Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
?..
vvi ^'fr'11 ■!*•*' £ i< -Sj % '
Jfc' ■
^.î
büü
UOTE
o°TEBO/?o
Allmänna Sektionen
Socialpol.
Sv.
Emigr.
Ex. B
■,Vw -’’V «,( )
'
iPfeäSjäSN* %&!$*$
s «Bes..........._
emigråtiomtredmgen
BILAGA VI
GEOGRAFISKA BETINGELSER FÖR NÄRINGSLIFYET
STOCKHOLM
KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
1912
[102516]
GEOGRAFISKA BETINGELSER FOR NARINGSLIFVET
INOM SVERIGES OLIKA LANDSDELAR
PER STOLPE
STOCKHOLM
KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
1912 ■
[10251611]
INNEHÅLL.
Sid.
Inledning... 7.
Stockholms län... 21.
Uppsala län... 26.
Södermanlands län... 31.
Östergötlands län... 36.
Jonköpings län ... . 42.
Kronobergs län... 47.
Kalmar län... 51.
Gottlands län... 55.
Blekinge län... 59.
Kristianstads län... 62.
Malmöhus län... 67.
Hallands län... 72.
Sid. Göteborgs och Bohus län . . 76
Älfsborgs län... 80
Skaraborgs län... 85
Värmlands län... 89
Örebro län... 93
Västmanlands län... 97
Kopparbergs län... 101.
Gäfleborgs län... 105
Västernorrlands län... 108.
Jämtlands län... .... . 112.
Västerbottens län... 116
Norrbottens län... 119,
i
—w
INLEDNING.
Om det1 är en allmänt erkänd sanning, att en kraftigare upp- blomstring af Sveriges ekonomiska lif är ett af de viktigaste medlen för emigrationens. bekämpande, så följer bär af, att ett studium af möjligheterna för en dylik uppblomstring utgör en nödvändig del af utredningen i emigrationsfrågan. Af dessa möjligbeter åter ut
göra de geografiska ocb geologiska betingelserna så att säga grund
valen för de andra. En undersökning af bvad som. af naturen i detta hänseende beskärts vårt land är således en oundgänglig för
utsättning för att öfverbufvud en uppfattning skall kunna bilda sig oeh göras gällande med afseende . å Sveriges ekonomiska framtid.
Efterföljande utredning var egentligen afsedd att införas i Bi
laga V (Bygdestatistik), såsom en inledning till behandlingen af de ekonomiska förhållandena inom hvart och ett af våra län. På grund af att utarbetandet af Bilaga Y redan för mer än ett år sedan fortskridit så långt, att dess publicerande ej ansågs böra uppskju
tas, öfverenskoms, att nu föreliggande geografisk-geologiska under
sökningar i stället skulle utgöra en »Bilaga» för sig. Vi begagna tillfället nämna, att flertalet statistiska, data i efterföljande länsbe- skrifningar äro återgifna efter tabellerna i nyssberörda Bilaga V.
Den så godt som fullständiga bristen på liknande arbeten som detfa rörande vårt land har vållat åtskillig tidsutdräkt, och de svagheter, som otvifvelaktigt vidlåda denna framställning, torde äfven de till någon del få anses bero af denna orsak.
Inledningen, behandlande Sverige i dess helhet, innehåller ej något nytt för fackmän, utan afser att vara till gagn för de icke
geografer, som önska studera något visst län. Däremot torde läns- beskrifningarna innehålla ett och annat för geografien nytt, visser
ligen icke nya fakta i och för sig, men däremot förut icke påvisade samband mellan en del natur- och kulturföreteelser.
Sveriges bergarter ur agronomisk synpunkt. I olikhet med hvad förhållandet är i de flesta ofriga länder består berggrunden i vårt land till ojämförligt största delen af sådana bergarter, som till
höra urformationen, d. v. s. det första utvecklingsskedet i jordens historia. De allmännaste af dessa bergarter äro granit och gneis, hvilka i folkspråket ofta benämnas gråsten.
8 EMIGRATIONSüTREDNfiTGEN. BILAGA VL GEOGRAFISKA BETINGELSER,
Deras sammansättning är nr kemisk-min eralogisk synpunkt ganska likartad (hufvudsakligen kvarts, glimmer och fältspat), och det är allt
så egentligen i afseende på strukturen, som de äro hvarandra olika.
I stort sedt torde kunna sägas, att graniterna, särskildt det rofkor- niga, äro mera lättvittrade än gneiserna och därigenom guva upp- hof till en ,ur agronomisk synpunkt fördelaktigare jordmån. Bland gneiserna synes särskildt den i sydvästra Sverige härskande s. k.
järngneisen utmärka sig genom ringa fruktbarhet hos den jordmån, som härleder sig från denna bergart.
Porfyrer och hälleflintor äro bergarter, som på.grund af sin finkornighet blott med svårighet förvittra, och bilda därigenom en ganska ofruktbar mark. I gengäld äro mellersta Sveriges viktiga järnmalmsförekomster bundna vid hithörande bergarter.
Bland de sedimentära bergarterna bilda kvartsitsandsten, ser
pentinstenar, glimmerskiffer m. fl. en särskild grupp, utmärkande sig genom sin hårdhet och däraf följande ringa förvittring och klen fruktbarhet. De flesta af dessa bergarter hafva sitt förnämsta ut
bredningsområde inom våra fjälltrakter.
En motsats till denna grupp utgöres af de sedimentära berg
arterna lerskiffer, märgelskiffer och kalksten. Dessa äro rika på för växternas näring nödvändiga beståndsdelar, lösa och lätt för
vittrande och gifva därigenom upphof till synnerligen fruktbara jord
arter. I detta afseende utmärka sig särskildt kalkstenarna, och de trakter, där dessa förekomma, bilda därför genom sin bördighet en motsats till kringliggande områden, där andra bergarter dominera.
Ett undantag gör den s. k. korniga kalkstenen (urkalksten), som är långt mera svårförvittrad och därigenom mindre fruktbar. De flesta öfriga kalkstenar äro yngre och tillhöra den kambrisk-siluriska for
mationen, som därigenom är af den största vikt för jordbruket. Deras sydligaste utbredningsområde träffas i Skåne; Öland och Gottland bestå uteslutande af dessa bergarter. I Västergötland återfinnas de i den s. k. Falbygdens berg samt i Kinnekulle, Halle- och Hunne
berg. På motsatta sidan om Vättern, i Östergötland, utbreda de sig mellan denna sjö och Boxen, och i Närike förekomma de väster om Hjälmaren. I Dalarne uppträda de norr om Siljan, och slutligen träffas i Jämtland deras största utbredningsområde, som från trak
terna kring Storsjön sträcker sig mot norr utmed fjällryggen.
Otvifvelaktigt ha de kambrisk-siluriska bergarterna fordom haft långt större utbredning än den nutida. Härom vittnar bland annat den omständigheten, att man kunnat påvisa, hurusom deras nutida rester finnas bevarade blott där de på något sätt skyddats mot de nivellerande krafternas inverkan, vare sig därigenom att de kambrisk-siluriska bergarterna intaga ett genom förkastning sänkt parti af jordytan, såsom t. ex. i Östergötland, eller ock, såsom i
INLEDNING. 9 Västergötland, skyddas genom ofvanpå desamma utbredda, motstånds
kraftigare bergarter.
