Sättet att ändra stycken Några ord om hur och varför Almqvist ändrar i sina texter

Full text

(1)

Sättet att ändra stycken

Några ord om hur och varför Almqvist ändrar i sina texter

av bertil romberg

Almqvist har som bekant kallats Sveriges modernaste diktare; han kan dessutom kallas en av Sveriges produktivaste.

Redan det bevarade handskriftsmaterialet är omfattande, även om man bortser från de mellan 500 och 600 breven. Och då skall genast understrykas, att det är fråga om manuskript, som Almqvist själv inte kunnat eller velat befordra till trycket. Han tycks nämligen ha haft för vana att inte bevara manuskriptet till ett tryckt verk, och detta innebär att vi bara i undantagsfall kommer bakom hans originaledi- tioner. Vi kan med andra ord inte följa hur det litterära verket växt fram, och eventuella oklarheter i Almqvists tryckta texter kan inte förklaras med hjälp av manuskript.

Det av Almqvist tryckta materialet består av 77 volymer av va- rierande storlek: folkskriften Gustaf Wasa i Dalarne (1839) om- fattar 16 sidor medan Menniskoslägtets Saga från samma år eller C. J. L. Almqvist. Monografi från 1844–1845 omfattar över 600 sidor vardera.

Om man betänker att Almqvist gav ut en stor del av dessa volymer i nya, omarbetade utgåvor växer det tryckta materialet ytterligare.

Och till det tryckta materialet i bokform skall vidare fogas de mer än 700 tidningsartiklar i skilda genrer som Almqvist författade mellan 1839 och 1851.

Artikeln hämtad ur:

I vitterhetens tjänst. Textkritiska uppsatser.

En vänbok till Barbro Ståhle Sjönell, red. Lars Burman, Hedemora 2003.

Kapitlet hämtat ur:

Lars Burman, Tre fruar och en

mamsell, Hedemora 1998.

(2)

Almqvist ändrade gång på gång i sina tryckta texter. Ofta gav han ut dem i nya, omarbetade utgåvor, vilket gäller flera av hans mest kända verk som Amorina, Jagtslottet, Det går an, Den sansade kritiken eller Europeiska missnöjets grunder för att inte tala om Murnis och för- svarsskriften C. J. L. Almqvist. Monografi, som har undertiteln ”sam- lad och utgifven för att lätta öfversigten och bedömandet af vissa bland tidens frågor”. Att Almqvist gör ändringar i de nya utgåvor- na är föga förvånande. De flesta ändringarna där kan man kalla för öppna ändringar; det är ingen svårighet att spåra dem. Men Almqvist hade tyvärr också för vana att stundom ändra i sina arbeten till och med under pågående tryckning, och detta har fått till följd att flera av hans originaleditioner finns i mer än en version, vilket i början säl- lan uppmärksammades. I denna kategori finner vi bl.a. Drottningens Juvelsmycke, Skaldens Natt, Signora Luna och Amalia Hillner. Här vill Almqvist av olika skäl att ändringarna och omarbetningarna skall vara dolda; de kan med andra ord vara svåra att finna.

I denna uppsats skall jag behandla några olika typer av ändringar, som kan iakttagas i Almqvists fiktionsprosa och journalistik under åren 1822–1851.

I originaleditionen av Drottningens Juvelsmycke upptäckte både Albert Lysander och Olle Holmberg skiljaktigheter mellan olika ex- emplar. I sin utgåva av romanen i SV 6 har Lars Burman gjort en modern bibliografisk analys och uppmärksammat fyra kancellering- ar. Som exempel tar jag Reuterholms monolog rörande Tintomara.

Den lyder såhär före kancelleringen i Oreviderad stat

kände henne. Nu behöfver jag sjelf blott taga vid och leda följderna: alle- nast jag kan få henne spakare, och det skall hon bli.

Efter kancelleringen har textstället ändrats och lyder såhär i Reviderad stat

kände henne! Så spinner en garnet, och en helt annan väfver tyget. Det

dumma är blott, att en så orättvis och obehaglig misstanke, som att jag

(3)

skulle var delaktig eller medvetande i maskradnattens mordhändelse, ens kunnat falla henne in. Här måtte någon hafva brukat mitt namn? hvem kan denna utlänning hafva varit? Huru skall jag få reda på en så svart punkt? Finnes ett djup till, under mitt djup? (SV 6, s. 302 f.)

