Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60 Information@kau.se www.kau.se
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Socialt arbete/Institutionen för sociala och psykologiska studier
Izzy Chackla
”Det känns som om välfärdssystemet håller på att krackelera”
- En studie om hur strukturella och organisatoriska förutsättningar samt förståelsen av kvinnors våldsutsatthet
påverkar stödet till våldsutsatta kvinnor inom socialtjänsten och ideella kvinnojourer
"It feels like the welfare system is cracking"
- A study on how structural and organizational conditions and the understanding of women's exposure to violence affects support for abused women in social services and nonprofit
women's organizations
Examensarbete 15 hp Socionomprogrammet
Termin: VT 2021
Handledare: Sandra Andersson Examinerande lärare: Ulla Rantakeisu
Sammanfattning
Författare: Izzy Chackla
Titel: ”Det känns som om välfärdssystemet håller på att krackelera”
- En studie om hur strukturella och organisatoriska förutsättningar samt förståelsen av kvinnors våldsutsatthet påverkar stödet till våldsutsatta kvinnor inom socialtjänsten och ideella kvinnojourer
Syftet med denna studie var att undersöka hur strukturella och organisatoriska förutsättningar samt förståelsen av kvinnors våldsutsatthet påverkar det stöd som ges inom socialtjänsten och inom ideella kvinnojourer till kvinnor utsatta för mäns våld i nära relation. En kvalitativ innehållsanalys har använts för att analysera insamlad empiri från semistrukturerade
kvalitativa intervjuer med fyra kvinnojoursanställda, tre behandlare inom socialtjänsten och en socialhandläggare. Handlingsutrymme och intersektionalitet har sedan använts som teoretiska ramverk för att analysera studiens resultat. Studien visade på att mäns våld mot kvinnor främst tolkades av verksamma som ett resultat av strukturell ojämlikhet. I
kombination med en strukturell förståelse kunde mäns våld mot kvinnor i nära relation även tolkas som ett resultat av våldsutövande mäns kommunikationssvårigheter. Skyddat boende, praktiskt stöd, stödsamtal och rådgivning var de behov som verksamma i första hand
bedömde att kvinnorna hade. I fråga om strukturella och organisatoriska förutsättningar och hinder lyftes framför allt samverkan, kompetens, intresse, tid, administrativ börda,
personalresurser, organisationsform, lagstiftning och bostadsmarknaden fram som de faktorer som upplevdes påverka arbetet med kvinnor utsatta för mäns våld i nära relation. Förståelsen av kvinnors våldsutsatthet påverkar och påverkas av strukturella och organisatoriska
förutsättningar och hinder vilka också påverkar verksammas handlingsutrymme och möjlighet att ge stöd.
Nyckelord: våld i nära relation, handlingsutrymme, intersektionalitet, organisatoriska
förutsättningar
Abstract
Author: Izzy Chackla
Title:"It feels like the welfare system is cracking"
- A study on how structural and organizational conditions and the understanding of women's exposure to violence affects support for abused women in social services and nonprofit women's organizations
The purpose of this study was to investigate how structural and organizational factors and the understandings of women's exposure to violence affects the support provided in social
services and nonprofit women's organizations to women exposed to intimate partner violence.
A qualitative content analysis has been used for analyzing empirical data from eight semi- structured qualitative interviews. Four employees in nonprofit women's organizations, three counsellors and one social worker participated. Discretion and intersectionality have been used as theoretical frameworks to analyze the results of the study. The results show that men's violence against women was mainly interpreted by social worker and employees in nonprofit women's organizations as a result of structural inequality. In combination with a structural understanding, intimate partner violence could also be interpreted as a result of men's
communication difficulties. Sheltered housing, practical support, consultation and counselling are needs that woman exposed to intimate partner violence had according to the respondents.
In terms of organizational prerequisites or obstacles, collaboration, competence, interest, time, administrative burden, human resources, organizational form, legislation and the housing market were highlighted as the factors that are perceived to influence the work with women exposed to intimate partner violence. The understanding of women's exposure to violence affects and are affected by structural and organizational prerequisites or obstacles which in turn affects professional discretion and their ability to support women.
Keywords: intimate partner violence, discretion, intersectionality, organizational
prerequisites
Förord
Först och främst vill jag framföra min stora tacksamhet till de jourkvinnor, behandlare och den socialhandläggare som tog sig tiden att delta i studien. Utan er vore inte denna uppsats möjlig. Jag vill sedan tacka min handledare Sandra Andersson för hennes avgörande stöd och hennes ”det visar sig sedan” som utmanade varje uns av mitt bräckliga tålamod. Jag passar även på att tacka min kursare Jonas Andersson för hans veckovisa ”wohooo, nu kör vi!”, det har varit uppskattat även om min respons inte varit rungande optimistisk. Sist men inte minst tackar jag min son, 4 år, som genom sitt ständiga nattliga uppvaknande har påmint mig om att det kan vara bra att varva studierna med sömn.
Kristinehamn den 2021-05-25
Izzy Chackla
Innehållsförteckning
1. Introduktion ... 1
1.2 Problemformulering ... 2
1.3 Syfte och frågeställningar ... 4
1.4 Avgränsningar och begreppsdefinitioner ... 4
1.4.1 Mäns våld mot kvinnor i nära relation ... 4
1.4.2 Våld ... 4
1.4.3 Våldsutsatt/våldsutsatta ... 4
1.5 Uppsatsens disposition ... 4
2. Kunskapsöversikt ... 6
2.1 Förståelse av våldet på policynivå ... 6
2.2 Förståelse av våldet i det praktiska arbetet ... 7
2.3 Organisatoriska förutsättningar i arbetet med kvinnor utsatta för mäns våld i en nära relation ... 9
2.4 Empowerment i arbetet med våldsutsatta kvinnor ... 10
3. Teori ... 12
3.1 Handlingsutrymme ... 12
3.2 Intersektionalitet ... 13
4. Metod ... 15
4.1 Kvalitativ metod ... 15
4.2 Urval och tillträde ... 15
4.3 Respondenterna ... 16
4.4 Material och tillvägagångsätt ... 16
4.5 Kvalitativ innehållsanalys ... 17
4.6 Etiska överväganden ... 18
4.7 Studien trovärdighet ... 19
4.8 Förförståelse ... 20
5. Resultat och analys ... 21
5.1 De våldsutsatta kvinnornas behov ... 21
5.1.1. Behov av stöd ... 21
5.1.2 Insatser för att möta behoven ... 22
5.1.3 Behov som är svåra att möta ... 23
5.2 Förståelsen av kvinnornas våldsutsatthet ... 24
5.2.1 Strukturell könsmaktsförståelse och kommunikationssvårigheter ... 24
5.2.2 Kulturell förståelse ... 24
5.2.3 Motsättningar i förståelsen av kvinnors våldsutsatthet inom och mellan verksamheter
... 25
5.3 En organisatorisk fråga ... 25
5.3.1 Samverkan och samarbete ... 25
5.3.2 En fråga om intresse och kompetens ... 26
5.3.3 En fråga om resurser ... 27
5.4 En strukturell fråga ... 28
5.4.1 Upplevelser av lagstiftningen ... 28
5.4.2 Behov av förändringar i välfärdssystemet ... 28
5.5 Resultatanalys ... 29
5.5.1 De våldsutsatta kvinnornas behov ... 29
5.5.2 Förståelsen av kvinnornas våldsutsatthet ... 31
5.5.3 En organisatorisk fråga ... 32
5.5.4 En strukturell fråga ... 33
6. Diskussion ... 35
6.1 Hur förstår yrkesverksamma inom ideella kvinnojourer och socialtjänsten kvinnors utsatthet för våld samt deras behov av stöd? ... 35
6.2 Vilka organisatoriska och strukturella förutsättningar och hinder formar yrkesverksammas handlingsutrymme inom ideella kvinnojourer och socialtjänsten? ... 37
6.3 Metodologiska reflektioner ... 38
6.4 Sammanfattande slutsats ... 39
Referenslista ... 41
Bilaga 1. Information till kvinnojour ... 47
Bilaga 2. Information till socialhandläggare och behandlare ... 48
Bilaga 4. Intervjuguide ... 50
1
1. Introduktion
Mäns våld mot kvinnor i nära relation är ett omfattande samhällsproblem som får allvarliga konsekvenser i såväl kvinnors som barns liv och innebär stora samhällsekonomiska kostnader (Socialstyrelsen, 2006). Brottsförebyggande rådets (BRÅ) (2020) rapport över år 2020 visar att andelen misshandelsbrott mot kvinnor som anmäldes var 29 200. 80 procent av
misshandelsbrotten mot kvinnor begicks av en närstående eller bekant till kvinnan. 195 fall av grov fridskränkning mot kvinnor anmäldes och nästan 60 % av brotten hade begåtts av en närstående till kvinnan. När det kommer till grov kvinnofridskränkning anmäldes år 2020 1530 brott (BRÅ, 2020). BRÅ:s (2019) rapport Grov kvinnofridskränkning: Brottets hantering och utveckling i rättskedjan visar att antalet anmälda grova
kvinnofridskränkningsbrott minskade mellan år 2008–2015 och sedan har anmälningarna varit nästan desamma varje år, cirka 1900 anmälda brott. Det minskade antalet brott verkar dock inte bero på att det systematiska våldet mot kvinnor i nära relation minskat. Tvärtom verkar andelen kvinnor som utsatts för våld sedan år 2014 ha ökat (BRÅ, 2019).
Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) presenterade 2014 sin rapport Våld och hälsa – en befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa där 5681 kvinnor respektive 4654 män i åldern 18–74 svarade på frågor om våldsutsatthet utifrån ett livtidsperspektiv. 20 procent av kvinnorna respektive 8 procent av männen hade någon gång i sitt vuxna liv utsatts för systematiskt och upprepat psykiskt våld av en tidigare eller nuvarande partner. En av tio kvinnor och en av hundra män hade utsatts för allvarligt sexuellt våld. I de flesta fall av allvarliga sexuella övergrepp angavs den aktuella partnern som
förövaren. Antalet kvinnor som utsatts för fysiskt våld i vuxen ålder var 10 procent och i männens fall 15 procent. 14 procent av de utsatta kvinnorna respektive 5 procent av de utsatta männen hade utsatts av en tidigare eller nuvarande partner (NCK, 2014).
Våldet kvinnor utsätts för av män i nära relation får både fysiska, somatiska, psykologiska, ekonomiska och sociala konsekvenser samt kan resultera i bostadslöshet, riskbruk av
narkotika och alkohol samt dödligt våld (Moser Hällen & Sinisalo, 2018a). Enligt
Socialtjänstlagens (SoL) 2 kap. 1§ (SFS 2001:453) har kommunerna det yttersta ansvaret för att kommuninvånarna får det de behöver och i 5 kap. 11 § SoL (SFS 2001:453) beskrivs socialnämndens ansvar för våldsutsatta kvinnor där socialnämnden särskilt ska beakta kvinnornas behov av stöd om de utsätts eller har utsatts för våld i nära relation. I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:4) finns bestämmelser och rekommendationer för socialnämndens arbete med våldsutsatta kvinnor. Avseende insatser ska socialnämnden erbjuda tillfälligt boende om utredning samt riskbedömningar för kvinnorna visat att behovet finns. Socialnämnden bör, men har inget skakrav, på att tillhandahålla insatser så som information, råd, stödsamtal, stöd i föräldraskapet eller bistå med hjälp att ordna stadigvarande boende, förmedla kontakt med frivilligorganisationer, med hälso- och sjukvården eller andra aktörer (SOSFS 2014:4, kap. 7 §1).
Kvinnojourerna bedriver ett omfattande stödarbete för våldsutsatta kvinnor och deras barn,
exempelvis tillhandahållande av skyddat boende, samtalsstöd, rådgivning gällande ekonomi,
rättsväsendet, samt samhällsinformation och praktiskt stöd (SOU 2014:49). I fråga om det
opinionsbildande arbetet kring kvinnor utsatta för våld är det främst de ideella
2
kvinnojourerna, med rötter i den feministiska rörelsen, som bedrivit arbetet (Moser Hällen &
Sinisalo, 2018b). Kvinnojoursrörelsen har varit en avgörande aktör i kampen för att
synliggöra mäns våld mot kvinnor som ett samhällsproblem (Steen, 2003). Under de senaste decennierna har socialnämndernas ansvar för att skydda våldsutsatta kvinnor skärpts, vilket gjort de ideella kvinnojourerna till den vanligaste utföraren åt socialtjänsten då de
tillhandahåller skyddat boende. Att vara utförare åt socialtjänsten har gjort att jourerna kommit att omfattas av såväl socialtjänstens lagstiftning som krav på motprestationer som att exempelvis skriva avtal med socialnämnden och fullfölja de uppdrag som ges av
socialtjänsten vid placering (Moser Hällen & Sinisalo, 2018b).
1.2 Problemformulering
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) (2019) har i sin granskning av kommuners arbete med våld i nära relation funnit att flera kommuner har organisatoriska brister i våldsarbetet.
Särskilt lyfter IVO fram hur socialnämnder saknar tydliga mål för arbetet och dessutom inte genomför kartläggningar av hur behovet ser ut eller om de erbjudna insatserna motsvarar behoven. Det finns även brister i nämndernas egenkontroll, vilket kan skapa risker i fråga om utveckling och kvalitetssäkring i arbetet. Våldsutsattas behov av stöd framkommer inte alltid i dokumentation och nämndernas förmåga att ge skydd och stöd påverkas av att många
kommuner har för lite personal och/eller har personal som saknar nödvändig kompetens (IVO, 2019). Detta blir särskilt beklagligt då strategiska insatser, struktur, strukturerade hot- och riskbedömningar, tydlighet, (specialist)kompetens och behovsbedömningar lyfts fram som särskilt viktiga i arbetet med kvinnor utsatta för mäns våld (SOU 2015:55). Europarådets expertgrupp om våld mot kvinnor (GREVIO) har även de konstaterat att det finns brister i arbetet när de har granskat hur väl Sverige lever upp till Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (2014). Även om de berömmer Sverige för att jämställdhet är högt prioriterat på den politiska agendan kritiseras Sverige bland annat för att arbetet med våldsutsatta kvinnor ser olika ut i landets kommuner, att samarbete och samverkan kring våldsutsatta kvinnor brister inom och mellan myndigheter och att vissa grupper av våldsutsatta kvinnor stigmatiseras i riktlinjer och material som behandlar mäns våld mot kvinnor i nära relation (GREVIO, 2019).
Ideella organisationer, däribland de ideella kvinnojourerna, har blivit alternativa välfärdsproducenter, där de som utförare åt socialtjänsten ges ersättning för utförda
serviceuppgifter (Johansson m.fl., 2015), i kvinnojourernas fall, ersättning för utförande av insatsen skyddat boende. Utöver detta är de ideella kvinnojourerna beroende av bidrag från såväl stat som kommun, vilket skapar svårigheter med att bedriva ett långsiktigt arbete (Moser Hällen & Sinisalo, 2018b). Bidragen blir ett stöd för kvinnojourerna men påverkar jourernas arbete (Kuusela, 2012) och ger en ökad offentlig styrning och granskning (Helmersson, 2017).
Enligt Helmersson (2017) har samarbetet med socialtjänsten skapat arbetsuppgifter som
vanligen inte faller på kvinnojourernas bord som till exempel journalföring, individuella
handlingsplaner och skyldigheten att anmäla oro enligt SoL 14 kap. 1 § (SFS 2001:453) vid
misstanke om att barn far illa. Kvinnojourerna har fått en ökad administrativ börda och dess
kontakt med offentlig sektor har medfört att jourerna rört sig bort från, vad Helmersson
3
(2017) kallar, en feministisk kvinnojoursdoxa mot en mer professionaliserad
(socialtjänst)doxa. Det ökade administrativa arbetet har gjort att opinionsbildande och
förebyggande arbete, till följd av tidsbrist, får stå tillbaka för det individuella praktiska stödet (Helmersson & Jönsson, 2016).
