Patient i internationella förhållanden

Patient i internationella förhållanden

- En studie av den gränsöverskridande vården ur ett brukarperspektiv

Maria Hansson

Juris kandidatprogrammet Tillämpade studier 20 p.

Handledare: Professor Lotta Vahlne-Westerhäll Medicinsk rätt

Vårterminen 2007

Innehållsförteckning Sida

1. INLEDNING OCH SYFTE 7

2. AVGRÄNSNING OCH METOD 8

3. ALLMÄNT OM GRÄNSÖVERSKRIDANDE VÅRD 8

3.1. Varför utlandsvård 8

3.2. Försäkrad för vårdförmåner i Sverige 9

3.3. Former av gränsöverskridande vård 9

4. VÅRD INOM EU/EES 10

4.1. Vägar till vård 10

4.1.1. Ersättning efter förhandstillstånd 10 4.1.2. Ersättning efter landstingsremiss 11 4.1.3. Ersättning på grundval av EG-fördraget 11 4.1.4. Ersättning för akutvård inom EES-området och Schweiz 12

4.1.4.1. Mer om EU-kortet 13

4.2. Fördelning av ersättningsansvar 13

4.3. Särskilt om tandvård 13

4.3.1. Inom Sverige 13

4.3.2. Inom Europa 15

5. VÅRDFÖRMÅNER UTANFÖR RAMEN FÖR EU-SAMARBETET 16

5.1. Norden 16

5.2. Övriga världen 16

5.3. Fördelning av ersättningsansvar 17

6. HUR FUNGERAR OCH REGLERAS DEN GRÄNSÖVERSKRI-

DANDE VÅRDEN I SVERIGE? 18

6.1. Statistisk överblick 18

6.1.1. Förhandstillstånd enligt förordning 1408/71 18 6.1.1.1. Statistik från Försäkringskassan 18 6.1.1.2. Information kring statistiken 18 6.1.1.3. Kostnadsaspekter på andelen beviljade

förhandstillstånd 19

6.1.2. Remiss från landstinget 20

6.1.3. Ersättning på grundval av EGF 20

6.1.3.1. Statistik från Försäkringskassan 20

Sida 6.1.3.2. Information kring statistiken 21 6.1.3.3. Kostnadsaspekter av efterhandsersättningen 21

6.1.4. Akutvård 22

6.1.5. Konventionsvård 22

6.2. Frågan om nationell lagreglering kring utlandsvården 23 6.2.1. EG-rättsliga krav på en lag om förhandstillstånd 23

6.2.2. Nytt lagförslag 24

6.2.3. Jämförelse mellan lagförslagen 26

6.2.3.1. Akutvård och öppenvård 26

6.2.3.2. Planerad vård på sjukhus 26

6.3. Domstolspraxis 27

6.3.1. EG-domstolen 27

6.3.2. Nationell domstol 29

6.3.2.1. Diskussion 31

6.4. Ersättningens storlek 32

6.4.1. Vårdkostnader 32

6.4.2. Övriga kostnader 33

6.5. Beslut om förhandstillstånd, efterhandsersättning och remiss

- Stat och landstings betalningsansvar 33

6.5.1. Rutiner vid beslutsfattande 33

6.5.2. Ny lagstiftning och dagens rutiner 34

6.5.3. Diskussion 35

6.5.3.1. Vem agerar beslutsfattare? 35 6.5.3.2. Landstingets betalningsansvar 36

6.5.3.3. Väntetid 37

6.6. Prövning av beslut om vårdförmåner 38

6.6.1. Omprövning 38

6.6.2. Ändring 38

6.6.3. Överprövning 39

6.6.4. Rättegångskostnader 39

6.7. Nationell vårdgaranti 40

6.7.1. Diskussion – vårdgaranti och gränsöverskridande vård 40

7. EU REGLERAR DEN GRÄNSÖVERSKRIDANDE VÅRDEN 41

Sida

7.1. Tillbakablick 41

7.2. Förordning 1408/71 byts ut 41

7.2.1. Förhandstillstånd för planerad vård 42

7.2.2. Akutvård 42

7.3. Tillämpningsförordning 574/72 byts ut 42

7.3.1. Planerad vård 42

7.3.2. Akutvård 43

7.4. Överlappning av regelverk 44

7.5. Nytt direktiv för hälso- och sjukvårdstjänster 44 7.5.1. Utlandsvårdens inverkan på nationell hälso- och sjukvård 44

7.5.2. Gemensamma åtgärder 44

7.5.2.1. Vad skall regleras? 45

7.5.2.2. Regleringens form 46

8. PATIENTSÄKERHET 47

8.1. Ansvar vid behandlingsskada 47

8.1.1. Skilda regler för olika former av utlandsvård 47

8.1.2. Patientförsäkring och EU 48

8.2. Ansvar vid läkemedelsskada 49

8.3. Sekretess 49

8.3.1. Nationella regler 49

8.3.2. Inom EU 50

8.4 Patientinformation 50

8.4.1. Nationella regler 50

8.4.2. Inom EU 51

8.5. Kvalitetskontroll 52

8.5.1. Nationella regler 52

8.5.2. Inom EU 52

8.6. Värden och principer 53

8.7. Europeiska perspektiv på frågor om patientsäkerhet 53

8.7.1. Danmark 53

8.7.2. Estland 54

8.7.3. Finland 54

8.7.4. Polen 55

Sida

8.7.5. Spanien 55

8.7.6. Tyskland 56

9. AVSLUTANDE DISKUSSION 56

9.1. Möjligheter att medvetandegöra alternativet utlandsvård? 56

9.1.1. Planerad vård 56

9.1.2. Akutvård och konventionsvård 58

9.2. Möjligheter att genomföra en vårdresa? 58

9.3. Vilken betydelse kommer en nationell lagstiftning att ha för den

enskilde? 60

9.4. Hur påverkas den enskilde vårdtagaren av ett utökat EU-samarbete

kring hälso- och sjukvårdstjänster? 61

9.5 Slutord 62

Förkortningar

AFL – Lagen (1962:381) om allmän försäkring EES – Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EGF – Fördrag om europeiska unionen

EU – Europeiska Unionen

HSAN – Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd HSL – Hälso- och sjukvårdslag (1982:763) LÖF – Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag PSL – Patientskadelag (1996:799)

SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering SekrL – Sekretesslag (1980:100)

SKL – Sveriges kommuner och landsting

SofL – Socialförsäkringslag (1999:799)

1. Inledning och syfte

Den som omfattas av det svenska hälso- och sjukvårdssystemet kan under vissa förutsättningar bli ersatt av det allmänna för utgifter för tand- eller sjukvårdsbehandlingar som erhålls utomlands. Det gäller främst inom Europa, men även för vissa utomeuropeiska länder, de så kallade konventionsländerna. Formerna för ersättning ser olika ut. Ibland krävs att förhandstillstånd beviljas för att ersättning skall utgå. Patienten kan bli ersatt före eller efter genomförd behandling och olika regelsystem tillämpas när ersättningen bestäms, till exempel förordning (EEG) nr. 1408/71 och artiklarna 49 och 50 i EG-fördraget.

Den gränsöverskridande vården befinner sig i en utvecklingsfas. Både nationellt och på EU- nivå pågår utredningsarbete, vilket sannolikt kommer att leda till ny lagstiftning. I Sverige finns ett intresse av att bromsa utlandsvården, troligen genom att skapa fler förhandstillstånd.

Inom gemenskapen efterfrågas ett ökat vårdsamarbete, bland annat kring frågor om information, patientsäkerhet och IT.

Syftet med min uppsats är att samla olika slags information kring den gränsöverskridande vården på ett ställe. Det gäller exempelvis vilka rättskällor som tillämpas, vilka kostnadstyper och former av vård som ersätts, hur man klagar på ett ersättningsbeslut, hur utvecklingen av nationell- och EU-lagstiftning påverkar vårdtagaren, hur patientsäkerheten fungerar vid utlandsvård m.m. Jag hoppas att med uppsatsen uppmärksamma brister i reglerna kring gränsöverskridande vård och komma med en del nya reflektioner på detta problemområde.

