Uppsala Universitet Filosofiska institutionen avd Estetik
Begreppet estetiskt välbehag:
Kant och nutid
Författare: Mårten Enberg C-uppsats (15 poäng) HT 2018
Handledare: Elisabeth Schellekens Dammann
INLEDNING
Vi börjar våra liv och utvecklar våra hjärnor genom perceptuell träning där vi känner välbehag – pleasure – av att se, höra, känna, lukta, smaka. Och det fortsätter vi med som vuxna. Konst och kultur transformerar vår förmåga till estetiskt välbehag till något av ett mer komplext värde. V älbehaget hjälper oss att hitta sanningen och glädjen i våra liv som
enskilda människor. Mycket av tänkandet om skönhet och konst – det vi kallar estetik – har dominerats av det som Immanuel Kant skrev och sammanställde i slutet av 1700-talet. Vi rör oss då i höga och disiga luftlager och med ett begrepp, estetiskt välbehag, som vi inte är överens om betydelsen av. Men det tjänar oss. Vi kan idag också se det fula som det sköna, och uppleva att obehag i en upplevelse också innehåller moment av välbehag, sinnligt och intellektuellt. Vi njuter av den lustfyllda låten “Tuyo” av Rodrigo Amarante när den leder oss in i den brutala berättelsen Narcos och det som plågar hela kontinenter. Min tanke i denna text är att analysera begreppet estetiskt välbehag , som främst har förknippats med Kant, och därefter diskutera hur filosofen och psykologen Mohan Matthen tillämpar det i en funktionell estetisk kontext, hedonism , där konstens funktion är att stimulera estetiskt välbehag.
1Begreppet ( aesthetic pleasure, AP hädanefter) ingår i Kants teori om estetiskt omdöme där det utgör villkoret för upplevelsen av skönhet . Begreppet
2 har varit föremål för nya tolkningar och invändningar, där den skarpaste gäller Kants krav på intresselöshet i betraktandet av det sköna. Med den moderna konstens födelse, i synnerhet den konceptuella, har Kants begrepp tvingats lite under jord. AP har uppfattats som smalt eftersom konst inte endast skänker sinnligt välbehag utan även upplevelser av sådant som inte i första hand är åtkomligt perceptuellt utan måste förstås rationellt. Med Matthen är begreppet tillbaka. Matthen har utvecklat en ny uppfattning om konstens värde utifrån ett psykologiskt grundat
pleasure-begrepp i Kants anda. Kulturen tillskrivs en avgörande roll i att bestämma konstens värde. Intrinsikalt likadana objekt kan ha olika värde beroende på publikens bakgrund.
Kulturen skärper responsen, och responsen skärper i sin tur vårt estetiska pleasure vilket – enligt Matthen – blir bestämmande för den estetiska förtjänsten hos objektet. Tesen är attraktiv genom sitt publikperspektiv, men den är också problematisk och möter svårigheter.
1 Hedonism kommer från grekiska hēdonēʹ och är en teori inom främst psykologin som sätter njutning som centralt mål för människans strävanden. Källa: Nationalencyklopedin
2 Kant, I.(1790, 2003) Kritik av omdömeskraften. Övers: S-O Wallenstein. Thales
1.2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING
Min plan för uppsatsen är att beskriva begreppet AP, aesthetic pleasure – hur Kant beskrev det, styrkor och svagheter i teorin, hur pleasure-begreppet omdefinierats och tolkats och återge hur den evolutionspsykologiskt inriktade filosofen Matthen definierar och använder begreppet AP (och i relation till Kant) samt kritiskt belysa teorin och spegla den diskussion inom estetiken som Matthen initierat. Begreppet har fortfarande viss lyskraft på grund av dess mångtydighet och användbarhet i Matthens hedonistiska teori (men också på oväntade håll ).
3Matthen presenterar en funktionell och psykologiskt grundad tes om AP för att också
bestämma konstens värde. Jag påstår i motsats till honom att det inte går att bortse från att ett objekts kvalitet också har betydelse vid estetisk utvärdering.
- I uppsatsen använder jag det engelska uttrycket pleasure för att anknyta till den
internationella diskussionen om begreppet aesthetic pleasure, AP. Begreppet syftar på den speciella känsla av estetiskt välbehag (lust ) vi erfar vid mötet med konst och natur, och som skiljer sig från det pleasure som kan erfaras i förnimmelser vid besök i butiken och bilhallen, och icke-estetiska upplevelser av religioner, politiska visioner eller föremåls ekonomiska värde . Kontrasten grundas i olika grader av intensitet och varaktighet. AP kan både vara ett sensoriskt och intellektuellt pleasure, men framförallt är det intresselöst och utan ett önskat mål, ett behagligt utvärderande tillstånd som inte är övergående på det sätt som andra estetiska upplevelser är, exempelvis pleasure av att följa solens nedgång, köpa ett vackert plagg, stilla sin hunger, tillfredsställa sexuell lust eller njuta av strömmande vatten.
- I en utvidgad diskussion av ämnet för uppsatsen finns besläktade estetiska termer (experience, attitude, response, interest, med flera). Här begränsar jag mig till pleasure.
Avsnitt: Kant och pleasure-begreppets historia (4-7), Begreppet utvidgas, Levinson och Scruton (8-10), Matthens nya uppfattning om pleasure (10-13), Jämförelser med Kant (13-17), Vilka är de viktiga invändningarna? (17-23), Stötesten på nytt: disinterest (23-24), Avslutning (25-26), Litteraturreferenser (27)
3 Första sökträffen på nätet visar att aesthetic pleasure också är ett varumärke inom klädhandeln.
2. KANT OCH PLEASURE-BEGREPPETS HISTORIA
Den estetiska traditionen vilar mycket på Kants tankar om aesthetic judgement, det estetiska omdömet, i vilket AP har en central roll som upplevd bekräftelse av det sköna.
Robert Stecker har pekat på fyra särdrag i Kants teori om estetiskt omdöme: (i) det är subjektivt, byggt på en känsla av pleasure (or pain), inte på en regel och (ii) det är universellt, Kant ansåg att andra vid mötet med objektet skulle känna på samma sätt eftersom vi alla har samma förmågor i form av “imagination and understanding” . Vidare: (iii) det är intresselöst,
4disinterested, vilket är ett uttryck för att den estetiska responsen inte är beroende av någon fördel som betraktaren kan få av objektet – vare sig materiellt, kognitivt eller moraliskt .
5Känslan av pleasure är i Kants ögon oberoende av objektet, det som är viktigt är den
upplevda kontemplation som objektet erbjuder. Vissa drag i Kants teori här påminner om den tusenåriga japanska estetiken där just “disinterest” är vad som krävs av konstnärer och
hantverkare – att komma förbi begäret av att vinna något för egen del.
Slutligen: (iv) det engagerar betraktarens sinnen, fantasi, intellekt. Kant tänkte sig att hjärnan har olika förmågor. När vi hämtar hem sinnesintrycken och fantasins och förståndets
förmågor är i harmoni upplever vi ett free play, ett harmoniskt kontemplerande välbehag som leder fram till ett omdöme. Stegen är perception-pleasure-judgement.
Kants sammanfattning av estetiskt omdöme lyder:
“Smak är en förmåga att utan allt intresse bedöma ett föremål eller ett
föreställningssätt genom ett välbehag eller ett obehag. Föremålet för ett sådant välbehag kallas skönt” .
6Estetiskt välbehag är ett pleasure som inte är ett enkelt intryck eller känsla av något behagligt, som uppstår när man äter eller läskar sig med något. Skönheten är kopplad till en särskild sorts lust och uppstår hos betraktaren som en upplevelse, en mental föreställning av objektet.
