Under riksrådets möte den 15 december 1685 drogs hela historien över de händelser som utspelade sig på tinget i Arjeplog under marknadsdagarna i februari 1682 för Karl XI. Han satte sig
omedelbart och författade skrivelser till domkapitlet i Härnösand samt till landshövdingen Hans Kruse i Umeå. Han krävde då svar på följande frågor:
1. Utbredningen av den avgudiska vidskepelsen samt om alla samer var delaktiga i den eller bara de som ännu inte omvänts till den kristna läran.
2. Förslag till den samiska religionens utrotande.
3. Om det funnits tidigare förordningar beträffande samernas gudstjänster, kristen undervisning av samiska ungdomar genom skolor och andra tjänliga medel samt hur dessa efterlevts.
4. Om hur prästerskapet genomförde dessa förordningar.
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
67
s 134-152.
Rydving, Håkan. ”Gustav II Adolf och samerna.” I Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs akademins årsbok 2006.
68
Karl XI ville även ha förslag på lämpliga åtgärder och straff mot de som fortsatte med avguderiet. I brevet till landshövdingen så skriver Karl XI:
[…] hvad förslag j pröfwen tienligast ock kraftigast, at denne af gudiske widskepelsen med fog ock goda lämpa må kunna rättas ock förekommas, så att dette flyktige folkslaget wid det tilfället icke må föranlåtas, at aldeles med hustro ock barn draga sig öfwer fiällen ock undan wår jurisdiction […] 69
”Tienligast och kraftigast” innebar kraftigast möjliga åtgärder utifrån de förutsättningar som rådde.
Något man bygger vidare på i nästa mening, ”vid det tillfället”, det vill säga vid det specifika tillfället då man utförde åtgärden. Lägger man då till avslutningen ”och undan vår jurisdiction" så innebar detta att man inte ville att samerna skulle ges möjlighet att komma undan svensk lagföring och straffpåföljd. Det ville säga att ingen same som ansågs skyldig skulle ges möjlighet att komma undan när dessa åtgärder skullle utföras. Lägger man till tonen och ordvalen som konungen hade i sina skrivelser till domkapitlet där man sökte råd till hur den avgudiska vidskepelsen skulle rättas och utrotas, så ser man att Karl XI:s vägledning till de förslag som komma skall var kraftiga åtgärder och påföljder för de samer som bröt mot kungens förordningar. 70
De samlade biskoparna i Stockholm kom med ett yttrande den 2 mars 1686. Dessa hade satt ihop ett förslag till hur avguderiet i lappmarken skulle avskaffas, de poängterade samtidigt att de inte hade kunskap om den specifika situation som rådde i de orter konungens skrivelse berörde, men att de trodde att deras förslag kunde vara till nytta oavsett. De samlade biskoparnas skrivelse visade på att man var av åsikten att det bästa sättet att utrota avguderiet var att på alla sätt underlätta för samerna att ta sig till gudstjänsten samt att ordna en god kristen utbildning för dem. En till största del mjuk linje där man i första hand skulle informera och varna för konsekvenserna av att fortsätta dyrka de gamla samiska gudarna samt dess seder och riter. Mest uppseendeväckande är att man ville
begränsa samernas rörelsefrihet genom att förbjuda dem att resa ut ur lappmarkerna, detta för att motverka att fler skulle inspireras till fortsatt avgudadyrkan. 71
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
69
s 73
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
70
s 75.
