Tinders de Wafif på scenen.

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

CM

LÖSNUMMER

30

^{ÖRE UPPLÅGA A.}

N:o 6 (1674) A. 32:A ÅRG.

SONDAGEN 9 FEBRUARI 1919.

HUVUDREDAKTÖR: RED.-SEKRETERARE:

ERNST HÖGMAN. ELISABETH KREY-LANGE.

Tinders de Wafif på scenen.

Anders de Wahl och Harriet Bosse i Tor Hedbergs ”Johan Ulfstjerna’

■

■ i-

rf . ' » ‘

r r ' i 1 s

!

NÄR ALBERT RÀNFT SOMMAREN 1892 blev Djurgårdsteaterns styresman och därmed inledde sin teaterverk­

samhet i Stockholm, kom det fart och hållning i det sceniska arbetet därute, efter ett par föregående säsongers dekadans. Det fanns ungdom, talang och initiativ inom den enkla sommar- teaterns brädväggar, repertoaren äg­

de omväxling och höjde sig till och

med upp på komediens och skådespe­

lets plan.

En ung Thaliason, som den somma­

ren särskilt tilldrog sig Stockholmar- nes intresse, var Anders de Wahl. Han ådagalade en individuell artistbegåv­

ning, visserligen ännu i sin gryning, men som gav rika löften. I sitt eget proverb ”För tidigt”, ty han idkade även dramatiskt skri ftställeri, fram­

trädde hans otvetydiga anlag för komedien, i operet­

ten ”Söndagsbarnet” avslöjade han sig som fantasifull komiker och i E. v. Wildenbruchs skådespel ”Tofs- lärkan” slutligen vann han sin förnämsta konstnärliga seger den sommaren som den unge arbetaren Paul Ilefeld — en framställning präglad av ung, varm käns­

la och käckt gosselynne.

Nu var isen bruten och han gick vidare, först som karaktärs-komiker i uppgifter av folkligt skaplynne så­

som Lill-Klas i ”Lill-Klas och Sfor-Klas”, drängen Olof i ”Per Olsson och hans käring” och unge Triddelfitz i

”Livet på landet”. Det var något nytt i dessa saftigt karaktäriserade figurer, där fantasi och naturstudium förenades i ett spel, som glittrade av glädje över att kunna skapa, så att scenen iblev gripbar natur, men ändå liggande åtskilliga trappsteg över den osovrade verkligheten.

Emellertid kände han sig snart färdig med de osam­

mansatta människorna, till vilka också hörde prins Karl Henrik i ”Gamla Heidelberg”, åt vars sött romantiska kärlekssaga bland Neokars vinkullar han gav illuderan- de liv ett hundratals gånger, ung och lyrisk som han själv var odh mött av en publik, där kvinnorna voro i majoritet och följaktligen omättligai i fråga om sötsaker.

Ej underligt därför om beskan och skärpan i den stora diktens karaktärer nu skulle fånga hans upp- läcktslystna ande. Han gjorde sig till målsman för Strindbergs titannaitur och grubblarsinne i Mäster Olof och Erik XIV, han blev den för sin tro stridande prästen Sang och den av politikens giftångor dräpte Paul Lange i Björnsons mäktiga skådespel, han blev fri- hefsdrömmaren Helge i ”Johan Ulfstjerna”, condottieren Primzivalle i ”Monna Vanna” och Berg-Eyvind i det gripande isländska skådespelet ”Berg-Eyvind och hans hustru”.

Cet senaste tagna civilporirättet av konstnären.

— Goodwin kamerabild.

Men ej förnekade han därför sin komiska begåvning. Vem minnes ej hans Revisorn och Erasmus Montanus, åt vilka klassiska figurer han förlänade en löjlighetens fest i- vitas och satiriserande karakteristik av på svensk scen sällsynt kraft och bredd. En särskild plats i Anders de Wahls stora re­

pertoar intar hans Hamlet, åt vilken ka­

raktär han ägnat elt ingående studium och återgivit i en tolkning av betydande själv­

ständighet.

Ännu många uppgifter ha tillfallit honom under hans 30-åriga konstnärsverksamhet, uppgifter av den mest skiftande art, vilka om och om igen fastslagit hans mångsidig­

het och hans lust att kasta sig in på nya stigar. Med sin livliga intelligens och sin glödande nitälskan för den konst han gjort till sitt kall, söker Ihan nämligen ständigt nya uttrycksmedel för vad han vill ha fram, nya siktpunkter från, vilka han kan förklara diktarnes människor. Man har kallat honom experimentator — det borde hellre heta spa- nare, lyssnare, lodare i människosjälens evigt gåtfulla djup. Man har stundom fäst sig vid hans virtuositet såsom det väsentliga. Detta är felsyn. Virtuositeten odlar han naturligt­

vis också, eftersom ingen konst kan medde­

las till anammande åt synen och hörseln ulan tekniken som förbindelselänk, men i denna teknik ligger som kärnan i skalet det andliga innehålleis märg — och tom var aldrig Anders de Wahl i sin konst lika litet som han är det som människa.

Han kan kanske ge för mycket, den fa- taliteten är ofta en sprudlande inbillnings följesven — men vi ha ju ganska gott om dem, som mäta med knappa mått, varför en begåvad slösare bör kunna få följa sin natur.

I dag söndag fyller Anders de Wahl 50 år.

Nuhdens femtioåringar äro ofta yngre än de som knappast nått till sin första rynka och sin första förlovning. Vad Anders de Wahl beträffar, är han idel ungdom. Barnets gla­

da naivitet och mannens mognad kämpa inte om herraväldet i hans själ; de trivas där­

inne tillsammans. Ooh de förklara varför hans konst alltjämt är frisk ooh nyskapande

— den dramatiska diktningen till fromma och vår vardande skådespelargeneration till föredöme.

ERNST HÖGMAN.

Den eviga gåtan.

Av EBBA OrçSTADIUS.

FRU NINA SOM SATT VID FÖNSTRET och lappade linne, såg med lättnad, att hen­

nes tioåriga dotter, Inga, tog till en bok att läsa.

Inga var mången gång ett ganska trött­

samt barn på grund av sin brådmogenhet, sin vetgirighet ooh envisa frågvishet. Hade hon en gång fått något i huvudet att ta reda på, slutade det ej, förrän hon visste, vad hon ville veta.

Fru Nina såg bort på barnet och boken.

Så drog hon en suck och sade för sig själv;

”Jag har samvetsförebråelser över, att jag låter henne läsa vad som helst, men det är bara en lättnad att tysta mun på henne med något.”

Så förgick en stund i stillhet.

Plötsligt höjde Inga huvudet och sporde:

”Mamma, vad är det, ’den stora kär­

leken’?”

”Det är ingenting”, svarade modern und­

vikande, — ”ingenting, som du förstår, om

En hälsning från

Ellen Key

tm

Anders de Wahl.

Strand den 4/2, 1919.

HERE HNDER5 DE WAHL, undertecknad uar bland dem, som gladdes åt Er, då Ni på Dramatiska teaterns e / e u -upp- uisning utförde Hmbrosius, med min gamla eleu Valborg Hanson till motspelande! Redan då bleu hoppet stort om Er fram­

tid. Men ingen kunde då vara uiss att löftena skulle öuerträf- fas, att bristerna så målsäkerf skulle motarbetas, att den heliga elden uar en så bjudande flamma!

Hruet från Er mor bleu Er segerkraft! Och skönt har Ni tackat henne! Detta är nu Er största glädje, så tror Er till- giuna

ELLEN KEY.

jag än förklarade det. — Förresten skall du inte läsa sådana där böcker”, tilläde hon.

Inga aktade ej på moderns sista ord utan upptog med ett envist kast på huvudet:

”Ingenting, som jag förstår, — jag måst e förstå det, då jag vill det!”

”Låt mig vara, barn!” sade modern trött.

”Säg, säg!” envisades Inga.

Fru Nina riktade sin blick på dottern, och det kom något skarpt däri som av bitterhet och besvikelse, då hon yttrade:

”Det är en dårskap, som man tror på, så länge man är ung och oerfaren, — något dumt, som med tiden gör en klok.”

”Ja, men vad, vad är det? Är det ett ting? Förklara det mer!”

”Jag kan inte förklara det tydligare.”

Inga satt fundersam en stund. Så reste hen sig och kom fram till modern.

”Tror mamma, att pappa kan förklara det?” undrade hon.

”Jag vet inte”, svarade modern. med en enerverad rörelse.

”Jag vill fråga honom.”