Strukturella och organisatoriska förutsättningar påverkar verksammas arbete. I det sociala arbetet är handlingsutrymmet en viktig aspekt som formas bland annat av organisationen, rutiner, traditioner och individuella faktorer hos socialarbetaren och klient, interaktionen dem emellan samt de professionellas tolkningar (Svensson m.fl., 2014). Förståelsen och
beskrivningen av kvinnors utsatthet för mäns våld i nära relation påverkar det stöd som verksamheter och organisationer erbjuder våldsutsatta kvinnor (Ekström, 2016; Helmersson, 2017; Hoppstadius, 2020; Mattson, 2016; Steen, 2003). Exempelvis tenderar socialarbetare som fokuserar på att våld i nära relation är familjevåld och ett resultat av konflikter bedöma att insatserna som behövs är familjerådgivning, föräldrautbildning eller andra insatser som fokuserar på relationen. Socialarbetare som i stället utgår från ett mer feministiskt perspektiv utbildar oftare om mäns våld mot kvinnor i nära relation (Haselschwerdt m.fl., 2011
).Tidigare studier har visat att socialarbetare själva behöver tolka kvinnors behov och vilka insatser som kan tänkas möta behoven, då dessa inte preciseras i statliga propositioner. Samtidigt
begränsas socialarbetarna av vilka insatser som faktiskt finns tillgängliga och av tidsmässiga resurser (Ekström, 2016). Dessutom ser stödet olika ut beroende på socialarbetarnas förståelse av våldet och beroende på vilken kommun kvinnorna bor i (Ekström, 2018; Hoppstadius, 2020). Det blir därmed viktigt att förstå de strukturella och organisatoriska aspekter som verksamma på fältet upplever möjliggör eller begränsar deras arbete och huruvida deras förståelse av våldet påverkar stödet till våldsutsatta kvinnor.
Med hänsyn till de konsekvenser våldet medför för samhället, kvinnor och barns liv är det sociala arbetet med mäns våld mot kvinnor i nära relationer ett högaktuellt ämne. Under våren 2021 har fem kvinnor dödats av en nuvarande eller tidigare partner under loppet av tre veckor (Stahle, 2021). Till följd av pandemin och den ökade isoleringen i hemmet varnar Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) (2021) för en ökning av våld i nära relationer. Kvinnor riskerar att utsättas för mer våld då isoleringen möjliggör för partner och familjemedlemmar att utöva sin kontroll samtidigt som möjligheterna för kvinnorna att söka hjälp begränsas.
Kunskapen kring mäns våld mot kvinnor och hur verksamheter organiserar sitt stöd är i dagsläget otillräckligt för att tillgodose våldsutsatta kvinnors behov (GREVIO 2019;
Helmersson & Jönsson, 2016; IVO, 2019). Fokus för denna studie kan sägas uppdelad i två
sammanlänkande delar. Dels ämnar studien undersöka hur våldet förstås av verksamma inom
socialtjänsten och ideella kvinnojourer med utgångspunkten att förståelsen påverkar det stöd
som ges. Dels ämnar studien undersöka strukturella och organisatoriska förutsättningar och
hinder som finns inom verksamheterna, vilka kan påverkas av, och i förlängningen påverkar
det stöd och de insatser som erbjuds.
4
1.3 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka hur socialtjänst och kvinnojourer förstår kvinnors
våldsutsatthet samt hur strukturella och organisatoriska förutsättningar påverkar det stöd som ges inom socialtjänsten och ideella kvinnojourer till kvinnor utsatta för mäns våld i en nära relation.
Frågeställningar:
• Hur förstår yrkesverksamma inom ideella kvinnojourer och socialtjänsten kvinnors utsatthet för våld samt deras behov av stöd?
• Vilka organisatoriska och strukturella förutsättningar och hinder formar yrkesverksammas handlingsutrymme inom ideella kvinnojourer och socialtjänsten?
1.4 Avgränsningar och begreppsdefinitioner 1.4.1 Mäns våld mot kvinnor i nära relation
I studien åsyftar män i nära relation till kvinnors nuvarande eller tidigare partner. Att
kvinnornas utsatthet för våld står i fokus i denna studie grundar sig dels i att kvinnors utsatthet för mäns våld i nära relation är mer omfattande och systematiskt än kvinnors våld mot män i nära relation (BRÅ, 2014), dels att mäns våld mot kvinnor är ett omfattande folkhälsoproblem (WHO, 2002). I denna studie används begreppet mäns våld mot kvinnor i nära relation i stället för våld i nära relation eller partnervåld, då studier visat att begreppen våld i nära relation och partnervåld osynliggör vem som är våldsutövare och vem som är våldsutsatt (Ekström, 2016; Holmberg, 2019; Holmberg m.fl., 2015; Hoppstadius, 2020). Att kvinnors våldsutsatthet fokuseras i denna studie utesluter inte att kvinnor kan vara våldsutövare och att män inte kan vara de våldsutsatta, men det ligger utanför denna studie.
1.4.2 Våld
Begreppet våld innefattar en komplexitet som är svår att fånga upp. Våldet i nära relation utgår i denna studie utifrån Socialstyrelsens (2019) uppdelning av våld, där våld och utsatthet i nära relationer kan ses som något som kan ske fysiskt, sexuellt, psykiskt, ekonomiskt, materiellt eller genom social utsatthet.
1.4.3 Våldsutsatt/våldsutsatta
Fortsättningsvis används begreppet våldsutsatt/våldsutsatta i studien uteslutande för att beskriva en eller flera kvinnors utsatthet för mäns våld i en nära relation.
1.5 Uppsatsens disposition
Uppsatsen har disponerats på följande sätt: uppsatsen börjar med en introduktion innefattande
problemformulering, syfte och frågeställningar, samt avgränsningar och förtydligande av
5
begrepp. Följt av introduktionen kommer kunskapsöversikten med tidigare forskning på ämnet. Denna är uppdelad i fyra olika teman: förståelse av våldet på policynivå, förståelse av våldet i det praktiska arbetet, organisatoriska förutsättningar i arbetet med kvinnor utsatta för mäns våld i en nära relation, samt empowerment i arbetet med våldsutsatta kvinnor. I teoriavsnittet presenteras sedan studiens valda teorier handlingsutrymme och
intersektionalitet. Teoriavsnittet följs av studiens metod, urval, tillförlitlighet, etiska
överväganden och en beskrivning av förförståelsen. Resultatet följer på metodkapitlet och är indelad i en resultatdel och en analysdel. Båda delarna innefattar rubrikerna: de våldsutsatta kvinnornas behov, förståelse av kvinnornas våldsutsatthet, en organisatorisk fråga samt en strukturell fråga. Uppsatsen avslutas med en diskussion innehållande: studiens
frågeställningar och besvarandet av desamma, metodologiska reflektioner, en sammanfattande
slutsats varför området är viktigt samt behovet av vidare forskning.
6
2. Kunskapsöversikt
I följande avsnitt ges en överblick av tidigare nationell och internationell forskning på studiens område. Den tidigare forskningen presenteras i de sammanställda underrubrikerna förståelse av våldet på policynivå, förståelse av våldet i det praktiska arbetet, organisatoriska förutsättningar i arbetet med kvinnor utsatta för mäns våld i en nära relation, samt
empowerment i arbetet med våldsutsatta kvinnor.
2.1 Förståelse av våldet på policynivå
Synen på våld, våldsutövande män och våldsutsatta kvinnor har genom tiderna förändrats (Steen, 2003; Wendt Höjer, 2002). I sin avhandling Rädslans politik: våld och sexualitet i den svenska demokratin beskriver Wendt Höjer (2002) hur utvecklingen på synen av mäns våld mot kvinnor förändrats från 1930-talet fram till 1990-talet. Mellan 1930 och 1960-talet ansågs män som utövade allvarligt och upprepat våld vara socialt avvikande. De var antingen
alkoholister eller psykiskt sjuka, medan enstaka eller mindre allvarliga våldshandlingar ansågs tillhöra en vanlig heterosexuell relation. Av detta följer att den våldsutövande mannen kan ses som normal kontra avvikare, men avvikare blir han först när våldet ger allvarliga skador.
Denna avvikelse- och normalitetsdefinition osynliggör kvinnors underordning i förhållande till män (Wendt Höjer, 2002).
