Examensarbete 30hp
Funktion vid kronisk fotledsinstabilitet.
En tvärsnittsstudie.
Författare:
Handledare:
Examinator:
Termin:
Kurskod:
Erik Sjöstedt
Sofia Ryman Augustsson Marie Alricsson
HT/VT 20/21 5IV31E/5IV32E
3 (30) Abstrakt
Bakgrund: Lateral fotledsstukning är en av de vanligaste traumatiska muskuloskeletala skadorna och av alla som ådrar sig denna skada utvecklar upp till 40 procent något som kallas kronisk ankelinstabilitet. Det är en skadeform som förekommer inom nästan alla idrotter.
Typiskt är en kraftig stukning som följs av ytterligare stukningar och instabilitetskänsla.
Konsekvenser är ofta nedsatt kraft, balans och prestationsförmåga. Syftet med denna studie var således att undersöka fotledsfunktion med avseende på styrka, balans och funktionella tester hos personer med kronisk ankelinstabilitet.
Metod: Studien genomfördes som en tvärsnittsstudie med tester vid ett tillfälle. Deltagare söktes via idrottsföreningar och distriktsmottagning. Totalt inkluderades 17 personer (10 kvinnor och sju män), med kronisk fotledsinstabilitet, vilka utförde fem tester för att utvärdera balans, styrka och funktionell prestationsförmåga. Testerna utgjordes av enbentstående, isometrisk styrka i inversion och eversion i liggande, samt enbent längdhopp och sidohopp.
Resultat: Skadad sida var signifikant svagare jämfört med frisk sida i både eversion (75N respektive 92N, p=0,001) och inversion (75N respektive 85N, p=0,002). Deltagarna visade också sämre prestation, på skadad sida jämfört med frisk sida, vid enbentshopp (101cm respektive 107cm, p=0,05) samt i sidohopptestet (antal 30 respektive 39, p<0,001). Balansen var också nedsatt i skadad jämfört med frisk sida (poäng 17 respektive 11, p<0,001). Det fanns en signifikant korrelation mellan styrka i eversion och inversion (r=0,731, p=0,001). Inversion hade, utöver eversion, signifikanta korrelationer med enbentshopp (r=0,517, p=0,033), och med sidohopp (r=0,644, p=0,005). Enbentshopp korrelerade även med sidohopp (r=0,650, p=0,005).
Antal sidohopp hade en hög korrelation, (p <0.01), med samtliga övriga parametrar, undantagen balans. Det förelåg ingen korrelation mellan balansen och några av övriga parametrar (p ≥0,600). Konklusion: Den här studien visar att individer med kronisk ankelinstabilitet har sämre funktion i skadad jämfört med frisk fot. Funktionell prestationsförmåga, i form av sidohopp, och balans var de variabler som var mest påverkade. Det faktum att det fanns en 50-procentig skillnad i balans tyder på att utvärdering av balans är av betydelse i denna grupp av patienter och att rehabilitering bör syfta till att förbättra balansförmågan.
Nyckelord: balans, fotled, funktion, hopp, instabilitet, styrka, tester
4 (30) Abstract
Background: Lateral ankle sprain is one of the most common traumatic musculoskeletal injuries, is present in almost all fields of sport, and up to 40 percent of everyone that is injured developes something called chronic ankle instability. A typical description is a severe strain followed by more straines and a sense of instability. Strenght, balance and performance deficits are often seen consequences of the disorder. Objective: The aim of this study was to survey the function concerning strenght, balance and functional ability within this group. Methods: This study was conducted as a cross-sectional study with participants recruited through various sport clubs and at a clinical practice. A total of 17 persons with chronic ankle instability were included (10 women and seven men). The test battery consisted of five tests for assessment of balance, strength and functional performance; Single leg balance, isometric strength in inversion and eversion, single leg hop and side hop test Result: The affected side was signifikantly weaker compared to the non-affected side in both eversion (75N vs. 92N, p=0,001) and inversion (57N vs 85N, p=0,002). The same pattern was seen, with a lesser performance on the affected side in, single leg hop (101cm vs. 107cm p=0,05) and number of sidehops (30 vs. 39, p <0,001).
The balance was also lesser in the affected versus non-affected side (17 vs. 11, p <0,001). There were a signifikant correlation between strenght in eversion and inversion (r=0,731, p=0,001).
Inversion strenght had also signifikant correlationes with the performance in the single leg hop (r=0,517, p=0,033), and the side hop tests (r=0,644, p=0,005). Single leg hop also correlated with the side hop performance (r=0,650, p=0,005). The performance in the side hop test had high correlation, (p <0.010), with every other parameter except balance which did not correlate with any of the other tests (p ≥0,600).
Conklusion: In this study, strength, balance and functional performance were all impaired at the injured side, compared to the non-injured side. The fact that there was a 50% difference between sides in balance performance suggests that evaluation of balance is of importance in this group of patients and rehabilitation should aim to improve balance.
Key words: Ankle joint, balance, function, hopping, instability, strenght, tests
5 (30) Innehåll
Abstract ... 4
1. Bakgrund ... 7
1.1Prevalens ... 7
1.2 Från stukning till kronisk instabilitet ... 7
1.3 Symtom och nedsatt funktion ... 8
1.4 Behövs fler studier? ... 9
2. Syfte ... 11
2.1 Frågeställningar ... 11
3. Metod ... 11
3.1 Studiedesign ... 11
3.2 Deltagare ... 11
3.3 Tester ... 12
3.3.1 Procedur ... 12
3.3.2 Mätning av balans... 12
3.3.3 Mätning av maximal styrka ... 13
3.3.4 Funktionella tester ... 13
3.4 Databearbetning ... 14
3.5 Etiska överväganden ... 14
4. Resultat ... 15
4.1 Balans ... 15
4.2 Styrka ... 15
6 (30)
4.3 Funktionell prestationsförmåga ... 15
4.4 Korrelationer ... 16
5. Diskussion ... 19
5.1 Resultatdiskussion ... 19
5.2 Sidoskillnader ... 19
5.3 Balans ... 20
5.4 Styrka ... 20
5.5 Funktionell prestationsförmåga och samband ... 21
5.6 Metoddiskussion ... 22
5.7 Covid -19. ... 22
5.8 Metod och tester ... 22
5.9 Val av tester ... 23
6. Konklusion ... 24
7. Litteraturlista ... 25
Bilaga 1 + 2.
7 (30)
1. Bakgrund
Fotleden (eller ankeln) utsätts, i all rörelse, för stora krafter och måste kunna svara upp för dessa både avseende varierande stabilitetskrav och rörelseförmåga (Levangie & Norkin, 2005). Den övre fotleden (talocruralleden) består av underbenen tibia och fibula som har sina ledytor ned mot talus. Ledens kapsel är tunn och särskilt svag anteriort och posteriort. Ankelns stabilitet är därför beroende av en intakt ligamentapparat (Levangie & Norkin, 2005). Det anteriora fibulothalarligamentet är det svagaste och kan vid trauma gå av, det kan leda till en ökad lateral instabilitet (Levangie & Norkin, 2005).
