialiserade inom området. Pandemin har medfört att operationskliniker omorganiserats till tillfälliga intensivvårdsavdelningar. På grund av den höga
belastningen, har anestesisjuksköterskor omplacerats och fått ombesörja avancerad intensivvård till smittade patienter.
Syfte: Syftet med studien var att belysa anestesisjuksköterskors upplevelser av att omplaceras och arbeta på covid-IVA.
Metod: Individuella tematiska öppna intervjuer med anestesisjuksköterskor (n=7) genomfördes. Grundad teori användes för att analysera insamlade data.
Resultat: Anestesisjuksköterskorna likställde arbetsmiljön på covid-IVA med en katastrof till följd av den omfattande belastningen. De tilldelades en svår roll där patientansvaret ansågs som komplicerat eftersom de var oförberedda på att behöva ta ett så övergripande ansvar. Arbetet försvårades också när samarbetet med
intensivvårdssjuksköterskorna inte fungerade tillfredställande. Begränsade
kunskaper inom intensivvård ledde till stress, otrygghet och oro. Arbetet under dessa omständigheter medförde flertalet konsekvenser för deltagarna såsom psykiska och fysiska besvär.
Konklusion: Omplaceringen till covid-IVA har inneburit en svår omställning för anestesisjuksköterskorna. De har befunnit sig i en katastrof där varken kunskap eller resurser ibland räckte till. Deras erfarenheter är till stor del negativa och flera av dem är utarbetade, mår psykiskt dåligt och dras idag med fysiska besvär. Slutsatsen är att deras insatser var av stor betydelse för vården och samhället i stort.
Nyckelord: Anestesisjuksköterska, Intensivvård, Covid-19, Pandemi, Katastrof, Ansvar Översikt över arbetets omfattning
Magister Antal sidor 37
Antal ord 7675 Antal tabeller 0 Antal figurer 1
ii
To operate in a disaster - Nurse anesthetist experiences of working at the COVID-ICU
Abstract
Background: The SARS-CoV 2/COVID-19 pandemic has affected Swedish healthcare to an inconceivable extent. Sweden is the country that has had the most significant spread of infection in the Nordic countries, which has resulted in many seriously ill patients being forced to be cared for in temporary intensive care units when the burden has been too
extensive on regular intensive care. These departments have, among others, been staffed with anesthesia nurses. They have had to abandon their regular tasks at operating clinics and have taken on a completely new role for them.
Motive: Intensive care is usually performed by nurses and doctors who specialize in the field. The pandemic has meant that, among other things, surgical clinics have been reorganized into temporary intensive care units. Due to the high workload, anesthesia nurses have been reassigned to provide advanced intensive care to infected patients Aim: The aim of the study was to shed light on the anesthesia nurses’ experiences of being relocated and working at the COVID-ICU (Intensive care unit).
Methods: Individual thematic unstructured open interviews with anesthesia nurses were conducted (n=7). A Grounded theory was used to analyze collected data.
Result: The anesthesia nurses equated the work environment at COVID-ICU with a disaster due to the extensive load. They were assigned a difficult role where patient responsibility was considered complicated because they were unprepared to take such an overall responsibility.
The work was also made more difficult when the collaboration with the intensive care nurses did not work satisfactorily. Limited knowledge in intensive care led to stress, insecurity and anxiety. The work under these circumstances had several consequences for the participants, such as mental and physical problems.
Conclusion: The relocation to COVID-ICU has meant a difficult transition for the
anesthesia nurses. They have been in a catastrophe where neither knowledge nor resources were sometimes sufficient. Their experiences are largely negative and several of them are worked out, feel mentally ill and today suffer from physical problems. The conclusion was that their efforts were of great importance to healthcare and society at large
Keywords: Nurse anesthetist, Intensive care, Covid-19, Pandemic, Catastrophe, Responsibility
iii
Förkortningar och definitioner
Coronavirus/Covid- 19
Covid-IVA
IVA
SARS-CoV 2
Tillfällig intensivvårdsavdelning för covid-19 smittade patienter
Intensivvårdsavdelning
Pandemi
Katastrof
Kris
En pandemi är när en infektionssjukdom sprids över stora delar av världen och drabbar en stor andel av befolkningen i varje land
En allvarlig händelse där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet, och belastningen är så hög att normala kvalitetskrav för medicinsk behandling trots adekvata åtgärder inte längre kan upprätthållas
En händelse eller hot mot grundläggande funktioner, bland annat hälsa. Det kan handla om att väldigt många människor drabbas eller att en händelse får så stora konsekvenser att något inte fungerar som det ska
Introduktion
I staden Wuhan, beläget i provinsen Hubei i folkrepubliken Kina, rapporterades under slutet av 2019 om en lunginflammation av okänd genes och i början av januari 2020 hade 41 patienter blivit inlagda på sjukhus med bekräftade
infektioner orsakade av ett nyupptäckt virus. Viruset gavs namnet SARS-CoV2, även kallat covid-19 (Huang et al., 2020). Den 24 januari 2020 kom en kvinna hem till Jönköping efter en utlandsvistelse i Kina. Kvinnan var då symtomfri men sökte självmant vård när hon fick förkylningssymtom kort efter hemkomsten. Den 31 januari testades kvinnan positivt för covid-19 och Sveriges första konstaterade fall var ett faktum (Krisinformation, 2020). Senare samma månad deklarerade WHO att världen stod inför ett globalt hot mot hälsan. Virusutbrottet i Wuhan hade den 6 mars 2020 utvecklats till en pandemi, som idag har skördat över 1 miljon
människoliv och som inverkat på allas vardag på ett eller annat sätt (Charmassi et.
al., 2020).
Samma dag som WHO meddelade att en pandemi hade drabbat världen, konstaterades också att Sverige hade sitt första registrerade intensivvårdsfall kopplat till covid-19 (Larsson et. al., 2020). I slutet av april 2020 var den siffran uppe i 1100 intensivvårdade fall. Antalet patienter i Sverige som krävde
intensivvård ökade således mycket snabbt under våren 2020 och på kort tid befann sig hälso- och sjukvården i en mycket pressad situation, i synnerhet intensivvården (Larsson et al, 2020).
Med anledning av det höga antalet intensivvårdskrävande patienter, har många anestesisjuksköterskor fått frångå sina ordinarie arbetsuppgifter på
operationsklinikerna och istället vårda och omhänderta en svårt sjuk
patientkategori, som ingen visste hur den skulle behandlas. Deras arbete har i och med detta inneburit många svåra utmaningar för anestesisjuksköterskorna
(Stannard, 2020).
2
Bakgrund
Under den rådande situation som pågår i Sverige, har det inneburit att många organisationer och verksamheter inom landets samtliga regioner har fått omorganisera sina befintliga resurser för att kunna möta den efterfrågan som uppstått när antalet smittade patienter ökat lavinartat. Under pandemin med Covid-19 har det på flera sjukhus byggts tillfälliga avdelningar för patienter med behov av intensivvård till följd av sina symtom, samt eftervårdsavdelningar för rehabilitering av tillfrisknade patienter. (Kackin et al., 2020).
SARS-CoV 2 - Orsaken till pandemin
Lauxmann, Santucci och Autrán-Gomez (2020) förklarar att det finns ett flertal virus som ingår i vad som går under namnet coronavirusfamiljen, där de flesta av dessa virus återfinns hos olika djurarter. Det finns sju virus inom gruppen Corona som kan smitta och leda till sjukdom hos människan. Dit hör bland annat SARS- och MERS-coronavirus, som båda kan orsaka allvarliga luftvägssjukdomar.
Sanyal (2020) beskriver att det upptäcktes relativt tidigt att covid-19, precis som SARS och MERS-coronavirus, också var överförbart till människan. Covid-19 har en inkubationstid på mellan 2 och 14 dagar. Symtom utöver luftvägsproblem som kan uppkomma är exempelvis feber, halsont och huvudvärk. Personer som
insjuknar av viruset kan uppvisa flera symtom samtidigt. Det är också relativt vanligt att smittade personer förlorar sitt lukt och smaksinne i samband med en övre luftvägsinfektion orsak av covid-19 (Qinghong et. al., 2020).
Coronapandemin i Sverige
Sverige fokuserade under de första månaderna av pandemin på att begränsa smittspridningen, inte stoppa den genom att stänga sina gränser, som de flesta av de övriga länderna i Norden och Europa riktade in sig på (Sjödin et. al. 2020).