Mellan 1970 och 1980-talet förklarades våldsutövande män och våldsutsatta kvinnor som psykologiskt avvikande och det privata känslolivet blev förklaringen till våldet och inte samhälleliga strukturer. Under 1980-talet började en feministisk förståelse av mäns våld etablera sig, men det var först under 1990-talet som våldet definierades som en konsekvens av maktobalansen mellan kvinnor och män. Detta innebar att en könsmaktsförståelse växte fram av kvinnors våldsutsatthet och till skillnad från tidigare inte längre sågs som en konsekvens av socialt och psykologiskt avvikande mäns våldsutövning (Wendt Höjer, 2002). Den statliga utredningen Kvinnofrid (SOU 1995:60) innebar att mäns våld kom att betraktas ur ett könsmaktsperspektiv i slutet på 1990-talet. Wendt Höjer (2002) lyfter dock fram hur
utredningen, och andra offentliga tryck, tenderar att framhäva flera olika våldsförståelser där våldet å ena sidan förstås som könsrelaterat å andra sidan individualiseras.
I och med regeringens handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck och våld i samkönade parrelationer (Skr 2007/08:39) började en förskjutning sedan ske från ett könsrelaterat till ett könsneutralt fokus, då begreppet våld i nära relation började användas (Holmberg m.fl., 2015). I den statliga utredningen Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck (SOU 2015:55) förs även diskussionen om vilka termer som bör användas i arbetet på området. Våldsförståelsen beskrivs som en politisk kamp i fråga om tolkningsföreträde och vad som är rätt kunskap och riktning i fråga om våldsutsatta kvinnor (SOU 2015:55). Formuleringarna ”våld i nära relation” och ”partnervåld”
i propositionerna gör att kvinnors utsatthet för mäns våld osynliggörs (Ekström, 2016). Våld i nära relation är ett könsneutralt och inkluderande begrepp, men det osynliggör den vanligaste formen av våld; det systematiska och allvarliga våldet utövat av män mot kvinnor i en
heterosexuell relation (SOU 2015:55).
7
Den könsneutrala formuleringen av kvinnors våldsutsatthet gör att maktaspekten av densamma kommer i skymundan (Ekström, 2016; Hoppstadius, 2020; Holmberg, 2019;
Holmberg m.fl., 2015). Begreppet ”mäns våld mot kvinnor” har lett till många politiska konflikter där kvinnojourer och feministiska forskare menar att det könar och därmed också tydliggör vem som utövar våldet och vem som utsätts (Holmberg m.fl., 2015). Språket, däribland begreppsformuleringen, skapar politiken och hur den sedan tar sig uttryck. Ett könsneutralt språk försvårar möjligheten att strukturellt kunna bekämpa mäns våld mot kvinnor (Holmberg m.fl., 2015). Bristen på ett feministiskt språk kan även leda till
uppfattningen att våld drabbar män och kvinnor lika (Hoppstadius, 2020; Holmberg, 2019).
Offentliga publikationer utgår ofta ifrån en ambivalent könsmaktsanalys, där maktobalansen mellan könen förvisso benämns, men där våld konstrueras som något som särskilt drabbar en viss kategori av kvinnor och förövarna är både könslösa och avvikande (Helmersson, 2017).
Ekström (2012) har undersökt sex statliga propositioner utifrån ett intersektionellt perspektiv. I propositionerna är könsmaktsperspektivet och framställningen av den
våldsutsatta kvinnan som vem som helst så pass dominerande att klass och socioekonomiska förhållanden knappt nämns. Problematiken blir att den vita medelklasskvinnans erfarenheter hamnar i fokus och andra kvinnors erfarenheter av våld och förtryck inte lyfts fram (Ekström, 2012; Mattsson, 2013). Det som då sker är att fokuset förflyttas från en strukturell till en individuell våldsförståelse, den andra kvinnan konstrueras och den starka diskursen om att den våldsutsatta kvinnan kan vara vem som helst frångås. Den vita medelklasskvinnan
fortsätter att vara norm, men de särskilt sårbara lyfts fram; de utländska, de missbrukande och de funktionsvarierade. Det skapas ett ”vi och dem” (Ekström, 2012).
2.2 Förståelse av våldet i det praktiska arbetet
Detta ”vi och dem”-tänkande som lyftes i föregående avsnitt framkommer även i Helmerssons (2017) intervjumaterial, där verksamma som arbetar med våldsutsatta kvinnor gjorde
åtskillnad på svenska, och enligt dem jämställda kvinnor, och utrikesfödda underordnade kvinnor som de menar aldrig fått bestämma eller påverka ett beslut. Detta tänkande lämnar en feministisk förståelse för kvinnors våldsutsatthet och ger i stället uttryck för en kulturell förklaring (Helmersson, 2017). Hoppstadius (2020) har studerat utbildningsmaterial för våld i nära relation och drar samma slutsats; det finns tendenser att dra en skiljelinje mellan det våld utländska och svenska kvinnor drabbas av och materialen inkluderar vissa kvinnor, medan andra exkluderas. Det praktiska stödet upplevs många gånger så centralt av socialarbetare att det står i vägen för kurativt stöd men det kurativa stödet tenderar att inte erbjudas alla på lika villkor (Ekström, 2016; Helmersson, 2017). Utlandsfödda kvinnor kan erbjudas mer praktiskt stöd och mindre kurativt stöd till följd av deras språkkunskaper (Ekström, 2016) medan kapitalstarka, verbala våldsutsatta kvinnor med goda kunskaper i svenska erbjuds mer kurativt stöd och anses mer behandlingsbara (Helmersson, 2017).
Hur våldet definieras, framställs och konstrueras av de som jobbar med våldsutsatta kvinnor kommer påverka hur organisationer arbetar med våldsutsattheten (Ekström, 2016;
Helmersson, 2017; Hoppstadius, 2020; Mattson, 2016; Steen, 2003). Vikten av en feministisk förståelse av kvinnors utsatthet för mäns våld har betonats i flertalet studier (Mattson, 2016;
Helmersson, 2017; Hoppstadius, 2020). Mattsson (2016) skiljer i sin studie på en strukturell
8
feministisk förståelse av våldet, där stor vikt läggs vid en könsmaktsdimension som förklarar våldet utifrån mäns överordning och kvinnors underordning och en relationell förståelse av våldet. Det relationella perspektivet lägger, till skillnad från en feministisk förståelse, liten vikt vid maktaspekter och ser våldet som ett resultat av en konflikt mellan två parter. Våldet blir något som sker mellan män och kvinnor, inte något som utövas av män mot kvinnor (Mattsson, 2016).
Mattsson (2016) har undersökt hur arbetet vid en kommunal verksamhet som arbetar med att ta emot kvinnor, män och barn utsatta för våld i en nära relation ser ut. Vid dessa
verksamheter behöver personal förhålla sig till att kvinnor och män har olika upplevelser av våld. Personalen uttryckte ett motstånd mot att jobba utifrån en feministisk förklaringsmodell, vilket tolkas som relaterat till ambitionen att arbeta med alla målgrupper vilket då försvåras.
Personalen pratade mycket om att både kvinnor och män utsätts för våld, men kvinnors överrepresentation pratades det inte om. Resultatet blir att kvinnors situationer och erfarenheter av våld riskerar att osynliggöras i verksamheter som jobbar med både våldsutövande män och våldsutsatta kvinnor (Mattson, 2016).