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
71
Domkapitlet i Härnösand lämnade sitt svar den 15 Mars 1686 under rubriken ”Relation om
lappmarkens gudstjänst, som efter Hans majestäts befallning författad och sammandragen är av inkomna dokumentet i ämnet”. De inledde med att svara på kungens tredje punkt, och gav då en
historisk återblick till hur tidigare förordningar om samernas gudstjänster, kristna utbildning etcetera i lappmarkerna varit beskaffade. Man gick sedan in på de vid skrivelsen aktuella
förändringar som gjorts, man talade här om att samtliga präster i lappmarkerna var boendes vid sina församlingar samt talade eller förstod språket. Man talade också om att några samer blivit utbildade och tagit arbete som präster. Som avslutande detalj beskrevs ett inlett arbete med att trycka abc-bok, katekes med mera på olika samiska dialekter. Denna genomgång menar man visade på att
kristnandet av lappmarkerna hade varit god och hanterats väl av domkapitlet utefter
förutsättningarna. Men så tillade man att ortens otillgänglighet och folkets sätt att leva gjorde att domkapitlet inte kunde garantera hur väl deras arbete burit frukt. Man valde då att göra en inspektion men insåg att en man inte kunde inspektera hela det väldiga och otillgängliga området varefter det beslöts att Prästen Nils Plantinus skulle göra en undersökning i de angränsande lappmarkerna till Luleå. 72
Som nämnts tidigare var Nils Plantinus rapport i det närmaste dystopisk, det är en resa han aldrig ville göra igen:
[…] Jag är kommen nu ifrån dhen resa, den iag tillforene icke giordt, och aldrig mehr önskar mig få giöra, där iag mig sielf är mächtig: till och hooss dett folck som ingen gudzfruchtan willia wetta af, uthan framptgeent fara i sit mörker, till des dhe uthan twifwell stadna idett yterste mörkret,där icke medh dhem ett serdeles nedell finnes, som dhem skräcker sin galenskap och afguderij […] 73
Nils Plantinus rapport visade på en, i hans ögon, fullkomligt undermålig kristendomskunskap i de samiska byar han besökte. Han la dock mycket vikt vid att det var samerna själva som inte var kapabla till omvändelse. Han la ingen som helst skuld på den ansvarige prästen i området vars situation han beskrev som följande:
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
72
s 96-97.
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
73
[…] Pastor hafwer lijthen skuld, ty när lappen är så till sinnes som ofwanbemält är, hivad wil han tå uthrätta? […] 74
Vad domkapitlet försökte göra var att flytta fokus ifrån sig själva och mot någon annan. De använde en stor del av inledningen till att visa på allt positivt som var gjort för samernas kristnande. Den situation som då trots allt uppdagades genom händelserna vid tinget i Arjeplog skyllde man främst på samerna. Man menade på att flera av dem hade dålig karaktär och inte var kapabla till att omvändas och att ingen skuld skulle läggas på prästerna som gjorde så gott de kunde utefter förutsättningarna.
En mycket frän kritik riktades däremot mot landshövdingen då man menade på att Plantinis rapport skickats dit för vidarebefordran till Hans majestät Karl XI, något den aldrig gjort enligt dem. Man menade även att ansvaret till att det tog tre år för protokollet från tinget i Arjeplog att komma till Svea hovrätt, låg hos häradshövdingen Lars Grubb och landshövdingen Hans Kruse. Med andra ord försökte man på bästa sätt lägga över ansvaret för den uppkomna situationen på andra och den skuld man tog på sig försökte man obetydligöra efter bästa förmåga:
[…] Plantinus skulle visitera i dhe närmeste lapmarkerne och tillsee hwad som pastores kunde hafwa uthrättat,och hwad frucht där på fölgdt. Hwilken expedition han och fullfölgde, ehuruwäll till sitt lijfz förkortning,och fan een sådan beskaffenhet i Luleå lapmark som här följer Lit. B.
Hvilken när han till consistorium ankom, corresponderadhe man medh H:r General Majoren och Landsnöfdingen dar å orten, i ieningh att han sedhan wijdare hooss Hans Kongl. Maij att inkomme medh des underdånige betänkiandhe. Denne insinuation hooss H:r Generalen har twifwelsuthan förmådt lapmarkz Häradzhöfdingen, relationen,som för tre åhr sedhan skiedde,och aldrig consistorio nostro kunniger, producera uthi den Kongl. Swea Hofritt. […] 75
Den av kungens frågeställningar som inkommit som man ansåg vara av allvarligaste art var helt klart den om man hade undanhållit information till konungen i frågan. Här var det tydligt att man insinuerade till att häradshövdingen, landshövdingen alternativt dem båda i maskopi medvetet eller
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
74
s 104.