Uppsatsen är skriven ur ett brukarperspektiv, och det är med utgångspunkt i den enskilde vårdtagarens förväntade upplevelser som följande frågeställningar kommer undersökas: Vilka är den enskildes möjligheter att medvetandegöras om alternativet utlandsvård? Vilka är hans möjligheter att genomföra en vårdresa? Vilken betydelse kommer en nationell lagstiftning att ha för den enskilde? Hur påverkas den enskilde av ett utökat EU-samarbete kring hälso- och sjukvårdstjänster?

Jag kommer att inleda med en allmän beskrivning av svenskarnas incitament till utlandsvård, vad det innebär att vara försäkrad för vårdförmåner i Sverige, och vilka former av gränsöverskridande vård en svensk patient har rätt att söka. Därefter går jag djupare in på de olika tillgängliga vårdformerna, samt vilka rättskällor de vilar på. Jag behandlar här både europeiska och utomeuropeiska vårdförmåner.

Sedan tänker jag försöka skapa en bild av hur den gränsöverskridande vården hanteras nationellt. Jag inleder med statistiska uppgifter från Försäkringskassan, till exempel kring antal beviljade förhandstillstånd och efterhandsersättningar. Vidare behandlar jag förslaget till en svensk lag om ersättning för vårdkostnader i annat EU/EES-land, vilka EG-rättsliga krav som ställs på en sådan lag, samt jämför den socialdemokratiska regeringens äldre lagförslag med alliansens nya.

Därefter redogörs för ett antal mål från EG-domstolen, Regeringsrätten och kammarrätt i syfte att åskådliggöra hur domstolspraxis påverkat utvecklingen av den gränsöverskridande vården, och vilka vanliga tolkningsproblem som finns vid efterhandsersättning. Jag anger vilka typer av kostnader som Försäkringskassan ersätter, och vilka rutiner man tillämpar vid beslut om tillstånd och ersättning. Jag försöker även komma med förslag på hur handläggningen kan förbättras. Den enskildes möjligheter att klaga på kassans beslut, samt hur införandet av den nationella vårdgarantin kan komma att påverka den gränsöverskridande vården, behandlas också.

Nästkommande kapitel rör EU och gemenskapens regleringar av gränsöverskridande vård.

Jag jämför bestämmelserna i dagens förordning 1408/71 med de i kommande förordning

883/2004 med tillämpningsförordningar. Jag skriver om problematiken kring överlappande

regelverk och om ett eventuellt kommande EU-direktiv för hälso- och sjukvårdstjänster. Vad

gäller innehåll och omfattning av direktivet utgår jag från Sveriges ställningstagande, men försöker även att förmedla perspektiv från andra medlemsländer.

En viktig del av EU-samarbetet rör patientsäkerhet, varför jag givit ämnet ett eget kapitel.

Jag redogör för olika delar av begreppet patientsäkerhet, både ur nationell- och europeisk synvinkel.

Uppsatsen avslutas med en sammanfattande kommentar kring varje frågeställning, samt en reflektion över framtiden. Kommentarerna kommer dock inte att vara uttömmande. Istället är min föresats att i mesta möjliga mån väva in frågorna i den löpande texten, främst i diskussioner mot slutet av vissa avsnitt.

2. Avgränsning och metod

Gränsöverskridande vård är ett brett ämne. Jag har valt att begränsa uppsatsen till att omfatta försäkrade svenskars möjligheter till vård utomlands. Till gruppen försäkrade svenskar räknar jag dem som är folkbokförda i Sverige och inte vistas utomlands längre än ett år. Uppsatsen kommer således inte att behandla utländska patienter som vårdas i Sverige på grundval av förordning 1408/71, EGF, konvention eller överenskommelse.

Då uppsatsen är skriven ur ett brukarperspektiv går jag inte närmare in på utlandsvårdens konsekvenser för samhällsekonomin i stort. Dock utgör ekonomiska hänsyn en faktor bland andra som påverkar den enskildes chanser till gränsöverskridande vård och kommer att behandlas ur denna synvinkel. Vidare har jag valt att inte närmare undersöka problematiken kring landstingens utförsäljning av nationella vårdplatser.

Även om konventionsvården nämns på flera ställen i uppsatsen kommer tyngdpunkten att ligga på vård inom EU/EES. Jag tror nämligen att EU-vården berör fler svenskar än konventionsvården. Dessutom befinner vi oss i initialskedet av ett utökat europeiskt vårdsamarbete, varför EU-vården i nuläget förtjänar mer uppmärksamhet.

För att finna material till min uppsats har jag sökt information både på nationell- och europeisk nivå. Regler kring den gränsöverskridande vården återfinns i förordning (EEG) nr 1408/71 med tillämpningsförordning. Jag har studerat denna, men också dess nyare motsvarighet, förordning (EG) nr 883/2004, vilken snart träder i kraft. Vidare har jag hämtat uppgifter från kommissionens hemsida, bland annat flera remissyttrande angående Europeiska kommissionens samrådsprocess kring hälso- och sjukvårdstjänster.

Då det för närvarande inte finns svensk författningstext på området utlandsvård har jag använt mig av en promemoria, samt en lagrådsremiss från Socialdepartementet, rörande ett lagförslag i ämnet. För att få en uppfattning om hur den gränsöverskridande vården hanteras rent praktiskt har jag tittat på vägledningar och publikationer från Försäkringskassan och från Sveriges kommuner och landsting. Jag har även studerat ett antal rättsfall från EG-domstolen, kammarrätt och Regeringsrätten. Vidare har jag sökt information på nämnda institutioners hemsidor och genom telefonintervjuer med diverse tjänstemän. För att förstå mer om hur frågor om tandvård och patientsäkerhet behandlas har jag hämtat uppgifter från statens offentliga utredningar. Dessutom har jag tagit hjälp av hemsidor och personal på Patientnämnden Göteborg, Vårdslussen Västra Götaland, Rättshjälpsmyndigheten och Apoteket.

3. Allmänt om gränsöverskridande vård

3.1. Varför utlandsvård?

I en tid när rörligheten hos svenska försäkrade ökar blir det också vanligare att personer

insjuknar eller skadas utanför landets gränser. För att säkra tillgången på vård, och för att

hjälpa de försäkrade med vårdkostnaderna, har Sverige slutit konventioner och

överenskommelser om vårdförmåner med utomeuropeiska länder där många svenskar arbetar, studerar eller har familj. Exempel på sådana konventionsländer är Australien och Turkiet. För de svenskar som tillfälligt vistas i ett annat europeiskt land finns avtal på EU-nivå om hur eventuella vårdkostnader skall ersättas.

När det gäller Europa finns det en grupp försäkrade som agerar vårdresenärer, det vill säga som reser utomlands enbart i syfte att erhålla vårdtjänster, och inte för att till exempel studera eller arbeta i destinationslandet. Svenskarnas incitament till utlandsvård ser här lite olika ut beroende på om man söker tandvård eller sjukvård.

Vad gäller tandvård torde priset vara en avgörande faktor. Billiga behandlingar i de nya EU- länderna lockar. Till skillnad från hälso- och sjukvården är den svenska tandvården finansiellt organiserad med fasta återbetalningstaxor. Enskilda får i stor utsträckning själva stå kostnaderna, och således finns pengar att tjäna på behandling utomlands.

För hälso- och sjukvård borde priset emellertid inte ha någon nämnvärd inverkan. Istället kan utlandsvården motiveras med att en viss behandling inte erbjuds inom patientens landsting, eller ens i Sverige.

Gemensamma incitament för sjuk- och tandvårdsbehandlingar utomlands är att patienten har en personlig anknytning till vårdlandet, antingen på grund av att språk och anhöriga återfinns där, eller på grund av att vederbörande lever i en gränstrakt. Vidare lockar de långa väntetiderna inom den landstingsfinansierade vården folk utrikes. Ibland uppfattas också utlandsvården som annorlunda, bättre och mer effektiv än dess svenska motsvarighet.