1

Kancelleringen innebär ett ytterligare tillägg till karakteristiken av Reuterholm. Det är här fråga om en utfyllnad, inte om någon änd- ring i sak.

Skaldens Natt, som skildrar mystikens stora ögonblick av hängi- venhet, föreligger likaledes i både oreviderad och reviderad stat. Den sistnämnda har ett tillägg.

Oreviderad stat

Oskuld och ro satte sig ned vid min säng, frid upplyfte min sängs om- hänge.

Dödt hade nu döden, och endast lifvet lefde för mig. (SV 8, s. 394) Tillägget är tämligen omfattande, vilket framgår av

Reviderad stat

Oskuld och ro satte sig ned vid min säng, frid upplyfte min sängs om- hänge.

Jag låg ända långt framåt morgonen: det har jag sedan alltid gjort. En sång hörde jag vid mitt läger, och en mild nåd upptände ljus omkring min hufvudgärd, dem ingen såg mer än jag.

Jag frågade: skall jag numera lyssna på någonting i verlden? skall jag nånsin läsa, tala eller skrifva mer? Det svarades: ”lyssna, tala och skrif!

”Ihågkom blott att stå på intet, och att stödja dig vid intet.

”Då skall intet röra dig, och du sjelf skall ega intet; men du skall få makt med allt.

”Du skall ej få makt till att ega det, ty du skall intet besitta och på intet stå. Men du skall få den bästa af all makt, som är att leka.”

Vid dessa svar sjönk mitt hufvud in i en ljusgul sky, och jag förlorade universum.

Men när jag vaknade och steg upp, var jag glad. Konsten vaknade då ny

inom mig, och i hvit fägring såg jag den täcka. Dödt hade nu döden, och

endast lifvet lefde för mig. (SV 8, s. 316)

(4)

Också här är det fråga om utfyllnad, en förlängning av den sköna meditationen. Louise Vinge har analyserat stycket och visat varför texttillägget gjorts av Almqvist.

2

Man kan från samma volym tillägga Skällnora Qvarn, där i styck- ets reviderade stat den avslutande meningen om det spanska snuset har tillagts.

I Signora Luna förekommer en kancellering i slutet (SV 7, s. 335);

i ett exemplar, som tillhör Åbo akademis bibliotek, har upptäckts en bevarad kancelland, som återges här nedan. Det är fråga om en scen- anvisning:

Oreviderad stat

En sal i fängelsepalatset. Ingen person synes på scenen; men en dörr till ett sidorum står halföppen, och derifrån hör man rustningar skramla, lik- som vid en påklädning. Stundom tyckas tvenne figurer skymta förbi dör- ren. Citterslag och en sång: (SV 7, s. 416)

Reviderad stat

Palermos slott. En florsgardin skymmer fonden af scenen, och gifver ut- seendet af ett på detta sätt itudeladt rum. Innanför floret märkes lågan af en lampa, och flera föremål urskiljas, ehuru otydligt. Tvenne figurer synas gå fram och tillbaka, stundom nalkas, kanske omfamnas, stundom skiljas. Rustningar skramla, som vid en påklädning: leende höres, cit- terslag med muntra tonvändningar, och en sång: (Ibidem)

Scenanvisningen har i sin reviderade form fyllts ut med detaljer:

florsgardinen, som döljer lampan och några otydliga föremål. Floret, som täcker och omvandlar scenen, förekommer ofta hos Almqvist, inte bara i Songes. Konturerna blir obestämda och svävande. Ett dun- kel vilar över scenen liksom f.ö. över hela stycket.

Romanen Amalia Hillner har undersökts av Lars Burman, som

iakttagit fyra kancelleringar, som alla är av stort intresse. De redovi-

sas SV 23, s. 339 f.; jag återger två av dem, som gäller hänsyftningar

till då levande personer.