Yngre än de kalkstenar, som tillhöra det siluriska systemet, äro kritkalkstenarna, som förekomma i sydvästra Skåne samt kring Kristianstad i landskapets motsatta hörn och i närmast angränsande trakter af Blekinge. Ur agronomist synpunkt äro de minst lika värdefulla som silurkalken.
På grand af kalkstenarnas stora betydelse för markens bördig
het äro odling och bebyggelse långt mera framskridna i de trakter, där dessa bergarter dominera, t. ex. skånska slätten, Falbygden i Västergötland, Siljanssocknarna i Dalarna och Storsjöbygden i Jämtland.
Sveriges jordarter. De flesta af Sveriges jordarter kunna kal
las glaciala, emedan de härstamma från det skede i jordens historia, som benämnes glacialperioden eller istiden. Denna inleddes därmed att glaciärer under inflytande af en klimatförändring, hvars beskaf
fenhet och orsaker icke äro med full visshet kända, började så små
ningom utbreda sig från landets högre delar icke blott öfver hela Sverige, utan ock öfver en stor del af norra Europa, därigenom bildande den s. k. inlandsisen. Genom denna ismassas rörelser bort
fördes från vårt land de jordarter, som före istiden täckte berg
grunden, ocb ersattes med nya sådana. Den allmännaste af dessa jordarter är morän, som uppkommit genom landisens direkta arbete på berggrunden. Af moränbildningar finnas flera olika slag; vikti
gast är bottenmoränen, som vanligen utgör en regellos blandning af stenar, grus, sand ocb leriga beståndsdelar. Om den leder sitt ur
sprung från urbergarter, är moränen bufvudsakligen sammansatt af stenar ocb grus; har den åter bildats på bekostnad af lerskiffrar ocb kalkstenar, är den mera lerig till sin konsistens. Dess värde såsom odlingsmark beror därför i främsta rummet på den bergart, som lämnat materialet. I allmänhet kan sägas att morängruset på urbergs- grund är afgjordt underlägset moränleran på underlag af yngre skiff
rar och kalkstenar. Detta förhållande beror icke blott på urberg- arternas bristande kalkhalt och därigenom lägre näringsvärde för kulturväxterna, utan ock därpå att morängruset oftast ar en allt
för stenig mark för att med nutida höga arbetspriser med ekonomisk fördel kunna uppodlas. Största utbredningen har morängruset i det inre Norrland, Dalarne ocb Värmland samt på det sydsvenska hög
landet, under det att moränleran dominerar i Skåne samt öfriga landsdelar, där kambrisk-siluriska bergarter bilda grunden. Morän
gruset har sin största betydelse såsom skogsmark, och på mera upp
odlade lerslätter kan man ofta iakttaga, att moränens område begränsas af samma gärdesgård, som omsluter åkermarken.
10 EMIGRATIONSOTREDNIXGEN. BILAGA VI. GEOGRAFISKA BETINGELSER.
I samband med inlandsisens afsmältning bildades de för ned
isade länder så karaktäristiska rullstensåsarna, hvilka såsom flod
system genomdraga stora delar af vårt land. Själfva åsarna kunna naturligtvis ieke med fördel odlas, och äfven där de utvidga sig till sandfält, är marken bättre lämpad för skogsväxt, särskildt af
tall, än till åker. . g
Då landisen vid istidens-slut hunnit afsmälta, låg hela Sverige betydligt lägre än nu, och stora sträckor af hvad som nu är land, var då hafsbotten. Gränsen för detta haf, den s. k. högsta marina gränsen, låg i sydligaste delarna af vårt land ett par till några tiotal meter ofvan den nutida haf sytan. Härifrån ökades sänknin
gens storlek mot norr upp till Ångermanlands kust, där den nådde sitt maximum, 284 meter, för att därefter åter aftaga. I detta haf af- satte den tidens älfvar sand- och leraflagringar, hvilka vid den sedan inträffade landhöjningen kommo i dagen och nu utgöra fäst mark.
Dylik lera, s. k. ishafslera, har sin största utbredning i Norrlands kusttrakter, på det mellansvenska låglandet samt i det sydsvenska höglandets kusttrakter. På många håll, särskildt i trakter med berggrund af kalksten, är denna lera starkt kalkhaltig, s. k. ler- märgel. Ishafsleran — och än mera lermärgeln — är oftast mycket fruktbar, och den utgör i själfva verket Sveriges förnämsta åker
jord. I de flesta delar af Sverige råder stor skillnad i afseende på graden af uppodling och fruktbarhet mellan de trakter, som ligga ofvan marina gränsen och därför hufvudsakligen bestå af morän
mark, samt de områden, som ligga under denna gräns och därigenom blifvit täckta af ishafslera.
I vissa trakter, särskildt i Norrland och Småland, bildades vid den afsmältande landisens kant s. k. isdämda sjöar. Deras forna botten är nu, sedan isen afsmält och sjöarna därigenom urtappats, täckt af sedimentära jordarter af i hufvudsak samma beskaffenhet som motsvarande ishafsbildningar (sand, lera och märgel).
Genom landhöjningen blef Östersjöns förbindelser med öppna haf vet for en tid ännu mindre än den nutida och dess vatten häri
genom sött: Ancylus-sjön. Yid slutet af Ancylns-tiden inträffade en långsam sänkning, så att Nordsjöns vatten åter bröt in: Litorina- hafvet. Den därpå följande höjningen fortfar än i dag. De områ
den af vårt land, som under dessa nivåförändringar varit vatten- täckta, äro endast våra lägsta kusttrakter och Mälare-bäckenets omgifningar; här är ishafsleran stundom öfverlagrad af de yngreleror, som afsattes i Ancylus-sjön och Litorina-hafvet och som nu i dessa trakter utgöra den vanligaste åkerjorden eller dennas öfversta lager.
Sveriges to rf marker. Ett för Sveriges geografi karaktäristiskt drag är rikedomen på torfbildningar. Sådana äro sällsynta i var-
INLEDNING. 11 mare länder, men snart sagdt otaliga i norra Europa. Detta beror närmast därpå att terrängen i nedisade länder blifvit genom isens inverkan rik på större och mindre fördjupningar, i hvilka vatten samlats, och sedermera har en mängd af de på detta sätt bildade sjöarna igenvuxit till torfmossar. Finland är Europas på sjöar och mossar rikaste land, men i andra rummet i bägge dessa afseenden torde Sverige komma. Många af våra torfmarker ha emellertid uppkommit på annat sätt, nämligen genom försumpning af fast mark, då till följd af ändrade fuktighetsförhållanden torfbildande växtsamhällen invandra. Särskildt i öfre Sverige (norr om Dalälfven) har det öfvervägande antalet torfbildningar uppstått på detta sätt.
Huru stor del af Sveriges hela areal, som intages af torfmarker, kan ännu icke exakt angifvas, då stora områden, särskildt i Norr
land, ännu äro alltför ofullständigt kända i detta afseende. Den siffra, som oftast angifves, nämligen 12-c %, är med säkerhet ett mi- nimital. I stort sedt kan sägas, att Skåne, kusttrakterna och mellan
svenska låglandet äro relatift fattiga på torfbildningar, och alltså sydsvenska höglandet samt inre delarna af norra Sverige desto mera försumpade.