1.1Prevalens
Inversions- eller supinationsskador (foten viker sig utåt) är minst fyra gånger vanligare än eversionsskador (foten viker sig inåt). Detta på grund av ledens konstruktion och de laterala ligamentens relativa svaghet. Kring 80 procent av alla fotledsstukningar sker efter en plötslig inversion eller supination (Brukner & Kahn, 2017). I en review av Fong, Hong, Chan, Yung och Chan (2007) fann man att vid sammanställning av skador inom totalt 70 olika idrotter var fotleden den mest skadade kroppsdelen. Prevalensen av fotledsstukning inom olika idrotter undersöktes och var hög inom flera områden allt från klättring, volleyboll, landhockey och gymnastik till fotboll, dans och fallskärm med flera (Fong et al., 2007). Såg man sedan till vilken form av ankelskada det gällde stod stukningar för den högsta skulden. I australiensisk fotboll utgjorde det 100 procent, i badminton 86 procent, även handboll, orientering och fallskärmshoppning var de rapporterade ankelskadorna 100 procent stukningar (Fong et al., 2007). Man fann i en annan review (Doherty, Delahunt, Caulfield, Hertel, Ryan & Bleakley, 2014) som behandlade samma tema, att idrotter inomhus samt idrotter på en ”plan” såsom innebandy, basket, handboll, gymnastik, brottning, volleyboll med flera, innebär en högre risk avseende både prevalens och incidens än idrotter på tex vatten, is, på en gräsplan eller utomhusidrotter. Kvinnor hade en högre incidens än män och barn hade högre incidens än tonåringar (Doherty et al., 2014).
1.2 Från stukning till kronisk instabilitet
Lateral fotledsstukning är en av de vanligaste traumatiska muskuloskeletala skadorna och av alla som ådrar sig denna skada utvecklar upp till 40 procent kronisk ankelinstabilitet (Miklovic, Donovan, Protzuk, Kang, & Feger, 2017). Kronisk ankelinstabilitet eller CAI som på engelska är en förkortning av chronic ankle instability, är ett namn för de kroniska symtom som kan utvecklas efter en lateral fotledsstukning. Typiskt är en kraftig stukning som följs av ytterligare stukningar och instabilitetskänsla (Doherty, Bleakley, Delahunt & Holden, 2016).
8 (30)
I det akuta skedet vid fotledsstukning är det så kallande PRICE (protection, rest, ice, compression, elevation) den första behandlingen och följs därefter av så tidig mobilisering som möjligt (Wikström, Hubbard-Turner & McKeon, 2013). De mest akuta symtomen, dvs smärta, svullnad och instabilitet är vad man avser behandla, minimera, med PRICE (Kemler, van de Port, Backx & van Dijk, 2011). Därefter förekommer flera olika behandlingar, till exempel:
fotledsstöd/lindning/tejpning, progressivt ökad belastning, styrketräning, balansövningar, antiinflammatoriskt läkemedel (NSAID-non steroid anti-inflammatory drug), rörelseträning, manuell behandling, cirkulatorisk träning med flera (Green, Willson, Martin & Fallon, 2019).
Tsikopolous, Mavrias, Georgiannos, Spencer och Cain (2018) rekommenderar i sin review att man alltid har fokus på balansträning hos denna grupp, detta då de fann att det inte bara förbättrade den dynamiska balansen utan även den självskattade funktionen. Man såg även goda resultat av styrketräning, och menar att även det bör ingå som intervention/åtgärd. Träning beskrivs generellt som effektivt som behandling av kronisk fotledsinstabilitet, både vad gäller självskattad funktion och förbyggande av recidiv. Vad gäller manuell behandling tycks denna främst ge effekt i det tidiga skedet i form av ökat rörelseomfång och då främst i dorsalflektion (Doherty et al., 2016). Vad gäller externt fotledsstöd är konsensus att de förhindrar recidiv.
Huruvida tejpning eller fotledsstöd har någon funktion i förebyggande syfte är oklart (Doherty et al., 2016).
1.3 Symtom och nedsatt funktion
Flera olika funktioner kan bli påverkade vid fotledsinstabilitet. Rörelseomfånget blir ofta nedsatt, kanske främst i det akuta skedet men det kan bli ett långvarigt problem. Man har även sett en både initial och en på längre tid nedsatt styrka kring fotleden efter stukning (Miklovic et al., 2017). Balansen eller den posturala kontrollen kan också bli nedsatt till följd av fotledsstukning. Totalt sett påverkar detta ofta gången och steget, förmågan att ta emot sig(landa) vid hoppmoment och att springa (Miklovic et al., 2017; Wikström, Hubbard-Turner
& McKeon, 2013). I en review från 2011(Hiller, Nightingale, Lin, Coughlan, Caulfield &
Delahunt, 2011) fann man att individer med kronisk fotledsinstabilitet hade nedsatt koncentrisk styrka i inversion, ett ökat posturalt svaj i blundande stående, nedsatt fotavveckling och en förlängd stabiliseringsfas efter hopp. Man fann inte starkt stöd för att det skulle innebära nedsatt proprioception (Hiller et al., 2011). Balansen, proprioceptionen, reaktionstiden och styrkan var nedsatt hos personer med ankelinstabilitet i förhållande till friska kontrollgrupper enligt en review från 2018 (Thompson, Schabrun, Romero, Bialocerkowski, van Dieen & Marshall, 2018). Störst skillnad fann man gällande dynamisk balans, reaktionstiden hos peroneusmuskulaturen och styrkan i eversion. Dock konstaterades att inklusionskriterierna och
9 (30)
tolkningen av dessa inte var tillräckligt enhetlig mellan de studier man inkluderat (Thompson et al., 2018). Vanligt förekommande tester för att identifiera de här eventuellt nedsatt funktionerna är: balanstest, styrketest och olika former av hopptest. Tester är av stor vikt när det kommer till att bedöma rehabiliteringsbehov och vilket upplägg individen behöver. Park, Park, Kim, Choi och Kim (2019) ville undersöka sambandet mellan muskelstyrka och funktionella tester hos individer med kronisk ankelinstabilitet. Man använde flera olika hopptest, bland annat sidohopptest och enbent längdhopp, för att mäta balansen användes enbentstående samtidigt som man blundade, enbent knäböj och enbent tåhäv. Styrkan utvärderades med hjälp av datoriserad dynamometer och riktningar som uppmättes var inversion, eversion, dorsalflektion och plantarflektion. Man fann i studien att den påverkade sidan hade klart nedsatt statisk och dynamisk balans, vidare fann man en nedsatt styrka i inversion samt ett samband mellan resultatet vid hopptesterna och nedsatt styrka (Park et al., 2019). Man gjorde inte några jämförelser eller letade samband mellan hopp och balans eller mellan de olika funktionella momenten. Sekir, Yildiz, Hazneci, Ors, Saka och Aydin (2008) ville undersöka reliabiliteten i ett testbatteri, vilket inkluderade funktion, proprioception och styrka hos vardagsmotionärer med kronisk ankelinstabilitet. Författarna testade endast den påverkade fotleden hos de 24 deltagarna. Tester som ingick i studien var bland annat ”one leg standing test”, enbent längdhopp och isokinetiska styrketester i en maskin (Sekir et al., 2008).