Folkhälsomyndigheten (2020) uppmanade att svenskarna skulle hålla avstånd till varandra, men förespråkade inte användandet av skyddsmask eller munskydd, eftersom de ansåg sig lita på att befolkningen skulle följa restriktionerna om social distansering. Detta till skillnad från resten av Europa där många länder därtill också införde så kallade ”lockdowns”, där inga människor tilläts vistas ute under
3
långa perioder. I Sverige finns inte möjlighet till utegångsförbud eftersom rörelsefriheten är skyddad av grundlagen (Ludvigsson, 2020). I Sverige är det regeringen i samråd med Folkhälsomyndigheten som fattar de beslut som anses vara mest nödvändiga för att minska smittspridningen i landet.
Folkhälsomyndigheten (2020) klassade i början av februari det nyupptäckta coronaviruset som en samhällsfarlig smittsam sjukdom. Ludvigsson (2020) säger att i samband med denna klassificering öppnades det upp för extraordinära åtgärder, vilket gav landets sjukhus utökade möjligheter att omorganisera sina verksamheter för att möta det ökade antalet smittade covid-19 patienter.
Covid-IVA
När verksamheter har omorganiserats, har personal placerats och fördelats på för dem nya arbetsplatser. Detta för att kunna få plats med alla patienter, men också för att isolera de mest smittsamma från sjukhusets övriga avdelningar. I de fall där patienterna har varit i behov av avancerad andningshjälp av exempelvis respirator eller högflödessystem, har dessa placerats på avdelningar som kommit att
benämnas Covid-IVA (Franco et. al., 2020). Dit har patienter som är bekräftat smittade av covid-viruset och efter bedömning anses vara i behov av intensivvård placerats. Där bör även personalens skyddsutrustning tillhandahållas för att minska på smittspridningen (Halacli, Kaya och Topeli, 2020). Många av
patienterna intuberas, kopplas upp till en respirator och kräver därefter intensiva och avancerade medicinska insatser. Intensivvård är avancerad vård som i Sverige utförs av läkare, sjuksköterskor och undersköterskor som är utbildade och
specialiserade inom intensivvård.
Anestesisjuksköterskans yrkesbeskrivning
Anestesisjuksköterskan arbetar till stor del självständigt och ansvarar själv för den anestesiologiska omvårdnaden av patienten. Arbetsuppgifterna består till exempel av att övervaka patientens andning, cirkulation, medvetande, muskelstyrka, blodets syremättnad samt hantera vanliga komplikationer som kan uppstå under arbetet (Qinghong et. al., 2020).
Anestesisjuksköterskor ingår i den ordinarie bemanningen på en
operationsavdelning tillsammans med andra yrkeskategorier såsom läkare,
4
operationssjuksköterskor och undersköterskor. Patienter hämtas ofta på dagvården och följs sedan till operationssalen, där de sedan blir omhändertagna innan
anestesin genomförs och underhålls under pågående operation. (Gran Bruun, 2018, s.20–21)
Anestesisjuksköterskans roll under Covid-19 pandemin Omplaceringen från deras ordinarie arbeten har inneburit många nya
arbetsuppgifter och en vård som skiljer sig från den anestesiologiska omvårdnaden som en anestesisjuksköterska vanligtvis utför. I många länder har
anestesisjuksköterskor en bakgrund som tidigare intensivvårdssjuksköterskor och har därför fått en given roll i omhändertagandet och vården av svårt sjuka covid-19 patienter. I en studie från Kina menar Qinghong et. al. (2020) att
anestesisjuksköterskor har en omfattande klinisk erfarenhet av luftvägshantering, övervakning av patientens förhållanden, beredskap och även psykisk vård. Dessa erfarenheter ger dem unika fördelar vid behandling och vård av patienter på covid- IVA. De har fått ta ett stort ansvar vad gäller monitorering, luftvägshantering och handhavandet av respiratorer som är avsedda för intensivvård. I Sverige är det emellertid inte alls en självklarhet att anestesisjuksköterskan har ett förflutet som intensivvårdssjuksköterska, med all den kunskap och erfarenhet som det hade kunnat medföra.
Motiv för studien
När covid-pandemin drabbade Sverige och dess befolkning sattes sjukvården under hård press. Rapporter och artiklar började tidigt slå larm om att vårdpersonal drabbades hårt på grund av den ökade belastningen. Belastningen fick till följd att vårdpersonal, däribland anestesisjuksköterskor, fick lämna sina ordinarie
verksamheter och istället arbeta på covid-avdelningar. Anestesisjuksköterskor, med sina tidigare kunskaper om luftvägshantering, omplacerades till intensivvården dit många smittade patienter fördes som var i behov av avancerat andningsunderstöd.
Anestesisjuksköterskor har ställts inför utmaningen att vårda en svårt sjuk patientkategori som aldrig tidigare skådats. Författarna anser att det saknas en djupare förståelse för hur denna enskilda yrkesgrupps arbete har påverkats i den pågående pandemin.
5
Syfte
Syftet med studien var att belysa anestesisjuksköterskors upplevelser av att omplaceras och arbeta på covid-IVA.
Metod
Design
För att svara mot studiens syfte valdes en kvalitativ forskningsdesign med personliga intervjuer. Enligt Polit och Beck (2008, s. 55–56) är en kvalitativ forskningsmetod specifikt lämpad för att studera och utforska människors egna erfarenheter, upplevelser och tankar om komplexa och sammansatta händelser och fenomen. Som analysmetod valdes grundad teori, då målet för denna studie var att generera och presentera en teori av deltagarnas upplevelser och erfarenheter genom analys av kvalitativa data (Charmaz, 2006).
Urval
Ett bekvämlighets urval gjordes då det specifikt efterfrågades
anestesisjuksköterskor som någon gång under den pågående pandemin hade vårdat patienter på covid-IVA. Urvalet gjordes också på grund av geografisk tillgänglighet, då författarna befunnit sig på två olika platser i landet. De kliniker som tillfrågades om att delta i studien valdes ut efter geografisk lämplighet samt av att de hade haft ett stort inflöde av patienter med bekräftad Covid-19 smitta. Vidare erhölls skriftligt tillstånd från samtliga verksamhetschefer eller överläkare för aktuell klinik att studien fick genomföras på deras klinik och anställda. Ett informationsbrev (Bilaga 1 och 2), tillsammans med förfrågan och inbjudan till anestesisjuksköterskorna som har erfarenheter av intensivvård med covid-19 patienter, skickades via e-post ut till chefer på berörda operationskliniker.
Inklusionskriterien var anestesisjuksköterskor som hade vårdat en eller flera patienter på covid-IVA.
Intervjupersonerna
Deltagarna, sju till antalet, utgjordes av tre kvinnor och fyra män. Deltagarna var i åldrarna 31 till 48 år och hade varit verksamma som anestesisjuksköterskor mellan
6
9 månader och 15 år. Avsikten från början var att inkludera åtta deltagare. Men på grund av den rådande situationen med pågående smittspridning, försvårades
arbetet med att rekrytera deltagare. En del personer svarade att de avböjde att delta medan andra valda att inte svara alls på inbjudan.
Studiekontext
Studien är genomförd i tre städer i Mellansverige. Samtliga deltagare i studien tjänstgör som anestesisjuksköterskor på en operationsavdelning. Under
operationerna består anestesisjuksköterskans ordinarie arbetsuppgifter i att ansvara för den anestesiologiska omvårdnaden, vilket innebär att planera, genomföra och slutföra en anestesi med patienten i ständigt fokus.
Operationsavdelningar har på flera sjukhus byggts om för att kunna användas som tillfälliga intensivvårdsavdelningar för smittade patienter, så kallade covid-IVA.
Anestesisjuksköterskorna som intervjuats i denna studie har varit verksamma på dessa avdelningar.
Datainsamling
De som var intresserade att delta i studien tog själva kontakt med författarna.
Deltagarna fick själva välja tid, plats och hur intervjun skulle genomföras avseende fysiskt möte, videosamtal alternativt telefonsamtal. Hänsyn togs till rådande restriktioner och råd från Folkhälsomyndigheten varför telefonintervjuer med videosamtal erbjöds i första hand.
