SeniorPsykologen
Årgång 24 Nummer 4:2021Ψ Ψ
I detta nummer har vi fokus på geropsykologi. Temat belyses genom presentation av forskningsläget, upplevelse av ett gott åldrande och uppmaning till aktivism.
Regionerna visar i sina genomförda program att verksamheten fortfarande påverkas
OMSLAGSBILDEN:
På detta nummers framsida ser vi Gunvor Ängfors sleva upp glögg till hårt arbetande styrelseledamöter. SeniorPsykologens distribution byggde tidigare på ideella insatser i form av manuella adresseringar, frankering och postning. De som var med vittnar om god stämning under arbetsinsatsen. Gunvor var vår ordförande fram till våren 2008.
Fotot är taget av Hans-Olof Lispers
Utgivningsplanen för 2022 är i skrivande stund inte klar men material tas tacksamt emot och skickas till redaktörens e-postadress: valentinkvistann@gmail.com
Skribenten står själv för Innehållet i signerade artiklar och presentationer. Redaktio- nen förbehåller sig rätten att göra språkliga och layout-mässiga revideringar i insänt material.
I detta nummer
Redaktören har ordet 3
Från vår ordförande 4
Tema Geropsykologi: Att åldras på 2000-talet 5 Tema Geropsykologi: Sigurd, 104 år 9
Tema Geropsykologi: Äldreupproret 11
Från regionerna 14
Inskickat 18
Minnesord 23
Information 24
SeniorPsykologen utges av
NATIONELL FÖRENING FÖR SENIORPSYKOLOGER
inom Sveriges Psykologförbund
Såväl styrelsen som våra medlemmar har flera gånger framfört önskemål om läsning på temat geropsykologi. Vi har nu landat i detta fokus.
Det ett forskningsområde som gränsar till flera andra områden. Inom psykologin bidrar neu- ropsykologin med många rön kring kognitiva funktioner och åldrande, men även sociala och medicinska specialiteter intresserar sig för åld- randet och dess mekanismer.
Mikael Rennemark, forskare på Linnéuniver- sitetet, lyfter fram detta breda perspektiv, men fokuserar i sin forskningsöversikt på åldrande i det digitala samhället. När alltmer av samhäl- lelig service digitaliseras uppstår problem, inte minst för gruppen äldre.
Birgitta Ingridsdotter har under många år va- rit ordförande i Sveriges Geropsykologers för- ening. Hon bidrar med en bild av gott åldrande, men lyfter också fram riskerna med att använ- da neuropsykologiska test för de åldersgrup- per, där normering och anpassning till exempel sänkt tempo inte beaktats.
Slutligen manar oss Äldreupproret att enga- gera oss emot de brister i samhället som blir speciellt påtagliga för äldre personer.
Redaktionen har till detta nummer fått in yt- terligare intressanta och välformulerade berät- telser till 25-års-jubiléet. Med det begränsade format som en tryckt tidning innebär har det varit omöjligt att ge utrymme för dessa. Redak- tionen planerar i stället att under 2022 ge ut ett extranummer, enbart med fokus på de 25 åren, där såväl nationella som regionala texter på detta tema samlas. En stor del av dessa texter har tidigare varit publicerade, men vi hoppas att en samlad skrift, möjligen med ytterligare bildmaterial, kan vara av intresse.
Regionerna har på olika sätt erbjudit sina medlemmar olika aktiviteter. Sommarväder med värme har möjliggjort aktiviteter utom- hus, och de botaniska trädgårdarna i Uppsa- la och Lund har bjudit på uppskattade besök.
Medlemmarna har även på andra sätt kunnat träffas för efterlängtade fysiska möten. Fort- satt sker dock en del möten också digitalt och med pandemins utveckling lär det förbli ett stående inslag.
Slutligen bjuder detta nummer också på en filosofisk betraktelse och ett minnesord.
Redaktionen hoppas att detta samman- taget ska ge intressant och varierad läsning i juletiden. Vi önskar God Jul och Gott Nytt År!
Ann Valentin Kvist
Redaktören har ordet
Foto: Lars Kvist
Jag sitter och skriver i början av november. Nå- gon enstaka frostnatt har tagit bort de flesta av blommorna i min trädgård i Trollhättan, men i Göteborg, åtta mil söder ut, har det meteoro- logiskt sett ännu inte blivit höst! Det finns alltså fortfarande tid att plantera lite lökar för att få vackra rabatter till våren samtidigt som mörk- ret gör att jag börjar se fram emot advent och att få sätta upp ljusslingor i trädgården.
Jag har som vanligt samlat på mig tidnings- artiklar att ha som underlag när jag skall skriva min spalt. Eftersom temat för detta nummer av tidningen är geropsykologi så har det blivit den typen av artiklar som sparats.
Jag var inställd på att finna positiva artiklar och det var faktisk inte så svårt. Rubriken ”Vissa hjärnfunktioner blir bättre med åren” beskrev forskning från Georgetown University1 center, där man har testat och intervjuat personer i ål- dersspannet 58–98 år. Givetvis fann de att min- net blir sämre med åren, att tankebanorna blir långsammare och att reaktionsförmågan inte längre är vad den var i ungdomen men det finns undantag. Deras resultat visar att förmågan att ta hand om ny information och att fokusera på vad som är viktigt i en given situation faktiskt förbättras när vi blir äldre. Deras slutsatser är att förmågan till beslutsfattande och självkon- troll förbättras genom detta. Detta stämmer väl överens med studier som kom för några år sedan och där man utifrån olycksfall-/försäk- ringsärenden visade att åldersgruppen mellan 65 och 75 år är de bästa bilförarna så länge som det handlar om vanlig trafik och inte att vara racerförare. I en förlängning talar ju detta för att arbetsgrupper med blandade åldrar borde fungera bättre än de som enbart är samman- satta av personer i samma ålder.
En annan rubrik som fångade mitt intresse
1. Professor Michael T Ullman, publicerad bland annat i Nature Human Behavior
löd: ”Jobbet blir bättre med åldern”. I artikeln kan man läsa om en longitudinell studie2 som pågår vid Stockholms universitet. Studien visar att de som fyllt 60 år blir mer och mer nöjda med jobbet. De vittnar om mer flexibla arbeten, bättre villkor och mindre stress. En av förklaringarna man ser är att den som kan ta ut pension, eller delpension, har ett stärkt förhandlingsläge gentemot arbetsgivaren vad gäller arbetsuppgifter och arbetstider. ”Även om de uppskattar sina jobb så ser de till att skydda sig mot avigsidorna med att arbeta” är en sammanfattning som ges av resultaten så här långt i den här forskningsstudien.
Ovan nämnda forskning är exempel på hur man alltmer börjar se på gruppen 60+ på ett mer varierat sätt och på hur vi som är årsri- ka bidrar till samhället. Detta förstärktes när jag i sökandet efter forskaren Lawrence Sacco hamnade i en artikel i Läkartidningen där han tillsammans med två andra personer år 2020, alltså mitt under pandemin, skrivit en debatt- artikel. Jag citerar: ”Rekommendationen att alla äldre personer skall hålla sig hemma är ett uttryck för negativa stereotyper som utgår från att äldre är passiva, sårbara och bero-
2. TTELA den 11/9 2021 – Beskrivning av forskning bland annat ledd av Lawrence Lucca.
Från vår ordförande
Gunvor Bergquist Foto: Hans-Olof Lisper
ende av andra. Den riskerar att ytterligare be- gränsa personlig frihet och förstärka den socia- la, ekonomiska och politiska marginaliseringen.
Åtgärder för hur vi skyddar äldre från Covid-19 behöver utgå från hur vi kan främja ett aktivt, meningsfullt och tillfredsställande liv trots pan- demin. Bättre kunskap om äldres livsvillkor be- hövs alltså som grund för nya rekommendatio- ner”.
Med stigande ålder och ett längre perspektiv hamnar man ju då och då i känslorna ”nu igen/
intet nytt under solen/funkar det bättre denna gång?” Jag hamnade där då jag läste rubriken
”Magiska svampar och LSD – bot mot psykisk hälsa?3 Detta diskuterades en hel del då jag läste grundutbildningen i mitten av 1960-talet.
