En regim som strävar i riktning mot demokratisering bör på en generell basis värna om öppenhet, rättsäkerhet och ett starkt medborgerligt inflytande. Stabila ekonomiska förhållanden bidrar till en gynnsam process och partipolitisk pluralism skapar förutsättningar för reella valmöjligheter mellan olika alternativ avseende samhällsutveckling.
Tabell 2.2 beskriver de fundamental skillnaderna mellan olika regimtyper. Ledarskap och villkor för civilsamhället skiljer sig i demokratiska, auktoritära
respektive hybridregimer. Den demokratiska regimen karaktäriseras av ett ledarskap där folket har makten att påverka via fria, återkommande och rättvisa val. Motsatsen präglar den auktoritära regimen där vi snarare återfinner ett diktatoriskt och elitistiskt ledarskap. Hybridvarianten har visserligen ett ledarskap baserat på val men dessa kan knappast beskrivas som demokratiska då korruption, manipulation samt nepotism är vanligt förekommande. Om civilsamhället och dess utmärkande egenskaper sätts under granskning så tendererar det demokratiska att vara fritt, öppet och dynamiskt. Det auktoritära är i motsats begränsat till sin natur, samt till stora delar kontrollerat av statsapparaten. Hybridregimen visar sig återigen kunna definieras utifrån sin benämning: blandformer med inslag av öppenhet och politisk kontroll.
Det råder en känsla i luften att det på något sätt vilar en förbannelse över Ryssland. Endast sex procent av ryssarna säger att de kan föreställa sig hur landet kommer att vara om fem år. Något som dock är tydligt, är att Putin inte kan bli besegrad politiskt i nuläget. Sedan Putin återvände till makten som president 2012 uppfattas Ryssland som alltmer aggressivt och imperialistiskt av västvärlden. De auktoritära och konservativa inslagen i politiken går inte att förneka. De demokratisk inslagen so manses förknippade med Medvedev tycks vara ett minne blott. Putins konservativa och elitistiska parti
Enade Ryssland har en stark och dominerande ställning och verkar utan egentligt
oppositionellt motstånd varför det bör beskrivas som elitistiskt. Presidentmakten har mycket stark ställning, både formellt och informellt. Massmedia i väst beskriver ofta den personkult som tycks odlas av Putin i olika offentliga sammanhang.
Civilsamhällets utveckling har liksom ledarskapet präglats av ökad slutenhet och toppstyrning. Den ortodoxa kyrkan har åter ett större inflytande på samhället än vad som kan anses varit fallet under de mer reformvänliga perioderna av Rysslands moderna politiska historia. Ryska medborgare hänvisas till statlig propaganda via politiskt
kontrollerade media. Yttrandefrihet existerar knappast i demokratisk mening oavsett vilken del av civilsamhället som avses. HBTQ-grupper och andra minoriteter bekämpas
och tvingas under jord. Det fria ordet har en svag ställning. Frånvaron av åsiktsutbyte och politisk uppgivenhet bland medborgarna uppfyllr inte kraven på demokrati.
En granskning av Rysslands ledarskap såväl som civilsamhällets villkor implicerar inte en fri, öppen eller demokratisk regim utan den politik som formats under 2000-talet uppfyller kriterierna för en auktoritär regim.
Utvecklingen i Ryssland är svårbedömd. Om samhällsklimat och
levnadsförhållanden fortsätter att försämras för “mannen på gatan” är det inte otänkbart att Putins anhängare blir alltmer frustrerade och kritiska. De militärpolitiska
aktiviteterna på Krim kan anses tveeggade: reaktioner bland befolkningen innehåller såväl inslag av “storryska” drömmar som ökad oro kring framtiden.
Turkiet har ett brokigt arv där det auktoritära draget historiskt sett är påtagligt.
Militärstyre och maktfullkomliga domare har påverkat folkviljan. Landsfadern Atatürks ande kan fortfarande anses vila över samhället, möjligen i mindre utsträckning än tidigare i takt med pågående moderniseringar. Kemalismen är ändå en slags övergripande dogm som kan anses lika svår att konfrontera som kommunismen i Ryssland.
Religionen i form av islam påverkar fortfarande trots sekulär ideologi. Statens rättigheter är traditionellt prioriterade framför den enskilde medborgaren.
Författningsförändringarna år 2010 bidrar partiellt till ett öppnare samhällsklimat och tillsynes demokratiska landvinningar. Samtidigt finns parallellt motsatta tecken då bland annat yttrandefrihetens ställning försvagades redan ett år senare.
Det politiska ledarskapet i Turkiet har i drygt tio år dominerats av AKP och dess nya landsfader Erdogan. Partiet har varit mycket framgångsrikt och officiellt bedrivs demokratisk konservatism. Den aktuella politiken går också att beskriva som modern islamism eller värdekonservatism. Marknadsliberala lösningar favoriseras liksom en stabil ekonomi. Det politiska systemet godkänner visserligen förekomsten av andra partier i demokratisk anda men de auktoritära inslagen blir tydliga genom den komplicerade hållningen till kurdfrågan liksom förbudet gällande marxistiska partier eller andra politiska uppfattningar som uppfattas som hot mot statens enhet eller dess sekulära ställning.
Erdogan, liksom Putin, har en stark maktställning. Onekligen har han hyllats i många sammanhang men även kritiserats. En demokratisk ådra tycks finnas men även auktoritära tendenser som repressalier gentemot oliktänkande politiker och starkt censurerade inslag gentemot pressen. Kvinnofrågan är ytterliggare ett kontroversiellt
exempel. Turkiets närmande till EU är en mångfacetterad process. Sammanfattningsvis är det politiska ledarskapet i Turkiet ett konglomerat av demokratiska och auktoritära inslag vilket utmärker en hybrid regim.
