Det samiska motståndet mot kristnandet i Arjeplog 1682-1693 Oväsendet

(1)

Oväsendet

Det samiska motståndet mot kristnandet i Arjeplog

1682-1693

Av Peter Uvén

(2)

1. Inledning

3

1.2 Syfte och frågeställningar 3

1.3 Tidigare forskning 4

1.4 Teoretiska utgångspunkter 5

1.5 Källmaterial 6

1.5.1 Riksarkivet: Erik Nordbergs arkiv, kommenterade excerpter ur centrala arkiv från 1600-talet. 6

1.5.2 Källkritik 7

1.6. Metod 8

2. Bakgrund

9

2.1 Arjeplogs socken 9

2.2 Domstolssystemets utformning i lappmarkerna 10

2.3 Personerna bakom källmaterialet 11

3. Disposition

11

3.1 Hur beskrivs det samiska motståndet? 12

3.1.1 Oväsendet vid tinget i Arjeplog och den svenska statens reaktioner 1682-1687. 12 3.1.2 Kommissionen över avguderiet i lappmarkerna 1688 samt fallet Erik Eskilsson. 20

3.1.3 Rannsakningen och domen över Lars Nilsson. 25

3.2 Vilka normativa uttryck används för att beskriva samerna? 27 3.3 Hur agerar den svenska staten och vilka blir konsekvenserna? 29

3.4 Diskussion 39

4. Sammanfattning

44

(3)

1. Inledning

Under 1634 gjordes en silverfyndighet på Nasafjället i Arjeplogs fjällvärld. Då Sverige under denna tid var djupt inblandade i det trettioåriga kriget var man i stort behov av en välfylld statskassa varav denna fyndighet sågs som en skänk från ovan. Drottning Kristina uttryckte en förhoppning om att detta var starten på en total omdaning av lappmarkerna och dess invånare, ”Gud som den

Landsorten med ett sådant skönt bergverk har välsignat, ämnar därigenom förhjälpa omberörda våra undersåtar och lappar ur det ynkliga tillstånd som de här till dags levat uti.” 1

Detta blev då också starten på en intensifierad svensk närvaro och kolonisering i området, samhällen etablerades som till exempel Arvidsjaur, Arjeplog och Silbojokk. Då detta innebar att samerna skulle göras till svenska undersåtar innebar det också ett utökat missionerande för att omvända dessa till kristna, ett tvångskristnande då det inte fanns något egentligt val för samerna. Att tro på något annat än den kristna guden bestraffades och de präster som fanns i området var kan även betraktas som ett slags religiös polis som övervakade befolkningen och gjorde tillslag mot misstänkta avgudadyrkare. I norra Sverige gick detta av den samiska befolkningen relativt fredligt 2

till med ett undantag i Arjeplogsområdet, där ett motstånd växte fram som kulminerade i

avrättningen av samen Lars Nilsson, som brändes på bål tillsammans med diverse avgudar och sin trolltrumma 1693. Ledande i kampen mot vad han kallade för hedningarna i området var

predikanten Petrus Noreus, han har i mycket målande beskrivningar redogjort för sitt arbete samt för det samiska motståndet. 3

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet är att analysera det samiska motståndet mot tvångskristnandet i Arjeplogs lappmarker mellan 1682-1693, en studie som ska ge ett nytt perspektiv på vilken betydelse och konsekvens det hade för den svenska statens relation gentemot den samiska befolkningen. För detta används Kyrkoherde Erik Nordbergs Trolldomsrannsakningar i Lappmarken 1649-1739 , som består av kommenterade 4

Fur, Gunlög. ”Kolonisation och kulturmöten under 1600- och 1700- talen” i Lindmark, Daniel & Sundström, Olle

1

(red.), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi. Bd 1, Artos & Norma, Skellefteå, 2016, s 248.

Fur, Gunlög. ”Kolonisation och kulturmöten under 1600- och 1700- talen” i Lindmark, Daniel & Sundström, Olle

2

(red.), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi. Bd 1, Artos & Norma, Skellefteå, 2016, s 249.

Lindmark, Daniel, ”Svenska undervisningsinsatser och samiska reaktioner på 1600- och 1700-talen” i Lindmark,

3

Daniel & Sundström, Olle (red.), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig

antologi. Bd 1, Artos & Norma, Skellefteå, 2016, s 343-344.

Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark), Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739.

4

(4)

excerpter från centrala arkiv under denna tid bestående av korrespondens och domböcker. Det finns en del forskning som är gjord på Kyrkoherde Erik Nordbergs Trolldomsrannsakningar i

Lappmarken 1649-1739 och jag är med andra ord långtifrån ensam att studera detta källmaterial.

Jag har dock inte funnit någon som mer ingående studerat det omtalade motståndet som fanns specifikt i Arjeplog och de konsekvenser som just detta fick.

Frågeställningar:

1. Hur beskrivs det samiska motståndet?

2. Vilka normativa uttryck används för att beskriva samerna? 3. Hur reagerar den svenska staten och vilka blir konsekvenserna?

1.3 Tidigare forskning

Det finns flertalet undersökningar som berör mitt ämne om det samiska motståndet mot kristnandet men få som går in i på djupet i ämnet.

Daniel Lindmark har dock i sin bok En lappdrängs omvändelse - svenskar i möte med samer och

deras religion på 1600- och 1700-talen studerat synen på samerna samt deras religion under denna

tid och då undersökt samma källmaterial som i denna studie. Han kommer i sin bok fram till att reaktionen på avguderiet i Silbojokk ska sättas i samband med den enhetlighet man strävade efter bland Sveriges undersåtar, Sveriges territoriella suveränitet i området samt synen på samerna under denna period. Han kommer också fram till varför trolldomsrannsakningarna i lappmarken gav så förhållandevis få fällande domar. Detta menar han beror på överseende från svensk sida i och med att man ansåg att samerna inte förstod bättre, de ansågs vara för obildade helt enkelt. De som trots allt blev straffade blir det för att de inte gör botgörelse och vidhåller vid sin gamla tro. 5

De flesta studierna är religionsbaserade utifrån olika premisser eller baserade på relationerna mellan samer och nybyggare/kyrkan/svenska staten. I Martin Johanssons studie Raedienaehtjie eller Gud

Fader? undersöks hur religionsskiftet gick till men även hur detta upplevdes av samerna. I denna

studie kommer han fram till att den gamla samiska tron fortfarande var relativt stark i stora delar av den svenska lappmarken mellan 1600-1700 talet, att den levde kvar längst i de södra lappmarkerna

Lindmark, Daniel. En lappdrängs omvändelse: svenskar i möte med samer och deras religion på 1600- och 1700-talen,

5

Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, Umeå, 2006, s 36-37, 82-83. Se även Lindmark, Daniel, ”Svenska undervisningsinsatser och samiska reaktioner på 1600- och 1700-talen” i Lindmark, Daniel & Sundström, Olle (red.),

De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi. Bd 1, Artos & Norma,

(5)

samt att kyrkan var tolerant gentemot religionsbrott fram till 1689. Efter 1689 menar han att missionsarbetet gått in i en ny fas där toleransen mot religionsbrott bland samerna minskat. 6

Karin Granqvist har i sin avhandling Samerna, staten och rätten i Torne lappmark under 1600-talet:

makt, diskurs och representation kommit fram till att tinget i lappmarkerna var överhetens kanal.

Ärendena var uteslutande sedlighetsbrott eller brott mot religionen och när tinget tog initiativ till rättssaker fungerade den som en åklagande myndighet. Överheten kunde därför här bestämma vad som var brottsligt trots att samerna själva kunde vara av en annan åsikt. 7

I Svenska kyrkans vitbok finns Olle Sundströms Svenskkyrkliga förståelser av inhemsk samisk

världsåskådning som undersökt på vilket sätt förståelsen av inhemsk samisk religion har förändrats

bland företrädare för den svenska kyrkan genom seklerna. Den visade på att den dominerande inställningen bland kyrkans män under 1600-talet var att samisk religion var djävulsdyrkande,

hedendom kort och gott och därför helt oförenlig med den kristna läran. 8

1.4 Teoretiska utgångspunkter

Jag ska i denna undersökning försöka måla upp en bild av det förflutna, det är ett narrativ som till största del kommer hämtas ur ett vi och dem-perspektiv, där källmaterialet speglas av att Sverige, precis som resten av Europa, är mitt i en kolonisering av både land och folkgrupper.

