UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete Examinationsarbete, 15 hp Termin 6, VT 2017
Frånvaron av barns perspektiv
En dokumentstudie om icke processbehöriga barns rätt att komma till tals i LVU-domar
The absence of children´s perspective
A documentary research on children´s right to have their say in judgements in accordance with The Care of Young Persons Act
Handledare: Författare:
Cristine Isaksson Hansson Isabelle Lång Emma
Förord
Tack
Detta examensarbete är ett moment under sjätte terminen på vår socionomutbildning vid Umeå universitet. Det har varit otroligt lärorikt att författa det här arbetet. Vi vill rikta ett tack till Sara Hörtin som väckte intresset för LVU-domar och gav oss inspiration till uppsatsen.
Tack till förvaltningsrätternas arkivassistenter som hjälpte oss att ta fram materialet. Tack till Ingrid Fredriksson som hjälpte till med korrekturläsning. Tack även till våra familjer och omgivning som stöttat, peppat, gett tips och haft tålamod med oss under uppsatsperioden. Sist men inte minst vill vi tacka vår handledare Cristine Isaksson som genom arbetet har givit oss värdefulla synpunkter och konstruktiva råd som hjälpt oss under processen.
Arbetsfördelning
Som författarkollegor har vi tagit ett gemensamt ansvar för att ta fram relevant material till studiens tidigare forskning. Vi har båda sökt fram och läst artiklar, rapporter, offentliga publikationer och övrig litteratur och båda ansvarade för att våra respektive referenser fördes in i referenslistan. Vi har sammanfattat enskilda texter individuellt och har sedan
sammanställt materialet under tidigare forskning tillsammans. Vi har var för sig läst igenom samtliga domar flera gånger och arbetat med materialet för att sedan jämföra med varandra.
Vi genomförde analysarbetet tillsammans. Inför empirins resultat gjordes en slumpmässig uppdelning mellan författarna och vi sammanställde individuellt resultatet under de aktörer som föll på vår lott. Till alla nedan uppdelade avsnitt har den andre författaren hjälpt till med kompletterande och förtydligande text, varför det är svårt att göra en distinkt uppdelning av arbetsfördelningen. I stort kan det dock sammanfattas som följer:
- Isabelle Hansson har ansvarat för akronymlista, redogjort för innehållsanalys, skapat tabellerna över domarnas innehåll samt definierat subjekt- och objektposition. Hon har sammanställt aktörerna: ställföreträdaren, förvaltningsrätten, vårdnadshavares
offentliga biträde, vittnen.
- Emma Lång har haft ansvaret för kontakten med förvaltningsrätterna, ansvarat för sammanfattningen, gjort etiska överväganden och en grundläggande redogörelse för studiens urvalskriterier. Hon har sammanställt aktörerna: barnet, nämnden,
vårdnadshavaren.
Teorikapitlet delades upp så att Isabelle Hansson skrev om makt och Emma Lång om barns perspektiv och barnperspektiv och det föll sig sedan naturligt att göra samma huvudsakliga uppdelning i diskussionskapitlet.
Vi har kontinuerligt läst igenom varandras delar och kommit med konstruktiv kritik. I samtliga delar har vi författare samarbetat och bidragit till lika stor del.
Luleå & Överkalix, 13 april 2017 Isabelle Hansson & Emma Lång
UMEÅ UNIVERSITET
Institutionen för socialt arbete, Kandidatuppsats 15 hp Termin 6, Vårterminen 2017
Författare: Isabelle Hansson och Emma Lång Handledare: Cristine Isaksson
Frånvaron av barns perspektiv: En dokumentstudie om icke processbehöriga barns rätt att komma till tals i LVU-domar
The absence of children´s perspective: A documentary research on children´s right to have their say in judgements in accordance with The Care of Young Persons Act
Sammanfattning
Barns rätt till delaktighet i ärenden som rör dem själva är en av grunderna i FN:s
barnkonvention som ratificerades av Sverige år 1990. Tidigare forskning visar dock på brister dels när det gäller att föra fram barns åsikter och barns perspektiv, dels när det gäller att tillskriva barns åsikter betydelse i beslut som påtagligt berör deras tillvaro. I denna kvalitativa studie granskas tio förvaltningsrättsliga domar enligt Lag (1990:53) med särskilda
bestämmelser om vård av unga rörande icke-processbehöriga barn. Genom en innehållsanalys undersöks de skriftliga domarnas innehåll utifrån teorier om barns perspektiv, barnperspektiv och maktbegrepp. Studiens resultat visar att vuxnas tolkning och tillskrivning av barns åsikter och behov dominerar över det utrymme barnen själva uttryckligen tillåts ta. Detta har tolkats via kategorier av subjektpositioner och objektpositioner, där domarnas olika aktörer uttryckt sig om barnet som objekt 384 gånger kontra uttryck om barn som subjekt som bara
framträdde 55 gånger. Vidare fick barn ur barns perspektiv ett begränsat utrymme i de
skriftliga domarna, där barnets representant i rättsprocessen också intog en tillbakadragen roll.
I det analyserade materialet dominerade vuxna som intog ett vuxet barnperspektiv eller ett samhälleligt barnperspektiv. Ofta fick vårdnadshavarna ta plats på bekostnad av barnets utrymme. Det är de vuxna som bestämmer vilket utrymme barn tillåts ta vilket ofrånkomligen leder till frågan om barns perspektiv överhuvudtaget existerar i LVU-domar för icke-
processbehöriga barn, där vuxna aktörer för talan för barnet.
Akronymlista:
FN: Förenta nationerna FR: Förvaltningsrätten
LVU: Lag (1990:53) med särskilda bestämmelser om vård av unga LVU-dom: Domstolsavgörande om placering enligt LVU
LVU-mål: Domstolsmål om placering enligt LVU Prop: Proposition
SFS: Svensk Författningssamling
SKL: Sveriges Kommuner och Landsting SoL: Socialtjänstlag (2001:453)
SOU: Statens offentliga utredningar
Innehåll
1 Inledning ... 1
2 Syfte och frågeställningar ... 3
3 Tidigare forskning ... 4
3.1 Barns bästa ... 4
3.2 Barn eller vuxnas rätt i fokus? ... 5
3.3 Barn som aktörer ... 6
3.4 Vad innebär barns delaktighet i ljuset av Barnkonventionen? ... 7
3.5 Barnets mening i rättsprocessen ... 9
3.6 Sammanfattning tidigare forskning ... 10
4 Teorikapitel ... 10
4.1 Barns perspektiv ... 10
4.2 Barnperspektiv ... 11
4.3 Teoretiska utgångspunkter om makt ... 12
5 Metod ... 14
5.1 Litteratursökning ... 14
5.2 Datainsamlingsmetod ... 14
5.3 Urvalsmetod ... 15
5.4 Urvalskriterier ... 15
5.5 Urval ... 17
5.6 Innehållsanalys ... 17
5.7 Tillvägagångssätt ... 18
5.8 Subjektpositioner och objektpositioner ... 19
5.8.1 Subjektposition - kriterium ... 19
5.8.2 Objektposition - kriterium ... 19
5.9 Etiska överväganden ... 19
5.10 Metodreflektion ... 20
5.10.1 Diskussion om studiens trovärdighet ... 21
6 Resultat ... 21
6.0.1 Aktörerna ... 21
6.1 Barnet som aktör ... 22
6.2 Ställföreträdaren som aktör ... 22
6.2.1 Ställföreträdarens uppdrag ... 23
6.3 Socialnämnden som aktör ... 24
6.4 Förvaltningsrätten som aktör ... 26
6.5 Vårdnadshavaren som aktör ... 27
6.6 Vårdnadshavarens offentliga biträde som aktör ... 29
6.7 Vittnet som aktör ... 29
6.8 Subjektpositioner kontra objektpositioner ... 30
7 Diskussion ... 30
7.1 Diskussion om barns perspektiv ... 30
7.2 Diskussion om barnperspektiv ... 32
7.3 Diskussion om maktbegrepp ... 33
7.4 Slutsatser ... 33
7.5 Förslag för vidare forskning ... 34
8 Referenser ... 35
1
1 Inledning
När FN:s konvention om barns rättigheter antogs av FN:s generalförsamling 1989 blev det första gången barns intressen uttryckligen formulerades i form av mänskliga rättigheter.
