Grusade drömmar och gryende förhoppningar i Ryssland och Turkiet

Bachelor’s thesis

Grusade drömmar och gryende

förhoppningar i Ryssland och

Turkiet

Abstract

The aim of this essay is to investigate what sort of political regimes that have been taking form in Russia and Turkey during the 21st century. Hence, it studies the

development that has been taking place in both countries during the last ten years. This essay is doing so by using a comparative approach. The theoretical frame of the essay is inspired by Silander’s (2012) dimensions for a democratic regime. The dimensions are leadership, political parties and civil society. Furthermore, it dives into deeper studies about the political system of each country.

The study demonstrates that neither Russia nor Turkey are able to meet the

standards of a democracy as of today. Furthermore, it shows that Russia falls within the frame of an authoritarian regime. Turkey is listed as ”partly free” according to this study, hence it is a hybrid regime with limitations.

Innehållsförteckning

1. Introduktion……….1

1.1 Avgränsande syfte och frågeställning……….2 2. Material och Metod……….3

1. Introduktion

Ryssland är en självskriven stormakt som sträcker sig över sju tidszoner. Följaktligen så har landet även en maktställning att ha en mycket stor påverkan på världspolitikens scen. Den tredje demokratiseringsvågen har upphört, således är det viktigt för världens demokratisering att en stor inflytelserik stat som Ryssland demokratiseras. Den ryska inrikespolitiken, och den internationella ställning som landet har, har genomgått stora förändringar sedan Vladimir Putin återtog presidentskapet än en gång år 2012.

Putinkritiker menar att han för Ryssland mot degradering och politisk katastrof. Han har länge velat uppnå en dynamisk konservatism, detta för att förhindra demokratiska reformer, och således även att bli en fullvärdig demokratisk regim (Jonson 2014:2—11 ). Den fientliga inställningen mot EU såväl som USA har blivit större sedan övertaget av Krim halvön och striderna i östra Ukraina (Vendil Pallin 2014:3).

Ryssland ser sig omringat av mörker i en politisk återvändsgränd, en gränd som det kan bli svårt att ta sig ur, med en auktoritär och konservativ politik som har vuxit fram i landet under hela 2000-talet.

Turkiet har under lång tid stämplats som ”Europas sjuke man”. Det är ett öknamn som landets föregångare, det osmanska riket, fick redan på 1800-talet. Turkiet har utvecklats till en ekonomisk förebild under 2000-talet och det har lett till landets allt självsäkrare utrikespolitiska beteende. Det är även arvtagare till Ottomanska imperiet, vilket bidrar till nya stormaktsdrömmar.

Turkiet är ett mångfaldigt land på många sätt. Islam återfinns i bakgrunden i en sekulär regim som grundades av Mustafa Kemal Atatürk år 1923. Atatürks dramatiska steg mot sekularisering har förvandlat omständigheterna i hur religion och politik integrerar med vartannat i landet (Kanra 2009:2). Sedan Rättvise-och utvecklingspartiet AKP, som är islambaserat, beslagtog regeringsmakten 2002 har stora förändringar skett i Turkiet. Under de första åren gjordes flertalet demokratiska reformer, och militärens chans att påverka politiken minskades drastiskt. 2011 blev dock året då det vände, och utvecklingen gick bakåt. Den tendens till demokrati som fanns har tett sig allt svagare, samtidigt som yttrandefriheten har beskurits (Holmertz 2015).

Ryssland och Turkiet delas in i är signifikant för världsmedborgare. Denna uppsats ämnar att fördjupa sig i respektive lands utveckling under det senaste decenniet, för att notera vilka politiska regimer som har formats i Ryssland respektive Turkiet under 2000-talet.

Intressant att notera är att Turkiet och Ryssland har dragits in i en diplomatisk konflikt under senhösten 2015. Detta efter att Turkiet skjutit ned ett flygplan tillhörande Ryssland, vid den syriska gränsen. Händelserna har resulterat i oro och dispyt länderna emellan, samt väntade allvarliga ekonomiska konsekvenser för Turkiet.

1.1 Avgränsande syfte och frågeställning

Ryssland är en globalt mäktig nation, som både skrämmer och fascinerar

världsmedborgare. Det beror på faktorer som att Ryssland har rustat militärt den senaste tiden. President Vladimir Putins intåg i Ukraina år 2014 chockade och oroade Europa likväl som hela övriga världen.

Söder om Ryssland där Svarta havet möter Medelhavet återfinner man det splittrade Turkiet som står vid ett politiskt vägskäl. Protesterna som ägde rum i

Geziparken i Istanbul sommaren 2013 gjorde att Turkiets politiska klimat förändrades. Under veckorna som oroligheterna pågick skedde sammandrabbningar mellan

ordningsmakten och demonstranter som ledde till civila dödsoffer. Dåvarande premiärminister, idag president, Tayyp Erdogan beklagade förvisso våldet från myndigheternas sida, men verkade inte ha varit på det klara med konsekvenserna av protesterna. ”Gezi” har utvecklats till ett begrepp, som har lett till diskussioner än idag. Frågor berörs som vad det egentligen är som händer i Turkiet, och vad det kan leda till i framtiden (Schlyter 2014).

Syftet med denna uppsats är att studera vilka politiska regimer som har formats i de två länderna under 2000-talet. Denna uppsats ställer frågan: Vilken typ av politiska regimer har formats i Ryssland respektive Turkiet under 2000-talet? Forskningsfrågan är således att gå på djupet och studera hur och varför de politiska regimerna har

uppkommit i de bägge länderna. För att kategorisera länderna i regimtyp studeras de tre dimensionerna ledarskap, politiska partier samt civilsamhälle. Utöver det tillkommer redogörelser av hur det politiska systemet ser ut i länderna.

Denna uppsats är en kvalitativ jämförande fallstudie, som är beskrivande men inte förklarande. Vidare är den historiskt komparativ. Kvalitativ metod är en lämplig metod då den används explorativt i denna uppsats, för att det empiriska materialet skall kunna tolkas samt förstås på rätt sätt. Det är värdefullt för analysen med upprepad kontakt med materialet som bearbetas, vilket sker genom konstant kontakt med materialet.

Urvalsprocessen är en viktig process där ett strategiskt urval sker.

Jag har använt mig av Linnéuniversitetets sökdatabas ”OneSearch”, för att hitta relevanta akademiska artiklar. Jag har använt mig av sökord som ”russia leadership”, ”turkey civil society” etc. Vidare har jag använt mig av Utrikespolitiska Institutets tidningar, samt UI:s webbaserade version. Freedom House Index har använts som ett mätinstrument för att se hur de bägge länderna står rankade.

3. Teori och tidigare forskning

David Easton definierar en politisk regim på följande sätt: ”Med begreppet politisk regim avses de institutioner som utifrån grundläggande värden och normer reglerar politiska institutioner” (1965:193). En politisk regim utgör i kombination med politisk aktörsstruktur och politisk samfällighet en av de grundläggande strukturerna i politiska system. Utmärkande drag för en politisk regim är formella och informella begränsningar som reducerar samt ordnar de politiska interaktionerna som utgör politiska system. En politisk regim skapar politiska processer och relationer, som i sin tur genererar

förutsägbarhet i hur politiska frågor hanteras. Skulle denna förutsägbarhet fattas så skulle processer och relationer utvecklas slumpmässigt, samtidigt som deras form skulle förändras hela tiden. Detta skulle i sin tur leda till osäkerhet kring hur politiska frågor hanteras, vilket på lång sikt gör det omöjligt för politiska system att återstå.

Det är alltså en förutsättning att politiska system har stabila politiska regimer för att stå kvar långsiktigt.

