Yngre elevers möten med läs- och skriftspråket i förskoleklass

Yngre elevers möten med läs- och skriftspråket i förskoleklass

Karin Haraldsson Ibtisam Kakhi

LAU370

Handledare: Kerstin Signert

Examinator: Inga-Lill Jakobsson

Rapportnummer: VT10-2611-097

Abstract

Examensarbete inom lärarutbildningen

Titel: Yngre elevers möten med läs- och skriftspråket i förskoleklass Författare: Karin Haraldsson, Ibtisam Kakhi

Termin och år: Vårtermin 2010

Kursansvarig institution: Sociologiska institutionen Handledare: Kerstin Signert

Examinator: Inga-Lill Jakobsson Rapportnummer: VT10-2611-097

Nyckelord: arbetssätt, läs- och skrivinlärning, förskoleklass, dator, språklekar, samspel, stimulerande miljö

Syftet med vår uppsats var att undersöka vilka arbetssätt och strategier pedagoger använder i läs- och skrivinlärning i arbetet med barn i förskoleklass. Vi utgick ifrån våra frågeställningar:

Vilka arbetsmetoder använder pedagogerna för att stimulera barns läs- och skrivinlärning?

Varför arbetar pedagogerna på detta sätt? Hur påverkas barnen av lärandemiljön? För att få svar på våra frågeställningar, använde vi oss av kvalitativa intervjuer. Vi intervjuade fyra pedagoger i olika förskoleklasser. I arbetet med läs- och skrivinlärning, varierade pedagogerna mellan olika arbetssätt. De tyckte att det var viktigt att använda olika metoder eftersom barnen utvecklas på olika sätt. En del pedagoger lägger stor vikt vid språkträning genom användning av datorn, därför att de anser att den kan lära barnen att lära sig läsa och skriva på ett effektivare sätt. Andra pedagoger anser att språklekar är det mest betydelsefulla för att väcka barns intresse för läsning och skrivning. För att barnen ska kunna utvecklas i läsning och skrivning menar också pedagogerna att det också är viktigt att befinna sig i en stimulerande lärande miljö. Det är också viktigt för barnens fortsatta liv och utveckling att de får goda grunder i läsning och skrivning.

Förord

Den uppsats vi skrev är en process av erfarenheter och kunskaper vi har skaffat under vår utbildning. Dock hävdar vi inte att vår undersökning är fullkomlig. Faktum är att vi hade med ett intresse för hur pedagoger i förskoleklassen arbetar för att stimulera barnen till läs- och skrivinlärning. Vi vill tacka alla pedagoger som har medverkat i intervjuerna och för deras hjälp med litteraturen. Vi tackar också vår handledare Kerstin Signert för allt stöd och råd vi har fått under arbetets gång.

Karin Haraldsson och Ibtisam Kakhi

Innehållsförteckning

1. Inledning...5

1.1. Bakgrund...5

1.2. Syfte och frågeställningar ...6

1.3. Teorianknytning...6

1.4. Kommunikation och lärande ...6

1.5. Språk och tänkande...7

1.6. Att skriva sig till läsning ...8

1.7. Ut med pennan, in med datorer!...8

2. Litteraturgenomgång ... 10

2.1. Styrdokument... 10

2.2. Läsinlärning utifrån ett historiskt perspektiv... 11

2.3. Från bildspråk till skriftspråk... 12

2.4. Skriftspråk som kulturprodukt ... 12

2.5. Det lekande lärande barnet... 13

2.6. Läsinlärning ... 14

2.7. Läsförmåga eller fonologisk medvetenhet ... 15

2.8. Läsning på talets grund (LTG)... 16

2.9. Fonologisk medvetenhet och Bornholmsmodellen... 16

3. Metod ... 19

3.1. Val av metod... 19

3.2. Etiska principer ... 19

3.3. Urval... 20

3.4. Genomförande... 20

3.5. Subjekt och subjektrelation ... 21

3.6. Bearbetning av intervjuer... 22

3.7. Avgränsningar... 22

3.8. Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet... 22

3.9. Källkritik ... 23

4. Resultat ... 24

4.1. Vilka arbetsmetoder använder pedagogerna i läs­ och skrivinlärning?... 24

4.2. Varför arbetar pedagogerna på detta sätt?... 27

4.3. Hur påverkas barnen av lärandemiljön?... 29

4.4. Sammanfattning... 31

5. Resultatdiskussion... 32

5.1. Att skriva sig till läsning ... 33

5.2. Språkträning ... 33

5.3. Högläsning ... 34

5.4. Lekens betydelse ... 35

5.5. Miljöns betydelse ... 35

5.6. Vidare forskning... 36

5.7. Slutsatser... 36

6. Referenser... 37

7. Bilaga 1 – Intervjufrågor ... 39

1. INLEDNING

Vi är två studenter som studerar till lärare för tidigare åldrar. Detta innebär förmodligen att vi kommer att arbeta i förskoleklass och med elever i de tidiga åldrarna. Under utbildningens gång har vi blivit intresserade av att studera hur arbetet med läs- och skrivinlärning fungerar i förskoleklass. Att vistas i skolans värld, är ett stort steg för en sexåring. Under de år barnen är i förskolan är leken central för deras utveckling. I förskolan erövrar barnen kunskap i högsta grad genom lek och socialkommunikation, där pedagoger lägger en stor vikt i att stimulera barnen till lärande på ett lekfullt sätt. Lärandet sker genom samspel mellan pedagoger och barnen, och mellan barnen sinsemellan.

Vi har genomfört våra tidigare verksamhetsförlagda utbildningar (VFU) både i förskolor och i skolor och upplevde att barnen behöver allt mer stimulans och vägledning för att lära sig läsa och skriva. Det är viktigt att pedagogerna har ett bra förhållningssätt i arbetet med läs- och skrivinlärning. Vi anser att förskoleklassen är en bro mellan förskolan och skolan, där barnen har rätt att känna att de är i ”goda händer”.

1.1. Bakgrund

Att kunna läsa och skriva är en självklarhet för oss vuxna, men inte för barn i förskoleklass.

Lärande sker inte av sig själv. Vi anser att barnen bör stimuleras på många olika sätt till lust att lära sig läsa och skriva.

”/…/ Eftersom alla barn inte lär sig att läsa och skriva på samma sätt, måste de erbjudas olika arbetssätt och uttrycksformer för att deras varierande behov och skilda förutsättningar ska tillgodoses” (Björk & Liberg, 1996, s 12).

Kraven på läs och skrivkunnighet är hög efter en snabb utveckling i samhället i stort och i teknologiområden som har ökat under de senaste åren. Utifrån de erfarenheter vi har fått under den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) har vi insett att pedagogerna lägger stor vikt vid läs- och skrivinlärning. Vi har fått läsa om barns språkutveckling och läsinlärning, med mål att lära oss vilka arbetssätt och metoder som kan användas i läs- och skrivinlärning.

Detta har vi tyckt varit intressant och vill därför fördjupa oss ytterligare inom detta område genom att ta reda på vilka teorier pedagogerna utgår ifrån i arbetet med läs- och skrivinlärning i förskoleklassen. I läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet, Lpo94 (2006) betonas vikten av att läraren skaffar förutsättningar för att lärandet utvecklas kvalitativt:

Skolans verksamhet måste utvecklas så att den svarar mot uppställda mål.

Huvudmannen har ett givet ansvar för att så sker. Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. Detta kräver att undervisningsmålen ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas.(s. 7)

Jonstolij & Tolgraven (2001) anser att barnen, genom att pedagogerna stimulerar dem i olika

lärande situationer, får möjligheter att berika sin kreativitet. Detta kan exempelvis ske genom

att barnen får använda sin fantasi i berättelser eller bilder. De menar också att man som

pedagog bör erbjuda barnen olika alternativ som stimulerar deras lärande och väcker

nyfikenhet. Eftersom alla barn är unika är det också nödvändigt att pedagogen verkligen tror

viktig aspekt i läs och skriftspråket, där barnen utbyter med varandra sina kunskaper och upplevelser.

I Att lämna skolan med rak rygg, (1997:108, kap 2) poängteras att det är viktigt att eleverna tillägnar sig läs- och skriftspråket eftersom lärande sker genom kommunikation och i ett socialt samspel. Det är därför skolans viktigaste uppgift att alla barn i förskolan och skolan utvecklar sitt skriftspråk:

Språkandet, det muntliga och det skriftliga hänger intimt samman med tänkandet och lärandet. För att äga sådan språklig handlings kraft att man har makt över sitt eget liv och sitt eget lärande räcker inte bara grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Det vill till mer än att kunna läsa av, läsa fort och stava rätt, det vill också till att man läser och skriver på ett sådant sätt att världen blir tolkningsbar.(kap 2, s.15)

Det är ur denna bakgrund vårt intresse till denna studie har kommit. Vi är nyfikna på vilka arbetsmetoder pedagogerna i förskoleklassen använder för att stimulera barns läs- och skrivinlärning och har därför utifrån dessa tankar ställt oss frågor om barns tidiga läsinlärning som vi hoppas skall ge svar på detta.