Barnkonventionen sätter en internationell standard för vilka rättigheter som bör gälla för barn i hela världen, där regeringen i respektive land ansvarar för att rättigheterna respekteras. Två av barnkonventionens grundläggande principer är formulerade i Artikel 3 som säger att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, samt i Artikel 12 som handlar om barns rätt till delaktighet, rätten till att bilda egna åsikter och barns rätt att fritt uttrycka sig i alla frågor som rör dem. Barnets åsikter ska då tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. För ändamålet ska barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom lämplig företrädare och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler, i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet. Artikel 12 understryker barnets ställning som enskild individ med egna åsikter och känslor. Sverige var ett av de första länderna att ratificera barnkonventionen 1990 och åtog sig därmed att följa den (UNICEF Sverige, 2008). Ratificeringen av barnkonventionen har lett till att regering, riksdag, myndigheter och institutioner skall arbeta efter ett barnperspektiv.
Barnkonventionen skall tillämpas i alla beslut som rör barn, något staten både ska efterleva och kontrollera att kommuner, landsting och frivilligorganisationer också följer.
På uppdrag av regeringen har en statlig barnrättighetsutredning visat på att barnkonventionen inte har tillämpats fullt ut och att den behöver förstärkas i svensk rätt (SOU 2016:19). De tydligaste bristerna enligt utredningen handlade om principen om barnets bästa och barns rätt att få uttrycka sina åsikter. Trots att det finns uttryckliga bestämmelser om dessa i svensk lagstiftning visade utredningen att det var vanligt att bedömningen inte utgick från det enskilda barnets situation. Kartläggningen visade också att det ofta inte ens förs samtal med barn och att det många gånger inte heller motiveras varför man inte pratat med barnet. Detta leder till brister i att underbygga beslut om barnets situation med ett fullgott beslutsunderlag. Myndigheternas arbete med barns rätt att delta i beslut som rör dem själva brister i praktiken (Prop 2012/13:10).
Det förslag som har presenterats genom barnrättighetsutredningen är att barnkonventionen bör bli svensk lag genom inkorporering. Detta beräknas ske i början av 2018 och innebär att konventionen får samma rättsliga status som andra nationella lagar (SOU 2016:19).
Ett exempel på lagstiftning som på ett väsentligt sätt gäller beslut som rör barns behov är Lag (1990:53) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Barn är helt beroende av att vuxna hjälper till att tillgodose deras behov, men det finns vuxna som inte klarar av att möta dessa behov. Ibland bedöms därför det bästa för barnet vara att samhället går in med vård och stöd. LVU är en skyddslagstiftning som ger svenska staten rätt att tvångsomhänderta barn när det föreligger grund för detta, och den bygger på bedömning av huruvida barnet är i behov av vård och skydd samt ifall barnet riskerar att fara illa. När beslut och insatser rör barn skall särskild hänsyn tas till barnets bästa och då LVU-mål är så pass ingripande för den enskilde anses det vara av stor betydelse att barnet får möjlighet att uttrycka sin mening i dessa. Det är socialnämnden som ansöker hos förvaltningsrätten om vård med stöd av LVU, och enligt Socialstyrelsen (2009) är det nämndens utredning och bedömningar som utgör underlag för
2 rättens beslut. En domstolsförhandling gällande ansökan om vård enligt LVU omfattar flera aktörer. Några av aktörerna är det berörda barnet, barnets vårdnadshavare, nämnden som ansöker om vård samt förvaltningsrätten som beslutar i ärendet. Utöver dessa deltar även det offentliga biträde som ska ta tillvara vårdnadshavarens intressen och ibland också vittnen som en aktör önskat ta in. En av de mer centrala aktörerna i ett LVU-mål är det berörda barnets offentliga biträde eller ställföreträdare, och den sistnämndes uppdrag kommer att redogöras för härnäst.
I de flesta familjerättsliga situationer är det vårdnadshavaren som har till uppgift att företräda barnet, men när det gäller LVU är det olämpligt då det kan vara just vårdnadshavarens sviktande omsorgsförmåga som är orsaken till att barnet har ett vårdbehov. Därför får processbehöriga barn över femton år ett offentligt biträde, som ska tillvarata barnets intressen i målet, utsedd av domstolen med stöd av 39 § LVU. Till barn under femton utser domstolen istället en ställföreträdare med stöd av samma paragraf. En första aspekt av ställföreträdarens uppdrag är att arbeta för och tillvarata barnets intressen, exempelvis genom rådgivning. En annan aspekt av uppdraget innebär att barnets person skall bevakas, vilket kan förtydligas med hjälp av att ställföreträdaren hämtar in ytterligare socialtjänstutredning om hen så begär. En tredje aspekt av uppdraget är att ställföreträdaren ansvarar för att hämta in utlåtanden från experter vid behov, till exempel barnpsykologer. En fjärde aspekt av uppdraget är att den unge ska få relevant information. En femte aspekt av uppdraget är att barnets inställning i så stor utsträckning som möjligt ska klarläggas. Slutligen innebär uppdraget att den unge genom sin ställföreträdare kan överklaga beslut om omhändertagande enligt LVU, oavsett ställföreträdarens egen uppfattning (prop. 1994/ 95:224; HFD 2014 ref. 38; Socialstyrelsen, 2009).
Vid LVU-mål skall enligt 36 § LVU hänsyn tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad. Barnets intresse ska tas till vara av ställföreträdaren, men har denne en annan uppfattning än barnet själv bör ställföreträdaren, med barnets vilja i beaktning, hävda den uppfattning som hen anser bäst tjänar barnets intresse. Oavsett om barnets och ställföreträdarens uppfattningar skiljer sig, bör denne även föra fram barnets synpunkter och önskemål (Socialstyrelsen, 2009). Det kan tyckas självklart att ställföreträdaren träffar barnet i LVU-målet, även när det gäller yngre barn. Detta för att bilda sig en uppfattning om barnet, dess situation och om barnets inställning. Det är också angeläget att domstolen följer upp om ställföreträdaren träffat barnet och i de fall där de inte träffats bör det redogöras för varför (Socialstyrelsen, 2009). Däremot finns det inga krav, varken i lagtext eller förarbeten, på att en ställföreträdare ska ha speciell barnkompetens. Att kräva en sådan kompetens skulle enligt Socialstyrelsen (2009) höja rättssäkerheten för barn och unga i en rättsprocess. Enligt regeringens proposition (1994/95:224) ska garantier skapas för att barn ska få komma till tals i mål och ärenden i domstolar. Barnombudsmannen (2015) anser att rättsprocessen i LVU-mål måste anpassas så att även barn yngre än 15 år ska kunna få möjlighet att delta i muntliga förhandlingar om de önskar. Processen måste anpassas efter barnets förutsättningar och informationen måste anpassas efter barnet. Barnombudsmannens utredning konstaterar att direkt delaktighet ökar rättssäkerheten genom att barnets åsikter i större utsträckning används av domstolen då barnet själv uttalar sig muntligt (Barnombudsmannen, 2015).
3 Barns rättssäkerhet har grund i att få komma till tals och få sina utsagor tolkade utifrån ett barnperspektiv av vuxna som besitter en barnkompetens inom sin profession. När beslut och insatser rör barn skall särskild hänsyn tas till barnets bästa. Både barnkonventionens 12 artikel och nationell rätt talar om att barnet ska ha möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör denne och att åsikternas ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.
Barnets åsikter ska framkomma i socialnämndens utredning, i ställföreträdares bedömning och ställningstagande samt i domstolens beaktande och meddelande av dom (Socialstyrelsen, 2009). Vad som anses vara barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall utifrån individuella förhållanden, och detta avviker från traditionella bestämmelser och gör att rätten utgår från antaganden om vad som är bra för barn (Shiratzki, 2017). I lagstiftningen förekommer en dubbel bild av barnet som å ena sidan en individ som saknar förmåga att själv bestämma, med behov av en ställföreträdare med barnets bästa för ögonen, å andra sidan en självbestämmande individ med rätt att få vissa behov tillgodosedda (Lindgren & Halldén, 2001).
Mot bakgrund av att barns bästa inte tydligt beaktas och att inte heller barns perspektiv synliggörs nog vid tillämpning av nationell rätt är det av intresse att undersöka ämnet. Under 2015 fick Sveriges förvaltningsrätter 4367 inkomna LVU-mål och de senaste fem årens inkomna LVU-mål till förvaltningsrätterna har ökat med 21,5 procent (Domstolsverket, 2016).
Eftersom allt fler barn blir föremål för vård enligt LVU utgör LVU-domar intressanta exempel på rättsväsendets tillämpning av barns rätt. Därför vill vi exemplifiera barns rätt att komma till tals och undersöka vilket utrymme barn får i LVU-processen.