3.2. Försäkrad för vårdförmåner i Sverige

Den som är försäkrad för vårdförmåner i Sverige har dels tillgång till det svenska hälso- och sjukvårdsystemet, dels möjlighet att under vissa förutsättningar erhålla sjukvård inom EU/EES eller i ett konventionsland och få majoriteten av vårdkostnaderna ersatta av Försäkringskassan, genom den internationella sjukförsäkringen.

Vårdförmåner utgörs till exempel av sjukvård, tandvård och läkemedel. Rätten till vårdförmåner är bosättningsbaserad. Landstingen är enligt 3 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skyldiga att erbjuda en god hälso- och sjukvård åt personer som är bosatta inom landstinget. Bosättningsbegreppet överensstämmer i princip med folkbokföringsbegreppet.

Skyldigheten omfattar även personer som är kvarskrivna enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) och stadigvarande vistas inom landstinget.

För att ha rätt till tandvårdsförmån krävs enligt 2 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring att personen är bosatt i Sverige, 2 kap. 1 § och 3 kap. 1 § punkt 1 Socialförsäkringslagen (1999:799).

Den internationella sjukförsäkringen hanterar bland annat kostnader för olika kategorier svenska försäkrade som erhåller sjukvård utomlands. Försäkringen består av flera delar. En del omfattar det så kallade EU-kortet, en annan vård på grundval av förordning 1408/71, en tredje utbytet av sjukvårdstjänster inom EU/EES och en fjärde konventionsvården. Den internationella sjukförsäkringen finansieras med statliga medel och det är Försäkringskassan som handlägger frågor om ersättning.

3.3. Former av gränsöverskridande vård

För en svensk försäkrad kan två typer av vård aktualiseras hos en utländsk vårdgivare:

• Planerad vård

• Akutvård

1

Försäkringskassan, Slutrapport – Kartläggning av gränsöverskridande planerad vård inom EU/EES finansierad av Försäkringskassan 2004-2005, s. 27 ff. / Socialdepartementet, Faktapromemoria 2006/07: FPM5, Samråd om reglering av hälso- och sjukvårdstjänster, s. 2

2

Slutrapport, s. 6

Vad gäller planerad vård bör man skilja på begreppen ”planerad vård” och ”planerad vård på sjukhus.” När en person uppsöker ett annat land i syfte att motta vård rör det sig alltid om planerad vård, oavsett om behandlingen är av enklare beskaffenhet eller sträcker sig till avancerade kirurgiska ingrepp. Planerad vård kan ges på eller utanför sjukhus. Planerad vård som inte ges på sjukhus benämner jag hädanefter öppenvård. Reglerna om ersättning för öppenvård skiljer sig ibland från ersättningsreglerna för planerad sjukhusvård.

Vad som avses med vård på sjukhus är något oklart. EG-domstolen har inte närmare definierat begreppet ”hospital care.” Regeringen skriver i lagrådsremissen ”Ersättning för kostnader för vård i annat EES-land” att sjukhusbegreppet bör kopplas till hur kvalificerad vården är vad avser teknik och kompetens. Sjukhusvård bör alltså inte begränsas till vård som kräver inläggning av patienten.

Akutvård kan den söka som under tillfällig vistelse utomlands, till exempel under semester- eller tjänsteresa, blir sjuk eller skadar sig. Gränsdragningen mellan planerad- och akutvård kan bli problematisk, bland annat när en person lider av en kronisk sjukdom där tillståndet snabbt kan förvärras. I sista hand är det upp till den behandlande läkaren att bestämma om vårdbehovet är akut eller ej.

4. Vård inom EU/EES

4.1. Vägar till vård

Personer som omfattas av det svenska hälso- och sjukvårdssystemet har olika vägar att gå då de söker vård inom EG/EES:

1. Förhandstillstånd för planerad vård utanför bosättningsstaten kan sökas från Försäkringskassan på grundval av EG-förordning 1408/71.

2. Landstinget kan initiera en remiss till vård i ett annat land.

3. Personen kan själv köpa sin vård.

4. Akutvård kan erhållas vid tillfällig utlandsvistelse.

Alternativen skiljer sig åt när det gäller ersättningen till den utländske vårdgivaren. Antingen ersätts vårdkostnaderna genast ur sjukförsäkringen eller så får den enskilde betala ur egen ficka.

4.1.1 Ersättning efter förhandstillstånd

Enligt artikel 22.1/c i förordning 1408/71 har den som ges förhandstillstånd från behörig institution

rätt till vårdförmåner. Bestämmelsen gäller planerad hälso- och sjukvård eller tandvård. Alla som tillhör det svenska socialförsäkringssystemet omfattas av artikel 22, det framgår av artikel 22/a. Ett förhandstillstånd får enligt artikel 22.2 stycke 2 inte vägras om:

• Vården är en förmån som utges enligt svensk lagstiftning, och

• personen inte kan få vård inom den tid, beaktat aktuellt hälsotillstånd och sjukdomens sannolika förlopp, som i Sverige är normal för vården i fråga.

Enligt Försäkringskassans riktlinjer måste den sökta vården även ges inom ramen för det allmänna sjukvårdssystemet i ett annat EU/EES-land eller Schweiz.

Förhandstillstånd för privat utlandsvård tillåts inte enligt förordningen.

Vad som avses med normal väntetid avgörs utifrån längden på den lokala sjukvårdskön,

men skall även bedömas utifrån hur allvarligt personens tillstånd är. Om sjukdomen är livshotande och vård omgående kan erbjudas i annan medlemsstat bör tillstånd ges. Vidare får

3

Socialdepartementet, Lagrådsremiss – Ersättning för kostnader för vård i annat EES-land, s. 20

4

LRM, s. 19

5

Här Försäkringskassan.

6

Slutrapport, s. 11

7

Läkartidningen, nr 11 2006: Allt fler patienter söker vård utomlands, s. 818 f.

Försäkringskassan inte vägra förhandstillstånd om utlandsvården skulle vara mer lämplig eller verksam i relation till den enskildes hälsotillstånd. Att behandlingen utomlands är för dyr är inte ett godtagbart argument för att neka en patient tillstånd.

Däremot beviljar inte Försäkringskassan förhandstillstånd enbart på grund av att utlandsvården kan fås helt utan väntetid, eller att sökanden uppfattar den som bättre.

4.1.2 Ersättning efter landstingsremiss

Om en patient till exempel är i behov av kvalificerad vård som inte kan tillhandahållas i Sverige får landstinget remittera patienten till ett annat land. Detta kan ske oberoende av om patienten ansökt om förhandstillstånd och oberoende av om vården kan ges i Sverige inom normal tid. Remissen kan utfärdas på landstingets eget initiativ, alternativt efter att patienten ansökt om förhandstillstånd enligt förordning 1408/71, Försäkringskassan samrått med landstinget och landstinget bestämt sig för att stå kostnaderna för utlandsvården.

4.1.3 Ersättning på grundval av EG-fördraget

Den svenska hälso- och sjukvården bygger av tradition på territorialprincipen, det vill säga är ordnad för att omfatta personer som bor och arbetar inom Sveriges gränser. Staten fungerar som garant för kvalitet och tillsyn i vården, vilken finansieras genom skattemedel. Inom EU är huvudregeln att det är medlemsstaterna själva som beslutar i hälso- och sjukvårdsfrågor.

Enligt artikel 152.5 EGF skall gemenskapen ha en begränsad roll vid utformningen av medlemsstaternas hälso- och sjukvårdspolitik: ”När gemenskapen handlar på folkhälsoområdet skall den fullt ut respektera medlemsstatens ansvar för att organisera och ge hälso- och sjukvård.”

Under senare år har dock EG-domstolen utvecklat en rättspraxis som fått effekter på vårdområdet. Domstolen har slagit fast att hälso- och sjukvård och tandvård är tjänster i EG- fördragets mening, både vad gäller planerad sjukhusvård och vård utanför sjukhusen, så kallad öppenvård. För tjänster råder enligt artiklarna 49 och 50 i EG-fördraget fri rörlighet.