3

I det första exemplet sitter Amalia och skri-

ver till sin mor och ritar i brevet en näsa, som hon beskriver såhär:

(5)

Oreviderad stat

näsan är [inte] synnerligen väl gjord, hon är motsattsen till Petræas, men (SV 23, s. 339)

Reviderad stat

näsan är [inte] synnerligen väl gjord, hon är motsattsen till – men (SV 23, s. 96)

I det andra exemplet talar en ung jurist om ett lägre slags kvickhet, Oreviderad stat

som i likhet med fahlcrantziska fadaiser (SV 23, s. 340) Reviderad stat

som i likhet med vissa bekanta fadaiser (SV 23, s. 116)

Till det första exemplet skall anföras, att Petræa är en av huvud- personerna i Fredrika Bremers Hemmet och är något av författarin- nans alter ego. Petræas stora näsa är ett av hennes största bekymmer.

Fredrika Bremer var också en framgångsrik medtävlare om den ro- manläsande publikens gunst. Det är med andra ord fråga om en gli- ring till en konkurrent, som Almqvist vid närmare eftertanke funnit för gott att stryka.

Det andra exemplet syftar på teologiprofessorn, sedermera bisko- pen Christian Erik Fahlcrantz, känd och ökänd för sina vitsar, som var en av Almqvists bittraste fiender. Vid denna tid låg Almqvist i fejd med Uppsala domkapitel, där Fahlcrantz var ledamot. Uppen- barligen fann Almqvist det klokast att inte i onödan reta sin fiende just då.

Hittills har jag talat om dolda ändringar i Almqvists texter. Nu går jag över till de öppna ändringarna, som finns i nya, omarbetade ver- sioner, och jag skall här ge några exempel på Almqvists behov att ändra och förbättra.

Bibliografisk fullständighet eftersträvas förvisso inte här, men jag erinrar om att Murnis finns i tre versioner (1819, 1845, 1850).

Detsamma gäller Jagtslottet (1832, 1839, 1840), Det går an (1838,

1839, 1850), Den sansade kritiken ([1842], 1849, 1850). Europeiska

missnöjets grunder finns i fyra versioner som är att betrakta som fyra

(6)

utgåvor (1, 1838 [mak.], 2, 1847 (artikelserie i Jönköpingsbladet), 3, 1847 [mak.], 4, OE i Törnrosens bok, imperialoktavupplagan III, 1850).

4

Just i fråga om Europeiska missnöjets grunder är den version som pu- blicerats tidigare i pressen viktig. Detsamma gäller också i hög grad C. J. L. Almqvist. Monografi (1844–1845), att flera av avsnitten är om- arbetningar av tidigare tidningsartiklar.

I De dödas sagor finns likaledes både reviderad och oreviderad stat.

Ändringarna anknyter till den sista versionen av Murnis i imperialok- tavupplagan III, 1850.

5

Här är det uppenbart att ändringarna tjänar till att dämpa såväl den erotiska stämningen och vokabulären liksom anknytningar till Swedenborgs tankevärld.

1822 års version av Amorina har jämförts med 1839 års version ur stilistiska och berättartekniska aspekter av Nils Nihlén, Lars Melin och Bertil Romberg.

6

Nihlén påpekar hur ofta 1822 års scenanvisningar antingen stryks 1839 eller dras in i en angränsande replik. Här ett av många exem- pel:

Henrika kysser henne. [scenanvisning]

Jag helsar dig från Gud (SV 4, s. 59)

Sammansmältningen av scenanvisning och replik blir sålunda 1839 till

Henrika.

Ännu en gång en kyss – och änn en gång – Med dem jag helsar dig (SV 18, s. 52)

Femte boken inledes 1822 med en morgonstämning, där en rad na- turföreteelser besjälas: en solstråle samtalar med en klippa och en korp språkar med en narciss (SV 4, s. 267 f.). Detta var tydligen tänkt som en pendang till första bokens inledande friska tavla med dess vackra morgonstämning. I 1839 ströks femte bokens inledande sidor, som förmodligen Almqvist fann bryta för mycket mot stilen i övrigt.

Det är uppenbart att ordvalet 1822 kan vara betydligt grövre och

mer rättframt erotiskt än 1839, där det är mera utslätat. 1822 kallar

(7)

Rudman Johannes ”Du yppersta djefvul af alla djeflar” (SV 4, s. 21), men 1839 ändrar Almqvist till ”du yppersta af alla kanaljer” (SV 18, s. 16).