Sammanfattningsvis har tidigare forskning främst fokuserat på att belysa barnrätt och barns röst från ett juridiskt perspektiv. Vår studie är tänkt att analysera problemet utifrån ett maktperspektiv med hjälp av begrepp i form av barns perspektiv, barnperspektiv och makt.
2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur icke processbehöriga barns rätt att komma till tals enligt barnkonventionens 12 artikel kommer fram i LVU-domar. Närmare preciserat är frågeställningarna:
- Hur kommer barns delaktighet fram i LVU-domar?
- Hur kommer ställföreträdarens roll fram i domarna?
- Vilket eller vilka perspektiv på barn kommer fram i domsluten?
4
3 Tidigare forskning
I detta kapitel kommer vi att redogöra för teoretisk och empirisk forskning om barns bästa, fokus på barn, barn som aktörer, barns delaktighet i ljuset av barnkonventionen och barns mening i rättsprocessen.
3.1 Barns bästa
Flera studier tar upp barns bästa som ett mångtydigt begrepp. Schiratzki (2017) presenterar i boken “Barnrättens grunder” det svenska regelverket rörande barn med utgångspunkt i barnkonventionen. Utrymmet för barnets med- och självbestämmande analyseras i förhållande till vuxnas ansvar. Schiratzki (2017) problematiserar att uppfattningen om vad som är barnets bästa varierar mellan olika rättsområden. Författaren skiljer därför på det hon benämner barnets bästa i utvidgad respektive inskränkt bemärkelse. Vid barnets bästa i utvidgad bemärkelse erhåller barnet rättigheter som vuxna inte kan garanteras, exempelvis rätt till omvårdnad och trygghet enligt 6 kap 1 § Föräldrabalken (SFS 1949:381). Barnets bästa i inskränkt bemärkelse är begränsad till att ge barnet skydd i situationer där det förekommer straffvärden, exempelvis fysisk misshandel, och vid sociala rättigheter, omhändertagande för samhällsvård eller i mål avseende vårdnad, boende och umgänge. Regeringens proposition (1997/98:7) säger följande:
I lagen anges inte vad som närmare bestämt skall anses vara barnets bästa. Det låter sig inte göra att en gång för alla precisera innebörden av ett sådant begrepp. Som många gånger framhållits måste barnets bästa avgöras i varje enskilt fall utifrån en bedömning av de individuella förhållandena. (s.104)
Heimer och Palme (2016) har utfört en empirisk studie utifrån tre huvudområden i socialtjänsten: vårdnadsärenden, barnavårdsärenden, samt barnfattigdom. Utgångspunkten har varit hur svensk rätt under de senaste trettio åren, fram till 2013, beaktat barns rätt att i enlighet med den implementerade barnkonventionen komma till tals i ärenden som rör dem själva.
Resultatet visar på att vissa framsteg gjorts när det gäller skydd av barn, men däremot garanteras inte utsatta barn sin lagliga rätt att bli hörda och deras träffar med socialtjänsten blir ofta informella. Det är oftast vårdnadshavare som ses som de huvudsakliga klienterna, trots att utredningen gäller deras barn. Barns bästa och beaktande av barns vilja ska dock enligt Heimer och Palme (2016) inte likställas med att göra precis det barnet vill. Det handlar mer om att vuxna, utifrån ett barnperspektiv, lyssnar till barnet och tar hänsyn till barnets vilja i ärenden som berör dem själva.
Leviner har i sin avhandling (2011) empiriskt granskat huruvida socialtjänsten har rättsliga förutsättningar att skydda barn från brott och missförhållanden i hemmet, i enlighet med vad som åligger myndigheten. Utgångspunkten ligger i implementeringen av barnkonventionen.
Leviners (2011) resultat visar att det finns höga krav på att barn ska ha goda livsvillkor och att de måste skyddas från utsatta situationer i sitt hem, men socialtjänsten erhåller varken befogenheter eller konkreta verktyg för att möta dessa krav. Resultatet visar också att det i rättslig praktik blir ett fokus på vårdnadshavares delaktighet i utredningen, på deras samförstånd och motivation. Leviner (2011) lyfter att det saknas en närmare precision i Barnkonventionen av vad barns bästa är. Detta tänker författaren delvis kan bero på att konventionen var en
5 kompromiss mellan världens stater och därigenom blev svår att precisera. Det bästa sättet att bedöma barns bästa är enligt Leviner (2011) genom att se till barn ur både ett subjektivt och ett objektivt perspektiv. Det objektiva perspektivet står för det man vet om barn utifrån forskning och erfarenhet. Det subjektiva perspektivet innebär att man pratar med barnet för att ta del av deras beskrivning av sin livssituation och barnets egen vilja, det är barnets rätt att komma till tals. Barnets egen beskrivning ska tillsammans med kunskap kring barnets vilja och allmän kunskap kring barn ingå i en bedömning av barnets bästa. Detta gör enligt Leviner (2011) att barns bästa hänger tätt samman med barns rätt att komma till tals. I LVU-mål är det helt nödvändigt att barns åsikter kommer fram i beslutsunderlaget, i annat fall ska domstolen enligt utredningsskyldigheten i 8 § förvaltningsprocesslagen (SFS 1971:291) komplettera utredningen med dessa uppgifter.
3.2 Barn eller vuxnas rätt i fokus?
I flera studier problematiseras att föräldrars rätt ofta går före barns rätt. Leviner (2014) har i en empirisk studie undersökt den svenska barnavården ur ett kritiskt rättsligt perspektiv, med tonvikt på barns rättigheter till skydd mot skadliga hemmiljöer. Genom att studera svenska rättskällor såsom lagstiftning, prejudikat, utlåtanden från tillsynsmyndigheter samt nyckelfrågor och resultat i officiella rapporter visar författaren på att det inte med nog rättslig tydlighet klargörs när och hur samhället skall ingripa i barnavårdsärenden, vilket får rättssäkerheten att svikta. Den starka tonvikten på föräldrars frivillighet i rättsärenden som berör deras barn tenderar också att leda till ett föräldraperspektiv snarare än ett barnperspektiv, vilket gör att utsatta barn inte får det skydd de har rätt till. Leviner lyfter det faktum att Sverige har fått kritik av FN:s kommitté för barnets rättigheter å ena sidan för att Sverige har en hög förekomst av misshandel och försummelse gentemot barn, och att barn som utsätts för våld inom familjen inte alltid får nog vård och stöd. Å andra sidan framför FN:s kommitté en oro över det stora antalet barn som skiljs från, och placeras utanför, sin familj (UN Committee on the Rights of the Child, i Leviner, 2014). Forskning och rapporter kritiserar socialtjänsten överlag för att inte alltid inleda utredningar trots rapporter om misshandel (Cocozza; Östberg i Leviner, 2014). Det har också framkommit att barnavårdsutredningar generellt missar att lyfta fram barnets utsatthet och det är i en begränsad utsträckning barns röst och barns perspektiv införlivas i den utredning och det ärende som rör dem själva (Cederborg; Leviner; Sjöblom i Leviner 2014). I de rättsområden där föräldrars rätt till privatliv och barns behov av skydd väger lika tungt, ges som regel föräldrars rättigheter och rätt till privatliv större betydelse. Detta gäller både i internationella konventioner och i nationell lagstiftning (Leviner, 2014).
I början av juni 1999 tillsatte regeringen en utredning som skulle se över då gällande LVU med syftet att genom förslag på lagändringar stärka barnperspektivet och barns rättigheter, med barnkonventionen som grund för arbetet. Utredningen resulterade i betänkandet Omhändertagen - samhällets ansvar för utsatta barn och unga (SOU 2000:77), som säger att det är ett problem att barn och unga som är föremål för utredningar, både enligt SoL och LVU, inte synliggörs i utredningsmaterialet. I betänkandet hänvisas till Socialstyrelsens rapporter 1995:21, 1996:19, Humlesjö FoU rapport 1997:11 m.fl. när det lyfter fram att “Socialtjänsten låter alltför ofta bli att ha personlig kontakt i betydelsen enskilda samtal med barnen eller, när
6 det gäller de yngsta, göra observationer.” (SOU 2000:77, sid. 71). Utredare har i samtal med personer som en gång varit föremål för utredningar och insatser från socialtjänsten erfarit att dessa personer upplever att samtal förts och beslut tagits över huvudet på dem, då de var barn (SOU 2000:77). Mattsson (1998) visar i sin empiriska studie av tolv rättsfall kring LVU att de bakomliggande utredningarna från socialnämndens sida i hög grad saknar barnets delaktighet i bemärkelsen att socialsekreterare träffat och lyssnat till barnet.