Substanserna var då och är fortfarande nar- kotikaklassade i Sverige och någon forskning blev så vitt jag vet ej aktuell då. I artikeln be- skriver man dock att man inom hälsoindustrin har retreats där man använder hallucinogena brygder med löfte om att det skall ge personlig och andlig utveckling. I artikeln framgår vidare att det nu också har startats forskning på bland annat Karolinska Institutet (KI), Stockholm. Där forskas kring psilocybin, som finns i den ganska vanliga svampen slätskivling, och dess even- tuella positiva effekter i behandlingen av de- pression. Man har i tidigare studier sett att det finns en effekt säger en av forskarna, Mikael Ti- ger, som är involverad i studien. För att se hur stor den är kommer man vid KI att göra studier där man jämför med placebo. Även i Lund på- går forskning men där med LSD på råttor. Kan vara spännande att följa forskningen och med tanke på de positiva effekterna av medicinsk cannabis vid smärttillstånd så kan man fundera på varför det inte blev något av ansatserna på 1960-talet?
Som vanligt avslutar jag med att för första gången i år skriva – GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!
Gunvor Bergquist
3. TTELA 26/10 2021
Tema Geropsykologi
År 2020 gav Mikael Rennemark tillsammans med kollegan Anna Bratt ut en lärobok med ti- teln ”Psykologiska perspektiv på åldrande och hälsa”. Boken behandlar de faktorer som, i ett livsloppsperspektiv, påverkar hur åldrandet tar form med avseende på hälsa och välmående.
Den baserades huvudsakligen på författarnas forskning, men belyser också ämnet utifrån andra aktuella studier inom närliggande områ- den.
Syftet med boken är att belysa hur psykolo- giska faktorer under livsloppet påverkar hur vi möter vårt åldrande generellt, och med fokus på hälsa och välmående. Med hjälp av forsk- ningsresultaten visas till exempel hur hälsobe- teende som personlighetsdrag är kopplade till olikheter i hur vårt åldrande tar form. I andra kapitel visas hur stress, livshändelser och hur vi möter svårigheter under livet påverkar oss.
Nedanstående text tar sin utgångspunkt i bok- en.
Har de äldres situation i samhället föränd- rats? Är äldre människor annorlunda nu än förr, har de andra behov och andra önskemål gällan- de livsvillkor och livsinnehåll? I massmedia kan vi läsa om forskningsresultat under rubriker som ”70 är det nya 50”, där vi alltså påstås vara betydligt yngre än tidigare generationer vid en viss kronologisk ålder. Föreställningen grundar sig på forskning som påvisat betydande förbätt- ringar i fråga om hälsa och funktionell förmåga.
Pensionsåldern är idag flexibel, den har ut- vecklats från att under 1970-talet vara 65 år till att 2024 planeras vara valfri mellan 64 och 69 år. Medellivslängden har ökat kontinuerligt, från att i början av 1900-talet vara omkring 60 år till att nu vara omkring 83 år. Livslängd och hälsa har samtidigt blivit mer spridd mellan oli-
Att åldras på 2000-talet
ka grupper i samhället, med utbildning som den mest åtskiljande faktorn, dvs ju högre ut- bildning desto bättre hälsa och ju längre lev- nad. Därmed inte sagt att högre utbildningsni- vå i sig medför bättre hälsa, men den för med sig livsvillkor och livsstilsfaktorer som är gynn- samma. Såväl utbildningsnivå som hälsa och livslängd är idag geografiskt mer ojämnt för- delad än tidigare och är på landsbygden och framför allt i glesbygd lägre, medan den är som högst i de större städernas mest välbär- gade områden. När vi
talar om medelvärden i form av utbildning, hälsa och livslängd ska vi alltså komma ihåg att spridningen om- kring en sådan siffra är stor. Samtidigt har andelen äldre i be- folkningen ökat. Idag är ca 20% över 65 år och drygt 5 procent är över 80. Andelen som är över 80 ökar i snabb takt och i den åldersgruppen finns flest personer med kognitiva, såväl som fy- siska funktionshinder
och kroniska sjukdomar. Sammantaget ställer dessa samhällstrender nya krav på samhällets institutioner såväl som på äldreforskningen, i form av utveckling av effektiva metoder och strategier, dels för att möta behoven och kra- ven från en alltmer kapabel äldre befolkning i den så kallade tredje åldern mellan 65 och 75 år och dels från en växande andel äldre - äldre, med betydande behov av vård- och om- sorgsinsatser.
Några reflexioner man kan göra om denna utveckling är dels att det är svårt att uttala sig generellt om äldre eftersom begreppet rym-
Mikael Rennemark Foto: Linnéuniversitetets hemsida
mer så olika ålderskategorier, dels att det även inom varje ålderskategori ryms så stora olik- heter i hälsa och livsbetingelser. En 65-årings livsperspektiv är knappast jämförbart med hur en 90-åring ser på livet och uttrycket huruvi- da 70 är det nya 50 förtjänar att ifrågasättas.
Skillnader mellan en 70-åring en 50-åring förr eller nu, inom nästan alla andra aspekter av livet än de renodlat fysiska, t ex gällande livs- erfarenheter, livsmål och syn på både livet och döden förbigås genom ett sådant påstående, vilket ger en förenklad och missvisande bild vad åldrande väsentli- gen handlar om.
I Sverige pågår flera stora forskningsprojekt med fokus på åldran- de, hälsa och livslängd.
Den samlade kompe- tensen inom området är stor och innefattar såväl sociologisk- som psykologisk forskning;
Gerontologi, Folkhäl- sovetenskap, Epide- miologi och Geriatrik.
Forskningen täcker många olika aspekter av åldrandet. Några stora frågor som studeras gäller sjuklighet till exempel demens och kognitiva problem samt fragility (skörhet). Inom de sociala och bete- endevetenskapliga områdena är frågor om samhällets digitalisering och dess inverkan på de äldre samt om ålderism dvs fördomar och stereotypa föreställningar som utgår från en människas ålder aktuella. Jag ska här utveck- la betydelsen av samhällets digitalisering för den äldre befolkningen lite närmare, vilket också föranleder några reflektioner om ålde- rism som ibland ger sig till känna när äldre personer möter det digitala samhället.
Vad betyder samhällets digitalisering för de äldre?
Samhället har genomgått omvälvande för- ändringar under 2000-talet då den digitala tekniken snabbt har utvecklats. Denna föränd- ringsprocess har lett till att allt fler har fått till- gång till såväl digitala verktyg som förmåga att använda sig av de möjligheter som tekniken er- bjuder. Många samhällsinstitutioner har över- gått till att sköta sina kontakter med allmänhet- en digitalt, till exempel förmedlas hälso- och sjukvård alltmer via internet liksom bankären- den. Enkla samhällsfunktio-
ner som att köpa tågbiljetter eller boka semesterresor och biljetter till kultur- och nöje- sarrangemang är andra ex- empel. De som står utanför den digitala världen riskerar därmed att stängas ute från väsentliga samhällsfunk- tioner och de äldre är den grupp som i störst utsträck- ning är i den situationen.
Enligt en undersökning som genomförts av Stiftelsen för Internetinfrastruktur använ- de i stort sett alla svenskar i
åldern 12 till 65 år internet. Efter 65 års ålder minskade andelen användare något, för att ef- ter 75 år vara nere på 58%. I den gruppen hade endast 38% en smartphone och ser man till hur ofta internet används så var det bara en fjärde- del av dem som är 75 år och äldre som gjorde detta dagligen. Det vanligaste användningsom- rådet var enligt rapporten bankärenden men även användande av YouTube och Facebook var relativt vanligt. Följer man utvecklingen från 2010 till 2018 ökade andelen äldre som använder internet. År 2010 var det till exempel endast 23% av gruppen 75 och äldre som över huvud taget använde eller hade använt inter- net. Allt eftersom nya generationer, som växer
upp i det digitala samhället, blir äldre, kommer säkert den grupp som av olika skäl står utanför att bli mindre, även om den aldrig kommer att för- svinna helt.
Vad betyder då detta digitala utanförskap och vilka konsekvenser får det för de äldre? I ett sam- hällsperspektiv finns det ett jämlikhetsproblem.
Hälso- och sjukvården ska till exempel vara till- gänglig för alla. Det ligger också i samhällets in- tresse att deltagande i samhälls- och kulturliv ska vara tillgängligt för alla. Dessa intressen missgyn- nas, när äldre som inte är uppkopplade på inter- net eller inte har förmåga el- ler vilja att använda digitala redskap inte kan boka tider, köpa biljetter, betala parke- ringsavgifter och liknande.
Ett sådant utanförskap för också med sig en form av ålderism när äldre personer som inte vill eller kan hante- ra smartphones, biljettauto- mater med digitala displayer och andra digitala verktyg ses som mindre vetande el- ler allmänt oförmögna, i de yngre eller mer tekniskt ini- tierades ögon. Eftersom dug- lighet och framgång är viktiga ideal i vår kultur leder det digitala utanförskapet i förlängningen också till förakt och nedvärdering.