I denna studie har jag därför valt att ha ett teoretiskt perspektiv baserat på den postkoloniala teoribildningen som Ania Loombas presenterat i sin bok Colonialism/postcolonialism där den

postkoloniala teorin är ett verktyg som går att använda för att visa hur avgränsade grupper kan

beskriva andra grupper. I detta källmaterial är det kyrkan och kronan som beskrivs som det 9

bekanta, Vi, och samerna som det främmande, dem.

Den postkoloniala teorins fader anses vara Edward Said och hans verk Orientalism, där hans grundtes vilar på exempel ur europeisk kolonialism i Orienten. Han argumenterar för att

Johansson, Martin. Raedienaehtjie eller Gud Fader? En studie av religionsskiftet i Sápmi med utgångspunkt i

6

trolldomsrannsakningarna i Lappmarken 1649-1739, Umeå Universitet, 2007, s 32.

Granqvist, Karin. Samerna, staten och rätten i Torne lappmark under 1600-talet: makt, diskurs och representation,

7

Institutionen för historiska studier, Diss. Umeå : Univ., 2004, s 207.

Lindmark, Daniel, ”Svenska undervisningsinsatser och samiska reaktioner på 1600- och 1700-talen” i Lindmark,

8

Daniel & Sundström, Olle (red.), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig

antologi. Bd 1, Artos & Norma, Skellefteå, 2016, s 531.

Loomba, Ania. Colonialism/Postcolonialism. London: Routledge 1998, s 44-45

(6)

föreställningen av Orienten i europeisk litteratur skapade en dikotomi mellan européerna och de

andra, en dikotomi som då var central för skapandet av europeisk kultur men också för bevarandet

och expansionen av europeisk överhöghet över andra länder och folk. Han menar därför att kunskap om icke-europeer på sätt användes för att behålla kontrollen över dem. 10

Gunlög Fur talar i Kolonisation och kulturmöten under 1600- och 1700- talen om en konstruktion av verkligheten där beskrivningarna av samerna under 1600-1700 talet bestod i på förhand

vedertagna begrepp om deras karaktär och kynne. Naturligtvis var det viktigt att beskrivningarna inte var helt tagna ur luften utan framställdes som verklighetsbaserade, det vill säga att den som beskrev själv hade mött samer, talat med dem eller intervjuat svenskar som haft ingående kunskaper om samisk kultur. På så sätt konstruerar man en verklighet som tillsammans med ekonomiska och strategiska intressen motiverade kronans intrång i lappmarkerna. 11

Med det postkoloniala teoriperspektivet som utgångspunkt, riktas alltså studiens fokus mot ett problematiserande av rådande normer och värderande uttryck i materialet.

1.5 Källmaterial

1.5.1 Riksarkivet: Erik Nordbergs arkiv, kommenterade excerpter ur centrala arkiv

från 1600-talet.

Prästsonen Erik Nordberg föddes 1896 i Bjärtrå, Ångermanland. Studerade först i Härnösand, för att sedan flytta till universitetsstaden Uppsala 1914 där han tog en fil kand examen 1919. Därefter valde han prästbanan och avlade en teologisk kandidatexamen vid Luleå stift 1923. Efter några års tjänstgöring i Vittangi och Jukkasjärvi verkade han större delen av sin yrkesverksamma tid som komminister i Arjeplog. 1953 flyttade han tillbaka till barndomens Ångermanland för att efter sin pension 1961 åter söka sig till Uppsala. Erik avled vid 75 års ålder 1971. Erik Nordbergs arkiv är på många sätt ett unikt material där hans excerpter ur centrala arkiv från främst 1600-tal till mitten av 1700-talet ger en lättläst och god inblick ifrån livet i dåtidens vildmark. Erik Nordberg själv var en mycket hängiven amatörhistoriker och när hans fru Eva Nordberg skänkte arkivet till Umeå universitet omfattade detta hela 10 hyllmeter. Arkivet är hans livsverk som han skapat under större delen av sitt vuxna liv. Efter sin pension kunde han ägna mer tid åt sin forskning och närheten till de stora arkiven i Uppsala ökade produktionstakten. Den största delen av arkivet är upplagd som en

Said, Edward W. Orientalism. MånPocket. Stockholm. 1997, s 44-45

10

Fur, Gunlög. ”Kolonisation och kulturmöten under 1600- och 1700- talen” ” i Lindmark, Daniel & Sundström, Olle

11

(7)

kronologisk svit från 1600-tal med slut kring 1750 där källmaterialet hämtats från riksarkivet. Han var mycket noggrann i sina renskrivningar av materialet och hans arkiv anses därför som mycket pålitligt och i enlighet med originalen. Dokumenten skrevs i ett första skede av för hand för att sedan renskrivas på maskin i minst tre exemplar. Erik Nordbergs tryckta skrifter omfattar två monografier samt tio uppsatser där uppsatserna behandlar såväl samiska som kyrkohistoriska ämnen. 12

Materialet jag har använt mig av i denna studie är Trolldomsrannsakningar i Lappmarken

1649-1739, som är en samling material om de trolldomsrannsakningar som pågick runt om i den

norra landsändan under denna tid. Denna samling beskriver kristendomens framträngande i Sapmi samt hur relationen från stat och kyrka var gentemot samerna. Här hittar man bland annat

predikanten Petrus Noreus korrespondens. Herr Per som han också kallades var stationerad i gruvsamhället Silbojokk och hans mycket målande beskrivningar av händelser, natur och personer gör att man får en väldigt klar bild av skeendena såsom han beskrev dem. De rannsakningsprotokoll som beskrivs är domböcker från Pite lappmark. Trolldomsrannsakningarna remitterades oftast från tingsrätten till Svea hovrätt och då som kriminalmål. 1686-88 uppfördes en särskild kommission i ärendet som bestod av superintendenten i Härnösand och landshövdingen i Umeå där dess resultat finns återgett i en korrespondens mellan konungen och landshövdingen. 13

Undersökningen är avgränsad till 1600-talets Sverige, Arjeplog, staten och samerna. Källmaterialet avgränsar undersökningen ytterligare genom representativitet. Den period i källmaterialet som innehåller de händelser jag syftar att undersöka skedde mellan 1682-1693, varav den slutgiltiga avgränsningen gjordes mellan dessa årtal.

1.5.2 Källkritik

När man läser igenom material som är runt 300 år gamla är det av absolut största vikt att man undviker att se saker utifrån ett modernt perspektiv. De värderingar vi har av idag var inte de samma under denna tid och det är därför viktigt att inte låta dessa få genomsyra tolkningen av materialet. Man måste också ta i beaktning att det är i stort är en ensidig syn på händelser i materialet då det till allra största del är skrivet av en privilegierad del människor i dåtidens Sverige. Det är vita män i en

Snellman, Karin. Förteckning över Erik Nordbergs arkiv. Rapportserie utg. av Forskningsarkivet

12

vid Umeå Universitet, 1988, s 1.

Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark), Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739.

13

(8)

maktposition som i huvudsak beskriver mindre bemedlade människor, de personer som beskrivs får inte alltid själva komma till tals och man får därför inte deras version av händelserna.

Kan man då se problem med Kyrkoherde Erik Nordbergs renskrivningar av materialet? Han kan ha utelämnat viktiga delar av materialet vilket då skulle kunnat påverka resultatet. Då samsynen inom forskarvärlden är att Erik Nordbergs excerpter i hög grad går att lita på, så är det något i stort jag inte anser att man behöver oroa sig för. Alla som forskat i centrala arkiv från 1600-tal vet att handstilen och språket kan vara mycket svårt att läsa och därför kan man anta att även Erik

Nordberg kan ha gjort någon miss vilket då skulle påverkat tolkningen av meningar. Detta anser jag heller inte är ett problem då han för det första var väldigt van vid att läsa och forska i dessa texter då han spenderade större delen av sitt liv med att jobba med dessa renskrivningar. För det andra har jag inte noterat någon annan forskare som haft invändningar mot just detta i materialet. Därav lägger jag stor tilltro till att Erik Nordbergs arkiv är fullt tillförlitligt som grundmaterial för denna studie.