Skönheten erfars genom känslor av välbehag och där betraktaren är fri från begär, av att
4Stecker, R. (2005) Aesthetics and The Philosophy of Art: An Introduction (sid 35). Lanhem: Rowman and Littlefield
5 Kognition är en psykologisk term för de mentala processer, normalt viljestyrda, som handlar om kunskap, tänkande och information. Kognition och perception är psykologiska processer som är aktiva då vi tolkar sinnesintryck, inte helt åtskilda, utan de kan överlappa varandra något. Källa: Wikipedia
6 Kant, I.(1790, 2003) Kritik av omdömeskraften, §5, Analytik av den estetiska omdömeskraften, sid 65. Övers: S-O Wallenstein. Thales.
konsumera eller äga objektet. Detta estetiska pleasure är olikt pleasure i det angenäma, som är av ett mer sensoriskt slag, och det pleasure vi kan känna i det som är moraliskt gott, där objektet har ett syfte . Enligt Kant är de sistnämnda slagen av välbehagen “interested”, de har
7ett ändamål och är uttryck för begär, önskningar till skillnaden från intresselöst pleasure av skönhet.
“Angenämt kallas det som tillfredsställer någon; skönt är det som behagar honom;
gott det som uppskattas , som man håller med om, det vill säga det som sätts som ett objektivt värde.../..Man kan säga att bland dessa tre typer av välbehag är det bara det som gäller för det sköna som är ett ointresserat och fritt välbehag..”
8Många kan känna igen något av det tillstånd av kontemplerande välbehag vid mötet med konst. Och att föremålet är en sak, och att den bild vi grundar vår subjektiva upplevelse av objektet på är något annat, inte identiskt med objektet utan lösgjort från det som en
föreställning. En viktig styrka vi erfar genom pleasure är som Timothy Aubry
påpekat att vi kan handla mer effektivt som moraliska agenter . Och att söka skönhet och ägna vår tid åt det
9gör att estetiskt välbehag kan hjälpa oss att få ett lyckligare liv som enskilda människor, vilket också kommer samhället till stor nytta. Våra preferenser för det sköna är starka. Den frihet vi känner i välbehaget var för Kant vår moraliska frihet, målet för allt vi gör och vill, när vi är fria upplever vi vad det är att vara människa, och kan tillämpa vårt förnuft och våra mentala förmågor för att få frihet. Det har betydelse för vår fortsatta diskussion att hålla i minnet att Kant gör skillnad mellan estetiskt välbehag=AP och de två behag som kommer ur mötet med det angenäma och mötet med det goda, inte det sköna. Kant skiljer estetiskt pleasure från det välbehag vi känner för ett objekt vi vill göra något som är gott för oss – exempelvis välbehaget vi erfar av en varm dusch. Det unika med AP, estetiskt välbehag, är just att Kant kräver intresselöshet i betraktandet av (disinterestedness) objektet, där vi inte söker något för egen vinning, egna personliga böjelser eller begär. Det är den fria mentala aktiviteten hos våra kognitiva förmågor (inbillningskraften och förståndet) som leder till en sinnesstämning som framkallar vårt välbehag av skönhet eller andra estetiska egenskaper.
7 Kant, I.(1790, 2003) Kritik av omdömeskraften, sid 64.
8 Ibid. Sid 64.
9Aubry, T. (2018) Guilty Aesthetic Pleasures. Harvard University Press.
3. DISINTEREST – ÄR DET MÖJLIGT?
I Kants tankar om det estetiska välbehaget finns det svagheter eller oklarheter som tagits upp av filosofer under alla de år som gått sedan 1790 . Jerrold Levinson har stått för ett viktigt bidrag genom att till Kants känsla för form addera mer kognitivt innehåll till den estetiska upplevelsen, det vill säga att upplevelsen av pleasure kräver att vi också uppmärksammar objektets innehåll, betydelse/mening och form . Och Matthen har tagit viktiga delar av Kants
10AP, bland annat disinterested pleasure, till sin psykologiskt grundade teori . Han anknyter
11därmed till den empiriska psykologi som utvecklades under 1700-talets andra hälft.
12 Tanken om att pleasure i upplevelsen av det sköna kräver disinterested(ness) var inte något som Kant var först med . D
13 e främsta invändningarna efter Kant har gällt det intresselösa betraktandet .
14Hur formuleras kritiken mot disinterest?
Stecker har förklarat att han finner begreppet liktydigt med likgiltighet eller ointresse för det existerande objektet. I så fall, menar Stecker, är det svårt att se hur mycket av estetisk upplevelse som kan betecknas intresselös. När exempelvis en betraktare njuter av en vacker fågel, är en viktig del av uppskattningen av den att det är något levande av ett särskilt slag .
15En fantasifågel i en virtuell show, eller en fågellik artefakt, skulle inte ge samma upplevelse – eller så skulle man missbedöma artefakten för att vara levande. Denna observation av Stecker visar att det ibland är nödvändigt för upplevelsen av det sköna att också ha en uppfattning om objektet, vilket då inte längre blir intresselöst och därför (i Kants teori) inte längre en fri skönhet utan en beroende skönhet.
Dickie har argumenterat för att det inte finns något som heter disinterested (attention): Det finns bara uppmärksamhet och avsaknad av uppmärksamhet
16. Om någon betraktar en stor
10 Levinson, J. (2009) “Aesthetic Pleasure”, A Companion to Aesthetics. Blackwell, second edition.
11 Matthen, M. (2017) “The Pleasure of Art”, sid 18 i Australasian Philosophical Review, vol 1, 6-28.
12 Guyer, P. (2008) The psychology of Kant’s Aesthetics. Studies in HIstory and Philosophy of
Science, vol 39, sid 483-494. Guyer hänvisar bland annat till arbeten av Alexander Gerards Essay on Taste (1759) och Georg Friedrich Meiers (1757) Betrachtungen über den ersten Grundsatz aller schönen Künste und wissenschaften.
13 Filosofen Anthony Ashley Cooper, the Third Earl of Shaftesbury (1671-1713) ansåg att religionen inte får vara instrumentell, interested. Det är när man närmar sig Gud av kärlek, utan tanke på egen vinning, som relationen fungerar, är disinterested. Det finns olika tolkningar av om Shaftesbury också ansåg att disinterestedness skulle vara signifikant för estetiska bedömningar.
14 Kant, I. Kritik av omdömeskraften (1790, 2003), Thales. SId 58: “...om frågan gäller huruvida något är skönt eller ej, vill man inte veta om vi eller någon annan är eller kunde vara intresserad av denna saks existens, utan hur vi bedömer den i det blotta betraktandet (åskådningen eller reflektionen)”.
15Stecker, R (2005) Aesthetics and The Philosophy of Art: An Introduction, se sid 37. Lanhem:
Rowman and Littlefield
16 Dickie, G. (1964) “The Myth of Aesthetic Attitude”, American Philosophical Quarterly 1:56-65.
akvarell av exempelvis den populäre Lars Lerin men blir upptagen av att diskutera prislappen eller konstnärens personliga liv så gör man sig – enligt Dickie – skyldig till ren
ouppmärksamhet av verket i sig självt, akvarellen.
En förbryllande innebörd av Kants intresselösa betraktande är att estetiskt pleasure aldrig får innebära en önskan om att äga eller förfoga (desire) över objektet, eller ha ett personligt intresse i det. Det framstår som orimligt för många av oss som i dag köper litteratur,
konstverk, beställer hem filmer, köper konsertbiljetter eller för den delen, både söker och köper naturupplevelser i det fria. Vi står i en relation till objekten som inte kan betecknas som intresselös, utan sinnlig, bejakande, begärande. Konst ingår i ett samhälles varu- och
tjänsteproduktion och vårt begär till konsten bör rimligen inte utesluta upplevelser av AP, utan uppfattas som ett villkor, biljetten, för att få vara med om upplevelsen.
En tolkning av Kant, som få Kantkännare skulle hålla med om, är att han inte kräver utan mer visar att vilket begär vi än kan ha av objektet, så är det inte centralt för det pleasure vi erfar, det är ändå i huvudsak kontemplativt. Och det är skönt även om vi inte har intresse av det. Det är oberoende. Det är fritt.