Glad att bli lämnad i ro såg fru Nina dot­

tern styra stegen mot faderns rum. I känslan av att störa blev denna försagd stående vid faderns skrivbord, där han saft med skriv- göra i högar och arbetade, så svetten pär­

lade på pannan.

”Vad vill du?” sporde han retligt.

”Jag ville bara ... bara ... Pappa, säg, vad är det, ’den stora kärleken’?”

Inga såg faderns läppar krökas till,ett för­

aktligt leende, och hård ljöd hans röst, då han svarade:

”Det är besvikelse och bitterhet! — Tids nog får du lära känna det. — — Seså, gå nu, och stör mig inte vidare!”

Med respekt för fadern gick Inga lydigt sin väg, ehuru hon ej kände sig tillfreds­

ställd med svaret. Inkommen till modern blev hon utskickad alt leka. Det var san­

nerligen ej nyttigt för henne att jämt sitta inne och läsa, hon fick sådana griller i huvudet.

Någon stund senare tumlade hon om bland de andra barnen nere på lekplanen.

Mitt under leken blev hon dock helt all­

varlig. Hon kom att erinra sig det spörs­

mål, hon hemma aldrig fått riktig utredning uti. Och så sporde hon mitt upp i högen av lekkamrater:

”Kan någon säga mig, vad det är, ’den stora kärleken’?”

”Ja, jag kan”, svarade en halvvuxen pojke med spjuver och upptåg i blicken, — ”jag kan. Det är något att leka med — alldeles som så här...”

Därmed svingade han med sitt bollträ bol­

len högt upp i luften, skrattade och kastade sig på nytt in i leken. De övriga barnen, som alla voro äldre än Inga, skrattade med, och Inga tordes inte undra mer.

Om kvällen, då hon skulle gå till sängs, och farmor var henne behjälplig vid avkläd- ningen, slog hon armarna om farmors hals och sade:

”Säg mig, farmor, vad är det, ’den stora kärleken’?”

”Ack, mitt barn”, sade farmor blitt och strök hennes lena, guldgula silkehår, ”det är något ljuvt, som den gode guden en gång sänder dig från himlen, om du är en riktigt snäll liten flicka.”

”Vad är det?!”

Inga stirrade förundrad på den gamla.

”Något vackert, som livet en dag skall förklara för dig”, nickade denna till svar.

”Något vackert!” upprepade barnet med stora ögon. — ”Och pappa som sa’, att det var något styggt: bitterhet och besvikelse,

— ooh mamma, att det var en dårskap, som med tiden gör en klok — och ..’. och ...”

Farmors röst fick en sådan förunderligt allvarsam ton, då hon sade:

”Ja, mitt barn, så är det: ’den stora kär­

leken’ är: den eviga gåtan.”

”Men”, tilläde hon efter en minut, ”livet skall kanske lära dig lösa den rätt, en gång när du blivit stor, — därav förstår du inte något nu. Så du skall inte tänka mer där­

på. — — Giv nu i stället farmor godnatt- kyssen, och kryp så ner och bed din afton­

bön.”

Farmor satt vid Ingas säng, där hon låg med sammanknäppta händer.

”Jag vill be den gode guden, att han rik­

tigt snart sänder mig ’den stora kärleken’, eftersom farmor säger, att det är något vac­

kert”, sade Inga.

Så läste hon sin bön. Och farmor kysste henne på kinden, stoppade täcket ikring hen-"

ne, släckte ljuset och gick.

Där låg hon nu i mörkret med klarvakna ögon och funderade. Det var först långt om länge, hon halvhögt utbrast för sig själv, i det hon vände sig inåt väggen att sova:

”Det måste vara något underligt det där, eftersom de tala så olika. — Men jag får väl veta det en gång, när det kommer, vem som har rätt.”

I mörkret stod farmor lutad mot dörr­

posten, medan hennes blick stum och sorg­

sen gled ut i mörkret.

”Ack, lilla barn”, viskade hennes skrump­

na, darrande läppar ut i rymden, ”alla tro de, att de lösa den rätt, denna skiftande, eviga gåta!”

: Iduns byrå o<

Mästersamuelsgat

! Redaktionen: kl. 10—4.

: Riks 1646. Allm. 9803.

\ Red. Högman : kl. 11—1.

I Riks 8660. Allm. 402.

:h expedition, ^: Iduns prenun

an 45, Stockholm. ;-Idun A,-vanl. uppl. med julnummer:

Expeditionen: kl. 9—5. ■ Helt år ... Kr. 14: — Riks. 1646. Allm. 6147. • Halvt år ... » 7:25 Annonskont. : kl. 9—5. ■ Kvartal ... » 3:75 Riks 1646. Allm. 6147. ! 4 :de kvartalet ... » 4: 60

nerationspris: ^: Iduns an

Idun B, pTaktuppl. med julnummer: ï Pr milllmetei Helt år ... Kr. 18: — ! 40 öre ef t. text.

Halvt år ... » 9:25 ■ 45 öre å textsida.

Kvartal ... » 4:75 • 20 °/o förhöjning för Månad » 1 : 75 • särskilt begärd plats.

enkel spalt:

Utländska annonser:

å textsida, 20 o/o förh.

för särsk. begärd plats, å textsida, 20 <y* förh.

memoarer ^.

*På grundvafen av ßonstnärinnans muntfiga ßeräüefser nedsßrivna av

Tiitdur Dixefius-'Breffner. \

(Forts.)

FÖLJANDE DAGEN, DÂ DE SOPADE brudslugani funno de ingenting, endast några hyvelspån i klockvrån; hade pigan hållit sin skrattlust, så hade spånorna nu varit av guld.”

Denna saga återfinnes bland många andra i Vendela Hebbes folklivsskildring ”Under hänggranarna”, vilket arbete Grundtvig kal­

lar ”en Guldgrube” för den folkloristiskt in­

tresserade. Grundtvig skriver nämligen:

Hôjsiærede fru Vendela Hebbel

Allerede for længe Siden skulde jeg have sagt Dem en hjærtelig Tak for deres saa vel- villige och tillfredsstiHende Svar paa mine mange nærgaaende Spörgsmaal og endelig for den ny Guldgrube De o. Deres Bog ”Un­

der hänggranarna” aabnei for mig. Naar jeg ikke har gjort det för, er det ene og alene, fordi jeg paa den ene Side har haft så mange Spörgsmaal paa Hjærte og paa den anden Side har undset mig for at igen sæfte deres Taalmodighed paa Prove. Som De ser har min» Iver »dog taget Magfen fra min Frygt. Jeg v ov er mig ätter frem» med nogte Spörgsmaal og maa anbefalde mig til den samme Overbærenhed som De viste mig den förste Gang jeg bankede på Deres Dör.

Jeg »har i alle Maader haft stor Förnöjelse af at lasse Under hänggranarna, som

De havde den Godheten at sende mig. Den giver saa »mängt et Vink til dybere Forstaaelse av Folkets Liv.

Det vil forhaabenitlig ikke veere altfor længe inden Anden Del av ”1 skogen” ser Lyset. Jeg glæder mig meget til »dens forventede rige Inde- hold,

Maa jeg her blot tilläde mig et altmindeligt Spörgsmaal: naar no­

get efter »Deres Opgivelse tilhörer den folkelige Tradition, er det saa Traditionen i Smaaland og da i vil­

ken Egn av Smaaland? Hvor Uve- sæntligt dette end kan synes at være, er det dog langt fra uden al Betydniing.

Og mu endelig: hjærtelig Tak fordi de tillädes »mig personlig at hilse paa Dem. Det vilde i Sandhed være mig en» Aere og Glæde, om det ved Lejtighed» kunde ske..

Med Höjagtelse er jeg Deres ær- bödige og Taknemmelige

S. H. Grundtvig.

Grundtvigs förhoppning om en an­

dra del av ”1 skogen” gick ej i upp­

fyllelse. 1884 ökade Vendela Hebbe dock sin produktion på sagans om­

råde med en samling ”Sannsagor för ungdom”. Om denna bok skri­

ver Björnstjerne Björnson» i ett brev daterat Paris, Rue Faraday 15, d. 26 mars 1885.

gorna i denna samling illustrerade av Carl Larsson.

— ”Det var en gång en skata», som till­

hörde en läkare, som var mycket anlitad, så att det gick många människor ut och in »hos honom. ”Ack, Jensen, jag är så då­

lig!” jämrade de sig jämt och samt. Skatan, som hörde detta dag ut och dag in, tog efter och lärde sig »snart att eftersäga dessa ord, varav hon i nödens stund hade mycken nytta, såsom vi i det följande skola erfara.