1.6. Metod

Det finns flertalet vetenskapshistoriska metoder som hade passat in på denna undersökning men jag beslutade mig relativt snabbt för att ha en kulturhistorisk inriktning med tanke på källmaterial och frågeställningar. Undersökningen har därför en tematisk utformning av hermeneutisk kvalitativ art där jag valt två tillvägagångssätt för att analysera källmaterialet. Dessa består av narrativ analys samt mikrohistorisk analys. Uppfattningarna som framkommer i källmaterialet identifieras utifrån mina frågeställningar för att sedan delas upp systematiskt, allt för att göra studien lättöverskådlig. Genom att lägga upp undersökningen till hälften tematiskt och till hälften kronologiskt, blir det lättare att följa den röda tråden i undersökningen.

Narrativ analys

Korrespondensen i källmaterialet visar på olika händelser och skeenden. Den narrativa analysen fokuserar på berättelsen och hur man genom den beskriver ett sammanhang som orsakats av något, det vill säga hur man begripliggör och tolkar sin omvärld. Det som analyseras är berättelsens sammanhang, tvångskristningen av samer i Arjeplog under slutet av 1600-talet och dess kringliggande konsekvenser.

(9)

inblandade aktörernas erfarenheter med den frågeställning som tidigare presenterats. Detta då frågeställningarna preciserar vilka ord och fraser som eftersöks i källmaterialet. 14

Mikrohistoria

Eftersom denna studie bygger på att se mönster i många små berättelser har jag också valt att ha ett mikrohistoriskt perspektiv baserat på Giovanni Levis tankar från On Microhistory. Hans teori kännetecknas på följande sätt; man ska i detalj redogöra solida fakta om enskildheter som annars suddas ut genom makrohistoriska generaliseringar och kvantitativa analyser, samt att du som forskare även ska inkludera dig själv och din forskningsprocess i det historiska narrativet. Metoden bryter med andra ord mot den traditionella diskursen inom historievetenskapen där verkligheten presenteras på ett strikt objektivt sätt, inom mikrohistoria skriver forskaren in sig själv i tolkningen av studieobjektet. 15

Då denna undersökning hamnar någonstans mittemellan socialhistoria och kulturhistoria passar mikrohistorisk teori och metod bra in i denna studie då den lånar från båda disciplinerna.

Mikrohistoria letar efter att belysa de historiska aktörernas erfarenheter, deras syn på sig själva och sin samtid. Dessa erfarenheter ska visa på historiska strukturer som till exempel sociala eller kulturella fenomen som undersökningsobjektet inte var medveten om i sin samtid, men som en forskare kan se genom sitt efterhandsperspektiv. 16

2. Bakgrund

2.1 Arjeplogs socken

Efter silverfyndigheterna i Nasafjäll 1634 grundades snabbt marknads och kyrkplatser utefter transportleden till kusten. Arjeplog etableras som socken med tre kyrkplatser, Nasafjäll, Silbojokk och Arjeplog. I själva Arjeplog skulle det byggas en stad och 1640 gjordes en stadsplanering som dock aldrig förverkligades. Istället kom Arjeplog växa fram genom de handelsbodar som sedermera byggdes upp runt kyrkplatsen och först under 1800 talet uppstod samhället som det ser ut idag. Vad

Bergström, Göran, Boréus, Kristina. Textens mening och makt, 3.uppl., Studentlitteratur, Lund, 2015, s 225-226.

14

Giovanni Levi. On Microhistory. Universidad de los Andes. Colombia. 2019, s 21-35

15

Götlind, Anna & Kåks, Helena. Mikrohistoria: en introduktion för uppsatsskrivande studenter, 1.

16

(10)

som är synnerligen intressant är att man i den ursprungliga stadsplaneringen ville separera samerna från den övriga befolkningen genom ett staket. 17

Silbojokk etablerades runt 1635 i och med byggandet av en smälthytta vid sjöns utlopp, en kyrka samt en prästgård stod klar i mitten 1640 talet. Denna kyrkplats var precis som kyrkplatsen i

Nasafjäll delvis till för manskapet som arbetade där, men hade kanske sitt främsta syfte i att vara en viktig pusselbit till att göra samerna i området till goda kristna svenskar. Den första kyrkan brändes ner av norska styrkor 1659 och den nya kyrkan stod inte klar förrän i början av 1691. 18

2.2 Domstolssystemets utformning i lappmarkerna

Under stormaktstidens Sverige började ett mer enhetligt juridiskt system utvecklas i samklang med dess alltmer centraliserade statsmakt. Ett juridiskt system som också var starkt influerat av den luthersk ortodoxa kristendomen. Man kan gott säga att kronan och kyrkan under denna tid var en och samma, där all makt utgick ifrån Gud och där konungen var direkt underställd Guds vilja och väl och Bibeln användes som lagbok och rättesnöre. Kyrkans män fick då starkt inflytande över 19

domstolarna där de definierade vad som bröt mot den kristna läran vilket innebar att de ofta hade en betydande roll för utgången i rättegångarna. I Arjeplog hölls varje år ting, vanligtvis en gång om året under vintermarknaden. Under dessa ting behandlades diverse brottsmål och tvister som skett under året. Man väckte åtal och kunde döma på plats för att sedan remittera vidare till Svea Hovrätt eftersom man inte hade rätt att själva fälla domar. Häradsrätten som den också kallades, bestod av Häradshövdingen samt sex till tolv nämndemän. 1680 genomfördes en reform som innebar att Häradshövdingen skulle vara bosatt inom domsagan, något som inte kom att gälla i lappmarkerna då avstånden var för stora. Därför fanns Häradshövdingen sällan på plats utan en vikarie,

underlagmannen, tog dennes roll. Nämndemännen bestod av utvalda ur lokalbefolkningen. 20

Monié Nordin, Jonas, ”Materiella möten och globala nätverk”, i Forssberg, Anna Maria & Sennefelt, Karin (red.),

17

Fråga föremålen: handbok till historiska studier av materiell kultur, 1. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2014, s 183.

Lindgren, Åsa m.fl. Silbojokk, Raä 368, Arjeplog socken Norrbottens län, Lappland. Rapport Norrbottens museum.

18

2005, s 4.

Granqvist, Karin, Samerna, staten och rätten i Torne lappmark under 1600-talet: makt, diskurs och representation,

19

Institutionen för historiska studier, Univ., Diss. Umeå : 2004, s 27.

Granqvist, Karin, Samerna, staten och rätten i Torne lappmark under 1600-talet: makt, diskurs och representation, s

20

(11)

2.3 Personerna bakom källmaterialet

Predikant Petrus Noreus Fjällström föddes i Silbojokk 1657, son till Ericus Petri Noreus, gifte

sig med Arjeplogs präst Johan Nicolai Laestadius dotter Agatha och blev sin faders efterträdare i Silbojokk 1697. 21

Häradshövding Lars J Grubb var tredje generationens häradshövding i Lappmarkerna. Född

1646 i Umeå, Västerbotten och verksam som Häradshövding från 1679 och fram till sin död 1689. 22 Landshövding Hans A Kruse född 1626 levde han större delen av sitt liv som militär tills han

sårades svårt i slaget vid Lund 1676. Därefter blev han 1683 generalmajor och landshövding över Västerbottens län där han också dog i Umeå 1688. 23

Karl XI föddes 1655 och tog över regeringsmakten endast 17 år gammal 1672. Förutom att vara en

framgångsrik fältherre på slagfälten så är Karl XI mest känd för reduktionen av de adliga godsen, skapandet av indelningsverket samt ständerförklaringen som bröt rådets makt och gjorde kungen enväldig. Han beskrivs som okunnig om mycket och därför mottaglig för råd samt inflytanden vilket gjorde att han aldrig tvekade att ompröva ett beslut. Därför var de muntliga föredragningarna för honom var ofta avgörande. Han var strängt religiös och hans uppfattning om kungadömets höghet var färgad av hans tro på Guds direkta ingripande i människornas liv. Därför ville han skapa ett kyrkofromt och likatänkande folk i riket för att undvika Guds vrede över sitt land. Dog under påsken 1697. 24

3. Disposition

Undersökningen kommer att presenteras tematiskt och kronologiskt utifrån frågeställningarna. Detta för att få en tydlighet i framställningen av själva undersökningen då man kan följa skeendet och hur det beskrivits av personerna bakom källmaterialet. En övergripande sammanfattning med analys kommer också göras i slutet på varje delkapitel.