Turkiets problematiska historia innebär stora problem avseende att etablera ett välmående civilsamhälle. Utmärkande har varit gräsrotsrörelsernas betydelse och civila aktörer har alltmer tagit på sig rollen som medborgarnas språkrör när det gäller att uttrycka medborgarnas röst och påverka regeringen. En svårighet har emellertid varit den starka statliga traditionen och en stark centralmakt. En i många avseende
överväldigande byråkrati minskar utrymmet för individuella initiative och medborgerlig påverkan. Det turkiska civilsamhället är i många avseenden splittrat och den
demokratiska traditionen begränsad. Relationen mellan statsapparaten och det politiska ledarskapet å ena sidan och civilsamhället å den andra sidan har knappast varit
problemfri. Över tid kan ändå noteras en utveckling där sociala organisationer spelat en viktigare roll för demokratiseringssträvanden och pluralism även om den politiska makten inte alltid låter sig påverkas.
En utvärdering av civilsamhällets status i det moderna Turkiet ger en liknande bild som analysen av det politiska ledarskapet. Det som framträder är en blandbild med inslag av demokratiska tendenser men även auktoritära drag. Beskrivningen av Turkiet som en hybrid regim ter sig rättvisande mot denna bakgrund.
Ryssland Turkiet
Ledarskap Diktatoriskt och elitbaserat
Baserat på val, men med inslag av korruption, manipulation och nepotism
Politiska partier Begränsade, av en
dominant elit, och tämligen svag mobilisering
Konkurrerande, men med en dominerande elit som begränsar
Civilt samhälle Begränsat och i de flesta fall kontrollerat
Dynamiskt och öppet, dock ofta kontrollerat politiskt
Akademiska artiklar
Cevik, Salim. Tas, Hakki. (2013) In between democracy and secularism: the case of Turkish civil society. Hämtad från: Middle East Qritique. Summer 2013, Vol 22. Issue 2, p129-147. 19p.
Ergun, Ayca. (2010) Civil Society in Turkey and Local Dimensions of Europeanization. Hämtad från: Journal of European Integration. Sep2010, Vol 32 Issue 5, p507-522. 16p.
Gorenburg, Dmitry. (2011) The nature of the Russian political system. Hämtad från:
Russian Politics & Law. Mar/apr 2011, vol. 49 Issue 2, p 3-6 4p.
Kadioglu, Ayse. (2005) Civil Society, islam and democracy in Turkey: a study of three islamic non-governmental organisations. Hämtad från: The Muslim World, 95, no 1 Jan 2005, p 23-41
Ross, Cameron. (2011) The Rise and Fall of Political Parties in Russia’s Regional Assemblies. Hämtad från: Europé-Asia Studies Vol 63, N 3. May 2011. 429-488.
Tulin, Sener. (2014) Civic and Political Participation of Women and Youth in Turkey: An examination of Perspectives of Public Authorities and NGOs. Hämtad från: Journal
Litteratur
Easton, David. (1965) A System Analysis of Political Life. New York: Wiley
Goetze, Catherine. Bejá, Jean-Phillipe. Rawnsley, Gary. Kliucharev, Grigory. Morgan, John. i Yongnian, Zheng. Fewsmith, Joseph. (2008).(red) China’s opening society, the
non-state sector and governance. New York: Routledge
Judah, Ben. (2013) How Russia fell in and out of love with Vladimir Putin. Great Britain: Yale University Press
Karvonen, Lauri. (2008) Diktatur: Om ofrihetens politiska system. Viborg: SNS förlag
Kanra, Bora. (2009) Islam, Democracy and Dialogue in Turkey: Deliberating in divided
societies. Cornwall: Ashgate
Kniivilä, Kalle. (2014) Putins folk, Rysslands tysta majoritet. Falun: Atlas
Lehtinen, Sarah. (2014). Demokratins förutsättningar vid staters självständighet: En
studie om politiska regimer i nybildade stater. Åbo: Åbo Akademins förlag
Oates, Sarah. (2006) Television, Democracy and elections in Russia. New York: Routledge
Internet
Schlyter, Birgit. (2014) Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul (Hämtad 2015-11-28)
http://www.svd.se/splittrat-turkiet-vid-politiskt-vagskal/om/turkisk-politik
Freedom House Index (Hämtad 2015-11-28)
https://freedomhouse.org
Holmertz, Gert. (2015) Landguiden: Utrikespolitiska institutet
http://www.landguiden.se/Lander/Europa/Turkiet/Politiskt-System (Hämtad
2015-12-16)
Höglund, Lena. (2015) Landguiden: Utrikespolitiska institutet
http://www.landguiden.se/Lander/Europa/Ryssland/Politiskt-System (Hämtad
2015-12-16
Tidningar
Hultman, Kristina. (2012) Världspolitikens Dagsfrågor: Kampen mot homofobin: Om
HBT-rättigheter i världen. Stockholm: Utrikespolitiska institutet
Jonson, Lena. Persson, Gudrun. Vendil Pallin, Carolina. (2014) Världspolitikens
Dagsfrågor: Ryssland i en återvändsgränd? Stockholm: Utrikespolitiska institutet
Söderberg, Robin. (2012) Världspolitikens Dagsfrågor: Det nya Turkiet. Tio år med