1.2. Syfte och frågeställningar

Syftet med vårt arbete är att undersöka vilka arbetssätt och strategier pedagoger använder i läs- och skrivinlärning i arbetet med barn i förskoleklass.

Våra frågeställningar är:

 Vilka arbetsmetoder använder pedagogerna för att stimulera barns läs- och skrivinlärning?

 Varför arbetar pedagogerna på detta sätt?

 Hur påverkas barnen av lärandemiljön?

1.3. Teorianknytning

I det kommande avsnittet kommer vi att redogöra för de teorier och metoder som vi anser är relevanta till våra frågeställningar. Det är sociokulturell teori och Arne Tragetons metod, Att skriva sig till läsning (ASL). Enligt Vygotskij utgör det sociala samspelet en avgörande roll för lärande och utveckling. För att man kunna förstå de mentala processerna måste man således studera de sociokulturella aktiviteterna (Dysthe, 2003). Vygotskij har forskat särskilt djupt i förhållande mellan utveckling och lärande och mellan språk och tänkande. Hans tankar har varit fruktbara källor i flera forskningsområden.

1.4. Kommunikation och lärande

Den ryske psykologen Lev Vygotskij (1896-1934) är den ledande föregångaren för den

sociokulturella teorin. Vygotskij teori bygger på diskussion kring både den mänskliga

utvecklingen och språkutvecklingen (Svensson, 2 009:32). Vygotskij menar att det inte är förrän senare i utvecklingen som tänkandet blir påverkat av språket. Han hävdar att språket har en grund i den förspråkliga kommunikationen. Vidare framhåller han att språket har två funktioner, dels att kommunicera med vår omgivning och dels för att vi själva ska kunna tänka. Människor tar till sig kunskaper genom fysisk och verbal kommunikation. Genom språket kommer mänskor att dela färdigheter med varandra, därför att vi människor utvecklar vårt lärande genom fysisk kontakt och i samspel med andra. Språket är centralt i denna fas, dock kan man få nytta av andras kunskaper genom att använda dem som källa för sin egen forskning, t ex i vår undersökning som vi genomför nu.

Vygotskij lägger stor vikt vid det kommunikativa och sociala utveckling i lärande, och menar att vårt sätt att förstå omvärlden bygger på de sociala och kulturella upplevelser och erfarenheter som vi har. Människor anpassar sig till sin omvärld inte enbart efter de villkor som finns utan utvecklar en sökning av kunskap. Denna utveckling sker på två nivåer, en biologisk mognad och i en sociokulturell mognad. Med en biologisk mognadsnivå menas vårt nervsystem, kropp och hjärna. Människor lär sig vilka funktioner kroppen har och att människor från födelsen är inriktade på samspel med andra. Detta sker genom fysisk och verbal kommunikation.

En viktig form av lärande och hur människor skapar kunskaper och färdigheter sker i sociokulturella förhållanden (Säljö, 2000: 35- 37). Säljö menar att ”Mänskliga praktiker är nämligen i de flesta fall så väl kommunikativa som fysiska” (s 37). I ett sociokulturellt perspektiv tillägnar man kunskaper i form av fysisk och kommunikativ praktik, där man känner till vilka regler som gäller i en viss lärande situation, exempelvis i läsandet och skrivandet.

1.5. Språk och tänkande

Utifrån ett sociokulturellt perspektiv är språket ett viktigt redskap för tänkandet. Språket är som en länk mellan kommunikation och tänkande, det vill säga mellan yttre och inre.

Vygotskij (2001) menar att tänkande är som en inre process och är omöjligt att observera.

Han menar att ”det inre språket är ett språk för mig själv. Det yttre språket är ett språk för de andra” (s 418). Han anser att passerandet från tänkande till språk är en komplicerad process, därför att det alltid finns en baktanke eller en dold avsikt i vårt språk. För att man skall förstå vad andra människor säger, räcker det inte att man förstår själva orden utan man måste också reflektera och tänka (Vygotskij, 2001: 466- 469). Människor använder språket spontant för att förmedla informationer eller kommunicera med andra människor. Utifrån detta perspektiv är tänkandet en sociokulturell process som sker mellan människor (språket) och inom dem (tänkandet) (Säljö, 2 000:107-114).

I ett sociokulturellt perspektiv betyder lärande att man är delaktig i olika kunskaper genom

samspel med andra. ”I ett sociokulturellt perspektiv fungerar psykologiska och fysiska

redskap som strukturerade resurser som gör det möjligt för deltagare i sociala praktiker att

tolka och agera kompetent i nya situationer” (Säljö, 2000, s 152). Säljö menar att i lärandet

sker en interaktion, där vi skaffar oss en förmåga att agera med mentala och fysiska redskap,

samt att förstå de sociala aktiviteterna. Att använda ordet kunskapsinhämtande är inte

tillräckligt. Det behövs en vidare syn på det ordet. Genom att använda appropriering ger det

en bättre förklaring.

situationer. Approprieringen av begrepp eller färdigheter är inte nödvändigtvis något avslutat”

(s 152).

Ett annat begrepp som man använder sig av är ordet mediering som visar hur lärandet utvecklas. Inom den sociokulturella teorin kallar man fysiska redskap för artefakter. Datorer är ett bra exempel på sådana redskap (Dysthe, 2003: 79-80).

1.6. Att skriva sig till läsning

I Arne Tragetons metod, att elever ska lära sig läsa genom att först skriva på datorn, lägger man märke till att han har influerats av Vygotskij. Han visar t ex på vikten av samspel när barn sitter och skriver vid datorn och utbyter sina kunskaper, och betonar betydelsen av att barnen lär av varandra, övar språket och lär sig att lyssna. Under de senaste 50 åren har det skett utveckling av olika metoder i läsundervisningen. Enligt Trageton (2005) är datorn ett stöd i läs- och skrivinlärningen och inte ett mål i sig. I och med detta arbetssätt är läraren mer en handledare än undervisare. Detta är ett arbetssätt som stämmer med Vygotskijs tankar om att barnen tillägnar sig kunskap både i samspel med andra och genom leken. Enligt Vygotskij är kommunikation och lärande centrala.

1.7. Ut med pennan, in med datorer!

Informations- och kommunikationsteknologi (IKT) dominerar allt mer under de senaste åren.

Informationsteknik (IT) hade också en stor roll under 1990- talet och det fanns överflöd av information och brist på utveckling av kommunikation (Trageton, 2005). Numera är kunskap genom informations- och kommunikationsteknologin ett måste och ses som en femte baskompetens. Trageton menar att skrivning är lättare än läsning. Det är ofta svårt för sexåringarna i förskoleklassen att börja skriva för hand, därför att de ännu inte har utvecklat sin finmotorik. Datorn är en lösning. Barnen får börja skriva på datorn istället för att skriva med penna. Tragetons projekt bygger på en treårig forskning, där elever i fjorton klasser från Danmark, Norge, Finland och Estland har deltagit. Trageton har följt eleverna under fyra år.

De skapade sina egna böcker och tränade sin finmotorik. Efter år två fick barnen börja skriva för hand. Den första fasen i metoden är att läraren genomför ett bokstavstest vid skolstart som då får veta vilka bokstäver varje enskilt barn kan för att kunna utgå från den inledningstakt som passar eleverna. Barnen får börja med de bokstäver som de ännu inte kan. I slutet av första året får barnen göra om testet för att läraren ska se hur de har utvecklats.

Bokstavsräckor är en viktig fas i arbetet med datorn. Barnen ska sitta två vid varje dator och det är viktigt att de använder sina tio fingrar. Barnen kan räkna hur många bokstäver de har skrivit och visa varandra. De kan skriva till exempel hur många gånger en viss bokstav finns, ÖLÖLÖLÖÖLÖL, osv. Barnen räknar tillsammans hur många ”Ö” och hur många ”L” som finns, på ett lekfullt sätt. Bokstävsräckorna kan utvecklas till kortare berättelser eller sagor, därefter kan eleven berätta vad han eller hon har skrivit. Läraren skriver ned vad eleven berättat och bifogar den till elevens text. Eleverna kan fortsätta att skriva ordböcker utifrån en viss bokstav. Det är alltid bra att eleverna börjar se att de kan formulera meningar och sagor utifrån sina nivåer (Trageton, 2005: 62).