Veräja, Elena. För att undkomma Guds vrede : En studie om rättsliga processer rörande religionsbrott bland samer

21

och påstådda häxor i Sverige 1668–1687. Umeå Universitet, 2019, s 14-15.

Westin, Gunnar, Olofsson, Sven Ingemar & Liedgren, Jan (red.). Övre Norrlands historia D. 3 Tiden 1638-1772.

22

Norrbottens och Västerbottens läns landsting, Umeå, s 22.

Kruse, släkter. Svenskt biografiskt lexikon. 2020. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/15717#/sbl/Mobil/

23

Artikel/11804 (Hämtad 2020-06-11).

Åberg, Alf. Karl XI, Svenskt biografiskt lexikon. https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12356 (Hämtad 2020-06-11).

(12)

3.1 Hur beskrivs det samiska motståndet?

3.1.1 Oväsendet vid tinget i Arjeplog och den svenska statens reaktioner 1682-1687.

Den 7 februari 1682 stod kyrkoherde Erik Noreus och dennes son Petrus Noreus framför tinget i Arjeplog hållandes ett stycke trä med utskuret ansikte framför sig. Denna ska han tillsammans med andra detaljer ha funnit på en samisk offerplats. Fem samiska män fanns också på plats, Skiuhl Pedersson, Lars Pedersson, Anders Påhlsson, Anundh Jonsson, Knut Jonsson och Jon Andersson. De ställdes inför rätten och får svara på om dem är bekanta med dessa vidskepelser? 25

Svaret som kom var följande:

[…] de tillstodo sigh effter sinne förfäders bruuk, alt här tills sådanne gudar dyrkat och tillbedit,

icke dhe allenast, uthan och alle lappar i Uhmeå, Pijteå och Luhleå lappmarker, hwilket icke allenast nämbden, uthan och gemene allmogen intygad sant wara, att ingen lapp skall finnas,som

sådanna gudar icke brukar […] 26

Inte nog med att dessa fem män, inför rätten och ortens kyrkoherdar, utan omsvep berättade att de tillbedjer sina gamla gudar, de menade också på att detta gäller samtliga samer norr om Umeå lappmarker. Beskrivningen av händelserna som följer ter sig som en offentlig protest, en

manifestation, av de fem männen. De beskrivs föra sin talan med en gemensam röst, de protesterade högljutt mot rätten och kyrkoherdarnas förmaningar att avsäga sig sin tro.

[…] och sedan dhe så wähl af Rätten som sine Kyrckioheerdar blefwo alfwarlrn tillhåldne och förmante, ifrån sådant afguderij sigh afwända: de medh een mun och stort sorl, nekade the enhälleltn sigh där medh willia afstå, segandes sigh äfwen här effter som hijt intill skiedt är, skohla

alt framgeent sådanna gudar bruka […] 27

Rätten krävde nu att de fem männen utan undantag ska överlämna samtliga sina avgudar, man hotar med att de annars inte skulle få ta del av nattvarden och dessutom bli belagda med straffrättsliga

Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,

25

s 69.

26

s 69.

27

(13)

påföljder, något som samtliga återigen vägrade att göra. Lars Grubb remitterade vidare ärendet till Hovrätten och hans avslutande ord beskriver också händelsen som en samlad protestaktion.

[…] Och såsom samptl: lappalmogen icke neka uthan offenteligen beskiän- na sigh brukat sådanna widhskieleligå afgudar, them the hädanefftsr

icke heller willia godhwilligt öfwergifwa […] 28

Såsom händelsen är beskriven här ovan finns det skäl att tro att denna var en planerad protestaktion. Då de beskrivs som talandes med en mun kan man anta att man kommit överens innan om vad som ska bli sagt inför rätten. Då det årliga tinget dessutom är ett av få tillfällen där man kunde nå ut till en större mängd åhörare samt att det likväl var ett av få tillfällen då man kan låna den absoluta maktens öra under 1600-talets Arjeplog, så finns det absolut skäl att anta att denna aktion var synnerligen välplanerad. Med andra ord kan man då se denna protest som organiserad, något som också Grubb verkar tro då han använder ord som ”samtliga” och ”offentligen bekänna sig” i sina avslutande kommentarer. Man ska också tänka på att de stod inför den svenska statens mäktigaste män i området under denna tid, män som kunde bestämma över liv och död. Då man med största sannolikhet visste att man inte kommer ha mycket att sätta emot vid en eventuell konfrontation med den svenska statsmakten så kan man anta att målet var att sätta an en ton och skapa en reaktion.

Först den 24 November 1685 tog Svea Hovrätt upp målet, det vill säga tre och ett halvt år efter händelserna vid tinget i Arjeplog. Svea Hovrätt lade här ingen egen värdering i frågan, däremot såg man så pass allvarligt på saken att man remitterade frågan vidare till det svenska riksrådet. Något 29

som visar på att protestaktionen vid tinget i Arjeplog skapade ringar på vattnet som då ledde ända fram till Sveriges högsta ledning med Hans majestät konungen Karl XI i spetsen.

Det svenska riksrådet tog upp frågan den 14 december 1685. Efter att ha diskuterat frågan författade Hans majestät två brev, ett brev skickades till Landshövdingen i Härnösand, Hans Abraham Kruse, med instruktioner om hur man skulle gå vidare i ärendet. Man kan tydligt se på ordvalen man använt att de tolkat Grubbs beskrivning av händelserna ordagrant. För att beskriva den eventuella omfattningen av samernas aktion och bruket av deras gamla religion så använder man ord som

28

s 70.

29

(14)

”stor,” ”allmän”, ”offentligen”, något som då tyder på att även riksrådet antog att det är fler än de fem samiska män som stod inför tinget som var inblandade. Däremot poängteras att man i skrivande stund inte var på det säkra med om det var en större grupp inblandade eller om det bara var en mindre andel av befolkningen:

[…] hwad för stor ock förargelig vidskepelse med träbelätens tilbediande wid offerställen i lapmarkerne almänt ock offentligen skal föröfwas, med hwilket almogen därsamastädes ingalunda

willia afstå, peropandes sig på sine gamle förfäders plägsed som J af sielfwe extractet med mera kunna aftaga; altså ock emädan oss inte anstår en sådan afgudisk vidskepelse ibland wåre undersåtare låta sig inrotas, men kunne icke ännu om denne saks egentlige beskaffenhet så noga wara kunnige, i synnerhet om alle härutinnan äro lika delaktiga, eller en del allena, som ännu icke

äro til den kristelige läran aldeles omwände […] 30

För att få en uppfattning om hur situationen i lappmarkerna var beskaffad så beordrade man landshövdingen att personligen undersöka och ge svar på följande frågor: 1. Varför hade inte information om samernas bruk av så kallade vidskepligheter getts till riksrådet och hade

landshövdingen haft kännedom om dessa saker? 2. Vilka metoder användes för att skola samerna i den kristna läran och i vilken omfattning utfördes dessa? 3. Förslag på hur man på bästa och

kraftfullaste sätt skulle komma tillrätta med detta problem utan att detta flyktiga folkslag hann ta sig över fjällen till Norge. 31

Det är två saker som är viktiga att ta fasta på här: Det är viktigt för Sverige att visa att man hade kontrollen i området samt att man såg på samerna som lättskrämda, vid minsta hot tar de till flykten. Något som stämmer överens med den gängse bild om samernas karaktär som många hade under den här tiden. 32

Brev nummer två skickades till domkapitlet i Härnösand. Ett brev som ställde krav på en utredning om hur kristnandet av den samiska befolkningen fortlöpte, man var starkt kritisk till att det fanns icke-kristna undersåtar inom Sveriges gränser och ville därför ha svar om hur detta var möjligt. Här beskriver man precis som tidigare upprördhet över samernas vägran att underkasta sig den kristna guden. Man tar upp att de ”utan sky och fruktan” vägrat att omvända sig samt att allmogen i

30

s 73.

31

s 73.

Körningh, Johan Ferdinand, Berättelse om en missionsresa till Lappland 1659-60, A & W, Stockholm, 1956.