Men vad krävs för att vara intresselös i mötet? Är det något vi bara ramlar in i? Nej, Kant var intentionell, aktivt sökande. Det gör att vi bör dröja lite vid betydelsen av en estetisk attityd. Vid betraktande av ett objekt kan det ha betydelse om man intar en estetisk eller icke-estetisk attityd. Vi kan också säga att vi i själva verket snarare uppfattar två objekt: det intentionella objektet (som är för betraktaren) och det verkliga objektet (som finns i världen).
Perceptuellt är det skilda saker. Kant förklarade disinterested attitude som något där subjektet är “merely contemplative….indifferent as regards the existence of an object” och fokuserad på dess “appearance”
17– den mentala föreställningen av objektet. Dickie är välkänd genom sin attack på “the myth of the aesthetic attitude” . Han ansåg att det inte fanns något tillstånd
18som man skulle inducera i sig själv – via psykisk distans - för att uppskatta föremål estetiskt.
Men är tanken så främmande? Kant skrev förvisso om AP och disinterest i förhållande till främst naturen, men visst kan vi observera att det finns en speciell attityd som vi intar när vi uppmärksammar konst. Vi gör oss beredda/inställda för att varsebli, öppna och använda våra sinnen och förmågor – och det vi uppfattar är vår bild av objektet, inte hela objektet.
17 Kant, I. (1966, 1790) Critique of Judgment. Sid 43. New York: Hafner.
18 Dickie, G. (1964) “The Myth of Aesthetic Attitude”, American Philosophical Quarterly 1:56-65.
4. BEGREPPET UTVIDGAS (Levinson, Scruton)
I Kants värld är AP ett resultat av ett icke-konceptuellt och intresselöst omdöme. Det är som visats ifrågasatt idag. Vi bör påminna oss om vad Kant gjorde genom att ställa disinterest som villkor för upplevelsen av skönhet. Den estetiska erfarenheten gavs på det sättet en egen plats vid sidan av moral och vetenskap, en teori för att erkänna estetisk lust och njutning av ett föremåls blotta form. Det sågs som en sinnlig upplevelse som inte var beroende av egen personlig vinning eller något annat i vår omgivning, moraliskt eller kunskapsmässigt och därmed möjligt för fler att uppleva.
I den diskussion om AP som följt väljer jag att ta upp några förslag som syftat till att hitta en balans mellan känsla och tanke i det estetiska. Den brittiske filosofen Roger Scruton anser att den estetiska tillfredsställelsen är genomsyrad av både tankar och fantasi och det innebär att man måste göra sig föreställningar om objektet och dess egenskaper, vad än Kant en gång sagt. Att objektet tolkas är enligt Scruton en förutsättning för att det ska upplevas estetiskt i motsats till enbart förnimmelser. Framförallt krävs fantasi, imagination. Exempelvis ser Scruton inte sorgsenhet i musik som en äkta egenskap på det sättet att det har ett
sanningsvärde. Sorg/vemod är mer av en aspekt och vid utvärderingen av musikstycket involverar vi därför en fantasi om att det är underhållande, estetiskt tillfredsställande, utan att hävda att det är sorgset på det sätt människor är när de är ledsna.
Och hur man utövar fantasi, belyses också av Scruton:
“thinking of, and attending to, a present object (by thinking of it, or perceiving it, in terms of something absent), and the thoughts and feelings thus aroused by the object become “part of the experience...itself, transform(ing) it without diverting it from its original object”.
19Scruton understryker verkligen fantasins betydelse, vilket gör att upplevelsen i sig också bedöms ha ett kunskapsvärde på så sätt att det är möjligt att göra en realistisk beskrivning av egenskaperna hos objektet för upplevelsen. Det är en tanke att ta med sig när vi närmar oss Matthens syn AP, och den aktivitet som han anser krävs av subjektet.
Andra tolkningar har gått ut på att AP ska definieras i antingen ett objekts formella kvaliteter (balans, enhet..) eller dess gestaltande kvaliteter eller uttryck (Monroe Beardsley) eller som
19Scruton, R. (1974). Art and Imagination. London: Methuen. Citatet återges även av Gary Iseminger i
“Aesthetic Experience”, The Oxford Handbook of Aesthetics (sept 2009).
Kendall Walton föreslagit, med ett behörighetsvillkor som inte är förenligt med Kants krav på intresselöshet, nämligen att bedömas som gott: “One does not merely enjoy it; one takes pleasure or delight in judging it to be good”.
20Ett intressant förslag går ut på att Kants kontemplativa akt av pleasure fångar såväl estetiska som icke-estetiska aspekter. Levinson anser att konst kan ha värden i kognitivt, moraliskt eller politiskt hänseende som också ryms i det pleasure betraktaren känner. Levinson gör därmed inte den åtskillnad i estetiska omdömen som Kant gjorde; mellan det sköna, det angenäma och det goda (där Kant placerade konst). Levinson föreslår att AP består av:
“Pleasure in an object is aesthetic when it derives from apprehension of and reflection on the object’s individual character and content, both for itself and, at least in central cases, in relation to the structural base on which such character and content rest”.
21Det räcker inte med att uppskatta form, kvalitet och mening för dess egen skull.
“to appreciate something aesthetically is characteristically to attend not only its form, qualities, and meanings for their owns sakes, but also to the way in which all those things emerge from the particular set of low-level perceptual features that constitute the object on a nonaesthetic plane”
22Paradigmet estetiskt pleasure i Levinsons tappning involverar alltså alltid uppskattning av innehåll-i-relation-till-uttrycksmedel-eller-stöd.
Ett exempel på hur estetik och moral vävs samman i konsten är romanen “ Drömfakulteten - tillägg till sexualteorin” av Sara Stridsberg — verket har prisats för just dess estetiskt utformade moral. Det är en litterär fantasi om den amerikanska radikalfeministen Valerie Solanas som 1967 skrev “SCUM MANIFEST” och året efter sköt och nära dödade
konstnären Andy Warhol. Jag citerar ett stycke
23för att belysa hur romanens estetiska och moraliska värden tvinnas ihop i upplevelsen av texten. Författaren fantiserar att Solanas gamla flickvän Cosmo är med vid Solanas dödsbädd, i april 1988 - finns det en räddning i sikte för kvinnor?
Valerie: Läs lite för mig när jag somnar.
20Walton, K. (1993). “How Marvelous! Toward a Theory of Aesthetic Value”. Journal of Aesthetics and Art Criticism 51: 499–510. “Aesthetic pleasure include the pleasure of finding something valuable, of admiring it. One appreciates the work. One does not merely enjoy it; one takes pleasure or delight in judging it to be good” (sid 504)
21 Levinson, J. (2009) “Aesthetic Pleasure”, A Companion to Aesthetics,sid 122. Blackwell, second edition. Levinson var också redaktör för Oxford Handbook of Aesthetics (ed. 2003).
22 Ibid. Sid 122
23 Stridsberg, S. (2005) Drömfakulteten, sid 356. Albert Bonniers förlag.
Cosmo: Lovar du att du somnar då?
Valerie (svagt leende): Jag svär på mina bröst.
Cosmo (slår upp manifestet): Du har aldrig haft några bröst att tala om.
Valerie: Läs nu.
Cosmo: Livet i det här samhället är i bästa fall skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det
ekonomiska systemet, införa total automatisering, och förstöra det manliga könet. Vi har nu tekniska möjligheter att reproducera oss utan mäns hjälp, och att producera endast kvinnor. Vi måste omedelbart börja göra detta.
Valerie (på väg in i sömnen): Fortsätt. Jag vill veta hur det slutar.
Fram till denna punkt kan vi summera diskussionen om Kants syn på AP genom att säga att teorin möter två huvudsakliga invändningar:
1) att disinterest inte finns, i andra hand att det inte kan vara ett krav för välbehag 2) att begreppet som sådant också är för begränsat, ett estetiskt betraktande kräver att vi måste fånga objektet med både tankar och känslor.
Det står också klart att det AP Kant beskrev, välbehaget vid mötet med i första hand naturens skönhet, inte hindrat hans läsare att tycka att begreppet kan utvidgas och omfatta många fler upplevelser, även konst, såsom det gör idag. Vi har i några hundra år använt oss av AP utan att vara överens om vad vi avser att Kant avsåg, eller vad vi avser idag.