Läkaren dog och skatan släpptes ut i det fria; men när en fågel är fri, kan den där- före »icke känna sig ”fri i livet”, utan är det att vara fågelfri detsamma som att vara dömd till döden. Så hände det en dag, då vår skata satt och småpratade för »sig själv i ett träd, putsade sina fjädrar och plockade på hak­

lappen, att hon såg en ljusglimt och hörde en knall, varvid hon skadeskjuten och ving- bruten föll till marken.

Då jägaren kom att »hämta sitt byte, jäm­

rade hon sig högljutt: ”Aok, Jensen, jag är så dålig, så!”

Mannen blev så förskräckt, då han hörde skatan tala, att »han satte i väg det fortaste' han kunde. »Han hette tillfälligtvis Jensen han också, ett »mycket allmänt namn i Dan­

mark, där händelsen för icke lång tid till­

baka verkligen tilldrog sig. Jägaren trodde, att det var en förtrollad skata. Då den sårade skatan blivit av med Jensen, linkade hon in i skogen, släpande sin blodiga vinge efter sig, oupphörligen försäkrande att hon var ”»så dålig», så dålig, så!”

Det var också sannt, men huru det var eller icke var, så blev hon små­

ningom bättre sedan» hon kommit in» i skogen och lagt sig ned i det svala» fuktiga gräset. Efter några dagar, under vilken tid kosthållet varit knappt nog, vilket »dock, i an­

seende till sårfebern varit ganska nyttigt, blev hon kry igen. Fåglar hava gott läkekölf, så att vingen blev helbrägda och skatan tålde allf vid att hålla fasta efter goddagarna hos doktor Jensen. Visserligen blev vingen» litet svag, men skatan kunde dock både ”»hoppa som en hare och gå som en man”, såsom det står i gåtan, ja, till och med flyga, om det gällde på. Levde gjorde hon i alla fall »både länge och väl ooh om hon någon gång klagade, så skedde sådant mera av gammal vana än av nöd eller också tänkte hon sig till­

baka i doktor Jensens väniningssal.”

Vad ”Gåtan, pag. 73” beträffar, undrar man ej att Björnson spörjer författarinnan om den ”virkelig er Deres?” Så äkta bär den den folk­

liga traditionens och folkpoesiens särmärke:

Kære fru »Hebbe, deres bok ligner ingen annen för barn eller barnlige sjæle, ti den er full af trots og revolution! Ingen under­

kastelse men selvstændighet, og hævn hvis den »kraenkes. Og så er den full af ypper- lige opfaltninger af dyr. Skatan er aldeles oforlignelig. Og »der er nogen vers, som fae»n selv ikke kan» göre bedre. Og sådant noget som ”Gåtan” pag. 73, er den virkelig deres?

Så er »der små »biter jag »måste tute til, så uvilkorlig rörende er de, uden al tilstælning.

Kort og godt, i boken er noget heksagitigt;

»den fanger en »med töjer og alvor og spot og latter; — men der er en kniv i bælief paa den lille heks.

Ännu sidder jeg her, kære frue, og jeg kan ikke være tryg. »Den ene dag kan jeg gå, den anden ikke tage tyve skridi »uden at »måtte stanse. Men» når vejret blir bedre blir vel også jeg.

Hits fröken Signe fra min hustru og mig!

Vi træffes dog vel et eller annet sted — jeg mener her »på jorden ...

Deres ærbôdige B j ö r n s t j e r ne Björnson.

Sannsagan om skatan, som Björnson fann så ”uforlignelig”, är liksom flertalet av sa-

Oehejmelegationsrådet R. Vedel.

I Iduns Kokbok

Al

ELISABETH ÖSTMAN.

är den bästa kokbok för det i_■ svenska hemmet. - - - - j

8:de upplagan nu utkommen, j Pris kr. 7; — inbunden. - - - j

förening för hemslöjd \ och Konstbandtverh. j

Çc-gsholan - - - ©ötcéora. :

Vem är den ståtlige junker som du följer?

Min herre.

Varifrån kommer han?

Från Morgonlandet.

Varthän?

Till Aftonlandet.

Vilken provins?

Vårt hemland.

Var ligger det?

Hundra mil härifrån, landvägen.

Vad heter du?

Villande stig kallar man mig, Ärevärd heter mitt svärd, Tidsfördriv nämnes mitt viv, Ärna heter min tärna,

Sent uppe och tidigt i säng heter min dräng, Sonen Brusande vind, dottern Rosenkind Flinker i skinn heter fålen min,

Sjumila språng heter hans gång.

Hoppeti hoppa heter min loppa, Ömsom hon springer i vrån på strån, Omsom så fin på lin —

Hökens bane heter min hane Immer gesund heter min hund,

Nu vet du mitt liv med hushåll och viv.

Mitt svärd och min färd Och hunden och hästen, Sen gissa till resten.”

Vendela Hebbe efterlämnade i manuskript en större samling folksagor, upptecknade såsom på konvolutet angives ”efter hör­

sägen”. Hon nedskrev dem i sin sena ål­

derdom. Samtliga äga de den ”ypperlige Stöbning”, som Grundtvig så mycket beund­

rade i hennes sagosamling ”1 skogen” och helt visst skulle dessa sagor ha berett den store forskaren samma ”videnskabeLige For- trydelse” att det just på grund av denna

”ypperliga Stöbning var saa godt som umu- ligt at se hvad der tilhörer Traditionen og hvad der maa tilskrives selve den ærede Forfatterinde”. Som prov på vilka pärlor som rymmas i denna posthuma samling må sagan om ”Tummelitens Barsöl” anförais.

”Det var Tummeliten, eller den s. k. Gärd­

smygen, som skulle hålla barsöl.

”Adjös nu så länge, sa far, jag går och bjuder grannarna till fadders”, och därmed tog han käpp och hatt och skulle begiva sig åstad. ”Dumsnut”, sade hans fru, ”inte ska du bjuda släkten till fadders åt våra

Carl Eldhs byst av Richard Bergh, nu uppställd i Nationalmuseums kupolsal och smyckad med

en florbehängd lagerkrans samt omgiven av cypresser.

små, vad tänker du på, vad skall du göra med sådana tomtar? Har du då inte någon stolthet i kroppen?”

Förgäves invände gärdsmygsfar alt lika fåglar leka bäst, kaka söker maka, högmod går före fall m. fl. vishetsregler och erfaren- helsrön.

”Du är så lika kaka du, lillefar, stor som en pepparnöt”, sade gärdsmygsmor. ”Ha vi inte gryn till gröt. Bolbbor till stek, skal- bagigslår och flugben till efterrätt, så alt vi kunde ha råd alt bjuda storfolk, vi. Höke- san skall bli gudmor, kajorna stå fadder,

pastor Korp och klockar Gök skola hålla tal och sjunga.”

Far traskade av det fortaste han kunde för han storknade av den myckna maten som mor i andanom dukat upp.

Nu kokades, fejades, bryggdes och tjär- nades. När gästerna komme skulle de då till att äta, men de hade knappast hun­

nit sätta sig till bords förrän all maten, gryngröt, bobbor och flugben försvunno, som en enda munsbit alltsammans.

”Krax! strax! hit med mera mat, prästen tål ej lomma fat”, sa Korpen; Gärdsmygs- mor måste tillstå att visthuset var tomi. Då blev han så sinnt, att han tvärt, slukade bar­

nafadern med fjär och allt. Klockaren och faddrarna delade husmodern emellan sig och gumor åt upp alla gudsönerna och gud­

döttrarna. i

”Den som vill knäcka nötter med de sto­

ra får skalena i synen”, viskade de andra småfåglarna av gärdsmygissläktet sig emel­

lan. Det förtröt dem att de inte hade bli­

vit bjudna till fadders, men de tyckte ändå synd om de små fränderna som så ömkligt omkommit under deras ögon; hiuru litet ett fågelhjärta än är, så hyser det ändå kär­

lek och medlidande med sina grannar. När de så blickade mot skyn och sågo det bort- flaxande fadderskapet och hörde deras kraxande tänkte de:

”Det är präktigt där I sväven, men så lugnt i skuggan här”, och så kilade de skyndsamt in i de gömslen och springor, där de hade sina bon. Man påstår att allt sedan dess hava desisa små tomtar av fågelsläktet för­

blivit hedningar. Huru därmed förhåller sig vet man ej bestämt, men visst är att dessa små fåglar särskilt sluta sig till varandra, ehuru de väl trivas i närheten av människors boningar och stundom reda sina nästen än i husknutarna, än i springorna mellain ytter­

väggarna och brädfordringen av hiuset, där de små hustomtarna kila ut och in som små möss, men de våga sig aldrig in i bondens skafferi eller matskåp utan leva för sig och sina utan att göra någon för när, varför ock ingen kan begripa orsaken till att denna lilla fågel i Skåne kallas ”Barske Kung”.