I december 1998 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté för att utreda frågor kring barnmisshandel och detta redovisades i slutbetänkandet Barnmisshandel – Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72). Direktiven sa att utredningen skulle ha ett barnperspektiv med utgångspunkt i FN:s barnkonvention. I slutbetänkandet menar kommittén att det är vuxna som de facto bestämmer vilket utrymme barn får ta, och drar också paralleller mellan barnrättsrörelsen och kvinnorättsrörelsen. En väsentlig skillnad är dock att barnen inte själva prioriterar och driver sina frågor, utan detta görs av vuxna. Enligt SOU 2001:72 efterfrågas inte barns och ungas uppfattning kring vuxnas ansats att stärka barns roll i samhället i någon större utsträckning. Kommittén uppmärksammar att det finns etiska synpunkter som behöver debatteras och utvärderas, såsom aspekten kring (vuxnas) makt och auktoritet samt det faktum att barn ofta är beroende av att företrädare, talesmän och språkrör för fram deras frågor och bevakar deras intressen på olika arenor (SOU 2001:72).
3.3 Barn som aktörer
I ett flertal studier tas frågan om barn som aktörer upp. Englundh (2008) har gjort en empirisk och teoretisk avhandling vars syfte var att belysa frågan om vilket utrymme barn får i samhället med utgångspunkt i barnkonventionen. Avhandlingens bestod av 47 intervjuer med olika informanter (såsom politiker, förvaltningschefer och verksamhetschefer) på regionala och nationella nivåer samt dokument från internationell, nationell och regional nivå. Resultatet av bakgrundsmaterialet och informanternas utsagor visade på att det är komplicerat att låta barn utöva sina medborgerliga och politiska rättigheter eftersom det finns en risk att barnet inkräktar på vuxnas utrymme. Englundh (2008) lyfter i sin avhandling att barnets status är begränsad både politiskt och medborgerligt där barn har begränsade möjligheter till att vara aktör i frågor som rör dem. Barn har inte rösträtt och kan därför inte föra sin egen talan i politiska sammanhang, eftersom de har konstaterats vara politiskt omogna (SOU 1996:111). Englundh (2008) menar att liten hänsyn tas till barnets mognad och utveckling utan det är åldern som avgör, eller snarare vuxenvärldens generaliseringar kring vad barn klarar av i olika åldrar. Det finns föreställningar om vilka förmågor en fyraåring respektive en fjortonåring har eller har utvecklat. Barns delaktighet styrs och begränsas av vuxnas föreställningar om barns (brist på) kompetens och på vuxnas handlande gentemot barn i situationer där barn ska ha möjlighet till egen delaktighet (Englundh, 2008).
Rasmusson (1999) har i sin avhandling Låt oss vara med - Barn om barndom i en modern förort genomfört en empirisk fallstudie som inkluderar 28 barn i åldrarna nio till tio år, från ett förortsområde i södra Sverige. Resultatet visar att det förekommer stora individuella skillnader i barnens erfarenheter och aktiviteter, och Rasmusson (1999) kom också fram till att barn i denna ålder är mycket kapabla att beskriva sin situation. Avhandlingen visar på att vuxna
7 behöver förstå barns uppfattning om sin egen tillvaro för att i sin tur kunna ta beslut utifrån barnets bästa. Avhandlingens resultat visar också att det är viktigt att frågor ställs direkt till barn, så att vuxna inte slentrianmässigt går till sina egna erfarenheter från barndomen, och därigenom risker att förminska eller förvränga barnets egen bild av sin verklighet (Rasmusson, 1999).
I boken "Delaktighet - på barns villkor?" författad av Nordenfors (2010) har författaren gjort en kunskapsöversikt av studier kring hur barn görs delaktiga i frågor som berör barn. Syftet med boken var att söka och sammanställa kunskap om hur praktiker kan arbeta för barns delaktighet och att ge exempel på hur det går att arbeta främjande med och för barn.
Författaren ger en lägesbeskrivning av barns delaktighet och visar på hur villkoren ser ut för deltagandet. Nordenfors (2010) belyser att de föreställningar som finns om barn ligger till grund för vilka förutsättningar samhället skapar för barnen. Dessa föreställningar i sin tur är beroende av vem som betraktar barnet och i vilket sammanhang. Det är ett biologiskt faktum att barnet är biologiskt omoget, men det varierar på vilka sätt denna omogenhet ges innebörd och förstås. Vilken syn samhället i stort har på barn hör ihop med hur barns delaktighet utformas, vilket i sig påverkar de organisationer som arbetar med barns rätt till delaktighet.
Det finns ett samband mellan barns delaktighet och de föreställningar som finns om barns kapacitet. Nordenfors (2010) menar att om barn får chans att vara delaktiga och visa vad de kan bidra med så förändras också rådande föreställningar om barn, både från vuxnas håll men också hur barnen ser på sig själva. Om utgångspunkten är att barn i allmänhet inte har
kompetens eller att barn kan ta skada av att uttala sig om sina upplevelser uppstår hinder för barn att bli delaktiga.
3.4 Vad innebär barns delaktighet i ljuset av Barnkonventionen?
Flera författare har diskuterat barnkonventionens artikel 12, respekt för barnets åsikter. I en av dessa, en teoretisk artikel av Stern (2007), diskuteras kopplingen mellan artikel 12 och begreppet demokrati samt effekten av när denna koppling brister i implementeringen av artikel 12. I resultatslutsatserna hävdas att ett effektivt genomförande av barns rätt till deltagande kräver förändring i samhället som kan vara svår att realisera på grund av rådande maktstrukturer. Även mycket små barn kan ge uttryck för bestämda åsikter och artikel 12 anger ingen åldersgräns för barn som omfattas. Små barns åsikt uttrycks inte alltid i skrift eller ens verbalt, men kan framgå genom bland annat lek eller teckningar. Alla uttrycksformer för barns åsikter ska kunna tillmätas betydelse eftersom rätten att fritt uttrycka sina åsikter inte ska begränsas på något sätt. Åsikterna ska också kunna leda till faktiska resultat. Barn har vidare rätt att uttrycka sina åsikter utan obefogad påverkan av föräldrar eller andra aktörer, men det finns grupper av barn som har extra svårt att göra sina röster hörda. Dessa grupper är bland andra mycket små barn, barn med olika funktionshinder, barn tillhörande minoriteter samt flickor i många kulturer. Rätten att uttrycka åsikter innebär också att barnet har rätt att erhålla tillräcklig information för att kunna vara delaktig i ett beslut, eller fatta ett eget. Författaren understryker dock att barn inte ska behöva ta avgörande beslut, men att de ska vara medbestämmande och delaktiga efter individuell ålder och mognad (Stern, 2007).
8 I barnkonventionens Artikel 12 står det om barnets förmåga att uttrycka sin åsikt och att hänsyn ska tas till barnets ålder och mognad, vilket gör att tolkningen av artikel 12 kommer att vara beroende av hur vuxna konstruerar barnets ålder, mognad och förmåga (Nordenfors, 2010).
Artikel 12 tar sikte på barns delaktighet i rättsprocesser genom att stå för barns involvering i utredningar och rättsliga beslut som rör dem själva. Kaldal (2010) syftar i sin avhandling att undersöka riskbedömningar i LVU-mål och vilka juridiska möjligheter som finns för att involvera barn i den rättsliga processen. Författaren menar att riskbedömningar i LVU inte håller måttet och argumenterar för att samma krav på metod, dokumentation och presentation ska gälla i LVU-utredningar som i brottsutredningar. Kaldal (2010) beskriver att barnet ska ges möjlighet att uttrycka sin vilja och att denna vilja också ska ingå i rättens beslutsunderlag. Det ställs i nuläget inget krav på att barnet ska höras personligen eller att ett förhör ska ske inför rätten. Inga krav finns heller på vem som ska prata med barnet, eller hur ett samtal ska genomföras, dokumenteras och klargöras eller vem som redovisar barnets uppfattning för beslutsfattare. (Kaldal, 2010).
Heimer och Palme (2016) syftar i sin empiriska studie till att identifiera vad som har förhindrat utvecklingen av svensk socialpolitik vad gäller implementeringen av barnkonventionen.
Författarna har gått igenom tidigare forskning på området samt granskat det juridiska reformarbetet från tre decennier. Författarna lyfter att i samband med ratificeringen av FN:s barnkonvention formades en bild av det kompetenta barnet med egna juridiska rättigheter.