En politisk regim är sammansatt av tre komponenter som begränsar de politiska processerna och relationerna. Den första komponenten är regimvärden, som står för de allomfattande värden som de politiska processerna och relationerna försöker uppnå att göra till verklighet. Samtliga politiska aktörer behöver dock inte dela regimvärden. Exempelvis så behöver inte demokratiska värden vara totalt accepterade av alla aktörer för att det ändå skall kunna klassas som en demokratisk regim (Easton 1965:193--200). Den andra komponenten benämns regimnormer. Det är normer som detaljerat avger vad aktörerna skall utföra för politiska handlingar och processer. Det är således normer för hur aktörerna skall och förväntas agera i politiska sammanhang (Easton 1965: 191, 200-204). Den tredje komponenten är politiska rollstrukturer. De roller som aktörer har i politiska processer innebär även förväntningar på vilka handlingar aktörerna skall göra (Easton 1965:193, 204-211).

Denna uppsats syftar till att mäta och identifiera regimtyp i Ryssland och Turkiet utifrån tre olika dimensioner: ledarskap, politiska partier samt civilt samhälle. Utöver dimensionerna kommer denna uppsats att redogöra för religion och

etniska-minoritetsgrupper samt de politiska systemen i respektive land.

I dimensionen ledarskap studeras vilka eller vem som styr landet, vilka maktbefogenheter ledaren har, samt hur ledarskapet har valts. Med dimensionen

konkurrerar om den politiska makten. Detta görs för att få inflytande över innehållet i politiken samt hur den genomförs. Den tredje dimensionen, civilsamhälle, innebär de intresseorganisationer, fackföreningar, sociala- och religiösa rörelser som finns i en stat. I ett dynamiskt civilsamhälle är medborgarna samhällsengagerade. Medborgarna rör sig utanför det politiska systemet, och deras avsikt är att lyfta fram specifika intressen som kan främja exempelvis välmående (Silander 2012: 18—19). Nedanstående tabell syftar till en tydligare illustrering av uppsatsens analysmodell.

Tabell 3. Dimensioner som avser att studera regimtyper

Ledarskap

Syftar till vilka legitima samt legalistiska grunder som ledarskap utövas på samt vilka befogenheter och

begränsningar som ledarskapet har om det sätts i relation till andra politiska organ.

Politiska partier

Syftar till vilken grad som regimen har utvecklat en formell organisation för att främja regimens

målsättningar. Parti-mobiliseringen kan saknas helt eller vara begränsad till vissa aspekter i det politiska livet. Den kan också vara övergripande.

Civilt samhälle

Syftar till graden av politiska, ekonomiska och sociala aktiviteter, som är en representation för olika intressen inom ett politiskt system och ett civil samhälle. Ett dynamiskt civil samhälle kategoriseras av ett aktivt samhällsliv med olika intresseorganisationer, samt en kulturell heterogenitet av nationaliteter och etniciteter.

Kommentar: Tabell med inspiration hämtad från Silander 2012 s. 20

3.1 Demokratisk regim

För att en demokrati skall klassas som fullgod skall den innehålla väl definierade politiska rättigheter och medborgerliga friheter, vidare skall den tillämpa och vidhålla respekt för mänskliga rättigheter. Domstolar och statsinstitutioner skall vara opartiska. 3.1.1 Ledarskap: i en demokratisk regim skall ledarskapet vara baserat på folkets fria vilja, genom återkommande fria val. Maktutövandet är kontrollerat i lagar och

förordningar som upprätthåller maktbalans mellan centrala institutioner.

3.1.2 Politiska partier - I en demokratisk regim återfinnes två eller flera partier som konkurrerar. Partierna står som representanter för olika samhällsintressen. Partiledarna är i konkurrens med varandra om den politiska makten i de ovan nämnda fria valen. Valresultatet baseras sedan på riktlinjen majoritetsstyre. Politiska partier har en stor roll i demokratiska regimer. En demokratisk regims logiska kärna bygger just på

partipolitikens konkurrens om gemene medborgares förtroende och stöd.

3.1.3 Civilsamhället: i en demokrati skall civilsamhället i sin tur vara fritt, dynamiskt och livfullt. Genom civilsamhället i en demokratisk regim får det poliska systemet och partierna sina idéer och sin inspiration till politiska förslag och dylikt (Silander

2012:18--19).

områden (Karvonen 2008:16—17--18).

3.2 Hybrid regim

En hybrid regim innebär en så kallad halvdemokrati. Ordet >hybrid< betyder blandform eller korsningsform, vilket är precis vad den hybrida regimtypen symboliserar. Sedan sent 1990-tal och framåt har diskussion förts om denna regimtyp. Man har inom

regimforskningen kommit fram till att det är en avstannad demokratiseringsprocess, där det kan finnas mer eller mindre demokrati. Den är klassad som en nyare form av

regimtyp, på grund av att den innehåller vissa demokratiska institutioner, men i kombination av en auktoritär praktik. Hybridformen anses vara en mildare form av förtryckande styre än det som kännetecknat den auktoritära och totalitära regimtypen. Dock har den stora frågan varit om regimen bör klassas som en försvagad demokrati eller en försvagad auktoritär regim, då den befinner sig i ett gränsland. En hybridregim komponeras antingen av dominerande demokratiska institutioner med auktoritära drag som begränsar, eller av auktoritära institutioner med demokratiska ljusglimtar (Silander 2012:36—37).

Vidare har regimforskningen kunnat redogöra att flertalet länder i världen har lyckats etablera systematiskt återkommande val, men att de samtidigt har våndats av sociala, politiska och ekonomiska problem som har gjort en demokratiutveckling svår att uppnå (Silander 2012:16).

3.2.1 Ledarskap: i en hybrid regim karaktäriseras ledarskapet dels av formella demokratiska val, där konkurrerande partier strider om makten, och dels av en dålig relation mellan den styrande makten och oppositionen. Auktoritära metoder tas till av den styrande eliten, detta för att det skall bli svårare för öppen politisk konkurrens att operera. Dem auktoritära metoderna för att stoppa oppositionens framfart inkluderar hot, utpressning och manipulationer.

3.2.2 Politiska partier: Den hybrida regimen har flera partier som konkurrerar, dock så är dem auktoritära restriktionerna tydliga. Demokratiska val leder vägen till politisk utveckling, dock så består valprocessen av upprepade förtryckande inslag. Regimtypen karakteriseras av att fria och rättvisa val konstitutionellt betonas. Valprocessen är i praktiken dock kontrollerad och ”förklär” sig som en demokrati, detta för att kunna upprätthålla maktordningen.

Dess syfte är att stödja en demokratiskt formad politik. Dock finns det praktiska begränsningar i civilsamhället, med faktorer såsom brister i rättssäkerheten,

censurerad/och eller korrumperad media. Utöver det förekommer hot och användande av våld, samt en allmänt bristande respekt för minoriteter och mänskliga rättigheter (Silander 2012:38).

3.3 Auktoritär regim

Begreppet totalitär regim var under lång tid dominerande inom regimforskningen. Under 1950-talet ansåg dock forskare att benämningen totalitär blivit ett för brett och omfattande begrepp, samt att det hade lett till en för simpel bild av världens existerande regimtyper. Det som forskare tidigare ansett vara grundläggande karaktärsdrag hos en totalitär regim kom att stämma mindre och mindre överens med den empiriska

verkligheten, inom exempelvis kommunistiska regimer.

I takt med att regimtypen auktoritär regim bekräftades av modernare empiriska studier redogjorde också de studierna att färre och färre av världens regimer kunde klassas som totalitära. Med andra ord finns det således kausala samband mellan olika sorters

diktaturer, men i den här uppsatsen kommer totalitär stat samt diktatur att benämnas som: auktoritär regim (Silander 2012:32—33).