En rangplats såsom typisk folksaga i samlingen torde intagas av sagan om ”Him-

lafararn”. (Forts.)

Richard Bergh.

FÖR FÅ VECKOR sedan, då Richard Beryh fyllde sextio år, ägnade vi den store konstnären och den högt uppskattade che­

fen för Nationalmu­

seum en artikel. Den­

na födelsedag firades i skuggan av ett svårt lidande och alla, som personligen kände konstnären visste att hans dagar voro räk­

nade och att han aldrig skulle få tid att sluta det stora verk.

som han knutit sitt namn vid: omdaning­

en av Natioualmusi- um. Det är Richard Berghs ande, som mö­

ter oss i de många ny­

anordningarna, och vi kunna endast med tacksamhet erkänna,

att vad han åstad- Konstnärsiförbundets styrelse. Biter en oljemålning av Richard Bergh.

In memo ^- riam.

kommit skänkt oss ett nytt, intimare, vack­

rare museum än det gamla.

Höffding säger nå- gonstädes om en gam­

mal humanist, att hans bildning genomströ-' made som solsken hela hans varelse. En sådan människa var också Richard Bergh, konstnären, humanist­

en, konstfilosofen.

Det är med tungt hjärta vi säga farväl åt våra mest fram­

stående konstnärsper- sonligheter från 1890- talet, först Carl Lars­

son, nu Richard Bergh med endast några dagars mellan­

rum. Hövdingarna lämna oss, var åro de unga ledarna?

88

&GL(}(171 0771 doit SV eus fie f^JClftetl Vlô ^TlciW O» Tiedvig Svedenßorg.

DET VAR

EN

GANG - INTE DEN 20

No­

vember 1700 då Cad XII slog en rysk armé på över fyratiotusen man med åtiatusen två­

hundra svenskar — utan i nådens år 1919 då Martin Ekström med en handfull finnar och estläningar stormade Narva och befria­

de det från den röda terrorn.

Ja, jag kan just se hur förundrade både de stora och de små barnen se ut i vårt av prat odh käbbel utmattade land. Sagor och hjältar höra väl inte vår nyktra fid till. Det är naturligtvis bara sladder att underoffice­

ren vid Upplands artilleri, löjtnanten och järnkorsriddaren i tyska armén, den av Man- nerheim utnämde majoren i finska armén även blivit kanoniserad till hjälte.

Han är väl ingenting annat än en vanlig vapendragare och lyckoriddare, som kanske haft en liten smula mera tur än vanligt. Så inte är väl det något att tala om.

Nej, kanske inte det. Men det hindrar inte att jag i alla händelser känner en brinnande lust att berätta den här lilla sagan, som på sitt sätt är lika brokigt skiftande som många av sagorna i Tusen och en Natt. Det mesta har Martin Ekström själv talat om för mig men en hel del har även kommit till mina öron genom kamrater och vänner. Ungdo­

mar som nu inte kunna nämna hans namn utan att ögonen tindra av äkta, sann hän­

förelse.

För något tiotal år sedan kom en ung västmanlänning som värvad till Upplands artilleri. Skälet till att han fog värvning var att han ansåg att det var den kortaste och billigaste vägen att nå bildning och kunska­

per. Ja, och så trampade han plikttroget ige­

nom sin rekryt- och konstapelskola och när han väl var färdig med det, så började han så smått undra vad meningen var med det hela. Inte kunde han väl gå -så där år ut och år in som en halvt omyndig människa.

Han kände så bestämt att han var ämnad till något annat och den känslan låg ständigt och värkte i honom som något molande ont.

Men så kom den dag, då general Hjalmars- son fick i uppdrag att sätta upp en gendar- merikå-r i Persien och i samma nu visste vår unge västmanlänning vad han ville. Vi­

kingablodet svallade och sprängde, ut till främmande fjärran land, till äventyr och kamp stod hans håg och han var en av de första unga svenskar som anmälde sig.

Men det är inte om hans första Perserår som jag här vill tälja, då han färdades ge­

nom solbrända öknar och isiga bergpass och alltid fanns där striden var som hetast mellan rövarhorderna och gendarmerna, utan om -den stund han själv säger ha varit den av­

görande i hans liv.

Det var en fyra, fem år sedan han lämnat sitt fädernesland och som han andats orientens förpestade luft, som han kallade det, då han en frostklar vinterdag kom till Hamadan med en liten kontingent trasigt och uthungrat folk.

Solen strålade från en hög och sidenblå himmel och långt innan han ännu nått fram till den lilla staden med sina gropiga och krokiga gator och moskéer av guld och tur­

kos, kände han att det låg något av fest och glädje i luften. En känsla som ytterligare förstärktes då han av en ridande kurir fick veta att de svenske tagit Mousallah och att nu voro vägarna fria igen. Ju närmare han kom staden ju livligare blev det på vä­

garna, ty från alla håll och kanter ström­

made de utestängda till. Det var krigare och rövare villiga att ställa sig i de segrand-es sold, det var handelskaravaner och cirkus- trupper, det var allt vad brokigt som Öster­

land och Västerland ha att ge. Där blänkte i solen alla tänkbara vapen och rustningar

Överste Martin Ekström.

från Goliaths enkla slunga till den juvel- prydda kroksabeln, från den guldsmidda spanska lönnmördardolken till browning av stål. Och lika växlande som vapnen, lika brokiga voro dräkterna.

Utan att han riktigt visste hur det gått till fann sig Martin Ekström med sin lilla kon­

tingent inflätad i den brokiga procession som då den närmade sig stadsporten nog gick upp till halva dussinet tusende människor.

Ett gemensamt mål hade de alla, nämligen att få hylla de svenske befriarna och den nyss utnämnde guvernören av Hamadan, majoren vid persiska gendarmeriets V:te kår, Gunnar Källström.

På en liten höjd stodo han och major Eriks­

son, vilken den föregående natten kämpat och segrat med ett par hundra man mot femtusen kosacker. Ett par blekta, slitna svenska flaggor hade de som bakgrund och musiken skrällde fram något som skulle före­

ställa Björneborga-rnas marsch.

Martin Ekström, som på de sista åren just inte annat sett än svek och vankelmod och den smittande orientaliska njutningslystnaden gripa omkring sig, fylldes a-v en egendom­

ligt jublande känsla. Han som trodde att han blivit så kall och -hård i livets strider och besvikelser att han aldrig mer skulle kunna känna entusiasm.

Med ett halvt bistert, halvt roat leende såg major Källström på de defilerande mas­

sorna. Han visste att deras hyllning inte var värd mer än en bristande grann såpbubbla.

Men så föll hans blick på Martin Ekström och hans första tanke var: —Där är det svenskaste jag någonsin sett. Den kraftiga gestalten, det ljusa håret, de sjöblå ögonen,r med något av dröm och vemod, de veka lin- * jerna kring munnen och den kraftiga, vilje­

starka hakan. Hans nästa tanke var: — Det­

ta är just min man, och då log han det ljusa- leende som Martin Ekström aldrig skulle glömma.

Genast deras blickar möttes, och prövan­

de vilade i varann, så förstod Ekström att han funnit, vad han alltid men förgäves sökt, en man för vilken människan är allt och

de sociala skrankorna utan all bety­

delse.

Det låter övernaturligt, sade Martin Ek­

ström, när han talade om detta, men säkert är att vår vänskap föddes där vid Mousal­

lah, genom en enda blick. Några ord eller förklaringar behövdes sedan aldrig, det var en given sak att vi skulle följas åt, att jag skulle bli hans vapendragare så länge som striderna varade.

Den stunden Martin Ekström fick Gunnar Källström till vän räknar Ekström egentligen som sin rätta födelsestund.

Under ett halvt års tid fingo de kämpa sida vid sida, som sanna karoliner, sin hopp­

lösa kamp i ett sönderfallande land, ett land som på världskrigets andra- år mer än nå­

gonsin blivit till en de politiska intrigernas sjudande häxkiftel.

När allt föll sönder, när de intet hade att avlöna och föda sitt folk med längre, så drogo de slutligen hem till sin fädernejord igen.

Knappast hemkommen föll Gunnar Käll­

ström offer för en tärande bacillsjukdom, som han ådragit sig i Orienten. En sjukdom som säkert aldrig fått makt med hans hårda, bergstarka kropp, om den ej varit under­

grävd av månaders umbäranden.