Till sin beskaffenhet äro torfmarkerna mycket olika, alltefter de växter, som gifvit upphof till torfven, och man brukar därför indela dem i tvenne hufvudgrupper, nämligen mossar och kärr. I de förra utgöres bottenlagret af hvitmossor och växligheten af ängs
ull, ljung m. fl. växter, hvilka äfven bilda det öfre torflagret; torf
ven är vanligen föga förmultnad, lätt och svampig samt fattig på alla växtnäringsämnen. I kärren består bottenskiktet öfvervägande af brunmossor och vegetationen till större delen af starr och andra halfgräs; torfven är oftast bättre förmultnad, tyngre och vanligen rikare på mineralbeståndsdelar.
Odlandet af torfmarker äger gamla anor i vårt land; dock är det först på senare tider denna kultur tagit fart och blifvit in
komstbringande, detta särskildt tack vare Svenska Mosskulturföre- ningen, som då detta skrifves (november 1911) firar sitt 25-årsjubi- leum. Säkerligen utgöres en högst väsentlig del af de nyodlingar, som under de bägge sista decennierna blifvit verkställda, af upp
odlade torfmarker.
Såsom ett allmänt omdöme kan sägas, att kärren på grund af bättre förmultning och större rikedom på mineralämnen äro af långt högre värde än mossarna. På grund af hvitmossornas afsky för kalkhaitigt underlag äro mossar mycket sällsynta i våra kalkrikare trakter, t. ex. Gottland och Jämtland, där alltså i stället kärren dominera.
I skogfattiga delar af vårt land, exempelvis Skåne, har torf sedan gammalt användts såsom bränsle, och fortfarande upptages i
12 EMIGRAIT ONSUTRBDNINGEN. BILAGA VI. GEOGRAFISKA BETINGELSER.
åtskilliga trakter torf för detta ändamål, dock så godt som ute
slutande till lokal användning, ty tillverkningen af ett torfbränsle med ett i förhållande till volym och vikt högt bränslevärde har ännu icke, oaktadt en mängd försök, kommit i gång. Emellertid är det möjligt, att det af H. Ekelund uppfunna torfpulvret, som för närvarande (1911) prölvas i större skala, verkligen utgör ett bränsle, som med framgång kan komma att upptaga konkurrens med sten
kolen. I stort sedt torde sydvästra Sverige vara rikast på den för sådan användning lämpligaste torfven. Däremot äro de ofta synliga uppgifterna om Norrlands stora tillgångar på torfbränsle betydligt öfverdrifna, ty de stora myrarna där innehålla vanligen en lös och föga mogen torf, som i ringa grad lämpar sig till bränslebered
ning. Härtill komma ogynnsamma klimatiska förhållanden, som ytterligare försvåra torfvens utnyttjande. På grund af hvitmoss
ornas förmåga att uppsuga vatten har hvitmosstorfven stor be
tydelse för tillverkningen af torfströ för ladugårdarna och för stä
dernas renhållningsverk m. fl. ändamål. Däremot lämpar sig sådan torf vanligen ej till bränsle eller, såsom nämndt, för odling.
Sveriges skogar. Mera än de flesta länder är Sverige ett skogsland. Mer än hälften af landets hela yta är skogbevuxen, och bland Europas stater torde därför blott Einland kunna ifråga om relativ skogsareal mäta sig med Sverige. Utan människans ingri
pande skulle säkerligen hela vårt land vara skogbevuxet med un
dantag af fjälltrakterna, där de häftiga vindarna och den korta vegetationsperioden sätta en gräns för skogens utbredning.
Då hufvudsakligen landets odling inkräktat på skogen, kan såsom ett allmänt omdöme sägas, att relativa skogsarealen i olika trakter är omvändt proportionell mot åkerarealen; och då, såsom förut nämndt, de sedimentära jordarterna i första hand tagits i an
språk för åkerbruket, är det hufvudsakligen morän, som bildar underlaget för våra skogar. Skogsrikedomen är alltså störst i det inre Norrland, i Dalarne och Värmland samt pä sydsvenska hög
landet.
Den svenska trävarurörelsen i stor skala tog sin början i de sydvästra delarna af vårt land, men har sedan öfverflyttat till lan
det norr om mellansvenska låglandet, där skogsrikedomen och de naturliga förutsättningarna för dess tillgodogörande äro störst. Som bekant, är det hufvudsakligen genom flottning som det afverkade timret transporteras till kusthamnarna, och det är till väsentlig del genom de gynnsamma naturliga betingelserna härför som trä
varuexporten kunnat nå sin nutida storartade omfattning.
Till följd af flodsystemens rika utbildning finnes i öfre Sverige knappast någon skogbevuxen trakt, som icke är åtkomlig för sko-
INLEDNING. 13 gens tillgodogörande genom vattentransport. Af särskild betydelse är, att älfvarna äro så talrika och ej förena sig till några få stora kufvudfloder, innan de nå hafvet, ty om så vore, skulle detta inverka i hög grad ogynnsamt genom den anhopning af flottgods, som då skulle uppstå vid sorteringsbommar o. s. v.
En klimatisk faktor af stor betydelse är, att marken under en stor del af året är tjälad, hvadan en proportionsvis ringa del af vårens smältvatten kan söka sig ned i marken, utan i dess ställe afrinner under vårfloden. Detta liksom ock den korta öfvergångs- tiden mellan vinter och sommar medför, att det nordsvenska skogs
området får en i förhållande till nederbördsmängden synnerligen kraftig vårflod, som medgifver timrets flottning äfven i jämförelse
vis obetydliga vattendrag. En viktig topografisk omständighet är de norrländska älfvarnas vanligen djupt nedskurna bäddar och branta stränder. Härigenom ökas deras bredd mestadels föga vid högvatten, och man undgår alltså det kringspridande af timret, som i högsta grad försvårar fl ottningen. exempelvis i de flacka ryska floddalarna. Slutligen må erinras om, att den norrländska kasten i så godt som hela sin längd är kantad af en skärgård, som på de flesta ställen, där så är behöfligt, medgifvit anläggandet af djupa och väl skyddade hamnar för de fartyg, som skola ombesörja expor
ten af det från inlandet framflottade timret. På grund af nu nämnda och äfven andra drag i norra Sveriges natur torde kunna sägas, att ingen annan del af Europa bättre lämpar sig för timmertransport.
Beträffande sydsvenska höglandets naturliga förutsättningar för timmertransport kan påpekas, att det tunnare snötäcket och den längre våren samverka till att vårfloden blir svagare. Härtill kom
mer den sydligare belägenheten, som medfört en tidigare och tätare bebyggelse, hvarigenom vattendragen redan före skogshandteringens uppkomst voro utbyggda med kvarnar, vattensågar och dylika för timmerflottning hindrande industriella anläggningar.
Skogarna sakna dock ingalunda användning inom de trakter, där timmerflottning för export icke kan förekomma. Sålunda ha sko
garna inom mellersta Sveriges bergslager under århundraden haft och äga fortfarande stor betydelse för vår järnindustri, som ju hit
tills uteslutande hvilat på träkolstillverkning, och under de senaste årtiondena har en annan industri, som ur skogarna hämtar sin rå
vara, vunnit storartad utveckling, nämligen trämassetillverkning.