Auktoritär regim är ett samlingsbegrepp, där totalitär regim samt diktatur ingår. Vidare är det en benämning som förekommer allt mer frekvent inom empirisk

forskning. Ett skäl till mer frekvent forskning om auktoritära regimer inom

statsvetenskapen anses vara att flertalet totalitära regimer nu har övergått till att bli auktoritära (Silander 2012:36). I den moderna debatten innebär en diktatur helt enkelt motsatsen till en demokrati. Det som demokratin innehåller är således frånvarande i en diktatur (Karvonen 2008:16).

maktposition och kontroll i samhället, är det nödvändigt att den politiska eliten stärker sin position. Detta sker vanligen genom att de skapar allianser med redan befintliga eliter som redan har makt i samhället. Således tillåter auktoritära regimer till politisk självständighet inom den statliga sektorn och militären. Det finns en liten politisk opposition till den rådande regimens förtryck, men denna opposition är vanligen terroriserad och hot av våld gentemot den förekommer frekvent.

3.3.2 Politiska Partier: Den auktoritära regimen styrs av ett dominerande parti som motarbetar den öppenhet och frihet som en demokrati förespråkar. Vanligen finns det två eller fler partier som står för olika intressen och vill ha politisk makt. Dock så kontrollerar det dominerande partiet statsapparaten med järnhand. Det kontrollerande partiet är ofta i kontroll av media samt ekonomiska resurser vilket begränsar dem övriga partierna. Regimen kännetecknas av en förtryckande polisiär och militär makt, som det dominerande partiet använder sig av om konkurrerande partier utmanar i för stor utsträckning. Vid oliktänkande används polis och militär till hot om våld, utförande av våld och/eller ekonomisk bestraffning.

3.3.3 Civilsamhälle: Regimen karaktäriseras av ett begränsat men existerande civilsamhälle. Begränsningen sker i den mån att det auktoritära styret aktivt bevakar och kontrollerar att inga organiserade politiska utmaningar kan växa sig så starka att den auktoritära makten skulle kunna hotas. I en auktoritär regim kan det dock finnas ett socialt och ekonomiskt orienterat civilsamhälle som mobiliserar grupper för stöd. En auktoritär regim har varken förmåga eller intresse att kontrollera samhällslivet på ett totalt sätt. Således är det tillåtet med ett politiskt orienterat civilt samhälle, samtidigt som statsapparaten skall kontrollera att aktiviteterna som sker inte skall utmana den politiska eliten. Den politiska konkurrensen har således restriktioner, men en viss politisk öppenhet tillåts under mycket stränga former (Silander 2012: 35—36). Tabellen på följande sida verkar som en förtydligande analysmodell och illustrerar kort och koncist vad som är utmärkande drag för respektive regimtyp gällande

Tabell 2.2 Regimtyper och deras egenskaper

Regimtyp Demokrati Hybrid Auktoritär

Ledarskap

Baserat på fria, rättvisa samt återkommande val

Baserat på val, men med inslag av manipulation, korruption och nepotism Diktatorisk och elitbaserat Politiska partier Mobiliserande, samt fritt konkurrerande Konkurrerande, men en dominerande elit som begränsar Begränsade av en dominant elit och tämligen svag mobilisering Civilt samhälle Fritt, dynamiskt och öppet Dynamiskt och öppet, dock ofta kontrollerat politiskt

Begränsat och i de flesta fall

kontrollerat

4. Resultatredovisning

4.1 Ledarskap

4.1.1 Ryssland

Rysslands nuvarande president, Vladimir Putin, föddes i Sankt: Petersburg, dåvarande Leningrad, den 7 oktober 1952. Putin har innehavt tre mandatperioder i Ryssland. Hans första mandatperiod var mellan åren 2000-2004. Vidare lyckades han med bedriften att omgående bli omvald en mandatperiod till, år 2004-2008. När den andra

mandatperioden var till ända övertog Dimitrij Medvedev presidentskapet. Putin i sin tur nedgraderades till premiärminister fram till maj 2012, då han tog tillbaka

presidentposten från Medvedev. Det har skett en drastisk förändring i inrikespolitiken

likväl som i den internationella ställning landet har, sedan Putin återtog makten 2012. Putin återkom med en öppet konservativ och auktoritär agenda som onekligen har satt sitt avtryck på rysk politik.

En på senare tid uppmärksammad handling är intåget på halvön Krim, som skedde i mars 2014. Det fick ödesdigra konsekvenser, och resulterade sedan i kriget i östra Ukraina. En konsekvens har även blivit att Rysslands grannländer oroar sig för sin säkerhet (Jonson 2014:2--3). De ryska medborgare som sympatiserar med Putin ser honom som den store ledaren, och dessa Putin-sympatisörer kallas ofta för ”Rysslands tysta majoritet”. I december 2013 kom uppgifter från VTSIOM1 _{att ryska folket utsett} Putin till årets politiker – för tionde året I följd. Efter övertagandet av Krimhalvön så har stödet för Putin bara ökat i Ryssland. Hans anhängare ser honom som en mäktig ledare, en man som har fört Ryssland till storhet igen efter 1900-talets nederlag. Putin har kontrollerat landet under en av de snabbaste välståndsökningarna på cirka hundra år. Den 31 december 1999 höll Putin sitt första TV-tal som tillsatt president, där han lovade att representera samt försvara demokrati och yttrandefrihet i Ryssland. Ett löfte som han misslyckades med att hålla.

toppstyrda sovjetbyråkratin, gjort säkerhetstjänsten till en ”stat i staten”, neutraliserat oberoende massmedier samt använt rättsväsendet på ett skoningslöst sätt. Det Ryssland som Putin styr och representerar är ”det nya Ryssland”. Den som talar för högt om mänskliga rättigheter är inte en sann ryss. Homosexuell propaganda är förbjuden och uppmaningar till separatism på nätet kan straffas med fem års fängelse. Anti-gay lagen används på ett skickligt sätt för att hänga ut oppositionen till som perversa människor som går emot traditionella ryska familjevärden.

De nya förtryckande samt repressiva lagarna skapades efter den omfattande demonstrationsvågen 2012, då Putin för ett ögonblick verkade trevande och svag. Den välmående medelklassen som växte alltmer i storstäder, i synnerhet Moskva, var trötta på manipulerade val som resulterat i att det saknades en verklig opposition i det ryska parlamentet. Likväl hade man tröttnat på “den store Putin”, som hade fifflat med grundlagen så att han skulle kunna sitta vid makten till 2024. Dessa protester fick Putin att komma till insikt att han inte skulle kunna vara hela det ryska folkets president. Putin vände således det utbildade, välmående Moskva ryggen. Han blev den tysta

majoritetens president. Vidare vände han den tysta majoriteten emot Moskva. Klimatet i det ryska samhället gjorde många högutbildade medborgare oroliga, och de lämnade landet i den mån de hade möjlighet till. Inländska oppositionskritiker är oroade över vilka konsekvenser som Putins auktoritära politik och ställning kommer att få för Rysslands utveckling och för dess inhemska situation. De är av åsikten att hans politik går i motsatt riktning från den modernisering samt reformering som landet egentligen behöver (Kniivilää 2014:10).

såsom kyrkan, fosterlandet och familjen. En konservatism som befann sig ljusår från den moderna liberala konservatism man kunde återfinna i övriga Europa (Jonson 2014:9). Putin är troende och aktiv ortodox, och styr landet därefter. I takt med att den ortodoxa kyrkans makt har ökat sin makt, har även ett demokratiskt civilsamhälle tett sig alltmer avlägset (Kliucharev. Morgan 2008:59). När Putin styr landet ter det sig auktoritärt och anti-amerikanskt (Vendil Pallin 2014:36)

Putin har fått hjälp av ortodoxa kyrkan att få formulera ett koncept, ”en rysk nationell ide´”. Då den ortodoxa kyrkan under 2000-talet fick en mer framträdande roll, drog sig även Putin i en riktning mot en traditionell rysk statskonservatism som hade anor från 1800-talet. Grunderna i statskonservatismen är det auktoritära styret, den ortodoxa tron samt patriotism (Jonson 2014:7). Då en kris uppstår spelar ledarskap en central roll. När en kris eller ett problem skall lösas är ledarens förmåga det viktiga, snarare än hans tro och ideologi. En pressad politisk situation skall kunna omhändertas utan en redan uppgjord plan. Putins politiska instinkter har bevisat sig strida mot demokratin, då de ter sig auktoritära (Judah 2013:81). Putin kan inte klassas som en ideolog, han är en pragmatiker. Enligt hans synsätt är det som är nytta för makten bra (Jonson 2014:10).