Trageton (2005) skriver att om barnen inte tränar bokstäverna förrän i tredje klass då de har

fått finmotoriken klarar de det mycket snabbare. Pedagogerna i förskoleklassen vill arbeta på

detta sätt, men i åk 1 arbetar fortfarande lärarna med att lära ut en bokstav i taget. Lärarna i

förskoleklassen vill påverka lärarna i åk 1 men de har inte kommit så långt

I sin bok redogör Trageton för varför lärare ska använda sig av IKT. Vilka ämnesområden som IKT är en bättre metod i skolan, samt om datorn kan ersätta de traditionella läs- och skrivmetoderna. Fördelarna, enligt honom med metoden är att barnen som började skriva på datorer skrev bättre texter och lärde sig läsa snabbare än de barnen som lärde sig med hjälp av traditionella metoder i läs- och skrivinlärning (Hedström, 2009: 83).

Klerfelt (2007:43) beskriver betydelsen av barnens berättelser vid datorn, då barnen får

möjlighet att uttrycka sig i bild, ord och ljud. Berättelser skapar dialog och förståelse mellan

barnen och pedagoger, och mellan barnen sinsemellan.

2. LITTERATURGENOMGÅNG

Vi inleder detta kapitel med att skriva om vad styrdokumenten säger om ämnet lärande och språk och vilka centrala punkter läroplanen för grundskolan betonar. Därefter gör vi en historisk redogörelse om läsinlärning och hur läs- och skrivinlärning har gått till i Sverige.

Under historiens gång har människor utvecklat skriftspråket utifrån olika behov i samhället.

Därför tänkte vi redogöra, i korthet om att skriftspråket är en kulturprodukt. Många forskare och filosofer har forskat inom lekens roll i lärande och lekens betydelse för barnen. Under rubriken Det lekande lärande barnet, beskrivs lekens som en förutsättning för lärande, vilken Vygotsij betonar. Vi beskriver även vad olika författare skriver om läsinlärning och vilka metoder som kan användas i undervisning, särskilt för barn i första skolåren. Några av de metoder vi har skrivit om är analytisk metod, LTG metoden, syntetisk metod och Bornholmmodellen som bygger på språklekar för förskoleklassbarnen. Vi har använt oss av olika litteratur som vi ansåg är relevant till vårt arbete.

2.1. Styrdokument

Enligt läroplanen för det obligatoriska skolväsendet 1994 (Lpo94: 2006) sker lärande i ett socialt samspel, där språket är centralt. Läroplanen betonar vikten av att barnen genom kommunikation skall utveckla kunskaper och färdigheter. Skolan skall stimulera barns lärande genom olika arbetsformer i en trygg lärandemiljö:

Skolan skall sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära. Skolan verkar i en omgivning med många kunskapskällor. Strävan skall vara att skapa de bästa samlade betingelserna för elevernas bildning, tänkande och kunskapsutveckling.(s. 7)

Även i Språkande, lärande och identitet (1997:108, kap3) står att ”Behovet att ge och ta emot budskap är och har alltid varit central i mänskliga kulturer. Under historiens gång har människan kollektivt utvecklat olika språk och koder för kommunikation” (s 61). Vi påverkas i samspel med andra människor och detta förutsätter en språklig förmåga.

Inlärningssituationer sker på olika sätt, och i första hand genom kommunikation där eleverna utbyter sina kunskaper och erfarenheter. Här har språket en stor betydelse för lärandet. Att ge eleverna möjligheter att utveckla språket och sin förmåga att använda fantasi är en viktig del i deras språkutveckling.

Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet 1994 (Lpo94: 2006) poängterar också detta och lägger stor vikt vid att ge barnen möjligheter att stimuleras i läsning och i skrivning:

Skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta kunskaper. Språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade.

Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva skall varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga. (s. 5)

I Vårt uppdrag och läsundervisningar (1 997:108, kap1) betonas vikten av att barnen vistas i en trygg och stimulerande lärande miljö. ”Läsande, skrivande och lärande är kommunikativa och sociala processer och den läromiljö där barn och unga vistas får avgörande betydelse för hur deras skriftspråk utvecklas” (s 7).

Genom läs och – skrivinlärning stimuleras barnen på olika sätt. Således är det viktigt att läraren använder sig av varierande arbetsformer som passar elevers olika behov. Barnen i kommunikation och samspel med varandra kommer att lära sig nya kunskaper och färdigheter.

Genom att barnen i olika lärande situationer, får möjlighet att läsa och skriva, kommer de att utveckla sitt lärande och sin identitet.

2.2. Läsinlärning utifrån ett historiskt perspektiv

Läsförmågan har förändrats under olika tidsperioder i Sverige. År 1686 hade kyrkan ett stort ansvar i läsundervisning. Kyrkan kontrollerade noggrant folks läsförmåga genom läsförhör.

De som inte kunde klara av att läsa, fick straff i form av t ex stockstraff eller böter. På den tiden var man tvungen att kunna läsa rätt. Det krävdes att läsa precis vad som stod i bibeln och

svara rätt på katekesfrågorna (Längsjö & Nilsson, 2005).

Fram till 1700-talet skilde man inte utantilläsning och innantilläsning från varandra.

Läskunnighet var nödvändigt för att man kunde t ex ingå äktenskap, fostra och lära sina barn att läsa eller att vittna i rättegång. Eftersom Guds ord inte fick ändras, därför hade man stora krav på korrekt läsning. Syftet var i första hand att man skall kunna läsa bokstavligt. Under upplysningstiden 1750 ställde kyrkan fortfarande höga krav på korrekt skrivning och även att det skulle vara vackert. År 1842 infördes folkskolan och kyrkans makt över undervisning började begränsas. Föräldrar hade fortfarande ett ansvar att hjälpa sina barn i läs och skrivinlärning. På denna tid var tillgången på böcker och utbildade lärare begränsad. År 1878 bestämdes att skolan skulle ha som huvuduppgift att lära barn att läsa och skriva.

Läskunnighet var ett krav för att man kunde inträda till folkskolan som inrättades år 1842. År 1888 upphördes tvånget till läsförhöret i folkskolestadgan. Genom minimikurs ingick läsning, kristendom, kyrkosång och även skrivning och räkning. Till skillnad från kyrklig läsundervisning, låg ansvaret för läsning mest på skolan. Föräldrar kunde i viss mån släppa ansvaret att hjälpa sina barn i läsning, beskriver Längsjö och Nilsson.

Folkskolans största uppgift var, att göra barnen skrivkunniga. Skrivkunnighet förekom snabbt och tidigt i Sydsverige, där hade danskar och tyskar ett stort inflytande. Män var mest skrivkunniga och kvinnor tog hand om läsundervisning för sina barn.

Under 1800- talet var det nödvändigt att man behärskade skriftspråket. Skriftspråket sågs som

förutsättning för den utvecklingen som kännetecknades av industrisamhället, då

industrialismen i västvärden växte fram under denna period. Folkskolan hade mindre utbud på

resurser på undervisningsmaterial samt att det var stora klasser. Resurser på läsmaterialet

begränsade till psalmböcker och bibeltexter. Efter hand grundandes Småskolan år 1858 och

tog över ansvaret för undervisningen. På de småskolorna var läraren outbildad. Efter hand fick

dem möjlighet att läsa kurser för att bli behöriga i sin tjänst som lärare. År 1931 tog staten

över allt ansvaret för undervisningen, skriver Dahlgren, Gustafsson, Mellgren och Olsson

(2006).

2.3. Från bildspråk till skriftspråk

Människan har haft talspråk i ca en miljon år. Bilder på djur och jägare har haft ritual betydelse hos människor. Bildspråket hade en viktig funktion genom att förmedla ett budskap eller bevara händelser. Sumererna och inkafolket var de mest kända folk som har använt grottmålningar. Sedan blev det ett behov att utveckla denna metod till ett skriftspråk, där bilden stod för ett ord eller för abstrakt begrepp.

Skriftspråket utvecklades ca 4 000 år f.Kr. Hos sumererna och Tigris (nuvarande, Irak) där jordbrukande folk bosatt sig, då uppstod behovet av skriftspråket för att hålla ordning på produktion och lager. Hos Sumererna var bildspråket markerat för ett objekt (redskap, djur).