Problemen med samhällets digitalisering är således betydande. Parallellt med problemen er- bjuder tekniken stora möjligheter, även för den åldrande befolkningen. Genom internet får man tillgång till nyhetsmedier och kan följa samhälls- debatten, googla och läsa böcker. Avstånd till anhöriga har i vissa avseenden minskat, då man kan prata med varandra och se varandra via olika tekniska lösningar. Många äldre som är aktiva på Facebook uppger att de är det främst för att ha kontakt med barn och barnbarn.
Digitalt BankID Foto: Lars Ahlin
I en debattartikel i Svenska Dagbladet i juli 2019 hävdade nationalekonomen Stefan Fölster, med hän- visning dels till egna beräkningar, dels till Institutet för Framtidsstudier, att kostnaderna för äldrevården kan minskas med en tredjedel per äldre person ge- nom digitalisering av sjukvården. Fölster exemplifie- rar med att man vid Banner Health i Phoenix halverat antalet sjukhusbesök bland äldre genom att erbjuda kroniskt sjuka digital direktkontakt med sjukhuset och bevakning av olika mätvärden som larmar om något akut tillstöter. Liknande resultat har enligt Föl- ster uppnåtts i Sverige. Andra exempel på möjliga åt- gärder är enligt Fölster att erbjuda videosamtal med läkare, internetbaserad terapi och liknande.
En aspekt som hittills berörts i relativt ringa omfatt- ning när beräkningar av kostnadsvinster genom digi- talisering presenteras är vad förändringarna innebär i social och psykologisk mening. Internetkontakt med läkare, självbetjäning vid inköp av buss- och tågbiljet- ter, självscanning av varor när man handlar, innebär ju att antalet kontakter med människor i hög grad ra- tionaliseras bort, då det är just den rationaliseringen som väsentligen skapar besparingar. Det kan tyckas betydelselöst att gå miste om den här typen av ytligt samspel med andra, men vi ska då väga in att många äldre lever i ensamhushåll då make eller maka avlidit och att ofrivillig ensamhet tenderar att föra med sig både fysisk och psykisk ohälsa. En liten ordväxling i snabbköpskassan eller när man stiger på en buss kan vara den enda kommunikationen man har med en annan människa på flera dagar. Att många äldre är osäkra inför den digitala tekniken är ett annat skäl till att det för dessa kan det vara värdefullt att kunna uträtta ett ärende som kräver digital hantering med stöd av en annan människa.
En positiv utveckling när det gäller äldre och IT som också bör nämnas, är att flera kommuner bedri- ver verksamheter som syftar till att hjälpa och stödja äldre i sin kontakt med den digitaliserade världen. I Karlskrona kommun bedrivs till exempel Digidel Cen- ter, där en lokal i anslutning till ett bibliotek är ut- rustat med datorer och bemannat med personal som
hjälper till med tekniskt stöd. Där kan äldre perso- ner få hjälp med utskrifter, att skaffa digitalt bank- id, hantera appar och mycket annat. Verksamheten är en del av ett nationellt nätverk (https://digidel.se) med bibliotek som arbetar för att minska det så kall- lade digitala utanförskapet.
Forskningsprojekt pågår också för att pröva och utveckla den digitala teknikens tillgänglighet och an- vändbarhet för äldre. Vid Blekinge Tekniska Högskola (BTH) bedrivs till exempel forskning inom vad som benämns Geronteknik. Där pågår bland annat projek- tet SNAC-IT som utvecklar ett nytt tvärvetenskapligt forskningsområde med syfte att bidra till förbättring- ar för de äldre i övergången till ett alltmer digitalt samhälle. Forskningen är inriktad på att öka kunska- pen om de effekter digitaliseringen får för de äldre i samhället och att utveckla hälso- och välfärdsteknik som kan förbättra såväl delaktighet som trygghet och oberoende för de äldre. Inom projektet utveck- las också instrument för att mäta effekter av sådana innovationer.
Mikael Rennemark
Mikael Rennemark är professor i psykologi vid Linnéuni- versitetet och ingår i ledningsgruppen för det nationella forskningsprojektet the Swedish National study on Ageing and Care (SNAC). Forskningen är främst inriktad på psyko- logiska faktorers betydelse för hälsa och välmående under åldrandet.
Referenser
Ekholm, A., Nilsson F., Riggare, S, Markovic, D., Wetter, E., &
Wahlgren, J. m.fl. Bortom IT – om hälsa i en digital tid. Institu- tet för framtidsstudier. Forskningsrapport 2016/2. Stockholm.
Järbrink, K, Rubinstein, B. & Althoff, K. (2012). Socioekonomins betydelse för hälsa och vårdutnyttjande i en segregerad stor- stad. Socialmedicinsk Tidskrift, 3, 280-288.
Marmot, M. (2015). The Health Gap: The challenge of an une- qual world. Bloomsbury. ISBN 9781408857991
SCB (2018). Sveriges framtida befolkning 2018 – 2020. Demo- grafiska rapporter. 2018:1.
Wilkinson, R & Picket K. (2011). Jämlikhetsanden. ISBN 9789185703791
Wilkinson, R. & Picket, K. (2018). Den inre ojämlikheten: hur mer jämlika samhällen minskar stress, förbättrar hälsan och ökar allas välbefinnande. ISBN 9789188729163
Sigurd föddes i Gävle år 1916. Han utbildade sig till kemiingenjör och senare till revisor. Han gifte sig och fick en son 1938, men blev lämnad ensam med sonen. Så småningom träffade han Gerd och gifte sig med henne 1946 och fick två döttrar. De levde i Järfälla utanför Stockholm.
Efter Gerds död 2016, flyttade han 2018 till ett äldreboende där han dog 2020 av en infektion.
Hans stora intressen genom livet var schack, musik och sång och även sport och han var mycket släktkär.
Successful aging började beskrivas på 1970-talet, när man insåg att många i mycket hög ålder, (över 95 år) faktiskt mådde mycket bra psykologiskt sett trots fysiska krämpor. Fak- torer som påverkat var att man hade selekterat tidigt i livet, optimerat sina förmågor och hela tiden kompenserat när förluster inträffade.
Dessutom har man haft tydliga mål med vad man velat i livet och strävat mot dessa mål.
Sigurd, 104 år
– Några reflektioner över ett framgångsrikt åldrande, brist på normering av psykologiska test för gamla och ”Farmareflickan”
När det gäller Sigurd var han en lugn mål- medveten man, som visste vad han ville och jobbade mot det. När han inte längre trivdes som ingenjör utbildade han sig på kvällarna till revisor. Han fortsatte sedan att arbeta och hade sina sista kunder fram till omkring 80-års åldern. Han älskade djur och natur och fort- satte påta i jorden tills han var över 100 år. I
juli 2016 föll han och skadade sitt knä så svårt att han blev opererad. Han fick veta att han aldrig mer skulle kunna gå, MEN det var inte Sigurds tanke. Han tränade och tränade och efter 2 månader gick han själv med rullator.
En av många saker som bekymrar mig myck- et med åldrandet är bristen på normerade test för riktigt gamla personer. Sigurd genomgick en demensutredning när han var 97 år och fick då diagnosen måttlig demens. Som åtgärd fick han social dagverksamhet. Där lärde han personalen spela schack och fick nya vänner
Sigurd 25 år
Tema Geropsykologi
Sigurd 100 år
och blev oerhört omtyckt och uppskattad.
Efter hustruns död var det planerat att han skulle komma till ett demensboende eftersom han hade diagnos. Döttrarna förhindrade det- ta och han kom i stället till ett äldreboende.
Han stortrivdes där och personalen förundra- de sig över att ”han kunde vara dement”. Han lärde sig nya saker och var hela tiden engage- rad i verksamheten. Troligast hade han bara kognitiv svikt.
Personligen tycker jag att det inte är etiskt att sätta diagnoser när det inte går att jämföra med personer i samma ålder. Vad som också var fallet med Sigurd var att han hörde illa och även såg ganska illa. Han var också mycket noggrann, nästan pedant och långsam. Om man inte gör en kompletterande kvalitativ be- dömning ”fäller” man nog många helt fel. Jag kände Sigurd personligen i 50 år, ena dottern är dessutom min väninna, och jag bedöm- de honom inte som demenssjuk. Kognitivt sviktad, ja, och dessutom efter hustruns död starkt sörjande, men absolut inte deprimerad som man ansåg, utan med en stark sorg efter en älskad maka.
Var kommer då ”Farmareflickan” in? Sigurd var genom hela sitt liv en älskare av sång och musik. Just sången "Farmareflickan" var hans älsklingssång och han sjöng den på alla fester och tillställningar där sång förekom. Jag minns den från när dottern gifte sig 2010 och från hans 95-års fest och inte minst 100-års festen.