Denna uppstod och idkas fortfarande mest i sådana skogrika trak
ter, hvilkas geografiska belägenhet gjort dem mindre väl lämpade för flottning. Hit höra Värmland, Dalsland och Småland. Inom Norrland är trämassetillverkningen för närvarande störst i sydligaste delen (Gräfleborgs län), men är under tillväxt äfven i de nordligare kusttrakterna, där sågverken hittills dominerat.
14 EMIGRATIONSUTREDNINGEN. BILAGA VI. GEOGRAFISKA BETINGELSER.
Äfven en annan industri kan sägas vara i hufvudsak baserad på skogarna, nämligen glastillverkningen, tj genom sitt geografiska läge vittna glasbruken om att tillgången på ved såsom bränsle är ai större vikt än tillgången på råvara. De ojämförligt flesta glas
bruken äro nämligen belägna i Småland och Värmland, alltså delvis samma landsdelar, som af nyssnämnd orsak äro trämassefabrikatio- nens viktigaste områden.
Sveriges användbara bergarter och malnipr. Under de se
naste aren har var stenindustri tagit ett starkt uppsving, dels ge
nom användningen af naturlig sten till byggnader och dels genom en alltmera ökad stenexport.
Graniter ha, såsom förut blifvit närnndt, en ofantlig utbredning i vårt land, och flerstädes äro de af en för industriell användning synnerligen lämplig beskaffenhet. Det är emellertid i främsta Lum- met det geografiska läget, som afgör huruvida en sådan granitföre
komst är ekonomiskt brytvärd eller icke. Graniten kan nämligen på grund af sin i förhållande till saluvärdet relativt stora tyngd icke bära några större transportkostnader, utan måste brytas an
tingen i närmaste omgifningarna af den ort, där den skall användas, t. ex. i Stockholmstrakten, eller i sådana kusttrakter, där den jäm
förelsevis lätt kan tagas ombord å fartyg för export. Hit höra i främsta rummet Smalands, .Blekinges oeh Bohusläns skärgårdar, där granitbrytningen kan bedrifvas på blott obetydligt afstånd från lastkajen. Största delen af den brutna stenen exporteras till Tyskland och England till gatubeläggning och liknande ändamål, och då Halland och Skåne sakna graniter, är det tydligt, att just de nämnda skärgårdstrakterna äfo de i förhållande till dessa länder mest välbelägna.
Bland, bergarter, yngre än urberget, märkas särskildt de kam- brisk-siluriska aflagringarna, som ej blott för jordbruket, utan äfven i industriellt afseende äro af stor vikt för de trakter, där de före
komma. På grund af att dessa bergarter ursprungligen äro afsatta på en hatsbotten, bilda de vanligen mycket tydliga lager eller ban
kar och äro därigenom lätt brutna och arbetade, hviiket särskildt gäller om den viktigaste af hithörande bergarter, den s. 'k. ortocer- kalken, så benämnd efter de för densamma karaktäristiska förste- niDgarna ortoceratiter. Under ortoeerkalken hvilar en mörk ler- skiffer, s. k. alunskiffer, starkt inmängd med organiska ämnen, i vissa lager så starkt, att den kan brinna. På grund häraf begagnas den med fördel såsom bränsle vid kalkbränning af ortoeerkalken.
Då likväl alunskifferns bränslevärde är jämförelsevis obetydligt i förhållande till dess tyngd, är den af vikt blott for de trakters ekonomiska geografi, där den förekommer. För närvarande arbetas «
INLEDNING. 15 emellertid på problemet att ar alunskiffern separera de brännbara beståndsdelarna, hvarigenom man skulle erbålla en brännolja, som kunde transporteras till och användas äfven i andra trakter af vårt land. Alunskiffern är hufvudsakligen representerad i Skaraborgs läns siluriska bergarter, b vadan detta antagligen kommer att spela en långt viktigare roll i vårt lands industri än den nutida, rela
tivt obetydliga.
I det föregående bar i korthet omnämnts de siluriska berg
arternas utbredning; här må såsom exempel på deras tekniska an
vändbarhet påpekas, att den siluriska ortocerkalken är föremål för brytning till trappstenar och dylikt eller till bränning öfverallt i vårt '’land, där den förekommer, med undantag blott af fjälltrak
terna. Denna bergarts stora betydelse för jordbruket kompletteras alltså i viss mån af dess industriella användning, som äfven den bidrager till silurtrakternas tätare bebyggelse.
Bland bergarter, yngre än silurformationen, äro de, som till
hora Skånes stenkolsförande formation viktigast. Börande dessa hänvisas' till skildringen af Malmöhus län.
På samma sätt som Sveriges leror äro af större betydelse för jordbruket än moränen, äro de också de enda jordarter, som ha nämnvärd industriell användning. Af svenska leror är det hufvud
sakligen de under isbafs- och ancylustiden bildade, som lämna rå
material för tillverkningen af murtegel, dräneringsrör, takpannor o. s. v. Sådan industri idkas därför egentligen blott inom de trak
ter af vårt land, som under dessa perioder utgjorde den hafsbotten, på hvilken lerorna afsattes, alltså kusttrakterna och. mellansvenska låglandet. Däremot äro tegelbruk sällsynta ofvan högsta marina gränsen. .
I ett stort antal af våra vanligaste bergarter förekommer järn, t. ex. den väster om Ixlarälfven och Yättern så godt som allena- rådande järngneisen, men blott i form af mindre korn, alltför kring
spridda inom bergarten för att den skulle kunna få teknisk an
vändning. Det är i stället de ur agronomisk synpunkt mindervär
diga bergarterna hälleflinta och hälleflintgneis, som i gengäld, skulle man kunna säga, omsluta våra viktigaste järnmalmsförekomster in
om Sverige söder om polcirkeln, nämligen malmfälten i mellersta Sveriges bergslag, från östra Värmland till Uppland. Att mal
merna i detta gamla »Järnbäraland» spelat knfvudrollen i Sveriges bergsbruk beror hufvudsakligen på deras geologiska beskaffenhet.
Dels äro de nämligen relativt rika, i det att järnhalten kan uppgå ända till 70 % (nära dubbelt så mycket som i Englands malmer), och dels äro de så godt som fria från tvenne mineral, svafvelkis och apatit, hvilkas svafvel- och fosforhalt göra det järn, som fram- ställes ur malmer, som innehålla dessa mineral, »rödbräckt» eller
Iß EMIGRATIONSÜTREDNINGEN. BILAGA VI. GEOGRAFISKA BETINGELSER.
»kallbräekt», d. v. s. skört vid glödning eller vanlig temperatur.
Tack vare denna frihet frän föroreningar har Sveriges järn för åt
skilliga ändamål kunnat konkurrera med utländsk tillverkning,
•oaktadt det ställt sig rätt högt i pris på grund af att det måst framställas medels träkol. En del af grufvorna i Grängesberg- samt Gällivares och Kirunavaras väldiga järnmalmsförekomster gifva emellertid apatitrika malmer, olämpliga för de metallurgiska pro
cesser, som hittills varit brukliga i Sverige, hvarför de måste ex
porteras. Ett annat exempel på en mineralinblandning, som gör malmen ekonomiskt oanvändbar, är mineralet titan, som vållar att de väldiga malmmassorna i Taberg vid Jönköping (större än Gälli
vare) och Ruotivara i Kvickjock äro alltför svårsmälta och därför ligga oanvända.