5. MATTHENS NYA UPPFATTNING OM PLEASURE
Vilka invändningar och begränsningar som än kan riktas mot AP, filosofiskt, så är begreppet attraktivt i forskning om människans perceptuella preferenser i en evolutions-kontext.
Psykologer undersöker hjärnan för att begripa den “fluency” som kännetecknar människans upplevelse av AP . Och Matthen är den inom filosofin som använder begreppet funktionellt.
24Hans utgångspunkt är att konst produceras av människor för att stimulera estetiskt välbehag.
Och vi kan alla se att människor över hela jorden dekorerar sina tillhörigheter och sig själva och njuter av visuell konst av olika slag. Vi betraktar också landskap, vi tycker om att vara i naturen, vi sjunger, dansar, författar och skapar musik.
24 Begreppet “fluency” används i teorier och forskning om hur vi erfar skönhet och syftar på hur lätt information om objekt processas i medvetandet. Rolf Reber (2012) skriver i “Processing Fluency, Aesthetic Pleasure, and Culturally Shared Taste”, Oxford Scholarship Online: “The basic idea of the fluency theory of aesthetic pleasure is simple: if people process information about an object easily, they feel positive affect, especially if ease of processing is unexpected.This mild positive affect is experienced as beauty.../..Moreover, the fluency theory of beauty does not say anything about artistic value: there are beautiful paintings without artistic merit, and good art is not necessarily beautiful.”
Varför? Ja, det ger oss estetiskt pleasure, svarar Matthen och adderar en fråga: vilken nytta har estetiskt pleasure för människan?
Enligt Matthen är svaret att AP också är behaget och glädjen av perceptuell träning och lek redan i tidigare år . Vi börjar våra liv och utvecklar våra hjärnor och färdigheter genom
25att ha pleasure av kontinuerlig träning i att se, höra, känna, smaka, lukta – varsebli. Och det fortsätter vi med som vuxna. Konst och kultur transformerar vår förmåga till estetiskt pleasure till något av ett mer komplext och stort värde. Vi finns alltså i en kulturell kontext som driver skapande och betraktande till nya högre nivåer. För Matthen är konst utformad för att väcka en särskild respons: “art is something made to be contemplated in a way that
engages a pleasure-learned nexus” . När Matthen vill ge en kort förklaring vad pleasure är
26vänder han sig till psykologin: “reward is a state of a subject that reinforces the behaviour that the subject tags as leading to this state” . Pleasure blir då en medveten känsla av
27utvärdering som följer av belöningen.
Det är svårt att hitta någon filosof idag som inte har någon invändning mot någon av byggstenarna i Kants syn på AP. Jag har diskuterat disinterest, det för välbehaget helt avgörande enligt Kant, men också tagit upp att begreppet är begränsande då det utesluter tankar om det betraktade objektet. Trots mångas ambivalens inför det inåtvända hos Kant är begreppet paradoxalt nog så attraktivt att Mohan Matthen vill infoga det i sin mer
psykologiskt utformade teori mer än 200 år senare. Matthen har behövt utveckla en ny uppfattning om AP, som innebär att det är njutningen eller lustkänslan som motiverar och förstärker det kognitiva och komplexa mentala engagemanget i ett konstverk. Han sorterar utifrån två varianter av pleasure, ett som är fokuserat på aktivitet och ett som kännetecknas av passiv respons. Estetiskt pleasure (AP) är en variant av vad han kallar f-pleasure, facilitating pleasure . Detta är kontemplativt till sin natur, “a self-personally generated felt-evaluation”, och det följer men är separat från det pågående aktiva estetiska engagemanget. Detta pleasure skapar en självförstärkande feedback-loop med ett engagemang som kan vara kostsamt och
25 Matthen syftar på perceptuellt lärande, processe där våra sensoriska system svarar på stimuli genom upprepad träning och erfarenhet. Det finns spontant utvecklade färdigheter och färdigheter som förvärvas genom ansträngning. I båda fallen finns pleasure med som belöning och drivkraft.
26Matthen, M. (2017) “The Pleasure of Art”, sid 26, Australasian Philosophical Review, vol 1 (6-28)
27Matthen, M. (2017) “Constructing Aesthetic Value: Responses to My Commentators”, sid 101, Australasian Philosophical Review, vol, 1 (100-111)
svårt, men ger lön för mödan. Och det är ofta inbäddat i vår kultur genom lärande. Den andra varianten, r-pleasure (restorative), är passivt och något annat, mer en slags lättnad som exempelvis kan uppstå när vi har ätit efter att ha varit hungriga, släckt törst med vatten eller fått sällskap vid sexuell längtan – när detta tillfredsställs bleknar pleasure.
Nexus är ett begrepp som Matthen kopplar till pleasure . Människan kan aktivera
28särskilda sorter av pleasure-nexus, eller internaliserade mönster av kulturellt inlärda rutiner/vanor. I detta mentala engagemang finns det ett lärande som lägger grund till
long-term pleasures av konst, exempelvis när vi uppskattar att kontinuerligt se på balett eller gå på opera eller fortsätter läsa en tjock roman med hjälp av återkommande feedback av pleasure. Detta är Matthens teori i korthet och det är, vilket kommer att framgå, inte överraskande att han också lägger ett förslag till definition av AP som går klart längre än Kants (och Levinsons). Definitionen tar inte specifikt fasta på konst utan det är estetiska upplevelser han fokuserar på, upplevelser som både är skäl till och en följd av det mentala engagemang vi knyter till objektet. Definitionen:
“...aesthetic pleasure is the facilitating pleasure of mentally engaging with an object.
The form of mental engagement can be purely perceptual (looking at a sunset,
completely intellectual (reading a book), or partly each (listening to music or looking at art). In each case, the pleasure of mentally engaging with the object in question releases a mental routine that eases, facilitates, and motivates the mental engagement and thus reinforces it” .
29Och pleasure från konst består av:
“1) a conscious feeling of a evaluation that 2) arises from a way of mentally engaging with a putative work of art that 3) facilitates and 4) motivationally reinforces this very way of engaging with it”
30Det är en medveten utvärderande känsla som Matthen talar om här. Pleasure är inte en passiv respons. Matthen skiljer inte estetisk kontemplation från annan kontemplation för andra syften men det estetiska engagemanget påstås vara ett distinkt självförstärkande slag av
28 Matthen, M. (2017) “The Pleasure of Art”, sid 9-11 i Australasian Philosophical Review, vol 1, 6-28
29 Matthen, M. “New Prospects for Aesthetic Hedonism” (sid 26) i Jennifer A. McMahon (ed.), Social Aesthetics and Moral Judgment: Pleasure, Reflection and Accountability. London: Routledge (under utgivning i tryck)
30 Matthen, M. (2017) “The Pleasure of Art”, sid 18 i Australasian Philosophical Review, vol 1, 6-28
pleasure som gör att nervimpulserna kommer tätare tidsmässigt (begreppet är facilitation ).
31Det motiverar och underlättar det viktiga fortsatta engagemanget med konstverket. Matthen betonar att det som gör pleasure estetiskt är engagemanget med just “an object in clause”. Om det breddas till att omfatta varje slag av aktivitet är det generiskt f-pleasure. Sammantaget är det en funktionell förståelse av konst som Matthen står för. Det är inte objektets natur som gör det till konst, utan naturen av de responser som objektet designats för att skapa. Alla objekt finns också i olika kulturella kontexter och de får en bestämmande roll för det pleasure vi erfar från den enskilda estetiska artefakten.
En observation värd att betona: Den estetiska upplevelsen är inte blott sinnlig utan engagerar också våra kognitiva förmågor. Och en del av det f-pleasure vi erfar i Matthens modell är ett pleasure av att just utöva våra förmågor till fantasi- och tankeverksamhet.