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
75
omedvetet, hade undanhållit information om det motstånd mot kristnandet som fanns bland samerna.
På konungens fråga om samtliga samer var delaktiga i avguderiet, så hade domkapitlet ställt nio punkter om sakens beskaffenhet. Av vad man kan utläsa av domkapitlets skrivelse så finns ett flertal punkter som är intressanta. För det första så beskriver man ett rätt så utbrett bruk av den samiska religionen, speciellt att många av de gamla sederna och riterna levde kvar. Vad som var väldigt talande för detta var alla förslag om tvångsåtgärder och kontroll som medel för att utrota dess bruk. Man förordade hårda straff i avskräckande syfte, exempelvis ville man se verkställda dödsstraff för grovt avguderi, då man menade på att detta skulle ge en mycket god pacificerande effekt bland samerna. Vid rannsakningar och räder etcetera hade man även önskemål om att en statlig tjänsteman installerades på orterna för assistera prästerna. 76
Man tillade slutligen att påståendet från tinget i Arjeplog att samtliga samer utfört ”grovt avguderi” inte stämmer. Det fanns enligt dem flertalet samer som kunde sina kristliga stycken väl, som var en fröjd att höra dem läsa ur, som levde dygdigt samt nyktert och som kännde en särskild aversion mot sina förfäders religiösa seder och bruk.
Landshövdingen Hans Kruse yttrade sig med en skrivelse baserat på en preliminär undersökning av häradshövdingen Lars Grubb daterad till den 30 mars 1686. En mer grundlig undersökning kom att göras av häradshövdingen i början av 1687. Lars Grubbs preliminära svar på Karl XI frågor var som följer:
1. Som han uppfattade saken deltog inte samtliga samer i den ”avgudiska syndens förövande”
utan en stor andel var omvända till kristendomen.
2. På frågan om det funnits kunskap om dessa problem tidigare som inte kommit till konungens
vetskap så var Grubbs svar nej, det kännde han inte till.
Övriga frågor remitterade han till sin framtida undersökning under 1687. Hans Kruse själv fastställde till en början det Grubb noterat i sin bilaga av sakens natur. Han var dock mycket noga med att poängtera att han själv tidigare varit ovetandes om oväsendet och att han absolut inte undanhållit information om detta till Hans majestät Karl XI. Han säger då inte att det inte pågått tidigare, bara att han själv inte varit notifierad om detta. Han vill på så sätt peka på sin underställde
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
76
Grubb som den som skulle hållas ansvarig om någon. Vad han då samtidigt erkänner var att han inte utövade någon kontroll varken över området eller över sina egna undersåtar. 77
Vad det gäller efterföljelse av förordningar om samernas gudstjänst och deras barns undervisning i den kristna läran så menade han på att en rannsakning skulle göras nästkommande år för att kunna fastställa detta. Hur mycket tid och arbete prästerna i området la ner på att omvända samtliga samer till goda kristna lämnade han till domkapitlet i Härnösand att svara på. Han noterade dock att domkapitlet tidigare på landshövdingens förfrågan inte låtit förnimma att någon försummelse av prästernas arbete skulle ha förekommit. Något han tyckte var underligt då motsatsen bevisats genom Grubbs protokoll. Landshövdingen ansåg därför det vara aktuellt att ifrågasätta sakens natur då var och en av prästerna hade bekväma bostäder, husrum samt årligt underhåll från konungen. Även i denna fråga var han noggrann med att skjuta över ansvaret ifrån sig själv. Detta var för tiden en väldigt skarp kritik som han här riktade mot domkapitlet och dess ämbetsmän. 78
Som avslutande del lämnar Kruse sitt betänkande angående straff och påföljder för de samer som fortsätte tillbedja sina gamla gudar och inte hörsammade det kristna budskapet till fullo:
[…] Att sådane lapper som der med betrades, androm till skyy, skräck och warnagell icke utan med ett exemplart straff ansees måtte, att I lappmarcken wid dess sammankåmst och tingzhållandet corporaliter i förstone statueras utj lappallmogens praesence, och så frampt sådant ibland ett så flychtigt folckslag icke hielper, då effter Eders Kongl. Maij:ttz Allernådigste behagh arbitraliter att
straffas icke synes kunna förskonas, serdeles effter et sådant owäsende icke nu så mycket som för detta hoos dem öfwas och de icke dessmedelst föranlåtas torde öfwer fiellen och undan
jurisdictionen draga de sortera under. […] 79
Hans förslag utifrån Karl XI:s önskemål var att de samer som inte hörsammade till skarpa
förmaningar om ändring, skulle straffas inför den samiska allmogen för att statuera exempel inför andra. Jag tolkar den avslutande delen som att man skulle hindra de som skulle straffas att ta sig över gränsen, inte att de åtgärder man gjorde skulle vara milda för att inte skrämma samerna över gränsen.