Nå, nu tro ni kanske att sagan är slut, men egentligen är det just nu den börjar.

För Martin Ekström var förlusten av hjäl­

tevännen en sorg utan ord, en sorg som krävde handling. Nu först kände han till­

fullo sitt eget existensberättigande. Nu skulle han, Martin Ekström, leva och handla1 för att -hedra sin fallne väns minne. Han skulle lägga sådana blommor på hans grift som han var värd.

När inbördeskriget i Finland bröt uf va-r Martin Ekström en av de första som ställde sig till general Mannerheims förfogande, men denna gång ej av ävenfyrslystnad, ej av vikingens håg att komma ut i världen, ty på sätt och vis hade han, så ung han var, sett nog och mer än nog av livet.

Nej, denna gång var det den målmedvet­

ne mannen som med all makt ville rädda sitt land från den röda floden och genom man­

nadåd hedra vännens minne.

Tala med någon av dem som sågo honom där ute i striden och ni skall få 'höra! Det är inte ett år sedan och doc-k står det re­

dan som en gloria av fabler och legender kring Marlin Ekströms ljusa huvud.

Han var dyrkad av sitt folk och blint följ­

de de honom in i det som syntes dem en säker död. Var han blott med, så blev det liv och lust och kämpaglädje.

Från framgång till framgång gick han och då och då nåddes hans vänner av en eller annan liten suddig brevlapp, där han på sitt anspråkslösa sätt meddelade att nu hade han åter haft turen eller lyckan att få hedra sin väns minne.

Men för varje framgång, för varje seger, sänder han en hälsning hem till Gunnar Käll­

ströms maka och lilla flicka, hon som såg dagens ljus i sagostaden Bagdad, och sä­

ger så vekt att -han inga andra blommor har att lägga på vännens grift än sina hand­

lingar.

När så det sista budet kom för en fid se­

dan, att Martin Ekström stormat Narva, då måste vi le, fast med tårar i blicken, vi hans vänner.

Hur många gånger hade ej Gunnar Käll­

ström och Martin Ekström suttit i någon per­

sisk jordhåla, vid en rykande lägereld och tillsammans läst Heidenstams Karolinerna^

En flottig, smutsig och sliten gammal bok som följde Gunnar Källström i liv och död.

89

Skymmer det? 6ffer vakna andarna? TiffTlnnie 'Flkerfiiefm.

”MÄNSKLIGT ATT DOMA”, SKRIVER Annie Åkerhielm i Idun, ”skall under min be­

gränsade livstid icke mera inträffa niågot där- ufe, som milt hjärta kan bejaka.” Därför vill hon vända blicken bort från världsscenerna och stänga in sig i sin varma stuga.

Tröstlösare än allt sorgligt som hänt vore väl ändå, om alla de, som nu måste räkna sig titt de slagna i den stora kampen, skulle känna sig lika nedslagna och resignera utan kamp.

Härom dagen träffade jag en man, som vandrar - med spänstiga steg — ett gott styöke traut på åttiotalet. Han ansåg också att han "mänskligt att döma,” inte kunde hin­

na med att se så mycket av det vrånga rätt- yänt, men, sa han, jag vet ju ändå, att det alltid går framåt, jag har ju också studerat en smula historia och är för resten van att röra mig med längre iidierymder.

Så gick den ungdomlige optimisten till sina arkeologiska föreläsningar i Histo­

riska museet, och jag erinrade mig den gam­

la goda berättelsen om gubben som plan­

terade äppleträd åt sina efterkommande.

Det kan som bekant hända, att när det ser som alllra mörkast ut för rättvisan, så är hjälpen närmast. Det är inte omöjligt, att även den jordiska generation, till vilken jag räknar den citerade författarinnan såväl som mig själv, kan få uppleva revanchens dag, en revanche tills vidare i alla händelser.

Men stor sak i det, bara vi tro på att den kommer, tro på en rättvis Nemesis.

Om hur den skall börja, finns det redan många som spå. Carl Lindhagen tycks ju frukta en koalition i Ryssland och östern jämte Tyskland mot ”Atlantiiderna” — för att använda Rudolf K je 11 éns nya beteckning för den segrande ententen. Andra mena, att Tyskland, som kämpat i över fyra år mot så gott som hela planeten, redan i och med detta jätteverk tagit revanche för all fram­

tid mot alla nya inringningsgiller och visat sig som den ensamme-starkaste trots allt.

Och åter andra peka främst på det faktum, att den entente, som började kriget, inga­

lunda segrat, eftersom dess från början starkaste militärmakt krossats som allra jämmerligast. Att de demokratiska seger­

herrarna efter Rysslands fall upphört att tala om vänskapen med den autokratiske för- bundsbrodern — det hör till det Kiplingska

"another story”.

Men lika väl som kriget nu slutat på ett sätt som varken deltagare eder åskådare kunde förutsäga, lika väl kan Nemesis vän-

Och hur hänförd var inte Martin Ekström den gången när doktor Sven Hedin hjälpte honom att få se Carl XILtes kvarlevor. Ek­

ströms stämma skalv av rörelse, när han talade om den skarpa klara profilen, som alltjämt är så lik de bilder man sett av hjäl­

tekonungen.

Och nu skulle det förunnas honom, den ödmjuke och trogne beundraren av andras dåd, att stå nämnd som en sena tiders hjälte vid Narva, på en jord mängd av de svenskes offrade blod och på en plats, som i världs­

historien står som en ärestod över de svenske.

jag kan se honom med blossande kinder och strålande ögon i segerns stund och höra hur han säger: — Gunnar, är du nöjd med din vapendragare? Säg, har jag visat mig värdig den vänskap du skänkte mig?

Ja, detta är sagan om den svenske hjäl­

ten vid Narva odh om hur han hedrar en yjä.ns och medkämpes minne.

da om förhållandena så som ingen nu kan ana.

Måhända blir revanchen oblodig. Den kan bli brutal nog ändå, det visa oss i dessa dagar ententens politiker odh generaler.

Speciellt då Frankrikes, éftersom det var där revancheianken frodades som bäst efter den förra interimistiska domen år 1871. Men hämnden behöver icke ens blli brutal.

Vi kunna ju kasta en blidk på vår egen historia, även om jämförelsen haltar en smu­

la, som alla liknelser ha för sed. Vår fien­

de tsar Peter den förstes verk ligger i spill­

ror, utan att åtminstone vi ha lyft ett finger.

Vi ha numera inga hämndkänslor kvar mot någon av dem, vi förr slagits med. Vi önska just ingenting tillbaka av våra förlorade län­

der. Av våra gamla fiender ha för närva­

rande de flesta skäl att avundas vår ställ­

ning.

En gång kunna Tysklands besegrare få skäl att avundas sina nuvarande besegrade. Den hart när utrotade ryska kulturledningen be­

höver ersättas. Där kan Tyskland få an­

vändning för sina krafter.

Krigiska segrar och nederlag ha givetvis nu som alltid förr en mer eller mindre till­

fällig betydelse. Och det är tämligen kort­

synt — för att inte använda ett värre ord — att som hr Ossiannilsson förklara — i ett poem nyligen i en av våra tidskrifter — att nu är gudsdomen fallen, nu har det äntligen skipats rätt mellan ont och gott, och det on­

da är besegrat.

Synpunkten är ungefär lika kvick som en av våra- andra entenievänners, Ludvig Nord­

ström, då han menat, att vi, som bekänt, att vi sympatiserat mera med tyskarna än de övriga folken i världskriget, skutte ha gjort detta, därför atf vi funnit tyskarna varit de duktigaste slagskämparna.

Då förstå vi bättre Annie Åkerhielms kla­

gan över kulturens undergång i odh med det gamla Tysklands fall. I Tyskland ha vi sett idealismen, — i Weimar, i Königsberg, där­

ifrån både Wilson och prins Max hämtat sina idéer — gentemot ententeländernas över­

handtagande materialism. Men för min del har jag bett Idun att få opponera även mot denna hennes klagan. Jag har f. ö. redan gjort det i en artikel i Iduns första nummer för i år, och inom vissa gränser få alltså även på dessa blad ”de motsatta meningar­

na strida”.

Jag såg där förhoppningsfullt mot framti­

den, men jag medger, ait-det just nu kan se illa ut för den andliga odlingen. Vid jul­

tiden läste vi en notis från Tyskland, som berättade, att en hantlangare i ett knopps- arbetareyrke nått upp till ilika hög dagspen­

ning som ett geheimeregeringsråd efter tju­

go till trettio års tjänst. Och vi veta ju, hur det är i Ryssland, där divisionsgeneraler gå och sopa gatorna, medan deras portvakter bebo deras hus.