6. JÄMFÖRELSER MED KANT
Det finns några viktiga egenskaper som är gemensamma för Kant och Matthen i deras förslag till definitioner av AP, nämligen att välbehaget är kontemplativt och intresselöst. Däremot ansluter sig inte Matthen till Kants uppfattning att välbehaget är sådant att de flesta kan ha samma känsla, så att det i den meningen blir universellt.
►
AP är för Matthen ett kontemplativt tillstånd av pleasure som markerar medvetet gillande:
en “sub-personally generated felt evaluation” . Matthen exemplifierar med upplevelsen av att
32lyssna på en aria av Rossini, höra ljudet av en näktergal eller betrakta Rocky Mountain – det handlar om ett kontemplativt engagemang som är värdefullt, lönande och värt att fortsätta med men inte för att uppnå omedelbara resultat eller för att det är bra för något annat än just kontemplation i en lite bredare bemärkelse. Att läsa en fängslande roman är som framgått ett intellektuellt pleasure som också går in i Matthens AP, men inte hos Kant.
►
AP står fritt från intresse. I likhet med Kant anser Matthen att pleasure i kontemplation måste skiljas från att ha objektet för någon annan användning. Givetvis kan man enligt Matthen ha pleasure av att betrakta Rocky Mountain av andra skäl än estetiska, exempelvis att se bergen från bilen och bli upprymd över att man snart är framme och kan åka skidor.
Men det är motsatt estetiskt pleasure, det är inte att njuta av något för dess egen skull.
31 Facilitation förklaras som “the increased ease of transmission of impulses in a nerve fibre, caused by prior excitation” i Collins English Dictionary. Harper Collins Publishers.
32 Matthen, M. (2017) “The Pleasure of Art”, sid 9 i Australasian Philosophical Review, vol 1, 6-28
Det går att förstå.
Men varför utesluter han att passiva pleasure-responser kan vara närvarande i den större estetiska upplevelsen, AP? Att ta sig med skidlift upp till rätt platå för att se härligheten torde vara ett välbehag av passivt, angenämt och enkelt slag och kanske en viktig förutsättning för det estetiska välbehag som väntar. Och om det infrias, får jag sannolikt begär av att uppleva detta fler gånger. Kanske från söder denna gång. Men går det? AP förutsätter ju
intresselöshet. Jag skulle tro att det då kan finnas en skillnad i intensitet mellan
kontemplation 1 och 2, men det är AP båda gångerna ändå (och en fiktiv kontemplation 3 kan störas av motordånet från en räddningshelikopter). Vi kan förtäta, eller komplicera, resonemanget ytterligare genom att notera att Matthen påstår att det finns fall av pleasure som inte är intresselöst men som ändå är estetiskt utmärkande. Han har ett ord för dessa: “ nearly aesthetics ”. Ett exempel är utbytet av “sexual looking” mellan människor och den “feedback loop from looking to looking” som förstärker välbehaget hos oss och som inte kan anses vara intresselöst. Han tar upp smaken av vin och mat och det estetiska i att kontemplera över matematiska bevis. Syftet med det senare kan vara att få kunskap, vilket gör att det inte är intresselöst men Matthen hänvisar till ett uttalande av filosofen och matematikern Bertrand Russell (1872-1970) som visar att det kan finnas matematisk kontemplation som endast skänker välbehag, inget annat .
33Kontemplera kan vi också göra på olika sätt. Att blicka ut över en vattenspegel kan vara behagligt, men kan som Matthen påpekar samtidigt kognitivt avlägsna betraktaren från vattenytan. Det blir raka motsatsen till engagerad uppmärksamhet. Hans erkännande av det som är nästan estetiskt visar hur mångskiktad den estetiska upplevelsen är, såväl
känslomässigt som kognitivt. De blir tydligt när Matthen klyver pleasure i två, ett aktivt och ett passivt, men är det lika tydligt i stunden? Ett enkelt teaterbesök kan ha många
komponenter som ger välbehag av olika slag men där den distinkta estetiska upplevelsen, AP, sannolikt hämtas ur själva framförandet. Sannolikt vandrar vi sedan hem med tankar som samlar flera sorters upplevelser.
33 Russell, B. (1919) The study of Mathematics, in Mysticism and Logic: And Other Essays, London:
Longman. Citat, sid 60: “The True spirit of delight, the exaltation, the sense of being more than Man, which is the touchstone of the highest excellence, is to be found in mathematics as surely as in poetry”.
Vilka olikheter finns det i hur processen runt pleasure beskrivs och uppfattas mellan Kant och Matthen?
►
Pleasure är som jag nämnt inte universellt, utan kulturspecifikt för Matthen. Han anser att konst är ett universellt fenomen, men att innehåll och former skiljer, liksom smak, både mellan och inom kulturer. Samtidigt finns ett lärande i Matthens pleasure-teori som gör att estetiska attityder ändå antas kunna konvergera utan att bli universella som i Kants mening.
AP är alltså mer kulturspecifikt än universellt. Med det menas att människor som har
liknande psykologisk kapacitet och delar kulturell bakgrund kan konvergera estetiskt genom experiment, undervisning och gemensam kultur. Detta tas också upp när Matthen beskriver varför estetiska meriter hos ett verk bör härledas genom pleasure. Pleasure är följaktligen inte ett uttryck för utvärdering av objektet som sådant, utan objektet värderas endast för det bidrag som det ger subjektets mentala aktivitet och engagemang. Ett verks estetiska förtjänst härleds således av det pleasure det alstrar. Pleasure är inte heller enligt Matthen “inert” som
34hos Kant, utan skapas genom en självinducerad feedback-loop som underhåller och förstärker vårt mentala engagemang i verket. Och processen för hur vårt mentala engagemang förstärks har endast till syfte att maximera pleasure, Matthen påstår att vår strävan är att alltid få ut mesta möjliga av ett engagemang. Maximering är inte något som Kant har som mål.
Jag ser flera styrkor i hur Matthen definierar och använder estetiskt pleasure. Hans variant av en slags försvagad universalitet i bedömningen tar, till skillnad från Kant, hänsyn till att estetiska uttryck i allmänhet, även konst, kan skilja sig både till innehåll och form. Det som är kulturspecifikt konvergerar och blir “universellt” inom en kultur. Matthen är mycket kritisk mot tankar om universellt oberoende smak – konst har värde och estetiska särdrag relativt den kultur den är skapad inom. Exempelvis uppskattas inte Stravinskij i de flesta indiska hem, eller kinesisk opera i amerikanska hem, och den symmetri i mönster vi kan se i några olika kulturer, är inte eftersträvansvärt inom exempelvis den japanska w abi-sabi-estetiken där
34 Matthen hänvisar till ett citat han hämtat från Bence Nanay (2014), “Paying Aesthetic Attention”, Aesthetics for Birds. Citat: “How do we know what properties of an artwork we should be paying attention to and what properties we should ignore or actively abstract away from?.../….we should ask what would give us the highest degree of aesthetic experience/pleasure – maybe independently of what the artist intended”.
(https://aestheticsforbirds.com/2014/06/16/paying-aesthetic-attention-bence-nanay/). 7 jan 2019.
asymmetri och skrovlighet regererar och skönhet uppfattas i det som snarare är bristfälligt eller ofullständigt. Att enskilda individer har en varierande grad av receptivitet har förstås också betydelse.
Synen på AP är inkluderande och de fenomen som hans förslag till definition inrymmer är de flesta av oss förtrogna med. Estetiska upplevelser av rang betraktas inte som så mystiska utan det är inte konstigare än att det vi mentalt engagerar oss ger pleasure och öppnar nya världar. Det är därför vi dansar, sjunger, spelar, läser eller löser sudokus, och fortsätter med det. Några är skickligare och kan hela tiden utvinna mer pleasure för sig själva, och glädja oss andra. På konstens område är just Matthens fokus på responser och inte objektet. Matthen drabbas inte av våndor över vad som bör räknas som konst, här får det mesta plats: finkonst, primitiv konst, hötorg, pop, anti-konst, hemslöjd. Ja, även Duchamps “Fountain”. I denna instans av konceptuell konst går det inte att perceptuellt uppfatta något estetiskt utan här är det idén bakom verket som kan uppfattas ha ett skönhetsvärde eller vara tilltalande av något skäl. Matthen betonar därför subjektets ansvar för att vara uppmärksam och möta ett objekt aktivt, på flera vägar, och prata med andra om det man upplever av vad konstnären gjort – ofta kommer det en belöning också ur detta. I detta fall kan den inte spåras i själva objektet Fountain utan då krävs det att man engagerar sig i de tankar upphovsmannen kan ha med den märkliga artefakten. Den estetiska attityd som Matthen förutsätter är aktiv, undersökande och jämförande.