Man fann att de olika testerna ger kliniker reliabla metoder att bedöma individer med återkommande ankelinstabilitet.
1.4 Behövs det fler studier?
Trots att det idag finns relativt god kunskap om skadepanoramat berörande fotledsstukningar är litteraturen inte helt entydig vad gäller tester för att utvärdera funktion. Enligt min kännedom så saknas studier som undersöker vilka tester som är mest utmanande för denna patientgrupp och därmed mest relevanta att använda. Detta stärks av en text av McKeon och Donovan (2019) där de tar upp risken med för tidig återgång till idrott/önskad aktivitetsnivå eftersom fotledstukning, av många betraktas som något ofarligt man bör kunna komma tillbaka efter, efter några dagars vila. De pekar bland annat på vikten av en ökad förståelse och kunskap och att man som kliniker jobbar efter ett evidensbaserat ramverk. Alla som jobbar inom primärvården träffar de här patienterna regelbundet och för att de ska få bästa möjliga hjälp är det av vikt att vara uppdaterad gällande den senaste evidensen och de senaste behandlingsrönen.
Mycket av den litteratur som finns inom ämnet behandlar olika behandlingsupplägg och eventuella effekter avseende styrka, balans och återgång till idrott. Att känna till vilka funktioner den här gruppen har och hur/om de kan rangordnas i svårighetsgrad kan underlätta
10 (30)
och möjligen bidra till en annan prioritering vid upplägg av behandling mellan terapeut och atlet/vårdsökande.
11 (30)
2. Syfte
Syftet med denna studie var att undersöka individer med kronisk ankelinstabilitets funktion med avseende på styrka, balans och funktionella tester.
2.1 Frågeställningar;
1. Hur ser balans, styrka och funktionell prestationsförmåga ut hos individer med kronisk fotledsinstabilitet frisk mot skadad sida?
2. Hur ser sambandet ut mellan balans, styrka och funktionell prestationsförmåga hos individer med kronisk fotledsinstabilitet?
3. Vilken av ovanstående testkategorier visar på mest nedsatt funktion?
3. Metod
3.1 Studiedesign
Studien genomfördes med en tvärsnittsstudiedesign där deltagare med kronisk ankelinstabilitet utvärderades med tester av styrka, balans och funktionell prestationsförmåga. Detta genomfördes med vanliga tester som återkommer i litteraturen vid undersökning av kronisk ankelinstabilitet.
3.2 Deltagare
För att hitta deltagare togs kontakter med lokala idrottsföreningar och klubbar i närområdet. Ett mejl med förfrågan om eventuellt underlag och intresse skickades först ut. Vid positiv respons togs kontakt med respektive ledare och förfrågan förmedlades ibland via dem, ibland via aktuell klubbs egna facebookgrupp och vid några tillfällen, om det var möjligt, informerades klubben på plats.
Rekrytering skedde även via en lokal distriktsrehabiliteringsmottagning. Där tillfrågades patienter som sökt på egen hand eller kom via remiss från läkare för fotledsproblem, förutsatt att de stämde in på övriga kriterier.
När en potentiell deltagare identifierats och anmält intresse, togs kontakt med denne per telefon för en fördjupad anamnes gällande skadehistorik och nuvarande status. I samband med detta informerades de även muntligt om studien, vad syftet var och vad deltagandet innebar. Var personen intresserad skickades ett mejl med skriftlig information (bilaga 1) och datum för testning bokades in. I samband med testtillfället fick deltagarna även fylla i ett
12 (30)
samtyckesformulär för medgivande av databearbetning och godkännande kring deltagande i studien (bilaga 2). Inklusionskriterier för studien var: återkommande fotledsbesvär i form av obehag, nedsatt tillit till- och tidigare stukningar av foten. Ålder 15-40år. Deltagarna fick endast ha besvär från en fot då den andra utgjorde kontrollen. Både kvinnor och män inkluderades.
Deltagaren skulle ha sökt vård vid minst ett tillfälle i samband med fotledsskada och haft återkommande vrickningar (minimi tre) det senaste året. Exklusionskriterierna var följande:
fotledsfraktur som opererats med stift eller annat ingrepp som kunde ha inverkan på funktionen, åkomma/sjukdom som kunde medföra allmän påverkan på balansen eller styrkan. Inte vara skadad/nystukad i aktuell fotled inom en period av åtta veckor innan testtillfället.
Sju personer som från början var aktuella för studien exkluderades då de inte uppfyllde kriterierna. Fyra stycken hade en för nyskadad fotled, två personer var instabila i båda fotlederna och en hade tidigare besvär men inte det senaste året.
3.3 Tester 3.3.1 Procedur
Innan varje deltagare genomförde testerna fick de värma upp fem minuter på en testcykel och därefter göra 20 tåhävningar med båda fötterna, stående på golvet. I samband med tillfället samlades även information om deltagarens ålder, vikt, längd och aktuell idrott in.
Testtillfället tog totalt 30-45min. Alla tester instruerades av samma testledare, författaren till studien.
3.3.2 Mätning av balans
Ett balanstest valdes, enbents stående enligt Hiller, Refshauge, Herbert och Kilbreath (2007).
Testet inleddes med att deltagaren stod på ett ben, barfota, med armarna rakt ned, och andra benet hölls mot ståbenets vad. När deltagaren uppfattade sig stå stadigt ombads denne att blunda och behålla sin balans utan att nyttja motsatt ben eller sina armar. Deltagaren instruerades att hålla ögonen stängda även om den tappade balansen, hände detta fick deltagaren återgå till utgångsposition igen, med ögonen slutna. Antalet gånger någon del av foten lyftes från underlaget dokumenterades, ”någon del” definierades som alla delar av foten som kunde tänkas lämna underlaget, tår, utsida fot, häl etcetera. Att sätta i motsatt ben räknades på samma sätt som att någon del av foten lyfte. Testet pågick under 30sekunder. Det totala antalet gånger som deltagaren på något av ovanstående sätt korrigerade sin balans utgjorde sedan en poäng som användes som resultat.
13 (30) 3.3.3 Mätning av maximal styrka
Styrketesten genomfördes med en handhållen dynamometer, modell MicroFET 2. Styrkan mättes upp via maximal isometrisk kontraktion. Deltagaren låg på rygg på en brits med fötterna utanför kanten. Riktningarna som testades var inversion och eversion enligt Kelln, McKeon, Gontkof och Hertel (2008). Innan testet fick deltagaren prova aktuella riktningar mot testledarens hand. Vid testet stabiliserade testledaren deltagarens underben med handen. Efter nedräkning till tre uppmanades sedan deltagaren att ta i maximalt i aktuell riktning under fem sekunder.