Intervjuerna
Intervjuerna genomfördes med hjälp av en intervjuguide (Bilaga 3) med öppna tematiska frågor, för att besvara studiens syfte. Intervjuguiden innehöll frågor om deras upplevelser av arbetet och förutsättningar inför, under och efter tiden på covid-IVA. Målet med dessa teman var att deltagaren skulle ge så beskrivande upplevelser av fenomenet som möjligt (Danielsson 2015, s.333). Vidare innehöll guiden ett antal föreslagna följdfrågor som kunde ställas vid behov. Intervjuguiden anses vara ostrukturerad, eftersom den kom att ändras allt eftersom data samlades in (Foley och Timonen, 2015). Den första intervjun blev 14 minuter lång. Därefter utvecklades intervjuguiden med fler teman och följdfrågor. Resterande intervjuer varade mellan cirka 30 och 40 minuter. De spelades in på en mobiltelefon med
7
hjälp av en diktafonapplikation. Transkribering i ett Word-dokument genomfördes i direkt anslutning efter avslutad intervju.
Analys
I grundad teori studeras sociala processer och människors verklighetsupplevelser.
Metoden är främst induktiv men har även inslag av deduktivitet, som betyder att datainsamlingen och analysen kan göras parallellt med varandra. Detta parallella arbete kallas för abduktion, vilket innebär att tidigare datainsamling ligger till grund när nya data skall samlas in. Tankar och idéer om vad insamlad data handlar om förändras eller fördjupas allt eftersom den jämförs och tolkas (Foley och
Timonen, 2015).
Polit och Beck (2008, s.64) säger att en viktig del i den grundade teorin är
upptäckten av en kärnkategori, som är central för att förklara vad som händer i ett socialt sammanhang. För att finna kärnkategorin, är det av betydelse att tidigt börja analysera data som samlats in. Det ligger som grund vid nästkommande intervjuer för att ställa frågor som fångar upp det som anses vara av intresse för studiens syfte (Denscombe, 2014, s.112).
De första fyra intervjuerna transkriberades och kodades mening för mening enligt så kallad öppen kodning. Genom detta söker och finner man mönster i insamlade data. I det första steget identifierades vad deltagarna uppgav var deras
huvudsakliga upplevelser och vilka begrepp som dessa erfarenheter och händelser tog sig uttryck genom (Henricson, 2015, s. 418; Foley & Timonen, 2015). Därefter kunde arbetet med att begreppsgenerera ur insamlade data påbörjas. Allt eftersom begränsades begreppen när de kunde jämföras eller läggas samman till en
övergripande gemensam kategori. Analysen bearbetades flera gånger om och ett antal begrepp började bli mer centrala och framträdande (Henricson, 2015, 419–
420).
När de första fyra intervjuerna var transkriberade och kodade, genomfördes ytterligare tre intervjuer. Insamlade data från dessa intervjuer kodades och
kategoriserades på liknande sätt som i den första öppna kodningen, men med mer avgränsning till områden som hade avgörande betydelse för det kommande
8
skapandet av kärnkategorin (Henricson, 2015, s. 421). Efter transkribering och kodning av de sista intervjuerna genomfördes selektiv kodning på all data som samlats in. Foley och Timonen (2015) beskriver att i denna fas identifieras kärnkategorin, som i sin tur binder samman övriga underkategorier, för att
tydliggöra deras betydelse för resultatet. Den slutliga kategoriseringen presenteras i en figur (figur 1) under resultatdelen.
Forskningsetiska överväganden
Ett examensarbete ska genomsyras av forskningsetiska överväganden som berör allt ifrån ämnesval, syfte, presentation och resultat (Kjellström, 2015, s. 70).
Kjellström (2015, s. 72) säger vidare att om examensarbetet avser att spegla människors upplevelser, är det en etisk risk och utmaning för forskaren att inte utnyttja, skada eller att på något sätt såra någon av deltagarna. Lagen om
etikprövning av forskning som avser människor (Personuppgiftslagen 1998:204) och (SFS 2003:460) menar att varje enskild individ skall skyddas och att
människovärdet skall respekteras vid forskning. Vid behandling av
personuppgifter, ska människans personliga integritet skyddas mot kränkning. När personens privata sfär exponeras kan integriteten komma att hotas. Det kan
exempelvis vara genom spridning av åsikter och andra känsliga uppgifter.
(Personuppgiftslagen, 1998:204). Polit och Beck (2008, s. 176–177) säger att innan en intervju kan ta vid, måste deltagarna lämna informerat samtycke. Innebörden av informerat samtycke som deltagaren måste förstå och samtycka till beskrivs i Lagen om etikprövning (SFS 2003:460). Författarna ska dokumentera det frivilliga
samtycket. Deltagarna ska vidare informeras om studiens syfte, hur den kommer att genomföras och om några eventuella risker eller följder föreligger. Detta framgår också i Lagen om etikprövning (SFS 2003:460.
En magisteruppsats som utförs på avancerad nivå inom ramarna för en högskola eller ett universitet, går inte under Lagen om etikprövning av forskning som avser människor (SFS 2003:460). Då denna studie genomfördes på avancerad nivå vid Umeå universitet, gjordes därför ingen ansökan om etikprövning hos
etikprövningsnämnden.
Deltagarna informerades muntligt inför varje intervju om att de närsomhelst kunde ta en paus eller helt välja att avbryta intervjun om det blev för jobbigt eller
9
ansträngande att prata om sina upplevelser. Vidare efterfrågades om stödfunktioner på varje klinik.
Insamlat material och personuppgifter hanterades konfidentiellt. Att material och känsliga uppgifter hanteras konfidentiellt innebär att obehöriga ej får ta del dem, vilket skulle kunna röja deltagarnas identitet. Syftet är att värna om människors rättighet och integritet (Kjellström, 2015, s. 86–87). Det beskrivs utifrån två centrala delar, där den första delen avser säker hantering av personuppgifter. Det innebär i korthet att inga obehöriga ska ha tillgång eller åtkomst till dessa
uppgifter. Den andra delen avser hur den data som samlats in via intervjuer och sedan redovisas som ett resultat inte ska gå att koppla till en enskild individ
(Kjellström, 2015, s. 87). Varje intervju med tillhörande ljudfil sparades på ett USB- minne, numrerades i kronologisk ordning och förvarades oåtkomligt enligt etisk praxis (CODEX, 2019). Deltagarnas namn användes inte på de elektroniska ljudfilerna, i syfte att minimera risken att röja någon deltagares identitet. Efter studiens avslut, raderades informationen om deltagarna samt allt intervjumaterial (Polit & Beck, 2008, s. 171).
10
Resultat
För att tydliggöra de olika kategorierna och subkategorierna används citat från deltagarna under olika textstycken i resultatet. För att beskriva sambandet och hur de relaterar till varandra, används pilar mellan subkategorierna. Kärnkategorin, kategorier och subkategorier illustreras i figur 1 här nedan.
Figur 1: Teoretisk figur över analysprocessen från subkategorier, kategorier och kärnkategorin
Att vara verksam i en katastrof
Kärnkategorin ”Att vara verksam i en katastrof” sammanfattar hur
anestesisjuksköterskorna utifrån kategorierna ”En nödvändig ansvarsroll”, ” Otrygghet och stress kopplat till arbetet” och ”En påfrestande arbetsmiljö” beskrev sina erfarenheter och upplevelser av att arbeta på Covid-IVA. Kategorin ”En
nödvändig ansvarsroll” förklarar hur deltagarna upplevde patientansvaret och samarbetet. Kategorin ”Otrygghet och stress kopplat till arbetet” beskriver deltagarnas känslor och svårigheter kopplade till begränsade kunskaper och utrustningen på covid-IVA. Deltagarna har beskrivit miljön som krisartad och kategorin ”En påfrestande arbetsmiljö” vittnar om att det varit extrema
arbetsförhållanden och att det har medfört komplikationer efteråt.
- Patientansvaret - Samarbetet
- Begränsade kunskaper - Utrustning på
covid-IVA
- Extrema arbetsförhållanden - Komplikationer av arbete på covid-IVA
Otrygghet och stress kopplat till
arbetet
En påfrestande arbetsmiljö En nödvändig
ansvarsroll
Att vara verksam i en katastrof
11
”Det var som att arbeta på en relativt stor skadeplats med flertalet svårt sjuka och skadade patienter, i ett progressivt tillstånd hela tiden… och olyckan tar aldrig slut.”