Hos oss se vi ihär och där samma upp- och nedvända värld. Jag gick för en tid sedan genom Kungsträdgården i sällskap med en av de mera betrodda tjänstemännen i Han­

delsbanken, som bygger sitt nya hus vid Ar- senalsgatan. Min vän berättade mig, att ar- beiarne vid detta bygge kunde komma upp till betydligt högre dagsinkomst än han och hans kamrater inne vid bankens pulpeter.

Nu ha vi en lokmannastrejk att begrunda.

De strejkande äro ersatta med ingeniörer och teknologer. Blir strejken lika långvarig som den vid spårvägarna för några år se­

dan, så få kanhända lokomotivförarna se sig om efter andra arbetstillfällen, men in- geniörema kunna de väl endast undantags­

vis ersätta. Bildning och kultur måste segra

till slut, även om vi alltjämt måste ha med ett penningsamhälle att skaffa, där 'de ma­

teriella förhållandena alltså kunna hindra den andliga begåvningens utveckling. De offer, som sfriden kräver bland såväl krop­

pens som andens arbetare, betraktar världs­

ordningen, tycks det oss, föga sentimentalt.

”En man över bord — det är världens gång.”

Penningsamhälile och strejker, de sakerna höra ihop. Men andens arbetare ha svårt att strejka, ty de förefalla inte så direkt nöd­

vändiga för livets nödtorft. Här skall jag infe gå in på frågan om hur planeten skulle komma att se ut, om den kommunistiska idealism, som dock finns bland allt bölsje- vismens barbari, skulle få någon framgång.

Den som vill veta, hur en kommunistisk idyll kan tänkas ta sig ut, kan läsa ameri­

kanen Edward Bellamys bok ”Looking back­

wards”, översatt till svenska under titeln

”En återblick”. Icke minst i Wilsons land tycks ju dock demokratien än så länge kom­

ma rätt väl överens med penningsamhället, och de stora föreningar, som en gång grun­

dades på Bellamys program, ha just inte gjort vidare väsen av sig på senare tider.

Emellertid — man kan ju -hä någon rätt att säga, att socialismens hemland är icke enienieländema utan Tyskland. Annie Åker­

hielm uttalar ju inga som helst sympatier för socialismens Tyskland. Annars räkna vi många tyskvänner bland radikalismen i Sve­

rige, som just häri se beviset för Tysklands ideella rätt gentemot västmakternas mate­

rialism. Annie Åkerhielm talar i stället om Tysklands furstehov som den skapande in­

telligensens stöd. Ja, det är ju infe alltför långt från Weimar-Tysktands tid, då Schil­

ler emellertid skrev sin ”Die Räuber” med mottot ”in tyr an nos”!

Hur man vänder och vrider på saken, kom­

mer man, menar jag, inte till något bättre re­

sultat än att världskriget varit en syndaflod, där litet var måst bada. Ett bad till ny fö­

delse. ”Andarna vakna, och det är en lust att leva”, sade Ulrik von Hutten under sitt världskrig.

”Nationer, klasser och partier äro endast skum på ytan”, skriver Carl Lindhagen i en enquête om krigets erfarenheter, ”och alla människor äro på djupet i genomsnitt sam­

ma slags folk.” Kanske menar även han, att det i grunden är individens utveckling li­

vets kamp är titll för! En egennyttig syn­

punkt, kan det tyckas, men som måste före­

nas med den oegennyttigast möjliga.

”Blir vad själviskt är förgätet, blir inom dig gudsbelätef härligare danat ut

genom släkte efter släkte, skall, hur långt än öknen räckte, du Jordanen nå till slut.”

Medan jag skrivit detta, har jag kommit att läsa det brev, som Carl Larsson sände Johan Nordting för att trösta denne i hans

”brottning med Gud” för sina sjuka ögons skull. Det är egentligen från samma syn­

punkter jag velat se på världskriget. Det är från dem jag har min optimism, från dem allena, jag kan opponera mot att man pro­

feterar kulturens Ragnarök.

Så låt mig så till sist citera Carl Larssons tröst:

”O, broder, livet är ju så kort. Detta här jordetivet, som icke är det verkligt verkliga.

Endera står du i skuld från föregående exi­

stenser, som du skall avbetala, eller kommer nu Allfadern i skuld hos dlig — och då kom­

mer han att betala dig — och då med rän­

ta! Tro!”

KNUT BARR.

90 ^-

Finders de Wafif som människa ocfi konstnär, (&>

UTE VID DE KAR- gaste skären, där tallarnas rötter tre­

vande söka näring i bergskrevorna och där Flora någon gång på nåder kas­

tar ut några fatti­

ga siyvmorsblom- mor över hällarna, bodde för många år sedan en båts­

man med sin hu­

stru och sin ett-åri- ga dotter Anna. Fö­

dan var knapp och bristen så stor att båda föräldrarna måste hjälpas åt för att kunna livnära sig. Den lilla flic­

kan måiste därför lämnas ensam hem­

ma i stugan medan föräldrarna voro ute för att bärga sina nät, eller förtjäna en slant hos andra, och för att hindra barnet från att stäl­

la till ofog eller skada sig själv un­

der deras frånvaro, stoppade modern in,

henne i en säck, som knöts till vid halsen.

Den enda möjligheten för den lilla stackaren att kunna förflytta sig från ett ställe till ett annat var att rulla fram över golvet. En mugg mjölk med uppblötta brödbitar och sönderkramad potatis stod inom räckhåll för barnet, och nästan utan undantag funno föräldrarna henne insomnad i ett hörn med ansiktet smutsigt och vått av tårar, då de återkommo hem.

Vid samma tid bodde invid Adolfs Fre­

driks kyrkogård en dödgrävare och kyrko- vaktare vid namn Lundström. Hans hustru

räcker för sex, me­

nade fru Lundström.

3å flyttades lilla Anna från den ens­

liga stugan ute i havsbandet in i kyrkvaktarebostäl- lef, under de lum­

miga lindarna vid Adolf Fredriks kyr­

kogård. Här var ro­

siga tapeter på väggarna, bakom nystärkta gardiner blommade gerani­

um och balsamin och runt rummet sfodo stolarna i prydliga rader, med pipade och krusade överdrag, som små koketta balettflic­

kor. Här ordnade och regerade den lilla livliga varm­

hjärtade kyrkvak­

tarefrun, och det söm skulle räcka för sex, räckte till många, många fler, fy ingen kall och blåsig vinterdag förgick utan att en skål med rykande soppa eller en mugg varmt kaffe skickades ned till karamellgummorna på kyrkogården.

Men den lilla Anna växte upp, kom ut i livet, blev en berömd och beundrad ope­

retteprimadonna och gifte sig med musik­

direktören Oscar de Wahl. Familjen öka­

des med de båda sönerna Anders och Arvid. Efter några få år dog fadern och till följd av det oroliga liv Anna de Wahl genom ständiga resor och sitt tea­

terliv måste föra, överlämnades de små gossarna till hennes fosterföräldrar, kyrk­

vaktaren och hans hustru. Båda barnen

Scen ur ”Storklas och Lill-Klas”. Qamlemor Cfru Sandell), Kajsa (fru Gibson), Lill-Klas

(Anders de Wahl).

var av gammal vallonsläkt och hette Pou- sette. Hon var en liten sirlig och nätt per­

son, graciös och fantasifull, men samtidigt så värdig och förnäm till sitt väsen, att hon i hela trakten kallades ”Dödgrävaredrott­

ningen”. Det mest utmärkande draget hos dessa båda, var dock deras stora, varma hjärtelag, och när det så en dag berätta­

des för dem om det stackars barnet ute i skären, som på något sätt var befryndat med kyrkvaktaren, beslöto de sig för att taga flickan till sig. Visserligen hade de tre egna barn, med det som räcker för fem,

91

1. Kapten Bluntschli i Bernhard Shaws ”Hjältar”. 2. Bardolf i Per Hallströms ”Erotikon”. 3. Prinzivalle i M. Maeterlincks

”Monna Vanna”. 4. Studenten i ”Charleys tant”. 5. Kome- dianten i Stephan Zweigs "Komedianten”. 6. Valentin i ”Även-

-

voro av naturen intelligenta, livliga, och begåvade med stor fantasi, och väl för­

står man, att denna måste få riklig nä­

ring i den miljö de växte upp. Ofta sutto de och läste sina läxor hos de döda i gravkapellet, och ej sällan hände att de fingo hålla vakt hos liket medan liksve- perskan sprang efter tyg och tillbehör till svepningen. Urnder fritimmarna återigen samlades alla traktens ungar på kyrko­

gården, och där spelades teater, med gravarna till kulisser, där vissnade bu­

ketter, hårt nedstoppade i utpikerat glans- papper, eller strutar, kantade med1 svan­

dun och blonder, allt troféer från Anna de Wahls "triumfer, spelade en oerhörd

roll.