De senaste åren har Putins opinionssiffror minskat något från toppnoteringen 88 procent, strax efter kriget i Georgien samt före den ekonomiska krisen 2008. I december 2013 svarade dock fortfarande 65 procent av de tillfrågade ändå att de stödjer Putin, enligt det oberoende opinionsinstitutet Levada. Visserligen blev det ryska intåget på Krim en vattendelare bland den ryska befolkningen, men stödet ökade ändå till 80 procent i mars 2014, vilket är en den högsta siffran på många år. Ingen

oppositionspolitiker kan hota att avsätta Putin. Enkelt uttryckt så finns det inget

tillförlitligt alternativ till Putin – något han själv har sett till. I likhet med Sverige så bryr sig de flesta ryska medborgare inte så mycket om politik, så länge de tycker att

samhället fungerar, eller åtminstone inte fallerar.

faktorer som oljepriset fortsätter att gynna dem. Om så blir fallet så måste Washington och Bryssel fråga sig själva hur dem skall förhålla sig till ett mer repressivt Ryssland, med en ökande opposition. Putins återgång till den politiska makten har enligt många inneburit att istället för att rädda Ryssland, har han återvänt för att hålla landet tillbaka samt fängslat det i dysfunktionella institutioner. I liknelse med en svartsjuk älskare, har han intalat landet att det inte kan fungera utan honom. Som ett resultat av detta faller förhoppningarna om demokrati (Judah 2013:328).

4.1.2 Turkiet

Recep Tayyip Erdogan, föddes i Istanbul den 26 februari 1954. Han är Turkiets president sedan den 28 augusti 2014, då han övertog ämbetet från Abdullah Gül. Presidentposten är i sig ett ämbete som formellt har relativt lite inflytande. Han var tidigare premiärminister, något han blev den 14 mars 2003.

Hyllningar av anhängare som skicklig, begåvad och modern har regnat över Erdogan, dock finns det en mindre smickrande sida. Han är mycket kritikkänslig, förlöjligar frekvent politiska motståndare, samt går hårt åt enskilda individer, i synnerhet reportrar. Under AKP:s första regeringsperiod stämde han ett 60 tal journalister, i vissa fall för små bagateller. En konsekvens har blivit att enskilda journalister och pressen som helhet har blivit mer utsatt.

Ledarstilen som Erdogan har yttrar sig allt mer auktoritär. En anledning tros vara politiska bakslag, såsom att EU-medlemskapet ter sig fjärran. En nyligen införd lag av Erdogan gör det omöjligt att förhöra en företrädare för landets säkerhetstjänst, MIT, utan premiärministerns godkännande (Söderberg 2012:7). På flertalet sätt representerar han det nya, inte fullt lika sekulära, men alltmer moderna, och synnerligen polariserade Turkiet. Erdogans uttalanden har ofta antisemitistiska inslag, och han har blivit allt mindre omtyckt av omvärlden

(Holmertz 2015).

Ledarskapet i Ryssland är en mycket väsentlig bidragande faktor till den anti-demokratiska och auktoritära utvecklingen som Ryssland vandrar emot sedan 2000-talets början. Medvedevs gjorde försök till att avstyra utvecklingen under sin mandatperiod som president men misslyckades. Putin drivs av en dynamisk

konservatism som har för avsikt att förhindra demokratiska reformer, samt att belägga konservativa värderingar som grund i samhället. Traditionella ryska värderingar blåser i landet till förmån för de liberala värderingar som krävs för en demokratisering. Stödet för Putin ökar successivt vilket är alarmerande. Dagens politiska ledarskap har satt Rysslands nationella säkerhet och dess framtid i det förflutna.

Ledarskapet i Turkiet karaktäriseras av en skicklig ledare som ter sig allt mer åt det auktoritära hållet. I takt med att Erdogan behåller presidentämbetet ter det sig svårare för demokratiska reformer att gå igenom.

4.2 Politiska partier

4.2.1 Ryssland

Det råder överväldigande konsensus om att ett fungerande partisystem är nödvändigt för att upprätthålla en fungerande demokrati. Simpelt uttryckt: Inga partier, ingen

demokrati. Partier är särskilt viktiga under regim förvandlingar/övergångar och främst när demokrati skall etableras, där de spelar en viktig roll för att skapa legitimitet i en annars osäker politisk verklighet. Demokratiska partier kan skapa demokrati. Svaga partier kan å andra sidan få auktoritära drag att få fäste (Ross 2011:429).

Forskare med Ryssland som specialområde har poängterat att landets mycket svaga partisystem beror på kompletterande faktorer som denna uppsats studerar, nämligen ett bräckligt civilsamhälle samt ett arv av auktoritära tendenser. Partier i Ryssland fortsätter att vara svaga för att politiker gör dem svaga. Kulturella, historiska samt socio-ekonomiska faktorer spelar alla en roll, men främst så är det de individuella valen av politikerna som gör dem svagare. Under Putins styre har världen bevittnat en massiv reducering av antal partier på nationell och regional nivå. I stor skala är det endast de partier som har fått ett godkännande av Kreml som har rätt att registrera sig samt tävla i val. Det senaste decenniet har karaktäriserats av en stor nedgång av antal partier i landet. Det saknas ett pluralistiskt partisystem, och ett parti har maktmonopol:

Vidare manipulerades partiväsendet under 2000-talet genom att nytillkomna partier bildades uppifrån på samma gång som valsystemet genomgick förändringar för att garantera en dominerande ställning för Enade Ryssland. Samtliga kritiska röster skulle tystas. I valet i parlamentet 2007 säkrade Enade Ryssland egen kvalificerad majoritet, samtidigt som de liberala partierna förlorade sin representation i duman. I november 2009 gjorde Enade Ryssland konservatismen till partiets ideologi. I och med det betonades betydelsen av att bevara det bestående, samt motarbeta alla försök till samhällsförändringar (Jonson 2014:6—7). Sommaren 2006 införde duman en ny lag som syftade till att ”bekämpa extremist aktiviteter”, som ger regeringen makt att utestänga partier från valrörelser om någon av deras medlemmar döms. Dessa strikta regler resulterar i att oppositionspartier ännu lättare stängs ute och tystas (Ross 2011:437).

Enade Ryssland dominerar totalt Rysslands regionala sammanträden med 73.0 % av sätena. Vidare har ”maktpartiet” en majoritet i 81 av 83 regioner. Kommunistpartiet är långt bakom på andra plats med 10.3 % av sätena, Spravedlivaya Rossiya återfinnes på en tredje plats med 7.3 %, följt av Rysslands Liberaldemokratiska parti som har 4.1 %. I nutid har endast fyra partier säten i den statliga duman: Enade Ryssland,

Kommunistpartiet, Liberaldemokratiska partiet och Spravedlivaya Rossiya. Det ryska partisystemet är inte statiskt, utan i förändring. Partier bildas, genomför namnbyten, försvinner och ingår i allianser (Ross 2011: 438).