Han älskade fester och tillställningar där så många som möjligt av hans släktingar kunde närvara. Hans stora kärlek till släkt, vänner, djur och barn tillsammans med sång och mu- sik var nog bidragande till att han blev så gam- mal och så alert.
Här följer nu några slutrader om att åldras.
Jag tänker att det är lika svårt att åldras som att bli vuxen, men framtiden är litet längre när man är tonåring. Jag har varit med i Geropsyko- logernas förening i många år, varit ordförande i tolv år och är nu kassör, vilket gör att jag in- ser att det ligger ett stort arbete i att förändra attityder och värderingar gällande äldre i sam- hället. Vi möts av ålderism, inte minst tydligt under Corona-pandemin. Vi möter negativa attityder och fördomar, många förluster på alla områden och få förebilder. Det är därför ett pri- vilegium för mig att jag fått lära känna många riktigt gamla, vilka fortfarande är aktiva inom många områden och som mår psykologiskt sett bra. De är mina förebilder för att jag själv ser fram emot att bli riktigt gammal.
Birgitta Ingridsdotter, bara 73 år.
Birgitta Ingridsdotter är socionom och psykolog. Hon har arbetat med handledning inom äldreomsorg, kri- minalvård och handikappomsorg, utbildning av sam- ma personal i bemötande och personalfrågor, gjort demensutredningar och haft anhörigsamtal. Hon har också varit ordförande i Sveriges Geropsykologers för- ening och har författat skriften "Att vara anhörig vid de- menssjukdom", som finns på hennes hemsida https://
birgitta-ingridsdotter.webnode.se/
Vilka är vi?
Många av oss seniorer reagerade i början av pandemin, när myndigheterna pratade om oss - och inte med oss. Man sa ” Vi måste skydda våra äldre” - vi blev objekt i stället för intera- gerande subjekt, dvs från Viktig till Värdelös i direktsänd TV.
Anna Hartman tog initiativet till kontakt och att ”Äldreupproret” startade. Så småningom blev vi fler och i kärntruppen är vi nu sex per- soner med massor av erfarenhet och drivkraft.
Vi har hittills skrivit remissvar, debattarti- kel, gjort ett upprop och startat en Facebook- grupp med syfte att bilda opinion, idag med 1126 medlemmar. Efter förfrågan från Fonden för Mänskliga Rättigheter deltog vi i parallell- rapporten angående FN´s konvention om ESK (ekonomiska, sociala och kulturella rättighe- ter). I samband med detta har vi deltagit i ett seminarium på årets Bok- och Biblioteksmässa i Göteborg.
Äldreupproret
Vad driver oss?
Oro
Vi och många med oss är mycket oroade över synen på äldre och rapporter om tillståndet inom äldreomsorgen, något som bland annat Coronakommissionens första rapport visade på. De allvarliga bristerna var kända för många sedan länge men under pandemin blev alla brister mycket synliga och tydliga.
Den psykiska ohälsan ökar såväl bland gam- la som unga.
Det blir mer och mer uppenbart att Mänsk- liga Rättigheter för äldre medborgare och per- soner som bor i vårt land, inte tillämpas.
Tusentals barn och ungdomar har mist vik- tiga vuxna såsom föräldrar, far- och morför- äldrar med flera under de sista två åren på grund av alltför stora brister vad gäller skydds- utrustning för personal, ordination av palliativ vård i stället för covidvård för gamla/demen- ta. Dessutom bidrog även alltför sena beslut kring testning och smittspårning till att Sverige har markant stora dödstal jämfört med våra nordiska grannländer.
Skam
Coronapandemin har avslöjat häpnadsväck- ande stora brister inom äldreomsorgen och äldrevården i vårt land. Man skäms!
Chansen att få flytta till ett tryggt äldrebo- ende när man själv eller närstående till slut inser att man behöver och vill är alldeles för liten. Risken att man hinner dö innan pappers- kvarnarna malt färdigt är alldeles för stor. En skam för ett välfärdsland som vårt.
Enligt Word Value Survey, undersökningen som mäter värderingar i alla länder, är synen på äldre i Sverige den näst sämsta i världen det vill säga äldre i Sverige har mycket låg sta- tus.
Tema Geropsykologi
”Inget stillasittande här. Nu räcker det!”
Typiska kvinnovärldar som äldreomsorg och äldrevård har fortfarande alltför låg prio- ritet vad gäller arbetsmiljö, lönesättning och innehåll, jämfört med manliga arbetsfält på jämförbar nivå. Detta drabbar hårt de äldre, som är föremål för denna omsorg.
Hopp
Vi tror och hoppas på att en bred stark opini- on kring dessa frågor kan bidra till utveckling och förändring. Vi vill att äldrefrågorna, synen på äldre och äldreomsorgen blir tunga frågor inför valet i september 2022. Vi hoppas kun- na ruska om i de politiska partierna, så att fler prioriterade och viktiga beslut för förbättring inom Äldrevård, Äldreomsorg och rejält mins- kad Åldersdiskriminering fattas snarast.
Vår förhoppning är att det kommer bli en mer jämn åldersfördelning i Riksdag, Region- och Kommunledningar framöver. Vi är redan 2,5 miljoner invånare i vårt land som är 65+.
Som läget ser ut nu representeras vi bara till 2,5 % i Riksdagen.
Det vi klagar på
Organisation/styrmedel
Vi tycker att det ska göras en helt ny utred- ning, en SOU, om hela äldreomsorgen, med tvingande inriktning. Frågorna om huvudman- naskap måste utredas. Skall till exempel äldre- omsorgen förstatligas? Eller skall det fortsatt finnas ett delat ansvar mellan regioner och kommuner? Det blir inget hållbart samhälle/
land, om alla regioner och kommuner ska hit- ta egna lösningar och uppfinna hjulet gång på gång kring viktiga avgörande frågor, speciellt inte i krissammanhang.
Vi tycker att äldreomsorgen ska flyttas bort från Socialtjänsten.
Antalet äldreboenden är alldeles för litet totalt sett i landet och det finns alldeles för få alternativ. Många hinner dö innan bistånds-
ansökan till slut är utredd och beviljad. Alldeles för många får avslag.
Ansvarsområdena för sjuksköterskor/che- fer inom Äldreomsorg är för stora och svåra att överblicka. En jämförelse med vår nordiska granne Finland förtydligar detta.
Utbildning
Utbildningen inom vård- och omsorg är inte likvärdig över landet. Det ska finnas krav på ut- bildning, möjlighet till vidareutbildning, samt krav på språkkunskaper. Det förutsätter bättre lönesättning.
På pappret finns en kravmärkt Nationell yr- kestitel, men i praktiken tycks det inte funge- ra. Varje kommun kan bestämma det specifika innehållet, vilket försvårar ett nationellt per- spektiv.
Personal och bemanning
Läkartillgången inom äldrevård och äldreom- sorg är otillräcklig.
Det finns för få läkare med specialistkompe- tens i geriatrik (och dess farmakologi). Detta framkom tydligt under pandemin, då symtom på Corona hos äldre dementa ibland inte diag- nosticerades rätt utan ledde till felaktiga beslut om palliativ vård.
Det behövs mer personal både på boenden och i hemtjänsten.
Vad vill vi
• Att vi blir många som diskuterar och väcker opinion kring välfärd, omsorg och ålders- diskriminering inför valet.
• Att frågor kring äldreomsorg, äldrevård blir viktiga frågor i valdebatten
• Att en ny Äldreomsorgslag också blir en rät- tighetslag.
• Att mänskliga rättigheter för äldre förtydli- gas och lyfts fram.
• Att LSS ska gälla även för dem som är äldre än 65 år.
• Att kvinnor över 74 år screenas för mammo- grafi i alla regioner.
• Att fler insatser görs för att motverka ök- ningen av psykisk ohälsa i vårt land, såväl för äldre som yngre.
• Att fler och flera alternativa boendeformer utformas för äldre, så att god livskvalité kan fortsätta till livets slut.
• Att Sverige inte längre ska utmärka sig i Värl- den vad gäller utbredd åldersdiskrimine- ring!
För Äldreupproret*
Lilian Eriksson
Anna Hartman
Kristina Kindblom
Rosie Rothstein
Ann-Katrin Sundman
Ulla Tydén
Medlemmarna i Äldreupproret representerar yr- kesmässig kompetens inom socialvård, äldrevård, privatsektor, psykologi, utbildning och politik.