Barnkonventionen sammanfattas enligt författarna med barns rätt till försörjning, skydd och delaktighet, men hur dessa rättigheter står i förhållande till varandra klargörs inte. När det gäller förhållningssätt till barns rättigheter anses dessa enligt Heimer och Palme (2016) stå i konflikt med varandra; inom socialt arbete har barns välfärd nästan varit liktydigt med barns rätt till skydd, och har ansetts stå över barns rätt till delaktighet. Trots det finns det forskning som säger att delaktighet också är bra för barnen. Vis, Strandbu, Holtan och Thomas (2011) har i en studie granskat 21 forskningsresultat om effekter av barns delaktighet. Resultatet av deras studie visar att barns delaktighet skyddar barnen, ökar chansen för framgångsrik socialvård för barn samt att barnen känsla för välbefinnande också ökar när de själva får vara delaktiga (Vis, Strandbu, Holtan, & Thomas, 2011).
Trots att det är över tjugo år sedan FN:s konvention om barns rättigheter antogs är barns rätt till delaktighet fortfarande aktuell och föremål för diskussion och tolkning även på internationellt håll. Herbots och Put (2015) har genom litteraturanalys kritiskt granskat barnkonventionens sätt att hantera och förklara begrepp kring barns delaktighet. Analysen avslöjade att barns delaktighet är ett komplext begrepp som saknar entydighet, varav begreppet tolkades med hjälp av en ram bestående av fyra huvudkomponenter: Syftet med delaktighet (varför?), kontexten för delaktigheten (var?), relevanta aktörer (vem?) och form av delaktighet (hur?). Studien demonstrerar och accepterar idén om barns deltagande i barnkonventionen som en typ av process och som ett öppet föränderligt begrepp utan tydligt tak. Barns delaktighet kan ses i ljuset av olika tolkningar, beroende på de fyra komponenterna i ramverket. Att begreppet är otydligt kan ses som en styrka då begreppen uppmanar till att tänka fritt och återgå till grundläggande frågor, samtidigt som det får anses vara en svaghet för begreppets räkning att det är otydligt till sin karaktär och öppet för tvetydig tolkning. Därför menar Herbots och Put
9 (2015) att viss vaksamhet krävs vid tolkning, tillämpning och uppföljning av barnkonventionens artikel 12.
Barnkonventionens artikel 12 förordar barnets rätt till respekt för sin person och sina åsikter, oavsett ålder, men i alla världens kulturer är vuxna överordnade barn och detta ifrågasätts inte då det ses som den naturliga ordningen. Stern (2007) menar vidare att denna maktrelation mellan barn och vuxna skapar problem i implementeringen av artikel 12 i rättsliga sammanhang. Med anledning av detta kan ett införande av barns rätt till inflytande på olika beslut som berör dem själva bli väldigt omstritt eftersom viss makt därigenom fråntas vuxna, både som individer och som kollektiv. Med tanke på den förändring av maktstruktur i relationen mellan barn och vuxna som implementering av artikel 12 kräver, anser Stern (2007) att det är anmärkningsvärt att detta problem inte diskuterats närmare vid upprättandet av barnkonventionen. Att förändra maktstrukturer är mycket invecklat och tidskrävande, något som Stern (2007) tydliggör genom att likställa maktrelationen mellan barn och vuxna med kampen för ökad jämlikhet mellan kvinnor och män. Författaren menar att förändring av maktstrukturer är en nödvändighet för att nå ökad respekt, oavsett ålder.
3.5 Barnets mening i rättsprocessen
Mattsson (1998) har genom en empirisk studie undersökt barnets mening i rättsprocessen vid LVU. Studien undersöker huruvida barnet får uttrycka sin mening och hur barnets intressen definieras av ställföreträdare och andra aktörer genom analys av tolv domstolsförfaranden. Barn mellan 1-15 år finns representerade i studien. Barnets mening undersöktes i två avseenden: dels i vilken utsträckning socialsekreteraren och ställföreträdaren träffade barnet, dels i vad mån barnet närvarade i domstol. Mattsson (1998) belyser att även om barnet formellt sett är part i LVU-målet, är barnets ställning beroende av hur gammalt det är. Inget av barnen i de undersökta rättsfallen fanns närvarande vid den muntliga förhandlingen, via videoupptagning eller på band.
Det förekom ingen formell eller informell prövning huruvida de icke-processbehöriga barnen borde hörts. Socialnämndernas skildring av barnen bestod huvudsakligen av en social och en medicinsk beskrivning. Genomgående saknas barnens egna berättelser i socialnämndens utredningar, barnet citerades istället genom andra i deras omgivning såsom föräldrar och lärare.
Hur barnets behov och intressen definieras genom ställföreträdaren skedde på olika sätt. I vissa av fallen hade ställföreträdaren inte pratat med barnen eller personer i barnets närmiljö utan främst var det socialnämndens utredning som det argumenteras ifrån. I vissa rättsfall gick det tydligt att utläsa när ställföreträdaren träffat och lyssnat på barnet. I de flesta rättsfall var det dock svårt att utläsa i vad mån ställföreträdaren har använt andra källor än socialnämndens utredning. Ställföreträdaren hade som regel en tillbakadragen roll där de även visade på passivitet att initiera vittnes- eller sakkunnigförhör. Rättsliga beslut ska grundas på det som framkommit under det skriftliga förfarandet och vid de muntliga förhandlingarna, men om barnets enskilda intressen inte klargjorts i beslutsunderlaget så beaktas de inte heller i beslutet.
Sammanfattningsvis visar studien på att barnen inte fick uttrycka sin mening mer än i mycket begränsad omfattning vid LVU-processen. Därav blev det tydligt att det fanns svårigheter med att definiera barnets enskilda intressen.
10
3.6 Sammanfattning tidigare forskning
Utifrån ovanstående forskningsgenomgång vill vi lyfta fram följande: För det första är de författare som berör barns bästa i sak eniga om att begreppet innefattar både en generell kunskap om barn och en mer specifik kunskap kring det individuella barnet. Barns bästa ska, utifrån ett barnperspektiv, beaktas i ärenden som rör barn. För det andra visar viss empirisk forskning att det ofta finns ett fokus på föräldrarnas förmåga och föräldrars frivillighet i rättsärenden som rör deras barn, och att detta gör att barnperspektivet åsidosätts. För det tredje ser vi att det i LVU-mål är av yttersta vikt att barns åsikter och ett barnperspektiv framträder i förvaltningsrättens beslutsunderlag, då det är ett tydligt exempel på ett ärende som påtagligt rör barnet. För det fjärde vill vi lyfta fram att de professionella och sakkunniga tjänstemän som ska föra fram barnets talan, såsom socialsekreterare vid utredning och ställföreträdare vid domstolsförhandling, inte alltid bemödar sig om att ens träffa barnet. Det finns inte heller tydliga riktlinjer och lagstadgade krav på förfarandet kring hur man som professionell samtalar och arbetar med barn i förhörssituationer inom rättsväsende. Det finns heller inga riktlinjer för hur dessa förhör och samtal ska dokumenteras eller vem som redovisar det barnet sagt för beslutsfattare. För det femte ställs barns mognad oftare i direkt relation till
kronologisk ålder och vuxnas generalisering av barn i olika åldrar, och inte till den
individuella utvecklingen, vilket åsidosätter barns perspektiv. Det är viktigt att vara medveten om att även små barn kan ge uttryck för åsikter, om än inte alltid verbalt. Mattsson (1998) genomförde en empirisk studie gällande barnets mening i rättsprocessen vid LVU för nästan 20 år sedan. Vår studie är intressant för att se huruvida något har förändrats sedan dess vad gäller barns lagstadgade rätt att uttrycka sin mening i rättsprocessen, och för att utröna i vilket utsträckning barns perspektiv och barnperspektiv tydliggörs i dagens LVU-domar.
4 Teorikapitel
Vi kommer i detta kapitel att redogöra för begreppen barns perspektiv och barnperspektiv, enligt Samuelssons, Sommers och Hudeides (2011) distinktion, samt redogöra för hur makt konstrueras i sammanhang relevanta för vår studie utifrån olika teoretikers beskrivningar av maktbegreppet. Att betrakta eller att bli betraktad är en fråga om maktpositioner (Lindgren &
Sparrman, 2003), vilket i kontexten barns delaktighet kan visa på om barnet betraktas som subjekt (barns perspektiv), eller blir betraktat som objekt (barnperspektiv). Det är svårt att rangordna betydelsen av begreppen barns perspektiv, barnperspektiv och makt, då de inte är helt åtskilda utan förhåller sig till varandra i kontexten av barns delaktighet. Vårt analysarbete kring huruvida barn får komma till tals i LVU-domar som berör dem, eller om vuxna enbart talar om dem, präglas därför genomgående av samtliga tre begrepp.