I november 2012 firade AKP2 _{tio år i regeringsställning. Erdogan står som grundare för} partiet och var även partiledare för AKP 2001-2014, parallellt med sin dåvarande premiärministerpost. Partiet har vunnit tre val i rad: 2002, 2007 och senast 2011. I det sistnämnda lade varannan turkisk medborgare sin röst på partiet. AKP har benämnts som ett milt islamiskt parti som anses representera en modern islamism, eller enligt vissa kritiker, värdekonservatism. Erdogan har själv benämnt partiets politiska ideologi för demokratisk konservatism. Partiet har förvisso sitt ursprung i politisk islam, men det är inget som direkt går att notera på ett konkret sätt. Partiprogrammet innehåller få referenser till islam och den politik som har bedrivits har uppseendeväckande få religiösa inslag. AKP:s första valseger, i november 2002, chockade inte minst Turkiets sekulära etablissemang (Söderberg 2012:2).

AKP har revolutionerat turkisk politik. På flertalet år bekämpade man en kroniskt negativ ekonomi, samt uppvisade stark reformvilja. Man har kombinerat

värdekonservatismen med ett tycke för marknadsliberala lösningar. I enklare ordalag är AKP en muslimsk motsvarighet till de kristdemokratiska partier som finns i Europa. De religiösa dragen står i skuggan av en konservativ politik där man förordar en stabil ekonomi, samt att det centraliserade landet skall decentraliseras. Partiets främsta väljare är sunnimuslimer som kommer från småstäder på landsbygden, dock så finns stödet även frekvent bland storstadsbor som samtycker med de demokratiska reformer som partiet har fått igenom (Söderberg 2012:4).

Republikanska Folkpartiet (Cumhuriyet Halk Partisi) är det parti som främst står för en sträng sekulär politik. Grundaren är Atatürk men det har skett många förändringar sedan dess. Partiet leds av Kemal Kilcidaroglu. Under 2000-talet har det funnits

nationalistiska särdrag, samt funnits ett samarbete med militären – detta för att motsätta sig demokrati (Holmertz 2015).

Nationella Handlingspartiet (Milliyetzi Hareket Partisi) är ett högerparti med en etnisk nationalism på agendan. Det föreligger en närmast fascistisk bakgrund. Partiets nuvarande ledare, Devlet Bahcéli, har dock sett till att avstånd har tagits från politiskt våld.

Politiker som har lika rättigheter för den kurdiska minoriteten som sin mest signifikanta fråga har dock svårt att få sin åsikt hörd i landet. Inte sällan rör det sig om politiker från de sydöstra provinserna. Då AKP har en relativt positiv inställning till kurdiska

Partier som uppfattas som ett hot mot statens enhet eller dess sekulära inställning, eller som har en marxistisk inställning är förbjudna. Det tydligaste exemplet är Kurdistans arbetarparti (Partiya Karkeren Kurdistan) (Holmertz 2015).

Partisystemet i Ryssland är mycket svagt och uppfyller inte på något vis kraven som en demokrati ställer. Enade Ryssland är ett maktparti som styr den oändliga kontinenten med järnhand. Avsaknaden av pluralism och istället uteslutning av oppositionspartier är faktorer som symboliserar en auktoritär regim.

Sammanfattningsvis benämns att partierna i Turkiet inte är byggda på ett demokratiskt vis. Det finns en lag som ger partierna ett garanterat järngrepp över partiapparaten. Detta samtidigt som ledarna är beroende av grupper som

4.3 Civilt samhälle

4.3.1 Ryssland

De nya restriktiva lagarna som fått fäste i Ryssland jämförs ibland med den gamla sovjetiska paragrafen som förbjöd ”anti sovjetisk agitation och propaganda”. Det är korrekt att identifiera likheter, men Sovjetunionen skiljer sig trots det från Putins Ryssland.

Sovjetunionen var ett totalt slutet samhälle som var nästan helt isolerat från omvärlden. Ett land där kontakt med utlänningar ansågs farligt, alla massmedier var censurerade och en sådan liten detalj som att man ägde “fel” bok kunde resultera i fängelse. Vidare var Sovjetunionen en ineffektiv och toppstyrd ekonomi där privata företag var förbjudna. Trots att staten har en dominerande roll i näringslivet och trots den omfattande korruption som existerar så är dagens Ryssland en marknadsekonomi. Hyllorna i mataffärerna är fyllda. Ryska medborgare är tillåtna att resa utomlands i den mån de har råd. Det politiska förtrycket är selektivt, och har inte påverkan på den stora majoriteten (Kniivilä 2014:12).

NGO:s3 _{fick inte verka under Sovjetunionens tid, men de är tillåtna i dagens ryska} civilsamhälle. Enligt en lagstadga från 2006 skall alla NGO:s registrera sig hos staten, vilket kan vara svårt (Kliucharev. Morgan 2008:62)

Problemet med politisk marknadsföring är tydlig i Ryssland. Det finns inte så mycket motvikt till media och det saknas rättvisa förhållanden inom journalistyrket. Ryska journalister kan snarare spåra drag från den kontrollerade och censurerade media som fanns under Sovjet-perioden. Situationen för ryska journalister idag är starkt influerad av regeringen och ekonomiska intressen, vilket är en farlig mix för utveckling av mediafrihet och ett uttryck för bristande intresse för civilsamhället. Journalister i Ryssland är sårbara för våld, hot och kränkningar, ofta på grund av människor som vill tysta deras oppositionella röster (Oates 2006:9).

CPJ4 _{uppskattar att 29 journalister har blivit eliminerade det senaste decenniet i} Ryssland. Många har dött under tjänst när de bevakat kriget i Tjetjenien, men CPJ uppskattar att åtminstone 11 av fallen är kontraktsmord som har skett dem fyra första åren efter att Putin kom till makten

(Oates 2006:21).

Pressfriheten i landet har degenererat successivt under 2000-talet. Rysslands media har idag större likheter med Sovjettiden än till media som finns i västvärlden. Socialt ansvar och liberalism lyser med sin frånvaro. Det förefaller sig snarare så att media enbart stöttar dem som i sin tur stöttar och finansierar media. Under ytan bakom pluralism och valfrihet, föreligger det stora hinder för rysk media att kunna fungera som stöttepelare för civilsamhället. De största problemen är fortsatt statlig kontroll av

medieinnehåll samt bristfällig utveckling av lagligt skydd för yttrandefrihet.

Parlamentet, lett av Putin, införde sommaren 2012 en lagstiftning som var helt inriktad på att just begränsa yttrandefriheten, samt friheten för organisationer att verka. Det är mycket komplext huruvida yttrandefrihet existerar i dagens Ryssland (Jonson 2012:4). Det föreligger stora brister i mänskliga rättigheter då minoritetsgrupper är svårt utsatta i dagens Ryssland. Redan på Stalins tid förföljdes homosexuella, och det har fortsatt i nutid. Den statliga repressionen mot HBT-individer har ökat i landet.

Sjukdomsstämpeln finns inte kvar som lagstiftning men homosexualitet är allmänt betraktat som en sjukdom av medborgarna. En stor majoritet är även negativa till

nya ”antigaylagen” strider mot den ryska författningen. Den befanns dock legitim när den prövades i den ryska författningsdomstolen. HBT-individer och i synnerhet aktivister emigrerar för att fly bristen på mänskliga rättigheter.