Ann-Katrin Sundman Anna Hartman Kristina Kindblom
Rosie Rothstein Ulla Tydén
Lilian Eriksson
Sidan 14 - SeniorPsykologen nr 4 år 2021
vi få svar på om en intervention ger förväntad effekt men inte hur och varför. För att få infor- mation som kan ge svar på dessa frågor så görs studier med hjärnavbildning vid UFBI. Jag refere- rar inte dessa studier men sammanfattningsvis visar resultaten på att upprepad testning påver- kar viktiga minnesområden i hjärnan.
Carina Folkesson
Program vårterminen 2022
Programgruppen har gjort en preliminär plane- ring för vårterminen. Vi fortsätter att träffas för- sta fredagen i varje månad klockan 13.00 - för- utsatt att den dagen inte ligger i anslutning till helgdag. Vi varvar seminarier kring psykologisk forskning med sociala aktiviteter. Om vi inte får någon ny våg av Corona så planerar vi för se- minarier på Institutionen för Psykologi, Umeå universitet (UmU) och lunchmöten på Kaféet i Västerbottens museum på Gammlia-området i Umeå. På museet kan vi också se olika utställ- ningar, dela upplevelser och erfarenheter.
Vi hoppas också kunna erbjuda medlemmar utanför Umeå möjlighet att ta del av seminarier- na via Zoom.
Den 4/2. Institutionen för psykologi, Bete- endevetarhuset, UmU. Seminarium med Eva Magnusson. ”Fångar i biologin? Kvinnor och mentalvård i historisk belysning”.
Den 4/3. Lunchmöte på Västerbottens muse- um. Carina Folkesson berättar om sitt volontär- arbete som instruktör i Första hjälpen till psykisk hälsa.
Den 1/4. Institutionen för psykologi, Beteen- devetarhuset, UmU. Seminarium med Andre- as Stenling. ”Fysisk aktivitet, stillasittande och mental hälsa över livsloppet”
Den 4/5. Lunchmöte på Västerbottens muse- um.
Den 3/6. Gör vi en utflykt med konst- eller na- turtema.
Välkomna önskar programgruppen,
Carina Folkesson, Eva Magnusson och Kerstin Cajander
rsalong. Vi satt nära scenen och upplevelsen av den dramatiska föreställningen, blev därför extra stark.
Efter föreställningen gick de flesta av oss till en spansk restaurang, där vi åt gott och pratade
Region Umeå Region Umeå
Höstterminen 2021
Programgruppen har professor emerita Eva Magnussons goda kontakter att tacka för att vi kan fortsätta vårt tema med psykologisk forsk- ning vid Umeå universitet. Det lilla formatet via Zoom har medgivit utbyte och dialog mellan oss seniorer och våra yngre kollegor som forskar.
Det känns också roligt att kunna erbjuda med- lemmar från andra län i vår stora region möjlig- het att delta, exempelvis deltog en av våra med- lemmar från Kalix vid oktobermötet.
Vid Zoommötet den 1 oktober föreläste Sara Stillesjö f.n. postdoc vid tillämpad utbildningsve- tenskap och ansluten till Umeå center for Func- tional Brain Imaging (UFBI). Ämnet var ”Den lärande hjärnan - varför testbaserat lärande stärker inlärning och minne”.
Vad är då testbaserat lärande? Jo i stället för att läsa om det stycke du ska lära flera gånger, så innebär testbaserat lärande att stanna upp och testa dina kunskaper genom att ställa frågor
och försöka svara utan att se svaret och sedan kollar forskningsperso- nen och får feedback om det blev rätt eller inte. Sara redovisade en mängd undersökningar som alla visade på positiva resultat av test- baserat lärande. Den gynnsamma effekten av upprepad testning är robust och sig- nifikant bättre än upprepad inläsning och detta oavsett kognitiv nivå eller ålder. För oss som ar- betat inom särskolan eller med personer med förvärvad hjärnskada var det särskilt intressant att resultaten visar att upprepad testning gynnar svagare elever lika mycket som högpresterande elever. Men förstås också en insikt för oss som äldre att det spelar roll hur vi lär oss. Upprepad testning innebär att vi plockar fram minnen vil- ket är gynnsamt för långtidsminnet.
Med beteende och observationsstudier kan
Från regionerna
Region Uppsala Region Uppsala
Promenad i Botan den 8 september 2021
Vi hade tänkt starta vårterminen med en se- geltur i Hans-Olof Lispers segelbåt. Tyvärr ställ- des detta in på grund av vädret. Ett nytt datum bestämdes i våras. Då vi ändå ville träffas efter sommaren bestämde vi återigen ett besök i Bo- tan för att vandra runt och titta på blommor och prata. En fikastund med samtal ingick ock- så. Botan hade fortfarande gott om blommor som blommade.
Det var ett tiotal personer som kom. Vi var glada över att återses efter sommaren och sam- talen var livliga. Vi pratade om hur vi hade haft det sedan sist. Vi pratade även om höstpro- grammet och speciellt om den teaterföreställ- ningen som var inplanerad i slutet oktober. Det Teaterbesök den 28 oktober 2021. Det visade att alla var intresserade av att gå dit.
Foton: Hans-Olof Lisper
Teaterbesök den 28 oktober 2021
Vi gick på föreställningen ”Teaterterapin: Fadren”. Det är en lös tolkning av August Strindbergs Fadren och gjord av dramatikern och regissören Emma Rosvall. Handlingen är att ett ungt par - Anne och Henrik - står inför en stor förändring. De ska bli föräldrar men relationen krisar och de söker hjälp av en terapeut. Tera- peuten låter dem spela upp scener ur Strindbergs Fadren iklädda tidstypiska kläder. De spelar rollerna som
Vi fick uppleva en dramatisk terapisession, där paret går igenom många känslor. Redan från början fanns en stark laddning mellan dem. Vid minsta kritik från den ena parten går den andra i klinch. Te- rapeuten är en mycket bestämmande och dramatisk ”demonterapeut” som styr och ställer med sina patienter, ändock med medkänsla. Genom reciterandet av Fadren ibland med omkastade roller, får det unga paret till slut insikter och kan närma sig varandra.
Vi satt vid små bord i en liten teatersalong. Vi satt nära scenen och upplevelsen av den dramatiska föreställningen, blev därför extra stark.
Efter föreställningen gick de flesta av oss till en spansk restaurang, där vi åt gott och pratade om föreställningen. Det var en lyckad kväll i gott sällskap.
För programgruppen,
Gunilla Eriksson
Region lUnd Region lUnd
Seniorpsykologernas medlemsmöte den 8 september 2021
Vad är väl härligare än att grunda smaklökarna på Kulturens restaurang med en mysig fiskrätt, därefter vandra mätt och belåten till Botaniska trädgården i Lund, småpratandes med trevliga kollegor. Där fram- me mötte oss en kunnig guide, som berättade enga- gerat och charmigt om allt från magra stenpartier till spännande trädsorter med historisk förankring. Nu fick vi höra om trädgårdens historia, om den kände Jacob Georg Agardh och hans engagemang, detta att få fram en fin botanisk trädgård.
Redan på 1700-talet togs de första initiativen till det som gladde oss även denna solskensdag på 2000-ta- let. Så gick vi runt i den vackra parken och lärde oss en mängd fakta om växter och allehanda växtsätt.
Kunskapen bara ”skramlade in”, som någon så ut-
trycksfullt skulle benämna situationen. Inte visste vi exempelvis, att det fanns så många olika varianter av kastanjer, när vi stod under ett jätteträd med spetsiga blad. Då hjälpte det föga att vi kunde formen på den vanliga hästkastanjens blad.
Inte visste vi heller att den modernaste blomman i parken var… ja just det… maskrosen! Guiden be- rättade entusiasmerat om denna lilla gula blomma, stundtals av oss hatade lilla ogräs, med sin fantas- tiska uppbyggnad och otroliga funktionalitet. Då tänkte vi nog, vi psykologer, osökt på begreppet
”maskrosbarn”. Kanske inte så konstigt med denna jämförelse, med tanke på växtkraft och livsstyrka. En stilla förundran fick vi nog av ett magert stenparti,
just precis det som vi kan känna igen från våra egna trädgårdar i torr sommartid, men kanske också som en föraning om vår egen ”torrhet”, i form av ålder- domens krämpor; allt detta som fick oss att nicka psykologiskt medkännande med den torra rabatten.