I jämförelse med järnmalmerna äro Sveriges öfriga malmer nu
mera, sedan Ealu koppargrufva och Sala silfvergrufva spelat ut sina roller, af mycket ringa betydelse.
Sveriges vattenkraft. Vårt lands tillgångar på vattenkraft äro högst betydliga. Visserligen torde de knappast vara så stora som exempelvis Frankrikes eller Italiens, men särskildt i förhållande till Sveriges fåtaliga befolkning äro de dock af synnerligen stor vikt.
Förnämsta orsaken till vår rikedom på vattenkraft är att söka i landets belägenhet i förhållande till de fuktmättade atlantiska vindarna. Då dessa uppnå den tvärs för deras riktning liggande nordskandinaviska fjällkedjan, tvingas de att stiga mot höjden, blifva därigenom afkylda och måste afgifva en del af sin fuktighet.
Den nederbörd, som blir en följd häraf, kan i de nordsvenska fjällen uppgå ända till 2- à 3,000 mm. pr år, under det att den i öfriga, lägre liggande delar af vårt land årligen fallna nederbörden i medeltal knappast uppgår till 600 mm. Redan på grund häraf är norra Sverige betydligt rikare på rinnande vatten än de sydligare delarna af landet. Härtill kommer' den jämförelsevis låga temperaturen, hvarigenom afdunstningen blir svag, hvarjämte marken af samma orsak under en stor del af året hålles tjälad och därför icke uppsuger något vatten. Af dessa orsaker kommer största delen af den fallna nederbörden att afrinna genom älfvarna. Så t. ex. uppgifves den s. k. a fr in ni n g s k o effi c i e n te n, d. v. s. det tal, som angifver huru stor del af nederbörden som afrinner, vara icke mindre än 86 f i Lule älf, under det att en del mellansvenska vattendrag icke uppnå 40 %.
Bland de svenska floder, hvilkas vatten icke till någon del kommer från fjälltrakter, märkas de, som afrinna från sydsvenska höglandets västra sida, som på grund af sitt mot hafvet öppna läge och sin relativt stora höjd har större nederbörd än någon annan del
INLEDNING. 17 af Sverige nedanför fjälltrakterna. På den motsatta, i »regnskugga»
liggande sluttningen mot Östersjön är däremot nederbörden betyd
ligt mindre och därför äfven vattendragen svagare utbildade.
Sverige hör som bekant till jordens sjörikaste länder, en om
ständighet af stor vikt för våra älfvars vattenhushållning. Sjöarnas betydelse härvidlag ligger hufvudsakligen däri att de tjäna som naturliga uppsamlingsbassänger, i hvilka vid högvatten stora vatten
mängder uppsamlas, som sedermera relativt långsamt åter afgifvas.
Genom reglering af sjöarnas vattenstånd kan en ännu jämnare af- rinning åstadkommas och därigenom äfven jämnare krafttillgång.
Hittills äro visserligen blott några få, mindre sjöar på detta, sätt reglerade, men planer äro för närvarande under -utarbetande för reglering af t. ex. Vänern, Vättern, Siljan och Storsjön till gagn för kraftstationer vid Göta älf, Motala ström, Dalälfven och Indals- älfven.
lill följd af den småkuperade terräng, som i vårt land är re
sultatet af inlandsisens arbete, ha våra floder sällan lugnt lopp med jämn sänkning mot mynningen, utan förete oftast en rad forsar och fall med däremellan liggande, jämförelsevis lugna sträckor. Följden häraf blir, att våra svenska älfvar sällan äro användbara såsom trafikleder, men i gengäld erbjuda desto flera kraftkällor. Men om också nivådifferenserna äro många till antalet, äro de likväl ofta icke särdeles stora hvar för sig, och det är därför mångenstädes nödvändigt att genom vattenbyggnader sammanföra flera mera lång- slnttande forsar till en koncentrerad, större fallhöjd, s. k. profil
reglering. Ln sådan är redan delvis genomförd i ett stort antal vattendrag, exempelvis Mörrumsån, Lagan, Nissan, Svartälfven m. fl.
JDen, ekonomiskt användbara vattenkraften i vårt land torde uppgå till omkring 4 millioner hästkrafter. Häraf kommer vid pass 700,000 hästkrafter på redan nu utbyggda vattenfall; omkring hälf
ten häraf torde omsättas i elektrisk energi. För närvarande anses minst 45 % af vår industris tillverknings- och exportvärde samman
höra med utnyttjad vattenkraft. De största redan färdiga kraft
stationerna äro Trollhättan i Göta älf, Bullerforsen och Mockfjärd i Dalälfven och Gullspång i Svartälfven. Bland under byggnad va
rande märkas Älfkarleö- och Untrafallen i Dalälfvens nedre lopp, hvilkas kraft är afsedd att öfverföras till Stockholm, samt Porjus-
* allen i Lu.le älf, afsedda till elektrifiering af riksgränsbanan samt för de stora norrbottniska malmfältens och andra industriella behof.
Sveriges klimat. Man skulle säkerligen vänta, att ett land med omkring 15 / af sin areal belägna norr om polcirkeln måste ha ett ganska bistert klimat. Så är dock ingalunda förhållandet, ty
2—102516 12. Emigrationsutredningen. Bil. VI.
18 EMIGRATIONSUTREDNIHGEÏf. BILAGA VI. GEOGRAFISKA BETIS®ELSER.
med undantag af Norge har intet annat land på samma breddgrader mildare klimat. Orsaken härtill är densamma för både Sverige och Norge, nämligen det af Golfströmmen uppvärmda hafvet utanför Norges kuster. Härigenom orsakas ett ganska konstant, lågt luft
tryck på norra Atlanten från trakterna sydväst om Island ända bort mot Novaja Semlja, hvilket i sin tur framkallar jämförelsevis varma sydvästliga vindar. Det är dessa vindar, som skänka vårt land dess i förhållande till det nordliga läget blida klimat.
Då emellertid Sveriges längdutsträckning är i stort sedt nord- sydlig, är det naturligt, att temperaturförhållandena i dess nord
ligaste och sydligaste delar gestalta sig betydligt olika. Emeller
tid är denna skillnad mycket svagare under sommaren än under vintern, såsom framgår af följande tabell, utvisande medeltempera
turen under januari ocli juli:
Januari. Juli.
Karesuando...— 34'7° 4- 12-1°
Lund... — 0‘6° + 16-4"
Skillnaden i sommarvärme mellan nordligaste Lappland och södra Skåne uppgår alltså till föga mer än 4°. Visserligen är som
marens längd i öfre Norrland knappt mer än hälften af Skånes, men denna korthet uppväges till stor del af sommardagarnas längd och rikedom på solsken. ' Tack vare de korta nätterna äro för jordbru
ket skadliga nattfroster långt mera sällsynta i Norrland än i det öfriga Sverige under den för växterna så viktiga försommaren. De norrländska nattfrosterna pläga däremot inträffa under eftersom- maren.
De mest värmekräfvande växterna kunna dock med fördel odlas blott i södra Sverige, så t. ex. sockerbetor icke nordligare änVäster- och Östergötlands kalktrakter och hvete icke längre upp än södra Dalarna och Gästrikland. Men råg, korn och potatis skördas flera mil norr om polcirkeln.