Europadomstolen har prickat Ryssland upprepade gånger för vägran att tillåta Pridefestivalen i Moskva, dock utan större konsekvenser (Hultman 2012:18). TV är främst ett verktyg för att få ut information, men det är också en politisk institution som formar och förfinar politik. I en situation som i Ryssland, där demokratiska institutioner, sociala rörelser och politiska partier är svaga, kan TV snarare bli ett verktyg för att motverka demokrati. I det långa loppet blir konsekvenserna att utvecklingen av

demokrati kan bli lidande, även om demokratiska institutioner såsom val är etablerade. Studier har dock visat på att det finns ett stort missnöje med partier och parlament. Begreppet demokrati är inte särskilt populärt bland befolkningen i Ryssland, särskilt inte när det är kopplat till kapitalism (Oates 2006:189—190).

4.3.2 Turkiet

Då Turkiet är ett land med problematisk politisk historia har landet haft stora problem med att etablera ett välmående civilsamhälle. Kvinnor har traditionellt sätt exkluderats från formell och informell delaktighet. Unga människor har länge setts som politiskt ointresserade, och politiskt engagemang från deras sida har varit oönskat enligt många. Perspektivet genomsyrar turkisk ungdomsverksamhet, där de främst får ägna sig åt olika sportaktiviteter. Synsättet tros ha att göra med militärens roll i skapandet av landets politiska historia. (Sener 2014:69).

Utvecklingen av civilsamhället i Turkiet är relaterat till aktörernas egenmakt som är ett resultat av så kallad ”grassroots” aktivism. Det är i sig ett resultat av interaktionen mellan aktörer inom landet samt internationella aktörer, särskilt under sent 1990-tal och tidigt 2000-tal. Under de senaste tio åren har civila aktörer blivit mer aktiva och

uppkomst som en sfär bestående av sociala organisationer började efter en militärkupp 1980. Förutom de lagliga begränsningarna av politisk och social aktivitet, så ligger svagheten i Turkiets civilsamhälle i den starka statliga traditionen samt den mycket centraliserade regeringen. Vidare råder en övermäktig byråkrati som lämnar mycket lite rum för individuellt initiativ och kollektiva försök till samråd med autonoma domäner som inte har statlig inverkan. Det är den turkiska statens svaghet som hindrar en full utveckling av civilsamhället.

Turkiets civilsamhälle är väldigt splittrat, med avsaknad av samarbete mellan medborgare. Turkiets erfarenhet av demokrati grundas snarare i en kultur av

ursprungligt band mellan religiösa seder, och regionala nätverk av solidaritet, än en samverkan av flertalet autonoma aktörer. Förutom den starka staten och det svaga civilsamhället, så har relationen dem emellan aldrig varit problemfri. Regeringar har inte ansett att sociala aktörer har haft betydelse, medan sociala organisationer inte velat uttala sig om sin relation till staten. Civilsamhället har förändrats sedan det tidiga 2000-talet. Krisen som uppstått på grund av den starka statliga traditionen, i kombination med globaliseringens intåg har påverkat de sociala organisationernas utveckling sedan 1990-talet. Ett civilsamhälle baserat på identitetspolitik har sakta upplösts. Det har blivit mer öppet för oliktänkande röster, således även mindre formellt. Många forskare fortsätter att påstå att det turkiska civilsamhällets möjligheter att påverka staten är begränsat. Trots detta råder inget tvivel om att civilsamhällets aktörer har blivit mer involverade i den politiska och sociala omvandlingen såväl som i utvecklingen mot demokrati. Turkiets politiska elit kan inte längre ignorera civilsamhället och är mer engagerade i frivilliga organisationer. Den ökade makten av civilsamhället har gått hand i hand med externa faktorer, i synnerhet EU (Ergun 2015:509--510).

Olika typer av NGO:s går att identifiera i relation till den begränsade delaktigheten som kvinnor har i Turkiets politik. Man identifierar problemet med

likgiltighet om kvinnor deltar i politiken överhuvudtaget och bakomliggande orsaker till denna likgiltighet. Parallellt med detta menar representanterna för kvinnliga

organisationer att rädsla är den grundläggande anledningen till varför kvinnor deltar i så liten omfattning inom politiken (Sener 2014:75).

Detta har gjort att vissa forskare anser att för att kunna ha ett välfungerade civilsamhälle bör islamiska tankegångar överges. Den politiska utvecklingen i Turkiet sedan 2002 gör det möjligt att se de kopplingar man tror är möjliga att göra mellan civilsamhälle, partikularism, sekularism och demokratisering.

Under det senaste decenniet har turkisk politik sett en markant ökning av ett livfullt och mäktigt sekulärt civilsamhälle, dock med auktoritära och anti-demokratiska tendenser (Cevik. Tas 2013:134). EU och dess relation med Turkiet spelar en betydande roll för civilsamhället. Trots att Turkiet är ett kandidatland för medlemskap, så är EU ett instrument för att forma ett civilsamhälle. CSO-aktivister känner sig hörda, och tagna på allvar när EU uppmuntrar till dialog om ett dynamiskt civilsamhälle. Representanter från HBTQ-organisationer har uttalat sig om att ett medlemskap i EU skulle kunna vara ett erkännande i kampen om att få sina röster hörda. Representanter för civilsamhället ställer sig väldigt positiva till att utveckla rättvisa och ömsesidiga relationer med EU. Det är vida ansett att ett medlemskap till EU skulle främja Turkiets civilsamhälle likväl som en Europeisering (Ergun 2015: 518).

Ett av de mest signifikanta problemen som utgör nyckeln i att lösa relationen mellan civilsamhället, islam och demokratin i Turkiet är debatten om kvinnors

huvudbonader. Den typiska huvudscarfen med religiös koppling och betydelse kallas i Turkiet türban. Türban har blivit ett emblem för islamiska protester. Kvinnans

offentliga synlighet var en viktig del av att modernisera sätten att se på landet. Således var inte politiska islamister de första att föreslå en central roll för kvinnans offentliga synlighet i Turkiet (Ayse 2005:26).

Statliga myndigheter och politiska partier i Turkiet har inte hanterat problemet med huvudscarf utan snarare förtryckt det i hopp om att det skall försvinna. “Huvudscarf problemet” är en av flera symboler för de större politiska problemen och spänningarna i Turkiet. Utan ett fungerande politiskt samhälle som har blivit räddat från statens

skugga, är varje koppling mellan civilsamhälle, Islam och demokrati meningslös. Svårigheten med att uppehålla ett positivt samband mellan de tre nämnda faktorerna kommer inte enbart från de Islamiska organisationerna, utan främst från det politiska samhällets bräcklighet (Ayse 2005: 39).

repressiva staten, och landet ter sig långt ifrån att påverkas av de liberala vindarna ute i Europa.

Sammanfattningsvis så har civilsamhället i Turkiet utvecklats under de 30 senaste åren i takt med de politiska, sociala och ekonomiska omvandlingarna. Fram till tidigt 90-tal utfördes främst, civila och sociala aktiviteter, med svaga organiserade strukturer och lågt deltagande. Genom en ökad interaktion med internationella och främst

Europeiska partners under slutet av 1990-talet så har Turkiets civilsamhälle vuxit, både kvalitativt och kvantitativt. Vidare noteras det att det har blivit relativt sett mer

mångfaldigt, med aktiviteter som varierar från att försvara kvinnors rättigheter till att skydda miljön och utöka minoritetsrättigheter. Aktörer i civilsamhället har också blivit mer ”internationaliserade”, detta som en följd av en ökad interaktion med det

internationella samhället. Civila aktörer har med andra ord lärt sig att utföra socialt arbete på internationella sätt.