Det innebär en rätt för den enskilde att söka hälso- och sjukvård och tandvård utanför hemlandets gränser, oavsett hur det nationella vårdsystemet är organiserat eller finansierat.

I linje med EG-domstolens rättspraxis fastställde Regeringsrätten i början av 2004

att enskilda under vissa förutsättningar kan få utgifter för mottagen utlandsvård ersatta i efterhand av sjukförsäkringen. Ersättning skall utgå i följande fall:

• Om samma vård som erhållits utomlands erbjuds vid svenska sjukhus, och

• om behandlingen utförts i Sverige, här skulle omfattats och bekostats av den svenska sjukförsäkringen.

Försäkringskassan har tolkat Regeringsrättsdomarna. I sina generella kriterier om rätt till ersättning skriver man att om utlandsvården inte är den samma, det vill säga identisk med den vård som erbjuds i Sverige, men i flera avseenden överensstämmer med den svenska vården, måste behandlingen ha använts av den utländske vårdgivaren under några års tid, samt ha beskrivits i vetenskaplig medicinsk litteratur för att ersättning skall utgå. Ansökan om ersättning måste ha inkommit till kassan senast två kalenderår efter det år vårdkostnaden betalades, det vill säga senast den 31 december 2006 om vården erhållits någon gång under 2004.

8

Westerhäll Lotta, Social trygghet och migration - Kommentar till förordningen 1408/71, Stockholm 1995, s.

220

9

LRM, s.12 / Socialdepartementet, Ds 2006:4 – Rätten till ersättning för kostnader för vård i annat EES-land, en översyn, s. 18

10

Mål nr 5595-99, 6396-01, 6790-01

11

Ds 2006:4, s. 22

12

Slutrapport, s. 10 f.

Det utgör inget hinder att vård kan erbjudas inom ”normal tid” i Sverige. Ersättning får ändå ges för vård som uppfyller kraven ovan. Vidare kan efterhandsersättning godkännas också för privat vård utomlands. Detta kan jämföras med ersättning enligt förordning 1408/71 som förutsätter att den planerade vården givits inom ramen för det allmänna sjukvårdssystemet i vårdlandet. Efterhandsersättning betalas inte ut för vård i Schweiz då landet inte omfattas av gemenskapens regler om den inre marknaden.

Man bör tänka på att dra en skiljelinje mellan öppen- och planerad sjukhusvård som ges på grundval av EG-fördraget. I det följande kommer vi märka att skillnaden mellan vårdtyperna manifesteras av möjligheten att införa nationella bestämmelser om förhandstillstånd.

4.1.4 Ersättning för akutvård inom EES-området och Schweiz

Ersättning för akutvård kan ges på två olika grunder, genom förordning 1408/71 eller enligt EGF. Ersättning genom förordningen kan bara den få som sökt vård inom det allmänna sjukvårdssystemet i vårdlandet. Erhålls vården på till exempel en privatklinik har patienten möjlighet att i efterhand vända sig till Försäkringskassan och begära ersättning för vårdkostnaderna med stöd i EGF. Åter igen bör nämnas att Schweiz inte omfattas av gemenskapens regler om den inre marknaden. Därmed kan ersättning på grundval av EG- fördraget inte utges för akuta vårdkostnader där.

I förordning 1408/71 regleras ersättning för akutvård i artikel 22.1/a. Där sägs att en anställd eller egenföretagare som uppfyller villkoren i den behöriga statens lagstiftning, det vill säga som omfattas av det svenska sjukvårdssystemet, och vars hälsotillstånd kräver omedelbara förmåner under en vistelse inom en annan medlemsstats territorium har rätt till vårdförmåner.

Enligt artikel 22/a omfattar bestämmelsen numera inte enbart anställda eller egenföretagare, utan var och en som är försäkrad i en medlemsstat.

”Vistelse” avser till exempel semesterresor och kortare tjänsteresor. Sverige tillämpar här den så kallade ettårsregeln, vilken innebär att en i Sverige bosatt person fortfarande anses bosatt här om en utlandsvistelse kan antas vara högst ett år. Endast ”nödvändig vård” ersätts.

Begreppet syftar i första hand på ren akutvård, det vill säga vård som inte kan vänta tills patienten återvänder hem. Även ett vårdbehov som uppstår på grund av kroniska sjukdomar, inklusive provtagningar och kontroller, kan dock räknas som nödvändig vård. Bedömningen om vården kan vänta, baserad på sjukdomens art och behandlingens längd, görs av behandlande läkare eller annan vårdpersonal.

För att ersättning skall utgå krävs som tidigare nämnts att förmånerna tillhandahålls inom ramen för det allmänna sjukvårdssystemet i vårdlandet, samt att avgifterna är de samma som för försäkrade där. Genom att visa upp det så kallade EU-kortet hos den utländska vårdgivaren får den svenske patienten rätt att motta vård på samma villkor som medborgarna i vistelselandet. Vederbörande behöver endast betala sedvanliga patientavgifter.

Försäkringskassan ersätter den utländske vårdgivaren för resterande vårdkostnader.

Om patienten inte kan visa upp EU-kortet, eller om akutvården tillhandahålls på en privat klinik, är troligt att denne själv får betala hela vårdkostnaden till vårdgivaren. Om patienten själv kontaktar Försäkringskassan, alternativt ber att försäkringsinstitutionen på vistelseorten gör det, kan kassan dock utfärda ett provisoriskt intyg om innehav av EU-kort.

I annat fall får patienten vända sig till kassan med en ansökan om efterhandsersättning. Till ansökan bör bifogas information om behandlingsmetoden och den utländske vårdgivaren, samt originalkvitto eller originalräkning om vården inte är betald.

13

LRM, s.16

14

Försäkringskassan, vägledning 2001:10 – Vårdförmåner i internationella förhållanden, s. 23

15

LRM, s. 16 f.

4.1.4.1. Mer om EU-kortet

EU-kortet tillhandahålls av Försäkringskassan och bekräftar att en person är försäkrad i Sverige. Det är ett individuellt kort och även barn skall ha ett eget. EU-kortet gäller i Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Även EES-länderna, Island och Norge tillämpar kortet. I Liechtenstein och Schweiz krävs, förutom att patienten skall vara försäkrad i Sverige också att denne är svensk medborgare. EU-kortet ger inte rätt till privat vård eller ersättning för merutgifter som till exempel hemresor. Sådana utgifter måste betalas ur privat försäkring. Kortet ger heller ingen rätt till planerad vård, det vill säga när syftet med resan är att söka vård.

4.2. Fördelning av ersättningsansvar

Om Försäkringskassan beviljar förhandstillstånd enligt förordning 1408/71 till en utlandsbehandling skall kassan ersätta den utländska vårdgivaren för dennes utgifter för behandlingen. Kassan utfärdar ett så kallat E-intyg, E 112, som motsvarar en utfästelse om att kassan skall ersätta vårdkostnaderna. Därmed svarar den svenska internationella sjukförsäkringen för hela vårdkostnaden med avdrag för utländska vårdavgifter.

Innan beslut om förhandstillstånd fattas samråder Försäkringskassan med landstinget. I många fall leder detta samråd till att landstinget tar över kostnadsansvaret för utlandsvården från kassan. I en sådan situation kommer vårdkostnaderna inte att belasta den statliga internationella sjukförsäkringen. Istället upprättar landstinget en betalningsförbindelse med Försäkringskassan, och när räkningen från vårdlandet kommer begär kassan motsvarande belopp från landstinget. Försäkringskassan fungerar här som en mellanhand. Det är kassan som sköter kontakterna med de utländska vårdgivarna. Vanligtvis tar debiteringen av utlandsvården tid. Det brukar dröja minst ett år efter det att vården utförts innan kostnaderna reglerats.

Det är mycket vanligt att landstingen bekostar vård efter förhandstillstånd. Av Försäkringskassans slutrapport för perioden januari 2004 till och med juni 2005 framgår att det hos hela 75 procent av de bifallna ansökningarna fanns en betalningsförbindelse med landstinget upprättad. Endast 25 procent av behandlingarna efter förhandstillstånd bekostades av staten genom den internationella sjukförsäkringen.