Med tiden blev skriftspråket ett sätt för kommunikation. Detta i sin tur gav möjligheter för att handeln utvecklades. Semiterna i Mesopotamien (2 500 f.Kr.) hade ett talspråk och övertog Sumerernas skriftspråk. Efter hand kom fenicierna och tog över semitiska (ca 1 200 f.Kr.) Feniciska alfabetet bestod av 30 tecken. Deras spår var stavelseskrift med en konsonant för varje stavelse. Grekerna tog över och införde skrivande från vänster till höger:

Tecknet kom då att stå för vokalen i det grekiska ordet och blev helt enkelt en vokal. I och med detta kunde talspråket representeras fullt ut och västerlandet fick en alfabetisk skrift med både vokaler och konsonanter.

(

2.4. Skriftspråk som kulturprodukt

Det talade språket inträffar mellan personer, där sker en dialog och samspel. Det som kännetecknar talspråket är att man uttrycker sig på olika sätt, det vill säga, genom gester, mimik, etc. Dessa gester skiljer sig från olika kulturer

En kommunikationssituation byggs in i själva texten, då måste skribenten följa ett grammatiskt system och stavningsregler. För ökning av förståelse av den lästa texten bör den som skriver ta läsarens roll, detta skiljer sig naturligtvis mellan olika texter och till vilket budskap eller vilka personer texten är skriven till (Dahlgren m.fl., 2006).

Skriftspråket sker i form och funktion, då kan vi se resultaten av den skrivna texten.

Det är en synlig och konkret aktivitet, däremot är det svårt att definiera hur talspråket går till.

Talspråket sker i nuet och på en gång medan i skriftspråket kan man bearbeta det man har skrivit. Man har frihet att stanna upp och ändra på sin text senare.

Både talspråket och skriftspråket har samma funktion, det vill säga, att kommunicera, förmedla budskap eller kunskap. I kulturer, där talspråket var avgörande verktyg för kommunikation, hade berättelser en stor betydelse i sociala relationer. I dessa berättelser placerades en mängd minnen av sociala och mänskliga erfarenheter som människor hade samlat under långa perioder. Man kunde använda berättelser för att t ex förmedla informationer eller berätta om sina äventyr (Ong, 1991).

”Det är viktigt att hålla i minnet att språkets naturliga och ursprungliga form är i det talade ( eller, för den hörselskadade) ordet i kommunikation ansikte mot ansikte”( Säljö, 2000,s 161).

Som nämnts i föregående avsnitt, växte en läs och skrivkompetens fram på grund av de behov och förändringar som förekommit i samhället. Det sågs på skriftspråket som en förutsättning i det nya industrisamhället. Skriftspråksystemet hade utvecklats i olika kulturer på olika sätt.

Det som var gemensamt för alla kulturer var att skriftspråket blev ett kommunikationsmedel

för att förmedla budskap och utveckla sociala relationer (Säljö, 2000:157).

Skriftspråkligheten öppnar möjligheter för ordet och för den mänskliga tillvaron som vore otänkbara utan skrivkonsten./…/ Skiftet från talspråklighet till skriftspråklighet står i ett nära förhållande till fler psykiska och sociala utvecklingsfaktorer än vi hittills har insett.(Ong,1991,s. 199-200)

Ong menar med utveckling, de förändringar som skedde genom exempelvis religiösa institutioner, undervisning, teknologi, politik och sociala relationer.

Sammanfattningsvis, menar Ong, att under 1600 och 1700- talet hade kyrkan en dominerande roll i läsundervisning. Snarare betraktades skrivning som ett sätt för att man fick utveckla sin identitet och uppfylla mänskliga behov. Att man kunde behärska skriftspråket var inte bara i syfte till lärning utan det hade en social funktion, med andra ord blev skriftspråket en kulturprodukt.

2.5. Det lekande lärande barnet

Lev Vygotskij (1896-1934) beskriver att barnen under de första skolåren upplever svårigheter i mötet med skriftspråket. Detta är på grund av skillnaden i svårighetsgrad mellan det talade och skriftspråket, å andra sidan att det finns regler i skriftspråket som barnen inte känner till.

Till skillnad från talspråket som är mer begripligt för barnen (Vygotsij, 1995:53-55). Enligt Vygotskij, är skolans uppgift att väcka lusten hos barnen och hjälpa dem att behärska skriftspråket. Detta kan ske genom olika former av skapande exempelvis, musik, drama eller måleri. ”Det bästa sättet att stimulera det barnsliga skapandet är en sådan organisation av barnens liv och miljö som skapar behov och möjligheter till skapande för barnen” (s 75).

Fantasi och kreativitet hänger ihop, och alla de mänskliga erfarenheterna är en förutsättning för kreativitet. De kreativa lekande barnen uttrycker sig utifrån sina erfarenheter och upplevelser på ett nytt skapande sätt. Den kreativa förmågan kommer och utvecklas i leken, därför är fantasi förbunden intimt med verkligheten. Av detta skäl betonar Vygotsij att lärarens ansvar är att stimulera barnen i leken och ge dem möjligheter att utveckla deras språkliga förmåga.

I en väl planerad lekmiljö kan barnen uppmanas, utforska och skapar på nytt sin omvärld.

Kullberg (2006: 258) uppdelar lärande miljön till ett fysisk skriftspråketsläranderummet och till ett psykisk didaktiska skriftspråksrummet Med det fysiska skriftspråketsläranderummet menar Kullberg det klassrum elever befinner sig i, medan med det psykiska didaktiska skriftspråksrummet menas de relationer mellan läraren och eleverna och eleverna sinsemellan.

Författaren anser att de både delarna är viktiga för att barnen lär sig läsa och skriva.

Pedagoger kan skapa situationer och ge utrymme för dialog med barnen genom leken, där kan

barnen öva sin språkliga kompetens. Johansson (2005: 201-203) betonar att utelekar kan vara

ett bra alternativ för pedagoger att planera en verksamhet med barnen. Hon menar att

pedagogen bör skapa möjligheter där barnen kan öva sin språkliga förmåga genom

språkövningar, t ex användningen av språkpåsar som fylls med olika figurer och anknyter till

vissa sagor, då får barnen möjlighet att upptäcka språket på ett lustfyllt sätt. Även Svensson

(2005: 12-13) framhåller att utelekar kan utöka barns ordförråd. När pedagogerna och barnen

lekar tillsammans med språket kommer barnen att intressera sig för skriftspråket, och förstå

att språket består av olika språkljud.

agerande. Även i ”Pedagogiska magasinet”(2009, nr, 4: 42- 43) beskriver Christina Thors att genom att en vuxen deltar i leken, utvecklar barnen nya kunskaper och förståelse om olika händelser i sin omvärld. Barn utvecklar även sina kunskaper och sin personlighet. Kullberg (2004) framhåller att i ett lekbaserat lärande är det viktigt att pedagoger utgår från barnens värld. Barnens personliga erfarenheter är förutsättning för att barnen ska utveckla en förståelse om sin sociala miljö. Kullberg menar att leken är full av händelser, där finns alltid något som ska utvecklas. Det är tack vare det kreativa barnet, å andra sidan är pedagogens roll mycket viktigt under hela processen för att hjälpa barnen i sina handlingar och tänkande. I lekbaserat lärande är det viktigt att lärarna är medvetna om att se skillnaden mellan vad barnen klarar på egen hand och vad de klarar av med hjälp av läraren. Det som Vygotskij kallar för den närmaste utvecklingszonen. Vygotskij poängterar att i mötet mellan läraren och eleverna, är lärarens roll att guida barnen i lärande så att eleven måste tänka självständigt och ge möjlighet att utveckla lärande.

2.6. Läsinlärning

Att barn under de första skolåren möts med god läsundervisning är ett viktigt ansvar för skolan. Men det viktigaste ansvaret är hur läraren kan arbeta för att stödja och stimulera barnen till läs god läsutveckling. De finns barn som redan kan läsa eller känner igen de flesta bokstäver innan de kommer till skolan. Dock finns det barn som inte har hunnit lika långt som sina kamrater i sin läsutveckling (Lundberg & Herrlin, 2005). Som lärare är det viktigt att skapa redskap för att följa varje barn i sin läsutveckling och ge den stimulans som barnen behöver:

Lärarens kunnande och personliga kvalifikationer har i undervisningen en större betydelse än vilken metod som verksamheten anses tillämpa.

Resultaten beror på hur man i olika situationer tillämpar sin metod, möter eleverna och skapar goda inlärningsmöjligheter. (Stadler,1998, s.51)

Han fortsätter vidare, att läraren bör ha förmåga till flexibilitet och att anpassa sitt arbetssätt till alla elever på ett förnuftigt sätt, likaså att anpassa undervisningen efter elevers behov. Det finns dessutom individuella behov i klassrummet, därför är det nödvändigt att läraren har goda resurser att använda sig av i sin undervisning. Stadler anser att man kan observera på vilka sätt eleverna lär sig bäst, är det mest genom vad vi säger, hör, ser eller känner. Barnen lär sig på olika sätt, således är det positivt att läraren varierar mellan olika arbetssätt och blandar in så många sinnen som möjligt vid läsinlärning.