4.1 Barns perspektiv
För att förklara barnperspektiv respektive barns perspektiv gäller det att fråga sig om det väsentliga är varifrån man hämtar data eller utifrån vilket perspektiv man tolkar desamma (Halldén, 2003). Enligt Samuelsson, Sommer och Hudeide (2011) är barns perspektiv när man studerar någonting “inifrån-ut”, och således representerar barnets egen uppfattning, erfarenhet och förståelse. Barnet är subjekt i sin egen värld, och genom att samtala med barn och ta fasta på barnets egen uppfattning gör man barnet till expert på sin situation. Barn är inte små vuxna, de är individer med en egen syn på och upplevelse av sin situation (Socialstyrelsen, 2004).
11 Barns perspektiv bör därför förekomma i förhållande till barns kultur, där man intar ett perspektiv för att fånga barnens uttryck och vardag. Barns kultur uppstår i samspel med omgivande barnkultur och populärkultur, vilket också gör den föränderlig. Att förstå barns perspektiv är således inte detsamma som att rakt av tro barns påståenden. Man måste koppla det barnen säger till den rådande kulturen, där barn måste ses som intressanta i sig, inte som blivande vuxna (Halldén. 2003). Synen på barn, och följaktligen barns villkor, är beroende av den kultur, det samhälle och den tid vi lever i. Detta innebär att även barns perspektiv utifrån barnets egen barndom och egna villkor blir avhängigt av det samhälle och den kultur barnet lever i. (Halldén, 2003; Socialstyrelsen, 2004).
I SOU 2001:72 Barnmisshandel - att förebygga och åtgärda ingår barnets eget barnperspektiv, det vill säga barnets egen syn på sitt liv och sin situation, som en del i utredningens begrepp barnperspektiv. Barns perspektiv är en beskrivning av hur det individuella barnet tolkar och upplever sin situation. Barns perspektiv beror till stor del på i vilken kultur, omgivning och social miljö barnet befinner sig, och förändras också i takt med att det unika barnet växer och utvecklas. Enligt Socialstyrelsen (2004) kan vuxna aldrig tolka verkligheten helt utifrån barns perspektiv, men de kan sträva efter att utifrån egna erfarenheter och kulturella sammanhang anta ett barnperspektiv. I den vuxnes bemödande att anta ett barnperspektiv blir barns perspektiv en avgörande källa för information. När det gäller begreppet barns perspektiv innebär det att det individuella barnet själv har deltagit i inhämtandet av data (Halldén, 2003).
I denna studie använder vi begreppet barns perspektiv för att tolka när barn, som subjekt, har fått komma till tals om hur det ser på sig själv och sin situation i LVU-domar som berör dem.
4.2 Barnperspektiv
Begreppet barnperspektiv är mångtydigt och har olika betydelse i olika sammanhang (Halldén, 2003; Socialstyrelsen, 2004). Samuelsson, Sommer och Hudeide (2011) förklarar begreppet barnperspektiv som att man försöker studera någonting med metoden “utifrån-in”. De vuxna försöker förstå barns uppfattning, erfarenhet och agerande genom att rekonstruera barnets perspektiv och förståelse av sin värld. Företeelsen tolkas av vuxna, med barnet som objekt.
Utgångspunkten för barnperspektiv är barnkonventionens beskrivning av att barns fulla människovärde, barns integritet och barns egenvärde ska respekteras. Barn är individer med egna behov och åsikter, som inte nödvändigtvis samstämmer med de vuxnas dito (Socialstyrelsen, 2004).
Enligt statens offentliga utredning (SOU 2001:72) omfattar begreppet barnperspektiv tre delar:
det vuxna barnperspektivet, det vill säga vuxna personers syn på barn och barndom; samhällets barnperspektiv, vilket innebär samhällets övergripande syn på barn och barnpolitik; barnets eget barnperspektiv, som är barnets unika syn på sitt liv och sin situation, och som i denna uppsats benämns barns perspektiv. Detta begrepp redogör författarna för i ovanstående kapitel.
Enligt utredningskommittén (SOU 2001:72) genomsyras samhället av det vuxna barnperspektivet. Detta perspektiv beskrivs som högst individuellt, och har skapats av den vuxnes personliga erfarenheter och barndom, tillsammans med den kultur, den tid och det land personen lever i. Det vuxna barnperspektivet är därför färgat av en personlig referensram, där
12 ärenden rörande barn också väcker mer eller mindre rationella känslor hos den vuxne.
Känslorna behövs dock för att den vuxne ska kunna ha förmågan att känna empati för barn och deras situation, för att kunna se barns behov och för att kunna erkänna barns rättigheter.
Samtidigt kan känslor och empati försvåra för en vuxen att göra objektiva bedömningar eller ta rationella beslut, och kan till och med försvåra en riktig förståelse av och inlevelse i barns värld (SOU 2001:72). Samhällets barnperspektiv är ett slags kollektivt barnperspektiv, som har sin grund i de värderingar, den kultur och den syn på barns behov och rättigheter som präglar ett samhälle (SOU 2001:72). Värderingarna kommer främst från vuxna och den arena där samhällets barnperspektiv synliggörs tydligast och mest tidstypiskt är inom lagstiftningen.
Andra områden som speglar tidens och samhällets barnperspektiv är media och forskning.
Barnperspektiv bygger på hur man tar tillvara barns behov och rättigheter. Barns perspektiv finns med, men vuxna är med i tolkningen och arbetet för barns bästa. Halldén (2003) menar att det inte är ett problem i sig att begreppet barnperspektiv är mångtydigt, men man måste förtydliga begreppet i vetenskapliga sammanhang. I vår studie använder vi begreppet barnperspektiv för att tydliggöra när barn som objekt, barns åsikter och barns situation, tolkas och återges av vuxna aktörer i de skriftliga LVU-domarna.
4.3 Teoretiska utgångspunkter om makt
Makt är ett mångtydigt begrepp som används på skilda sätt i olika sammanhang (Öhman, 2008;
Börjesson & Rehn, 2009). Öhman (2008) menar att i vardagligt tal förknippas ofta ordet makt med någonting som begränsar människors frihet genom tvång. Andra vanliga diskussioner kan handla om vem eller vilka som har makt, äger makt eller utövar makt (Öhman, 2008). Börjesson och Rehn (2009) konstaterar att makt kan hänvisa till en stor mängd saker, relationer och händelser. Teoretiskt handlar maktdiskussioner mycket om vad vi väljer att tala om som makt (Börjesson & Rehn, 2009) och inom samhällsvetenskaplig forskning används ofta maktteorier för att synliggöra olika former av maktstrukturer, exempelvis politiska eller ekonomiska system (Öhman, 2008). För att studera och förstå makt menar Börjesson och Rehn (2009) att det är viktigt att skilja på olika dimensioner i hur man kan prata om makt. De tre dimensionerna för att förstå makt som författarna främst koncentrerar sig på är: (1) Maktens möjligheter, vilket handlar om olika sätt makten manifesterar sig i vår omgivning. (2) Maktens subjekt, vilket är de olika maktpositioner vi kan anamma i vårt sociala liv. (3) Maktens upplevelser, vilket är de sätt på vilket makten ger sig tillkänna för oss. Eftersom makten är ett svårfångat fenomen är det viktigt att fundera över vad det är som diskuteras när makt ska studeras och analyseras empiriskt (Börjesson & Rehn, 2009).
För att förstå makt och ge teoretisk vägledning genom vad makt handlar om har Börjesson och Rehn (2009) presenterat ett ramverk i vilket maktteori kan förstås i nutida och historisk belysning. Genom ordet makt går det att hänvisa till en stor mängd saker, relationer eller händelser vilket i sig själva inte uppvisar något som kan definiera makten. Makt är snarare ett språkspel - ett sätt att tala om saker, relationer, händelser (Haugaard, 2002, i Börjesson & Rehn, 2009). Istället för att anta att makten finns med likt en egenskap i vissa specifika relationer menar författarna att makten existerar i och med att vi benämner den och i och med vad vi väljer att benämna den som. Börjesson och Rehn (2009) nämner som metafor en polis vissling vilket
13 kan få vem som helst att förvandlas till ett subjekt som underkastar sig genom att stanna upp och vända sig om. Genom exemplifieringar av att det kan finnas stor makt i ett litet läte belyser författarna att det är i de små tingen som det går att upptäcka intressanta saker, så vida vi anpassar språkspelet. Asplund (1987) resonerar liknande i sin diskussion om mikromakt. Det handlar inte om en stor maktapparat som kräver mycket engagemang och resurser, utan om något mindre. En naken form av makt, där alla både kan uppleva sig som bärare av makt men också uppleva sig underkastad makt beroende på situation. I relation till diskussionen om språkspel och makt som begrepp belyser Börjesson och Rehn (2009) skillnaden mellan att ha makt att (göra något) och att ha makt över (något/någon). Ibland överlappar dessa två varandra, men framförallt finns det skillnader. Denna skillnad har ibland beskrivits genom huruvida makt föds: i konflikt eller i samspel, där effekterna kan variera mellan organisering och samarbete eller som ett resultat av konflikter. Beroende på dessa faktorer kan det resultera i makt att göra eller makt över andra (Börjesson & Rehn, 2009). Författarna menar att det finns dem som tar det betydligt längre och exemplifierar då Michel Foucault som hävdar att effekterna kan förstås som den sociala verklighetens själva byggstenar. Enligt Foucault är vårt sätt att skapa ordning i världen (genom språk, uppdelningar och hierarkier) och de mekanismer som premierar viss typ av kunskap, helt beroende av makt (Börjesson & Rehn, 2009).