Man kan också i likhet med James Phillips gör, fråga om konst verkligen ska definieras av pleasure. Kant använde begreppet för att främst diskutera skönhet i naturen. Spänningen i ett stort konstverk kan också likna skönhet, menar Phillips, men inte i varje enskilt fall.
Ryms smärta i Matthens pleasure?
Ja, svarar han, lite trängd.
I den estetiska upplevelsen av konsten kan det också finnas sådant som värderas obehagligt och där “displeasures” ändå kan bli “pleasurable”. Ammon Allred framhåller att “art can present almost any ugly thing...as beautiful” . Matthen svarar att otrevliga stimuli också kan
35bidra till pleasure och han exemplifierar med Hieronymus Bosch stora verk “Lustarnas trädgård” som har en del otäcka detaljer. Men uppskattningen där, enligt Matthen, kommer mer ur sammanhanget, och ett estetiskt sätt att se kan rekonstruera både läckerheter och fasor.
35 Allred, A. “On the uses and Abuses of Pleasure of Art”, sid 64 i Australasian Philosophical Review, vol.1 (61-66)
Karl Ameriks hävdar i likhet med Phillips att produktion av pleasure är “not the primary aim of a great artist’s work” . Matthen återkommer till att det primära syftet med konst är att
36väcka känslor som motiverar och underlättar mentalt engagemang med objektet. Hans tes är klar: Estetisk hedonism säger att estetiskt värde kommer av att verket har kapacitet att framkalla pleasure. Det gör att Matthen inte som Kant strävar efter ett rent omdöme utan det är det estetiska välbehagets intensitet som bestämmer den estetiska förtjänsten hos objektet, vilket vi kommer till snart.
Hans uppfattning av AP möter invändningar, vilket inte överraskar. Positioner är tagna
sedan många år, ja sekler. Matthen är trogen Kants krav på den kontemplativa och
intresselösa upplevelsen, men inte dess universella giltighet. Kant skrev också att om konsten har känslan av lust som omedelbar avsikt så är den estetisk konst, vilket är nära Matthen .
37AP för Matthen innefattar som redovisat en mängd estetiska upplevelser i livet. Matthen vill visa hur pleasure används av oss människor för att upptäcka, förstå och knyta an till världen, välbehaget är bränslet eller drivkraften. Med den historiska bakgrund som givits runt
pleasurebegreppet kan vi anta att AP är något vi kultiverar över tid och förändrar med de behov och erfarenheter vi har för att anpassa oss till världen. Jag övergår nu till att redovisa synpunkter och diskussioner kring Matthens förslag.
7. VILKA ÄR DE VIKTIGA INVÄNDNINGARNA?
Matthen har föreläst och skrivit en rad artiklar om AP under några års tid. Pleasure-begreppet är nu en del av en större anti-objektivistisk eller hedonistisk teori som han håller på att
utarbeta och som jag inte kan utveckla i denna uppsats. Jag begränsar mig till att belysa några av de reaktioner som kommit på Matthens målartikel från 2017.
Det känns naturligt att börja borra i vad det är som värderas när pleasure skapas. Att perceptuellt uppfatta att ett objekt har värde kan öka det pleasure vi upplever när vi
kontemplerar och engagerar oss. Men det som komplicerar med Matthen är att pleasure inte ses som respons på det oberoende värdet av objektet. Matthen skriver: “the important point here is that the f-nexus does not evaluate objects as such, objects are evaluated for their contribution to a specific activity” .
3836 Ameriks, K. (2017) “Pleasure’s Place”, sid 71 i Australasian Philosophical Review, vol.1 (67-72)
37 Kant, I.(1790, 2003) Kritik av omdömeskraften, §44, Om den sköna konsten, sid 164, rad 12. Övers:
S-O Wallenstein. Thales.
38 Matthen, M. (2017) “The Pleasure of Art”, sid 11 i Australasian Philosophical Review, vol 1, 6-28
Så exakt vad är det då som värderas? Det frågar också Cynthia A. Freeland. I sin kommentar till Matthens målartikel tar hon läsningen av en kriminalroman som exempel.
39För de flesta av oss är det troligt att det är intrigen och den överraskande upplösningen i boken som bidrar till ens välbehag. Men förstår vi Matthen rätt, vilket vi gör med ledning av citatet ovan, är det inte så att vi utvärderar romanens intrig utan hur väl intrigen stimulerar läsarens kognitiva engagemang. Värdet av ett konstobjekt skulle alltså vara beroende av värdet i vårt pleasure av att engagera oss i det. Hur rimligt är det?
Freeland tar ett exempel: någon njuter av Elvis-målningar på ett enkelt och direkt sätt. Det objekt som denna person har estetiskt pleasure av är inte mindre verkligt än det vi kan få av Velazquez målning Las Meninas. Men ska man som Matthen uppgivit i sin artikel, vilja föra Platons idéarv om pleasure vidare, bör egentligen utvärderingen av pleasure vara underordnat värdet och det skulle göra att Elvis-målningen är mindre bra som konstobjekt än Las
Meninas . Matthen skulle sannolikt instämma i att vårt pleasure av Las Meninas är mer jordat.
Men hans teori är en annan: “objects are evaluated for their contribution to a specific activity”
, pleasure. Är det förnuftigt? Freeland finner att att linjen är suddig eller motsägelsefull.
40
Stephen Davies har i en replik till Matthen behandlat den aspekt vi diskuterar: “Where as Matthen holds that our aesthetic pleasure is a response to our act of contemplation, I think it as response to the beauty of its perceptual object” .
41 Davies anser att skönheten kan vara kognitivt komplex, men att man också kan bli slagen av skönheten. Objektets skönhet är ibland beroende av hur dess funktionalitet är realiserad, men reaktionen avser snarare skönheten än det funktionella. Och tvärtemot Matthen anser Davies att vi gärna vill äga det vackra vi möter. Ett exempel som övertygar är att vi i alla tider smyckat oss själva med objekt som vi tycker är naturligt vackra, bärnstenar eller pärlor, och erfar ett välbehag av.
Att definiera estetiskt värde som värdet av den estetiska upplevelsen (pleasure) är en teoretisk hållning som beskrivs som empirism. Matthen kan också beskrivas som internalist på det sättet att han skiljer pleasure från medvetenheten om objektets egenskaper. Samtidigt säger Matthen också att man ibland inte vet varför man tycker om en sång: “You don’t really
39Freeland, A C. (2017) “Comments on Mohan Matthen’s The Pleasure of Art”, Australasian Philosophical Review, vol. 1 (29-39)
40 Matthen, M. (2017) “The Pleasure of Art”, sid 11 i Australasian Philosophical Review, vol 1, 6-28
41Davies, S. (2014) “Replies to My Critics - The Artful Species”. British Journal of Aesthetics vol 54: sid 495 (493-498) Final draft on line: Academia.
know” . Och att det kan vara mer komplicerat än så: “Pleasure must be bound to its object by
42a distinct mental act. There are three mental states here: awareness of an act, pleasure, and the act – the “third” man that binds the first two together, creating pleasure in the act” . Vår
43estetiska upplevelse ligger i aktiviteten i vårt engagemang med objektet. Och positionen blir då filosof-psykologisk: “We judge objects to have aesthetic merit when they are a good fit to our aesthetic psychology” . Matthen anser sig här ha neurovetenskapligt stöd för a
44 tt
perception är en hjärnprocess som är distinkt från hur pleasure uppstår. Färg uppstår i en process, former i en annan och de binds samman av subjektets uppmärksamhet i en tredje process, där något börjar något hända.