Tre maximala isometriska kontraktioner utfördes per riktning och fem minuters vila vid byte av riktning, det bästa försöket per riktning användes sedan till analysen. Dynamometern hölls enligt Hand-Held Dynamometry for the Ankle Muscles – Basic Facts angivelser.
3.3.4 Funktionella tester
Inför respektive test fick deltagaren genomföra några ”lätta”/submaximala testhopp.
Enbent längdhopp, Deltagaren fick stå på ett ben med händerna placerade på ryggen och fick därefter hoppa rakt fram så långt som möjligt. Vid landning skulle deltagaren vara så pass kontrollerad att den kunde stå kvar, det vill säga ej sätta ned andra foten eller har några åtföljande hopp för att parera balansen. Hoppets längd mättes från tåns position vid frånskjut till hälens position vid landning. Hoppet godkändes inte om deltagaren tappade balansen eller satte i ”fel” fot vid landning. Inträffade detta gavs ett nytt försök. Deltagaren fick genomföra testet två gånger och det bästa resultatet var det som räknades (Docherty, Arnold, Gansneder, Hurwitz & Gieck, 2005).
Sidohopptest, deltagaren instruerades att hoppa lateralt (åt sidan) 40cm och tillbaka, på ett ben.
På golvet var tydliga markeringar utmärkta, ett godkänt hopp var ett som inte nuddat på eller inom markeringarna. Nuddade mer är 25 procent av hoppen markeringarna, startades testet om efter en vila om tre minuter. Ingen av deltagarna behövde fler än ett försök. Testet pågick under 30 sekunder och deltagaren uppmanades att hoppa så många gånger den kunde på angiven tid.
Tiden startade samtidigt som deltagaren gjorde sitt första hopp (Gustafsson, Neeter, Thomeè, Grävare Solbernagel, Augustsson, Thomeè & Karlsson, 2006).
14 (30) 3.4 Databearbetning
För statistiska beräkningar på resultatet användes IBM SPSS (Statistical Package for the Social Sciences) Statistics 26. Signifikansnivån valdes till P>0.05. På grund av relativt lågt deltagarantal (<20) valdes icke-parametrisk testning. Skillnader mellan frisk och skada fot, för de olika testen, analyserades därmed med Wilcoxon. För att undersöka eventuella samband mellan balansen och övriga tester användes Spearmans rangkorrelation medan sambandet mellan de övriga variablerna beräknades med Pearsons korrelationskoefficient. Sambandet mellan balans och övriga variabler analyserades med det icke-parametriska testet Spearmans rangkorrelation.
En stickprovsberäkning genomfördes och indikerade att nio deltagare skulle behövas för att upptäcka en 20 procentig skillnad mellan skadad och frisk fotled, med en power på 0.80 (a=0.05). 20 procent valdes då en sådan skillnad ansågs som kliniskt relevant.
3.5 Etiska överväganden
Vid all form av test av fysisk prestationsförmåga föreligger en risk för skada och möjligen träningsvärk efteråt. Inför testtillfället informerades deltagaren skriftligt och muntligt om frivilligt deltagande samt att all data behandlades konfidentiellt. Deltagaren informerades om att vederbörande kunde avbryta sitt deltagande närsomhelst utan att behöva uppge orsak. Alla studiedeltagare avidentifierades och fick i stället ett kodnummer vid databearbetningen. Det tydliggjordes att alla resultat skulle presenteras på gruppnivå och inga individuella resultat skulle kunna urskiljas.
Ingen etisk ansökan gjordes eftersom studien gjordes inom ramen för masteruppsats. Studien genomfördes efter Vetenskapsrådets ”God forskningssed” (2017) och följer
rekommendationer gällande sekretess, tystnadsplikt, anonymitet och integritet.
15 (30)
4. Resultat
Slutligen deltog 17 personer i studien, av dem var tio kvinnor och sju män, se tabell 1. Sju av deltagarna tränade innebandy, fyra stycken fotboll, fyra stycken löpning, en ridning och en gymnastik. Åtta deltagare hade instabilitet i höger fotled och nio stycken i vänster fotled.
Tabell 1. Översikt deltagare (n=17).
Kvinnor (n=10) Män (n=7) Medelvärden Medelvärden
Ålder 24,6(8) 29(7)
Längd 168(6,5) 181(5)
Vikt 67(4,3) 80,5(6)
N=antal. Längd, cm. Vikt, kg. Ålder, år. Standardavvikelse inom parentes.
4.1 Balans
Medianen för skadad sida var 6 poäng (55%) högre jämfört med frisk sida (p=0,0001), se tabell 2.
4.2 Styrka
Medelvärdet för styrkan i eversion skadad sida var 17N (18%) lägre än frisk sida (p=0,001).
Medelvärdet för styrkan i inversion, skadad sida, var 10N (9%) lägre än frisk sida (p=0,002), se tabell 2.
4.3 Funktionell prestationsförmåga
Medelvärdet vid enbentshopp, skadad sida var 6cm (5%) kortare än frisk sida (p=0,050), och medelvärdet för antal sidohopp, skada sida, var 9st (23%) färre än frisk sida (p <0,001), se tabell 2.
16 (30) Tabell 2. Testresultat för balans, styrka och funktionell
prestationsförmåga (hopp) för skadad respektive frisk sida. Data presenteras med medelvärde (± standardavvikelse) för styrke- och hopptesterna och med median (kvartilavstånd) för balans. N=17.
Skadad Frisk
Balans(poäng) 17(9) 11(5) *
Styrka Ev(N) 75(±20) 92(±30) *
Styrka In(N) 75(±33) 85(±31) *
Enbentshopp(cm) 101(±21) 107(±18) *
Sidohopp(antal) 30(±9) 39(±10) *
N=Newton, cm=centimeter. Balanspoängen är ett medianvärde (50e percentilen). *=signifikant skillnad mellan skadad och frisk sida.
4.4 Korrelationer
Det fanns en stark korrelation mellan styrka i eversion och inversion, r=0,731, (p=0,001) (figur 1). Det fanns även en stark korrelation mellan styrka i eversion och antal sidohopp, r=0,705, (p=0,002) (figur 2). Inversion hade, utöver eversion, höga korrelationer med enbentshopp (figur 3), r=0,517, (p=0,033) och med sidohopp, r=0,644, (p=0,005) (figur 4). Enbentshopp korrelerade starkt med sidohopp, r=0,650, (p=0,005) (figur 5).
Det förelåg ingen korrelation mellan balansen och några av övriga parametrar (p ≥0,600).
Figur 1. Korrelation mellan kraft eversion(y-axel) och kraft inversion(x-axel) skadade sidor.