Vid efterhandsersättning, det vill säga när vårdförmåner erhållits på grundval av EG- fördraget, är det staten genom den internationella sjukförsäkringen, som står kostnaderna.

När en patient remitteras till en utländsk vårdgivare svarar landstinget alltid för finansieringen av utlandsvården.

När landstinget blir betalningsskyldigt tas pengarna från samma pott som används för att finansiera den nationella sjukvården.

4.3. Särskilt om tandvård 4.3.1. Inom Sverige

I Sverige kan tandvård erhållas från folktandvården eller från privata vårdgivare.

Folktandvården sköts av landstingen och deras ansvar att erbjuda tandvård till allmänheten slås fast i tandvårdslagen (1985:125). Enligt lagens 5 § omfattar landstingets skyldighet de som är bosatta i landstingets område enligt folkbokföringen.

Ersättningsnivån för kostnader hos folktandvården, samt hos de privata vårdgivare som finns på en särskild förteckning hos Försäkringskassan, beräknas enligt förordningen

16

www.forsakringskassan.se, 2007-02-02

17

Slutrapport, s. 20

18

Slutrapport, s. 19 f.

19

LRM, s. 12

(1998:1337) om tandvårdstaxa. Ersättningen benämns tandvårdsersättning, och för att ha rätt till sådan krävs enligt 2 kap. 1 § SofL att den sökande var bosatt i Sverige när vården gavs, samt att vederbörande vid samma tidpunkt fyllt minst 20 år. Barn- och ungdomar har avgiftsfri tandvård till och med det år då de fyller 19.

Eftersom det råder fri prissättning på tandvård bestämmer varje tandläkare själv sina priser.

Fullmäktige inom varje landsting fastställer priserna på tandvård för folktandvården, vilket innebär att samtliga tandläkare och tandhygienister inom ett och samma landsting har samma pris. Försäkringskassan ersätter med ett fast belopp, ett grundbelopp, som dras direkt ifrån tandläkarens pris. Grundbeloppet för varje tänkbar åtgärd finns i bilagan till förordningen om tandvårdstaxa.

Reglerna för tandvårdsersättning ser olika ut för bastandvård och för protetik och tandreglering. För bastandvård lämnas, med undantag för undersökning av patienter som är mellan 30 och 64 år, ett grundbelopp för varje åtgärd. För protetik och tandreglering lämnas tandvårdsersättning bara när de samlade grundbeloppen under en behandlingsomgång överstiger karensbeloppet på 3500 kr.

Den som på grund av långvarig sjukdom eller funktionshinder har ett långvarigt och väsentligt ökat behov av tandvård kan ha rätt till högre tandvårdsersättning än andra försäkrade. För bastandvård kan patienten få ersättning med dubbla grundbelopp, också om vederbörande är mellan 30 och 64 år. För protetik och tandreglering lämnas ersättning för de samlade grundbeloppen, utan avdrag av karensbeloppet. Försäkringskassan förhandsprövar alla behandlingar som berättigar till förhöjd ersättning. Kassan tar då ställning till om behandlingen är nödvändig för att uppnå ett från odontologisk synpunkt funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat. Blir svaret nej betalas ingen tandvårdsersättning ut.

Vidare finns patientgrupper som kan erhålla tandvård enligt HSL:s avgiftssystem. Till exempel gäller det patienter som får tandvård som ett led i en sjukdomsbehandling, 3 § tandvårdsförordning (1998:1338). Funktionshindrade, personer med varaktigt behov av omfattande vård- och omsorgsinsatser, samt i vissa fall psykiskt sjuka omfattas också av HSL:s avgiftssystem. Ersättningen beräknas, enligt 15 a § stycke 3 tandvårdslagen, utifrån de patientavgifter som avser öppen hälso- och sjukvård i det län där patienten är folkbokförd.

För en person som fyller minst 65 år under det år då tandvården ges gäller speciella regler.

För behandlingar inom bastandvården har vederbörande rätt till tandvårdsersättning med ett och ett halvt grundbelopp, alternativt till det vanliga grundbeloppet beroende på behandlingstyp. Vad gäller protetiska åtgärder får patienten själv betala ett karensbelopp på 7700 kr, samt eventuella kostnader för gjut- och ädelmetaller. Tandvårdsersättning lämnas för hela den resterande vårdkostnaden. Om det är mer fördelaktigt för patienten lämnas tandvårdsersättning enligt de regler som gäller för personer mellan 20 och 64 år.

Ersättning lämnas med högst det belopp som gällde för behandlingen inom folktandvården i det vårdgivande landstinget vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut. Finns inom landstinget två prisnivåer, beroende på behandlingens svårighetsgrad, skall utgångspunkten vara att ersättning lämnas enligt folktandvårdens lägre prisnivå. Undantag för om behandlingens svårighetsgrad skulle visa sig motivera den högre nivån.

I början av mars presenterade Tandvårdsutredningen ett förslag till nytt tandvårdsstöd - Friskare tänder till rimliga kostnader (SOU 2007:19). Man föreslår där till exempel en tandvårdscheck, en summa på 300 kr till åldrarna 30-74 år, och på 600 kr till åldrarna 20-29 samt 75 år, vilken skall betalas ut vartannat år. Checken kan användas som delbetalning vid ett tandvårdsbesök eller för abonnemangstandvård. Vidare vill man införa ett skydd mot höga kostnader. Patienten skall bli ersatt med 50 procent av tandvårdskostnaderna på behandlingar

20

2001:10, s. 11 f., s. 28 / Försäkringskassan, vägledning 2002:5 – Tandvårdsförsäkringen, s. 11 f., s. 20 ff.

21

2002:5, s. 15 f.

22

2002:5, s. 12 f., s. 62 ff.

mellan 3000 och 15 000 kr, och med 85 procent av kostnader som överstiger 15 000 kr.

Slutligen är tänkt att kostnaden för standardmaterial skall omfattas av tandvårdsersättningen.

Konsekvensen av tandvårdsutredningen tycks bli att de med konstant höga tandvårdskostnader försätts i en bättre situation. Högkostnadsskyddet kommer inte gälla enbart protetisk tandvård för gruppen 65+, utan för samtliga ålderskategorier och för samtliga typer av tandvård.

För patienter yngre än 65 år blir tandvård över 4000-5000 kr billigare. Under dessa belopp sägs kostnadsnivån inte påverkas nämnvärt. Eftersom grundbeloppet försvinner är dock risken att priset för bastandvård för kategorin 20-29 år och 30-65 år höjs en aning. Förhoppningsvis leder införandet av tandvårdschecken till att denna höjning inte blir allt för kännbar.

För patienter 65+ sker en stor förändring i det att högkostnadsskyddet kommer gälla all tandvård, inte bara protetik. Vidare kommer tandvårdsersättning lämnas från en lägre nivå, 3000 kr, jämfört med dagens 7700 kr. Dessutom kommer tandvårdsersättningen stå för kostnaden för gjut- och ädelmetaller, något patienten idag får betala själv. I kostnadsläget 3000-15 000 kr blir således kostnadsnivån lägre för denna grupp. I övrigt står den i princip oförändrad. Eventuellt sker en ökning vad gäller kostnader för bastandvård, eftersom möjligheten till ersättning med ett och ett halvt grundbelopp för vissa tandvårdsåtgärder för den som fyllt 65 år försvinner. I framtiden kommer patienten få vänta ända till 75 års ålder innan han tilldelas den högre tandvårdschecken på 600 kr.

4.3.2. Inom Europa

När tandvård söks inom EU/EES kan patienten begära efterhandsersättning för behandlingskostnaderna på grundval av EGF. För att ersättning skall utgå krävs att följande krav är uppfyllda:

• Vården skall ha givits i ett annat EU/EES-land, med undantag för Schweiz,

• den enskilde hade vid vårdtillfället rätt till tandvårdsförmåner i Sverige

,

• om den aktuella tandvården utförts i Sverige hade den ersatts enligt förordningen om tandvårdstaxa eller utifrån tandvårdslagen med tillhörande tandvårdsförordningen, det vill säga enligt HSL:s avgiftssystem.