Någonting som är gemensamt för i princip alla teoretiker är att makten har många former och att det finns många sätt att få makt på. Börjesson & Rehn (2009) exemplifierar att de olika maktbaserna som finns kan grupperas som följer: 1. Förmågan att utöva påtryckning (exempelvis våld), 2. Tillskriven eller tilldelad (legitim) makt, 3. Kontroll över begränsade resurser (exempelvis information), 4. Förmågan att övertala eller övertyga (exempelvis expertmakt). Teoretiker har uppehållit sig vid olika frågor om hur maktbaserna etableras och utnyttjas och hur de vävs in i varandra. Makt är i senmodern tid ett mångfacetterat fenomen, samtidigt som det är allmänt och generellt att det är svårt att greppa vilket gör att förståelsen av makt kan upplevas fragmenterad. Något som är kännetecknande för senmoderna diskussioner om makt är den betydelse som tillskrivs subjektpositioner, vilket handlar om hur skilda kännetecken och bakgrunder påverkar hur aktörerna upplever världen och hur makten formas i relation till den specifika aktör eller de aktörer som engageras i makten (Börjesson & Rehn, 2009). Vad som istället är centralt för en postmodern syn på makt är antaganden om att det inte finns något specifikt att definiera, utan makt handlar om att försöka ta kontroll över språket.
Makt handlar inte om tvång utan om att kontrollera vad som sägs, hur det sägs samt om de effekter denna typ av kontroll får. Med Foucault som största inspiratör pratar man om maktens olika diskurser - de språkspel som maktens olika aktörer utnyttjar (Börjesson & Rehn, 2009).
Foucaults eget råd är enligt Öhman (2008) att betrakta hans teori om makt som en verktygslåda där vissa begrepp och perspektiv kan användas metodologiskt. Det är således inte enbart det som kan förklaras genom teori som är av betydelse, utan Foucaults sätt att tala om makt genom diskurser kan också ange en grundhållning som möjliggör analys (Öhman, 2008).
En annan gemensam tolkning av maktens karaktär är att makten förutsätter att det finns en relation mellan två aktörer; den som brukar makten och den som makten brukas mot. I kontexten av den här studien använder vi maktbegreppet i bemärkelsen av att förvaltningsrättens aktörer besitter en legitim makt som kan brukas mot barnen i LVU-målen.
14 Förvaltningsrätten beslutar om barnets framtid och liv genom att definiera dennes behov och därmed har rätten och dess beslutsfattare en stor maktposition kontra barnet som befinner sig i position av vanmakt. Maktbaserna vävs också in i kontexten i den bemärkelsen att ställföreträdaren har kontroll över resurser som berör barnet, och att andra parter (såsom föräldrar eller socialnämnd) kan ha ett försprång i form av förmåga att övertyga eller besitta expertmakt i förhållande till barnet. I och med att förvaltningsrättens makt kan synliggöras kan också de eventuella konsekvenserna för barnen bli mer synliga, då barnen befinner sig i maktmässigt underläge när de riskerar att bli omhändertagna genom tvång.
5 Metod
Den här studien bygger på kvalitativ forskningsmetod där vi även kommer att redogöra för vårt huvudresultat med hjälp av kvantitativa termer. Kvalitativ forskning uppvisar enligt Bryman (2011) en tolkningsinriktad ståndpunkt där tyngden ligger på förståelsen för hur aktörer i viss miljö tolkar den sociala verkligheten. Kvantitativ forskning i sin tur kan enligt Bryman (2011) betraktas som en forskningsstrategi som betonar kvantifiering när det gäller insamling och analys av data. Vi kommer att använda oss av en deduktiv ansats, vilket innebär att vi med utgångspunkt i teori skapar en hypotes och undersöker om den stämmer i ett eller flera fall (Fejes & Thornberg, 2015). Vi ämnar undersöka hur rättens olika aktörer pratar om barnen utifrån olika perspektiv på barn i form av objekt- eller subjektpositioner.
5.1 Litteratursökning
I början av skrivprocessen gick vi igenom tidigare forskning för att få en uppfattning om vilken kunskap som finns på området. Vi har sökt efter tidigare forskning genom databaserna SwePub och SocIndex. Vi har även sökt litteratur genom Umeå universitetsbiblioteks sökfunktion. De sökord vi har använt på svenska är: barnperspektiv, barns perspektiv, LVU, barn, rättighet, juridisk. De engelska sökord vi har använt är: child, children’s rights, welfare, legal, UN convention on the rights of the child, CRC, participation, children's participation. Sökningen genomfördes med sökorden där vi på olika sätt böjde och trunkerade orden samt inkluderade eller exkluderade vissa begrepp med hjälp av: och, eller, and, or. Vi kontrollerade att artiklarna vi valde ut var peer review granskade. Material valdes ut från både teoretiska och empiriska studier. Utöver vetenskapliga artiklar har vi även använt litteratur i bokform som lånades via Luleå universitetsbibliotek samt Överkalix bibliotek. Vi har även använt oss av doktorsavhandlingar samt publikationer i form av SOU:er, propositioner och lagtext. Vi har även läst igenom studentuppsatser med liknande ämne som vår studie för att få en uppfattning om litteratur med relevant information.
5.2 Datainsamlingsmetod
Vi har valt att genomföra en dokumentstudie, vilket innebär att man tar del av befintliga data som finns i tryckt, muntlig eller i bildform. Tonvikten inom dokumentstudier ligger på att dokumenten inte har producerats för att forskaren har bett om dem, utan fokuserar på redan befintligt material som sedan blir insamlat och analyserat (Bryman, 2011). En distinktion Bryman (2011) gör mellan olika dokument handlar om personliga dokument och officiella dokument från statliga myndigheter, varav vår studie utgår från de sistnämnda. De dokument
15 vi kommer att använda oss av är LVU-domar, vilka handlar om skriftliga domstolsavgöranden om placering enligt LVU. Då domar är allmänna handlingar har vi, i enlighet med 6 kap 4 § Offentlighets- och sekretesslag (SFS 2009:400), begärt ut dokument till vår studie från svenska förvaltningsrättsliga domstolar.
Vår dokumentstudie är en form av texttolkning inom den hermeneutiska teorin. Hermeneutik handlar enligt Westlund (2009) om att tolka, att förstå och att sedan ge uttryck för förståelsen, kring ett fenomen. Empiriskt material som studeras inom hermeneutiken är i regel olika former av text. I denna dokumentstudie har vi inte kommit i kontakt med författaren just eftersom den utförs på redan befintligt material. Detta gör texten oberoende i relation till författaren, men den är ändå del av ett sammanhang, en tid eller ett visst förhållande; en kontext. Kontexten måste alltid finnas med i tolkningen, och vi som analyserar texten måste förstå vad den handlar om och i vilket sammanhang texten skrevs (Westlund, 2009). Texten i LVU-domarna tolkas utifrån att de skriftligt återger muntliga utsagor framförda i socialnämndens utredning och, eller i förvaltningsrättens muntliga förhandlingar.
5.3 Urvalsmetod
Till studien har vi använt oss av ett obundet slumpmässigt urval. Ett sådant urval bygger på att varje enhet i populationen har lika stor möjlighet att komma med i urvalet (Bryman, 2011). Vi valde att begära ut domar från två olika förvaltningsrätter; en i en större stad1 i norra Sverige och en i en storstad2 i södra Sverige. Vår population, det vill säga samtliga enheter vi önskade få upplysningar om (Bryman, 2011), bestod av LVU-domar från de tre senaste åren inom regionerna för dessa två specifika förvaltningsrätter. Vår tanke med att vända oss till två olika förvaltningsrätter i geografiskt skilda områden, var att datan skulle få en större spridning och variation i sitt innehåll. Med större variation ökar möjligheterna att överföra studiens resultat på andra LVU-mål vid förvaltningsrätter överlag. Domarna togs fram i samarbete med förvaltningsrätternas respektive arkivassistent. Dessa kontaktades per e-post (se Bilaga 1) där vi från vardera förvaltningsrätt begärde ut 15 slumpvist utvalda domstolsavgöranden om placering enligt LVU som inte skulle gå längre tillbaka än tre år. Över en period på en vecka hade vi fått svar där arkivassistenterna skickade LVU-domar i pdf-format till oss över e-post.