4.4 Politiskt system

4.4.1 Ryssland

Det politiska systemet tilldelar presidenten en stark maktposition. Från 1993 drar starka gränser mellan den verkställande makten, med andra ord president och regering, den lagstiftande makten (parlamentet), samt den dömande makten som innebär

domstolsväsendet. Den grundläggande tanken är att ovanstående skall fungera i balans, men i praktiken dominerar dock presidenten. Som denna uppsats tar upp, så har de politiska partierna en mycket liten roll i dagens Ryssland. Presidenten väljs i allmänna val och sitter i maktposition i två perioder i rad.

År 2008 antogs en ny författningsförändring som innebar att mandatperioden från och med 2012 blev sex år, därav kunde Putin väljas om för ytterligare en period. Parlamentet består av ett underhus, duman, samt ett överhus, federationsrådet. Presidenten är den högste militära befälhavaren i landet och har direkt ansvar över ministerier som berör landets inre och yttre säkerhet. Något som vidare understryker Putins makt är det faktum att presidenten utser regeringschef och andra höga

ämbetsmän, samt anger riktlinjer för landets politik. Det är presidentens regering i realiteten. Under Putins maktstyre har Ryssland gått i utveckling mot ett

har olika partier ställt upp, men flertalet väljare är lojala mot maktgruppen i Kreml. Oppositionen utanför Duman gör tappra försök att nå ut till medborgare genom olika demonstrationer, men de stoppas alltjämt av polisen. Opinionsundersökningar har redovisat att ryssarna har lågt förtroende för de politiska institutionerna, samt att de känner sig maktlösa utan chans att påverka. Vidare tros ett skäl till befolkningens bristande tillit vara den utbredda korruptionen (Höglund 2015).

Försöken att låta Ryssland genomgå en förvandling till en mer liknande modern europeisk stat har resulterat i omfattande reformer av rättsordningen.

En ny civillag samt en ny strafflag antogs år 1995. Dödsstraffet finns kvar, men ingen individ har avrättats sedan 1996. Rättsväsendet bör som helhet betecknas som svagt. Behovet att förändra det ryska politiska och ekonomiska systemet ter sig allt mer akut. Evgenij Gontmacher, en av Rysslands främsta ekonomer uttalade sig hösten 2014: ”Vad Ryssland behöver är ett politiskt system som bygger på reell konkurrens mellan partier samt ett starkt utvecklat civilsamhälle. Det var just frånvaron av sådana institutioner som ledde till katastroferna 1917 och 1991.” Hans slutsats innebar att endast ett samhälle som är byggt på politisk konkurrens, inflytande av medborgarna, insyn samt öppenhet kan skapa en rättsäkerhet, förinta korruptionen samt bidra till en stark ekonomi (Jonson 2014:48).

Det politiska systemet som har formats i Ryssland under 2000-talet är inte bara konservativt, utan har även som syfte att hålla tillbaka, och paralysera andra

dimensioner i det ryska samhället, såsom det ekonomiska systemet, civilsamhället, den offentliga sektorn och kommunikation. Ryska forskare anser att det ryska politiska systemet är ett ”normalt” diktatorskap, som ligger på samma skala som andra halv-auktoritära regimer som har uppstått ur askan av det gamla Sovjetunionen (Gorenburg 2011:7—9).

4.4.2 Turkiet

författningen i Turkiet uppkom efter 1980 års militärkupp. Statens rättigheter är betydligt mer prioriterade än den enskilde individens rättigheter. Grundläggande rättigheter lovas ut, men inte för den medborgare som kränker ”statens odelbara

integritet”. Det är emot lagen att förolämpa statliga institutioner, speciellt militären. Författningen är i grunden odemokratisk och det har fått mycket kritik i det nya

politiska klimatet. Hösten 2010 antogs en rad författningsändringar, som delvis tog bort militärens makt. De militära domstolarna miste rätten att åtala civila.

I oktober 2011 förbereddes en helt ny författning, den första i Turkiet som inte dikterats av militären. 1935 var året då kvinnor fick plats i parlamentet. Under premiäråret valdes 18 kvinnor in. Flertalet islamkonservativa kvinnor anser sig dock inte kunna sitta i parlamentet då det är förbjudet enligt lag att bära den symboliska huvudbonaden som nämns tidigare i den här uppsatsen (Holmertz 2015).

Militären har haft mycket större politiskt inflytande än vad som är acceptabelt i europeiska demokratier. Åren 1960, 1971 och 1980 tog generalerna för en tid över makten och år 1997 tvingade militären en islamkonservativ regering att abdikera. Militärens position inom den turkiska politiken har försvagats sedan parlamentet gjorde inskränkningar i säkerhetsrådets befogenheter, detta på initiativ av EU (Holmertz 2015).

Sammanfattningsvis skall nämnas att Rysslands politiska system är bristfällig och icke kvalificerande som en demokrati. Återigen belyses den överväldiga presidentmakten som ett problem för landet. Sedan Putin återtog makten har yttrandefriheten inskränkts ytterligare, och det politiska systemet har inte utvecklats i liberal takt med andra framträdande nationer i Europa. Ett likvärdigt scenario märks även i Turkiets politiska system, där auktoritära vindar sveper. Militären har historiskt sett markerat sin starka makt i landet. Det finns ett tydligt mönster att statens position, inflytande och behov står över gemene medborgare.

En regim som strävar i riktning mot demokratisering bör på en generell basis värna om öppenhet, rättsäkerhet och ett starkt medborgerligt inflytande. Stabila ekonomiska förhållanden bidrar till en gynnsam process och partipolitisk pluralism skapar förutsättningar för reella valmöjligheter mellan olika alternativ avseende samhällsutveckling.

Tabell 2.2 beskriver de fundamental skillnaderna mellan olika regimtyper. Ledarskap och villkor för civilsamhället skiljer sig i demokratiska, auktoritära

respektive hybridregimer. Den demokratiska regimen karaktäriseras av ett ledarskap där folket har makten att påverka via fria, återkommande och rättvisa val. Motsatsen präglar den auktoritära regimen där vi snarare återfinner ett diktatoriskt och elitistiskt ledarskap. Hybridvarianten har visserligen ett ledarskap baserat på val men dessa kan knappast beskrivas som demokratiska då korruption, manipulation samt nepotism är vanligt förekommande. Om civilsamhället och dess utmärkande egenskaper sätts under granskning så tendererar det demokratiska att vara fritt, öppet och dynamiskt. Det auktoritära är i motsats begränsat till sin natur, samt till stora delar kontrollerat av statsapparaten. Hybridregimen visar sig återigen kunna definieras utifrån sin benämning: blandformer med inslag av öppenhet och politisk kontroll.

Det råder en känsla i luften att det på något sätt vilar en förbannelse över Ryssland. Endast sex procent av ryssarna säger att de kan föreställa sig hur landet kommer att vara om fem år. Något som dock är tydligt, är att Putin inte kan bli besegrad politiskt i nuläget. Sedan Putin återvände till makten som president 2012 uppfattas Ryssland som alltmer aggressivt och imperialistiskt av västvärlden. De auktoritära och konservativa inslagen i politiken går inte att förneka. De demokratisk inslagen so manses förknippade med Medvedev tycks vara ett minne blott. Putins konservativa och elitistiska parti

Enade Ryssland har en stark och dominerande ställning och verkar utan egentligt

oppositionellt motstånd varför det bör beskrivas som elitistiskt. Presidentmakten har mycket stark ställning, både formellt och informellt. Massmedia i väst beskriver ofta den personkult som tycks odlas av Putin i olika offentliga sammanhang.

Civilsamhällets utveckling har liksom ledarskapet präglats av ökad slutenhet och toppstyrning. Den ortodoxa kyrkan har åter ett större inflytande på samhället än vad som kan anses varit fallet under de mer reformvänliga perioderna av Rysslands moderna politiska historia. Ryska medborgare hänvisas till statlig propaganda via politiskt

och tvingas under jord. Det fria ordet har en svag ställning. Frånvaron av åsiktsutbyte och politisk uppgivenhet bland medborgarna uppfyllr inte kraven på demokrati.