(15)

lappmarkerna allmänt och offentligt tillbeder de gamla gudarna. I detta brev kan vi med andra ord se en skillnad i återgivningen av händelserna, här är det mer av ett faktum att utövandet av samernas forna religion var vanligt förekommande ibland dem:

[…] Utaf hosgående extract af Lagmansprotocollet warde J vidlyftigare förmärkandes, hwad för afgudisk widskepelse med träbelätens tilbediande wid särskilte offerställen almogen i lapmarkerne

berättas almänt ock offenteligen så för detta hafwa föröfwat,som ännu utan sky ock fruktan påstå att willie framhärda uti,oaktat de förmaningar dem kunna föreställas,sig där ifrån at omwända

[…]33

Vidare ville man också precis som i brevet till landshövdingen att man skulle ta reda på exakt hur utbrett detta var bland samerna, gällde det de facto alla eller var det en mindre grupp? Man kan också notera ett hårdare tonläge när det gäller hur man skulle komma tillrätta med de icke-kristna samerna:

[…] ock hwad förslag i oss wid handen gifwe, huru ofta benemte afgudiske widskepelse med fog ock

lämpa må kunna rättas ock utrotas, samt inwånarne uti b:te province samtlig ock aldeles til den sanne kristelige läran omwändas […] 34

Landshövdingen Hans Kruse mottog kungens brev och skickade en skrivelse till Grubb med instruktioner om att göra en undersökning som kan ge svar på de frågor som kungen ställt. Den 18 mars 1686 återkom Grubb med ett svar, där han inte kunde göra mer än en kort redogörelse för hur läget såg ut och att lovade att en grundlig undersökning skulle att göras i framtiden. Grubb 35

fortsatte med att han inte trodde samtliga samer var ”lijka deelachtige uthi denne afgudiska Syndens

föröfwande”, men han la dock till att han trodde en stor del av samerna fortfarande brukade gamla

seder för god lycka etcetera. Med andra ord tonade han i detta brev ner händelserna vid tinget i Arjeplog. 36

33

s 74.

Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,

34

s 75.

35

s 78.

36

(16)

Den 15 mars 1686 kom så också ett svar från domkapitlet i Härnösand där man kort redogjorde för att man skulle söka svar på kungens frågor. Man nämnde specifikt att man ska undersöka

”lapparnas avgudiska väsende” men att man inte kunde ge en redogörelse för sakens natur i skrivande stund vilket innebär att saken togs på största allvar av inblandade parter. Man kan också se att samtliga verkade vara tagna mer eller mindre på sängen av händelserna i Arjeplog i sättet man uttryckte sig på. Ingen hade specifika svar att ge utan man hänvisade till att man måste undersöka saken vidare. 37

I sitt svar till Hans majestät Karl XI den 30 Mars 1686 så inledde landshövding Hans Kruse sitt brev med att uttrycka sig om hur förskräckt han blev över nyheten om den ”stora och förargliga

vidskepelse med avgudar som allmänt och offentligt ska pågå i lappmarkerna”. Precis som man

kunnat notera i tidigare korrespondens beskrev även han händelserna med stora ord. ”Stora”,

”allmänt och offentligt” innebar att man lägger en värdering till något som innefattade en större

grupp människor. Då han senare i texten beskrev att Grubb försäkrat honom om att inte alla samer tillbeder deras gamla gudar, så kan man anta att han då syftade på att det kunde vara vanligen

förekommande i Arjeplogsområdet. Kruse gav slutligen på förslag att det skulle statueras exempel 38

inför allmogen för att komma tillrätta med oväsendet:

[…] Att sådane Lapper som der med betrades, androm till skyy, skräck och warnagell icke utan med ett exemplart straff ansees måtte,att J lappmarcken wid dess sammankåmst och tingzhållandet

corporaliter i förstone statueras utj lappAllmogens praesence […]

[…] då effter Eders Kongl. Maij:ttz Allernådigste behagh arbitraliter att straffas icke synes kunna förskonas, serdeles effter et sådant owäsende icke nu så mycket som för detta hoos dem öfwas och de icke dessmedelst föranlåtas torde öfwer fiellen och undan den jurisdictionen draga, de sortera

under […] 39

37

s 89-90

38

s 83.

39

(17)

Som man kan utläsa så ville Kruse straffa de som fortsatte utöva sin gamla tro, han ville gå hårt fram för att stävja detta snabbt men utan att skrämma samerna till att fly över gränsen till Norge, helt enligt Karl XI önskemål.

Domkapitlet i Härnösand hade inga direkta beskrivningar av samiskt motstånd i Arjeplogsområdet, däremot beskrivningar av ett mer passivt motstånd mot kristnandet rent generellt bland samerna. Bland annat kunde man läsa följande i deras svaromål till Hans majestät Karl XI den 15 Mars 1686:

[…] Ahr och somblige lappebyer som höra till bäggie konungarna Swerige och Danmark, och wid Torneå och Kiemi till Ryslandh, hwilke äro dhe anseenligaste ibland sina, och lyda ingens prästs undsäjelser och förmaningar. Komma intet till kjörkian mehra än een gång om åhret, och det medh största trugh, förmenandes sig kunna sökia sitt beskydd hooss dhem andre konunge, om dhe icke får

här lefwa uthi sin inbilladhe frijheet. […] 40

Av vikt för denna undersökning är att även Arjeplogsfjällen gränsade mot en annan konungs land under denna tid, i detta fall den danske kungen, vilket med tanke på Karl XI:s farhåga om att samerna skulle kunna fly över till Norge gör denna beskrivning applicerbar. Denna text visar på främst två saker, a) det fanns ett motstånd bland flera stora samebyar, b) kyrkan erkände att man inte hade kontroll över delar av området. Genom att ignorera prästers förmaningar, undvika gudstjänster samt hota med att bara fara över gränsen om man inte fick leva efter egna regler och seder, så visar det på att man inte accepterade kyrkans auktoritet. Intressant är också att man här beskriver

motståndet som utbrett i gränsregionerna medan man längre fram också starkt poängterar att bruket av den samiska religionen med avgudar inte gällde samtliga samer, det påståendet från tinget i Arjeplog ansåg man vara en osanning. 41

Dessutom hade domkapitlet flertalet intressanta inlägg om hur utbrett brukandet av samisk religion var samt av vilka orsaker, något som är av intresse för frågeställningen. För det första menade domkapitlet att den kristna reformationen av lappmarkerna inte till hundra procent var verkställd, vilket man menade innebar att flertalet samer brukade både kristendomen samt den gamla samiska religionen. Samernas sätt att leva med jakt och fiske skulle ha påverkat i och med att man då använde gamla seder för tur och lycka. Då de levde i vidsträckta otillgängliga områden kunde de

40

s 98.

41

(18)

bruka sin gamla religion utan kyrkans vetskap och då kyrkans och statens män var för få i antal, hade de svårt att hålla samerna under kontroll. 42

I domkapitlets skrivelse fanns också bifogat ett brev från prästen Nils Plantini daterat den 6 februari 1685, där han beskriver sina erfarenheter från sitt besök i några samebyar, vilka dessa samebyar är nämndes inte i brevet. Hans uppgift under resan var att undersöka samernas kristendomskunskaper samt att se hur utbrett bruket av samernas gamla gudar och seder var. Hans slutsats var att de flesta samerna han träffade inte ville ta till sig av kristendomen och fortsätte att använda sig av sina gamla gudar och seder:

[…] Jag är kommen nu ifrån dhen resa, den iag tillforene icke giordt, och aldrig mehr önskar mig få giöra, där iag mig sielf är mächtig: till och hooss dett folck som ingen Gudzfruchtan willia wetta

af, uthan framptgeent fara i sit mörker, till des dhe uthan twifwell stadna i dett yterste mörkret, där icke medh dhem ett serdeles medell finnes, som dhem skräcker sin galenskap och afguderij […] 43

Nils Plantinis berättelse är intressant i och med att det är en ögonvittnesskildring från denna tid. Hans beskrivning talar om att det var en majoritet av befolkningen i flertalet samebyar som inte ville ta till sig av den kristna läran, det var snarare de kristnade samerna som benämns som ett fåtal. Hans tonläge i brevet var i det närmaste fatalistisk och man får intrycket av att han tyckte läget var hopplöst. Hans berättelse beskriver inget direkt aktivt motstånd, däremot visar det på att flertalet inte tog till sig av den kristna läran och dessutom inte verkade visa någon direkt respekt för Nils Plantinis auktoritet såsom han uppfattade det.