Snart landade vi vid guidningens höjdpunkt, näm- ligen vid ett träd med namnet Gingko biloba. Visst kände vi till att detta var ett ovanligt och intressant tempelträd från Kina, men inte anade vi att det fanns både han- och honträd! Återigen förbluffades vi av guidens stora kunskap. Då tog jag själv en chans, det vill säga att fråga om just giftigheten i att äta blad från Gingko biloba. ”Jo, hemma hos oss har gubbar- na (i föreningen Gubbdagis) en stilla undran, när de står nedanför vårt eget Gingko biloba träd, huruvida många blad som skulle behövas för att piggna till lite grann?” Guiden varnade på det bestämdaste, vil- ket nu har framförts vid Gubbdagis fredagskaffe. Så slutade vår trevliga vandring i Lundens lustgård. Vi tackade vår kunniga guide för en trevlig rundvand- ring och vår förträffliga programgrupp denna dag under ledning av Birger Persson, för ett fint och läro- rikt utflyktsmål.
Lotta Linge
Lunchträff
I början av oktober träffades med- lemmarna i Lunda regionen på res- taurang IHSIRI för att äta tillsam- mans och fritt kunna låta tankar och idéer mötas.
Det blev en härlig lunch där det spånades fritt kring önskemål på innehåll för fortsatta träffar.
Innehåll som kom upp var att se en film tillsam- mans med en psykoanalytiker och därefter ha en dis- kussion. Gudrun Olsson: "I metaforernas landskap", en intervju som går att se på Youtube och som skulle kunna användas som underlag för fortsatt diskus- sion. Åldrandet - Hur förhåller vi oss till det? Utifrån en artikel i SvD skriven av Karin Thunberg.
Även att kunna bjuda in en begravningsentrepre- nör för att tillsammans fundera över de ändrade be- gravningsvanorna. Vad beror det på att många inte har tid att gå på begravningar? Flyr vi döden eller är det inte viktigt längre att ta avsked? Ett brett spek- trum av önskemål som synes och mycket intressanta ämnen. Denna dag lyste dessutom solen över Lund.
Botaniska trädgården, Lund Foton: Lotta Linge
Foto: Ann Valentin Kvist
På köksbordet ett oöppnat brev. Avsändare:
Centrallaboratoriet, Regionsjukhuset i Väster- ås. Mottagare är den förtidspensionerade folk- skolläraren Lars Lennart Westin. Efter skilsmäs- san bor han ensam på ett torp, sysselsatt med biodling. Han har haft ont, varit på undersök- ning, och i kuvertet finns svaret. Öppna eller inte öppna? Om han inte öppnar kan han fort- sätta hoppas att smärtorna är något harmlöst, i varje fall inte tecken på allvarlig sjukdom. Vi möter Westin i Lars Gus-
tafssons roman från 1976,
"En biodlares död".
Brevet får ligga kvar oöppnat. Westin funde- rar. Sedan bestämmer han sig för att inte öppna det.
Han går ut och hämtar ved. Och använder bre- vet för att tända i spisen.
I fortsättningen får vi följa Westin genom de upphit- tade dagboksanteckning- arna. Funderingar över livet, noteringar om den
”vitglödande smärtan”
som kommer i vågor. Stunderna av smärtfrihet kallar han ”paradiset”. Den sista anteckningen:
”Ambulansen hämtar klocka fyra.”
Söka sanningen? Vilja veta? Avstå från att veta? Sanning som befrielse eller plåga?
Hos psykologen söker klienten, konfidenten, patienten klarhet och kunskap. Vem är jag? Hur blev jag den jag är? Vågar jag titta djupt ner i mig själv? Hur skall jag gå vidare? Vad skall jag välja? Psykologin vill skapa vetande. Vara ve- tenskapande.
”Sanning” är ett svårfångat begrepp. Halt
Att vilja veta – eller inte
och undanglidande som tvålen i badkaret. Ett påstående är sant om det stämmer överens med verkligheten, ansåg Aristoteles. Evidens alltså. Men hur sann är den ”sanna” berättel- se om min tidiga barndom, som jag överläm- nar till terapeuten, fyrtio år senare. Den sub- jektiva sanningens problematik. Och vi har de absoluta sanningsanspråken i form av religiös tro. Gud finns. Men också motsatsen, hos den kompromisslöse ateisten. Gud finns inte.
Olika konstformer brottas med frågan om sanning och vetande.
Konsten kan ge mer kött och blod åt de stora livs- frågorna än akademisk fackprosa. Gestaltning- ar görs inom skönlitte- ratur, poesi, film, musik.
I romanens form får vi följa biodlare Westin.
Hundra år tidigare skrev nationalskalden Strind- berg "En dåres försvars- tal". Den ene huvudper- sonen, Axel, drivs till perioder av galenskap i sitt sanningssökande. Vad gäller saken? Jo, har hustrun Maria varit otrogen eller inte? Är Axel far till barnen? Fjorton år av äktenskaplig berg- och dalbana anses skildra Strindbergs liv med första hustrun, Siri von Essen. Jakten på sanning, och den hotade manliga hedern, förvandlas till paranoia, dårskap och psykisk misshandel.
Bör sanningen ibland förtigas, i kärlekens namn? Den kinesisk-amerikanska filmen "The Farewell" (2019) uppges vara baserad på en
”sann lögn”. Gamla farmor i Kina har fått diag-
Birger Persson Foto: Elsa von Friesen
Inskickat
nosen lungcancer, och kommer snart att dö.
Men – i enlighet med kinesisk familjetradition hålls detta hemligt för patienten. Röntgenbil- dens fläckar beskrivs som ”ofarliga skuggor”.
Bara de närmaste släktingarna vet sanningen.
Och de håller tyst.
”Det är inte cancern som dödar, utan räds- lan när man fått diagnosen”, säger den kine- siske läkaren. De från USA tillresta, och ameri- kaniserade, släktingarna häpnar. Men farmor hålls okunnig om sitt tillstånd. Hon fortsätter med daglig yogagymnastik. Och lever fortfa- rande sex år senare!
”You cannot stare straight into the face of the sun, or death.” Irvin D. Yalom utgår från detta citat i boken "Staring at the Sun. Over- coming the Terror of Death" (2009). Men cita- tet stämmer bara till hälften, slår Yalom fast.
Dödens faktum, vår oundvikliga individuella dödlighet, måste vi frimodigt se i ögonen. An- nars riskerar vi att leva med diverse illusioner om att vara undantag från naturens givna ord- ning. Hos Yalom finns ingen räddare där ute, bara ett ointresserat universum. Ingen ”ulti- mate rescuer”. Livet är begränsat i tiden, och det är mot den bakgrunden vi lever – varje dag, varje timme. Men det är just begräns- ningen som gör livet värdefullt. Begränsning- en ger livet krydda, smak och färg. Uppmanar till vakenhet och närvaro. Yaloms existentiella terapiperspektiv har presenterats på svenska i böcker som "Kärlekens bödel" och "Terapins gåva".
Men att öppna sig för sanningen om hur det egna livet smalnar av, hur hjärnan vitt- rar sönder, hur döden närmar sig – är lättare sagt än gjort. I filmen "The Father" gör Antony Hopkins en storartad rollprestation. Vi får föl- ja hans namne Antony (80+) när greppet om den värld han känner löses upp. Förvirring, vanföreställningar, paranoia och hallucinatio- ner växlar med stunder av klarhet. Demen-
sens obevekliga process. Skräck och förtvivlan när det som sker i bostaden blir allt mer obe- gripligt. ”There is something funny going on”.
Något håller på att kokas ihop mot mig. ”But let me be absolutely clear. I am not leaving my flat! I am not leaving my flat!”, dundrar Antony i raseri. Och vi, publiken, vet att det inte är An- tonys lägenhet, utan dotterns. Och att Antony nu är inneboende hos henne för omvårdnad och tillsyn.
Starkt och plågsamt gestaltas demensen som de anhörigas sjukdom. Filmens centrum är relationen till dottern Anne. I det längsta ska- par Antony sin egen sanning. Han hittar inte sin armbandsklocka. Det är naturligtvis sköterskan från hemsjukvården som stulit den. Men i en av de klara stunderna, med närbild på ett ansikte fyllt av sorg och rädsla, frågar Antony: ”Vem är jag?” Och han liknar sig själv vid ett träd som förlorar sina löv.
Filmen "Supernova" har ett liknande tema som "The Father", fast omvänt. Två män i med- elåldern. Livslång vänskap. Den ene, förfat- taren Tusker, har tappat förmågan att skriva när demensen börjat bryta ner honom. Ingen behandling finns. De undangömda manusbla- den visar till sist bara nonsens och klotter. Och tomma sidor. Tuskers intresse har varit galaxer- na. Stjärnor som exploderar i ett sista enormt ljussken innan de dör. En supernova. Sedan sprids molekylerna som kosmiskt damm och blir byggstenar i nya och avlägsna formationer.
Våra kroppar är byggda av sådant damm.