En granskning av Rysslands ledarskap såväl som civilsamhällets villkor implicerar inte en fri, öppen eller demokratisk regim utan den politik som formats under 2000-talet uppfyller kriterierna för en auktoritär regim.

Utvecklingen i Ryssland är svårbedömd. Om samhällsklimat och

levnadsförhållanden fortsätter att försämras för “mannen på gatan” är det inte otänkbart att Putins anhängare blir alltmer frustrerade och kritiska. De militärpolitiska

aktiviteterna på Krim kan anses tveeggade: reaktioner bland befolkningen innehåller såväl inslag av “storryska” drömmar som ökad oro kring framtiden.

Turkiet har ett brokigt arv där det auktoritära draget historiskt sett är påtagligt.

Militärstyre och maktfullkomliga domare har påverkat folkviljan. Landsfadern Atatürks ande kan fortfarande anses vila över samhället, möjligen i mindre utsträckning än tidigare i takt med pågående moderniseringar. Kemalismen är ändå en slags övergripande dogm som kan anses lika svår att konfrontera som kommunismen i Ryssland.

Religionen i form av islam påverkar fortfarande trots sekulär ideologi. Statens rättigheter är traditionellt prioriterade framför den enskilde medborgaren.

Författningsförändringarna år 2010 bidrar partiellt till ett öppnare samhällsklimat och tillsynes demokratiska landvinningar. Samtidigt finns parallellt motsatta tecken då bland annat yttrandefrihetens ställning försvagades redan ett år senare.

Det politiska ledarskapet i Turkiet har i drygt tio år dominerats av AKP och dess nya landsfader Erdogan. Partiet har varit mycket framgångsrikt och officiellt bedrivs demokratisk konservatism. Den aktuella politiken går också att beskriva som modern islamism eller värdekonservatism. Marknadsliberala lösningar favoriseras liksom en stabil ekonomi. Det politiska systemet godkänner visserligen förekomsten av andra partier i demokratisk anda men de auktoritära inslagen blir tydliga genom den komplicerade hållningen till kurdfrågan liksom förbudet gällande marxistiska partier eller andra politiska uppfattningar som uppfattas som hot mot statens enhet eller dess sekulära ställning.

exempel. Turkiets närmande till EU är en mångfacetterad process. Sammanfattningsvis är det politiska ledarskapet i Turkiet ett konglomerat av demokratiska och auktoritära inslag vilket utmärker en hybrid regim.

Turkiets problematiska historia innebär stora problem avseende att etablera ett välmående civilsamhälle. Utmärkande har varit gräsrotsrörelsernas betydelse och civila aktörer har alltmer tagit på sig rollen som medborgarnas språkrör när det gäller att uttrycka medborgarnas röst och påverka regeringen. En svårighet har emellertid varit den starka statliga traditionen och en stark centralmakt. En i många avseende

överväldigande byråkrati minskar utrymmet för individuella initiative och medborgerlig påverkan. Det turkiska civilsamhället är i många avseenden splittrat och den

demokratiska traditionen begränsad. Relationen mellan statsapparaten och det politiska ledarskapet å ena sidan och civilsamhället å den andra sidan har knappast varit

problemfri. Över tid kan ändå noteras en utveckling där sociala organisationer spelat en viktigare roll för demokratiseringssträvanden och pluralism även om den politiska makten inte alltid låter sig påverkas.

En utvärdering av civilsamhällets status i det moderna Turkiet ger en liknande bild som analysen av det politiska ledarskapet. Det som framträder är en blandbild med inslag av demokratiska tendenser men även auktoritära drag. Beskrivningen av Turkiet som en hybrid regim ter sig rättvisande mot denna bakgrund.

Ryssland Turkiet

Ledarskap Diktatoriskt och elitbaserat

Baserat på val, men med inslag av korruption, manipulation och nepotism

Politiska partier Begränsade, av en

dominant elit, och tämligen svag mobilisering

Konkurrerande, men med en dominerande elit som begränsar

Civilt samhälle Begränsat och i de flesta fall kontrollerat

Dynamiskt och öppet, dock ofta kontrollerat politiskt

Akademiska artiklar

Cevik, Salim. Tas, Hakki. (2013) In between democracy and secularism: the case of Turkish civil society. Hämtad från: Middle East Qritique. Summer 2013, Vol 22. Issue 2, p129-147. 19p.

Ergun, Ayca. (2010) Civil Society in Turkey and Local Dimensions of Europeanization. Hämtad från: Journal of European Integration. Sep2010, Vol 32 Issue 5, p507-522. 16p.

Gorenburg, Dmitry. (2011) The nature of the Russian political system. Hämtad från:

Russian Politics & Law. Mar/apr 2011, vol. 49 Issue 2, p 3-6 4p.

Kadioglu, Ayse. (2005) Civil Society, islam and democracy in Turkey: a study of three islamic non-governmental organisations. Hämtad från: The Muslim World, 95, no 1 Jan 2005, p 23-41

Ross, Cameron. (2011) The Rise and Fall of Political Parties in Russia’s Regional Assemblies. Hämtad från: Europé-Asia Studies Vol 63, N 3. May 2011. 429-488.

Tulin, Sener. (2014) Civic and Political Participation of Women and Youth in Turkey: An examination of Perspectives of Public Authorities and NGOs. Hämtad från: Journal

Litteratur

Easton, David. (1965) A System Analysis of Political Life. New York: Wiley

Goetze, Catherine. Bejá, Jean-Phillipe. Rawnsley, Gary. Kliucharev, Grigory. Morgan, John. i Yongnian, Zheng. Fewsmith, Joseph. (2008).(red) China’s opening society, the

non-state sector and governance. New York: Routledge

Judah, Ben. (2013) How Russia fell in and out of love with Vladimir Putin. Great Britain: Yale University Press

Karvonen, Lauri. (2008) Diktatur: Om ofrihetens politiska system. Viborg: SNS förlag

Kanra, Bora. (2009) Islam, Democracy and Dialogue in Turkey: Deliberating in divided

societies. Cornwall: Ashgate

Kniivilä, Kalle. (2014) Putins folk, Rysslands tysta majoritet. Falun: Atlas

Lehtinen, Sarah. (2014). Demokratins förutsättningar vid staters självständighet: En

studie om politiska regimer i nybildade stater. Åbo: Åbo Akademins förlag

Oates, Sarah. (2006) Television, Democracy and elections in Russia. New York: Routledge

Internet

Schlyter, Birgit. (2014) Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul (Hämtad 2015-11-28)

http://www.svd.se/splittrat-turkiet-vid-politiskt-vagskal/om/turkisk-politik

Freedom House Index (Hämtad 2015-11-28)

https://freedomhouse.org

Holmertz, Gert. (2015) Landguiden: Utrikespolitiska institutet

http://www.landguiden.se/Lander/Europa/Turkiet/Politiskt-System (Hämtad

2015-12-16)

Höglund, Lena. (2015) Landguiden: Utrikespolitiska institutet

http://www.landguiden.se/Lander/Europa/Ryssland/Politiskt-System (Hämtad

2015-12-16

Tidningar

Hultman, Kristina. (2012) Världspolitikens Dagsfrågor: Kampen mot homofobin: Om

HBT-rättigheter i världen. Stockholm: Utrikespolitiska institutet

Jonson, Lena. Persson, Gudrun. Vendil Pallin, Carolina. (2014) Världspolitikens

Dagsfrågor: Ryssland i en återvändsgränd? Stockholm: Utrikespolitiska institutet

Söderberg, Robin. (2012) Världspolitikens Dagsfrågor: Det nya Turkiet. Tio år med