17 (30)
Figur 2. Korrelation mellan kraft eversion(y-axel) och antal sidohopp(x-axel) skadade sidor.
Figur 3. Korrelation mellan kraft inversion(y-axel) och längd enbentshopp(x-axel) skadade sidor
18 (30)
Figur 4. Korrelation mellan kraft inversion(y-axel) och antal sidohopp(x-axel) skadade sidor.
Figur 5. Korrelation mellan längd enbentshopp(y-axel) och antal sidohopp(x-axel) skadade sidor.
19 (30)
5. Diskussion
5.1 Resultatdiskussion
Syftet med studien var att undersöka individer med kronisk ankelinstabilitets funktion med avseende på styrka, balans och funktionella tester. Det gjordes genom att försöka besvara frågor gällande eventuell sidoskillnad mellan frisk och skadad sida, undersöka möjliga samband mellan de olika testade momenten samt ta reda på om det fanns någon variation i svårighetsgrad/funktionsnedsättning vid tester av styrka, balans och funktionell förmåga.
Resultaten av studien visade att personer med kronisk fotledsinstabilitet hade sidoskillnader mellan skadad och frisk fot avseende balans, styrka och funktionella tester. Det var tydligt genomgående sämre funktion på den skadade sidan. Det kan således antas vara relevant att vid rehabilitering av denna patientkategori ha samtliga aspekter i åtanke vid testning och utvärdering av funktion och prestation.
Det fanns starka samband mellan flera av parametrarna, här korrelerade sidohopp med båda riktningarna gällande styrka och antal enbentshopp. Aktuellt balanstest och resultatet av detta visade inte på något samband med övriga parametrar. Studien visade att det var störst
skillnad, procentuellt sett, mellan skadad och frisk sida i balanstestet (55%) och sidohoppstestet (23%). Minst skillnad var det i enbents längdhopp (5%).
5.2 Sidoskillnader
Funktionen hos gruppen med ankelinstabilitet var alltså nedsatt i alla tester och sidoskillnaden var störst avseende balansen, båda hopptesteten visade på nedsatt funktion med störst
sidoskillnad på sidohoppen. Muskeltesterna, eversion (18% sidoskillnad) inversion (8,5%
sidoskillnad) visade också tydligt nedsatt funktion. Wikström, Hubbard-Turner och McKeon (2013) redovisade karaktäristiska hos gruppen med kronisk ankelinstabilitet och menade på att långt ifrån alla funktioner påverkas hos alla patienter, tillståndet kan variera båda i vilken grad funktionen är påverkad och vilka funktioner som faktiskt är påverkade (Wikström, Hubbard-Turner & McKeon, 2013). Vidare uppgav författarna att en klassifikation av kronisk instabilitet bör innehålla en självrapporterad nedsatt funktion i vardagsmoment på >10% och
>20% vid idrottsaktiviteter (Wikström, Hubbard-Turner & McKeon, 2013). Nu innehöll inte aktuell studie någon självskattning gällande procent men överförs resultatet från testerna till samma kriterier, skulle främst balans, sidohopp och styrkan i eversion vara de tester som tydligt visade på en nedsatt funktion hos gruppen som ingick i den här studien. Gruppen klarade däremot av enbents längdhopp med en ganska liten sidoskillnad det gällde även styrkan mellan frisk och skadad fot avseende inversion.
20 (30) 5.3 Balans
Hiller et al. (2007) testade bland annat blundande enbentstående hos individer med och utan fotledsinstabilitet. En skillnad mellan icke-skadade individer och individer med instabilitet avseende antalet fotlyft konstaterades. Författarna fann ingen sidoskillnad hos de som hade unilateral skada och bilateral skada därför rekommenderade de att inte använda skadad mot frisk sida som kontroll. De med unilateral skada visade sig dessutom ha
funktionsnedsättningar på båda sidor trots en testad sidoskillnad avseende stabilitet. I aktuell studie återfanns en sidoskillnad på 55% (p=0,0001) där medianen var 17 och 11 poäng för skadad respektive frisk sida. Det resultatet indikerar starkt att jämförelse mellan skadad och frisk sida kan ge relevanta svar.
5.4 Styrka
I det direkta(akuta) skedet efter en fotledsstukning ses ofta en nedsatt styrka i eversion och inversion, när det kommer till kronisk fotledsinstabilitet är det fortsatt förekommande men inte lika vanligt som vid debuten (Miklovic et al., 2017). Den här studien, som endast hade individer med kronisk instabilitet, det vill säga ingen nydebuterad skada, pekade på en
signifikant nedsatt styrka i båda riktningarna. Det begränsade antalet bör tas i beaktande, men bland deltagarna var det en spridning både sett till ålder, representation av olika idrotter och kön. Wisthoff, Matheny, Struminger, Gustavsen, Glutting, Swanik och Kaminski (2019) testade styrkan hos 165 idrottsaktiva med ankelinstabilitet. Deltagarna delades in i två kategorier, mekanisk respektive funktionell instabilitet. Mekanisk instabilitet innebar en objektiv ledinstabilitet, vilken bedömdes efter klinisk undersökning med bland annat
vacklingstest, och funktionell instabilitet som innefattade återkommande stukningar, svullnad och smärta. Författarna fann en nedsatt styrka hos gruppen med mekanisk instabilitet i
plantarflektion och eversion. Gruppen ”funktionell instabilitet” uppvisade inte några sidoskillnader (Wisthoff et al., 2019). Undersökningstester ingick inte som ett kriterium för deltagande i den här studien, det är således okänt hur många som hade en objektiv instabilitet kontra funktionell, även om det ena inte utesluter det andra.
Att undersöka styrkan hos gruppen med ankelinstabilitet anses vara betydelsefullt, en review från 2020 undersökte styrkan i fotled, höft och knä och kunde konstatera en nedsatt styrka i både inversion och eversion samt knäextension (Khalaj, Vicenzino, James Heales & Smith, 2020).
Fyrtiotre personer med ankelinstabilitet, som tidigare genomgått rehabilitering, testades med avseende på bland annat styrka och balans. Studien visade på nedsatt styrka i pronation, vilket
21 (30)
kan jämföras med inversion samt nedsatt styrka i supination vilket är jämförbart med
eversion. Vidare fann författarna ett ökat posturalt svaj vid stående på ett ben, på den skadade sidan jämfört med frisk sida (Wenning, Gehring, Mauch, Schmal, Ritzmann & Paul, 2020).
Det här är intressant då de belyser aspekten att deltagarna redan tidigare genomgått rehabilitering som inte bedömts varit framgångsrik. Den här studien hade inte några restriktioner kring tidigare interventioner och det förekom flera deltagare som tidigare
genomgått rehab. Det förefaller som att en sidoskillnad kan kvarstå trots interventioner, vilket ytterligare understryker vikten av en fördjupad kunskap i området för att kunna identifiera eventuella subgrupper.