Läs- och skrivinlärning bygger på talspråk, och det förutsätter att barnen ska kunna det egna talade språket och knyta an till. Barnen känner igen ljud i ord, de känner igen ljuden när de hör hur orden uttalas. På så sätt lär sig barnen läsa genom att ljuda de bokstäver de känner igen. Men vokalerna låter ibland på olika sätt, det vill säga, det finns korta och långa vokaler i olika sammanhang, beroende på efterföljande konsonanter (Stadler, 1998: 60-63).

Stadler menar att det är viktigt att barnen ljudar tyst vad de skriver, på det sättet förstärks kopplingen mellan bokstav och ljud. Detta kalls ”ljudsäkerhet”. Det är uttalade ordet barnen känner igen och inte en följd av bokstavsljud (Stadler, 1998: 62-64). Barnen skulle lära sig läsa genom att gå gradvis från det mest lätta ljud att avkoda till dem som är mer komplicerade ljud. Längsjö & Nilsson (2005: 53-55) konstaterar att de vokalerna som oftast hanteras först är ”a”, ”o” och ”i”, de som kallas långa ljud.

Av konsonanterna bör man börja med hålljuden, det vill säga, konsonanter som man

ljudmässigt kan hålla ut, exempelvis ”m”, ”s”, ”r”. Författarna redovisar ett exempel på en

 Lyssna till och känna igen det nya ljudet.

 Bilda ljudet. Eleverna imiterar hur läraren säger ljudet.

 Känna igen bokstaven och låt eleverna leta efter bokstaven i olika ord, samt genom att ge eleverna praktiska övningar t ex genom att klippa ur, klistra, ringa in eller måla.

 Forma bokstaven, t ex genom att skriva i luften eller på tavlan.

2.7. Läsförmåga eller fonologisk medvetenhet

År 1800 infördes i Sverige ordbildsmetoden och kallas även analytisk metod. Det är ett häfte med ordkort eller ”ljudklapp” som kan lära barn att läsa. Metoden bygger på visuell analys av texten, det vill säga, ordet ses först som en helhet. Därefter börjar eleverna analysera orddelarna. Denna metod fick kritik därför att den koncentrerar sig på innehållet i texten och inte på bokstavsljuden (Svensson, 2009: 112-114). Lundberg (2008: 23-25) framhåller betydelsen av högläsning för barns läsutveckling. Genom att barnen hör regelbundet berättelser och sagor kan de upptäcka hur berättelserna kan byggas upp. Detta kan skapa ett intresse till läsning och böcker. Försvararna för denna metod hävdar att läsinlärning via bokstavsljuden är en tråkig och ointressant väg till läsning. Eleverna bör i stället lära sig läsa ord och meningar, då är de på väg till läsförståelse. Snarare knäcker eleverna koden själva genom att analysera ord och orddelar de har läst i texten (Svensson, 2009: 113).

Syntetisk metod eller ljudmetoden kom till Sverige i mitten av 1800- talet från Tyskland (Svensson, 2009). Metoden bygger på att barnen analyserar ljuden i orden och därefter gör en syntes. Barnen ska kunna bygga upp ord genom att träna på hur bokstäverna kan representera språkljud, t ex hur det låter olika vokaler i det första ljudet i orden sil, sol, sal. Den efterföljande vokalen bestämmer hur ljudet kommer att bli. Det som Lundberg & Herrlin (2008) kallar för fonologisk medvetenhet. ”För att förstå hur bokstäver representerar språkljud, krävs att man inser att de talade orden går att dela upp i bitar av fonemstorlek” (s 11).

Efter att barnet har utvecklat fonologisk medvetenhet, kommer han eller hon i gång med ordavkodning. Barnen har utvecklat förmåga att uppmärksamma vilka särskiljande drag som skiljer ord från andra ord. Barnen kan t ex känna igen sitt eget namn, skyltar, märke på vissa varor, namn på affärer (Maxi och liknande). När barnet har ”knäckt koden” är det ett stort steg i barns läsutveckling. Det är viktigt att barnen får möjligheter att öva sin träning på läsning.

På så sätt ökar chansen att barnet förstår så småningom betydelsen av meningar och ökar möjligheten att förstå olika svåra ord i texten (Lundberg & Herrlin, 2005).

Det finns flera studier som har genomförts i Sverige och visat att träning på fonologisk medvetenhet hade positiv effekt på elevers läs- och skrivutveckling. Trots det funderar forskarna om det egentligen finns anknytning mellan fonologisk medvetenhet och läsförmåga.

Är fonologisk medvetenhet en förutsättning eller en effekt av läs- och skrivinlärning? Studier

har visat också att elever som stimuleras i fonologiskt medvetenhat kommer att utvecklas i

deras läs- och skrivinlärning. Barnes språkliga medvetenhet måste övas upp med tanke på att

man också bör testa olika arbetssätt. Ett exempel på detta är att läraren kan använda sig av

övningar i mindre grupper, och även individuella övningar för barn som behöver mer stöd

(Svensson, 2009).

2.8. Läsning på talets grund (LTG)

Grundaren till LTG metod är Ulrika Leimar som arbetade som pedagog när hon utvecklade metoden. Hennes arbetssätt hade varit att använda strikta läsmetoder. 1968 ombads hon att lämna ett förslag till försöks- och demonstrationsskolans start i Göteborg. Hon ville nu försöka skapa en metod med mer individuella variationer. I sitt förslag skrev hon att hon ville ”pröva att lära barn läsa utan att strikt följa en läslära utan i stället bygga på barnens eget språk och deras fria personliga skapande” (Leimar, 1974,s 9).

I LTG metoden använder man texter som elever själva har föreslagit. Förhoppningsvis ska detta resultera i att eleverna blir inspirerade att lära sig läsa. Eleverna skapar texterna och läraren skriver ner dem. Därefter får eleverna arbeta individuellt med texterna (Svensson, 2009:114).

I sex-sjuårsåldern använder barnet det talade språket som ett ganska effektivt verktyg för kommunikation med omvärlden. Det språk barnet talar är resultatet av en växelverkan mellan en spontan, inre mognadsprocess och en social inlärning som startar redan innan barnet uttalat sitt första ord.

(Kullberg, 2006,s.156)

LTG bygger på en metodisk arbetsgång med fem faser:

Samtalsfasen, dikteringsfasen, laborationsfasen, återläsningsfasen och efterbehandlingsfasen.

I samtalsfasen kan eleverna inspirera varandra genom att samtala och ge olika förslag. På detta sätt bygger eleverna upp sin text.

I dikteringsfasen, där diskuterar eleverna under lärarens ledning innehållet i texten. Sedan dikterar barnen och läraren skriver.

I laborationsfasen laborerar barnen med texten. I denna fas tränar barnen i talspråks- och textanalys samt är det viktigt att barnen har arbetat först med de två första faserna vi har nämnt ovan.

I återläsningsfasen skriver läraren ut den text eleverna har dikterat. Sedan läser barnen texten individuellt och målar en bild som relaterar till innehållet.

Till sist kommer efterbehandlingsfasen som ska anknytas till återläsningsfasen. När barnen har läst texten, skriver de ord på kort som de läser för läraren. Dessa kort samlas i ordsamlingslåda för att användas i olika övningar (Kullberg, 2006: 158-162).

Leimar (1974) beskriver att ”LTG är individuell läsinlärning, utgående från och växelverkande med barnets egna upplevelser och barnets tänkande, så som det kommer till utryck i dess tal” (s 64). Vidare menar hon att fördelen med LTG metoden är att den öppnar möjligheter för eleverna att bygga upp sitt ordförråd och upptäcka nya meningar utifrån sina erfarenheter och kunskaper.

2.9. Fonologisk medvetenhet och Bornholmsmodellen

Lundberg & Herrlin (2005: 4) beskriver att den primära uppgiften för skolan är att alla elever får möjligheten att lära sig läsa, att förstå och att även kunna använda texter. De har delat in fonologisk medvetenhet i tio olika steg (2005:25).