Helmersson (2017) har undersökt hur stödet ser ut för kvinnor inom såväl kvinnojourer som kommunala verksamheter som jobbar med våld i nära relation. Trots att det i de ideella
kvinnojourernas policydokument fanns en uttalad feministisk förståelse av våldet mot kvinnor så speglades det inte alltid i det vardagliga arbetet. Den kvinnoemancipatoriska traditionen frångås ibland. Detta sker när jourkvinnor tar ställning för barnen snarare än mödrarna samt när jourernas kärnvärden om anonymitet och systerskap inte kan realiseras när de blir utförare åt socialtjänsten. Den stora skillnaden mellan kvinnojourerna och de kommunala
verksamheterna är att kvinnojourerna jobbar utifrån en feministisk ideologi med systerskap och ”hjälp till självhjälp” som utgångspunkt, medan de kommunala specialenheterna i stället jobbar utifrån professionalism och neutralitet (Helmersson, 2017). Anställda och jourkvinnor tar ställning genom en tilltro till kvinnornas våldshistoria medan verksamma inom den kommunala könsintegrerade verksamheten resonerar om att det handlar om att lyssna på vad varje individ har att säga men att de inte nödvändigtvis behöver tro på det kvinnorna säger (Mattsson, 2016). Kvinnojoursanställdas stöd till våldsutsatta kvinnor handlar om en tilltro till kvinnors egen förmåga, att stärka dessa och kvinnornas självförtroende, självkänsla och beslutsfattande (Helmersson, 2017). Stödet från verksamma inom kommunala verksamheter handlar snarare om att få kvinnorna att rannsaka sig själva, att få dem att ta ansvar för sig själva och sina barn och om att hantera uppbrottsprocessen korrekt. De våldsutsatta kvinnorna förväntas även ta ansvar för sina misslyckade relationer och för att inte hamna i en sådan igen.
Stödet handlar därmed om att uppmärksamma kvinnorna om sitt eget ansvar och därmed skuld (Helmersson, 2017).
Stödet till våldsutsatta kvinnor påverkas av hur socialarbetarna definierar, ramar in och ser på sitt uppdrag (Ekström, 2016; Helmersson, 2017). Inom de verksamheter som arbetar med våldsutsatta kvinnor formas de verksammas handlingar, tankar och förståelse bland annat av utbildning och arbetslivserfarenheter, kollektiva uppfattningar samt framställningen av våldsutsatta kvinnor, vilket påverkar stödet kvinnorna får (Helmersson, 2017; Ekström, 2016;
Mattson, 2016; Hoppstadius, 2020). I sin studie konstaterar Hoppstadius (2020) att
socialarbetare uppfattar det könsrelaterade våldet som ett omfattande problem, men att de inte
alltid ser strukturella orsaker till problemet utan i första hand ser individuella och relationella
9
faktorer som den primära orsaken. Mäns våld mot kvinnor innefattar en komplexitet och forskningen om våldet har rört sig mellan att förklaras utifrån individuella faktorer till mer relationella orsaksförklaringar. Idag kan forskningen sägas handla om kampen mellan ett relationellt perspektiv och ett strukturellt feministiskt perspektiv (SOU 2015:55). Det finns ett motstånd mot att jobba utifrån en feministisk förklaringsmodell avseende mäns våld mot kvinnor (Mattsson, 2016; Lundgren, 2012) vilket implicit gör att våldsförståelsen blir en fråga om avvikelse. Det tenderar att leda till att våldsutövande män och våldsutsatta kvinnor
definieras som annorlunda (Helmersson, 2017; Ekström, 2012; Hoppstadius, 2020).
Hoppstadius (2020) lyfter fram hur kunskapsutbyte mellan socialarbetare uppfattas som en viktig kunskapskälla och det blir socialarbetarnas uppfattning om orsakerna till det
könsrelaterade våldet och de diskurser de anser viktiga som reproduceras. Hur ett problem framställs är beroende av processerna på de arenor där problembeskrivningar, konsekvenser och lösningar finns (Steen, 2003). Detta innebär också att processerna kan skapa förändringar i förståelsen av kvinnors våldsutsatthet, påverka utfallet av lagstiftning och rättspraxis och problemdefinitionen har stor betydelse för hur verksamma förväntas hantera kvinnors våldsutsatthet. Det blir därför enligt Ekström (2012) viktigt att vara kritisk till den bild som konstrueras av våldsutsatta kvinnor. Sammantaget visar tidigare forskning att stödet
våldsutsatta kvinnor ges hör samman med hur institutioner ser på och definierar kvinnors våldsutsatthet (Helmersson, 2017; Ekström, 2016; Mattson, 2016).
2.3 Organisatoriska förutsättningar i arbetet med kvinnor utsatta för mäns våld i en nära relation
Samarbete är en viktig del i arbetet med våldsutsatta kvinnor (Ekström, 2016; Helmersson, 2017). Samarbetet kräver kompetens, tid, gemensam kunskap och gemensam syn på sociala problem (Ekström, 2016). Samarbetet mellan socialtjänstens olika enheter kan fungera dåligt till följd av bristande kunskap om våld, vad våldsutsatta kvinnor kan erbjudas, strikta riktlinjer eller tidsbrist och tolkas av Ekström (2016) som ett uttryck för att yrkesverksamma har skilda uppfattningar om hur våldsutsattheten förstås. Samarbete tillsammans med utbudet av insatser påverkar i sin tur verksammas handlingsutrymme (Ekström, 2016). Socialhandläggare
upplever många gånger att bostadsbristen utgör ett hinder i stödet till våldsutsatta kvinnor, vilket skapar svårigheter för socialhandläggare då de inte kan påverka bostadsmarknaden (Ekström, 2018). Det är framför allt socialarbetarnas handlingsutrymme som är avgörande för det stöd som ges och handlingsutrymmet i sin tur påverkas av såväl lagstiftning, resurser och statusen som stödet till våldsutsatta kvinnor har (Ekström, 2016). I statliga propositioner tenderar psykosocialt stöd, skyddat boende och rådgivning vara det som lyfts fram som särskilt viktigt men kvinnors behov och vilka insatser som motsvarar behoven är inte konkretiserade i statliga propositioner (Ekström, 2012). Det blir därmed upp till
socialarbetaren att tolka kvinnornas behov och rätt till stöd. Stödet påverkas av vilka insatser som kan erbjudas, av huruvida kvinnorna bedöms ha egna resurser samt av hur
socialarbetaren definierar sitt uppdrag och om tiden finns (Ekström, 2016). Stödet påverkas
även av var i landet kvinnorna bor (Ekström, 2018; Hoppstadius, 2020).
10
I förhållande till det ideella kvinnojoursarbetet har samarbetet med socialtjänsten skapat arbetsuppgifter som vanligen inte faller på kvinnojourernas bord (Helmersson, 2017). Det handlar om att ideella kvinnojourer, när de tar emot skyddsplaceringar, måste se till att genomförandet av insatserna håller god kvalitet, dokumentera genomförandet av insatser och bedriva systematiskt kvalitetsarbete (Socialstyrelsen, 2016). Kvinnojourerna har dessutom rapporteringsskyldighet enligt Lex Sarah, anmälningsskyldighet vid oro för barn och tystnadsplikt enligt SoL (SFS 2001:453) samt omfattas av IVO:s tillsynsansvar
(Socialstyrelsen, 2016). Den ökade administrativa bördan och kontakten med offentlig sektor har medfört att jourerna rört sig bort från vad Helmersson (2017) kallar en feministisk
kvinnojoursdoxa mot en socialtjänstdoxa. Det ökande beroendet av offentlig finansiering kan leda till en sårbarhet där ökade krav ställs på kvalitet samt ger ökad offentlig styrning och granskning. Opinionsbildande och förebyggande arbete får, ofta till följd av tidsbrist, stå tillbaka för det individuella praktiska stödet (Helmersson & Jönsson, 2015).
Handledning och utbildning lyfts fram som viktiga aspekter för att få kunskap i arbetet med våldsutsatta kvinnor (Ekström, 2016; Helmersson, 2017). Socialarbetare upplever att det finns kunskapsbrister i förhållande till mäns våld mot kvinnor i nära relation och trots att forskning visar på vikten av utbildning saknas den många gånger på området (Hoppstadius, 2020).
Handledningen och uppdelningen av ansvaret inom olika verksamheter påverkar hur verksamheter organiseras (Ekström, 2016). En annan viktig aspekt i fråga om vilket stöd våldsutsatta kvinnor ges är socialtjänstens organisering. Det Ekström (2016) fann i sin undersökning om hur kvinnors behov tolkas och anpassas för att kunna hanteras inom socialtjänsten var att inga av de undersökta kommunerna hade en enhet som hanterade samtliga av kvinnornas stöd-och insatsbehov. Det innebär att kvinnorna kan vara aktuella inom flera av socialtjänstens enheter och att de exempelvis i mötet med barnavårdsutredare kan mötas utifrån ett ”barnperspektivfokus” snarare än utifrån kvinnornas eget behov av stöd (Ekström, 2016).