En nödvändig ansvarsroll
I ett tidigt skede av pandemin fanns det ingen uttalad ansvarsroll eller beskrivning av arbetet för anestesisjuksköterskorna. Deltagarna berättade att de hade fått veta att de skulle vara behjälpliga till intensivvårdssjuksköterskorna i deras arbete. I och med det höga flödet av smittade patienter, medias intensiva rapportering samt omstruktureringen av operationsklinikerna, förstod emellertid
anestesisjuksköterskorna att de skulle involveras och behöva ta en mer betydande roll i intensivvården än vad som var tänkt från början. Deltagarna förklarade samtidigt att det inte fanns några andra utöver dem själva i den situationen som hade kunnat vara behjälpliga med den tillfälliga intensivvård som bedrevs. De flesta av dem ansåg att de tilldelades en roll som de mer eller mindre blev påtvingade från deras arbetsgivare. Mitt i denna kris fanns samtidigt känslor av ansvar gentemot kollegor som behövde avlastning, men också mot patienter och samhället i stort. Flera beskrev sin arbetsroll som en samhällsetisk plikt som de behövde fullfölja. En del av dem berättade hur de kände sig otillräckliga och hade svårt att axla den ansvarsroll som de blev tilldelade av sina arbetsgivare.
“Ja, alltså man ville ju hjälpa till för att man förstod ju att det här, av
media, att det kunde bli en väldigt svår period. Sen att det skulle bli så svårt som det var, det hade jag inte tänkt mig… “
Patientansvaret
Flera av deltagarna beskrev att de efter kort tid på covid-IVA hade blivit tvungna att ta fullt patientansvar i många olika situationer på grund av den höga belastningen till följd av det stigande antalet patienter. Ansvaret ansågs som särskilt komplicerat och svårt eftersom anestesisjuksköterskorna verkade i en miljö de inte var vana vid.
Med tanke på att det inte fanns några riktlinjer eller vårdprogram för hur vården av de svårast sjuka patienterna skulle bedrivas, upplevde många av
anestesisjuksköterskorna att patientansvaret blev övermäktigt. Ansvaret för
12
patienterna kunde i många fall medföra att de kände sig utelämnade och maktlösa inför de uppgifter de var tvungna att ge sig i kast med. De ansåg att detta berodde på att intensivvårdssjuksköterskorna var hårt belastade och inte mäktade med att introducera och stötta de intensivvårdsmässigt oerfarna anestesisjuksköterskorna.
”Man hade ju lite den inställningen att man kanske skulle vara lite mer en
’sprut och kut’. Vilket inte alls var fallet, utan vi hade ju hand om egna patienter, där vi hade mer.… eller mindre stöd av
intensivvårdssjuksköterskorna…”
Samarbetet
Anestesisjuksköterskornas upplevelser av samarbetet med
intensivvårdssjuksköterskorna på covid-IVA var att det var kantat av brister och svårigheter. Flera av deltagarna berättade att den förhandsinformation de fick, om hur arbetet skulle gå till, inte stämde överens med hur det sedan blev. Ett stort problem som de upplevde, var att deras önskemål om en tydlig arbetsfördelning kring patienterna uteblev. Samarbetet hade upplevts som särskilt svårt när det samlades mycket personal på covid-IVA som inte kände varandra, men som
plötsligt skulle utföra avancerad intensivvård i team. Deltagarna förklarade hur de fick arbeta betydligt mer självständigt och att de kände sig ensamma, ibland helt utan någon annan att be om hjälp. En del av dem upplevde att samarbetet var personbundet. Det beskrevs att det fanns intensivvårdssjuksköterskor som inte hade tilltalat dem under ett helt arbetspass. Flera av deltagarna beskrev då att det hade känts mer utvecklande och tryggt att lösa uppkomna problem tillsammans med en annan anestesisjuksköterska. Det framkom att det ibland kunde uppstå känslor av att känna sig dum och okunnig i samband med problemlösning tillsammans med en intensivvårdssjuksköterska. Detta medförde att det ibland uppstod en sorts “vi och dem” känsla. Detta kom till uttryck exempelvis genom att den ordinarie personalen på IVA först såg till att lösa av varandra för rast och hemgång, medan anestesisjuksköterskorna upplevde att de blev kvar på sina salar i flera timmar längre och utan uppehåll, innan de blev avlösta av en annan
anestesisjuksköterska. Trots detta, att samarbetet ibland var ytterst komplicerat, var det flera av deltagarna som vidhöll att intensivvårdssjuksköterskorna hade en
13
minst lika mödosam arbetssituation och att om de kunde, så skulle de avlasta dem så långt det var möjligt i den extrema arbetsmiljö som de alla befann sig i.
”Det funkade inte jättebra var min upplevelse. Så det var inte så att vi jobbade tillsammans med en IVA-sköterska… de hade ju fullt upp med sina patienter. Man fick släcka bränder och någon riktig vård vet jag inte om man kan prata om”
Otrygghet och stress kopplat till arbetet
Arbetet på covid-IVA innebar en omställning som hade varit omöjlig att föreställa sig på förhand och anestesisjuksköterskorna beskrev situationer som ibland var utom deras kontroll och påfrestande på många olika sätt. Flera av dem berättade att de i många olika situationer bara hade kunnat stå bredvid och hoppats att patienterna snabbt skulle återhämta sig. Det hade också upplevts stressande för flera av deltagarna att behöva utföra uppgifter som de inte hade gjort på många år och sådant som de inte hade för vana att göra i deras ordinarie arbete på
operationsklinikerna. Flera av deltagarna förklarade att arbetet därtill var extremt ansträngande och svårt när det hade behövts utföras i rigorösa skyddsutrustningar.
Arbetet i skyddsutrustning var starkt förknippat med en ständig känsla av
frustration och stress, eftersom det hade medfört att det blev väldigt varmt och att de visste om att det skulle dröja innan de kunde ta av sig utrustningen igen.
”Sådant där som man gör på grundutbildningen, som att räkna
vätskebalans… det har jag inte gjort på 15 år… och sitta där på nattkröken i gasmask och skyddskläder och räkna vätskor, bara det var ju en
övermäktig uppgift för en anestesisjuksköterska”
Begränsade kunskaper
Flera av anestesisjuksköterskorna kände att de inte hade full kontroll i flertalet situationer eftersom de inte besatt de kunskaper inom intensivvård som de ansåg krävdes just då. Samtliga uppgav att de hade ringa, alternativt helt saknade kunskaper och kännedom om hur intensivvård skulle bedrivas. En del av
14
deltagarna ansåg att den vård som bedrevs borde ha utförts av specialistutbildad personal inom intensivvård. Trots att många hade varit yrkesverksamma under lång tid och besatt stor erfarenhet av anestesisjukvård, så saknade de, liksom övriga sjukvården i stort, erfarenhet och kunskap om hur patienter med covid-19 skulle vårdas och i synnerhet intensivvårdas. De erfor stundtals situationer där de var helt oförberedda kopplat till begränsade kunskaper. Det i sin tur beskrevs att det ibland kunde upplevas som en inre konflikt hos dem, där de hade gått från deras ordinarie verksamheter på operationsklinikerna som de behärskade, hade kontroll över och sågs som experter inom, till situationer på covid-IVA där de istället ansåg sig själva som nybörjare och noviser.
”Utan någon som helst liksom kontroll när det gällde intensivvård… Man antogs bara kunna vara en intensivvårdssjuksköterska helt plötsligt.”
Utrustning på covid-IVA
Flera av anestesisjuksköterskorna beskrev att informationen de inledningsvis hade fått var att de patienter som de skulle ansvara för, skulle vårdas i respiratorer från operationskliniken som de var vana att använda i deras ordinarie arbete. Det var dock något som snabbt blev ohållbart på grund av det stora antalet patienter som krävde respiratorvård. Detta medförde att deltagarna var tvungna att handha respiratorer, sprutpumpar och annan apparatur från intensivvårdsavdelningarna, som de hade begränsade eller inga kunskaper om. De flesta av
anestesisjuksköterskorna beskrev att den apparatur och utrustning de kom i
kontakt med och använde på covid-IVA, var en stor bidragande orsak till stress och otrygghet i arbetet.
”Från nio på kvällen till sju på morgonen, sitta i den där skyddsmasken helt ensam inne på en sal med en covid-patient som låg i en respirator som man aldrig hade använt och…det var ju jättemånga av mina kollegor som aldrig någonsin varit ledsna, som då bröt ihop och grinade.”
Samtliga av anestesisjuksköterskorna nämnde dialysapparaten som särskilt svår att handha på covid-IVA. Oavsett antal år i tjänst som anestesisjuksköterska, var
15
dialysapparaten ständigt återkommande i deras berättelser som den mest stressframkallande apparaturen de hade behövt handa. Arbetet upplevdes som särskilt komplicerat och extremt när de hade ansvar för patienter som hade både pågående dialys och låg i en respirator de inte helt förstod sig på.