1. Barnen kan höra rim och kan också rimma själva

2. De kan markera stavelser i olika ord

4. De kan även identifiera samma ljud i olika ord 5. Barnen kan ljuda samman tre språkljud 6. Orden delas upp i språkljud

7. Barnen kan klarar en enkel fonemsubtraktion 8. Även enkel fonemaddition

9. Barnen klarar fonembyte

10. Ord bildas med givet begynnelseljud

Steg 1. Författarna beskriver det första kännetecknet på språklig medvetenhet, där barnen kan höra rim och själva kan rimma. De kan även komma med förslag på rim. Pedagogen kan också läsa traditionella ramsor och rimverser tillsammans med barnen.

Steg 2. Barnet kan uppmärksamma stavelser. Detta kan tränas genom att barnen klappar respektive namn, Li-sa, An-ne-li osv.

Steg 3. Barnet kan identifiera det första ljudet i enkla talade ord. Här är barnet på rätt väg att ”knäcka” koden eftersom barnet är på fonemnivån. Detta kan tränas genom att barnet får lyssna efter första ljudet i olika namn och ord, t ex Eva och Åsa.

Steg 4. Barnet ska kunna identifiera samma ljud i olika ord. Man kan t ex fråga barnet om det kan höra ljudet i början, inuti eller i slutet av ordet. Det är svårast att känna igen ljud i mitten och lättast i början av ord och därefter i slutet av ord.

Steg 5. I detta steg ska barnen kunna ljuda samman tre språkljud för att ett ord kan bildas. I denna fas krävs en stor fonologisk medvetenhet, det vill säga, att barnet måste ha förstått att ord går att dela upp. Exempel på detta är när barnet övar att säga sitt namn och hör hur olika ljud låter.

Steg 6. Här ska barnet kunna dela upp ljud i språkljud – syntes, genom att barnet klarar av att dela upp ett ord i fyra ljud t ex båge. Det är viktigt att barnet kan nå hit för att förstå hur det alfabetiska systemet fungerar.

Steg 7. I detta steg ska barnet kunna klara av en enkel fonemsubtraktion. Om barnet ska kunna skriftspråket är det också viktigt att se vilket ord det blir om man tar bort en bokstav, lägger till, kastar om eller flyttar fonemen i ord. Ett exempel på detta är vad blir det för ord om man tar bort ett s från buss? (Fonem betyder att det finns olika ljud som formar språket, t ex ordet bil är uppbyggt av olika ljud).

Steg 8. Här klarar barnet en enkel fonemaddition, man lägger till ett fonem, t ex om man har ordet råd och lägger till ett ”t”, då får man ordet tråd.

Steg 9. I detta steg klarar barnet ett fonembyte. Ett exempel är om man har ordet våg och byter ut det första fonemet mot ett ”t” då får man ordet tåg.

Steg 10. Det sista stadiet är att man bildar ord med ett givet begynnelseljud. Barnen får hitta på egna meningar, ord eller berättelser, där alla orden börjar på samma bokstav.

Häggström & Lundberg (1994:14) beskriver i Bornholmsmodellen olika språklekar som tränar

olika områden av språket, och även tränar upp den fonologiska medvetenheten. Professor

Ingvar Lundbergs forskning ligger bakom detta projekt. Syftet med språklekarna är att 6-

åringarna ska stimulera sin språkliga medvetenhet innan de börjar med sin läsinlärning.

I förskoleklassen kan barnen träna på följande:

1. Lyssnandelekar 2. Rim och ramsor 3. Meningar och ord 4. Stavelser

5. Första ljudet i ord

6. Analys och syntes av fonem

7. Betoningsövningar, dessa övningar gör barnen i åk 1.

1. I lyssnandelekar kan man låta barnen lyssna efter ljud både utomhus och inomhus.

Utomhus kan de lyssna t ex efter ljud från trafik eller fåglarnas kvitter. Inomhus kan barnen med slutna ögon lyssna t ex på ljudet av kokande vatten.

2. Därefter går man vidare med rim och ramsor. I denna grupp får barnen lära sig att urskilja innehåll och form och även första ljudets struktur. Det är viktigt med uttalet av ord när man läser ramsor och rim för barnen.

3. Dessutom tränar pedagogen meningar och ord, där barnet övar sig att se skillnader i olika ordlängd, t ex ord som sil och husvagn. I dessa språklekar tränas barnen att förstå att meningar har olika längd, och att meningar består av ord. Barnen får lära sig att se att ord kan både vara korta och långa.

4. Därefter tränar pedagogen barnen med att visa att orden går att dela upp i stavelser. Man kan t ex öva stavelser genom att klappa sina namn.

5. Sedan kommer man till att träna första ljudet i ord. Här får barnet träna sig att separera det första ljudet från resten av ett ord t ex senap= s- -enap och därefter foga det samman igen. Det första ljudet med resten av ordet s-enap. I detta moment gör man lekar där barnet får träna sig att lyssna fram det första ljudet i ett ord, t ex m- - -ål. Ordet land blir and när l----ljudet plockas bort.

6. I analys och syntes av fonem tränas barnet i att lära sig att dela upp ord i fonem läsa= l-ä-s- a (analys) och därefter sammanfoga till ett ord l-ä-s-a= läsa (syntes). Barnen kan också uppmärksammas på att de kan titta på sina munnar när de uttalar orden, och de kan även känna på sin mun när de uttalar ett ljud. Genom detta sätt kan barnen förstå att munnens inställning förändras när de uttalar olika ljud.

7. I åk 1 får barnen öva betoningsövningar och lära sig hur orden betonas.

Det är viktigt att barnen får uppleva språklekar som är spännande och roliga för att stimulera

deras intresse till språket (Björk & Liberg, 1996:76; Häggström & Lundberg 1994:5).

3. METOD

I det här kapitlet redovisar vi vilken metod vi har använt i vår undersökning. Det ger en blick om vilka vetenskapliga förhållningssätt vi har utgått från. För att få svar på våra frågeställningar kommer vi att använda oss av kvalitativa intervjuer. Utifrån intervjuerna kommer vi att diskutera och analysera intervjusvaren med anknytning till teorier och tidigare forskning vilka vi anser är relevanta med vår studie. Skälet till att vi har genomfört kvalitativa intervjuer är att man kan framföra dialog och inte bli tvingad att binda sig till fasta frågor, utan det finns möjlighet att intervjun utvecklas till ett innehållsrikt samtal.

3.1. Val av metod

Vi har valt att göra en kvalitativ studie med hjälp av intervjuer. Med kvalitativa intervjuer menar Trost (2005:7) att man ställer enkla frågor som man sedan kan få innehållsrika svar.

Efter att intervjuerna har genomförts bearbetar man intervjusvaren som kan innehålla viktiga och centrala åsikter och synpunkter. Dessa svar kan man analysera och bearbeta utifrån syftet med intervjuerna. Vår avsikt är inte att komma fram till färdiga lösningar eller till hur många lärare som arbetar t ex med Tragetons metod i läs- och skrivinlärning, utan istället till att få veta vilka arbetsmetoder pedagogerna använder för att stimulera barns läs- och skrivinlärning.

Vi har använt oss av ostrukturerade intervjuer, och utifrån vårt syfte kom vi sedan fram till våra frågeställningar.

Fördelen med en ostrukturerad intervju är, enligt Stukat (2005), att det finns utrymme för den intervjuade personen att prata fritt. Frågorna kan förvandlas till samtal och det blir ett samspel mellan intervjuaren och den personen som är intervjuad. Då får man fyllig information och innehållsrika svar. Man kan också välja att använda sig av en djupintervju. I en sådan blir svaren allt mer utvecklade och fördjupade. I denna typ av intervjuer, som är tidskrävande krävs dessutom att intervjuaren har goda förkunskaper och färdigheter. I strukturerade intervjuer använder intervjuaren ett fastställt intervjuschema och de intervjuade kan oftast bara välja mellan olika bestämda, fasta svarsalternativ. Interaktionen mellan intervjuaren och den intervjuade blir neutral på grund av de förutbestämda svarsalternativen. Fördelen med denna typ av intervjuer är att resultatet är lätt att behandla och bearbeta. Detta sker med hjälp av tabeller och diagram. Denna typ av intervjuer kallas ibland också enkätintervju för att den ger samma svar som en enkät. Skillnaden är att intervjuer ger mindre bortfall än enkäter.

Svagheten med användningen av enkäter är att denna metod är begränsad och inte flexibel eftersom man bestämmer i förväg svar på frågorna (fasta svarsalternativ) (Stukat, 2005: 38- 41).

3.2. Etiska principer

I våra intervjuer har vi utgått från de fyra forskningsetiska principerna (Stukát, 2 005:130- 132). Informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet.

Informationskravet innebär att man informerar de personer som ska intervjuas och syftet med

intervjuarbetet. När vi kontaktade våra intervjupersoner presenterade vi oss, och vårt syfte

med intervjuerna.

de anser är obehaglig. Våra intervjupersoner visade ett intresse för att medverka i samtalen och hade även en positiv inställning under intervjuerna.