Freeland frågar om den intima kopplingen (“fit”) som nämns ändå inte indikerar att Matthen implicit accepterar en objektiv uppfattning om estetiskt värde. Han skriver att det är en fråga om fakta om ett objekt har kapacitet att framkalla estetiskt pleasure, en “objective determinant” . På ett annat ställe hos Matthen är också betraktarens kapacitet och sensibilitet
45av betydelse för upptaget av pleasure. Vad är det då som väcker AP-pleasure om det inte är oberoende estetiska meriter i en roman eller något annat objekt? Av Matthens redogörelse går det att vaska fram tre principiella åsikter som kan tolkas som hans svar:
1) “My position is that aesthetic pleasure is initiated by non-aesthetic properties, and that aesthetic merit arises from the degree to which the work makes this possible”
462) “Beauty and other indices of merit do not exist independently of mental engagement”
473) “art would have no value if it didn’t engage specific psychological structures in specific cultural contexts” .
48Jag ser ett antal svårigheter med hans syn på hur AP väcks och Greenlands frågor är
motiverade. Det är inte rimligt att bortse från egenskaperna i ett verk när man bedömer den estetiska förtjänsten och endast förlita sig på hur verket bidrar till den pleasure-loop som pågår inom en. Det är fenomenologiskt ogrundat, så gör ingen som möter ett estetiskt objekt.
Och hur ser det pleasure ut som väcks från början? Är det inte ett resultat av ett omdöme om
42 Matthen, M. (2017) “The Pleasure of Art”, sid 12 i Australasian Philosophical Review, vol 1, 6-28
43 Ibid. (2017:12)
44 a.a. Sid 15
45 Matthen, M. (2017) “Constructing Aesthetic Value: Responses to My Commentators”, sid 105 i Australasian Philosophical Review, vol, 1 (100-111)
46 Ibid. Sid 106
47 Ibid. Sid 106
48 Ibid. Sid 106
objektet? Jag tror inte att det är en position han kan upprätthålla konsekvent, exempelvis i en jämförelse i exemplet Elvis versus Las Meninas. Men väljer han att vara konsekvent, kan jag inte se annat än denna uppställning utifrån Matthens proklamerade syn på genren stilleben .
49(i) Styrkan i den estetiska förtjänsten i målningar (A till Ö) är avhängig det estetiska pleasure som väcks hos betraktaren
(ii) Det flamländska stilleben-måleriet väcker inte estetiskt pleasure hos betraktaren MM eftersom han finner måleriet deprimerande
(iii)Flamländskt stilleben-måleri har därför inte några stora estetiska förtjänster .
50Slutsatsen är logisk, men är premissen rimlig? Matthen förväntar sig att den som betraktar en målning är aktiv och sensibel. Har Matthen prövat alla vägar att närma sig dessa målningar av stilla liv? Han anser ju som bekant att Duchamps Fountain är ett konstobjekt som kräver just detta. Jag citerar nu hans förslag för hur man kan lära sig att engagera sig med en målning och kunna öka pleasure:
(i) The painting initially engages your curiosity or interest, so it is pleasurable to look at it.
(ii) You can change and adjust the way you look at it, be deploying background knowledge, by attending to its different aspects, by thinking and talking about it, and so on.
(iii) These different ways of looking at the painting are rewarding to different degrees.
51Genom att Matthen vänder ryggen åt stilleben-måleriet, uppfylls inte villkor (i) och därför blir inte de övriga två prövade. Det betyder att “the first impression” är avgörande i hans teori för hur pleasure skapas, utan ett tilltalande stimuli sätts inte pleasure-processen igång. Och är en målning “deprimerande” infinner sig inte något välbehag, vilket inte utesluter att
målningen kan ge andra upplevelser men inte estetiska i Matthens ögon.
Ett försök till lösning av denna del av diskussionen erbjuds av Kant-experten Keren Gorodeisky. Hon välkomnar Matthens koppling av konst till estetiskt välbehag (pleasure), men erbjuder honom ett alternativ: låt pleasure förklara det oberoende värdet i konst istället för att enbart ge verket värde i den utsträckning pleasure är väckt av ett engagemang.
49 Matthen, M. (2017) “Constructing Aesthetic Value: Responses to My Commentators”, Australasian Philosophical Review, vol 1, 2017, sid 102: ”If Kant were right, the appreciation of art across cultures would be based on universal canons of rationality, and I see no evidence of this. I’m just not into Flemish still-life painting; I find it depressing. How will you prove me wrong?”
50 Matthen, M. (2017) “The Pleasure of Art”, Australasian Philosophical Review, vol 1, 6-28, sid 20:
”Culture plays a crucial role in creating a variety of approaches to engaging with an object. The artist uses shared cultural assumptions, to create the possibility of approaching her creation in diverse ways”.
51 a.a. Sid 18
Matthens position är att ett psykologiskt engagemang (AP) hos betraktaren får bestämma konstverkets värde. Men det finns också motsägelsefulla uttalanden från Matthen; när han skriver att “perception of value increase my pleasure” tyder det på att pleasure trots allt kan
52bero på värdet i objektet, och inte tvärtom. Det är inte förenligt åsikten att “correct”
engagemang i ett verk är det som skapar maximalt välbehag. Ett skäl till att Matthen ändå motsätter sig att acceptera Gorodeiskys alternativ att förklara estetiskt pleasure med de oberoende särdragen i ett konstobjekt, är att det skulle rationalisera det mentala
engagemanget i stil med att “jag tycker om det där verket för att det är bra“ vilket inte ger någon information om processen fram till omdömet. Mot det försvaret invänder Gorodeisky.
Om man känner estetiskt pleasure (AP i Kants mening) är det för att man perceptuellt eller på annat sätt uppfattar värdefulla kvaliteter. Hon skriver: “the value of a work does not lie in the pleasure it gives, but in the aspects that make it worth of pleasure – for example in its fine acting, powerful plot and beautiful composition” .
53Riktigt estetiskt pleasure är en känsla som visar att verket är värdefullt på det sätt det verkligen är. Det kan, anser jag, även innehålla en önskvärd kognitiv dimension och ansluta till Matthens facilitating pleasure som AP är en variant av. Att låta vårt estetiska välbehag uppmärksamma verkets estetiska värde är också fenomenologiskt logiskt. Det är en vanlig övertygelse vid mötet med konst att värdet bor i det enskilda verk som vi möter och att vi har möjlighet att uppleva det. Blir det inte lite konstigt annars? I sin text diskuterar Gorodeisky de två romanerna The Ambassadors (Harris) och bestsellern The Da Vinci Code (Brown). Vi har skäl för att tro att bestsellern är mer intensiv. Om värdet mäts i pleasure från engagemang i verket, hur kan vi tillmäta The Ambassadors högre värde? Matthen skulle sannolikt tänka att kontemplation i den är mer värdefullt än kontemplation i Da Vinci Code. Men det skulle han inte kunna hävda om det pleasure som ges av Da Vinci Code är större. Ty: “the “correct way”
of engaging with art is the way that is maximally productive of pleasure../…” . Gorodeiskys
54hållning är att värdefulla särdrag i en roman, oberoende av om de väcker stort pleasure, enklare förklarar varför ett verk har estetiska förtjänster. AP grundar inte estetiskt värde även om det finns med och grundar estetisk utvärdering.
52 Matthen, M. (2017) “The Pleasure of Art”, sid 10 i Australasian Philosophical Review, vol 1.
53 Gorodeisky, K. (2017) “Value First: Comments on Mohan Matthen’s The Pleasure of Art”, sid 81 i Australasian Philosophical Review, vol 1 79-84
54 Matthen, M. (2017) “The Pleasure of Art”, sid 20 i Australasian Philosophical Review, vol 1, 6-28
Gorodeisky sammanfattar: “Regarding aesthetic pleasure as explained by value, rather than as explaining value, is just what we need” .