5.5 Funktionell prestationsförmåga och samband
Resultatet gällande sidohopp visade en betydande nedsatt funktion på skadad sida (23procent) och ett starkt samband med flera andra parametrar. Andra studier har kommit fram till
liknande resultat, avseende sidohopp, även om de använt en annan form av sidohopptest. Ko, Rosen och Brown (2018) fann nedsatt prestation hos gruppen med en historik av
ankelinstabilitet, i förhållande till kontrollgruppen. Värt att notera är att man inte jämförde frisk mot skadad sida utan använde alltså en kontrollgrupp. Docherty et al. (2005) jämförde funktionen hos individer med ankelinstabilitet och ett index baserat på upplevelsen av
besvären med frågor som handlade om trappgång, idrottsutövande och dylikt. Vidare sågs ett samband mellan fotledsinstabilitet och prestationen i sidohopp och att hoppa i en ”8-figur”.
De kunde däremot inte finna något samband med prestation vid enbent längdhopp och fotledsinstabilitet vilket den här studien gjorde. Teorin var att ett enbent längdhopp främst belastar foten sagitalt (rörelse/glidning framåt i leden) och att man vid sidohoppen belastar laterala strukturer (likaledes de strukturer som ofta blir affekterade vid en fotledsskada) mer (Docherty et al., 2005). Vid undersökning av reliabiliteten hos ett testbatteri av funktion, proprioception och styrka hos idrottsutövare fann man att bland annat enbent längdhopp var ett reliabelt verktyg vid bedömning av prestation av denna grupp (Sekir et al., 2007). Enbents längdhopp användes även av tidigare nämnda studie av Park et al. (2019). I den studien konstaterades en skillnad i prestation mellan skadad och frisk fot, däremot inte någon korrelation mellan enbentshoppen och prestation vid test av muskelstyrka. Den här studien visar på ett samband mellan prestation vid test av enbents längdhopp och styrka i inversion.
Balansresultateten och övriga parametrar visade inte något samband. Det är ett resultat som stämmer dåligt överens med annan forskning (Park et al., 2019). Visserligen ses en
funktionsnedsättning i balansen på skadad sida, men samband med övriga funktioner kunde inte påvisas. Ett sådant samband fann Park et al. (2019) studien inkluderade 103 personer med
22 (30)
kronisk ankelinstabilitet. En variant av enbentstående, olika hopptest och isometrisk muskelstyrka testades bland annat. Studien visade inte bara en tydligt nedsatt funktion avseende balans vid jämförelse frisk mot skadad sida, utan även ett starkt samband mellan nedsatt styrka i inversion och prestation vid enbentstående balanstest (Park et al., 2019).
Sambanden man kunde se i den här studien var som nämnt ganska många med sidohopp som ett centralt test. Baserat på de samband som studien visat kan det antas att det vid nedsatt prestation av sidohopp även kan finnas nedsatt kraft i både inversion och eversion samt prestation i enbentshopp. Vidare kan inte liknande slutsatser dras om man till exempel bara testar balansen med samma test som använts i den här studien, testet var bra på att visa på sidoskillnader men tycks undersöka andra parametrar än vad övriga tester kontrollerar.
5.6 Metoddiskussion 5.7 Covid -19.
Coronapandemin som pågick under större delen av 2020, och fortfarande i skrivande stund pågår, präglade studien mycket. Under pågående inklusion bestämdes att all idrottslig verksamhet skulle pausas för att utövare över 15år som inte utförde sin idrott som yrke. Det innebar att det i slutet av november inte längre fanns några lag att ta kontakt med, vidare kunde inte redan tillfrågade ledare som skulle återkomma ge något svar. Under december och januari valde flera att avstå på grund av smittorisk och till följd av allmänna rekommendationer om begränsade sociala kontakter. Av etiska skäl samt för att följa rekommendationerna avslutades därför inklusionen av nya deltagare i mitten av december. De som redan var inbokade och som samtyckte till deltagande trots rådande omständigheter testades som planerat. Det går inte att veta hur många deltagare som skulle kunna ha varit med under mer normala förhållanden, men sju personer valde att inte delta på grund av pandemin och flera klubbar som var tilltänkta att tillfrågas hade under perioden inte någon pågående verksamhet. Det kan ha påverkat studiens resultat sett till antal deltagare.
5.8 Metod och tester
Att studien var av tvärsnittskaraktär har styrkor och svagheter sett till rekrytering. Det tilltalade många att det endast var ett testtillfälle och att man inte tog på sig ett längre åtagande med återkommande besök och uppföljningar. På samma sätt var det en fråga, inte minst många ledare ställde sig, ”vad får vi ut av att hjälpa dig”? Eftersom ingen intervention gjordes blev innebörden att de personer som tillfrågades om deltagande, ibland upplevde att de, inte fick något tillbaka. Det förekom även önskemål från några lag att göra mätningarna i anslutning till
23 (30)
deras träningar, detta var dock inte möjligt sett till studiens upplägg med standardiserad uppvärmning och testernas utförande.
Det inkluderades både kvinnor och män till studien, endast 7 av de 17 var män och för att kunna undersöka om det föreligger någon skillnad mellan män och kvinnor behövs ett större urval. Av det skälet presenteras all data på gruppnivå och jämförelser gjordes alltså bara skadad mot frisk sida. I samband med testerna berättade en del deltagare om tidigare rehab de genomgått. Att många av dem tränat efter sin skada var känt men inte om alla gjort det eller på vilket sätt. Hade upplägget även inkluderat frågor om till exempel tidigare rehabilitering och dess omfattning hade det gett ett bredare underlag och förståelse kring deltagarnas funktion och prestation. Ett inklusionskriterie var att ha haft minst en tidigare vårdkontakt för sin fotled, men mer än så preciserades det inte. Sett till resultatet, att det förelåg sidoskillnader i samtliga moment, går det att spekulera i om alla med kronisk fotledsinstabilitet är hjälpta av rehabilitering eller om del av dem behöver kirurgiska insatser, i den här studien stannar och förblir det på det spekulativa stadiet.
5.9 Val av tester
Kraven var att testerna skulle gå att genomföra med så få krav på tillgång till utrustning som möjligt. Det fick inte heller vara tester som uppfattades vara för omfattande eller tidskrävande för att inte ta för mycket tid av deltagarna i anspråk. Ett annat skäl var att göra upplägget tillgängligt och omsättbart till kliniken.
Valet av sidohopp enligt Gustafsson et al. (2006), kan i efterhand diskuteras. Det är reliabilitetstestat på friska individer och används i kliniken. Men det främst ett test för korsbandsskadade och är således inte testat vare sig avseende reliabilitet eller validitet för fotleden. Sidohopp är ett vanligt utvärderingsinstrument, men i fotledssammanhang sker testerna enligt Docherty et al. (2005). Skillnaden är att man i det testet hoppar 30cm och att man i stället för att hoppa så många gånger man kan på 30 sekunder ska hoppa 10hopp så fort som möjligt. Hur stor skillnaden blivit, om det blivit någon, är omöjligt att säga. Vad som bör nämnas var att alla deltagare klarade av att genomföra testet. Men, det hade varit lättare att sätta resultatet i en större kontext med Dochertys variant.