Konfidentialitetskravet innebär att intervjupersonerna är anonyma och att uppgifterna behandlas konfidentiellt. I vårt arbete har vi använt oss av fingerade namn på pedagogerna för att lättare kunna följa i texten.

Nyttjandekravet betyder att intervjupersonernas svar får användas endast för forskningsändamål. Våra intervjupersoners svar kommer endast att användas i vår rapport, och detta har vi informerat dem om.

3.3. Urval

För att få svar på våra frågeställningar har vi intervjuat fyra pedagoger. Utifrån vår läsning i Stukat (2005) och Trost (2005) fick vi relevanta förklaringar kring kvalitativa intervjuer. Vi har genomfört intervjuer med fyra pedagoger på tre olika grundskolor, på två av dem har vi haft våra tidigare VFU-placeringar. Skälet att vi valde just dessa skolor är att pedagogerna har lång erfarenhet som förskoleklasslärare. Det var dessutom lätt att kontakta två av dem på grund av att vi kände dem tidigare. Vi kommer att använda fingerade namn i hela rapporten, eftersom det underlättar för oss och för läsaren att följa texten.

Vid kvalitativa intervjuer är det viktigt att man använder sig av ett fåtal väl genomförda intervjuer, än att genomföra ett flertal mindre väl utförda intervjuer (Trost, 2005: 123).

Urvalet av antal intervjuer är beroende också på vilket syfte och frågeställningar man har i sin undersökning (Stukat, 2 005:122-123).

Vi ansåg att urvalet av antalet pedagoger för intervjun var lagom för att få svar på våra frågeställningar. Skälet att vi valde fyra lärare är i första hand att det är kvaliteten och inte kvantiteten som är väsentlig. Bearbetning av intervjuerna blir lätthanterliga och man har en överblick på alla detaljer som rör intervjusvaren. Vi tror även att man kan komplettera antalet intervjuer om man anser att själva urvalet inte är fullständigt.

3.4. Genomförande

Vi började med våra förberedelser med intervjuerna och ringde till pedagogerna för att ta reda på om de kunde ställa upp i intervjuerna. Pedagogerna var intresserade att ställa upp. Därefter bestämde vi tillsammans vilka dagar och tider som var lämpliga för att genomföra intervjuerna. Innan intervjuerna ägde rum informerade vi intervjupersonerna att de ska vara anonyma och att de kan avbryta intervjun. Vi upplyste att vi kommer att citera en del av deras svar samt att informationen kommer endast att användas i vår uppsats.

Intervjun inleddes genom att vi presenterade vårt syfte med arbetet, och pedagogerna accepterade att bli inspelade. Under tre av intervjuerna satt vi i ett klassrum, medan barnen var i matsalen. I den fjärde intervjun satt vi i ett arbetsrum. Det var lugnt och vi kände oss inte stressade på grund av tiden eller någon annan orsak. Pedagogerna upplevdes avslappnade och trygga under intervjun. Trost (2005) betonar att det är viktigt att intervju miljön är lugn och att den person som blir intervjuad känner sig trygg och bekväm. En av förutsättningarna för en bra intervju är att man slipper bli störd.

Varje intervju tog cirka 40 minuter. Med innehållet i frågorna vi ställde till pedagogerna

försökte vi knyta an till vårt syfte och frågeställningar.

Vid kvalitativa intervjuer är det viktigt att frågorna är tydliga, korta och även befriade från akademiskt språk, och att undvika svåra termer eller ord, vilket kan få den intervjuade att inte förstå innebörden av själva frågan. Lika viktigt är att det inte blir nödvändigt att intervjuaren använder tiden för att förklara eller formulera om frågan för den som är intervjuad, menar författarna. (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson och Wängnerud, (2007: 298- 299)

I formuleringen av frågorna (se bilaga) ansåg vi att börja med en inledande fråga. Den första frågan man ställer är avgörande för resten av intervjun, därför är det viktigt att den intervjuade personen börjar berätta fritt, spontant och utan att bli avbruten (Trost, 2005: 64). Därefter ställde vi vad Esaiasson m.fl.(2007) kallar för tematiska frågor. Det vill säga de frågor som rör vår undersökning i stort.

Uppföljningsfrågor var också som ett komplement för tematiska frågor, genom dessa frågor fick vi bredare information och rikt innehåll på svaren.

Skälet att vi har tagit just dessa frågor vi har ställt till pedagogerna, är att frågorna omfattar det området som vi kommer att undersöka. Likaså att det finns möjlighet att frågorna utvecklas med följde frågor, vilken är en annan fördel med vårt syfte.

Vi använde oss av en bandspelare för att sedan kunna lyssna på alla svar, och få en övergripande bild på intervjusvaren. Vi antecknade i ett block om det av någon anledning misslyckades med bandet. Innan vi startade intervjuerna hade vi kontrollerat att bandspelaren fungerade. Vi hade ett långt band för att intervjun inte skulle behöva avbrytas, för att byta ett nytt band. Fördelen med användningen av inspelning i bandspelaren är att man kan gå tillbaka och lyssna på intervjusvaren. Man kan även skriva ut intervjusvaren, och läsa de ordagrant.

Då behöver man inte vara helt upptagen genom att skriva anteckningar och tappa ögonkontakten med intervjupersonen.

Trost (2005) betonar att om man inte tittar på den man talar med, kan det lätt uppfattas som om man inte är intresserad. Genom att intervjuaren tittar på den intervjuade skapar man ett intryck av att man är engagerad och ärlig. Intrycket av intresse kan ses genom olika gester, kroppsspråk, leenden eller uttryck av förvåning. Å andra sidan skall intervjuaren inte överdriva vid dessa uttryckssätten. Kroppsspråket är viktigt under intervjun, därför att man kan uppfattas på olika sätt och kan skapa en obekväm stämning under samtalet. Därför skall intervjuaren undvika kroppsställningar som kan tolkas negativa, menar Trost (2 005:74-75).

3.5. Subjekt och subjektrelation

Kan intervjuaren och den intervjuade personen stå på samma nivå? En fråga som Trost (2005) tog upp i sin bok. Det är viktigt att intervjuare och den intervjuade personen är jämställda, såsom den intervjuade är förtrogen och kunnig. Även att intervjupersonen kan ha en ”högre”

nivå än intervjuaren. Intervjuaren å andra sidan är expert i sin sysselsättning och är medveten

om varför han eller hon vill genomföra intervjun. Men det kan också hända att intervjuaren

har högre utbildning än den intervjuade person. Av detta skäl kan aldrig en intervjuare och

den intervjuade stå på samma nivå, de har skilda relationer från varandra. Det handlar om att

man förstår sin position (Trost, 2005: 71-72). Under de intervjuerna som vi har genomfört

upplevde vi ingen obekväm känsla på grund av att både vi och de intervjuade personerna hade

olika utbildningsnivåer.

3.6. Bearbetning av intervjuer

I bearbetning av intervjuerna överförde vi intervjusvaren från talspråk till skriftspråk. Detta skedde genom att vi samlade in datamaterialet, skrev ut, läste igenom det för att sedan analysera och diskutera. Vi upplevde att det var positivt att vara två personer. Vi kunde hjälpa varandra att se och upptäcka olika intressanta synpunkter både vid intervjutillfällen och under bearbetning av intervjuerna. Att bearbeta svaren på intervjuer kräver tid och många upprepade läsningar. Vi ansåg att i resultatdelen ska vi beskriva intervjusvaren utifrån frågeställningarna.

Detta ansåg vi skulle bli tydligt för läsaren.

3.7. Avgränsningar

Vår undersökning är avgränsad till läs och skrivinlärning i förskoleklass. Syftet är att ta reda på vilka arbetsmetoder pedagogerna använder för att stimulerar barns läs- och skrivinlärning.

3.8. Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet

Som forskare måste man kunna förklara för andra läsare att bearbetning av data och analyser är trovärdiga. Exempelvis kan man synliggöra vilka arbetssätt man har använt sig av, vilka strategier har man dragit nytta av i sitt forskningsresultat, samt vilka grunder resultaten vilar på. Detta för att övertyga läsaren att de är trovärdiga och relevanta för frågeställningarna.

Reliabilitet används i kvalitativa studier, där man fastställer värden på variabler.