Med anledning av händelserna vid tinget i Arjeplog hade Hans majestät Karl XI den 11 december 1685 krävt en redogörelse av landshövdingen i Umeå, Hans Kruuse. Han i sin tur skickade då Häradshövding Lars Grubb att undersöka sakens natur och mellan den 7-9 februari 1687 höll han ting i Arjeplog med hela den samiska allmogen samlad. Grubb skulle då söka svar på följande frågor:

1. Om alla samer var delaktiga i gamla samiska riter och seder eller om det enbart utfördes av de som ännu inte blivit omvända av den kristna kyrkan.

2. Om någon rannsakning tidigare genomförts och insänts till landskansliet.

42

s 98-99.

43

(19)

3. Om förordningar om samernas kristna undervisning i gudstjänst och skolor gjorts förut samt hur dessa förordningar i så fall efterlevdes.

4. Om prästerna följde och genomförde dessa förordningar.

5. Grubb skulle också lämna förslag till hur tillbedjan av de samiska gudarna och medföljande offerriter kunde bland samerna rättas och förekommas. 44

Då Grubb ställde frågan till den samlade samiska allmogen om samtliga av dem tillbad de samiska gudarna samt använde sig av de ritualer och seder som tillkommer var svaret följande:

[…] att dhe fullan alle däruthi wore lijka deelachtige, men enär rökelängden företogz och examinerades, befunnes några, som inga trummor hade, Men nästan hwar och een bekiände sigh hafwa brukat widhskeppellsser medh offrande, på sätt och wijs,och jathi den enfalldiga meeningh, som athi nästföregående Luhleå Lappmarckz Protocoll finnes wara annoterat; Sammaledes och på

lika sätt, hafwa dhe och,effter sine gamble förfäder brukat trummor,som i berörde protocoll förmähles […] 45

Han refererade här till tingsprotokoll från Luleå lappmark där ett stort antal samer erkände att de brukade spåtrummor och offer med mera, dock enbart för att bringa tur och lycka vid exempelvis jakt eller liknande. Vid detta tillfälle steg även en Anders Påhlsson Kierro från Simitsjaur fram och framställde att de omöjligen kunde eller ville sluta med sina förfäders seder och bruk. Denne Anders Påhlsson Kierro var också med bland den grupp samer som stod inför tinget 1682. Återigen

beskrivs alltså en som vågade kliva fram och företräda andra samer. Oavsett vilket så ändrade sig samtliga efter rättens hårda förmaningar och lovade därefter att vid första bästa tillfälle lämna in sina spåtrummor och avgudabilder. 46

Händelserna vid tinget i Arjeplog visar på ett utbrett bruk av den gamla samiska religionen samt ett utbrett motstånd mot kristnandet bland samerna i området. Som händelserna vid tinget beskrivs så tyder detta på en organiserad protest som fick stöd av den samlade samiska allmogen på plats. Man uppges föra gemensam talan och pratar i vi och de-form, som till exempel uttalandet om att

44

s 124.

45

s 134.

46

(20)

samtliga samer brukade den gamla religionen. Man kan också tyda ett utbrett passivt motstånd mot kristnandet då det beskrivs som att många samer struntade i att komma på gudstjänster, fortsätter med sina förfädernas seder och bruk, inte respekterade prästernas auktoritet etcetera.

3.1.2 Kommissionen över avguderiet i lappmarkerna 1688 samt fallet Erik Eskilsson.

I riksrådet den 1 februari 1687 noterades och lästes upp ett brev som inkommit från Petrus Noreus daterat den 24 November 1686:

[…] angående den widhskepelsen och affgudadyrkan, som på sombliga orter i Lappmarken öfwas och särdeles aff 2:ne öfwerdådige sällar widh namn Tore Nilson och Eskil Iddeson. Discoarerades om detta fördömelige affguda wäsende, och höltz före att dessa begge som uppwigla och förföra

dem andra, såsom och sättia sig upp emoot Konungens förbudh borie exemplariter blifvva straffade,och een sådan stoor syndh inthet blifwa ohämnat […]

Det är en tydlig upprördhet från riksrådet över dessa två samer och såsom det beskrivs tillbad de inte bara samernas gamla gudar utan de benämndes också uppvigla andra. Vad man kan utläsa var att de med andra ord inte bara gjorde motstånd utan att de också fick andra samer att göra

gemensam sak. Tyvärr finns inte Petrus Noreus brev kvar, så hur han själv beskriver hur motståndet såg ut eller hur det var organiserat går inte utröna. Riksrådet beslutade dock att landshövdingen Hans Kruse och superintendent Martin Steuchius skulle rannsaka detta ärende under deras kommissionsresa 1688. 47

I ett brev som sändes till superintendenten i Härnösand och som av honom skickades vidare till riksrådet beskriver Petrus Noreus hur ett tillslag mot en så kallad avgudadyrkare i fjällmiljö kunde se ut under 1600-talet. En med andra ord mycket unik ögonvittnesskildring såsom han tolkade eller ville framställa den. Inledningen på brevet visar på en upprörd och kanske försmådd kyrkans man som upprörs över hur några individers avgudadyrkan var:

[…] förorsakas iag mig för Eders faderlig högwyrdigheet beswära och med tårar klaga öfwer nogras förhärdan här i lappmarcken,med sin fördömlige wijdskieppelse och afgudadyrkan i

trummor och offer […]

47

(21)

Han uttrycker sedan glädje över att hans inspektion som han genomfört hos sina

församlingsmedlemmar i Silbojokk visat på att de lyssnat på guds ord då han inte hittat några spår av avgudadyrkan eller offerriter hos dem. Han förutsätter alltså att inget bruk av deras gamla

religion försiggår då han inte hittat några spår av detta. Något som då betyder att han antingen litade blint på sina församlingsmedlemmar eller att han hade en mycket stor tilltro till sin egen förmåga. Har han inte kunnat hitta något, då fanns inget att hitta. I och med att Noreus sedan beskriver att han inte kan säga hur det ligger till med dem som bor på andra sidan fjällryggen dit han inte tog sig, så kan man anta att det var han egna förmåga han beskrev. 48

Vidare beskrivs om när han tillsammans med tre medhjälpare finner samen Erik Eskilssons offerplats. Han beslagtog en trumma och diverse träfigurer efter att ha förstört offerplatsen och altaret. Noreus fortsätter med att berätta om hur han blev överfallen av Erik och hans två kumpaner beväpnade med käppar och stavar:

[…] förgrip tig icke på mig, tu giör tig sielf skada, ty iag går på Gudz och kongl Maijs:ts wägnar och med förbud om sådant: Han swarade; Jag achtar det inthet. Ty iag är wähl rijk: iag har wähl

rådh att fylla Konungens pung om iag nogot exorbiterar […] 49

Erik ska sedan tagit tillbaka en spåtrumma och kallat Noreus för diverse skällsord. Enligt Noreus ska han sedan låtit sprida ordet om händelsen, att han inte är rädd för någon samt att han förebrådde de som blivit omvända till kristendomen och inte vågat stå upp för sig själva. Noreus menar därför att om Erik inte blev straffad för detta kunde han inspirera fler till att vägra låta sig omvändas. Han fortsätte därefter att beskriva hur Erik vägrat be bön samt hur han vid en predikan skulle ha motsatt sig Noreus tal om att samerna måste sluta med sina förfäders seder och bruk. En annan man vid namn Amund Thorson ska vid samma tillfälle sagt följande:

[…] Det är under att han vill skälla om wårt afguderij, han må weta att wij det alldrig öfwergifwa,

wår förfäders sätt, detta helt och Amund Thorson, med honom Erich Eskiellson: Desse beggie uppenbahra afgudadyrkare äre aldrig wärde att lefwa […] 50

48

s 148.

49

s 149.