“… Så det slutade i att jag ringde hem och väckte min fru mitt i natten som är tidigare dialyssköterska för att hon skulle, över telefon, kunna instruera mig hur jag skulle göra för att få dialysmaskinerna att fungera helt enkelt.”
En påfrestande arbetsmiljö
Arbetsmiljön beskrevs av deltagarna som påfrestande, där det hela tiden tillkom nya arbetsuppgifter samtidigt som inflödet av intensivvårdskrävande patienter fortsatte att tillta. Det upplevdes av anestesisjuksköterskorna som katastrofartat och att de befann sig mitt i en kris. En bidragande orsak till att arbetsmiljön
upplevdes krisartad var bland annat hur sprutpumpar, apparater och övervakning, som patienterna låg uppkopplade till inne på covid-IVA, ständigt larmade.
Ljudnivån var konstant hög, vilket både försvårade arbetet och verkade uttröttande för personalen. Flera av dem beskrev att de inte visste hur apparaturerna fungerade och hur de skulle få dem att sluta larma, vilket upplevdes som mycket stressande i den redan hårt ansatta arbetsmiljön de befann sig i.
”Det jag kan känna är att det var otroligt mycket stimuli för oss som jobbade, det var ljud precis hela tiden. Mycket larm som pep och det här med att jobba i skyddsutrustning var ju extremt påfrestande bara det”
Deltagarna beskrev att det ofta uppstod känslor av otrygghet och osäkerhet om deras insatser verkligen hjälpte patienterna samt oro om de skulle överleva till nästa arbetspass. Det hade förekommit tillfällen där anestesisjuksköterskorna blev involverade i beslutssituationer om vilka patienter som var i störst behov av vård och vilka som nekades en plats i respirator. Under den värsta krisen uppkom diskussioner om att det kunde uppstå brist på vissa väsentliga läkemedel, till
exempel för att hålla patienterna sövda. Anestesisjuksköterskorna ombads att börja hushålla med dessa preparat, för att säkerställa att lagren skulle räcka i händelse av att antalet intensivvårdskrävande patienter skulle öka lika lavinartat.
16
”En stor oro var ju också det här med läkemedelstillgången... De började prata om att vi skulle använda veterinärmedicin och allt mellan himmel och jord för att hålla patienterna sederade…”
Extrema arbetsförhållanden
Den höga belastningen på covid-IVA medförde att många av arbetspassen upplevdes som nästan omänskliga enligt anestesisjuksköterskorna. De beskrev dagar när de endast lämnade salen vid ett enda tillfälle under ett 12-timmarspass.
Flera av dem upplevde också att de långa passen komplicerades av att de utfördes i obekväm skyddsutrustning och att de hade varit konstant bundna till en sal. De upplevde att de befann sig i en totalt okontrollerad situation som de själva inte kunde påverka. Det beskrevs som en svår utmaning när de var tvungna att hålla ett ständigt fokus på patienterna som kunde försämras drastiskt. Trots den enorma arbetsbelastning som rådde på covid-IVA, förväntades det också att
anestesisjuksköterskorna skulle vara verksamma på sina ordinarie arbetsplatser, eftersom personalsituationen såg ut som den gjorde. Flera av dem beskrev att de hade varit tvungna att arbeta sina ordinarie jour- och beredskapspass, utöver den tid som de tjänstgjorde på covid-IVA. De extrema arbetsförhållandena medförde att anestesisjuksköterskorna lade en enorm press på sig själva och ett krav att de skulle kunna behärska den utrustning som användes, eftersom ingen hade haft tid att gå igenom detta med dem.
”Vi jobbade ju de där 12 och en halv timmars arbetspassen och vi hade restriktioner på hur många gånger man fick byta skyddskläder, så vi fick ju knappt gå ut från salen på den där tiden. Jag var ute en halvtimme första gången jag jobbade där, på 12 och en halv timme”
Komplikationer av arbete på covid-IVA
Till följd av arbetssituationen som rådde, upplevde samtliga av deltagarna som hade arbetat på covid-IVA att det medförde någon form av komplikation för dem.
De gav en samlad bild av att tiden på covid-IVA hade varit enormt slitsam. Den medförde både en psykisk och fysisk belastning och flera av dem beskrev att de kände sig totalt utarbetade. De beskrev att en bidragande orsak var att det inte
17
fanns någon tid för återhämning, varken fysiskt eller mentalt. En annan orsak till att de kände sig psykiskt utarbetade var att flera av dem berättade att de tog med sig många obehagliga upplevelser hem från arbetet, vilket ledde till att de aldrig kunde koppla av, inte ens när de var lediga. En del av dem framförde frustration över detta. De önskade att arbetsgivarna hade erbjudit dem samtalsstöd i ett mycket tidigare skede. Några av deltagarna uppgav att samtalsstöd och avlastande samtal var något som tillsattes långt senare. Dessa insatser upplevdes som positiva, men att skadan redan var skedd eftersom de ansåg att stödet hade behövts när arbetet var som mest belastande.
”Det är ju många som har gett tillbaka ganska mycket kritik om det till vår arbetsgivare. Den här debriefingen hade ju vi behövt… inte nu, utan i våras liksom när det här pågick.”
Utöver psykisk påverkan medförde också arbetet komplikationer i form av fysiska besvär. Det handlade främst om skador och komplikationer som orsakades av skyddsutrustning. Flera av anestesisjuksköterskorna beskrev smärta på vissa punkter i ansiktet där skyddsmasken hade tryckt hårt under långa perioder. En del av dem beskrev att de fick smärtor i fötter och leder som inte gav med sig på flera månader, vilket försvårade arbetet för dem i deras ordinarie verksamhet efter tiden på covid-IVA.
”Ljudkänsligare än vad jag har varit tidigare och sen har jag haft besvär med värk i huvud, käke och nacke. Mest i käcke och huvud, läkaren tror att det kan bero på skyddsutrustningen vi har använt, att man har gått och spänt sig. Att man har haft munskydd eller andningsskydd under många timmar som har tryckt.”
De flesta av deltagarna kände sig utarbetade och upplevde en konstant trötthet som inte gick att vila bort. Detta fick negativa följder i deras privata liv, då de till
exempel valde att avstå från sociala aktiviteter. Den påfrestande situationen tog mycket energi, och de beskrev att det gällde att försöka vila så snart de fick chansen.
18
När anestesisjuksköterskorna ombads att berätta om hur de såg tillbaka på tiden på covid-IVA, var det många som gjorde det med känslor av ångest och ledsamhet till hur situationen hade varit. En del av dem var betydligt känslosammare och mer gråtmilda jämfört med innan. Några upplevde att tålamodet hade blivit sämre och att de lätt blev arga och irriterade på personer i deras omgivning. En av deltagarna berättade att all rapportering i media som handlade om pandemin framkallade en enorm ångest. Denne hade därför valt att helt avskärma sig från sociala medier och nyhetsrapporteringar på internet och i TV, i ett försök att orka med sitt liv utanför jobbet.
”Jag har också blivit extremt mycket mer känslosam i form av att man får känsloyttringar när man känner igen känslan utav otillräcklighet och frustration”
Diskussion
Resultatdiskussion
Syftet med studien var att belysa anestesisjuksköterskors erfarenheter och
upplevelser av att frångå det ordinarie arbetet vid omplacering till covid-IVA, för att bistå i omhändertagandet av de mest vårdkrävande patienterna. Kärnkategorin
”Att var verksam i en katastrof” var något som växte fram vartefter analysen av subkategorierna och de tre kategorierna; ”En nödvändig ansvarsroll”, ”Otrygghet och stress kopplat till arbetet” och ”En påfrestande arbetsmiljö” tog form och var ett relativt oväntat fynd.
Resultatet av kategorin ”En nödvändig ansvarsroll” visar att
anestesisjuksköterskorna kände ett ansvar att hjälpa till på covid-IVA. Det utan att de egentligen hade någon vidare förkunskap om hur komplicerat det skulle bli.