Förvaltningsrätten i den större staden i norra Sverige skickade domar spridda över de senaste tolv månaderna, räknat från tiden för vår begäran. Förvaltningsrätten i storstaden i södra Sverige skickade domar från juli månad, det kalenderår som föregick vår begäran. Vi valde att begära ut totalt 30 domar, 15 från varje förvaltningsrätt. Från det materialet valdes slutligen totalt tio domar ut till underlag för studien eftersom de passade in enligt våra urvalskriterier.
5.4 Urvalskriterier
Urvalet av domar har sållats ut efter sex kriterier. Dessa kriterier har etablerats för att studiens tilltänkta undersökningsområde ska bygga på så relevanta domar som möjligt. Samtidigt ville vi få en viss samstämmighet bland domarna. De kriterier underlaget bygger på följer:
1 Enligt SKL:s kommungruppsindelning 2017 innebär begreppet "Större stad" en kommun med minst 50.000 invånare varav minst 40.000 invånare i den största tätorten.
2 Enligt SKL:s kommungruppsindelning 2017 innebär begreppet "Storstad" en kommun med minst 200.000 invånare varav minst 200.000 invånare i den största tätorten.
16
● Att domarna ska beröra icke-processbehöriga barn – Domarna som valdes ut skulle bara innefatta barn under femton år som själva saknar processbehörighet. Vår tanke var att processbehöriga barn och ungdomar som part har en mer självklar rättslig ställning, och vi ville därför att domarna skulle beröra icke processbehöriga barn för att se om det i domarna tydliggörs om de yngre barnen som part har fått komma till tals, uttrycka sin åsikt och beskriva sin situation.
● Att domarna inte ska beröra barn yngre än fyra år - Vi hade sedan tidigare satt den övre åldersgränsen vid 14 år och bestämde oss sedermera för att sätta en nedre gräns vid fyra års ålder. Vi resonerade att barn från denna ålder rent språkmässigt och utvecklingspsykologiskt har en förmåga att uttrycka åsikter kring sin situation som rätten rimligen bör ta hänsyn till. Därmed kan det i domarna inte motiveras att barnet ej blivit hört på grund av för låg ålder. Detta är en godtycklig gränssättning. Givetvis kunde även yngre barn ha valts ut för att som en extra aspekt titta på hur riktigt små barn som saknar talförmåga kommer till uttryck genom barnperspektiv. Detta hade troligtvis gjorts om det inte vore för att tidsspannet och omfånget på detta arbete talar emot det.
● Att det ska gå att avgöra barnets ålder - I en av domarna vi erhöll från förvaltningsrätten i den större staden var barnets identitet belagt med sekretess. Även om det genom domen gick att gissa sig till barnets ungefärliga ålder så föll domen bort då det inte gick att fastställa den unges exakta ålder. Ett kriterium blev därmed att barnets ålder skulle gå att avgöra genom personnummer i jämförelse med datum för domslut. Vi har tagit utgångspunkt efter barnens ålder angett i helår.
● Att domarna ska vara aktuella i tid - Eftersom tvingande åtgärder från samhällets sida, tillsammans med uppfattningen om vikten av barnperspektiv och barns perspektiv, förändrats över tid, ville vi begränsa oss till domar som inte ligger långt tillbaka i tiden.
Detta för att få en uppfattning om den aktuella situationen. Av de totalt 30 domar vi tog emot från förvaltningsrätterna fanns domar inkluderade från år 2016 och 2017. I det slutgiltiga urvalet kom samtliga domar att komma från kalenderåret 2016, vilket i förhållande till när den här uppsatsen skrivs handlar om föregående kalenderår.
● Att domarna kan utgå från rekvisit inom 2§3 och/eller 3§4 LVU - Vi såg ingen mening i att skilja på domar utifrån om de kom sig av missförhållande i hemmet (2 § LVU) eller av eget beteende (3 § LVU) - eller av bägge paragrafer samtidigt. Vår tanke var att båda lagrummen bör lägga lika stor vikt vid barnperspektiv och barns perspektiv, och därför inkluderas båda i vår granskning.
● Att LVU-ansökningarna lett till ett domslut - Detta för att barnet rimligtvis bör få komma till tals i alla domar, oavsett om avgörandet resulterat i ett bifall eller ett avslag.
Vi valde att resonera lika och gjorde ej åtskillnad i urvalet gällande vem som gjort ansökan: oavsett om det handlat om en ansökan av nämnden, ett överklagande av
32 § LVU: De så kallade miljöfallen. Det skall på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finnas en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.
4 3 § LVU: De så kallade beteendefallen. Den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.
17 vårdnadshavare eller av den unge själv med hjälp av ställföreträdare. Däremot exkluderade vi de domar som handlade om beslut om avskrivning av mål, eftersom dessa domar är innehållsfattiga inom kontexten av vad som är relevant för studien.
5.5 Urval
Vid en sammanställning av de 30 inkomna LVU-domarna sammankopplat med våra inklusionskriterier föll omedelbart fyra domar bort, då dessa var beslut om avskrivning av mål.
Ytterligare tio domar föll bort då den unge var 15 år eller äldre, och därigenom processbehörig.
Två domar föll bort där barnen var under fyra år. Ytterligare tre domar som omfattade syskonpar och syskongrupper exkluderades, då de yngsta syskonen var under fyra år och därför föll utanför våra inklusionkriterier. En dom exkluderades då barnets ålder inte gick att fastställa på grund av sekretess. Av de ursprungliga 30 domar vi erhöll från förvaltningsrätterna uppfyllde slutligen tio av dem kriterierna för inklusion i vår granskning.
Tabell 1: Domarnas innehåll
Namn Antal barn
Barnens ålder (i helår)
Paragraf Sökande/klagande Avgörande FR
Dom 1 1 14 2§, 3§ Socialnämnd Bifall Större stad
Dom 2 3 9, 10, 14 2§ Socialnämnd Bifall Större stad
Dom 3 1 14 2§ Socialnämnd Bifall Större stad
Dom 4 2 4, 6 2§ Socialnämnd Bifall Större stad
Dom 5 1 14 2§ Socialnämnd Bifall Större stad
Dom 6 1 5 2§ Socialnämnd Bifall Större stad
Dom 7 1 7 2§ Socialnämnd Bifall Större stad
Dom 8 1 10 2§ Vårdnadshavare Avslag Storstad
Dom 9 1 9 2§ Socialnämnd Bifall Storstad
Dom 10 1 14 3§ Socialnämnd Avslag Storstad
Tabell 1 klargör vad de enskilda domarna innefattar innehållsmässigt genom att presentera domarna utifrån ett antal kriterier. Vi har valt att döpa om domarna till kodnamn “Dom 1”,
”Dom 2” etc som tabellen visar och kommer hädanefter använda oss av kodnamnen när vi redogör för domarna vid exempelvis citering.
5.6 Innehållsanalys
Innehållsanalys handlar om ett angreppssätt när det gäller dokument som inbegriper ett sökande efter bakomliggande teman i materialet som analyseras (Bryman, 2011). En bred beskrivning av innehållsanalys är att man analyserar det manifesta, det påtagliga, innehållet i datan, vilket ofta handlar om dokument eller texter. Sedan tolkas de underliggande innebörderna i dessa till latent nivå. Innehållsanalys syftar till att kvantifiera innehållet på ett systematiskt och replikerbart sätt utifrån kategorier som har bestämts på förhand (Bryman, 2011). Enligt Graneheim & Lundman (2004) är det alltid fråga om någon form av tolkning, men att tolkningarna kan bestå av olika djupa nivåer. Det finns olika sätt att genomföra innehållsanalys på men ett exempel är hur Graneheim och Lundman (2004) beskriver processen: (1) Att datan vid upprepade tillfällen genomläses för att ge känsla av helheten. (2) Att plocka ut meningsbärande enheter som för frågeställningarna innefattar relevant information.
Sammanhanget med omgivande text kvarstår. (3) De meningsbärande enheterna förtätas, där