55Jag har tidigare argumenterat i samma riktning som Greenland och Davies för att AP inte ensidigt kan definieras av responser på subjektets egna mentala engagemang utan att de också är ett svar på estetiska förtjänster i objektet som sådant. Gorodeiskys erbjudande är
sympatiskt, känner vi estetiskt pleasure måste det vara något i verket som också bidrar till det. Nyligen besökte jag ett galleri i grannkvarteret där en konstnär visade bilder på landskap i akryl. Hon berättade att hon är förundrad över hur vi förhåller oss till naturen, att fjällen endast “levererar” de dagar då det är vackert väder men inte då det är blåsigt eller molnigt grått. “Natur” som objekt, inte natur som natur. De målningar som såldes mest av hade
tilltalande objektleverabler: klart väder, härlig vinter. Den målning jag stannade vid längst var
en dag med sämre väder och den blev inte såld. Den förmedlade en stämning, något
igenkännande. Konstnären har arbetat mer långsamt med penseln, inga klara färger, duken är
“jordig och skitig” i vissa partier och det dryper av fukt i jorden och skogen. Mitt pleasure av bilden har mer permanens än den andra bilden, fjällmålningen, som är mer “scenic”, snön går från blått till vitt, det är skarsnö och det är lätt att ta sig fram. Dukens yta visar bergets
struktur, och här kan hårt väder gå fram, när som helst.
- Målningen jag kallar “Fjäll” (t h) är estetiskt tilltalande på ett enkelt sätt. En bra dag. Om jag föreställer mig vad Matthen skulle kunna säga är att målningen har perceptuellt primära attraktorer som vi kan beskriva som sensorisk skönhet vilket vi som människor har en genetiskt förvärvad preferens för. Målningen jag kallar “Höst” (t v) är inte lika estetiskt
55 Gorodeisky, K. (2017) “Value First: Comments on Mohan Matthen’s The Pleasure of Art”, sid 83 i Australasian Philosophical Review, vol 1 79-84
behaglig. En sämre dag. Men också kontemplativt attraktiv. Båda bilderna handlar om något.
Med vår fantasiförmåga kan vi föreställa oss en etisk kvalitet, som kan översättas i respekt och ödmjukhet inför naturen som den är. Konstnären vill något. Fri skönhet i Kants mening?
Nja, men kanske beroende skönhet i kraft av sin moraliska kvalitet. Det finns en harmoni i komposition och färgerna vi känner igen från våra egna möten med naturen. Mitt pleasure av Fjäll och Höst ser lite olika ut, men jag påstår att den estetiska förtjänsten ligger i objektens intrinsikala egenskaper, hur olikartat de är målade och komponerade och att det pleasure som skapas, enligt Gorodeiskys förslag, bidrar till att förklara istället för att ensamt bestämma förtjänsten av de icke-estetiska och estetiska egenskaperna.
8. STÖTESTEN PÅ NYTT: DISINTEREST
Begreppet intresselöshet är centralt för Kants estetiska teori. Matthen utvidgar begreppets tillämpning så att det även kan kopplas till konstupplevelser. Det förklarar Phillips med att Matthen sannolikt försöker överlappa motsatta strömningar inom estetikens historia – m ellan den estetik vars fokus är pleasure (Kants position) och den estetik vars fokus är konstverket och dess idé (Hegel). Men Phillips påpekar att Matthen missuppfattar vad Kant avsåg med intresselöshet. Matthen skriver att “Kant said, in my view rightly, that pleasure must be
“disinterested” if it is to count as aesthetic” . Phillips invänder och rättar:
56“Disinterest, for Kant, is the condition of possibility less of the aesthetic per se than of pure judgment” . Genom att knyta estetik till “disinterest” istället för till “pure judgment”
57förnekar han enligt Phillips det engagemang på alla andra sätt på vilket estetiskt pleasure kan relatera till fenomen i världen . Matthen vill göra estetiskt välbehag synonymt med
58“disinterested pleasure” och tar konstverk som exempel. Men när Kant tog upp disinterested pleasure var det kopplat till naturlig skönhet. Och Hegel nämnde begreppet endast vid ett tillfälle på grund av den misstro han känner mot Kants subjektivism och intresse för naturlig skönhet . Denna debatt bortser Matthen från. Även konst ska enligt hans
59f-pleasure-teori
56 Matthen, M. (2017) “The Pleasure of Art”, sid 15 i Australasian Philosophical Review, vol 1. 6-28
57 Phillips, J. (2017) “Straddling the Senses of a Contested Term: A Comment on the Use of
“Aesthetic” in Mohan Matthen’s The Pleasure of Art, sid 92 i Australasian Philosophical Review, vol 1.
90-94
58 Begreppet syftar på att smakomdömet, pure judgment of taste, är grundat på en känsla av lust och olust. Det är alltså inte grundat på empiriska bevis utan en subjektiv känsla inför konst och natur.
59För Hegel var disinterested pleasure missvisande för konst, ty “the work of art stands higher than any natural product which has not made this journey through the spirit” (Hegel 1975:29)
betraktas med disinterested pleasure: “The object is evaluated only as something that is pleasurable to contemplate. This is a primary criterion of disinterestedness”
60För Matthen har omsorgen fokuserats på att hitta ett gemensamt element i psykologiska attityder, inte reflektera över vad filosofer har sagt om dessa. När han lyssnar på Adithi Ravichandrans morgonraga upplever han estetiskt välbehag, och eventuellt pleasure från andra aktiviteter relaterade till den är inte estetiska . Det är hans sätt att tolka d
61isinterested pleasure . Aktiviteten handlar om att lyssna på musiken och stänga annat ute. Matthens f-pleasure är alltså pleasure i en speciell aktivitet och den estetiska typen av f-pleasure är objektorienterad genom sitt mentala engagemang. Detta pleasure kan enligt Matthen också vara kompatibelt med andra slags bedömningar eller kognitiva aktiviteter som är länkade till mentalt engagemang. Hans poäng är att pleasure av konst endast väcks av kontemplerande aktiviteter, inte att andra mänskliga intressen ska exkluderas från omfattningen av
kontemplationen. Matthen medger att han använder ett annat “take” än Kant beträffande disinterested pleasure: “This is why I don’t feel, when I propose a plausible take on what Kant meant by “disinterested pleasure”, that I need to take everything else Kant said on board” . Naturligtvis kan man försvara sig som Matthen gör, men det är bra att Phillips gör
62tydligt att Matthen inte bör åberopa Kant när kravet på intresselös kontemplation utvidgas till att gälla så mycket mer, exempelvis konst.
I skarp kontrast till Matthen föreslår filosofen Neil Sinhababu i ett inlägg att estetiskt välbehag bör knytas till desire (begär) och det på fenomenologisk grund. Vi vet att människor som uppskattar konst betalar pengar för att få perceptuella eller andra upplevelser. Även när displeasure är intrinsikalt i upplevelsen (tragedi med mera) så kan kännaren uppleva pleasure.
Desire har, hävdar Sinhababu, en tydligt mer motiverande roll än pleasure och det förklarar även varför konstnärer skapar egenskaper i verk som de är särskilt motiverade att ta fram.
Matthen medger att det finns länkar till desire; “but in my scheme” (läs: Matthens) kan inte desire ersätta pleasure eftersom förstärkt pleasure nexus-lärande inte drivs av någon
uppfattning om utgången av aktiviteten . Det får mig att undra: Varför utesluta “lärande” där
63det finns ett intresse av ett njutbart resultat?
60 Matthen, M. (2017) “The Pleasure of Art”, sid 17 i Australasian Philosophical Review, vol 1. 6-28
61 http://tinyurl.com/zslj73j - länk från 7 januari 2019
62 Matthen, M. (2017) “Constructing Aesthetic Value: Responses to My Commentators”, sid 105 i Australasian Philosophical Review, vol, 1 (100-111)
63 Matthen, M. (2017) “Constructing Aesthetic Value: Responses to My Commentators”, sid 101 i Australasian Philosophical Review, vol, 1 (100-111)