Om kvällarna berättade ”mormor”

sagor för gossarna, och aldrig kun­

de de somna utan att först hava gjort en ävenfyrsfärd in i rullgardi­

nens underbara landskap, vandra i förtrollade slott, med tinnar och torn och trädgårdar, vilkas blommor och träd ingen människa någonsin sett maken till.

I detta hem som fylldes av fantasi och hjärtats godhet, växte Anders de Wahl upp till sitt 15:de år, då han kom ut för att försöka sin lycka inom affärsvärlden. Men konsten drog honom oemotståndligt, och trots sin moders varningar blev han

-V

1889 elev vid Dramatiska teaterns elev­

skola.

Hans vidare utveckling som skådespe­

lare faller icke inom ramen för denna lilla teckning, men att hans barndomsår spelat en stor och betydelsefull roll för hans utveckling som människa är säkert. Hans varma hjärta, hans medkänsla för andra och rika fantasi hava fått sin bästa nä­

ring, sin första, vård och ans hos mor­

föräldrarna, under de lummiga lindarna vid Adolf Fredriks kyrkogård.

Åren hava gått, och Anders de Wahls rykte som konstnär har spritt sig långt utom Sveriges gränser. För dem som en­

dast känna honom som skådespelare, vill jag här försöka skildra honom i korta drag som människa, som värd, som gäst, som den store gläd- jespridare han är ooh även skildra de krav han ställer på sig själv som konstnär.

Långt uppe i nordliga Sverige ligger Suljätten, likt en sphinx, grubblande över varats eviga gåta.

Det underbart formade berget ger ett märkligt levande intryck, där det ligger med utsträckta tassar, böjd nacke och upprättstående öron, som lyssnande i spänd väntan efter det svar som jorden i årtusenden längtat efter. Nedanför sphinxens tassar skjuter en-klargrön kil rakt ut

tyret”. 7. Erasmus Montanus i L. Holbergs komedi av sam­

ma namn. 8. Osvald i Henrik Ibsens ”Gengångare”. 9. Paul Lange i B. Björnsons ”Paul Lange och Tora Parsberg”. 10.

Triddelfitz i Fritz Reuters ”Livet på landet”.

5^3

i Kallsjöns skimran­

de vatten, och på yttersta spetsen av denna udde har An­

ders de Wahl med konstnärlig intuition valt sin sommarbo­

stad. På den långa, smala udden ligga i rad efter varandra, välbyggda och väl­

skötta gårdar, vilka ägas av förmögna bönder, kärva, mål­

medvetna männi­

skor, sådana som denna natur måste göra dem till i kam­

pen mot bitande froster och rasande nordanstormar. Men

däruppe finnes även vår, — om än sen, och får man då en glödhet augusti­

dag, då säden står i skyl i mellan-Sve- rige ett lockelse- brev från Anders de Wahl, så lydande:

”Här är vår. Björk­

löven ha just sprungit ut, konvaljerna dofta, göken gal och murklor knum- bukta sig på vägarna” — vem kan då motstå?

Liksom solen gör underverk häruppe ooh framkallar en växtprakt som är utan like, så har också Anders de Wahls allt betvingande livsenergi och varma hjärta förstått att spränga den yttre kärvheten hos befolkningen, och med glädje och intresse taga de del i allt vad som angår honom. När hans gäster anlända flaggas i varenda gård, mangrant samlas folket vid bryggan för att hälsa dem välkomna, och utan ersättning stå deras tid, hästar och kärror till Anders de Wahls förfogande, om han vill göra utfärder med sina gäster. Det är gåvor och gengåvor.

Den store konstnären har för folket däruppe blivit lika oumbärlig som som­

maren själv. Med honom kommer liv och glädje för de gamla, dans och le­

kar för de unga, karuseller ocih kasper- teater för de små. Och bland dessa sina vänner har han även skapat ett hem för sig själv, där smak och kom­

fort skänka en obeskrivlig trevnad och

charm. Ett stort vardagsrum går tvärs igenom bygg­

naden. Genom dess ena fönster synes Suljätten i tyst ma­

jestät, och mitt emot, genom det andra, ser man Kallsjön, speglande

snöhöljda fjäll.

Brinner då stock­

elden i spiseln, en blek månskära krö­

ner Suljättens änne i den tysta som­

marnatten, och An­

ders de Wahl läser de dikter man mest

älskar, skapas stunder och tim­

mar som icke kun­

na glömmas.

Men lika förtätad som stämningen kan vara i sådana kvällar, lika frisk brusar livslusten om

rnornarna, då konstnären kastar sig huvudstupa i Kallsjöns isiga vatten, för att sedan axla en ryggsäck, innehållande lunch och eftermiddags-saft-och-vatten, med mängder av delikatesser och massor av tillbehör, utom ytterplagg o. d. för hela sällskapet. Med denna börda på ryggen vandrar Anders de Wahl med en flugas obekymrade nonchalans uppför Suljättens branta nacke, medan vi andra flämtande och andtrutna krav­

la långt nere på Suljättens rygg, käm­

pande en ojämn strid mot hela horder av myggsvärmar. Väl uppkommen på sphinxens yttersta öronspets ljuder An-' ders de Wahls malmrika stämma i klingande dityramber ut över Jämtlands blånande vidder. Det mödosamma klätt­

randet uppför fjället, med en ganska respektabel börda på ryggen har inte ansträngt honom mer än en promenad på Strandvägen en vacker vårdag.

Det är likvisst inte endast uppe i hög­

fjällen man har tillfälle att njuta av An­

ders de Wahls älskvärda värdskap, ty i sitt vackra hem i Stockholm utövar han för släkt och vänner en slösande gästfrihet, där alla sinnen på det bä­

sta tillgodoses. Synsinnet frossar av

Från Anders de Wahls hem. 1. Balkongrummet. 2. Matsalen. 3. Salongen. 4. Biblioteket och arbetsrummet.

94

de vackra och värdefulla konstskatter han samlat omkring sig, bordet dignar av läckra rätter och utsökta viner, luf­

ten är fylld av blomdoft, ty Anders de Wahl är en stor blomsterälskare, vilket för tians många beundrarinnor tycks vara väl­

bekant. Vad känseln beträffar undgår väl ingen av gästerna en kramande välkomst­

hälsning, och, fast but not least, har Anders de Wahl en stor musikalisk begåvning, ett arv från både far och mor, och en verklig njutning bereder han sina gäster genom sitt vackra och känsliga pianospel, då hans liv­

liga och rika fantasi tager tonernas form, både som improvisation och även i utformade saker, där såväl ord som musik äro hans.

Intressanta och framstående personer inom alla områden möter man i detta sällsynt be­

hagliga och angenäma hem, och alltid med­

för man därifrån nya tillskott av andliga värden.

Har Anders de Wahl förträffliga egen­

skaper som värd, så har han det icke mindre som gäst. Hans oerhörda vitalitet räcker för allt och alla. Fyndiga och kvicka tillfällig­

hetsdikter skakas ur armen. På några få timmar författas spirituella parodier eller

”divertissement” i bunden form, vilka instu­

deras och spelas av honom själv och husets övriga gäster, till värdfolkets ära och höga nöje. Ingen kväll förflyter utan att dans, sång och musik omväxla, ibland interfolierat av intressanta och livfulla diskussioner, där konstnären på ett medryckande sätt förstår att giva uttryck åt sina intuitioner som skå­

despelare och sin uppfattning om innebör­

den av de roller han skapar. Att på detta sätt få en fördjupad inblick uti exempelvis hans Hamlet, är något man sent glömmer.

En mera välkommen och eftersökt gäst än Anders de Wahl kan knappast tänkas, ty han har en förmåga som få, att fylla både tid och rum med vibrerande livsglädje.