2.4 Empowerment i arbetet med våldsutsatta kvinnor
Empowerment är viktigt i arbetet med kvinnor utsatta för våld i nära relation (Bennett Cattaneo & Goodman, 2015; Busch & Valentine, 2000; Kasturirangan, 2008; McGirr &
Sullivan, 2017). Busch och Valentine (2000) lyfter fram att det finns en svårighet att ge en heltäckande beskrivning av vad empowerment är, men att den vanligen uppfattas som att se hur människor har en inre förmåga att förbättra sina liv om de får makten till det.
Empowerment handlar även om att engagera stigmatiserade grupper i samhället i aktiviteter som minskar deras maktlöshet. Helmersson och Jönsson (2015) har i sin undersökning, där de skickat enkäter till representanter för brottsofferjourer, kvinnojourer och kommunala
kriscenter, funnit att empowerment framför allt uppfattades som det redan etablerade begreppet ”hjälp till självhjälp”. Det tolkades snarare och användes som ett verktyg för att göra individuell förändring än en kollektiv handling.
De första kvinnojoursverksamheterna som startades på 1970-talet hade ett fokus på
empowerment (Helmersson, 2017; Bennett Cattaneo & Goodman, 2015). Helmersson (2017)
fann i sin studie att empowerment sällan diskuterades inom de kvinnojoursverksamheter som
hon studerade. Empowerment ligger nära socialtjänstlagens portalparagraf som betonar
11
respekten för människors integritet och självbestämmande samt frigörandet av enskildas och gruppers resurser, men inte heller inom socialtjänstens våldsenheter diskuterades
empowerment i någon större utsträckning. Empowerment tenderade att inte finnas med som en naturlig del i det vardagliga arbetet utan existerade mer på policynivå. Behandlare inom socialtjänsten som arbetar med våldsutsatta kvinnor ger implicit uttryck för kvinnors ansvar genom att lyfta fram att kvinnor förväntas göra förändringar i vardagen för att skydda sig och sina eventuella barn. En sådan tankegång tenderar att leda till att brottsoffer får skulden för sin utsatthet och medför att det sociala arbetets frigörande ambitioner riskerar att få motsatt effekt och att feministiska emancipatoriska stödideal som exempelvis empowerment i stället blir kontrollerade och särskiljande för kvinnor (Helmersson, 2017).
Kasturirangan (2020) beskriver hur organisationer behöver ändra sin syn på empowerment där målet för verksamma inte bör vara att stärka kvinnor och ge dem makt utan de ska låta kvinnorna sätta sina egna mål och bestämma de resurser de behöver för att nå målen. Sedan är det de verksamma som måste försöka tillgodose dessa resurser. Organisationer som inkluderar våldsutsatta kvinnor, ger dem inflytande i stödarbetet och ser dem som aktiva aktörer
möjliggör för dem att bli fria från våldet (Busch & Valentine, 2000), medan organisationer
som betraktar kvinnorna utifrån en mer passiv roll och inte inkluderar dem tenderar att sätta
krokben för kvinnornas väg ut ur våldet (Helmersson, 2017). Arbetet måste ta hänsyn till att
kvinnor som förtrycks på grund av ras, klass, etnicitet, funktionsförmåga etcetera i första hand
i sin empowermentprocess kanske inte prioriterar att bekämpa det könsrelaterade våldet som
ett första mål (Kasturirangan, 2020).
12
3. Teori
I detta kapitel presenteras de valda teorierna; handlingsutrymme och intersektionalitet.
Handlingsutrymme som begrepp och analytiskt verktyg kommer att redogöras för i följande avsnitt tillsammans med dess relevans för studien. Handlingsutrymmet bör i denna studie ses som verksammas möjligheter att agera utifrån både organisatoriska och samhälleliga aspekter (Lipsky, 2010). Intersektionalitet utgör ytterligare ett teoretiskt ramverk för denna studie för att analysera huruvida våldsutsatta kvinnor får det stöd de har behov av och hur förståelsen av kvinnors våldsutsatthet påverkas av, och inverkar på, de strukturella och organisatoriska förutsättningarna.
3.1 Handlingsutrymme
Gatubyråkrater (street-level bureaucrats) är ett begrepp som utvecklats av Michael Lipsky som åsyftar offentligt anställda som står i direkt kontakt med medborgare i sitt arbete och som har ett relativt stort handlingsutrymme även om de måste förhålla sig till lagar, riktlinjer, lagstiftning och ekonomiska förutsättningar som omfattar organisationen (Lipsky, 2010). Till gatubyråkraterna kan exempelvis socialarbetare räknas, även de som jobbar inom ideella organisationer då offentlig sektor och ideella organisationer tenderar att sammanlöpa. Ideella organisationer är numera ofta utförare åt den offentliga sektorn då de verkar på samma villkor vilket gör att de kan definieras som gatubyråkrater (Lipsky, 2010). Exempel på detta är den ökade administration som blivit resultatet när ideella kvinnojourer kontrakterar med
kommunen om skyddat boende (Helmersson, 2017). Lipsky (2010) menar att dilemmat för gatubyråkrater är att behandla personer individuellt och samtidigt arbeta utifrån
organisationers behov av att arbeta snabbt med de medel de förfogar över. Det betyder att socialarbetare ofta anpassar sitt arbete efter organisationens ekonomiska verklighet och arbetsbörda än efter vad som faktiskt blir bäst för klienten (Lipsky, 2010). Enligt Svensson m.fl. (2014) handlar handlingsutrymmet inom det sociala arbetet om det utrymme att agera som ryms mellan organisationers ramar och dess klienters intressen. Att vara socialarbetare innebär dessutom att ansvara för sitt eget handlingsutrymme. Socialarbetaren har inte bara möjligheten att välja exempelvis en insats, utan även kompetensen att bedöma valets rimlighet. I denna kompetens ingår möjligheten att påverka organisationers givna handlingsutrymme (Svensson m.fl., 2014).
Handlingsutrymmet formas utifrån många aspekter; organisationen i sig men även rutiner,
traditioner, professionella tolkningar och förståelsen av ett problem, individuella faktorer hos
socialarbetaren och klienten och interaktionen dem emellan. En annan viktig aspekt i fråga
om handlingsutrymme handlar om samarbete och samverkan med andra verksamheter och
aktörer. Samarbete handlar om att både tydliggöra yrkeskompetensen och yrkesroller vilket
leder till ökad autonomi och större handlingsutrymme. Förutsättningar för ett samarbete
handlar bland annat om att ha gemensamma mål, samordnad politisk och administrativ
ledning, tydliga regler, tydlig ansvarsfördelning, tydligt definierade funktionsgränser samt
resursmässiga förutsättningar. Vidare handlar det om verksammas motivation och huruvida
yrkesrollen tillåter samarbete (Svensson m.fl., 2014).
13
Andra organisatoriska faktorer som påverkar socialarbetares handlingsutrymme är tidsbrist, informationsbrist, brist på personal, otillräcklig kompetens och erfarenhet (Lipsky, 2010).
Gatubyråkraternas arbete präglas ofta av en hög arbetsbelastning som påverkar möjligheten att utföra ett bra arbete. Det kan handla om att administrativt arbete tar tid från exempelvis uppföljning. Detta leder till att gatubyråkraterna inte alltid gör det de önskar, utan snarare vad deras handlingsutrymme tillåter dem att göra. Gatbyråkratens höga arbetsbelastning gör att de skapar strategier, bland annat rutiner, för att klara av arbetet. Detta möjliggörs av deras stora handlingsutrymme och den relativt stora autonomin i förhållande till organisationens ledning.
Det gör gatubyråkraterna till policy-görare; organisationens beteende avgörs av hur gatubyråkraterna handlar. Det innebär att politiken skapas när gatubyråkraterna möter
individer snarare än när lagar utformas. Samtidigt ingår gatubyråkraterna i ett politiskt system där deras beslut är en del av det politiska system de verkar i. En annan strategi
gatubyråkraterna använder sig av är att de konstruerar sina klienter. Det kan handla om vilka som ses som mest behandlingsbara. Det handlar om att skapa en definition av klienter så att de kan passa organisationens målgrupp för att de ska kunna behandlas (Lipsky, 2010).