Den jämförelsevis låga vintertemperaturen är för Norrland sna
rare till gagn än till skada. Ty växtligheten är jämförelsevis obe
roende af vinterkölden, men däremot är det tack vare denna som Norrland får åt sig bevaradt ett konstant snötäcke, som är nödvän
digt villkor för dess och hela Sveriges viktigaste industri, trävaru
rörelsen.
Då det hufvudsakligen är de sydvästliga vindarna, som med
föra A?ärme till vårt land, är det naturligt, att dess korta västkust långt mindre än den långa östkusten lider af isbeläggning till bin
der för sjöfarten. Denna fördelning af värmen är alltså, orsak till skillnaden i sjöfart mellan Sverige och Norge, mellan Stockholm och Göteborg, mellan Sundsvall och Trondhjem samt mellan Luleå och Narvik.
INLEDNING. 19
Arliga nederbörden i Sverige är mestadels ganska obetydlig i jäm
förelse med åtskilliga andra europeiska länder, men då temperaturen bos oss är betydligt lägre, blir äfven afdunstningen svagare och nederbörden därigenom tillräcklig för skogsväxtligheten och de od
lade växterna, feärskildt för våra skogar ■ spelar snötäcket en viktig 10U- därigenom att det magasinerar och vid snösmältningen förser träden med en god del af det vatten, som åtgår under sommaren, då deras behof häraf är störst.
Då nederbörden till större delen härrör från de sydvästliga vin
darna, är det naturligt, att dess fördelning blir rätt ojämn och västra
>Sveiige i allmänhet regnrikare än östra. Störst är nederbörden i våra fjälltraktei samt på västra sluttningen at sydsvenska höglandet, där .Borås har att framvisa maximum inom Sveriges bebyggda delar.
Östra Sverige, som härigenom kommer att ligga i »regnskugga», har betydligt mindre nederbörd, så t. ex. Kalmar län, där årliga neder
börden icke är hälften så stor som Boråstraktens. Härigenom Loinma dessa landsdelar att ofta lida af torka, mest utpräglad under våren och försommaren, då växternas vattenbehof är relativt starkt.
Människans inflytande på landets klimat är mycket obetydligt.
Skogarnas nedhuggande är hufvudsakligen af inflytande på afdunst- ning och snösmältning och därigenom på vattentillgången i floder och sjöar. På myrmarkers utdikning ha stora summor nedlagts i af sikt att minska frostländigheten i vissa trakter, men det är liegst osannolikt, i hvarje fäll ieke bevisadt, att man härigenom kunnat åstadkomma någon förbättring af temperaturförhållandena.
Sveriges fiske ocli sjöfart. Man skulle väl vänta, att i Sve- lige med dess långa, skärgårdsrika kuster, dess många älfvar och dess rikedom j)å sjöar en väsentlig del af befolkningen hade sitt uppehälle af fiske. Så är dock ingalunda förhållandet, i det att blott omkring 40,000 personer ha denna näringsgren till hufvud- 3'ike. Dock äi naturligtvis fisket en viktig binäring för en långt större del af befolkningen.
»Som bekant år Bohuslän Sveriges ojämförligt förnämsta fiskeri- distrikt. Orsaken härtill är dess öppna läge mot det salta Väster- hafvet, som har att uppvisa betydligt större fiskrikedom än Öster
sjön med dess till följd af de många älfvarna och det instängda läget så godt som söta vatten. Det är särskildt sillen, men äfven makrill, torsk, långa m. 11. fiskarter, som gifva Bohuslän försteget i detta alseende. Dessa fiskar förekomma blott i mindre mängd i Östersjön, där strömming, en förkrympt form af sillen, är viktigast.
1 afseende på läget är Halland nästan lika lyckligt som Bohuslän, nien bristen pa hamnar utgör här ett svåröfverkomligt hinder; där
emot har ju Bohuslän en rikt utvecklad skärgård. Rörande orsa-
20 EMIGRATIONSUTREDNINGEN. BILAGA VI. GEOGRAFISKA BETINGELSER.
kerna till denna skillnad hänvisas till skildringen i det följande af dessa landskap. Såsom där närmare utredes, är sillfisket syn
nerligen växlande och orsaken till dess periodicitet nppgifves vara oregelbundenheter i hafsströmmarnas rörelser. I slutet af år 1911 ha offentliggjorts undersökningar, som synas visa, att dessa rörelser äro ett slags tidvatten i hafsvattnets djupare delar och alltså en yttring af månens attraherande kraft.
Östersjöfisket synes vara hufvudsakligen beroende af kustens utbildning; där denna är svag och alltså inga naturliga hamnar fin
nas, t. ex. stora sträckor af Kristianstads läns kust, är fisket obe
tydligt, men där skärgård är rikt utbildad, t. ex. norra delen af Kalmar län samt Ångermanland, är fisket af långt större be
tydelse.
Få länder torde ha större naturliga förutsättningar för sjöfart än Sverige. Visserligen äro våra floder på grund af terrängens ojämnheter fyllda af forsar och därigenom oftast icke segelbara, men en ersättning härutinnan bilda våra stora insjöar, hvilka ju dessutom genoin kanaler, som i Sverige började anläggas tidigare än i de flesta andra länder, satts i förbindelse med hvarandra eller med hafvet. Sveriges mark är, som bekant, tack vare inlandsisens inverkan, så godt som öfverallt småkuperad, och där ett land med sådan terräng bildar kust, uppstår naturligtvis skärgård. Tack vare denna äger vårt land utefter största delen af sina kuster rike
dom på hamnar och på skyddade farleder mellan dessa hamnar. En annan fördel för sjöfarten ligger däri att tidvattnet, som vållar olägenhet i så många andra ^länders hamnar, knappast gör sig märkbart vid våra kuster. Åtskilliga norrländska hamnar lida emellertid af den uppgrundning, som landhöjningen och älfvarnas sedimentafsättning i förening åstadkomma, och upprepade gånger ha de måst flyttas längre ut mot hafvet. Flera städer vid kusten anlöpas numera icke af större fartyg, hvilka i stället lägga till vid någon uthamn, t. ex. Salmis (Haparanda), Holmsund (Umeå) och Stugsund (Söderhamn). I södra Sverige har denna uppgrundning icke gjort sig så märkbar, enär landhöjningen här är svagare.
Under rubriken Sveriges klimat har redan berörts isbeläggnin
gen af våra kuster vintertid, hvilken i själfva verket torde vara förnämsta orsaken till att vår sjöfart, oaktadt de stora naturliga betingelser, som i öfrigt erbjuda sig, likväl icke på långt när nått samma omfattning som exempelvis Norges.
I
Stockholms län.
Berggrundên inom detta län består så godt som uteslutande af till urformationen hörande bergarter. Inom länets uppländska iäst- 1 and sde l dominera graniter, inom den södermanländska och i skär
gården är gneis den allmännaste bergarten. De yngre graniterna i Uppland åtföljas stundom af pegmatitförekomster, särskildt i kust
trakterna. I länets nordligaste del anträffas utlöpare af den mellan
svenska granulitformationen med dess inlagringar af kornig kalk
sten och malmer, särskildt järnmalm.