50

(22)

Noreus beskrev vidare hur Amund vägrat att respektera honom och bara gjorde nya avgudabilder om predikanten lyckades beslagta eller förstöra dem. Han menade sedan att hans far Erik Noreus, kyrkoherden i Silbojokk, berättat att Amunds far var en av de främsta trollkarlarna. Noreus såg tydligen mycket allvarligt på situationen då han beskrev följderna om dessa män fick gå fria som följer:

[…] Få nu desse twänne uppenbahra förhärdade menniskior Erich Eskillson och Amund Thorson lefwa, så må eij nogon prest wara ibland lapparna mera, eller något Guds ord, ty desse förwilla dee

andra, woro önskeligit att ogräset måtte rensas för än skördetijden kommer […] 51

Det var en mycket dramatisk bild predikanten från Silbojokk målar upp. Han beskriver dem som ledare som kan organisera ett motstånd som skulle gjort prästernas situation omöjlig. Något som beskrivs pågå redan då de skulle ha förbjudit andra samer att åka på bönedagarna, därför att detta bara var prästerna påhitt och inget som konungen brydde sig om. Noreus önskade därför att de båda skulle avrättas så snart det var möjligt för att förekomma detta. Man kan absolut se varför Noreus var orolig över dessa två. Erik hade pengar och inflytande bland samerna, båda drog sig inte heller för att utmana och provocera den svenska statens representanter. Hade dessa två inspirerat fler till att följa dem har man kunnat man ha ett uppror på halsen.

I Februari 1687 hölls ting i Arjeplog där Noreus anklagade samen Erik Eskilsson för att ha offrat och tillbett andra gudar än den kristna samt för att ha överfallit predikanten efter att denna förstört Eriks offerplats. Petrus Noreus beskriver hur han på konungens befallning begett sig till fjälls för att spana och uppsöka samer som fortsatte att tillbedja andra gudar än den kristna. Enligt Grubbs protokoll berättar Noreus att han äntligen hade funnit Eriks offerplats och därefter förstört denna samt beslagtagit bland annat en trumma. Att ordet äntligen används tyder på att Noreus försökt att hitta Eriks offerplats tidigare utan att lyckas alternativt spanat på honom under en längre tid. Noreus var inte ensam utan hade med sig en länsman samt två ytterligare medhjälpare. På vägen tillbaka från offerplatsen beskrivs hur Erik tillsammans med två andra väntat i bakhåll för att sedan

överfalla prästen med en kniv i högsta hand och ta tillbaka trumman. Erik ska även ha kallat Noreus

51

(23)

för tjuv, rövare och skälm. Något som var synnerligen hårda ord att våga säga till en kyrkans man under denna tid. Han ska också ha hotat med att fysiskt skada prästen med följande ord:

[…] om iagh min trumma icke igenbekominer, skall iagh grijpa till slagzmåhl, och där iagh något bryter så ähr iagh wäll mechtigh att bötha derföre […]

Erik hävdade att Noreus bjudit honom på brännvin innan vilket han menade på gjort att han sagt saker han inte menat, prästen erkänner detta men tillägger att ruset borde ha gått ur honom under den sträcka han hann färdas under fram till överfallet. Ärendet avslutades med att Erik får dryga böter för att ha attackerat och hotat Noreus. Fallet remitterades sedan vidare till Svea hovrätt för hur hans brott med ”hedniska vidskepelser” skulle dömas. 52

Brevet från Noreus till riksrådet samt Grubbs tingsprotokoll beskriver samma händelse. Däremot skiljer sig beskrivningen åt på ett häpnadsväckande sätt. Noreus brev var mycket dramatiskt och innehåller flera detaljer som inte Grubb tar upp. Frågan är därför om Grubb tonade ner händelsen i protokollet eller om Noreus berättat en annan historia inför rätten.

Mellan Januari och Mars 1688 leddes en kommission om avguderiet i lappmarkerna med

landshövdingen Hans Kruse och superintendenten Martin Stechius i spetsen. De skulle bland annat rannsaka hur utbrett motståndet mot kristen omvändelse var samt rannsaka domen mot samen Erik Eskilsson. Eriks fall beskrivs enligt följande:

[…] Ehrs Kongl: Maijits allernådigste resolution, huru man sig med honom förhålla skall, an- kommer, denne dömbde Lappen, hwilken ellies hafwer stort anhang och många lappar i löffte för

sig, som äro af god förmögenheet uti Pitheå landzfängelze insatt […] 53

Beskrivningen visar på tre saker, Erik ansågs förmögen, han var inte ensam och han hade många samer som följde och hade tilltro till honom. Utefter denna beskrivning såg man på honom som en ledare som uppviglade till motstånd hos andra samer. De såg honom som ett potentiellt hot och de ville därför ha konungens dom i frågan.

52

s 144-145.

53

(24)

I bilaga A, Relation om lappmarkerna, beskriver man i kronologisk ordning om hur undersökningen gått till väga samt dess resultat. Inledningen visade på att fokuset för rannsakningen över det så kallade oväsendet och avgudadyrkandet skulle vara i Arjeplogsområdet. 54

Mellan den 9-13 februari hölls rannsakningen av Erik Eskilsson och de olika vändningar som skedde var värdigt vilken såpopera som helst. Den förra domen lästes upp tillsammans med Karl XI:s skrivelse i frågan och två nya vittnen presenterades inför rätten till Eriks nackdel. Noreus påtalade samtidigt att denna Erik stått inför tinget för åtta år sedan då dessa vittnen hördes i samma ärende. Förvirring uppstod då varken rättens ordförande eller nämndemän hade något minne av detta, inget protokoll gick att finna om saken heller. Erik Eskilsson bad därefter om avbön och förlåtelse för sina handlingar. Han lovade också att förbli en trogen kristen och aldrig mer bruka sina förfäders seder och bruk. Den trumma Erik återtog av Noreus uppvisades också inför rätten och man frågade predikanten om det var samma trumma. Han svarade ja på den frågan men tillade sedan att trumskinnet var nytt och målat med andra symboler än det förra. Detta skapade en upprörd stämning bland rättens ledamöter då detta innebar att Erik hade brutit mot sitt löfte och mot Hans majestäts lagar att inte hänge sig till ”avguderi och vidskepelse” som han gett inför den samlade allmogen under tinget 1687. Rätten konstaterade att hans brott meriterade dödsstraff och

remitterade sedan fallet till Hans majestät Karl XI för slutgiltig dom i ärendet. 55

Karl XI friar här överraskande Erik Eskilsson från dödsstraffet. 56

Spåren av ett mer organiserat motstånd mot kristnandet bland samerna försvinner allt eftersom i källmaterialet. Från och med 1687 så finns inga beskrivningar av detta alls utan här är det mer individuella fall som dyker upp. Vad som däremot beskrivs i detalj är mer fysiskt motstånd mot de insatser som präster och dess medhjälpare utför mot de som fortsatte med den gamla religionens seder och bruk.

54

s 186.

55

s 204-205.

56

(25)

3.1.3 Rannsakningen och domen över Lars Nilsson.

Den 4-6 februari 1692 stod samen Lars Nilsson inför tinget i Arjeplog, anklagad av Noreus för att ha ägnat sig åt ”sina gambla diefwullachtige afgudiska widskippelsers föröfwande”. Enligt vad som beskrivs skulle Noreus skickat ut fem samer trogna honom för att undersöka Lars Nilssons

förehavanden, vad som skulle ha lett till dessa misstankar mot Lars anges inte. De hade då funnit en offerplats bredvid hans kåta och en liten bit bort skulle de även funnit Lars ”ganska illa siunga och

yhla, jembwäl på sin spåtrumma häftigdt speela”. Bredvid honom låg hans barnbarn som drunknat i

en brunn dagen innan och Lars försökte då få honom tillbaka till livet. Då han trots deras

uppmaningar inte slutat så tog de till slut trumman med våld ifrån honom, varefter Lars sträckte sig efter en kniven, något som misslyckades då den inte var kvar i slidan. Lars ska då åkallat åskguden att med en blixt slå ner dessa män samt skickat sin son att samla ihop ett antal män för att ”anskaffa

och ihop sambla något folk i sigh till hiälp, hans trumma och afgudar att defendera, jämbwäl dem uthskickadom dräpa och i elfwen kasta låta”. 57

De av Noreus utskickade samerna tog sig därefter skyndsamt till Silbojokks kyrka med trumma, trägudar och annat man hittade vid Lars offerplats. Rätten ställde då frågan till Lars hur han ställde sig till dessa anklagelser, han svarade då att han inte kunde neka till dem och fortsatte med att berätta om sin religions seder och bruk samt hur de varit honom till nytta. Rätten kallade då

länsman Anders Olsson som berättade att den anklagade var en av många samer som 1688 lämnat in sin trumma och lovat att aldrig mer tillbedja de gamla gudarna. Han skuldle då enligt länsman direkt återgått till sina förfäders seder och bruk vid hemkomsten. Rätten frågade då Lars om han inte av sin präst blivit förmanad att bara tillbedja och frukta den kristna guden, något han svarade jakande till men tillade att det inte gjort honom någon lycka varav han återgått till sin gamla tro. Fallet remitterades sedan till Svea hovrätt för vidare prövning och dom. 58

Svea hovrätts dödsdom mot Lars Nilsson den 26 April 1692:

[…] Och resolverades, att såsom denne Lars Nielsson efter egen bekännelse uti långlig tijd, af sine Siälesöriare med flijt är worden underwijst i sin christendom och förmant öfwer all ting att fruchta och tillbedia den store alzmechtige guden i himmelen och inga afgudar hafwa för honom, jämwäl 1688 tillijka med andre lappar gifwit sin spåtrumma ifrån sig, utlåfwandes boot och bättring har nu

57

s 260-261.