Handlingsutrymmet som verksamma på området har påverkas av såväl strukturella som organisatoriska förutsättningar (Lipsky, 2010). I studien används handlingsutrymme som ett teoretiskt ramverk för att förstå och analysera hur verksamma inom kvinnojourer och
socialtjänsten upplever att de strukturella och organisatoriska förutsättningarna påverkar stödet de ger våldsutsatta kvinnor.
3.2 Intersektionalitet
Ett intersektionellt perspektiv tar fasta på hur olika maktstrukturer och olika kategorier binds samman och påverkar varandra. Kön, klass, funktionsvariationer och etnicitet är exempel på kategorier som tenderar att undersökas oberoende av varandra där kvinnor kan ställas mot kvinnor, medan ett intersektionellt perspektiv belyser hur olika maktordningar kan existera bredvid varandra och konstruera varandra (Crenshaw, 1991; Lykke 2005; Mattsson, 2013).
Genusforskningen har i första hand haft en könsmaktsdimension i fokus men rört sig alltmer mot en bredare och komplex förklaring, då kritik riktats mot att en könsmaktsförståelse av våldet har osynliggjort och förtryckt kvinnor som faller utanför ramen ”vit, heterosexuell, västerländsk medelklasskvinna” (Mattsson, 2013). Problematiken blir då att den vita
medelklasskvinnans erfarenheter har kommit i fokus och andra kvinnors erfarenheter av våld och förtryck inte lyfts fram (Matsson, 2013).
Ett intersektionellt perspektiv utgår ifrån en maktdimension, där maktstrukturer är en del av
oss och påverkar vår livssituation (Mattsson, 2013). Intersektionalitet är enligt Lykke (2003)
ett viktigt begrepp för att förstå subjektets villkor i ett samhälle med exempelvis förändrande
genusrelationer, migration, nya livsstilar, globalisering och nya professioner. Begreppet
innehåller också en politisk vision; ett samhälle där det skapas utrymme för att kulturell
komplexitet hanteras på ett demokratiskt och inkluderande sätt i stället för på ett exempelvis
marginaliserande, sexistisk och xenofobiskt (Lykke, 2003). Lykke (2005) beskriver två
former av intersektionalitet; den additiva och den intra-agerande. Additiv intersektionalitet
innebär att kategorier av människor, och de maktordningar som skapar dem, analyseras som
14
skilda från varandra även om de samspelar med varandra. Ett intra-agerande perspektiv tar i stället hänsyn till hur olika sociala kategorier och särskiljande maktordningar är
sammankopplade. De är också under ständig förändring. Åkesson m.fl. (2018) beskriver att en intra-agerande analys ger förståelse för hur förtryck samverkar, vilket är av stor vikt i fråga om att ge stöd till personer utsatta för våld i en nära relation. Nackdelen med en additiv modell är bland annat att när människor delas in i olika grupper som framstår som
oföränderliga så missas hur förtryck och makt tar sig uttryck i verkligheten, nämligen att en person kan ingå i flera kategorier eller grupper samtidigt. En sådan gruppering visar ingen förståelse för att människor kan ha olika livsvillkor inom gruppen (Åkesson m.fl., 2018).
Intersektionalitet som analytiskt verktyg är viktigt för att förstå individers villkor i samhället (Lykke, 2003) varför det i denna studie blir viktigt utifrån två aspekter. Först och främst kan det användas för att analysera huruvida insatser för kvinnor utsatta för mäns våld i nära
relation kommer alla våldsutsatta kvinnor till gagn. Perspektivet kan också hjälpa till att skapa
förståelse kring hur olika föreställningar av våldsutsattheten påverkar, och påverkas av, de
strukturella och organisatoriska förutsättningar som finns inom ideella kvinnojourer och
socialtjänsten.
15
4. Metod
I detta avsnitt kommer hela arbetsförfarandet beskrivas. Studien har en kvalitativ ansats och bygger på intervjuer. Studieprocessen kommer nedan beskrivas, vilket inkluderar val av ansats, utformandet av intervjuguide, hur urvalet gått till väga, hur kontakt upprättats med verksamma på området, hur empirin samlats in och bearbetats, vilka etiska överväganden som gjorts, studiens trovärdighet samt förförståelsen på området.
4.1 Kvalitativ metod
Kvalitativa metoder kan sägas vara ett mer övergripande begrepp som innefattar och bygger på intervjuer, observationer eller analyser av texter som inte skulle kunna analyseras
kvantitativt. Kvalitativa data kan förenklat sägas vara omätbara och att det räcker med att konstatera att de finns (Ahrne & Svensson, 2015). Den kvalitativa forskningen ämnar förstå världen ur respondentens synvinkel och skapa mening av dennes erfarenheter (Kvale &
Brinkmann, 2014). Den kvalitativa ansats som valts till detta arbete har möjliggjort en fördjupad kunskap och förståelse kring hur kvinnojoursanställda, socialhandläggare och behandlare inom socialtjänsten upplever att strukturella och organisatoriska förutsättningar påverkar deras arbete. Den har även bidragit med en bredare förståelse för hur verksammas förståelse av kvinnors våldsutsatthet av män i en nära relation inverkar på arbetet och stödet.
4.2 Urval och tillträde
För att besvara studiens syfte och frågeställningar valdes organisationer ut som verkar på studiens område, det vill säga ideella kvinnojourer och socialtjänsten. Urvalsförfarandet har skett via två distinkta urvalsmetoder. Först och främst har respondenter valts utifrån yrke och erfarenheter för att kunna besvara studiens syfte, ett urval som Jacobsen (2017) beskriver som ett ändamålsstyrt urval. När det kommer till verksamma inom socialtjänsten har även ett tvåstegsurval tillämpats som innebär att en först väljer ut de organisationer som planerats att undersökas och sedan finner någon inom dessa organisationer som kan hjälpa till att inom organisationen hitta specifika respondenter (Eriksson Zetterquist & Ahrne, 2015). I ett fall har respondenten föreslagits till mig utifrån samma premisser som ovan; utifrån dennes yrke och erfarenhet.
Urvalet har avgränsats till att endast efterfråga anställda vid kvinnojourer och
socialhandläggare med erfarenhet av att arbeta med kvinnor utsatta för våld i nära relation.
Denna urvalsavgränsning har gjorts för att ge förutsättningar för att respondenterna ska ha tillräcklig kunskap om såväl kvinnors våldsutsatthet som deras egen organisation för att kunna besvara studiens syfte. Ideella jourkvinnor har exkluderats från denna studie, då det finns en risk att de inte har tillräcklig kunskap om hur den egna verksamheten organisatoriskt fungerar och därmed heller inte kan ge en rättvis bild av de förutsättningar och hinder de upplever eller den förståelse som ligger till grund för organisationens arbete. Ett informationsbrev (bilaga 1) sändes via mejl till 23 kvinnojourer och ett informationsbrev (bilaga 2) sändes till 36
enhetschefer och enheter för våld i nära relation inom socialförvaltningar vars lokalisering har
stor geografisk spridning. Detta ger inte bara ett varierat urval utan öppnar även upp för en
16
analys av huruvida olika organisatoriska förutsättningar kan variera till följd av var organisationer är lokaliserade och hur stora kommunerna där de är verksamma är. Fyra kvinnojoursanställda, tre behandlare inom socialtjänsten samt en socialhandläggare svarade ja på förfrågan om att delta. De ideella kvinnojourerna hade mellan 1–9 anställda och antalet jourkvinnor varierade mellan ett 5 och 40 aktiva jourkvinnor.
Åtta personer har deltagit i studien. Enligt Eriksson Zetterquist och Ahrne (2015) är det oftast otillräckligt med att intervjua en eller ett par personer men vid intervjuer med 6–8 personer finns möjligheten att säga att det insamlade materialet är relativt oberoende av personliga uppfattningar om ett fenomen eller förhållande. I den kvalitativa forskningen finns inte samma krav på representativitet som kvantitativ forskning, utan det handlar i stället om att uppnå en viss grad av mättnad då nya intervjuer inte anses tillföra någon ytterligare kunskap (Eriksson Zetterquist & Ahrne, 2015). Att tre av de verksamma inom socialtjänsten är behandlare och endast en är socialhandläggare kan påverka resultatet. Först och främst har de olika arbetsuppgifter där behandlare utför insatser beviljade av socialhandläggare, medan socialhandläggare bedömer lämplig insats vilket också påverkar hur de tolkar in kvinnornas behov. Dessutom är det sannolikt att de organisatoriska förutsättningarna ser vitt skilda ut med hänsyn till de olika arbetsuppgifter som de olika befattningarna inom socialtjänsten innebär.