I allmänhet bildar berggrunden en låg, småkuperad platå, genom
dragen af spricklinjer med utefter dem utbildade, jämförelsevis svagt markerade dalgångar. Nivåskillnaderna inom länet ha ursprungligen varit betydligt större än de nutida, men då dessa trakter i likhet med stora delar i öfrigt af Sveriges land under långa tidrymder före istiden legat olvan hafvets nivå, ha ojämnheterna genom de nivellerande krafternas inverkan till väsentlig del utplånats, så att landytan numera är nästan jämn (peneplain). Berggrundens närmast före is
tiden ännu kvarstående ojämnheter hafva ytterligare dolts genom de lösa jordaflagringarna, som intaga den ojämförligt största delen af länets areal.
Den vidsträektaste utbredningen bland dein äga moränbildnin
garna. Till största delen består moränen af fragment af de bergarter som inom länet bilda den fasta berggrunden. I dess nordligaste delar utmärkes dock denna jordart, som här ofta är leraktig, genom en afsevärd kalkhalt, som härleder sig från de numera till största delen försvunna, till silurformationen hörande bergarterna inom Alands hafs sänkningsområde och i trakten af Gräfle. Mot söder aftager denna kalkhalt och kan sägas upphöra vid en gräns, dragen från Östanå öfver Faringe till Bimbo.
Af det mellansvenska låglandets rullstensåsar tillhöra åtskilliga detta län. Så t. ex. genomdrages Södertörn af Uppsala-åsen, och tvärs igenom länet, från trakten af Östhammar till söder om Stockholm, löper Stockkolnis-åsen.
Vid tiden för inlandsisens afsmältning låg länets hela område mera än 100 m. under den dåvarande hafsytan. På hafsbottnen af-
22 EMIGRATIONS UTREDNINGEN. BILAGA VI. GEOGRAFISKA BETINGELSER.
sattes det lerslam, som isälfvarna medförde, och då den sedermera inträffande höjningen bragte landet i dagen, voro dalgångar och sänkor till stor del utfyllda med ishafslera. Af samma orsak som moränen är denna lera i norra delen af länet rätt kalkhaltig, upp till 10 /. Ofvanpå ishafsleran ha i de flesta trakter aflagrats baltisk insjölera och Östersjölera, hvilka därför utgöra den vanligaste åker
jorden. Litorina-hafvet, i hvilket Östersjöleran afsattes, nådde nämligen här omkr. 60 m. ö.fver den nuvarande hafsytan.
Torf bildningar intaga en ej ringa del af detta läns yta, sär- skildt i de östra trakterna af dess uppländska del. Till största delen bestå de af jämförelsevis grunda kärr med bottenskikt af brunmossa i motsats till de hufvudsakligen af hvitmossor bildade högmossarna, som beräknas upptaga blott 5 % af torfmarkernas areal inom Stock
holms län. Detta inom Sverige ovanliga förhållande beror dels på hvitmossornas afsky för kalkhaltigt underlag och dels därpå att länets mark först i jämförelsevis sen tid höjts ofvan hafsytan. Hög
mossarna bildas nämligen helst på underlag af kärr, och utveck
lingen har därför i allmänhet icke fortskridit så långt att hvit
mossorna börjat dominera.
På grund af sitt från Atlanten aflägsna läge har länet i all
mänhet ett jämförelsevis kontinentalt klimat, och då dess olika delar ha ringa höjdskillnader, äro olikheterna i klimatiskt afseende ej betydliga. Dock råder en viss skillnad mellan dess östra och västra delar, i det att de förstnämnda, alltså skärgården och kusttrakterna, ha betydligt torrare och kallare vårar och försomrar, beroende på den under vintern af kylda Östersjöns grannskap. Skärgårdens inre fjärdar och vikar äro isbelagda 3—4 mån. om året.
Af länets bergarter har den norr om hufvudstaden förekommande s. k. Stockholmsgraniten rätt afsevärd ekonomisk betydelse, i det att den brytes i stor skala i en mängd stenbrott (inom Sollentuna och Danderyd) och användes till gatläggning, kajer och byggnads- ändamål. Af ven några pegmatitförekomster ha befunnits brytvärda, i det att bergartens bägge viktigaste mineral, kvarts och fältspat, användas inom glas- och porslinsindustrien. Från pegmatiten vid Ytterby (Danderyd) hämtas råmaterial till Hörstrands porslinsbruk.
Bland malmerna är för närvarande blott järnmalmen i Herrängs- fältet (Väddö-Häfverö) föremål för brytning i nämnvärd skala. Här i länets norra del ha flera järnbruk funnits, men driften är i all
mänhet numera nedlagd. Viktigast äro för närvarande Hargs bruk (Frösåker) och Skebo bruk (Närdinghundra). Den vanligen i mal
mernas grannskap förekommande urkalkstenen är föremål för bryt
ning vid Herräng och på Singö (Väddö-Häfverö). De allmänt före
kommande 1er- och sandaffagringarna samt närheten till hufvudstaden med dess lifliga byggnadsverksamhet torde vara samverkande orsaker
STOCKHOLMS LAN. 23 till att länet intager andra rummet i Sverige (näst efter Malmöhus) i afseende på tegeltillverkning. De flesta tegelbruken ligga i hära
derna närmast Stockholm (Sollentuna, Danderyd och Svartlösa).
Jordbruket inom länet är så godt som uteslutande bundet vid de nämnda lerorna, hvilkas utbredning därför i stort sedt motsva
ras af åkerarealens. I länets sörmländska del är terrängen starkt kuperad, berggrunden mycket blottad och de sedimentära jordarternas utbredning därför ringa. Ett likartadt förhållande råder inom skär
gården och länets nordligaste delar, ungefär ned till linjen Uppsala—
Norrtälje. Säkerligen beror det i väsentlig grad häraf, att åker
arealen inom dessa delar af länet är relativt obetydlig. Af alla hit
hörande härader har nämligen blott Lyhundra (31 %) en åkervidd öfverstigande V4 af hela arealen.
Inom den del af länet, som begränsas af triangeln Uppsala—Idim- bo—Stockholm samt på Mälare-öarna är terrängen jämnare och mindre bergig. Sedimentära jordarter, särskildt leror, ha här vid
sträckt utbredning, och som en följd häraf är åkerarealen betydligt större. Inom hithörande härader utgör den nämligen 30—40 % af hela arealen.
Afkastningen pr har inom länets särskilda härader synes inga
lunda motsvara arealen åkerjord, ty åtskilliga af de härader, som ha ringa åkerareal, uppvisa icke dess mindre en relativt hög afkast- ning. Särskildt anmärkningsvar dt är detta förhållande beträffande Frösåkers, Väddö o. Häfverö, Bro o. Vätö, Frötuna och Länna hä
rader, som bilda den nordostligaste delen af Upplands-halfön. Oak- tadt det aflägsna läget samt det torra och kalla klimatet under våren och försommaren är nämligen spannmålsskörden pr har inom Frösåkers härad motsvarande och inom de öfriga icke obetydligt öfverstigande länets medeltal. Att detta förhållande snarare är att tillskrifva markens beskaffenhet än omsorgsfull skötsel, synes mig antydas däraf, att mjölkproduktionen pr ko inom detta område är betydligt mindre än inom de flesta af länets öfriga härader; och där större intresse för rationellt jordbruk finnes, plägar det ju oftast riktas på ladugården. De nämnda fyra häraderna äro också de på naturliga ängar relativt rikaste inom länet. Dessa ängar äro i all
mänhet löfängar på kalkrik grund, och det synes antagligt, att äfven åkerjordens relativt höga afkastning till väsentlig del beror på den kalkhalt, som marken erhållit från de i det föregående nämnda silurbildningarna. — Att skörden inom de söder om Stockholm belägna Sotholms, Svartlösa och Öknebo härader är relativt god, kan där
emot knappast tiliskrifvas några naturliga betingelser i traktens mark, utan beror vä.1 snarare på det nära grannskapet till hufvudstaden.