58

(26)

icke dess mindre alt sådant oachtadt åter fallit ifrån sitt döpelses förbund och den sanna gudens dyrckan, giort sig afgudar, dem tillbedit och ofrat, så och der hoos med trulldom och spelande på

spåtrumma sig grofweligen försyndat, warandes nu mehra i detta sitt afgudeska och

trulldomswäsende så förhärdat, att han förklarat sig, uti dess lijfztijd där med eij willia afstå, utan skola bruka och efftérlefwa sine förfäders sedwana,oachtadt hwad öfwerheten honom förbiudandes

warder […] 59

Domstolen visar här på ett enskilt motstånd till omvändelse, de beskriver hur han skulle ha ljugit om sin vördnad inför den enda sanna guden, den kristna, samt fortsatt tillbedja och offra till sina gamla gudar. Det beskrivs även att han skulle ha lovat att han aldrig kommer att överge sin gamla tro och dess seder. Av dessa orsaker dömde därför Svea hovrätt honom till döden genom

halshuggning.

Det dröjde nu till den 13 maj 1692 innan Karl XI bekräftar dödsdomen mot Lars Nilssons. Han skulle avrättas inför den samlade allmogen för att statuera exempel, men dock inte förrän han visat ånger och omvänt sig till kristendomen. Det är med andra ord tydligt att hans öde skulle avskräcka andra att tillbedja den gamla samiska religionens gudar. 60

Delkapitelsammanfattning

De fem samiska männens aktion vid tinget 1682 kan definitivt beskrivas som ett aktivt motstånd. Då både de fem männen och den samlade allmogen beskrivs tala med en mun så finns det också fog för att anta att det var en planerad aktion. Karl XI krävde omedelbart förslag på åtgärder från

samtliga ansvariga myndigheter samt att han ville veta vem som skulle hållas ansvarig för att informationen om situationen i lappmarkerna inte kommit till hans kännedom. De olika myndigheternas beskrivning av samiskt motstånd mot kristnandet var samtidigt av skiftande karaktär. Man menar å ena sidan att oväsendet och avguderiet verkade vara vanligt förekommande bland samerna i området samtidigt som man inte ansåg att samtliga är delaktiga. Det man kan tyda ur till exempel Nils Plantinis resa genom Luleå lappmark var att det förekom ett mer passivt motstånd där man undvek att delta i gudstjänster och inte brydde sig om prästernas förmaningar. Denna brist på respekt för prästernas auktoritet är något som beskrivs vid ett flertal tillfällen vid

59

s 265. Ibid, s 273.

(27)

tingsprotokollen och i prästernas egna berättelser. Några förändringar kan spåras i beskrivningar av samernas motstånd efter Karl XI:s resolution 1685. Det förekom fysiskt motstånd mot prästerna och deras medhjälpare, både i fallet Erik Eskilsson och i fallet Lars Nilsson genomförde man eller planerade överfall mot kyrkans män. Vad som sedan försvinner är beskrivningar av ett mer organiserat motstånd samt det bredare folkliga stödet. Även det vanligt förekommande passiva motståndet som beskrevs i de tidiga källorna försvinner allt mer.

3.2 Vilka normativa uttryck används för att beskriva samerna?

Konungen beskriver i sin första skrivelse till Kruse angående händelserna vid tinget i Arjeplog 1682 samerna som det ”flyktige folkslaget”. Något som skulle kunna tolkas som att han beskriver ett 61

nomadiserat folk men som i denna kontext snarast får ses som en beskrivning av ett folk som lätt tog till flykt. Detta då det var ett återkommande tema att man inte fick gå för hårt fram för att inte skrämma samerna till att fly över gränsen till Norge eller Ryssland. Han upprepade detta vid sin skrivelse till kammarkollegium angående lappmarkernas population och kultur den 3 maj 1686. 62

En normativ beskrivning som såg samer som timida, fega eller rädda. De flyr hellre än visar upp motstånd, något som är intressant i och med att hela ärendet beror på samer som faktiskt hade stått upp för sig själva.

I sina tingsprotokoll beskriver Lars Grubb genomgående den gamla samiska religionen med

normativa ordalag som: ”ogudaktiga väsendet, avguderi och vidskepelse, trolldom, ogudaktigdom” etcetera. Det vill säga allt som kan kopplas till samernas förfäders seder och bruk är av ondo. Att 63

man och ena sidan benämner det som fantasier och vidskeplighet men i nästa andetag kallar det för djävulsdyrkan är intressant motsägelse man använder sig av.

Även Kruse benämnde samerna i nedsättande ordalag. I sitt första svar till Hans majestät Karl XI den 30:e mars 1686 redogör han för hur den kristna undervisningen såg ut i lappmarkerna. Han beskriver här att de fanns få samiska skolor vilket försvårade arbetet. Men han lyfte också fram att trots att samerna var ”mycket tröga” så var det trots allt några som satt sina barn i skola. Även här

Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark) Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,

61

Erik Nordbergs arkiv (ENA), s 73.

62

s 116.

63

(28)

användes alltså nedvärderande uttryck för att beskriva de andra och det var en tydlig referens till att man såg samerna som mindre intelligenta. Han fortsatte skrivelsen med att hylla prästernas

missionsarbete bland samerna där de sina förmågor ”till det fattiga folkets själagagn och eviga

vallfärd” lånade. Om man här menade fattigdom i kapital eller i andlighet bland samerna är mer

oklart men andemeningen kan nog appliceras på båda i detta fall. Även Kruse benämnde samer som ett ”flyktigt folkslag” i referens till Karl XI:s tidigare skrivelse vilket visar att han delade det

synsättet med konungen. 64

I de samlade biskoparnas samt domkapitlet i Härnösands svar till Karl XI benämns samerna som tröga och svåra att utbildas. Man ansåg att deras kultur och sätt att leva skulle påverka till att de hade lättare för att använda sig av ”vidskepelser”, något man benämner allt som tillhörde den gamla samiska religionens seder och bruk. Att de rörde sig över stora områden där det blev svårt för

kyrkan att kunna kontrollera deras förehavanden menade man också ledde till att

”djävulskonsterna” brukades mer än där man kunde ha en kyrkans man i närheten. Något som

visade på att man betraktade samerna som en grupp som gjorde motstånd och därför bör hållas under ständig uppsikt. Man spinner vidare på samma spår längre fram i texten där man önskade att prästerna skulle få hjälp av en statlig tjänsteman för att bättre kunna tvinga ”ett ibland så förvirrat

folk” att oftare besöka kyrkor exempelvis. Temat med att samerna inte hade någon självkontroll

gällde också alkoholintaget. Man menade att köpmännen på marknaderna ”fyller lappen med

brännvin” vilket gjorde att de kom fulla till gudstjänsterna och ställde till med problem för

prästerna. Återigen menade man på att de inte hade någon egen vilja utan var lättpåverkade och därför måste styras med hårda nypor. 65

Samernas kultur beskrevs även som barbarisk och dess karaktär fylld av lättja och lathet, något de påstås skatta som en frihet. 66

Petrus Noreus beskrev samtliga samer som han ansåg brukade den gamla samiska religionens seder och bruk eller som bjöd på motstånd med följande ordalag: ”förhärdad lem, gudlös människa,

överdådiga sällar, avgudadyrkare, obotliga, försmädlig”. Han ville visa på en bild av obotliga

64

s 82.

65

s 97-98.

66