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
77
s 82.
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
78
s 83.
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
79
Kanslikollegiumet hade på Riksrådets inrådan ålagts med att bereda ett förslag om åtgärder i lappmarkerna den 22 april 1686, deras förslag kom den 24 april 1686. Kanslikollegiumets förslag var att se som en sammanfattning av de skrivelser som inkommit från berörda myndigheter. För att få bättre kontroll över samerna samt snabba på kristnandet föreslog man en inflyttning av svenska nybyggare, statliga tjänstemän som kunde assistera de lokala prästerna, fler kyrkor samt präster posterade där kyrkorna fanns. Man la ett tydligt fokus och ansvar på att kyrkan skulle sköta detta med assistans av staten. 80
Riksrådet tittade på förslaget under slutet av april 1686 och återkom med ett verkställande beslut i maj samma år. En förordning om kyrkans fortsatta arbete tillsammans med kopior på yttranden från domkapitlet och biskoparna skickades till samtliga präster i lappmarkerna. Där ombads prästerna med skarpa ordalag förhålla sig till och lyda de beslut som konungen förordat.
[…] lyda under des praepositura med en sådan åthwarningh, at de regulera sig för all ting och uthi alla Clausulis härefter, wettandes der annorlunda skeer, lärer det komma på dheras hårda
answar […] 81
Häradshövdingen genomförde så sin undersökning under dennes tingsresa mellan Januari-Mars 1687. Denna genomfördes i hela lappmarken men här kommer främst rannsakningen som skedde i Arjeplog undersökas. Det som går att utläsa var att det hänvisades till Hans majestät Karl XI:s förordning den 11:e december 1685 som anledning till dessa utfrågningar av den samiska allmogen. Det hänvisades också till de straff och påföljder som blev resultatet om man inte följde denna förordning. Vid tinget i Arjeplog den 7 Januari 1687 hänvisade Silbojokks präst Peder Noreus till förordningen i följande syfte:
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark) Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
80
Erik Nordbergs arkiv, s 108.
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
81
[…] han förledne höstas, sädan han, till underdånigst föllie af Hans Kongl. Maijrttz wår allernådigste konung och Herres resolution och befallningh af den 11 Decembris 1685, begifwit
sigh till fiälls, till att upspana och förstöra lapparnes afgudiska widhskeppellsser. […] 82
Som man kan se har konungens förordning lett till att Noreus aktivt begett sig ut på expeditioner i syfte att hitta och förstöra offerplatser, avgudabilder etcetera. Man kan i Noreus mycket målande beskrivning också se att han hade bland annat en länsman med sig, detta innebar att beslutet om att prästerna skulle ha med sig statliga tjänstemän på sina uppsökande resor redan hade kommit i effekt. En av de misstänkte i ärendet, Erik Eskilsson, blev av tinget remitterad till Svea hovrätt för dom och eventuell straffpåföljd. Noreus hade redan innan detta ting skrivit till superintendenten Stechius vid domkapitlet i Härnösand och berättat om denna insats mot två samiska män han misstänkte för trolldom. Denna skrivelse skickades till riksrådet där den lästes upp och diskuterades:
[…] Discoarerades om detta fördömelige affguda wäsende, och höltz före att dessa begge som uppwigla och förföra dem andra, såsom och sättia sig upp emoot Konungens förbudh borie
exemplariter blifvva straffade, och een sådan stoor syndh inthet blifwa ohämnat. […] 83
Tydligt blir att man såg allvarligt på detta och man bad Noreus, landshövdingen, superintendenten och häradshövdingen att utreda dessa män och döma dem därefter, Kruse svarar den den 2 Juni 1687 där han bad om anstånd till kommande vinter med dom i Svea hovrätt tills de genomfört rannsakningen av övriga misstänkta samer i Arjeplog, något som beviljades av riksrådet. 84
En kommission bestående av landshövdingen, superintendenten och biträdda av häradshövdingen startade i januari 1688. Man skulle på denna resa undersöka följande:
1. Relationen i lappmarkerna 2. Dom över samen Erik Eskilsson 3. Prästernas rättigheter
4. Kyrkornas medel och ekonomi
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
82
s 144.