1822 säger Johannes galant till Lotta:

Joo, jag märker, du är mullig och fet under armarna (SV 4, s. 15) Detta ändras 1839 till det onekligen blekare:

Jag tycker om denna lock. (SV 18, s. 10)

På samma sätt reagerar Almqvist i följande exempel, där Rudman tänker på Amorina och säger till sig själv:

fy, hur kan man gå i så här skräpiga tankar? – Ach den der Hjertungen, Prestungen, Flickungen: på dig vill jag tänka, du mina tankars silfverkäl- la, du ömma, du goda, du feminina Ting; du fylliga, finskinniga, aptitliga gestalt; ach jag kan ej bärja mig längre – ach gissus, om jag hade dig här!

(SV 4, s. 91)

1839 blir de skräpiga tankarna koncentrerade till:

Den der sköna Danderydsflickan! hon är mina tankars vackraste källa!

(SV 18, s. 91)

Rudmans tankar blir alltså här betydligt mera höviskt och kortfat- tat formulerade. Enligt beprövat recept från Dialog om Sättet att slu- ta Stycken får läsaren själv tänka ut graden av skräpighet i Rudmans tankar.

När Rudman gjort ett bordellbesök i Tyska brinken reagerar han 1822 mot glädjeflickorna där:

U fäaktiga hyndor, er behålle Djefvulen, J Glädjehjon, men ingen glädje.

Slaskiga ögon, slaskiga läppar, ö hut rackor! Slokiga och uttänjda bröst, lika gammalt Karutscha, öfvermålade med krita, att se hvita ut, ö hut!

(SV 4, s. 143)

(8)

1839 ändrar Almqvist till:

U hyndor, er behålle djefvulen! glädjehjon, men ingen glädje, ö hut rack- or! slokiga och gemena kindben likt karutscha, öfvermålade med krita att se hvita ut, ö hut! (SV 18, s. 138)

1822 är besvikelsen och ursinnet tydligare. Han har störtat ut, fram- ställningen är mångordigare, exemplen fler och fokus är på brösten och inte på kindbenen.

Man kan summera att nästan genomgående erotiska, grova eller hädiska uttryck och scenerier i 1822 dämpats eller rent av uteslutits i 1839.

När man jämför Amorina 1839 med det tidigare trycket av 1822, blir resultatet följande. Romanens text omfattar 357 sidor mot tidi- gare 296 sidor och med följande varianter: c:a 5.380 accidentalier, till vilka skall läggas c:a 3.900 substantieller. Det är med andra ord en grundlig omarbetning som Almqvist gjort.

Ofta är de tidigare versionerna av ett verk mer talspråkliga och konkreta. Det gäller i hög grad Amorina, men jag ger här ett exem- pel från Det går an. 1839 berättar Sara om sina föräldrars olyckliga äktenskap och Albert säger tanklöst: ”Din mor lär hafva varit litet otålig i äktenskapet?” Sara svarar med blixtrande ögonkast: ”Tjugu gånger sparkad häst, som tjuguförsta gången sparkar igen, är icke otålig.” (SV 21, s. 158) Men i den tidigare versionen 1838 står det

”tjugu gånger sparkadt sto” etc. (SV 21, s. 45). Här har vi inte det könlösa ordet ”häst”, som Almqvist tyvärr ändrade till 1839, utan med det konkreta och feminina ordet ”sto” är vi inne i kvinnofråga, könsdiskussion, könsdiskriminering – med andra ord allt det som var nytt och engagerande i Det går an. Johan Svedjedal har minutiöst no- terat de förändringar och förvandlingar som Det går an genomgått i de tre editioner som Almqvist själv gav ut och dessutom i samtliga editioner 1875–1988.

7

I C. J. L. Almqvist. Monografi har Almqvist gett ut ett antal äld- re uppsatser och tidningsartiklar från tiden mellan 1820 och 1845.