Ersättning utges med ett belopp som motsvarar vad Försäkringskassan skulle betalat ut för motsvarande behandling i Sverige. Även om ersättningen enligt tandvårdstaxan överskrider de vårdkostnader som den enskilde haft i utlandet får efterhandsersättningen aldrig gå utöver de faktiska vårdkostnaderna.

Vid ansökningstillfället måste patienten presentera underlag för Försäkringskassan i form av till exempel journalanteckningar och röntgenbilder. Originalkvitto eller annan handling som visar att vården är betald skall bifogas ansökan. Är vården obetald kan räkningen, utställd till den som mottagit vården, lämnas in.

För EU-vården krävs inte att vårdgivaren skall finnas på en förteckning hos Försäkringskassan för att ersättning skall utgå.

Innan Försäkringskassan beslutar om ersättning genomför man alltid en prövning om den aktuella behandlingen är nödvändig för att uppnå ett från odontologisk synpunkt funktionellt och godtagbart resultat. Om patienten begär behandling utöver vad som är nödvändigt ersätts inte den ytterligare kostnaden, 6 § stycke 1 och 2 förordning om tandvårdstaxa. Vidare samråder man vid behov med en försäkringstandläkare. Vad gäller ersättning för tandvård

23

2001:10, s. 28

24

Det vill säga var bosatt här enligt SofL. För landstingstandvård utifrån hälso- och sjukvårdens patientavgifter, folkbokförd i Sverige.

25

2001:10, s. 65

26

2002:5, s. 15

som i Sverige ges med stöd av tandvårdslagen bör kassan aldrig fatta beslut utan att först samråda med landstinget.

Idag står tandvården för flest efterhandsersättningar från Försäkringskassan, och jag tror det kommer fortsätta vara så en tid framöver. Det nya tandvårdsstödet bör inte medföra en minskning av antalet vårdresenärer, eftersom de svenska priserna på bastandvård inte sänks och det främst är billigare behandlingar som söks utomlands.

Förhoppningen är att billigare utlandstandvård i förlängningen skall pressa de svenska priserna. I första hand i gränstrakterna i söder och i Stockholm, varifrån man marknadsför tandvårdsresor till Baltikum. Vidare är möjligt att utlandsvården kommer bidra till en förbättrad tandhälsa i landet, då en del patienter som idag väljer bort den nationella tandvården av kostnadsskäl istället kan vända sig utrikes för vård.

5. Vårdförmåner utanför ramen för EU-samarbetet

5.1 Norden

Utöver förordning 1408/71 styrs rätten till sjukvårdsförmåner av den så kallade Gränssjukvårdsförordningen samt av en nordisk överenskommelse, Lag (2004:114) om nordisk konvention om social trygghet.

Gränssjukvårdsförordningen möjliggör för en svensk försäkrad som är bosatt i Sverige och behöver vård vid vistelse i en gränskommun till Finland eller Norge att få utgifter för läkarvård eller sjukgymnastik i grannlandet ersatta. Ersättning kan även utgå för resekostnad i samband med vården.

Den nordiska överenskommelsen omfattar Sverige, Norge, Finland, Danmark, Island samt de självstyrande områdena Färöarna, Grönland och Åland. I sällsynta undantagsfall, då en person inte är försäkrad enligt förordning 1408/71, kan vederbörande ändå ha rätt till vård enligt överenskommelsen. Noterbart är att Grönland och Färöarna inte ingår i EU/EES, och därmed inte omfattas av förordning 1408/71. Gentemot dessa självstyrande områden skall således den nordiska överenskommelsen alltid tillämpas under förutsättning att vårdtagaren bor i ett nordiskt land och omfattas eller har omfattats av lagstiftningen där.

Inom Norden behöver den försäkrade i regel inte visa upp sitt EU-kort, utan det räcker med att han visar en id-handling, samt styrker att han är bosatt i ett nordiskt land. Vid planerad vård skall dock intyg E 112 visas upp.

Konventionsländerna har infört en bestämmelse om merkostnader för akutvård.

Bestämmelsen innebär att en person som omfattas av konventionen har rätt att få ersatt extrakostnader som uppkommit genom att han, på grund av sjukdom eller skada, tvingats använda dyrare färdsätt än normalt för sin hemresa. ”Hemresa” avser transport till hemmet eller överflyttning till sjukhus i hemlandet.

5.2. Övriga världen

Vid vistelse i ett land utanför EU gäller som huvudregel att ingen vård ges på bekostnad av Försäkringskassan, utan att den enskilde får ordna med privat försäkringsskydd. Till denna regel finns emellertid undantag. Sverige har ingått konventioner och överenskommelser om sjukvårdsförmåner med vissa länder utanför EU/EES, närmare bestämt med Algeriet, Australien, Israel, delstaten Québec i Kanada och med Turkiet.

27

2001:10, s. 29

28

Slutrapport, s. 27 ff. / Socialdepartementet, Promemoria – Svar på kommissionens meddelande, S 2007/1117/HS, s. 2

29

2001:10, s. 46

30

2001:10, s. 45 f.

Överenskommelsen med Algeriet gäller svenska medborgare, bosatta i Sverige. Dessa har rätt till akut sjukvård under tillfällig vistelse i Algeriet. Vårdsökanden är skyldig att visa upp giltigt pass, samt styrka bosättning i Sverige. Överenskommelsen är inte tillämplig på planerad vård.

Överenskommelsen med Australien omfattar personer bosatta i Sverige och ger vårdsökanden rätt till omedelbart nödvändig sjukvård, inom ramen för det allmänna sjukvårdssystemet, under tillfällig vistelse i Australien. Överenskommelsen gäller bara öppenvård och sjukhusvård, inte tandvård. Planerad sjukvård ersätts inte. ”Omedelbart nödvändig vård” är vård som inte kan vänta tills dess en person kommer tillbaka till sitt bosättningsland. ”Tillfällig vistelse” innefattar inte studier, eftersom studier betraktas som bosättning. För att erhålla vårdförmåner måste giltigt svenskt pass eller intyg om sjukförsäkringstillhörighet från Försäkringskassan visas upp. Vårdsökanden måste betala hela vårdkostnaden själv, och därefter uppsöka Medicare för att få kostnaden ersatt med avdrag för patientavgifter.

Konventionen med Israel omfattar personer som är bosatta i Sverige. Överenskommelsen innebär att en kvinna, som är försäkrad för sjukhusvård vid förlossning, har rätt till förlossningsvård i Israel. Också vård av barnet, till exempel vård i kuvös, omfattas av konventionen. Reglerna gäller under tillfällig vistelse i Israel, och är således inte tillämpliga om en svensk kvinna beger sig till Israel i syfte att erhålla förlossningsvård.

Svenska försäkrade som vistas mindre än ett år i Québec för arbete eller studier har rätt till sjukvårdsförmåner där. Eventuellt kan förmånstiden förlängas. För att erhålla vårdförmåner måste den enskilde, för det behöriga försäkringsorganet, visa upp ett intyg från Försäkringskassan som styrker dennes rätt till förmåner. Vederbörande måste även visa ett intyg om arbets- eller studietillstånd.

Konventionen med Turkiet inkluderar svenska medborgare som omfattas eller omfattats av svensk lagstiftning, och gäller rätt till fortsatt vård i Turkiet efter utfärdande av tillstånd från Försäkringskassan. En förutsättning är att vårdinsatser har påbörjats i Sverige. Ersättning utgår för offentlig vård, eller för vård som ersätts på motsvarande sätt. Innan Försäkringskassan beviljar tillstånd begär man in ett läkarutlåtande. Om klartecken ges utfärdas intyg E 112, vilket bland annat innehåller uppgift om den längsta period under vilken vårdförmåner får betalas ut. Om läkarutlåtandet inte givit någon vägledning lämnas tillstånd för max tre månader.

5.3. Fördelning av ersättningsansvar

Inom EU är huvudregeln att den vårdkostnad som uppstått i ett medlemsstat återbetalas av den behöriga institutionen i landet där vårdtagaren är försäkrad. Konventioner och avtal bygger istället på principen om att vårdkostnaden kvittas mellan länderna.