Enligt Perry (2005) besitter anestesisjuksköterskor en känsla av ansvar att hjälpa och att det är en del av deras yrkesroll. Anestesisjuksköterskan känner en
skyldighet att bistå sina kollegor i händelse av hög belastning eller
underbemanning. Ouersighni och Ghazali (2020) säger i deras studie från
Frankrike, att det krävs erfarenhet, professionell kunskap samt god fingerfärdighet vad gäller den tekniska apparaturen för att kunna arbeta på covid-IVA. I denna föregående studie framkom svårigheter att handha dialysapparaten och att just
19
denna hade varit en stor bidragande orsak till otrygghet och frustration. Ansvaret, för både patienter, utrustning och arbetsuppgifter, som anestesisjuksköterskorna tvingades att ta på covid-IVA kan anses som nästintill orimligt, men samtidigt heroiskt utifrån de förutsättningar som krävs enligt tidigare studier.
Lord et., al. (2020) menar i deras studie från Australien att det fanns en större vilja att ställa upp och hjälpa till om kommunikationsnivån var högre och tydligare. Det är värdefullt för verksamheten att implementera strategier för kommunikation för att uppdatera personalen med den senaste informationen om covid-19, det kan hjälpa till att lindra komplikationer såsom oro och ångest samt att det skapar ett större förtroende för arbetet. Vidare förklarar Lord et. al. (2020) att informationen bör omfatta exempelvis hur den personliga skyddsutrustningen ska användas, tillgång till utbildning inom intensivvård och även psykiskt stöd. Det är intressant att jämföra med denna studies resultat, där deltagarna efterfrågat en förbättrad kommunikation från verksamheten om informationen kring arbetet och deras hälsa. Det fanns flera som var kritiska till informationen som gavs både på förhand och fortlöpande under tiden på covid-IVA. Med rätt strategier för kommunikation hade dessa upplevelser kanske kunnat sett annorlunda ut och att stödet till dem varit bättre.
Kim (2018) förklarar att det finns tidigare studier från vårdens arbete under det senaste MERS utbrottet som visar att sjuksköterskor kände ett stort ansvar för att vårda och skydda de som var sjuka. Sandman (2018) utvecklar de etiska
filosofierna som finns; pliktetik, konsekvensetik och dygdetik. Den pliktetiska aspekten går att jämföra med deltagarna i vår studie, eftersom de såg arbetet att vårda de svårt sjuka som en skyldighet eller samhällsetisk plikt, utan att tänka på konsekvenser som arbete skulle kunna medföra. Att arbeta på covid-IVA enligt konsekvensetiken skulle innebära att fokus låg på den största nyttan för så många människor som möjligt och på så vis kunna avlasta ett hårt ansatt samhälle i längden. Handlingar utifrån sin personlighet kallas dygdetik, den goda människan som vill göra goda gärningar. Dessa etiska filosofier är väl applicerbara och stärker det som framkom i denna studies resultat, att anestesisjuksköterskorna handlade utifrån flera olika etiska aspekter med patienterna och samhället i främsta fokus.
Att kunna handla autonomt på det viset skulle också kunna ha att göra med att
20
deltagarna, utifrån Benners omvårdandsteori (1982), är experter i deras ordinarie verksamheter och besitter förmågor som är ovärderliga ur ett
omvårdnadsperspektiv.
Benners omvårdnadsteori (1982) säger att specialistsjuksköterskor utvecklar färdigheter och förståelse för vården av patienter över tid, genom en riklig utbildningsbakgrund och en mängd erfarenheter. Benners teori bygger på att sjuksköterskan utvecklas i fem steg, där hon i början av sin karriär är nybörjare och novis, för att efter som utvecklas och förkovra sig färdigheter och erfarenheter som slutligen leder att till sjuksköterskan kan handla utifrån en djupt underliggande förförståelse för olika problem och situationer, egentligen utan att alltid kunna förklara varför. Benner (1982) menar då att sjuksköterskan har gått från Novis till att slutligen bli Expert. Stegen där i mellan är Avancerad nybörjare, Kompetent och Skicklig. Vidare säger teorin att det går att skaffa sig kunskap och färdigheter, utan att egentligen lära sig det teoretiska.
Denna teori går att jämföra och överföra till deltagarna i denna föregående studie, då de var tvungna att ställa om till nya situationer. Det går samtidigt att vända på resonemanget och säga att anestesisjuksköterskorna gick från att vara experter inom ett område på sina ordinarie arbetsplatser till att vara noviser och nybörjare på covid-IVA, utan rätt kunskaper och erfarenheter om hur vården skulle bedrivas.
Det skulle kunna antas att detta har medfört komplicerade känslor för deltagarna, att de sågs som experter till vardags och att de antogs kunna vara experter nog att föra över och applicera detta inom vården på covid-IVA och den komplicerade intensivvård som bedrevs.
Under tiden som de var verksamma på covid-IVA, förvärvade de kunskaper och erfarenheter som medförde att de fick en större förståelse för hur patienterna skulle vårdas och omhändertas. Benner (1982) förklarar att experten kan förutse utgången i olika situationer men besitter samtidigt färdigheter att använda sig av analytiska metoder för att åtgärda en situation som inte blev som den var tänkt.
Deltagarna i denna studie skulle kanske inte kunna ses som experter efter deras tid på covid-IVA, men ändå väl kompetenta nog att planera och utföra uppgifter och förstå dess utgång. Benner (1982) menar att den kompetenta sjuksköterskans medvetna, avsiktliga planering hjälper till att uppnå en viss nivå av effektivitet i
21
organisationen. Sjuksköterskor i detta skede av fasen kan då dra nytta av
beslutsfattande i situationer som ger dem övning och färdigheter i planering och samordning av flera komplexa krav som patienterna ställer på grund av deras beroendesituation. Det anses som väl anpassningsbart på deltagarna i denna studie när de i sin ansvarsroll tvingades till svåra beslut i komplexa situationer. Vare sig de ville det eller inte, så har de tack vare detta utvecklats i deras roller som
specialistsjuksköterskor.
Något som de flesta deltagarna upplevde någon gång under tiden på covid-IVA var känslor av oro och ångest. Pappa et. al. (2020) framhäver i deras studie att
förekomsten av oro eller ångest verkade vara högre hos kvinnor än hos män som arbetade med covid-patienter. Enligt en tidigare studie av Albert (2015) finns det också ett etablerat gap mellan kvinnor och män för symtom förknippade med oro och depression. Eftersom det var en jämn fördelning mellan könen i denna studie och att de flesta av deltagarna hade upplevt någon form av oro eller ångest, så går det inte att dra slutsatsen att det är övervägande kvinnor som upplever detta, utan snarare att det inte är bundet till något av könen.
I en studie från USA, skriven av Boyd och Poghosyan (2017), framkommer det att anestesisjuksköterskor har definierat arbetsrelaterad stress i termer av hög
arbetsbelastning och när kravet inte överensstämmer med tillgängliga resurser.
Samma studie visade också på att den högst rankade orsaken till stress bland anestesisjuksköterskorna var när de var tvungna att byta arbete, tätt följt av att bli omplacerade och utföra andra arbetsuppgifter. Den här studiens resultat visar att deltagarna har upplevt att den katastrofartade arbetsmiljön skapade många stressfulla situationer.
En viktig del att diskutera ur resultatet och lyfta fram extra i denna föregående studie är deltagarnas upplevelser och berättelser om de komplikationer de drabbades av under och efter arbetet på covid-IVA. Flera av dem delade sina upplevelser och erfarenheter om känslomässig och psykisk påverkan som
inverkade på hela deras tillvaro. I en kanadensisk studie visar Maunder (2004) att sjukvårdspersonal i allmänhet, men sjuksköterskor i synnerhet hade en betydande psykologisk påverkan efter att ha arbetat under tidigare omfattande utbrott av
22
smitta med SARS eller MERS-viruset. Det kunde vissa sig i form av en stor
otrygghet och stress kopplat till arbetsmiljön. Det var en tredjedel som uppvisade symtom i form av depression, ångest och sömnlöshet samt en femtedel uppvisade symtom av posttraumatiskt stressyndrom. Det som hade stor inverkan på deras tillstånd var kopplat till en okunskap och osäkerhet som hade skapat känslor av otillräcklighet, som enligt Maunder (2004) oundvikligt hade lett till psykologiska problem för dem. Med denna tidigare vetskap om hur arbete under en kris och katastrof påverkar vårdpersonalen, anser vi att det är beklagligt att
anestesisjuksköterskorna i denna föregående studie vittnade om så pass allvarliga komplikationer kopplat till arbetet som de gjorde. I resultatet framkom att flera av dem hade efterfrågat avlastning och samtalsstöd i ett tidigt skede, men att detta hade uteblivit. I en studie från USA beskriver Welch-Horan et. al (2020) att utbrottet av covid-19 och alla de oförutsägbara utmaningar och händelser som vården drabbades av, ändå öppnade upp möjligheten för att samla in viktig information om hur vården och arbetsgivare ska agera i framtiden för att främja personalens hälsa och välmående. Där såg man vikten av att samla in information av de som hade arbetet i frontlinjen i pandemin för att på vis skapa rutiner för samtalsstöd. Resultatet i denna föregående studie anses således kunna vara mycket värdefullt för att i framtiden försöka förhindra uppkomsten av svåra
komplikationer kopplat till att verka i en katastrof.