Här finns det naturligtvis gott om möjligheter att studera ändringar

i stil och ordval. Jag väljer ett avsnitt i monografin, som tar upp ”Om

(9)

Manhems-förbundet” (SV 26, s. 120), och visar den första gradens sal, och jämför med den tidigare publicerade Handlingar till upplys- ning i Manhemsförbundets historia. Förslag till Manhems-Förbundets Organismus; till Förbundets pröfning inlemnadt år 1816 af en dess Medlem; öfversedt och utveckladt. Sthlm 1820. I salen finns avmålade

de gräsliga Begär framstudsande för blicken, såsom genom Michael Angelos hiskliga pensel-magt (Handlingar, 1820)

Detta ändrar Almqvist till

de vilda, ännu otyglade Begären, sådana, som de genom Michael Angelos penselmakt skulle kunna visa sig (SV 26, s. 120)

Här har Almqvist dämpat ordvalet: ”gräsliga” har blivit ”vilda” och

”hiskliga” har tagits bort. Tyvärr har det synnerligen rörliga ”fram- studsande” ersatts av det i sammanhanget mindre aktiva ”otyglade”.

På en annan vägg i samma sal dominerar ondskan. Där ser man lifvets alla goda Krafter halshugna af mechanismens och en falsk forma- lisms skarprättaresvärd, änglagestalter (Handlingar, 1820)

Ovanstående förlängs till följande

lifvets alla goda Krafter halshuggna, likasom med ett skarprättarsvärd, af den ytliga lag-mekanismen i verlden och af en falsk halflärd formalism i vetenskaperna. Man skulle på denna väggs taflor se änglagestalter (SV 26, s. 554)

Här innebär ändringarna, att den koncisa och kortfattade framställ- ningen 25 år senare förlorat något av sin skärpa.

Betydligt kortare tid förflyter mellan ett annat parti i C. J. L.

Almqvist. Monografi, som rubriceras ”Svenska riksdagens ombildning eller Representationsfrågan” och några aktuella tidningsartiklar ur Aftonbladet och Jönköpingsbladet från 1844, som ingår där.

I Aftonbladet 8/8 1844 står en tämligen aggressiv artikel ”Med hvad

rätt sitta adel och prester på den svenska riksdagen?” Almqvist kal-

lar adel och prästestånd för ”ståndsutvexter på samhället” och finner

det orimligt att dessa två stånd skall inneha hälften av hela represen-

(10)

tationen. Varken deras antal eller deras förmögenhet berättigar dem till det och inte heller deras bildning.

Adelns och Presteståndets skarpt framstående tendens, att på intet sätt vilja lemna gehör åt nationens billiga, rättvisa, på historisk kontinuitet fullt grundade fordran på en reform i representationssättet […]. (AB 8/8 1844)

I C. J. L. Almqvist. Monografi blir två viktiga ord utbytta: ”tendens”

ändras till ”lynne” och ”fordran på en reform i representationssättet”

blir ”fordran af en förbättrad Ombudsförfattning” (SV 26, s. 346).

Det innebär i bägge fallen en försiktig mildring eller dämpning av ordvalet. Både orden ”tendens” och ”reform” var mer politiskt lad- dade; detsamma gäller längre fram i denna text (ej med i blockcita- tet ovan), när Almqvist i tidningen frågar, hur det kan komma sig att adel och prästerskap skall kunna ”paralysera” varje steg framåt (AB 8/8 1844). Men i SV 26 byter han ut detta verb mot det betydligt ta- mare ”hindra” (SV 26, s. 347).

I artikelserien om den svenska riksdagen möter vi gång på gång en liknande dämpning av ordvalet. I AB 12/8 1844 fortsätter Almqvist sina angrepp på stånden och framhåller, att fördelningen innebär ”en oförneklig, en himmelskriande orättvisa.” I SV 26, s. 350 utgår or- den ”en himmelskriande.”

1839 publicerade Almqvist i Dagligt Allehanda (DA) sin snillrika uppsats ”Poesi i sak”, som är en programförklaring för den realis- tiska riktningen inom litteraturen, där han skiljer mellan poesi i sak och poesi i blott ord. Han kopplar inledningsvis ihop poesi och po- litik; liksom samtidens politiska huvudfrågor innebär, att människor vill ha ett sant innehåll i samhället, så måste poesiens form vika för ett sant innehåll. I stället för skenet i tomma ord måste komma vä- sen och verklighet, i stället för poesi i blott ord måste komma poesi i sak.