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
83
s 144.
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
84
I majoriteten av orterna i lappmarken gjorde man nu en undersökning där man först och främst rannsakade den samiska allmogen på plats om eventuellt avguderi samt hänvisade till Karl XI:s förordningar om dess förbud. Enligt hur det beskrivits så lämnades flertalet trummor in vid dessa rannsakningar, det beskrivs också som att samtliga gjorde avbön samt bad om förlåtetse. Man analyserade också kristendomskunskapen hos samerna vilket bedömdes vara av varierande kvalitet beroende på ort. Även prästernas insats vid gudstjänst och undervisning bedömdes och där visade sig kvaliteten vara av varierande art. Samen Erik Eskilsson skulle först dömas i Jokkmokk men dykte inte upp varav han kallades till tinget i Arjeplog där hans fall hänvisades till Hans majestät Karl XI för dom. Konungen förvånade här genom att fria honom från dödsstraff och enbart döma honom till böter.
Silbojokks prost Peder Noreus fortsatte med sitt idoga arbete att utrota det så kallade avguderiet. Alltefter de nya befogenheter och statliga stöd han fick för att slutligen omvända samtliga inom den samiska allmogen i området, kan man läsa om hans tillslag mot misstänkta i tingsprotokollen och i riksrådets portokoll. Bland annat kunde man i Noreus skrivelse som nådde riksrådet 1 februari 1687 om samerna Tore Nilsson och Eskil Iddeson, se att det ledde till en rannsakning där de båda männen riskerade avrättning. 85
Noreus fortsätte göra tillslag och komma med anklagelser. Ett exempel på hans nit och ihärdighet var där kungen benådat samen Erik Eskilsson och släppt honom ur fängelset men där Noreus fortsätte anklaga honom samt dra honom inför tinget i Arjeplog. I februari 1689 stod han återigen där och försvarade sig mot Noreus, predikant Noreus hade dock ytterst svaga bevis och Eskilsson frias.
Tre år senare, stod en man i 60 års åldern framför tinget i Arjeplog. Det var samen Lars Nilsson, anklagad av prästen Erik Noreus och dennes son Petrus för grovt avguderi. Petrus Noreus hade skickat några män för att spana på Lars efter ett tips om att han utförde diverse offerriter. Lars Nilsson blev av dessa tagen på bar gärning när han försökte återuppväcka sitt döda barnbarn som drunknat under samma dag. När de avbröt hans ceremoni blev han förargad och skulle då ha försökt få gudarna att skada männen. Lars erkände men vägrade göra avbön för sitt så kallade avguderi.
Umeå, Forskningsarkivet, Umeå Universitetsbibliotek (Foark). Trolldomsrannsakningarna i lappmarken 1649-1739,
85
Rätten nämnde också att det var en försvårande omständighet att han under landshövdingens kommissionsresa några år tidigare lämnade in sin trumma och svurit på att bara hänge sig till kristendomen framöver. För detta dömde tinget honom till döden och remitterade fallet till Svea hovrätt. Hovrätten fastställde sedan dödsdomen:
[…] Altså kan den kongl. Rätten i förmågo af gudz och werldslig lag hans lijf icke förskona, utan