Det innebär till exempel att algeriska myndigheter betalar hela vårdkostnaden för en svensk patient som erhåller konventionsvård i Algeriet, medan svenska myndigheter står för motsvarande kostnader när en algerisk medborgare behandlas i Sverige.

31

Utrikesdepartementet, Överenskommelse med Algeriet om sjukvårdsförmåner, SÖ 1987:77

32

Utrikesdepartementet, Överenskommelse med Australien om sjukvård åt tillfälliga besökande, SÖ 1989:33

33

Utrikesdepartementet, Konvention med Israel om social trygghet jämte administrativ överenskommelse om tillämpningen av konventionen, SÖ 1983:39

34

Utrikesdepartementet, Konvention med Kanada om social trygghet, SÖ 2003:1

35

Utrikesdepartementet, Konvention med Turkiet om social trygghet jämte slutprotokoll och administrativ överenskommelse om tillämpning av konventionen, SÖ 1981:3 / Tilläggsöverenskommelse till konventionen den 30 juni 1978 med Turkiet rörande social trygghet, SÖ 2002:4

36

SOU 2004:12, Patientskadelagen och läkemedelsförsäkringen – en översyn, s. 80 f.

6. Hur fungerar och regleras den gränsöverskridande vården i Sverige?

6.1. Statistisk överblick

6.1.1. Förhandstillstånd enligt förordning 1408/71

Det är tänkt att förhandstillstånd på grundval av förordningen bara skall ges för planerad vård, det vill säga behandling när syftet med resan varit att söka vård. Emellertid finns en gråzon mellan vad som räknas till planerad vård och vård som erhållits när resans syfte varit något annat än vårdrelaterat. Till exempel har kassan i vissa fall utfärdat förhandstillstånd för icke planerad vård, vård som egentligen skulle givits mot uppvisande av EU-kortet. Det gäller bland annat behandlingar av kroniska sjukdomar. Kassans osäkerhet kring vad som räknas till icke-planerad vård, det vill säga akutvård, och vad som räknas till planerad vård gör att statistiken rörande förhandstillstånd enligt förordningen blir svårgenomtränglig.

Idag beviljas fler förhandstillstånd på området förlossningsvård än på något annat vårdområde. Försäkringskassan har haft som policy att bevilja förhandstillstånd för mödra- och förlossningsvård inom EU/EES och Schweiz under förutsättning att det enligt principen om arbetskraftens fria rörlighet anses skäligt, till exempel vid familjeanknytning.

6.1.1.1. Statistik från Försäkringskassan

Nedan presenteras tabeller som visar antalet beviljade beslut om förhandstillstånd från januari 2004 till och med december 2006.

”Övrig vård” betecknar planerad vård, samt en del ärenden i gråzonen mellan planerad och nödvändig vård. Det framgår alltså inte hur många ansökningar som klassas som icke-planerad vård. Några av de bifallna besluten avser samma person som fått flera behandlingar, men Försäkringskassan påpekar att majoriteten av besluten avser skilda individer.

Bifall (förlossningsvård)

Bifall (övrig vård)

Totalt antal bifall Avslag

2004 12 76 88 38

2005 21 95 116 62

2006 32 49 81 82

Totalt 65 220 285 182

Förlossningsvården stod för cirka 14 procent av de beviljade förhandstillstånden år 2004, för cirka 18 procent år 2005 och för hela 40 procent år 2006. Samtidigt fick cirka 30 procent av alla inkomna ansökningar avslag år 2004. År 2005 var siffran 35 procent, och under 2006 inte mindre än 50 procent.

6.1.1.2. Information kring statistiken

Under hösten 2005 presenterade Försäkringskassan skriften ”Slutrapport- Kartläggning över gränsöverskridande planerad vård inom EU/EES finansierad av Försäkringskassan 2004- 2005.” Trots att siffrorna inte är dagsaktuella kan det ändå vara av intresse att titta på slutrapporten. Där varvas nämligen statistik med analyser och diskussioner om den gränsöverskridande vårdens drivkrafter och eventuella konsekvenser. Eftersom kassans uppdrag var att kartlägga den planerade utlandsvården inom unionen behandlas bara de ärenden som rör denna vårdtyp. Därmed får icke-planerad vård inget utrymme i rapporten.

37

Slutrapport, s. 19

38

Försäkringskassan, mail från huvudkontoret, StatistikEGFE112Sammanställning200401-200612, 2207-02-09 / http://www.forsakringskassan.se/omfk/analys/vardersattningar/sjukvard_internat/, 2007-02-13

39

Slutrapport, s. 25

Slutrapporten rör perioden från januari 2004 till och med juli 2005. I det här avsnittet tänkte jag använda den för att belysa var i landet flest förhandstillstånd beviljades, vilka som var de vanligaste länderna att söka vård i, vilka vårdtyper patienter oftast sökte ersättning för, samt orsaker till avslag.

Det var en storstadsregion som beviljade flest förhandstillstånd. Av totalt 81 bifall under perioden härrörde sig 42 stycken till Försäkringskassans länskontor i Stockholm. På andra plats kom Västerbotten med bara 6 beviljade ansökningar. Uppsala och Skåne låg på delad tredje plats med 4 beviljade förhandstillstånd vardera. Det var också i storstadsregionerna som flest ansökningar inkom, även om inte samtliga vann bifall. Av totalt 137 ansökningar under perioden stod Stockholm för 48 ärenden, Östergötland för 15 och Västra Götaland för 12.

Det kan antas att antalet beviljade förhandstillstånd är knutet till hur den planerade utlandsvården finansieras. I Stockholm upprättades till exempel betalningsförbindelser med landstinget i samtliga fall. Samma sak i Västerbotten och Skåne. Undantaget är Uppsala där utlandsvården finansierades av den statliga sjukförsäkringen.

Vad gäller frågan om vilka länder som svenskar vanligen söker vård i finns nyare statistik än slutrapportens. På Försäkringskassans hemsida meddelas att Tyskland är det populäraste vårdlandet. Finland och Frankrike ligger på en andra respektive tredje plats. Andra vanliga vårdländer är Spanien och Danmark.

För att titta på behandlingstyper måste vi gå tillbaka till slutrapporten. Vi vet sedan tidigare att förhandstillstånd oftast beviljas för förlossningsvård. I övrigt avsåg tillstånden framförallt högspecialiserad vård som inte kunde ges inom normal väntetid i Sverige. Enligt rapporten var vanligast att förhandstillstånd beviljades för behandling av tumörsjukdomar. Av totalt 81 ärenden under perioden rörde 31 stycken denna vårdtyp. I så gott som alla fall fanns en betalningsförbindelse med landstinget. Vidare stod kirurgi för 17 ärenden och medicin för 14 ärenden. Inom dessa kategorier återfanns till exempel transplantationer, hjärtoperationer och avancerad spädbarnsvård.

Under den period som slutrapporten behandlar avslog Försäkringskassan cirka 41 procent av alla inkomna ansökningar. Den vanligaste orsaken till avslag var att vården kunde ges i Sverige inom normal väntetid. Cirka 55 procent av alla avslag vilade på denna grund. Vidare sållades 23 procent av ansökningarna bort, eftersom den sökta behandlingsmetoden inte gavs inom det allmänna svenska sjukvårdssystemet. Ytterligare cirka 13 procent fick avslag på grund av att den aktuella behandlingen inte gavs inom det allmänna sjukvårdssystemet i vårdlandet.

6.1.1.3. Kostnadsaspekter på andelen beviljade förhandstillstånd

I de allra flesta ärenden avseende förhandstillstånd utfärdade landstinget en betalningsförbindelse, varför den statliga sjukförsäkringen oftast inte belastades. Under perioden februari 2004 till och med juni 2005 utfärdade landstinget betalningsförbindelse i 61 av totalt 81 beviljade ärenden, det vill säga i 75 procent av fallen.