4.3 Respondenterna
Nedan följer en presentation av respondenterna utifrån verksamhetsområde och kommunstorlek.
1Respondent Verksamhetsområde Kommunstorlek
R1 Ideell kvinnojour Större stad/kommun
R2 Ideell kvinnojour Mindre stad/kommun
R3 Behandlare socialtjänst Storstad
R4 Ideell kvinnojour Storstad
R5 Behandlare socialtjänst Mindre stad
R6 Ideell kvinnojour Större stad/kommun
R7 Myndighetsutövande socialtjänst Mindre stad/kommun
R8 Behandlare socialtjänst Mindre stad
4.4 Material och tillvägagångsätt
I det första mejl (bilaga 3) som inledde kontakten med de ideella kvinnojourerna och
socialtjänsten informerade jag dels om mig själv, dels om uppsatsens syfte och om intervjuns
1 Kommunstorleken baseras på SKR:s (2017) kommungruppsindelning där kommuner med minst 200 000 invånare varav minst 200 000 invånare i den största tätorten räknas som storstad, kommuner med minst 50 000 invånare varav minst 40 000 invånare i den största tätorten räknas som större stad eller kommun, kommuner med minst 15 000 men mindre än 40 000 invånare i den största tätorten räknas som mindre stad och
landsbygdskommun har mindre än 15 000 invånare i den största tätorten.
17
krav på samtycke. I informationsbrevet angav jag även att det som framkommer i intervjun kommer att behandlas med största försiktighet och konfidentialitet. I dessa pandemins tider erbjöd jag respondenten att antingen ha intervjun telefonledes eller via någon form av digital mötesplats, vilket som passade denne bäst och som även tillhandahölls av Karlstads
universitet och inte stred mot dataskyddsförordningen (GDPR). Den digitala plattformen Zoom och telefonsamtal valdes därefter som mötesform för att kunna genomföra intervjuerna.
En intervju planerades att genomföras via telefon, en övergick till telefon då
internetanslutningen slutade fungera och resterande skedde via zoom. Intervjuerna varade i genomsnitt en timme. Den första intervjun genomföres flertalet veckor innan de andra medan övriga intervjuer genomfördes inom loppet av en månad.
Till följd av att en kvalitativ ansats valts till uppsatsen valde jag att genomföra
halvstrukturerade intervjuer. Halvstrukturerade intervjuer består av övergripande frågor men ej slutna fasta frågor, vilket gör att intervjun varken är ett öppet vardagssamtal eller slutet frågeformulär. Målet med den halvstrukturerade intervjun är att nyanserat beskriva olika aspekter av det som respondenter upplever och erfar (Kvale & Brinkmann, 2014). Som ett led i genomförandet av halvstrukturerade intervjuer utformades en intervjuguide (bilaga 4) som kan beskrivas som en intervjus manus (Kvale & Brinkmann, 2014). I intervjuguiden
formulerades olika teman som var tänkta att fånga upp studiens syfte och dessa teman bröts ned till mer specifika frågor. Först och främst ställdes bakgrundsfrågor om respondenternas titel och arbetsuppgifter, sedan fokuserades intervjuguiden på de våldsutsatta kvinnornas behov, de organisatoriska förutsättningarna, förståelsen av kvinnors utsatthet för mäns våld i en nära relation och empowerment i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Själva
intervjutillfällena inleddes med vad Kvale och Brinkmann (2014) kallar orientering. Vid denna definieras situationen för respondenten, vilket innefattar att förklara studiens syfte, premisser och fråga om respondenter har några frågor. Efter att detta var gjort inhämtades ett muntligt samtycke som spelades in i samtliga intervjuer förutom en.
4.5 Kvalitativ innehållsanalys
Som ett första steg i bearbetningen av empirin gjordes transkriberingar där intervjuerna ord för ord skrevs ut. I ett fall kunde intervjun inte transkriberas då ljudupptagningen visade sig inte fungerat. Här användes i stället stödanteckningar och citeringar som antecknats direkt under intervjun. Transkribering underlättar såväl för att analysera empirin som för att lära känna materialet och kunna påbörja själva forskningsarbetet (Eriksson Zetterquist & Ahrne, 2015). För att bearbeta och analysera intervjumaterialet användes en kvalitativ
innehållsanalys. Fokuset för den kvalitativa innehållsanalysen är att identifiera och beskriva
variationer och att identifiera olika mönster som framkommer. Variationerna uttrycks sedan i
underkategorier och kategorier. Innehållet i en text kan ha högre och lägre tolkningsgrad. Det
respondenter säger kan ordagrant användas i en analys eller tolkas i dess sammanhang och ju
högre tolkningsgrad det finns desto fler inslag finns det av hermeneutik (Lundman & Hällgren
Graneheim, 2017). Analysen kan därför sägas haft en hermeneutisk ansats och tolkningen av
materialet har vuxit fram genom en växelverkan mellan tolkningar, nya idéer och iakttagelser
och vice versa (Hjerm m.fl., 2014; Lundman & Hällgren Graneheim, 2017), en metod som
vanligen kallas den hermeneutiska spiralen (Hjerm m.fl., 2014).
18
Intervjuerna har var och en för sig bearbetats och lästs igenom flertalet gånger och meningsbärande enheter av materialet, det vill säga citat, har kondenserats vilket innebär att de har gjorts kortare samtidigt som deras ursprungliga innebörd inte ändrats (Lundman &
Hällgren Graneheim, 2017). Olika koder skapades utifrån meningsenheterna och de kondenserade meningsenheterna. För att lättare kunna överskåda och bearbeta materialet grupperades koderna som identifierades utifrån de olika meningsenheterna från samtligt material för att hitta likheter och skillnader. Dessa sammanställdes i en tabell och utifrån koderna skapades underkategorier och huvudkategorier. Totalt fyra kategorier samt nio underkategorier identifierades i det transkriberade materialet. De fyra övergripande
kategorierna är: de våldsutsatta kvinnornas behov, förståelsen av kvinnornas våldsutsatthet, en organisatorisk fråga samt en strukturell fråga. Exempel på kategorier och underkategorier som skapats utifrån meningsenheterna och koderna presenteras i tabell 1.
Tabell 1: Exempel på identifierade meningsenheter, kondenserade meningsenheter, koder, underkategorier och kategorier.
Meningsenhet Kondenserad
meningsenhet
Kod Underkategori Kategori
• ”Men med det sagt, skulle kvinnan vara asylsökande skulle kvinnan vara papperslös så är det hela väldigt svårt”
• Om kvinnan är asylsökande eller papperslös är det svårt.
• Svårt att ge stöd till alla
• Insatser för att behoven
De våldsutsatta kvinnornas behov
• ”[…]patriarkala maktstrukturer men också väldigt mycket det här med kommunikation blir svårt”
• Patriarkala strukturer och svårt med kommunikation.
• Våldsutsattheten beror på patriarkala strukturer och kommunikation
• Strukturell könsmaktsförståe lse och
kommunikations svårigheter
Förståelsen av kvinnornas våldsutsatth et
• ”Något som är väldigt viktigt är att våran socialnämnd tycker den här verksamheten är väldigt viktig vilket gör att vi oftast blir väldigt skonade”
• Viktigt att vår socialnämnd tycker att verksamheten är viktig, vi blir då skonade.
• Intresset viktigt för arbetet
• En fråga om intresse och kompetens
En organisatori sk fråga
• ”Det känns som
välfärdssystemet håller på att krackelera. Dem här maskorna i skyddsnätet verkar bli glesare och glesare. Någonting har hänt och är på väg att hända, absolut”
• Välfärdssystemet håller på att krackelera.
Skyddsnätet blir glesare. Det har hänt och händer något.
• Brister i välfärdssystemet
• Behov av förändringar i välfärdssystemet
En strukturell fråga