Hans diktareförmåga sträcker sig likväl icke endast till efemär tillfällighetspoesi, den når långt utöver vanliga mått, och upprjk-

DE LITTERÄRA KARAKTÄRSBILDER, som dr Fredrik Böök sammanfört i en sär­

deles vacker volym under titeln Den roman­

tiska tidsåldern i svensk litteratur, skola ingå i en av prof. Otto Sylvan redigerad ny svensk vitterhetshistoria och komma således att för det populära medvetandet få en offi­

ciell position som objektivt sanningsvittne, allmängiltig kunskapskälla. Man kan utan överdrift påstå, att hos oss inget litteratur­

historiskt verk utanför specialundersöknin­

garnas krets tillkommit under sådana förut­

sättningar av vetenskaplig och estetisk ra­

dikalism, efter en så genomgående person­

lig uppfattning som just Bööks föreliggande verk. Hans kairaktäristiker och värderingar äro fullt fria från den kompitatoriska hän­

dighet, som oftast har en avsevärd del i detta slags arbeten av stora mått. De äro överallt sinnrikt grundade på studier i första hand, på levande, djup och fördomsfri kon­

takt med diktverken själva och med ur­

sprungliga biografiska dokument. Det är en oberoende psykologs träffande iakttagelser lika mycket som en lärd historikers över­

vägda omdömen vi få mottaga i denna bok.

En mängd konventionella element och kli­

chéer, som fortplantats vid våra högskolor och bland allmänheten generation efter ge­

neration likt den ‘berömda fläskbiten genom Münchhausens gäss, bli av Böök undanskaf­

fade eller ställda i ett nytt sammanhang, tack vare hans käcka självsyn och den friska grundligheten i hans metod att gripa sitt stoff. Det ligger år av successiv nega­

tion mot gängse föreställningar och många

^ tålmodiga experiment bakom den positiva

Anders de Wahls jubile­

umsfond.

DEN 9:DE FEBRUARI 1919 FYLLER ANDERS de Wahl 50 år.

Som en hyllning åt den framstående konst­

nären och ett bevis på den tacksamhet, som de teaterintresserade i hela Sverige känna för ho­

nom, inbjuda vi härmed till en penninginsamling för att bilda en fond, som på hans födelsedag skall överlämnas till Svenska Teaterförbundet och benämnas Anders de Wahls Jubileumsfond.

För att sätta den stora allmänheten i tillfälle att visa sitt intresse för konstnären och Svenska Teaterförbundet bestämmes ieökningsbeloppei till Kr. 5: —. De, som utom detta belopp ytter­

ligare vilja bidraga till ökande av fondens stor­

lek, hebagade direfki insända sina bidrag till un­

dertecknad Rubenson, adress Stockholm 2. Den årliga avkastningen av fonden skall på hans fö­

delsedag utdelas till resestipendier, understöd etc.

åt dramatiska artister, och skall Anders de Wahl under sin livstid jämte en av honom utsedd kom­

mitté bestämma hur medlen skola fördelas. Teck­

ning av bidrag sker hos bokhandlare samt i teaterbiljettkontor i landets fllesta städer.

Stockholm i December 1918.

WILHELM

Tor Hedberg, Daniel Fallström, Enrst Didring, Gustaf Fredrikson, Axel Gauffin, Helge A:son Johnson, Nils Personne, lohn Forsell, Tore Svenin-

berg, Carl G. Laurin, Gustaf Linden, Erik Rubenson.

tigt måste man önska att Anders de Wahl skall få tillfälle att samla sig till att utföra och i ord omsätta något av det han bär inom sig som diktare. Att levandegöra andras diktning är ju dock hans stora livs­

uppgift, och så djupt allvarligt fager han denna uppgift att det för honom kännes som en helig förpliktelse, ej endast att giva människorna ett flyktigt tidsfördriv utan att verkligen giva något av bestående värde.

Han vill genom sin konst öka impulserna till

Fredrik Böök som littera­

turhistoriker.

och produktiva ikritik, som nu osökt Skänkt oss denna helgjutna och klara, nästan åskådliga skildring av vår litteraturs största epok. Av arbetets polemiska innebörd mär­

ker läsaren föga — det äger alltigenom en kritisk nyskapnaids fasta, lugna hållning.

Bööks resonmemang te sig sällan prässade och spetsfundiga men mycket ofta slående enkla, oaktat allt sätt nyhetsvärde och sina långa analytiska försiudier; han driver aldrig sin opposition blott för nöjet att opponera, för ”gesten'”.

Efter en livligt ooh distinkt skriven, ut­

omordentligt begreppsklar översikt av det allmänna idéhistoriska och litterära läget börjar framställningen med en teckning av Esaias Tegnér, som utgör ett från tärdoims- apparaten befriat extrakt ur författarens omorienterande och grundläggande mono­

grafi, vars första del utkom i fjol. Men den­

na nya Tegnér-studie ger oss även en för­

smak av det tankerika och spirituellajnne- håtl vi ha att vänta på bred basis i mono­

grafiens nästa del, t. ex. påvisandet av de ihomeriska inslagen i Frifiofs saga. Seder­

mera följer en karaktäristik av Geiijer och göterna. I fråga om den förstnämnde ut­

vecklar Böök med förstärkt säkerhet och skärpa de synpunkter han tidigare gjort gäl­

lande i sin edition av diktarens Minnen.

Enligt Bööks och ihans vapenbroder Albert Nilssons övertygelse stå Tegnér, Geijer och den götiska rörelsen, trots alla individuella

det goda, och genom gisslande satir trätfa det lumpna, löjliga och småaktiga. Därför har heller aldrig en roll gripit honom så som Envar, där han fick tillämpa det höga ooh ideella mål som han anser att den sceniska konsten bör äga, för att äga berättigande, ooh för att förmå människorna att ett ögon­

blick stanna och reflektera. Hans stora konstnärslängtan är att hjälpa människorna att lösa något av de många invecklade problem som omgiva dem, genom att ställa dem inför konflikter som många gånger äro analoga med deras egna, och där han ge­

nom sin konst kan giva impulser, som kanske annars uteblivit. Han vill skänka dem det befriande, förlösande skrattet, men framför allt vill 'han förmå dem att stanna och lyss­

na. Lyssna till sitt eget hjärtas rörelser, vidga förståelsen för konsten och dess stora uppgift.

Detta är vad Anders de Wahl vill giva och vad han ger, men han är icke bara en stor givare, han är en boren slösare. Med fulla händer strör han omkring sig av ett kapital som tycks växa ju mer han ger. Hans konst- n är så der är ej blott ett litet sorlande flöde, det är en brusande medryckande ström, där nya tillflöden alltjämt stöta till, med nya idéer, nya impulser, nytt liv, varur han hämtar krafter och förmåga till fortsatt utveckling.

Vad betyder under sådana förhållanden årens antal? Gosselynnet finnes kvar och barnasinnet även, detta barnasinne som är så typiskt för stora konstnärer. Och ett bortskämt barn är han, boriskämd av en günstig försyn, som redan vid hans födelse gav honom ett dåligt exempel genom att vända upp och ned på sitt ymnighetshorn över hans vagga. Men vare det långt ifrån mig att vilja klandra denna Fortunas slös­

aktighet, när den som fått dessa gåvor, för­

står att giva dem tillbaka så som Anders de Wahl, genom att sprida ljus och glädje över sitt eget land ooh med sin konst göra det heder långt utom dess gränser.

ELSBETH FUNCH.

olikheter, i fullständigt idéorganiskt sam­

band med den tyska transcendeniala och idealistiska filosofien, Geijer intimt påver­

kad av Fichtes voluntarism. Tegnérs tyska bildningsgrund hävdas av Albert Nilsson i några skarpsinnigt ooh lärt avfattade skrif­

ter, i Bööks monografi och romantikbok, medan Warburg i den nya upplagan av sin litteraturhistoria kraftigt understryker den redan av Brändes i hans gnistrande lilla bok uttalade tron på övervägande franska för­

bindelser i Tegnérs bildningstiv och diktning

— liksom nu Schiick med sina minimala fi­

losofiska intressen sökt göra minsta möjliga nummer av våra romantikers uppenbara samhörighet med den tyska transcendental- filosofien. Situationen är tillspetsad och intressant — em litteraturhistorisk partimot- sätfning med väl rustade kämpar å bägge si­

dor. Emellertid tycks oss segern icke oviss för Böök och Nilsson med deras starkare speciella kunnighet och filosofiska fördjup­

ning av spörsmålet.

I kapitlet om göterna ägnar författaren sin uppmärksamhet åt Rääf, den urkonser­

vativa och kärvt jordefromma östgöten, av vars originella psyke han ger en konkret bild, och åt den evigt oläste Ling, som ju alllid kringgåtts med en viss kylig respekt men som Böök nu tar itu med på allvar, d. v. s. reducerar nära nog till noll i en myc­

ket skarpt avvägd kritik enligt fruktbara etiskt-estetiska principer — utan tvivel en varaktig dom.

Bööks koncentrerade behandling av Aiter- boms och fosforisternas poetiska insats är även den huvudsakligen kritisk i negativ be-

- 95