Tusker är redan från början sann mot sig själv. Inga skygglappar, inga illusioner om rädd- ning. Och han vill bli ihågkommen som den han var. Inte som den han är på väg att bli. Tusker beslutar sig för att själv avsluta livet. Vilken blir då den andres situation? Att som en kärleks- handling släppa sin närmaste vän fri, och låta honom gå? Eller försöka hålla honom kvar?
"Tösne og forsytia. Noget om livet med Alzhe- miers", är titeln på en bok av den danske littera- turprofessorn Thomas Bredsdorff (2017). Snö som smälter, tösne, blir metaforen för hustrun Lenes förvandling. En gång lyste hennes intellekt och talanger starkt inom språk och musik. Nu ser för- fattaren, maken, tillbaka på ett femtioårigt äkten- skap. Han tänker på en fjällsemester i Norge. Ett snölandskap i sol. Miljarder kristaller som gnistrar.
Så föreställer han sig synapserna i Lenes hjärna, som den en gång var. Och nu håller denna hjärna på att smälta ner, bli tösne, snömos.
Till sist är det personal inom sjukvården som måste stå för sanningen. Thomas vill fortsätta att sköta om Lene hemma, men krafterna är på väg att ta slut. Han börjar bli någon han inte vill vara;
irriterad och elak. Thomas får ett bestämt besked.
Lene måste till en institution. Och nu tänker vi i första hand på din hälsa, inte på Lenes.
Beslutet tas. Lene förflyttas till institution, och tycks efter hand anpassa sig utan saknad. På julaf- ton, efter julkalas på sjukhemmet, cyklar Thomas hem genom ett öde Köpenhamn. Lättnad och för- tvivlan. I detta slutar boken.
Låt oss avslutningsvis gå över till ett helt an- nat område. Livets början. Men ändå hålla oss kvar vid frågan: veta eller inte vilja veta? Varför
vill så många blivande föräldrar i förväg veta bar- nets kön? Den amerikanske författaren Jonathan Safran Foer diskuterar detta i en intervju i Syd- svenskan 29 januari 2017.
Makarna väntade sitt första barn. Skulle de ta reda på barnets kön? Safran talade med sin far- bror, en gynekolog som förlöst tusentals kvinnor.
Farbroderns råd var att inte ta reda på könet. ”Om en doktor tittar på en skärm och berättar det för dig, då får du information”. Men, ”om du får veta vid födseln, då får du ett mirakel.” Makarna följ- de rådet, och fann att det var rätt. Safran avslu- tar med att man inte måste tro på mirakel för att uppleva dem. Men man måste vara närvarande för dem.
Människans resa genom tidsrymderna känne- tecknas av sökande. Efter kunskap, förklaring, för- ståelse, sannolikheter, vetande, visshet, sanning.
Hypoteser prövas, accepteras eller förkastas. För den som så önskar kan psykologin hjälpa till i ut- forskande av de egna djupen.
Vi kan låta Dag Hammarskjöld få sista ordet.
Som generalsekreterare för FN åren 1953-1961 reste han kors och tvärs över världen. Men i hans efterlämnade "Vägmärken" (1963) finns den ofta citerade raden: ”Den längsta resan är resan inåt.”
Birger Persson
Foto: Birger Persson
Höstens första träff i Göteborg, efter nästan 2 års nedstängning, hade skolpsykologi som tema. Dokumentationen ”Mitt liv som skol- psykolog” presenterades av Jan Backenroth, som nedan berättar mer om bakgrunden och mötet.
När tiden närmade sig för pension började oli- ka tankar cirkulera inom mig. Det handlade inte bara om att fundera över nästa fas i livet eller hur pensionen skulle maximeras. Med många nya kollegor som alltför snart byttes ut så kom jag att bli yrkets stabila medarbetare som många vände sig till. Jag som ”nyss” påbörjade min bana som skolpsykolog vid 26 års ålder och då var bland de yngsta både bland kollegorna i Skövde och skolans personal. Nu var jag äldst i Central Elevhälsa. Men jag skulle kunna blivit ännu äldre på jobbet om jag inte bestämt mig för att efter 39 år och 4 månader, vid 65 års ålder, sluta. Hur kom det sig att jag blev kvar i Skövde, med kommunen som arbetsgivare, i närmare 40 år när jag i början tyckte att två år kunde räcka? Då skulle jag förhoppningsvis ha fått psykologlegitimationen. Många av mina kollegor nöjde sig med ett år i kommunen.
När jag under mina sista arbetsår fortsatte att lotsa in nya kollegor med både information, stöd och PTP-handledning uppkom frågan från min chef om jag skulle kunna skriva ner lite råd och information om jobbet som skolpsykolog.
Han insåg nämligen att ingen av mina kollegor varit skolpsykolog mer än högst ett par år. Någ- ra av dom fyra som var kvar hade dock legiti- mation och erfarenhet från andra arbetsgivare.
Men jag var den som kunde svara på allt från hur kaffet beställs, hur internposten fungerar, hur journalföringsprogrammet fungerar, vilka rutiner för utlåtande som gäller, hur det går till att beställa testmaterial och mycket annat.
Mitt liv som skolpsykolog.
En bra idé tyckte jag. Som samordnare för psykologgruppen kändes det som viktigt och meningsfullt. Det kunde ju bli en summering av saker som jag gjort under mina år, vilka arbetsuppgifter gruppen haft och hur de för- ändrats över tid.
När jag hade en stund över, eller vid dagens slut, skrev jag om saker som jag kom på. Under skrivandet dök många minnen upp. Det fanns mycket att skriva om. I samtal med mina kol- legor blev jag ibland påmind om arbetsupp- gifter vi utfört som nu fallit i glömska. Vi hade under åren gjort många utvärderingar, skrivel- ser, föreläsningar, studiebesök, studieresor, deltagit på konferenser och lägerskolor, bildat olika undervisningsgrupper, anlitat föreläsare, utformat kriterier för resurssystem osv.
För egen del hade jag deltagit på lägersko- lorna för åk 7. Jag hade representerat svenska skolpsykologföreningen (innan psifos bildats) på internationella konferenser (ISPA) och skri- vit en del artiklar. Hade även spelat med elev- er och lärare vid en karneval genom Skövde och på skolavslutning.
Så även om jag kunde känna mig trött och stressad under långa perioder när köerna var långa och pressen stor så fanns det många roliga minnen. Speciellt viktigt var att vi skol- psykologer i allmänhet var en anlitad resurs.
Kanske därav frustratio- nen när kollegor kom och gick lite väl ofta.
Att skrivandet skulle resultera i 115 A4-sidor med text och bilder kun- de jag nog inte ana. Det blev en bra period för re- flektion när jag skrev. Jag
Inskickat
kände mig väl till mods så skrivande var nog
en sorts egenterapi för mig. Det innebar att jag slutade i juni 2019 med en härlig känsla över att ha haft ett bra yrkesliv som nu skulle föras vidare av en grupp yngre psykologer. En kompetent och engagerad grupp, kloka nog att utveckla yrket, men som samtidigt tar med sig en historik som de kan luta sig mot.
Kompendiet som jag skrev färdigt under sommaren efter att jag slutat lät jag trycka upp för att sedan ge till mina tidigare chefer och psykologkollegor, kollegor i min handled- ningsgrupp samt till familj och vänner. Några medlemmar i psifos fick varsitt exemplar. Nå- gon tyckte jag skulle trycka en bok. För något år sedan fick jag höra att mitt material använts i en av kurserna på specialistutbildningen för skolpsykologer.
Att träffa seniorpsykologerna på Psykologis- ka Institutionen i Göteborg var väldigt rolig.
Lite pirrigt då två år gått då vi till stor del levt med social distans. Det var ca 10 närvarande som lyssnade, kände igen sig och ställde frågor.
Några hade egen erfarenhet som skolpsykolog och vi skulle kunnat förlängt samtalen om inte tiden tagit slut. Träffen var väldigt avslappnad
och trevlig. Inte ens den stängda kafeterian kunde dämpa gläd- jen över att få träffas och umgås. Ett extra överraskningsmo- ment blev det när en kollega samt en handledare från mit- ten av 1980-talet var närvarande. Någ- ra av de övriga har jag mött på tidigare träffar och Sven-Erik Dahlgren, ansvarig för mötena, har jag känt sedan många år.
Jag har förvisso lämnat yrket men har fort- farande ett intresse för psykologi och skola.
Att sluta jobba har lett mig vidare in i nästa fas som handlar om musik. Skrivandet fortsätter och nu håller jag på att slutföra ett bokprojekt om jazzen i mitt liv. Psykologi eller jazz? Varför inte både ock? Tack till alla som kom för att lyssna på berättelsen om mitt liv som skolpsy- kolog! Jag ser fram emot kommande träffar där jag får möta, lyssna på och samtala med andra seniorpsykologer.