Att i öfrigt påvisa några relationer mellan naturbeskaffenhet och jordbruk med boskapsskötsel torde knappast vara möjligt inom
24 EMIGRATIONSUTREDNINGEN. BILAGA VI. GEOGRAFISKA BETINGELSER.
detta jämförelsevis ensartade län. Då emellertid fårskötseln synes spela en relativt viktig roll inom länets nordöstra delar, torde böra påpekas, att kalkrik grand och torrt klimat äro gynnsamma betin
gelser härför (jfr Gottland), och såsom nämndt uppfyllas dessa villkor bäst just i de ifrågavarande trakterna.
Möjligheterna till nyodling inom länet synas vara icke obetyd
liga. Visserligen torde det med nu gällande arbetspris knappast vara lönande att bryta ny åkerjord på morängrund, men litet hvar- städes inom länet finnas ännu skogbevuxna partier af samma leror, som utgöra den vanligaste, nu använda åkerjorden, och som på grund af sin stenfrihet torde kunna bära nyodlingskostnaden. Ut
efter åtskilliga vattendrag finnas svämleror, gyttja och dylika jord
arter, som genom utdikning kunna blifva odlingsbara. Åtskilliga sådana utdikningar ha ock verkställts under senare hälften af 1800- talet, om ock några icke medfört hela den därmed afsedda nyttan.
Slutligen erinras om att torfinarkerna inom Stockholms län oftast äro kärr, alltså till väsentlig del bildade af gräs, starr och andra dylika växter, som gifvit upphof till en ur jordbrukssynpunkt rela
tivt förmånlig torf.
Skogsmarken inom Stockholms län är rätt jämnt fördelad på de olika häraderna, i det att den intager mellan 40 och 65 / af häradernas hela areal. Skogfattigast äro Mälare-öarna (Färentuna) och häraderna närmast norr om Stockholm, säkerligen beroende på hufvudstadens in
verkan, och här är skogen otillräcklig för ortsbefolkningen. Den brutna och bergiga terrängen i Sotholms och Svartlösa härader när
mast söder om staden synes ha skyddat skogen, ty dessa bägge ha högsta relativa skogsarealen inom länet.
De vidsträckta fiskevattnen i skärgården lämna ett ganska vik
tigt bidrag till befolkningens uppehälle. Dock drifves fisket blott undantagsvis såsom hufvudnäring — mest i den yttre skärgården
— utan vanligen såsom binäring på öarna, där åkerarealen är ringa.
De väldiga vattenmassor, som Mälaren afbördar, hålla vattnet i den inre skärgården så sött, att utpräglade sötvattensfiskar här äro all
männare än saltvattensfiskarna. Skärgården erbjuder alltså fisk af en mängd olika sorter, k vilket visserligen är lämpligt för provian- tering af hufvudstaden, men säkerligen äfven bidragit till minskandet af intresset för det egentliga hafsfisket.
I afseende på tillgången på vattenkraft är länet mycket illa lottadt; dels upptager Mälaren i sig alla det mellansvenska låg
landets till Östersjön afrinnande floder, så att ingen af dem genom
flyter Stockholms län, och dels är länets areal för ringa och dess nivåskillnader alltför obetydliga, för att inom. detsamma skulle kunna utbildas vattendrag med tillräcklig vattenmängd och fallhöjd för några industriella anläggningar af betydelse. Säkerligen till stor
STOCKHOLMS LÄN. 25 del härför har länets tillverkningsindustri koncentrerats kring Stockholm, särskildt i Sollentuna, Danderyd och Svartlösa.
Då hufvudstaden äfven såsom afsättningsort och i åtskilliga andra afseenden är af största betydelse för länets näringslif, torde de naturliga betingelserna för dess uppkomst och fortvaro böra an- gifvas. Af orsaker, för hvilka här saknas utrymme att redogöra, uppstod det svenska väldet kring Mälaren. Eedan på 800-talet var Birka dess viktigaste handelsplats, och fr. o. m. 1000-talet efter
träddes det af Sigtuna, som emellertid nedbrändes och förstördes 1187. Intill denna tid hade handelsfartyg kunnat segla upp från Östersjön till orterna vid Mälarens stränder, men den alltjämt fort
gående landhöjningen försvårade passagen genom Norrström, så att det befanns fördelaktigare att vid Mälarens mynning, på en holme, biklad af den rullstensås, som här korsar Norrström, anlägga en handels
plats, där fartyg från hafvet och Mälaren kunde mötas för varuut
byte. Mälaren och landhöjningen ha alltså gemensamt skapat Stockholm.
Som bekant har vattnet vid åtskilliga svenska kuststäder genom landhöjningen och flodernas slamutförsel alltmera uppgrundats, så att sjöfarten försvårats eller upphört, t. ex. Laholm, Söderköping, Söderhamn, Luleå m. fl. Man skulle därför kunnat vänta, att vid Stockholm, mynningspunkten för ett så vidsträckt flodområde, en kraftig sedimentafsättning och därmed nppgrundning af farvattnet ägde rum, men så är icke fallet. Visserligen transportera mellan
svenska låglandets åar stora slammassor, men dessa afsättas i Mä
laren. Jag erinrar t. ex. om att Fyrisån sedan Uppsalas grundlägg
ning flyttat Mälaren 8 km. från staden. Mälaren tjänar alltså till klarningsbäcken för vattnet, och i Stockholms saltsjöhamnar äger därför ingen nämnvärd uppgrundning rum. Om däremot Mälaren icke funnits, skulle staden otvifvelaktigt antingen gått tillbaka i betydelse och storlek eller blifvit tvungen flytta ut på djupare vatten.
Mälaren har alltså tillsammans med landhöjningen framkallat och sedan dess bevarat Stockholm.
För kommnnikationsledernas utbildning är länets naturbeskaffen
het i stort sedt gynnsam på grund af de vanligen ringa nivåskill
naderna. Härtill komma vissa andra drag i länets geografi. Så t.
ex. äro rullstensåsarna af stor vikt, i det att vägarna mångenstädes troget följa deras torra, på lämpligt väggrus rika mark. Några af de i det föregående omnämnda sprickdalarna äro äfven till gagn för samfärdseln. En sådan dal är den till Häfverösnnd ledande Edebo- viken, och fortsättningen till lands af denna dal upptages af järnvägen Häfverösnnd— Skebo. Parallelt med denna går en annan dylik sprick
dal, nämligen Ortalaviken, som fortsättes mot söder af Väddö kanal, hvarigenom sjöfarten öfver det öppna Ålands haf kan undvikas. En