Att testa statisk balans genom att stå på ett ben är ett vanligt screeningtest bland kliniker oavsett åkomma. Till den här studien valdes enbentstående enligt Hiller et al. (2007). Testet, att stå på ett ben är vanligt, men utförandet och hur man bedömer det är inte så vanligt. Att sätta testet i en tydlig kontext blev därför lite haltande. Det finns tester som är mer vanligt förekommande i litteraturen till exempel ”single leg balance test” enligt Troijan och McKeag (2006). Detta
24 (30)
uppfattades dock för otydligt kring bedömningen. Ett balanstest som bör adresseras är ”Star excursion balance test”(SEBT) (Ko, Rosen & Brown, 2018). Det är ett dynamiskt balanstest i enbentstående i vilket man sträcker det andra benet i olika riktningar (framåt, åt sida, bakåt osv.) så långt man förmår utan att tappa balansen på stödjebenet eller sätta ned benet man sträcker (Gribble, Hertel & Plisky, 2012). Det här testet ger mer data och är mer omfattande i sitt utförande och valdes därför bort. Ytterligare ett skäl till att det inte valdes var författarens begränsade erfarenhet gällande bedömning vid utförande av SEBT. Hade SEBT valts skulle det å andra sidan genererat mer data och fler andra studier att jämföra mot, det är ren spekulation men kanske också en korrelation till övriga moment. Ett starkt argument för att detta skulle ha använts kan hämtas från en review från 2017. Denna kom fram till att gruppen(fotledsinstabilitet) bäst testas via dynamiska balanstest och att statiska moment som
”stå så länge du kan”, antal fotlyft och posturalt svaj mm. inte identifierar någon skillnad mot friska individer (Thompson et al., 2017). Vad som sedan är att betrakta som ”dynamisk balans”
är en annan fråga, Park et al. (2019) definierar de hopptester som används i deras studie (bla enbents längdhopp) som dynamisk balans. Och med den definitionen förekommer sådana tester även i den här studien och plötsligt finns med en annan terminologi en korrelation mellan balans och styrka.
6. Konklusion
Den här studien visar att individer med kronisk ankelinstabilitet har sämre funktion i skadad jämfört med frisk fot. Funktionell prestationsförmåga, i form av sidohopp, och balans var de variabler som var mest påverkade. Det fanns starka samband mellan flera av de nedsatta funktionerna. Resultatet av balanstestet hade inget samband med övriga tester och kan således antas mäta andra parametrar. Det faktum att det fanns en 50-procentig skillnad i balans tyder dock på att utvärdering av balans är av betydelse i denna grupp av patienter och att
rehabilitering bör syfta till att förbättra balansförmågan. Ett annat val av testvariant när det kommer till sidohopp kan med fördel göras för att kunna dra mer vetenskapligt, kontextuellt, förankrade slutsatser.
25 (30)
7. Litteraturlista
Brukner, P. & Kahn, K. Brukner & Kahn´s Clinical sports medicine – 5th edition. (2017) McGraw Hill education. Australia
Docherty, C., Arnold, B., Gansneder, B., Hurwitz, S. & Gieck, J. (2005) Functional- performance deficits in volunteers with functional ankle instability. Journal of Athletic Training 40(1):30–34
Doherty, C., Delahunt, E., Caulfield, B., Hertel, J., Ryan, J. & Bleakley, C. (2014) The Incidence and Prevalence of Ankle Sprain Injury: A Systematic Review and Meta-Analysis of Prospective Epidemiological Studies. Sports Medicine 44:123–140 DOI 10.1007/s40279-013- 0102-5
Doherty, C., Bleakley, C., Delahunt, E. & Holden, S. (2016) Treatment and prevention of acute and recurrent ankle sprain: an overview of systematic reviews with meta-analysis. British Journal Sports Medicine 51:113–125. doi:10.1136/bjsports-2016-096178
Fong, D., Hong, Y., Chan, L-K., Yung, P. & Chan, K-M. (2007) A Systematic Review on Ankle Injury and Ankle Sprain in Sports. Sports Medicine 37 (1): 73–94
Green, T., Willson, G., Martin, D. & Fallon, K. (2019) What is the quality of clinical practice guidelines for the treatment of acute lateral ankle ligament sprains in adults? A systematic review. BMC Musculoskeletal Disorders https://doi.org/10.1186/s12891-019-2750-6
Gribble, P., Hertel, J. & Plisky, P. (2012) Using the Star Excursion Balance Test to Assess Dynamic Postural-Control Deficits and Outcomes in Lower Extremity Injury: A Literature and Systematic Review. Journal of Athletic Training 47(3):339–357 doi: 10.4085/1062–6050- 47.3.08
26 (30)
Gustafsson, A., Neeter, C., Thomeè, P., Grävare Silbernagel, K., Augustsson, J., Thomeè, R. &
Karlsson, J. (2006) A test battery for evaluating hop performance in patients with an ACL injury and patients who have undergone ACL reconstruction. Knee Surg Sports Traumatol Arthr 14, 778–788. https://doi-org.proxy.lnu.se/10.1007/s00167-006-0045-6
Hiller, C., Nightingale, E., Lin, C-W., Coughlan, G., Caulfield, B. & Delahunt, E. (2011) Characteristics of people with recurrent ankle sprains: a systematic review with meta-analysis.
British Journal of Sports Medicine 45:660–672. doi:10.1136/
Hiller, C., Refshauge, K., Herbert, R. & Kilbreath, S. (2007) Balance and recovery from a pertubation are impaired in people with functional ankle instability. Clinical Journal of Sports Medicine 17:269–275
Khalaj, N., Vicenzino, B., James Heales, L. & Smith, M. (2020) Is chronic ankle instability associated with impaired muscle strength? Ankle, knee and hip muscle strength in individuals with chronic ankle instability: a systematic review with meta-analysis. British Journal of Sports Medicine 54:839–847. doi:10.1136/bjsports-2018-100070
Kelln, B., McKeon, P., Gontkof, L. & Hertel, J. (2008) Hand-Held Dynamometry: Reliability of Lower Extremity Muscle Testing in Healthy, Physically Active, Young Adults. Journal of Sport Rehabilitation, 17, 160–170
Kemler, E., van de Port, I., Backx, F. & van Dijk, C. (2011) A Systematic Review on the Treatment of Acute Ankle Sprain Brace versus Other Functional Treatment Types. Sports medicine 41 (3) 185–197
Ko, J., Rosen, A. & Brown, C. (2018) Functional performance deficits in adolescent athletes with a history of lateral ankle sprain(s). Physical Therapy in Sport 33 125e132 https://doi.org/10.1016/j.ptsp.2018.07.010 1466-853X
Levangie, P. Norkin, C. Joint structure & function – a comprehensive analysis. Fourth edition. (2005) FA Davis Company.