Skövde 2021-11-22
Jan Backenroth
Foton: Jan Backenroth och Sven-Erik Dahlgren.
Barbro Roslund blev Sveriges förste mördar- profilerare, bl a i det kända Helén-mordet i Hörby. Det har skrivits flera böcker om detta och andra mordfall som Barbro har varit invol- verad i. Då Barbro år 1989 gjorde en s k "gär- ningsmanna-profil" på Helén-mördaren vis- ste polisen inte riktigt vad det var. De tolkade den mer som om det vore något medium som drömt fram något. Polisen lade därför profilen i en hög och mordet kom att klaras upp först år 2005. Endast två personer i området passade in på profilen. Om polisen hade följt så hade mördaren kunnat gripas inom veckor och ytter- ligare mordoffer kunnat undvikas.
Nyligen sändes serien "Jakten på en mörd- are" på SVT. En skådespelare spelar där min Mor och där ber mördaren att få bli förhörd un- der hypnos av just Barbro, som
var utbildad i klinisk hypnos.
Under hypnos-behandling hos Barbro Roslund uppdaga- des minnen från 4-årsåldern hos en vuxen kvinnlig patient.
Som flicka hade hon följt med sin far, som var lastbilschaufför, på hans resor i Tyskland. Fadern hade plockat upp unga kvinnor med vilka han sedan försvunnit in i skogsgläntor vid rastplatser.
De uppgifter som den vuxna kvinnan, efter flera utredande hypnos-sessioner, kunde lämna ledde till att den tyska polisen
kunde finna kvarlevorna av en av de många unga kvinnor som hennes pappa många år tidi- gare hade sexualmördat.
Barbro Roslund var en av de studenter som gick ut första kullen på det då nystartade psy- kologprogrammet i Lund. År 1972 började hon på Statens Rättspsykiatriska klinik i Lund, där hon kom att arbeta med stora sinnesundersök- ningar vid mord och grova våldsbrott. Så små-
Barbro Roslund 1936 - 2021
Minnesord
kvinna satt hon tidigt i Socialstyrelsens Rättsliga Råd i Stockholm gällande psykiatriska och rätts- psykiatriska ärenden. Hon var bl. a. med och fat- tade beslut om vilka personer som på 1980-talet skulle få göra könsbyten, numera kallat könskor- rigerande operationer. På den tiden var det väl- digt få som fick detta godkänt.
För Polisen och Riksmordkommissionen gjor- de hon gärningsmannaprofiler och deltog i polis- förhör med misstänkta mördare. I en tidningsin- tervju berättade hon om att hon träffat Sveriges värsta mördare.
Hon arbetade tidigt med datoriserade neu- ropsykologiska tester och gjorde bl a särskilda utskiljningstester på militära stridspiloter för att avgöra lämplighet utifrån försvarsmekanismer med testerna MCT och DMT.
Barbro var specialist i klinisk psykologi (diagnostik och be- handling) samt en av de första i Sverige som var utbildad i kli- nisk hypnos. Den treåriga hyp- nos-utbildningen innefattade kontinuerlig handledning hos en känd dansk professor i Kö- penhamn. Som leg. psykotera- peut i egen regi arbetade hon framför allt med psykodyna- misk terapi (PDT) och hypnos.
Genom åren genomförde hon många utbildningsterapier för blivande psykologer. Hon pu- blicerade också en i utlandet uppmärksammad vetenskaplig artikel om psyko- patologin hos mördare.
Barbro Roslund blev 85 år gammal. Hon efter- lämnar två söner och fem barnbarn. Själv är jag, äldste sonen Björn Roslund, barn- och vuxenpsy- kiater och två av mina döttrar har, till min mors glädje, valt att gå i sin farmors bana och är båda snart färdiga psykologer.
Min Mor, psykolog Barbro Roslund (född: 8 september 1936), avled hastigt i sjukdom den 28 ok- tober 2021 i Lund. Barbro Roslund har i sitt yrkesutövande på många sätt haft en spännande och framträdande roll, bl.a. som rättspsykolog.
Barbro Roslund Foto: Björn Roslund
Information
Nationell förening för Seniorpsykologer
inom Sveriges Psykologförbund
Styrelse
Gunvor Bergquist, ordförande.
Torp, Alingsåker 1, 461 98 Trollhättan Tfn 070-783 11 44
gunvor.bergquist01@gmail.com Margreth Reiniusson, vice ordförande.
Källskuruvägen 1, 137 71 Dalarö Tfn 076-165 34 00
margreth.reiniusson@gmail.com Gunilla Eriksson, kassör.
Kyrkogårdsgatan 27, 753 12 Uppsala Tfn 018-46 98 91 / 076-241 24 49 erigun57@gmail.com
Kristina Pollack
Ängsklockevägen 127, 181 57 Lidingö Tfn 073-524 06 72
pollack.kristina@gmail.com Sven-Erik Dahlgren
Ingareds Skolgata 22, 441 65 Alingsås Tfn 070-696 05 82
sven-erik.dahlgren@telia.com Carina Folkesson
Riddaregatan 9, 903 36 Umeå Tfn 070-347 88 67
folkessoncarina49@gmail.com Ewa Palmér Wikdahl
Kädarpsvägen 2, 291 68 Fjälkinge Tfn 070-531 92 45
palmerwikdahl@hotmail.com
Adjungerad redaktör SeniorPsykologen:
Ann Valentin Kvist
Tårepilsvägen 1, 239 33 Skanör Tfn 070-448 28 12
valentinkvistann@gmail.com
Programgrupper och medlemsansvariga (MA)
Region Umeå Region Umeå
Carina Folkesson(MA) folkessoncarina49@gmail.com Tfn 070-347 88 67 Eva Magnusson eva.magnusson@umu.se Tfn 070-253 49 92
Kerstin Cajander cajander2@yahoo.com Tfn 076-134 90 93 Eva Sjöholm Lif sjoholm.eva44@gmail.com Tfn 070-312 31 88 Region Uppsala
Region Uppsala
Gunilla Eriksson (MA) erigun57@gmail.com Tfn 076-241 24 49 Inga Hedberg-Sowa inga.hedberg-sowa@telia.com Tfn 070-337 90 59 Hans-Olof Lisper hans-olof@lisper.se Tfn 070-720 63 67
Region stockholm Region stockholm
Margreth Reiniusson (MA) margreth.reiniusson@gmail.com Tfn 076-165 34 00 Kristina Pollack pollack.kristina@gmail.com Tfn 073-524 06 72
Ingela Palmér ingela.palmer@live.se Tfn 073-097 89 04 Brita Tiberg brita.tiberg@telia.com Tfn 070-739 985 95 Region göteboRg
Region göteboRg
Sven-Erik Dahlgren (MA) sven-erik.dahlgren@telia.com Tfn 070-696 05 82 Ingrid Bygdén ingby@telia.com Tfn 070-541 19 53
Anita Carlstedt anita.m.carlstedt@gmail.com Tfn 070-971 84 49 Gerty Fredriksson gerty.fredriksson@gmail.com Tfn 072-734 46 73 Heidi Finnholm heidi.finnholm@bahnhof.se Tfn 0739-34 40 00 Helena Pokka pokka.helena@gmail.com Tfn 070-713 80 90 Region lUnd
Region lUnd
Ewa Palmér Wikdahl palmerwikdahl@hotmail.com Tfn 070-531 92 45 Göran Skogman goran.skogman@gmail.com Tfn 070-883 23 75 Ann Valentin Kvist valentinkvistann@gmail.com Tfn 070-448 28 12 Birger Persson birger.persson.lund@bredband.net Tfn 070-697 06 57 Lars Ahlin (MA) lars.ahlin3@icloud.com Tfn 073-065 38 80
Hur gör man för att bli medlem i vår förening?
1. Gå in på Psykologförbundets hemsida www.psykologforbundet.se med dittmedlemsnummer (se baksidan av Psykologtidningen) eller logga in med ditt BankID
2. Klicka på Seniorpsykologerna och sedan på: att bli medlem 3. Skriv ditt namn, adressuppgifter, telefon och e-postadress 4. Medlemsregistret skickar ut en första betalningsavi
5. Därefter dras medlemsavgiften automatiskt med 13 kronor/månad Observera!
Några medlemmars e-postadresser och telefonnummer är inaktuella.
Korrigera själv dina medlemsuppgifter via Psykologförbundets hemsida eller mejla medlemsregistret@psykologforbundet.se och uppge ditt medlemsnummer
som finns på baksidan av tidningen.
Rätt e-postadress krävs för att få elektroniska versioner av SeniorPsykologen!