Vid kvalitativa intervjuer som vi har genomfört, är det mer komplicerat att definiera reliabilitet på detta sätt. Därför är det nödvändigt att man ställer ett antal frågor för att kunna förstå hur den intervjuade personen tänker. För att öka validiteten och giltigheten i våra intervjuer har vi använt en bandspelare som hjälpmedel. Då kunde vi senare registrera svaren på alla frågor vi ställde till de intervjuade personerna. Med validitet menas att man med hjälp av både instrument eller frågor kan mäta det som är avsett att mäta. I intervjuerna har vi båda deltagit, det vill säga att vi båda ställde frågor till pedagogerna. I bearbetningen av intervjuerna har en av oss skrivit på datorn och den andra har skött bandspelaren. Vi har båda lyssnat noggrant på inspelningen för att skriva korrekta svar i rapporten. Då menar vi att resultaten blir trovärdiga och kan användas av andra forskare (Stukat, 2 005:126).

Ett annat ord som används är generaliserbarhet. Stukat (2 005:129-130) beskrivs att man måste diskutera om resultatet på undersökningen generaliseras eller gäller endast för de intervjuade personerna. Värdet blir annorlunda om resultatet avser enbart intervjuade personer än om det kan generaliseras till ett större antal personer. Det finns olika faktorer som kan påverka generaliserbarheten, t ex om man har en liten undersökningsgrupp, ett stort bortfall eller populationen inte är klart angiven.

Även om reliabilitet, validitet och generaliserbarhet i kvalitativa undersökningar går i

varandra och är svåra att definiera, så är det viktigt att motivera att resultaten är pålitliga, och

visa vilka svagheter och styrkor som finns i undersökningen. Detta höjer läsarens tillit för de

resultat och slutsatser man har kommit fram till.

3.9. Källkritik

I vår undersökning har vi använt oss av litteratur i läs- och skrivinlärning som är relevant till

vårt ämne. Även valet av teorier, anser vi vara användbara källor.

4. RESULTAT

Vi presenterar vårt resultat utifrån våra frågeställningar, för att tolkningsresultaten ska bli begripliga och tydliga. För att det ska bli lättare att följa i texten använder vi fingerade namn.

Intervjupersonerna är tre kvinnliga pedagoger och en manlig pedagog i olika förskoleklasser.

Eva är utbildad till fritidspedagog sedan 1987, men har arbetat på skolan sedan 1996 i en förskoleklass.

Åsa har arbetat som förskollärare sedan 1992 och har arbetat på nuvarande skola sedan 2000.

Hon har läst sin första kurs i Tragetons metod läste hon för tre år sedan.

Mona har utbildat till förskollärare 1994 och arbetat på denna skola sedan 1999, och hon har läst specialpedagogik och har även läst en mentorsutbildning.

Stefan har arbetat som förskollärare sedan1978 och är även utbildad till konstpedagog. I år läser han matematik och svenska och har varit på denna skola i två år.

4.1. Vilka arbetsmetoder använder pedagogerna i läs- och skrivinlärning?

Eva

Eva beskriver att är det viktigt att eleverna övar språket som är en viktig del i pedagogers arbete. Pedagogernas sätt i läs- och skrivinlärning varierar i vissa avseenden. I princip anser alla pedagoger att träning på språket på olika varierande sätt är nödvändigt, därför att eleverna är olika och lär sig på olika sätt.

Eva berättar att barnen tränar på språket när de har samling. De använder en ”pratpinne” som de skickar runt. Om ett barn inte har något att säga, eller inte vill säga något får han eller hon skicka pratpinnen vidare. Hon menar att barnen ska öva språket så mycket som möjligt under dagen. Detta är en bra start för dagen, anser Eva.

Under vissa perioder har barnen fått får lov att ta med en leksak hemifrån, t ex en nalle, och visa den i samlingen och berätta vad den heter. Detta har underlättat för många barn som inte vågat prata. Eva berättar att tanken med det är, att barnen får öva språket, väntar på sin tur och lyssnar på varandra. En viktig del under skoldagen är, arbetet med språkövningar, där barnen känner igen sitt namn, lyssna på hur bokstaven ljudas, vilka namn som börjar t ex på ”a” eller har ”a” mitt i namnet eller slutar på ”a”. Barnen får lyssna noga och försöka räkna ut vem det kan vara.

Vid samlingen innan de går till matsalen skriver pedagogen på tavlan, t ex alla barns namn som börjar på bokstaven ”b” eller ”c” får gå först och så vidare. På detta sätt lär barnen känna bokstäverna på ett lekfullt sätt. Eva beskriver att hon och hennes kollegor är inspirerade av Arne Tragetons metod och de har läst hans bok Att skriva sig till läsning. I förskoleklassen utgår pedagogerna från Tragetons metod för att stimulera eleverna till läsning. De lär barnen tidigt att använda alla sina fingrar när de skriver på datorn, berättar Eva.

Alla barnen gör bokstavsräckor, de skriver flera bokstäver på rad, men elever som har gått längre än sina kamrater och redan kan alla bokstäver, får öva på att skriva ord istället med hjälp av pedagogen. Eleverna kan även göra sina bokstavsböcker och berättelser med datorns hjälp. De skriver en text på datorn och därefter berättar de för pedagogen vad de har skrivit.

Det är viktigt att möta barnen på sina nivåer.

Barnen skriver ofta som de tänker och ofta utan vokaler. När barnet har skrivit ett tag kan pedagogen berätta, att de kan skriva ut hela ord istället för ”ja” eller ”jg”. Eva menar att barnen hör oftast inte bokstaven ”g”. Hon anser att ytterligare ett sätt att stimulera barnen i deras läs- och skrivinlärning är, att pedagogen läser och berättar för barnen. Barnen får även berätta och lyssna på varandra. ”Det är ett intressant arbetssätt eftersom det finns andra elever på andra skolor som inte alls har möjlighet att skriva på datorer” (Eva). Hon menar att det är mycket olika förutsättningar för barnen beroende på vilken skola de går i, berättar Eva.

Åsa

Åsa beskriver att i förskoleklassen har de samling varje dag, där eleverna får öva språket och våga prata i grupp. I samlingarna har barnen fasta rutiner, där pedagogerna skriver på tavlan dagens program. De läser tillsammans vad hon har skrivit på tavlan. Hon menar att på detta sätt lär barnen sig samma ord och uttryck varje gång, t ex innelek, utelek, matsal, samling, etc.

Lek är viktigt del av skoldagen, där barnen kan uttrycka sig och lära sig genom leken. Det finns en ”affärsverksamhet” med ”kassaapparat” med text på, ”öppet” och ”stängt” som stimulerar barn till läsning. Det finns även en ”höjdhoppsställning”, där barnen skriver upp på tavlan hur högt de hoppar. På detta sätt får barnen se och lära sig siffror.

Åsa berättar att de använder sig av, språkövningar, rim och ramsor, Bornholmsmodellen, högläsning och av Tragetons projekt, Att skriva sig till läsning.

Åsa berättar vidare att varje vecka arbetar de med rim och ramsor. Hon utgår från boken, Språklekar efter Boholmsmodellen.

Vi tester barnen med ett litet formulär med rim och ramsor, hur man delar på ord t ex polis- bil, sjuk- hus. Barnen måste klara av att tänka abstrakt annars har de inte förstått uppgiften. De testar rim och ramsor för att höra vilket ord som rimmar. Vi brukar använda samma ramsa i två veckor. Barnen klappar till ramsan genom att klappa på varandra och stampa. Barnen får med sig ett paket med ramsor till nästa klass.

(Åsa)

Åsa beskriver att pedagogerna i förskoleklassen vill arbeta utifrån Tragetons metod men i åk 1 arbetar fortfarande lärarna med att lära ut en bokstav i taget. Lärarna i förskoleklassen vill påverka lärarna i åk 1 men de har inte kommit så långt. Barnen skapar även bokstavsböcker i A4- format. I den boken kan de t ex räkna hur många ”b” de kan hitta och sätta streck runt.

Barnen arbetar två och två vid datorerna och pedagogerna vill att de använder sina tio fingrar så mycket som möjligt.

När barnen har skrivit en liten mening och ritat till trycker pedagogen ut det på skrivaren. De skriver ut flera barns skrivsaker. Därefter får barnen klippa, och då tränar de också sin finmotorik. De klistrar fast bilden vid texten. Pedagogerna kan arbeta med barnen i olika tema, t ex ett matematiktema. Där läser pedagogen en berättelse med ett matematiskt problem.(Åsa)

Åsa beskriver vikten av att arbeta på detta sätt, hon menar att barnen får möjlighet att

utvecklas i flera områden och lära sig på ett lekfullt sätt. Fördelen att barnen arbetar på så sätt

är att de får fantisera ut, skapa och utveckla sin skriv och läs förmåga. För god läs och