Vad som även är av värde att notera från vår studie var att det vid intervjutillfället fanns deltagare som var under utredning för eventuell sjukskrivning för sina komplikationer. Det kan vara av betydelse eftersom det kan ha påverkat deras upplevelser på ett negativt sätt och även resultatet av denna studie. Med tanke på att denna studie genomfördes mellan den första och andra så kallade vågen av pandemin, så skulle det vara av intresse att följa upp deltagarnas upplevelser och erfarenheter efter att ha upplevt allt en gång till. Det skulle kunna vara till gagn för verksamheterna, framförallt anestesin och intensivvården, att studera vilka
stödinsatser och åtgärder som vidtagits och hur anestesisjuksköterskorna har hanterat upplevelserna och erfarenheterna från den första vågen av pandemin och denna studie. På så vis skulle det i framtiden kunna finnas bättre utarbetade planer och rutiner om en liknande händelse skulle uppstå.
23 Metoddiskussion
Till denna studie valdes en kvalitativ forskningsdesign med Grundad teori som analysmetod. Eftersom en av grundprinciperna med grundad teori är att generera nya teorier, anses den av Hartman (2001, s. 9) som utmärkt metod att använda när det rör sig om relativt nya problemområden och som är delvis outforskade.
Analysmetoden får därför anses som lämplig i denna studie då forskningsområdet och fenomenet är relativt färskt och outforskat. Intervjuguiden utvecklades
vartefter analys av intervjuerna genomfördes. Detta styrks av det som Hartman (2001, s. 36–37) säger, att grundad teori ter sig annorlunda jämfört med andra kvalitativa metoder, då den inledande fasen av projektet är mindre styrd. Projektet tillåts ta form efterhand som data har samlat in och analyserats. Detta ställs
naturligtvis mot alternativet att det hade kunnat genomföras en klassisk
innehållsanalys med semistrukturerade eller strukturerade frågor istället. Där ges det dock inte samma utrymme för utvecklande av följdfrågor från tidigare
intervjuer och risken hade då varit att viktig information från deltagarna gått om intet under de nästkommande intervjuerna. Dessutom är de analysmetoderna mer strikta och konsekventa i analysen, till skillnad från Grundad teori som istället skapar möjligheter för förändlighet under processens gång.
Informationsbrev och inbjudan skickades ut till kliniker som låg geografiskt sett lättillgängliga. Då ett bekvämlighetsurval användes, så gavs utrymme för goda förutsättningar att studera det som önskades relaterat till studiens syfte. Den valda urvalsmetoden är lämplig och kan rentav stärka trovärdigheten då deltagarnas upplevelser och erfarenheter var något relativt nytt och unikt (Hartman, 2001, s.
65). Urvalsbeskrivningen och tillvägagångssättet för insamlingen av data anses vara beskrivet med en god kvalité, vilket skapar en tydlig bekräftelsebarhet och
trovärdighet (Wallengren och Henricson, 2015, s. 487–488).
Samtliga deltagare hade tagit del av informationen och inbjudan som skickades ut.
Fyra av dem återkopplade via e-post, efter att ha fått kännedom om studien via deras arbetsgivare. Detta ansågs som positivt och stärker kvaliteten, att
informationen i de inbjudande breven inte var otydlig. Totalt inkluderas sju deltagare, med varierande ålder, erfarenhet och kön. Graneheim och Lundman (2004) menar att trovärdigheten ökar om denna variation finns bland deltagarna. I denna studie varierade både deltagarnas ålder och erfarenhet inom sitt yrke, vilket
24
tillsammans med fördelningen mellan könen (tre kvinnor och fyra män) talar för en förbättrad tillförlitlighet. Detta stärker även överförbarheten till andra eller
liknande kontext (Wallengren och Henricson, 2015, s.473–487).
Det förmodade antalet anestesisjuksköterskor som ville delta i studien uteblev, något som har diskuterat vad det kan bero på. Det kan ha avskräckt flera deltagare att berätta om emotionella upplevelser som påverkat dem negativt för någon främmande person under en så pressad situation som en inspelad intervju kan innebära (Danielsson, 2015, s. 171). Mest troligt är att pandemin i sig medförde att många helt enkelt inte orkade med att delta.
Frågeguiden valdes att formuleras tidigt för att kunna genomföra första intervju.
Vid kvalitativ forskning är det vanligt att genomföra en provintervju (Danielsson, 2015, s. 169). Den här intervjun i studien ansågs vara en provintervju. Efter transkribering och analys ansågs den inte fullt ut svara mot studiens syfte och därför utvecklades frågeguiden (Foley och Timonen, 2015; Hartman, 2001, s. 13).
Deltagarna fick själva välja när och var intervjuerna skulle ske, med tanke på de rådande restriktioner från Folkhälsomyndigheten som gällde vid tiden för
intervjuerna. Tre av dem skedde under ett fysiskt möte och de andra fyra via telefon varav den ena med videosamtal. Det ansågs att det viktigaste var att deltagaren kunde känna sig trygg i situationen och fick därför bestämma plats och
tillvägagångssätt. För att stärka trovärdigheten och bekräftelsebarheten i studien, gavs en av deltagarna möjlighet att ta del av hela det analyserade materialet i syfte att bedöma om det stämde överens med deras erfarenheter (Wallengren, 2015, s.
487–489).
Friberg och Öhlén (2015, s. 353) menar att förförståelsen kan spela roll om
forskarna besitter kunskaper som kan liknas vid deltagarnas. Det kan då finnas en risk att deltagarna på förhand anar vilka svar som kan förväntas. Men vald design med öppen intervjuteknik och en ostrukturerad frågeguide med följdfrågor endast som stöd, gav deltagarna möjligheten att själva utveckla sina beskrivningar,
upplevelser och erfarenheter. En av författarna hade varit i kontakt med svårt sjuka covid-19 patienter i sitt arbete inom ambulanssjukvården och hade därmed en viss erfarenhet och förförståelse för forskningsområdet vilket ökade trovärdigheten (Graneheim & Lundman, 2004).
25
Konklusion
Arbetet på covid-IVA kom av anestesisjuksköterskorna att beskrivas som en
katastrof. De tilldelades en svår ansvarsroll i en krisartad arbetsmiljö som var utom deras kontroll. Ansvarsrollen hade upplevts som självklar för de flesta, även om de samtidigt beskrev att det egentligen inte hade funnits något alternativ till att inte hjälpa till. Det som går att urskilja är att det är många som är utarbetade efter perioden och det påverkar deras ordinarie arbete, vilket kan leda till att det blir en ökad sjukfrånvaro med höga omkostnader till följd av detta. Det kan även föra med sig att flera lämnar sina uppdrag eftersom arbetsgivaren inte riktigt givit den uppskattning som önskats. Deras insatser under pandemin, med dessa svårt sjuka patienter, har varit helt avgörande för i första hand patienterna. De har också haft en stor betydelse för samhället och arbetsgivaren, eftersom vården har varit under hård press och haft behov av personal som hjälpt till. De slutsatser som går att dra från studien är att det var en extrem situation som påverkade många människor och att det fanns många som ändå kände att de gjorde nytta. Problemet som nu uppstår blir att redan helt utarbetad sjukvårdspersonal, som knappt fått återhämtat sig, nu vara redo för en ny våg av smittan.
26
Referenser
Albert. Paul. R. 2015. Why is depression more prevalent in women?. Journal of psychiatry & neuroscience. JPN 40 (4): 219-221. Doi:
https://doi.org/10.1503/jpn.150205 (Hämtad 2020-12-28).
Benner, Patricia. 1982. From Novice to Expert. The American Journal of Nursing.
82 (3): 402-407. Lippincott Williams & Williams and Wolters Kluwer Health, Inc.