27 (30)
McKeon, P. & Donovan, L. (2019) A Perceptual Framework for Conservative Treatment and Rehabilitation of Ankle Sprains: An Evidence-Based Paradigm Shift. Journal of Athletic Training 54(6):628–638 doi: 10.4085/1062-6050-474-17
Miklovic, T., Donovan, L., Protzuk, O., Kang, M. & Feger, M. (2017) Acute lateral ankle sprain to chronic ankle instability: a pathway of dysfunction, The Physician and Sportsmedicine, DOI:
10.1080/00913847.2018.1409604
Park, Y., Park, S., Kim, S., Choi, G. & Kim, H. (2019) Relationship between isokinetic muscle strength and fuctional tests in chronic ankle instability. The Journal of Foot & Ankle Surgery 58 1187–1191
Sekir, U., Yildiz, Y., Hazneci, B., Ors, F., Saka, T. & Aydin, T. (2008) Reliability of a functional test battery evalutaing functionality, proprioception, and strength in recreational athletes with functional ankle instability. European journal of physical and rehabilitation medicine. Vol 44 nr 4.
Thompson, C., Schabrun, S., Romero, R., Bialocerkowski, A., van Dieen, J. & Marshall, P.
(2018) Factors Contributing to Chronic Ankle Instability: A Systematic Review and Meta- Analysis of Systematic Reviews. Sports Medicine 48:189–205 https://doi.org/10.1007/s40279- 017-0781-4
Trojian, T. & McKeag, DB. (2006) Single leg balance test to identify risk of ankle sprains.
British Journal of Sports Medicine 40:610–613. doi: 10.1136/bjsm.2005.024356
Tsikopoulos, K., Mavrias, D., Georgiannos, D. & Spencer Cain, M. (2018) Efficacy of non- surgical interventions on dynamic balance in patients with ankle instability: A network meta- analysis. Journal of Sience and Medicine in Sport 21 873–879
Wenning, M., Gehring, D., Mauch, M., Schmal, H., Ritzmann, R. & Paul, J. (2020) Functional deficits in chronic mechanical ankle instability. Journal of Orthopaedic Surgery and Research 15:304 https://doi.org/10.1186/s13018-020-01847-8
28 (30)
Wikstrom, E., Hubbard-Turner, T. & McKeon, P. (2013) Understanding and treating lateral ankle sprains and their consequences - a constraints-based approach. Sports Medicine 43:385–
393 DOI 10.1007/s40279-013-0043-z
Wisthoff, B., Matheny, S., Struminger, A., Gustavsen, G., Glutting, J., Swanik, C. & Kaminski, T.
(2019) Ankle Strength Deficits in a Cohort of College Athletes With Chronic Ankle Instability. Journal of Sport Rehabilitation 28, 752–757 https://doi.org/10.1123/jsr.2018-0092
Hand-Held Dynamometry for the Ankle Muscles – Basic Facts. Delawere physical therapy clinic.
Clinical guideline.
Vetenskapsrådet. God Forskningsed 2017. VR1708 ISBN 978-91-7307-352-3
1
Bilaga 1. Förfrågan om deltagande i studie
Bakgrund: Lateral fotledsstukning är den kanske vanligast förekommande muskuloskeletala skadan och av alla som ådrar sig denna skada utvecklar upp till 40 procent något som kallas kronisk ankelinstabilitet.
De allra flesta idrotter har en relativt hög förekomst av skador av fotleden. Följder är ofta nedsatt kraft, balans och tillit till sin/fotens förmåga. Eftersom det är så pass vanligt och för många innebär längre uppehåll, eller att helt avstå från sin idrott/motion, behövs fördjupad kunskap i området.
Syfte: I denna undersökning är syftet att se om det förekommer något samband mellan olika tester av balans, styrka och dynamiska moment. Detta för att kartlägga fotledens funktion hos individer med återkommande ankelbesvär.
Förfrågan om deltagande: Individer mellan 15-40år, med återkommande besvär från sin fotled och har sökt vård för detta minst en gång, är av intresse. Du tillhör en av dem som tillfrågas.
Studiens genomförande: Vid ett tillfälle kommer du att få genomföra ett balanstest, styrketester och dynamiska tester för din fotled. Genom att genomföra ovan nämna tester godkänner du ditt deltagande i studien. Du medger då också att kodade uppgifter om dig får lagras och bearbetas.
Risker: Att delta anses ha små risker, testerna består av liggande muskeltester vilka mäts isometriskt, stående balanstest samt två tester som innehåller hoppmoment.
Tidsåtgång och plats: Ca 30-45min. Testerna äger rum i Samrehabs lokaler i hus 12 i Västervik, tid enligt överenskommelse med ansvarig testledare.
Klädsel: Bekväm, du kommer att testas barfota.
Deltagandet är naturligtvis frivilligt. Önskar du avboka inbokad tid för tester är det ok och du behöver inte uppge av vilket skäl eller orsak. Ta gärna kontakt med ansvarig studieledare Erik Sjöstedt i god tid innan om du önskar avstå.
Ingen annan än testledaren kommer ha tillgång till dina uppgifter. All data kommer att redovisas i gruppformat och inga individuella resultat kommer att kunna urskiljas.
Förhoppningen är att studien kommer att presenteras som masteruppsats vid Linneuniversitetet våren 2021 inom huvudämnet idrottsvetenskap.
Erik Sjöstedt, leg sjukgymnast i Västervik är den som genomför studien. Handledare är Sofia Ryman Augustsson, Med Dr. Legitimerad sjukgymnast vid Linneuniversitetet Kalmar/Växjö.
Kontakt
Erik Sjöstedt Es223xr@student.lnu.se sjostedterikm@gmail.com 0701766299
1
Bilaga 2.
Informerat samtycke och medgivande avseende databearbetning i studien
Jag har fått information om studien både muntligen och skriftligen. Jag är införstådd i att mitt deltagande sker helt frivilligt och att jag kan avbryta deltagande om jag så önskar utan att lämna närmare förklaring.
____________________________
Deltagarens namn
_____________________________________ _______________________________
Deltagarens namnteckning Ort och datum
Data från testtillfället kommer att lagras i ett register och där databehandlas. Ditt resultat kommer endast att vara tillgängligt för testledaren och dennes handledare.
Vid databearbetningen kommer dina uppgifter att kodas, vilket gör att enskilda individer inte kan identifieras. Endast den som är ansvarig för studien har tillgång till ”kodnyckeln”.
Jag medger att kodade uppgifter om min person får lagras och bearbetas elektroniskt
____________________________
Deltagarens namn
_____________________________________ _______________________________
Deltagarens namnteckning Ort och datum