Denna uppsats omtrycktes i C. J. L. Almqvist. Monografi med vissa

ändringar; här nedan följer ett urval. Det tycks som om Almqvist har

känt ett behov av att vara pedagogisk och därför ersatt en rad främ-

mande ord i tidningsartiklarna:

(11)

”regeneration” (DA 1/7 1839) blir ”pånyttfödelse” (SV 26, s. 245),

”usurperade” (DA 1/7) – ”omåttligt inkräktade” (SV 26, s. 246),

”första impulsen till revolutioner” (DA 1/7) – ”upptakten till omstört- ningar” (SV 26, s. 247),

”europeiska bildningen” (DA 1/7) – ”Europeiska civilisationen” (SV 26, s. 249),

”fiktioner” (DA 8/7) – ”orimliga väsenden och varelser utan verklighet”

(SV 26, s. 250),

”ifrån den artistiska horizonten” (DA 8/7) – ”ur den konstnärliga syn- kretsen” (SV 26, s. 252).

Almqvist vänder sig också mot dem som åvägabringar revolutioner men som inte vill

stiga ned ifrån de höjder, der de så länge stått och ljugit, utan motspäns- tigt streta emot Mensklighetens gång. (DA 1/7 1839)

och han ändrar till

stiga ned ifrån de höjder, der de så länge stått, utan – i sanning egoistiskt – arbeta emot mensklighetens rörelse. (SV 26, s. 247)

Här är ytterligare ett exempel på hur Almqvist mildrat framställ- ningen i omtrycket; den rättframma beskyllningen mot de ”värde- lösa namnens innehafvare” för lögnaktighet har helt enkelt strukits vid omarbetningen.

Europeiska missnöjets grunder är ett verk, som Almqvist länge arbe- tade med. Det finns – som ovan nämnts – i fyra tryckta versioner, var- av två publicerats.

Ur det rikhaltiga materialet av ändringar mellan de olika versio- nerna följer här ett mindre urval:

Att menniskan lyder och följer sin af Gud gifna beskaffenhet (1–3 uppl.) blir till sist

Att menniskan lyder och följer den sanna innersta beskaffenheten (OE s.

8, SS XVI, s. 30)

(12)

Vid omtrycket försvinner alltså uppfattningen, att människans sanna och innersta beskaffenhet är en Guds gåva.

Människor, som till hjärta och tänkesätt tillhör pöbeln finner man inte minst i de

njutningsbegärligare klasserna (1–3 uppl.) som till slut blir

på kastskillnad begärligare klasserna (OE, s. 15, SS XVI, s. 51)

Också här betraktar Almqvist kritiskt de högre klasserna, med den skillnaden att de i de tidigare versionerna karakteriseras som njut- ningsbenägna, men att de i OE fått sina önskningar ändrade till att gälla social ställning och samhörighet. Begreppet ”kast” förekommer ofta hos Almqvist, främst i hans journalistik. Redan 1819 finner man det hos Almqvists vän och sedermera fiende V. F. Palmblad.

Almqvist tar upp ämnet förtryck och revolution och talar om hur enskilda personer kan vilja förhindra förbättringar för folket. Dessa personer handlar

stundom för deras intressens skull (1. uppl., s. 30) vilket ändras till

stundom af deras egennytta (3. uppl., s. 25, OE, s. 12; SS XVI, s. 42).

I detta fall har Almqvist stegrat det omskrivande ”intressen” till det mera rättframma ”egennyttan”.

Men ändringarna kan också gå åt andra hållet. Almqvist talar i 8:e brevet, som har rubriken ”Förhållandet mellan man och qvinna”, om vigseln och kvinnans situation. Risken är att hon

hellre kastar sig i armarne på hvilken spekulant, som anmäler sig (3. uppl., s. 61)

vilket mildras till

hellre kastar sig i armarne på hvilken karl, som anmäler sig (OE, s. 21;

SS XVI, s. 72)

(13)

Kvinnan som ekonomiskt byte markeras mycket tydligare just ge- nom ordet ”spekulant” i den tidigare versionen.