Boyd, Donald. & Poghosyan, Lusine. 2017. Certified Registered Nurse Anesthetist Working Conditions and Outcomes: A Reviews of the Literature. AANA Journal 85 (4): 261–269. http://web.a.ebscohost.com.proxy.ub.umu.se (Hämtad 2020-12-25).
Charmassi, Claudia., Foghi, Claudia., Dell’Oste, Valerio., Cordone, Annalisa., Bertelloni, A, Carlo., Bui, Eric & Dell’Osso, Liliana. 2020. PTSD symptoms in healthcare workers facing the three coronavirus outbreaks: What can we expect after the COVID-19 pandemic. Psychiatry Research 292: 165-1781. doi:
http://doi.org/10.1016/j.psychres.2020.113312 (Hämtad 2020-12-02).
Charmaz, Kathy. 2006. Constructing Grounded Theory. A Practical Guide through Qualitative Analysis. London: SAGE. doi:
http://doi.org/10.7748/nr13.4.84.s4.PMID:27702218 (Hämtad 2020-12-10).
CODEX: Regler och riktlinjer för forskning. 2019. Personuppgifter.
http://www.codex.vr.se/manniska3.shtml (Hämtad 2020-11-10)
Danielsson, Ella. 2015. Kvalitativ forskningsintervju. I Henricsson, M. (red).
Vetenskaplig teori och metod: Från idé till examination inom omvårdnad. 1 uppl.
Pozkal: Studentlitteratur. Ss. 169
Denscombe, Martyn. 2014. The good research guide: for small-scale social research projects. 5 uppl. Maidenhead. McGraw-Hill Education.
27
Foley. Geraldine & Timonen. Virpi. 2015. Using Grounded Theory Method to Capture and Analyze Health Care Experiences. Health Services Research 50:4 (2015). Doi: http://doi.org/10.1111/1475-6773.12275 (Hämtad 2020-12-08).
Folkhälsomyndigheten. 2020. Smittskydd och övervakning.
https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella- utbrott/covid-19/om-sjukdomen-och-smittspridning/smittspridning/smittskydd- och-overvakning/ (Hämtad 2020-10-29)
Friberg, Febe och Öhlén, Joakim. 2015. Fenomenologi och hermeneutik. I
Henricson, M. (red). Vetenskaplig teori och metod: från idé till examination inom omvårdnad. 1 uppl. Pozkal: Studentlitteratur.
Franco, C., Facciolongo, N., Tonelli, R., Dongilli, R., Vianello, A., Pisani, L., Scala, R., Malerba, M., Carlucci, A., Negri, E. A., Spoladore, G., Arcaro, G., Tillio, P. A., Lastoria, C., Schifino, G., Tabbì, L., Guidelli, L., Guaraldi, G., Ranieri, V. M., Clini, E., … Nava, S. (2020). Feasibility and clinical impact of out-of-ICU noninvasive respiratory support in patients with COVID-19-related pneumonia. The European respiratory journal, 56(5), 2002130. https://doi.org/10.1183/13993003.02130- 2020 (Hämtad 2020-12-20).
Gran Bruun, Ann Marie. 2018. Anestesisjuksköterskans kompetens. I. Hovind, I. L.
(red). Anestesiologisk omvårdnad. 2 uppl. Lund: Studentlitteratur.
Graneheim, Ulla. H. & Lundman, Berit. 2004. Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness.
Nurse Education Today, 24(2). Doi: http://doi.org/10.1016/j.nedt.2003.10.001 (Hämtad 2020-11-20).
Halacli, B., Kaya, A. & Topeli, A. 2020. Critically COVID-19 patient. Turkish
journal of medical sciences 50(1): 585-591. Doi: http://doi.org/10.3906/sag-2004- 122 (Hämtad 2020-12-29).
Hartman, Jan. 2001. Grundad teori: Teorigenerering på empirisk grund. Lund.
Studentlitteratur AB. Ss. 9–13
28
Huang, C., Wang, Y., Li X., Ren L., Zhao J., Hu Y., Zhang L., Fan G., Xu J., Gu X., Cheng Z., Yu T., Xia J., Wei Y., Wu W., Xie X., Yin W., Li H., Liu M., Xiao Y., Gao H., Guo L., Xie J., Wang G., Jiang R., Gao Z., Jin Q., Wang J., Cao B. Clinical
features of patients infected with 2019 novel coronavirus in Wuhan, China. Lancet.
2020 feb 15;395(10223):497–506. doi: http://doi.org/10.1016/S0140- 6736(20)30183-5 (Hämtad 2020-12-19)
Kackin, Ozlem., Ciydem, Emre., Aci Sema, Ozgur & Kutlu Yasemin, Fatma. 2020.
Experiences and psychosocial problems of nurses caring for patients diagnosed with COVID-19 in Turkey: A qualitative study. International Journal of Social Psychiatry 0 (00): 1-10. Doi: http://doi.org10.1117/0020764020942788 (Hämtad 2020-12-16).
Kim, Yujeong. 2018. Nurses experiences of care for patients with Middle Eas trespiratory syndrome-coronavirus in South Korea. American Journal of Infection control 56(7): 781-787. Doi: http://doi.org/10.1016/j.ajic.2018.01.012 (Hämtad 2020-12-28).
Kjellström, Sofia. 2015. Forskningsetik. I Henricsson, M. (red). Vetenskaplig teori och metod: från idé till examination inom omvårdnad. Pozkal: Studentlitteratur.
Krisinformation. 2020. Bekräftad information om coronaviruset: Första bekräftade fallet av coronavirus i Sverige.
https://www.krisinformation.se/nyheter/2020/januari/forsta-bekraftade-fallet- av-coronavirus-i-sverige (Hämtad 2020-11-02)
Larsson, E. et al. 2020. Characteristics and outcomes of patients with COVID‐19 admitted to ICU in a tertiary hospital in Stockholm, Sweden. Acta
Anaesthesiologica Scandinavica 65(1): 76–81. doi:
http://doi.org/10.1111/aas.13694 (Hämtad 2020-12-16).
Lauxmann, M. A., Santucci, N. E. & Autrán-Gomez, A. M. 2020. The SARS-CoV-2 Coronavirus and the COVID-19 outbreak. International Braz J Urol, official journal of the Brazilian Society of Urology 46 (1): 6-18.
http://doi.org/10.1590/S1677-5538.IBJU.2020.S101 (Hämtad 2020-12-29).
29
Lord, H., Loveday, C., Moxham, L & Fernandez, R. 2020. Effective communication is key to intensive care nurses willingness to provide nursing care amidst the COVID-19 pandemic. Intensive and Critical Care Nursing, 62: p. N.PAG. doi:
http://doi.org/10.1016/j.iccn.2020.102946 (Hämtad 2020-12-28).
Ludvigsson, J. F. (2020) ‘The first eight months of Sweden’s COVID‐19 strategy and the key actions and actors that were involved. Acta Paediatrica 109(12): 2459–
2471. doi: http://doi.org/10.1111/apa.1558 (Hämtad 2020-12-17).
Maunder, Robert. 2004. The experience of the 2003 SARS outbreak as a traumatic stress among frontline healthcare workers in Toronto: lessons learned.
Philosophical transactions of the Royal Society of London. Series B. Biological sciences 359 (1447): 1117-1125. Doi: http://doi.org/10.1098/rstb.2005.1483 (Hämtad 2021-01-02).
Ouersighni, A. & Ghazali, A, D. 2020. Contribution of certified registered nurse anaesthetist to the management of the COVID-19 pandemic health crisis. Intensive and Critical Care Nursing. 60 (2020): 0964-3397. Doi:
https://doi.org/10.1016/j.iccn.2020.102888 (Hämtad 2020-12-16).
Pappa S, Ntella V, Giannakas T, Giannakoulis VG, Papoutsi E, Katsaounou P. 2020.
Prevalence of depression, anxiety, and insomnia among healthcare workers during the COVID-19 pandemic: A systematic review and meta-analysis. Brain Behav Immun. 88 (8) :901–907. doi: http://doi.org/10.1016/j.bbi.2020.05.026 (Hämtad 2020-12-28).
Perry, R, Tristan. 2005. The Certified Rigistered Nurse Anesthetist: Occupational Responsibilities, Percevied Stressors, Coping Strategies, And Work Relationships.
AANA Journal 85 (5). 351–356. doi:
http://doi.org/web.a.ebscohost.com.proxy.ub.umu.se/ehost (Hämtad 2020-12- 20).