När landstinget betalar hämtas pengarna från den pott som disponeras för nationell vård inom det enskilda landstinget. Landstingets nettokostnad för all hälso- och sjukvård var år 2005 cirka 165 miljarder kr. Jämfört med denna summa beskriver SKL utgifterna för den gränsöverskridande vården som försvinnande små. Dock har SKL inte på central nivå fastställt hur mycket pengar vårdresenärerna kostat de svenska landstingen under de senaste åren. Enligt SKL finns statistiken att hämta hos de enskilda landstingen men bör vara svår att

40

Slutrapport, s. 19 f.

41

http://www.forsakringskassan.se/omfk/analys/vardersattningar/sjukvard_internat/, 2007-02-13

42

Slutrapport, s. 20 ff.

43

Slutrapport, s. 20 f.

ta fram, eftersom siffrorna bara kan återfinnas på enskilda sjukhus. Jag har därför valt att bortse från denna kostnadsaspekt.

6.1.2. Remiss från landstinget

På SKL menar man att patienter remitteras till en utländsk vårdgivare endast i ett fåtal ärenden. Av de cirka 58 miljoner svenska patienter som söker öppenvård, och av de cirka 1,5 miljoner som varje år blir föremål för vård på sjukhus, får endast en handfull remiss till utlandsvård. Varken SKL eller Försäkringskassan för därför statistik på antalet godkända utlandsremitteringar.

Däremot bekostar landstingen majoriteten av de utlandsbehandlingar som ges efter förhandstillstånd enligt förordning 1408/71. Det verkar som om flera av dessa förhandstillstånd egentligen är behandlingar som skulle givits på remiss därför att landstinget av någon anledning ansett sig skyldigt att finansiera utlandsvården, till exempel för att man inte kunnat erbjuda patienten vård inom normal tid i Sverige. Den utländske vårdgivaren torde ofta föredra att en statlig försäkringsinstitution står som garant för att betalning verkligen erhålls. Försäkringskassan får här funktionen av en mellanhand, en betalnings- och kontaktförmedlare mellan den utländske vårdgivaren och landstinget.

6.1.3. Ersättning på grundval av EGF 6.1.3.1. Statistik från Försäkringskassan

En person kan begära ersättning från Försäkringskassan både för planerad och icke-planerad vård, det vill säga akutvård. För akutvården kan det röra sig om kostnader efter att behandling erhållits på en privat klinik, eller när patienten inte kunnat visa upp sitt EU-kort hos en vårdgivare ansluten till det allmänna sjukvårdssystemet i vårdlandet.

Det statistiska material som återfinns hos Försäkringskassan rör emellertid enbart den planerade vården. Statistiken avser 1 februari 2004 - 31 december 2006 och är uppdelad i två vårdtyper: sjukvård och tandvård.

Bifall (sjukvård)

Bifall (tandvård)

Totalt antal bifall

Avslag

2004 110 37 147 26

2005 451 503 954 96

2006 729 1109 1838 204

Totalt 1290 1649 2939 326

Som tabellen visar är det vanligast att tandvårdskostnader ersätts i efterhand, och andelen har ökat. År 2004 stod tandvård för 25 procent av alla bifallna ansökningar, år 2005 var siffran 53 procent och 2006 hela 60 procent. Jämfört med statistiken för förhandstillstånd enligt förordning 1408/71 är andelen avslag lägre för efterhandsersättning. 15 procent av ansökningarna avslogs år 2004, 9 procent år 2005 och knappt 10 procent år 2006.

6.1.3.2. Information kring statistiken

På Försäkringskassans hemsida kan man läsa att de vanligaste landet att söka sjukvårdstjänster i är Finland, följt av Tyskland. För tandvårdstjänster är Estland mest besökt.

Även Polen och Spanien är populära.

44

Mail från Hasse Knutsson, SKL, 2007-02-21 / www.forsakringskassan.se, Sjukvård i internationella förhållanden – försäkringsanalys, 2007-02-12

45

Telefonintervju med Hasse Knutsson, SKL, ca kl. 10.00, 2007-02-19

46

Försäkringskassan, mail från huvudkontoret, StatistikEGFE112Sammanställning200401-200612, 2007-02-09

Av slutrapporten framgick att det var Norrbotten som både tagit emot och beviljat flest ansökningar om efterhandsersättning, 125 stycken. Hela 98 procent av de inkomna ansökningarna beviljades. På andra plats kom Stockholm som fick in 118 ansökningar, och beviljade 92 procent av dem. Därefter återfanns Skåne med 109 inkomna ansökningar, varav 92 procent beviljades. Västra Götalandsregionen intog en fjärde plats med 83 ansökningar under perioden. 88 procent av dessa bifölls.

Spridningen på ersättningsbeloppen var stor. Tandvårdskostnader var generellt låga, medan till exempel nackskadebehandlingar kostade mycket pengar. Totalkostnaden stod inte alltid i relation till det totala antalet ärenden. Under den period som slutrapporten behandlar var exempelvis kostnaden per ärende i Västra Götalandsregionen i genomsnitt mer än dubbelt så hög som medelkostnaden för samtliga ärenden i landet. Detta beroende på att regionen ersatte flera dyra nackskadebehandlingar. I Norrbottens län, där Försäkringskassan främst beviljat ersättning för lågkostnadsvård i Finland, till exempel tandvård, var förhållandena de motsatta.

När det gäller vilka vårdtyper/behandlingsmetoder som var populärast att söka efterhandsersättning för toppade tandvård slutrapportens lista. Av totalt 528 beviljade ärenden under perioden utgjorde tandvårdsbehandlingar 40 procent. De flesta ärenden som ersattes avsåg bastandvård, varför ersättningsnivån var relativt låg. Även implantat- och protetikbehandlingar har dock ersatts, behandlingar där kostnaderna varit betydligt högre.

Emellertid var kostnaderna för tandvård generellt så låga att man i slutrapporten kunde konstatera att de bara stod för cirka 6 procent av totalkostnaderna för ersatt vård.

Den näst vanligast vårdtypen för vilken ersättning beviljades var nackskadebehandlingar. På tredje plats återfanns ortopedi, följd av tumörsjukdomar. Ortopedi avser exempelvis behandlingar eller operationer av knä- höft- och ryggbesvär.

I särklass var tumörsjukdomar den dyraste vårdtypen som ersättning beviljades för. Det rörde sig om högspecialiserad vård för till exempel levercancer, prostatacancer och hjärntumörer.

Av samtliga ärenden under den period slutrapporten behandlade, beviljades efterhandsersättning i första hand för behandlingar inom den öppna sjukvården, cirka 43 procent. 17 procent avsåg planerad vård på sjukhus, och resterande 40 procent tandvård.

Totalt under perioden avslogs bara 9 procent av alla inkomna ärenden. I 38 procent av fallen berodde avslaget på att utlandsbehandlingen inte ansågs beprövad och erkänd av den internationella medicinska vetenskapen. Vidare grundades 19 procent av avslagen på det faktum att ansökan inkom för sent till Försäkringskassan. Den tredje vanligaste orsaken till avslag, cirka 11 procent av fallen, var att vården inte överensstämde med vård som ges inom det allmänna sjukvårdssystemet i Sverige.

6.1.3.3. Kostnadsaspekter av efterhandsersättningen

I nyligen sammanställt statistiskt material från Försäkringskassan kan man, för perioden 1 februari 2004 - 31 december 2006, bland annat ta del av de genomsnittliga utgifterna för sjukvård respektive tandvård. Man kan få reda på storleken på det lägsta, alternativt det högsta, ersättningsbeloppet som betalats ut under perioden, samt jämföra de totala utgifterna för sjukvård och tandvård, erhållen i annat EU/EES-land.

Man skall dock vara medveten om att utgifterna inte alltid följer kostnaderna över ett givet år. Debiteringen av vården släpar ibland efter. En låg utgift under ett år betyder således inte per automatik att även kostnaden var låg.

47

Slutrapport, s. 14 ff.

48

Försäkringskassan, Mail från huvudkontoret, StatistikEGFE112Sammanställning200401-200612, 2007-02-09

/ www.forsakringskassan.se, Sjukvård i internationella förhållanden – försäkringsanalys, 2007-02-12