Det kan också inträffa, att kvinnan av vidriga omständigheter tvingas överbjuda mannen i elakhet och låghet

för att söka rädda sig. (3. uppl., s. 61) I nästa upplaga kommer följande tillägg:

för att söka rädda sig, eller för att hämnas – eller dermed roa sig (!); ty så usel är hon nu. (OE, s. 21; SS XVI, s. 72)

Det har framgått, att Almqvist hade ett behov att ständigt ändra och förbättra sina skrifter. Jag har uppehållit mig vid några av hans verk, där han gjort mer eller mindre frappanta ändringar – inte alltid till det bästa – och därvid också ställt frågan varför Almqvist gjort sina ändringar. Oftast har han velat förtydliga och förklara och övertyga.

Pedagogen Almqvist är aldrig långt borta. Hans ändringar kan också bero på hans vilja att mildra eller skärpa.

Ville han mildra eller rentav stryka någon passus, kan det bero på klok försiktighet; exemplet från Amalia Hillner tyder på att Almqvist fått kalla fötter och snabbt – redan under pågående tryckningspro- cess – tagit tillbaka sin föga chevalereska beskrivning av Fredrika Bremers näsa. Elakheten om professor Fahlcrantz’ vitsar, som ka- rakteriseras som fadäser, förefaller vara träffande – Almqvist var i sina bästa ögonblick en lysande polemiker. Men här liksom i fråga om Fredrika Bremers utseende har klokheten fått fälla avgörandet, och Almqvist har – troligen med sorg i hjärtat – lagt sin skarpslipade dolk åt sidan.

Att jämföra ändringarna ger också möjlighet att se hur Almqvists

språk och stil utvecklas och förändras. Han är diktaren som också

var språklärare och författare till grammatiker och rättstavningslära,

och här kan man se hur han ställer sig till skiljetecken och ordfor-

mer, eller hur han som politiskt och socialt engagerad skärper eller

mildrar sitt ordval. Man kan också se hur hans lynne skiftar och pul-

serar, som när han angripit meningsmotståndare, men upptäcker att

(14)

han vågat sig för långt ut och därför finner det nödvändigt att reti- rera och ta tillbaka. Men det kan också märkas, när han är i färd med att slutgiltigt driva in en polemisk dolkstöt.

Och kanske Almqvist rent av någon gång för sig själv motiverat en ändring med orden:

Så jag ändrat …

Ty så roat mig att ändra.

noter

1 Sidhänvisningar till C. J. L. Almqvist, Samlade Verk (SV) så långt de utkommit, annars till originaledition (OE) och/eller Samlade skrifter (SS).

2 Louise Vinge, ”’Skaldens natt’ och poesins semiotik”, Samlaren 1982, s.

7–16.

3 Lars Burman behandlar kancelleringsbegreppet i denna roman och över huvud taget i ”Kancellanserna i C. J. L. Almqvists Amalia Hillner (1840)”, i Tidskrift för litteraturvetenskap 1995:2, s. 47–54.

4 De olika upplagornas omfång går jag inte in på.

5 Se Christina Dackås och Thomas Anderberg, ”Frågetecken kring tryckningen av ’De dödas sagor’”, Svensk litteraturtidskrift 1980:2, s.

16–25 och Rolf E. Du Rietz, ”C. J. L. Almqvist, De dödas sagor: Några bibliografiska kommentarer”, Text, vol. 2, no. 3, s. 141–143.

6 Nils Nihlén, ”Stilistiska ändringar i Amorina”, Svensk stil. Studier till- ägnade Bengt Hesselman […], Uppsala 1935; Lars Melin, Stil och struk- tur i C. J. L. Almqvists Amorina, Stockholm 1976; i SV 18 och SV 4 (2000, resp. 2002) av Bertil Romberg, som också tar upp frågan i ”Två gånger Amorina – 1822 och 1839” (Almqvistiana. Meddelanden från Almqvistsällskapet 26, 2000).

7 Johan Svedjedal, Almqvists Det går an och konsten att överleva. En texthis-

torik, Uppsala: Avdelningen för litteratursociologi 1989 (Litteratur och

samhälle 1988–1989).

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :