CENTRALMAKTERNA
M O T
T R IPPE L E N T E N T E N
AV
J A M E S ,M. B E C K
Förutvarande g eu era la d v o k a tsa ssisten t
i N ordam erikas Förenta stater. »•
Ctkd A ;i l « - •L’Ara<'
<kovr\z\o\
\ Y- "Wv£ < c \e ^ . v'n ^ ^
w» j\V>'el3 \j.% y\y\
— 0 0 O 0 0 ---
STOCKHOLiM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI
1916
I
va Vtov^
UNIVERSUY
o j
PENNSYLVANIA LIBKARIES
i)
\
Sjprd-broschyrer om kriget. 1.
JA M E S M. BECK
I
"''k f
TRALMAKTERNA
MOT
RIPPELENTENTEN
'. "*■ ■*-»»' iV-
STOCKHOLM
Al e e k t Bo n n i e r
CENTRALMAKTERNA
M OT
TRIPPELENTENTEN
AV
J A M E S M. BECK
Förutvarande g en eralad vokatsassistent i N ordam erikas Förenta stater.
a k ö i» f, * i t»
^ ^ ^ ^ C^OVJA Sk! ö \
\ y , d * V c A e . v 'n
S T O C K H O L M ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI
■ A ,
*■'w ; .
Inledning.
P å anmodan av New Y ork Times företog n y ligen en fram stående am erikansk rättslärd , Jam es M. Beck, en kritisk granskning av E n g lands och Tysklands s. k. vita böcker. M ånga översikter av dessa böcker hava förut sett dagen såväl h är som i F örenta staterna. Men m r Beck fick den lyckliga idén a tt behandla däri fram lagda officiella dokument så, som de skulle hava handlagts av en domstol. Det var för en lagkarl ett helt n atu rlig t tillvägagångs
sätt a tt giva en granskning av ifrågavarande slag formen .av ett domstolsutslag, gru n dat på laga bevisregler. Mr Beck utreder den inveck
lade frågan på ett så lä ttfa ttlig t och k la rt sätt, att även den, som förut är väl bekant med äm net för denna artikel, torde finna det av gagn a tt taga kännedom om hans fram ställning av de två stridiga ståndpunkterna och de grun-
303053
der, på vilka han stöder sitt slutomdöme. Jag*
står i tacksamhetsskuld till utgivarne av New York Times och m r Beck för deras tillm ötes
gående a tt tillå ta ett förnyat utgivande härav.
H. W. C. D.
Inför civilisationens högsta domstol.
Målet mellan centralmakterna och trippelententen
handlagt av James M. Beck, förutvarande general- advokatsassistent i Förenta staterna.
L åt oss antaga, a tt i detta förnedringens år nittonhundra fjorton det funnits — som vi få hoppas, att det en gång skall komma att finnas
— en civilisationens högsta domstol, inför vilken jordens suveräna nationer kunna fram lägga sina tvister utan a tt behöva taga sin till
flykt till det o rättfärd ig a och m indre pålitliga vädjandet till vapnen.
L åt oss vidare antaga, att en v ar av de tvis
tande nationerna v arit nog genom trängd av den k ristn a religionens anda för att önska sina klagomål avdömda ej enligt kanonernas eller gevärens principer, utan i enlighet med den eviga rättv isan s lagar.
H ur skulle domen utfalla inför denna Upp
höjda domstol?
Varje diskussion om det m oraliskt rä tta eller orätta i den pågående stora striden måste utgå från antagandet av att det existerar något så
dant som internationell moral.
D etta grundaxiom , på vilket hela civilisa
tionen nödvändigtvis vilar, bestrides av en liten klass intellektuellt perversa personer.
Somliga av dessa hålla före, att m oraliska hänsyn måste underordnas m ilitärisk nödvän
dighet eller de så kallade n aturliga utveck
lingslagarna. D etta är den bernhardiska dok
trinen.
• A ndra förkunna, a tt kriget är en välgörande ödets skickelse och att alla däri invecklade nationer därför äro i lika hög grad fritagn a från skuld. E nligt denna teori äro alla de nu stridande nationerna endast offer för en oemot
ståndligt sammanlöpande rad av händelser, och statens högsta plikt är a tt liålla sig beredd för att, n är nödvändigheten bjuder, söka syste
m atiskt u tro ta sina grannar.
O aktat alla banala spetsfundigheter, med vilka man söker bemantla båda dessa doktriner, äro alla m oraliskt sunda individer ense därom, att det nu pågående kriget är ett stort brott m o t. civilisationen, och den enda fråga, som ännu står öppen är, vilkendera av de två s tri
7
dande m aktgrupperna som är moraliskt ansva
rig för detta brott.
V ar Österrike berättig at att förklara Serbien krig?
V ar Tyskland b erättig at a tt förklara k rig m ot Ryssland och Frankrike?
V ar England b erättig at att förklara Tysk
land krig?
Som den sista av dessa frågor är den lättast avfärdade, skola vi taga den först i betraktande.
Englands försvarsgrunder.
Englands försvarsgrunder vila på det hög
tidliga fördrag av 1839, enligt vilket Preussen, F rankrike, England, Österrike och Ryssland garanterade Belgiens ”ständiga n eu tralitet”, ånyo bek räftat den 22 juli 1870 av tyske rik s
kansleren Bismarck och ännu senare ytterligare stadfästat, enligt det slående faktum, som av
slöjas i Belgiens g rå bok.
V åren 1913 pågick inom tyska riksdagens budgetskom mitté en debatt om m ilitärbudgeten.
Under loppet av debatten y ttrad e tyske utrikes- ministern:
”Belgiens neutralitet är fastställd genom internationella konventioner, och T yskland
tioner,”
Såsom en bekräftelse på clenna högtidliga för
säkran tilläde krigsm inistern under samma debatt:
”Belgien h ar ingenting att göra med frå gan om det berättigade i Tysklands m ili
tä ra omorganisationsförslag. Det motiveras av ställningen i öster. Tyskland skall ej lämna ur ögonsikte det faktum , a tt Belgiens neutralitet är garanterad genom inter
nationella fö rd ra g ”
E tt å r senare, den 31 ju li 1914, försäkrade tyske m inistern i Bryssel herr von Below bel
giska utrikesdepartem entet, a tt han ägde kän
nedom om en förklaring, som tyske rikskans
leren avgivit år 1911, enligt vilken ”Tyskland ej hade för avsikt att kränka Belgiens neu trali
te t”, och han ”var förvissad om a tt de tänke
sätt, som häri funnit uttryck, sedan dess icke undergått någon förändring”. (Se Belgiens g rå bok, n r 11 och 12.)
Det synes onödigt a tt diskutera det hänsyns
lösa åsidosättandet av dessa högtidliga förbin
delser och förklaringar, n är den nuvarande tyske rikskansleren i sitt tal till riksdagen och till världen den 4 augusti 1914 öppet erkänner.
9
att Tyskland begick en o rättfärdighet genotn sin inmarsch i Belgien. Han sade:
”Vi befinna oss i ett nödläge, och nöd bryter lag. Våra trup per hava besatt Luxem burg och kanske redan b eträtt bel
giskt område. Detta, m ina herrar, står i strid m ot folkrättens bestämmelser. Det är sant, a tt franska regeringen h a r i Bryssel förklarat sig villig att respektera Belgiens neutralitet, * så länge dess m otståndare gör det. Det är oss em ellertid bekant, a tt F ran k rik e det oaktat stod färdigt att låta sina tru pp er inm arschera i landet.
F ran k rik e kunde vänta, men vi kunde det éj. E tt franskt angrepp mot v år flank vid nedre Rhen hade kunnat bliva ödesdigert för oss. Vi voro därför nödsakade att åsido
sätta de luxem burgska och belgiska rege
rin g arn as rättm ä tig a protester. Den orätt, som v i begå — jag erkänner den öppet — skola vi försöka gottgöra, så snart v årt m ilitära syfte är uppnått. Den, som ser sig hotad så, som vi äro hotade, och som strider för det högsta han äger, kan endast hava en tanke — den, h u r han skall slå sig igenom.”
Detta försvar är ej ens ett försök till und- skyllan eller kringgående av fakta. D0t är en
skyldighetsförklaring inför världen. Det har e n förtjänst, den a tt ej genom hyckleri förv ärra brottet. Det stöder i själva verket Tysklands sak på Treitschkes och B ernhardis förkunnelse, att varje nation är berättigad a tt till det y tte r
sta u tn y ttja sina fysiska k rafter i försvar för egna själviska intressen. D etta är ingen ny förkunnelse. Det enda överraskande i avseende på densamma ä r dess återupplivande i det tju gonde seklet. M achiavelli h ar långt m era efter
tryckligt hävdat samma lä ra i sitt arbete ”F u r sten”, i vilket han p risar Cesare Borgias stads- klokhet a tt tram pa under fotterna de svagare italienska staterna och gentemot dem utöva det hänsynslösaste skräckvälde, den mest otyglade grym het och det nedrigaste förräderi. Belgiens ödeläggelse ä r helt enkelt borgiaism, tusenfalt förvärrad genom det moderna krigets tekniska resurser.
Så fram t v år högt prisade civilisation icke endast är en med tunnaste fernissa överdragen barbarism ; så fram t ej lag och rä tt i världen endast vila på gevärets och kanonens principer;
för så v itt människosläktet efter oräkneliga å r hundraden g jort något verkligt fram steg i politisk sedlighet utöver grottinvånarnas stånd
punkt, ä r detta Tysklands svar icke ägnat att anständigtvis tillfredsställa allm änna meningen
11
i världen. Tysklands påstående, a tt ett freds
fördrag endast ä r ”ett stycke papper”, som efter behag kan åsidosättas, n är endera partens sjäf- viska intressen så fordra, är en negering av allt vad civilisation heter.
Belgien h ar blivit offrat inför liela världens blickar. Dess fullkomliga skuldlöshet ända intill den stund, då det blev anfallet, ligger i alltför öppen dag a tt behöva bevisas. Dess fri
villiga offer under uppfyllande av högtidligt ingångna neutralitetsförpliktelser skall ”med änglatungor gällt basuna” emot dess grym m a och hänsynslösa ödeläggande. I denna punkt kunde högsta domstolen ingen anledning hava för tvivel eller tvekan. Dess dom skulle falla snabbt och obönhörligt.
Ett diplomaternas krig.
Å terstående tv å h är ovan angivna tviste
frågor äro ej så enkla att avgöra. F örst och främ st och kanhända uteslutande beror frågan om det m oraliska ansvaret på vilka tvistepunk
ter, som uppkomm it genom notväxlingen mellan Europas kabinetter under sista veckan av juli.
Det karakteristiska och högst m ärkvärdiga med detta största av alla k rig är nämligen, a tt dess u tb ro ttp å sk y n d a d e s av diplomaterna-. Under
förutsättning av att alla diplom ater uppriktigt önskade en fredlig lösning av de frågor, som uppkommit genom Österrikes ultim atum till Serbien (vilket icke alls ä r säkert), v ar kriget ett resultat av en svag och därtill oskicklig diplomati.
J a g inser fullkomligt skillnaden mellan de omedelbara krigsanledningarna och krigets förutgående och mera fundam entala orsaker.
Icke desto mindre, n är världen den 23 ju li 1914 befann sig i djupaste sommarfrid, fram kallades plötsligt genom Österrikes ultim atum en tviste
fråga, som på det allvarligaste berörde natio
nernas integritet och jäm vikten i Europa. D är
efter följer under omkring en veckas tid mellan Europas kabinetter en rad av diplomatiska för
handlingar, som öppet angivas hava till ända
mål a tt förekomma ett k rigsutbrott men likväl äro så fruktlösa, att kriget påskyndas, och det fasansfulla Rubicon är passerat, innan världen annat än högst ofullkomligt känner arten av m eningsskiljaktigheterna mellan de i kriget in blandade regeringarna. Den m oraliska syn
punkten på denna stora strid måste till stor del bero på den sam ling av officiella dokument, som hopbragts, vilka därför också kunna behandlas som skriftliga bevismedel i en process.
En väsentlig* del av dessa handlingar äro
redan fram lagda inför allm änna meningens domstol i Englands och Tysklands vita böcker och Rysslands gula bok. Ändamålet med denna artikel är a tt undersöka, vilket utslag en lidelse
fri och opartisk domstol skulle fälla i avseende på föreliggande tvistefrågor och med ledning av i saken fram lagda bevismedel.
Tysklands och Österrikes hemlighållande av vitalt viktiga dokument.
F ö rst ofch främ st skulle en så beskaffad dom
stol m ottaga ett stark t intryck icke endast av vad de sålunda hopbragta handlingarna uppen
bara utan även av det betydelsefulla förhållan
det, a tt veterligt befintliga dokum ent undan- dragits allmänhetens kännedom.
Englands och Rysslands officiella försvars
sk rifter förete ingen påtaglig u raktlåtenhet å någonderas sida a tt fram lägga alla i deras ägo befintliga dokument, medan Tysklands vita bok däremot genast vid första påseendet röjer undanhållandet av handlingar utav avgörande betydelse och Österrike hittills helt och hållet u ra ktlå tit a tt fram lägga något av i dess ägo befintligt skriftlig t bevismaterial.
Vi veta genom Tysklands vita bok — även om vi ej kunde sluta oss därtill såsom ett ovill-
13
k-orligt faktum -— att m ånga viktiga meddelan
den under denna kritiska period växlades mel
lan Tyskland och Österrike, och det är troligt, att även åtskilliga sådana förekommit mellan de två länderna och Italien. Italien är också trots det brydsam m a i dess belägenhet skyldigt världen att fullt och k la rt lägga papperen på bordet. Vad därvid skulle komma i dagen, an- gives förmodligen av den bestämda slutsats, v artill det kommit, att dess allierade b örjat ett anfallskrig, vilket förhållande frikallade det från varje förpliktelse gentemot trippelallian
sen.
Det faktum, a tt meddelanden växlats mellan Berlin och Wien, vilkas innehåll aldrig fram lagts, är, som sagt, ej ett löst antagande. Tysk
land medgiver och gör i sin försvarsskrift gäl
lande, att det i medlingssyfte sam vetsgrant an
vänt sitt inflytande hos Österrike, men icke endast saknas v arje prak tisk t resultat av ett sådant medlarskap, utan textlydelsen i dessa viktiga handlingar hålles ännu fördold i Ber
lins och W iens hemliga a rkiv.
I Tysklands officiella försvarsskrift uppgives sålunda, att trots Österrikes vägran a tt antaga sir Edw ard Greys förslag att använda den ser
biska noten ”som en grundval för vidare för
handlingar”,
15
”vi [Tyskland] fortsatte v åra medlings
försök till det yttersta och läto i Wien u t
tala det råd et a tt visa allt det tillm ötes
gående, som vore förenligt med monarkiens värdighet.” 1
D etta skulle verka m era övertygande, om tyska utrikesm inisteriet på samma gång som det meddelar andra diplom atiska aktstycken, även offentliggjorde ordalydelsen av det råd, som gavs i Wien.
Samma m ärkliga urak tlåtenh et äger även rum, n är i samma försvarsskrift berättas, att tyska regeringen den 29 juli r å tt Österrike ”att börja förhandlingarna med h err Sassonov”. Ej heller h är återfinnes texten till noten bland de dokument, tyska utrikesm inisteriet delgivit världen. De noter, som växlats mellan detta och Tysklands sändebud i Petersburg, P aris och London, äro återgivna in extenso, men bland de tju g u sju bilagorna till Tysklands officiella försvarsskrift återfinnes m ärkligt nog ej en enda av de många noter, som avsänts från Ber
lin till W ien och endast en enda från W ien till Berlin. D etta kan ej v ara en blott tillfällighet.
Tyskland h ar ansett läm pligt breda hem lighets
fullhetens slöja över dess förhandlingar med
1 Tysklands vita bok.
Wien, ehuru det föregiver sig* meddela inne
börden av några utav desamma.
Så länge Tyskland ej är v illigt a tt öppet framlägga, sina viktigaste dokument, bör det ej förvånas, om världen, som h ar i gott minne Bismarcks stympande av Emserdepeschen, vil
ket påskyndade det fransk-tyska kriget, visar sig m indre benägen a tt sätta tro till up p rik tig heten i dess medlingsförsök.
Österrikes sak mot Serbien,
E n undersökning* av befogenheten i Öster
rikes klagomål mot Serbien skulle föra oss längre än befintliga dokument stå oss till buds och in på området av omtvistade fakta. Dess
utom skulle den draga u t denna artikel alltför mycket på längden.
L åt oss därför resonemangsvis förutsätta, att v år föregivna domstol b ö rjar sitt övervägande med antegandet, a tt Österrike hade berättigad anledning till klagomål mot Serbien och att mordet på ärkehertigen den 28 ju n i 1914, vilket i själva verket förövades av österrikiska med
borgare av serbiska sym patier på österrikisk mark, inspirerats och främ jats genom politiska stäm plingar antingen av serbiska regeringen
eller av inom Serbien förefintliga politiska för
eningar.
F råg an skulle då ej längre vara, huruvida Österrike hade berättigad anledning till klago
mål mot Serbien, utan huru vid a Österrike med tagen hänsyn till sina förpliktelser mot civilisa
tionen gick till väga på r ä tta sättet, då det sökte upprättelse för lidna oförrätter.
Centralmakternas hemlighållande av sina planer.
Den 28 ju n i 1914 blev österrikiske kronprin
sen m ördad i Sarajevo. U nder närm are en m ånads tid vidtogs ingen åtg ärd av Österrike, och in tet som helst offentligt tillkännagivande av dess planer förspordes. H ela världen sym
patiserade på det varm aste med Österrike i dess nya bekymmer och i all synnerhet med dess åldrige monark, som i likhet med kung Lear
”var lika rik på sorger som på å r ”.
Serbiska regeringen hade uttryckligen för
nekat v arje slag av delaktighet i brottet och högtidligt förbundit sig a tt straffa de serbiska undersåtar, som kunde befinnas invecklade i saken.
Tid efter annan, från den 28 ju n i till den 23 juli, förspordes från Wien halvofficiella antyd-
2. — Centralmakterna mot trippelententen.
f 17
riingar om att landet hade för avsikt a tt i denna sak ålägga sig strängaste självbehärskning och handla i fredligaste anda. Icke m insta vink förnams om a tt Tyskland och Österrike stodo i begrepp att m itt under djupaste fred slunga en eldbrand i Europas krutm agasin.
D etta fram går på det mest slående sätt av det första brevet i Englands v ita bok från sir Edw ard Grey till sir H. Rumbold, d aterat den 20 ju li 1914. Det är ett av de betydelsefullaste dokumenten i hela notväxlingen. Vid den tid då detta brev skrevs, är det bestäm t antagligt, att Österrikes övermodiga och högst oförsynta ultim atum till Serbien redan v ar uppsatt och behörigen gillat i Wien och möjligen även i Berlin. Och likväl hade sir Edw ard Grey, utrikesm inistern i ett stort och vänskapligt sin
nat land, så föga kännedom om Österrikes poli
tik, a tt han samma dag (den 20 juli)
”frågade den tyske ambassadören, om han nyligen erfarit något om vad som försiggick i Wien med avseende på Serbien. Tyske ambassadören svarade, a tt han ej erfarit något, men a tt Österrike säkerligen komme att vidtaga någon åtgärd .”
Sir Edward Grey tillägger, a tt han sade den tyske ambassadören, a tt han få tt veta, a tt greve Berchtold, österrikiske utrikesm inistern,
19
* ”vid ett sam tal med italienske am bassa
dören i Wien under u ttryck av beklagande anty tt, a tt situationen vore allvarlig, men sagt, a tt allt nog skulle reda sig.”
Tyske ambassadören svarade då, a tt det vore önskligt, ”a tt Ryssland kunde up pträd a som medlare i avseende på Serbien”, så a tt första tanken på Rysslands m edlareskap utgick från tyske ambassadören i London. Sir Edw ard Grey tillägger därpå, a tt han sade tyske am bassadören, a tt han
”antog, a tt den österrikiska regeringen icke skulle företaga något, förrän den först för offentligheten fram lagt sina anklagelser mot Serbien, vilka förmodligen voro g ru n dade på vad som vid undersökningen kom
m it i dagen”,
och tyske ambassadören biträdde detta an tagande. 1
Antingen bedrog tyske ambassadören i denna stund sir Edw ard Grey med stöd av teorien, a tt ett sändebuds verkliga uppgift är ”a tt ljuga till förm ån för sitt land”, eller också utslun g
ades åskviggen under iakttagande av så stor hem lighetsfullhet, a tt ej ens Tysklands am
bassadör i England visste, vad som v ar i gör
ningen.
1 Englands vita bok, nr 1.
Brittiske ambassadören i Wien rap porterar till sir Edward Grey:
”Överlämnandet av noten till Serbien i Bel
grad den 23 juli föregicks av en period av fullkomlig tystnad vid B allplatz.”
H an säger vidare, a tt med undantag av tyske ambassadören i W ien — m ärk väl det betydelse
fulla undantaget — ingen enda medlem av diplomatiska kåren på förhand ägde kännedom om Österrikes ultim atum och a tt franske am bassadören vid sitt besök i österrikiska u trikes
m inisteriet den 23 juli icke endast fortfarande
• hölls i okunnighet om a tt detta ultim atum redan utfärdats, utan även bibringats det in tryck, a tt tonen i detsamma vore hovsam. Icke ens italienske ambassadören var invigd i greve Berchtolds förtroende.1
Visste Tyskland av eller hade inspirerat Österrikes ultimatum.
Dén intressanta och viktiga frågan fram ställer sig nu, om Tyskland på förhand hade kännedom om och gillade Österrikes ultim atum . Om så v ar förhållandet, h ar det g jo rt sig skyl-
1 Telegram från sir M. de Bunsen till sir Edward Grey den 1 september 1914.
21
digt till dubbelhet, enär tyske ambassadören i P etersburg till ryske utrikesm inistern avgivit en uttry ck lig försäkran att:
”tyska regeringen icke kände till innehållet av Österrikes not före dess avlämnande och icke kunde hava någon inverkan på dess innehåll. Det är ett misstag a tt påstå, att Ttjskland intagit en hotfull hå lln in g '91 Denna förklaring är alltigenom osannolik.
Österrike v ar den svagaste av p artern a i två- m aktsförbundet, och det var Tysklands sabel, den lät skram la k ring öronen på Europas m ak
ter. Det är ty d lig t och klart, a tt Österrike icke kunde gå till en ytterlighetsåtgärd, som man från början måste inse v ara ägnad att upp
väcka fiendskap med Ryssland, u tan a tt hava förvissat sig om Tysklands stöd, ocli det är en sannolikhet, som n ärm ar sig m oralisk visshet, a tt Österrike icke skulle hava blottställt sig själv och Tyskland för vådan av ett europeiskt k rig u tan a tt först råd fråg a sig med Tyskland.
Än mer, vi hava ett v ittnesintyg av sir M.
de Bunsen, engelske ambassadören i Wien, som i ett telegram till sir Edw ard Grey u n d e rrättar denne, a tt han ”på enskild väg erhållit upp
lysning om a tt tyske am bassadören (i Wien)
1 Rysslands gula bok, nr 18.
hade kännedom om lydelsen av Österrikes u lti
matum till Serbien, innan det avsändes, och telegraferade det till tyske kejsaren”, sam t att tyske ambassadören själv ”underskriver v a r
enda rad i detsamma.” 1 Som han ej uppgiver sin p rivata källa, skulle detta vittnesintyg ej i och för sig v ara fällande, men när vi under
söka Tysklands officiella försvar i dess v ita bok, finna vi, att tyska utrikesm inisteriet med
giver, att det blivit rådfrågat före utfärdandet av Österrikes ultim atum och ej endast gillade den kurs, Österrike valt, utan bokstavligen gav detta land carte blanche att fortgå på den in
slagna vägen.
Denna punkt synes oss så viktig för avgöran
det av frågan om uppriktigheten i Tysklands hållning och i försäkringarna om dess freds
strävanden, a tt vi anföra den in extenso. E fter att hava h än ty tt på den föregående konflikten mellan Österrike och Serbien säger Tysklands
\ i ta bok:
”U nder sådana förhållanden stod det k lart för Österrike, a tt det icke var för
enligt med vare sig dess värdighet eller monarkiens självbevarelse *att längre overk
samt åse stäm plingarna på andra sidan gränsen. Den kejserliga och kungliga rege-
1 Englands vita bok, nj 96.
23
ringen underrättade oss om denna up p fa tt
ning och anhöll att få erfara vår m ening.
A v fu llt hjärta kunde vi förklara för vår förbundskam rat, att vi gillade hans upp
fa ttn in g av sakläget, och försäkra honom, a tt den aktion, som han ansåg nödvändig för att göra slut på den mot monarkiens bestånd riktade rörelsen i Serbien, skulle vinna vår anslutning. H ärvid voro vi fullt medvetna öin a tt eventuella krigiska å t
gärder av Österrike-Ungern mot Serbien kunde föranleda Ryssland att up p träd a och härmed, v år förbundsplikt likm ätigt, in draga oss i ett krig.”
Sir M. de Bunsens trovärdiga vittnesm ål be
styrkes ytterlig are genom det faktum , a tt b rit
tiske ambassadören i B erlin i sitt brev till sir Edw ard Grey av den 22 juli meddelar, a tt han föregående afton (den 21 juli) sam m anträffat med tyske utrikesm inistern och a tt en häntydan därvid gjorts på det steg, Österrike väntades komma a tt taga i Belgrad.
”H ans excellens var tydligen av den upp
fattningen, a tt detta steg från Österrikes sida hade bort tagas tidigare. H an vid
höll, a tt tvistefrågan borde avgöras mellan Serbien och Österrike allenast och att ingen
y ttre inblandning- borde förekomma i för
handlingarna mellan dessa båda länder.”
Han tillägger, a tt under det han därför icke ansett rådligt, a tt hans regering gjorde någon hänvändelse i saken till Österrike-Ungern, hade han
”vid m ånga tillfällen under sam tal med den serbiske m inistern fram hållit den y tterlig a vikten av att det ömsesidiga förhållandet mellan Österrike och Serbien bleye på ett tillfredsställande sätt ordnat.” 1
H är hava vi den första uppgiften om Tysk
lands ställning till saken, en ställn irg , som senare händelser visade fullkom ligt ohållbar men i vilken Tyskland likvisst envist fram h är
dade ända intill slutet och varigenom det i hög grad påskyndade kriget. Glömsk av gemen
samheten i den europeiska civilisationen och av det faktum, att förmedelst en genom sekler pågående politisk och diplomatisk förbindelse staterna emellan ett europeiskt statsförbund i själva verket existerar, om än dess organisa
tion ännu befinner sig i sin linda, intog han den ståndpunkten till frågan, a tt Österrike borde tillåtas vidtaga aggressiva åtg ärd er mot Serbien utan inblandning av någon annan stat,
1 Englands vita bok, nr 2.
25
även om, såsom oundvikligt vore, Serbiens för
ödmjukande skiille verka störande på ställ
ningen balkaiistaterna, emellan ocli till och med utgöra en hotelse för jäm viktsförhållandena i Europa.
Det torde ej behöva offras en enda rad på a tt övertyga någon förnuftig m änniska 0111 att Österrikes ultim atum till Serbien v ar b ru talt i tonen och orim ligt i anseende till däri fram ställda fordringar. S vårt skulle v ara a tt u r historiens gömmor kunna fram leta ett m era kränkande aktstycke, och orättfärdigheten i det
samma fö rvärras y tterlig are genom den korta betänketid det medgav vare sig Serbien eller Europa i dess helhet. Serbien hade fyrtio åtta tim m ar på sig a tt besvara frågan, om det ville finna sig i en kränkning av dess suveränitet och faktiskt erkänna sig skyldigt till ett brott, som det bestäm t förklarat sig ej vidgå. Som innehållet i detta ultim atum i dess helhet ej blev bekant för de europeiska utrikeskabinetten förrän n ära tj.ugufyra tim m ar efter dess del
givande till Serbien, hade Europas övriga nationer endast en dag på sig a tt överväga vad som kunde göras för a tt bevara freden i Europa, innan denna v ar ohjälpligt tillspillogiven.1
En y tterlig are bekräftelse på a tt tyska u t
1 Englands vita bok, nr 6; Rysslands gula bok, nr 3.
rikesm inisteriet på förhand kände åtm instone huvudinnehållet av Österrikes ultim atum , fram går av det faktum, a tt tyske rikskansleren samma dag det var utfärd at, instruerade tyska sändebuden i Paris, London och P etersburg a tt till franska, engelska och ryska regeringarna u ttala den uppfattningen, a tt
”österrikisk-ungerska regeringens både handlingssätt och fordringar måste anses som rättm ätig a.” 1
H ur kunde Tyskland på detta sätt skriva under Österrikes ”fo rdrin g ar”, om det ej kände huvudinnehållet av dess ultim atum ?
Timmen, då dessa betydelsefulla instruktioner avsändes, ä r ej angiven, v arför det ej med nöd
vändighet följer, a tt det skedde före aktstyckets delgivande i Belgrad klockan 6 e. m. Som Österrikes ultim atum emellertid ej nådde Europas övriga huvudstäder förrän nästa dag, vilket ty dlig t fram går av den diplomatiska not
växlingen, synes det osannolikt, att tyska u t
rikesm inisteriet skulle hava kunnat avsända detta omsorgsfullt utarbetade formella u t
talande till de övriga m akterna redan den 23 juli, om det ej haft icke allenast vetskap oni Österrikes avsikt a tt fram lägga ett ultim atum
1 Tysklands vita bok, bil. 1.
27
utan även kännédom om åtminstone huvud
punkterna i detsamma.
E huru det ej är omöjligt, a tt Tyskland, då det in blanco underskrev Österrikes politik, av
siktligt avhöll sig från att- granska textlydelsen i aktstycket för a tt sedermera kunna säga sig ej v ara ansvarigt för Österrikes handlingssätt
— en politik, som visserligen ej vore ägnad att göra hela saken m indre nedsättande :— ä r det dock rim ligare a tt antaga, a tt det sam tida av
sändandet av Österrikes ultim atum till Belgrad och Tysklands uttalande till m akterna var resultatet av en sam verkan de båda länderna emellan och tjänade ett gemensamt ändamål.
Ingen domstol eller ju ry skulle, om det gällde vanliga förhållanden i det m änskliga livet, för ett ögonblick draga denna slutledning i tvivels- mål.
Tyska utrikesm inisteriets senast anförda not förutsätter, a tt Serbien ”kommer a tt ställa sig avvisande gentemot Österrikes fo rd ring ar” — varför, ifall dessa voro berättigade? — och Tyskland fram kastar till F rankrike, England och Ryssland, att om österrikiska regeringen i följd därav måste ”vidtaga m ilitära åtg ärd er”,
”valet av medel måste överlämnas åt denna”.
Be tyska sändebuden i de tre huvudstäderna instruerades
”att isynnerhet giva et£ k raftig t uttryck åt den uppfattningen, att det i föreliggande fall handlar om avgörandet av en ange
lägenhet, som uteslutande rör Österrike- Ungern och Serbien, och att det måste vara m akternas allvarliga strävan a tt inskränka den till dessa två direkt intresserade p ar
te r”.
Och rikskansleren tillägger, a tt Tyskland en
träg et önskade
”en lokalisering av konflikten, emedan varje ingripande av en annan m akt till följd av olika alliansförpliktelser skulle draga med sig oöverskådliga konsekven
ser.” 1
D etta är ett av de betydelsefullaste dokumen
ten i hela notväxlingen. Om Tyskland v arit lika okunnigt i fråga om Österrikes politik och ultim atum , som dess sändebud i London föregav sig vara, och om Tyskland ej vid detta tillfälle uppeggade och stödde Österrike i dess farliga förehavande, varför skulle då tyske rikskans
leren hava tillställt England, F ran k rik e och Ryssland denna liotfyllda vink, a tt åt Österrike måste lämnas fria händer a tt vidtaga m ilitära åtgärder mot Serbien och att v arje försök till
1 Tysklands vita bok, bil. 1.
29
ingripande till förmån för den svagare nationen
”skulle draga med sig oöverskådliga konse
kvenser”?
N ågra dagar senare sänder rikskansleren tyska förbundsregeringarna en förtrolig not, i vilken lian erkänner m öjligheten av att R yss
land kunde komma att anse som sin plikt ”a tt taga p a rti för Serbien i dess konflikt med Öster- rike-U ngern”. J a g fråg ar ännu en gång v a r
för? om Österrikes sak v ar så avgjort b erät
tigad. Rikskansleren tillägger, att:
”om Ryssland anser, a tt det m åste taga p a rti för Serbien i denna konflikt, är det visser
ligen därvidlag i sin goda r ä tt”,
men han tillfogar, a tt Ryssland i så fall kränker den österrikisk-ungerska monarkiens integritet oeli därför ensamt skulle
”bära ansvaret för ett europeiskt krig, om ett sådant skulle uppkomma u r den öster
rikisk-serbiska konflikten, vilken alla öv
riga europeiska storm akter önska lokali- sera.”
I denna viktiga konfidentiella not förklarar tyske rikskansleren, att Tyskland h ar stark t in tresse av att Serbien blir straffat för sin politik mot Österrike. Han säger:
”Våra intim aste intressen kalla oss till Österrike-Ungerns sida,” och han tillägger, att
”om mot vår förhoppning genom Ryss
lands ingripande brandens härd vidgas, så skola vi, trogna v år alliansförpliktelse, med rikets hela m akt läm na stöd åt grannm onar- kien.” 1
Försöken att bevara freden.
Vid avgörandet av m ålet skulle v år fingerade domstol ägna föga uppm ärksam het vid tomma försäkringar om fredsvilja. E n nation kan lika väl som en enskild person lömskt störa en annans fred m itt under de vänskapligaste um gängesformer, och även civilisationens fred kan förrådas med en Judaskyss. F redsförsäkringar ingå i diplomatiens konstspråk och hava alltid v arit karak täristisk a för den mest krigiska av alla nationer.
In tet krig har i nyare tider inletts, u tan att den angripande parten försäkrat, a tt hans nation ingenting högre önskade än fred, och sam tidigt anropat Försynen 0111 hjälp för sin mördarepolitik. För a tt om skriva lady Teazles yttrande vid ett bekant tillfälle, då Josef Sur-
1 Tysklands vita bok, bil. 2.
31
face v itt och brett ordade om ”heder”, torde det v ara bäst att i dylika fall läm na Guds nam n u r räkningen.
Låt oss sålunda undersöka det bevismaterial, som redan föreligger, och för tydlighetens skull taga de händelser, som föregingo kriget, i kronologisk ordning.
Omedelbart efter delfåendet av Österrikes ultim atum den 24 ju li uttalade ryske u trikes
m inistern i ett officiellt meddelande från P eters
burg till Österrike-Ungern, a tt ”den korta å te r
stående fristen berövar m akterna möjligheten att u trä tta något av n y tta för biläggande av de uppkomna svårigheterna”. Och han tillägger:
”F ö r a tt avvända de oberäkneliga och för alla lika ovälkomna följder, v artill Öster
rikes handlingssätt kan föra, anse vi det för nödvändigt, a tt Österrike fram för allt för
länger den för Serbiens svar bestämda tiden.”
Sassonov fram höll vidare, att tid borde läm nas m akterna a tt taga kännedom om resultatet av de undersökningar, österrikisk-ungerska regeringen g jo rt i fråga om Sarajevomordet, och tillägger, a tt om m akterna därvid bleve övertygade om
”det berättigade i vissa av Österrikes ford-
ringar, de skulle finna sig i stånd att sända serbiska regeringen därmed överensstäm mande råd.”
Mycket rik tig t anm ärker lian vidare, att
”en vägran att u tsträcka den i Österrikes ultim atum bestämda f ris te n . . . skulle stå i strid mot själva grunderna för in ternatio
nella förbindelser.” 1
Skulle någon domstol kunna bestrida r ä tt
visan i detta påstående? V ärldsfreden stod på spel. Man begärde endast tid för a tt se, vad som kunde göras för a tt bevara denna fred och till det yttersta undanröja orsakerna till Öster
rikes klagomål.
Sam tidigt med Sassonovs enträgna upp
m aning till en liten förlängning av fristen framhöll sir Edw ard Grey för tyske am bassa
dören vid ett personligt sam m anträffande med denne den 24 juli, att det enda medlet att före
komma en katastrof vore,
”att de fyra m akterna, Tyskland, F ra n k rike, Italien och vi (England) sam tidigt arbetade i Wien och S:t P etersburg.” 2 Tyskland behövde endast antyda till Öster
rike, att ”nödig hänsyn för allm änna meningen
1 Rysslands gula bok, nr 4.
2 Englands vita bok, nr 11.
33
i världen” såväl som vanlig* hövlighet gentemot stora och vänskapligt sinnade nationer krävde, att tillräcklig tid lämnades såväl åt Serbien som å t övriga nationer a tt i sam råd verka för det gemensamma bästa, synnerligast som man be
funne sig m itt i sommarens döda säsong och m ånga av Europas regenter och statsm än vore borta från sina respektive huvudstäder.
Under sådana förhållanden v ar det endast n aturligt, att Ryssland den 24 juli förklarade:
”a tt intet steg, som Österrike toge för a tt förödm juka Serbien kunde med likgiltighet åses av Ryssland.”
Och samma dag sade Rysslands cliargé d’affaires i W ien till österrikiske utrikesm inis
tern, att
”Österrikes not v ar hållen i en form, som omöjliggjorde étt antagande i oförändrat skick, och a tt den v ar både ovanlig och utm anande till ordalagen.”
V arpå utrikesm inistern endast svarade, att den österrikiske m inistern i Serbien
”hade befallning a tt läm na Belgrad, så fram t icke de österrikiska kraven i sin hel
het antagits i morgon klockan fy ra e. m.” 1
1 Englands vita bok, nr 7.
3. — Centralmakterna mot trippelententen.
Den enda eftergift för fredsintressena, Öster
rike Såväl nu som vid senare tillfällen visat, är dess försäkran, a tt det icke eftersträv ar te rri
toriellt förvärv i Serbien efter dess besegrande.
Tysklands tillvägagångssätt samma dag, den 24 juli, är högst m ärkligt. Dess ambassadör i England meddelade sir Edw ard Grey en not, i vilken det försvarar österrikiska regeringens anklagelseskrift och ultim atum genom a tt för
klara, a tt
”under förhandenvarande om ständigheter kunna den österrikisk-ungerska regeringens tillvägagångssätt och fordringar endast be
trak tas som rättm ätig a och billiga.”
Noten säger vidare:
”Den kejserliga regeringen (Tyskland) vill k ra ftig t fram hålla såsom sin mening, a tt det i föreliggande fall blott gäller en fråga, som bör avgöras uteslutande mellan Österrike-Ungern och Serbien, och a tt stor
m akterna böra allv arlig t bemöda sig a tt begränsa den till dessa tv å närm ast intres
serade.” 1
Den 25 ju li avlämnade Serbien, sannolikt till stor överraskning både för Tyskland ocli Öster
rike, vilka bestäm t räk n a t med a tt Serbien ej
1 Englands vita bok, nr 9.
35
skulle gå in på Österrikes ultim atum , i enlighet med Rysslands försonliga råd en svarsnot, i vilken det med uppoffring av sin värdighet som suverän stat i huvudsak g år in på alla Öster
rikes fo rdringar utom en, och vad denna senare beträffar, avslogs den ej direkt, utan Serbien förklarade sig villigt a tt hän sk juta den antingen till skiljedomstolen i H aag eller till storm akter
nas gemensamma avgörande.1
Ingen domstol skulle för ett ögonblick ifråg a
sätta, a tt icke detta svar i sin helhet innebure ett sam tyckande till Österrikes y tterlig t långt gående fordringar, och Tyskland och Österrike förnekade det ej heller på allvar. De nöjde sig med a tt bestrida uppriktigheten i de serbiska försäkringarna och betecknade de gjorda efter
g ifterna som ”falskt spel”. I avseende h ärp å är det nog a tt påpeka, a tt om Tyskland och Österrike accepterat Serbiens svar som till
fyllestgörande och Serbien sedan ej v a rit i stånd a tt uppfylla sina på fullkom ligt god tro avgivna löften, skulle Serbien hava skördat föga sym patier, men intet europeiskt krig skulle hava uppstått. Både Ryssland och England lovade högtidligt a tt använda sitt inflytande för a tt i nödfall tvinga Serbien a tt utan in skränkning gå in på allt, vad Österrike rim ligt vis kunde fordra. Den punkt, som Serbien er
1 Englands vita bok, nr 39.
bjöd sig a tt liänskjuta till den internationella skiljedomstolen eller till m akternas avgörande, gällde frågan om österrikiska ämbetsmäns del
tagande i de serbiska dom stolsrannsakningarna.
Problem et erbjöd ej någon svårighet a tt lösa.
Österrikes önskan om en opartisk domstols- undersökning kunde lä tt hava ernåtts d är
igenom, a tt de neutrala m akterna tillsatt én juridisk granskningskomm itté.
Den 24 juli anmodade sir E dw ard Grey tyske ambassadören a tt använda allt sitt inflytande i Wien för a tt vinna en förlängning av fristen.
Denna högst billiga begäran besvarade tyska regeringen i ord och handling på det mest ovär
diga sätt. Den sam tyckte a tt vidarebefordra förslaget, men tyske utrikesm inistern tilläde, a tt som österrikiske prem iärm inistern vore borta från Wien, skulle det v ålla tid su td räk t och möta svårigheter att få fristen utsträckt.
Han
”medgav fritt, a tt österrikisk-ungerska regeringen önskade giva serberna en läxa och hade för avsikt att vädja till vapnen.
Han medgav tillika, a tt serbiska regeringen icke kande godtaga vissa av de österrikisk- angerska fordringarna.”
H an tilläde för övrigt, a tt Tyskland icke önskade något allm änt k rig samt a tt ”han skulle
37
göra allt, som stod i hans m akt för a tt före
komma en sådan olycka”. 1
O m T y s k l a n d g j o r d e n å g o t m e d d e l a n d e t i l l Ö s t e r r i k e i v ä r l d s f r e d e n s i n t r e s s e , å t e r s t å r ä n n u a t t s e b e v i s e n h ä r f ö r o f f e n t l i g t f r a m l a g d a . E tt ord från Berlin till W ien skulle hava berett en tidsvinst, som under fö ru tsätt
ning av a tt u pp rik tig fr eds vil ja verkligen f öre- fanns, kunde hava lett till världsfredens be
varande. Så v itt tillgängliga dokument utvisa, uttalade Tyskland aldrig detta ord.
Jäm fö r denna Tysklands hållning med Ryss
lands. D etta lands utrikesm inister erbjöd sig den 25 juli på morgonen
”a tt trä d a tillbaka och överläm na frågan i Englands, F rankrikes, Tysklands och I ta liens händer;” 2
Den 25 juli föreslog sir Edw ard Grey, a tt de fyra storm akterna (Tyskland h äri inbegripet) skulle förena sig om att
”hem ställa till de österrikiska och ryska reg ering arn a a tt icke överskrida gränsen och giva de fy ra i W ien och Petersburg verkande m akterna tid a tt försöka ordna 1 Englands vita bok, nr 11 och 18.
a Englands vita bok, nr 17.
saken. Om Tyskland g år in på detta, kän
ner ja g mig livligt övertygad om a tt F ra n k rike och vi skola handla i överensstäm melse därmed. Italien skall u tan tvivel g ärn a sam verka med oss.” 1
P å denna billiga begäran svarade rikskans
leren:
”Vi intaga alltjäm t den ståndpunkten, att denna fråga måste förbliva lokaliserad, därigenom att alla m akter avhålla sig från inblandning
Men han tilläde, a tt Tyskland ville, om en österrikisk-rysk strid skulle uppstå,
”tillsam m ans med de övriga storm akterna igångsätta en medlingsaktion mellan Ryss
land och Österrike”. 2
D istinktionen är mycket svår a tt fatta. Ryss
lands spända förhållande till Österrike berodde på det senare landets försök a tt krossa Ser
bien. H äri ville Tyskland ej inskrida men var v illigt a tt medla mellan Ryssland och Öster
rike. P rak tisk t sett voro dessa båda sakförhål
landen omöjliga att särskilja.
H u r Tyskland sam arbetade med de övriga m akterna, skola vi nu se.
1 Englands vita bok, nr 24 och 25.
2 Tysklands vita bok, bil. 18.
39
A llt vad Tyskland företog: den 25 juli var, så v itt vi kunna se av handlingarna, a tt ”vidare
befordra” Englands och Rysslands begäran om fristförlängning, men efterföljande händelser giva vid handen, a tt denna de båda ländernas begäran ”befordrades vidare” u tan något in
stäm mande från Tysklands sida, ty är det väl i annat fall troligt, a tt Österrike läm nat en sådan fram ställning av dess bundsförvant utan avseende?
Sedan den österrikiske utrikesm inistern u t
slungat sitt ultim atum , avlägsnade han sig från huvudstaden, men ryske m inistern i W ien lyc
kades få m untligen fram föra samma högst bil
liga begäran till den tillförordnade u trikes
m inistern, som helt enkelt sade, a tt han skulle meddela den till greve Berchtold, men tilläde, a tt han med bestämdhet kunde förutsäga ett absolut avslag. Senare på dagen (den 25 juli) erhöll Ryssland ett bestäm t svar, a tt ingen fristförlängning kunde m eddelas.1
H ar väl någonsin världsfreden offrats under tommare förevändningar? E n helt kort frist, någ ra dagar, till och med n åg ra tim m ar, skulle hava v a rit tillräckliga för a tt rädda världen från nu pågående ohyggligheter, men ingen tid kunde beviljas. Det ä r en utom ordentligt
1 Rysslands gula bok, nr 11 och 12.
skarp cl om dessa diplom atiska brännvinsadvo- kater härigenom dragit över sig. Det torde v ara sv årt a tt inom historiska tider finna exem- I pel på större oförsynthet m o t, en vänskapligt sinnad nation, och Österrike stod ej i k rig med Ryssland.
Sedan England, F ran k rik e och Ryssland miss
lyckats i sina bemödanden a tt vinna tid, gjorde de nya ansatser till fredens bevarande genom att fördröja m ilitära åtgärders vidtagande, tills nya medlingsförsök kunde medhinnas. Sir E d
ward Grey föreslog Tyskland, F rankrike, Ryss- ' land och Italien, a tt de gemensamt skulle hem- | ställa hos Österrike och Serbien a tt ej över- i skrida gränsen, förrän dessa m akter ”hunnit sig emellan uppgöra någon plan a tt ställa sakerna till r ä tta ”, men tyske ambassadören laste upp för sir Edw ard Grey ett telegram , som han erhållit från tyska utrikesm inisteriet, att sedan Österrike väl en gång tillställt Ser
bien sitt ultim atum , kunde det ej draga sig tillb a k a .1
Som vi hava sett, försökte Tyskland aldrig, så långt föreliggande handlingar utvisa, att på något sätt påverka Österrike för att förmå det <
till någon eftergift av ena eller andra slaget.
Dess ställning fram går ty dlig t av tyske am
1 Englands vita bok, nr 26.
41
bassadörens i P aris förklaring till franske u t
rikesm inistern, a tt Tyskland visserligen ej hade någon del i Österrikes ultim atum men likväl f u llt' gillade d äri fram ställda synpunkter
”och a tt sedan pilen en gång v ar avskjuten, skulle Tyskland ej låta leda sig av andra hänsyn än plikten mot dess bundsförvant.”
Det synes v a ra denna falska sats, a tt dess plikter mot civilisationen voro av så underord
nad betydelse, att förbundsbrodern Österrike borde understödjas, vare sig han hade rä tt eller orätt, som v a rit så ödesdiger för Tyskland.
Sådan v ar den politik, som det fullföljt med olycksbringande fasthet. A tt ett land under
stödjer sin bundsförvant i krig, må så vara, men att det i fredstid b iträd er honom i o rä tt
m ätiga anspråk och en ohövisk politik, det är sårande för allt vad internationell sedlighets
känsla heter.
Följande dag föreslog Ryssland Österrike, a tt de skulle inleda ett p riv at m eningsutbyte i ändam ål, a tt de gemensamt skulle vidtaga en ändring av vissa klausuler i den österrikiska noten av den 23 juli. Härpå svarade Österrike icke ens. Ryske m inistern omtalade detta för
slag för tyske utrikesm inistern och uttryckte sin förhoppning, a tt denne skulle ”finna det
m öjligt a tt råda Wien att an tag a” hans förslag, men sådant överensstämde ej med den tyska politiken. Samma dag uppvaktade näm ligen tyske ambassadören i P aris franske u trikes
m inistern och svarade på en liknande upp
m aning om att Tyskland skulle tillråd a Wien a tt tillm ötesgå Serbien i samma försonliga anda, som detta land visat, ”a tt detta ej vore m öjligt på grund av det beslut, Tyskland fattat, a tt ej ingripa i den österrikisk-serbiska konflikten”.
Samma dag föreslog England F rankrike, I ta lien och Tyskland, a tt representanter för dessa fy ra m akter skulle samlas till en fredskongress i London, mfen på detta gagneliga förslag, vilket kunde hava rädd at freden i Europa, svarade tyske rikskansleren med den ömkliga undan
flykten, a tt ”det vore omöjligt att ställa Öster
rike i dess m ellanhavande med Serbien inför en europeisk domstol”, ehuru han låtsades ”i princip” gilla medlingspolitiken.
Tysklands gillande ”i princip” av en politik, som det i praktiken ej ville stödja, e rin ra r om de laglydiga tendenserna hos den mainske stats
man, som förordade införandet av spritförbud i staten Maine men ej ville påtvinga någon dess efterlevnad.1
Tysklands vägran att draga Serbiens sak
1 Englands vita bok, nr 46.
43
ens inför m akternas övervägande, ä r så mycket anm ärkningsvärdare, n är man påm inner sig, a tt tyske am bassadören i London för sir Edw ard Grey citerat tyske utrikesm inisterns yttrande, a tt
”det finns vissa saker i den österrikiska noten, som Serbien knappast kan väntas komma a tt acceptera”,
och denne sålunda erkänt, att Österrikes u lti
m atum åtminstone delvis vore obilligt. Sir E d
ward Grey fäste då tyske ambassadörens upp
m ärksam het på det faktum , a tt om Österrike vägrade att lyssna till Serbiens i försonlig ton hållna svar och m arscherade in i landet,
”betydde detta, a tt det vore beslutet att krossa Serbien till varje pris och utan hän
seende till de konsekvenser, detta kunde medföra.”
H an tilläde, a tt Serbiens svarsnot
”åtm instone borde brukas som en grundval för vidare fö rhandlingar”,
och anhöll, a tt tyska regeringen m åtte påyrka detta i Wien.
Tyske utrikesm inistern svarade den 27 juli, a tt en konferens m akterna emellan ”icke kunde komma till stån d”, a tt den ”praktiskt taget skulle v ara a tt likställa med en skiljedomstol”
och enligt hans mening icke kunde sam m an
kallas ”an nat än på begäran av Österrike och R yssland”. 1
A tt detta v ar en tom undanflykt är fullkom
ligt klart. Tyskland visste, a tt Österrike ej komme a tt begära någon sådan konferens, ty detta land hade redan avslagit Rysslands be
gäran om fristförlängning och i själva verket redan inlett m ilitära operationer. Tysklands hållning fram går bäst av ett brev från ryske ambassadören i B erlin till ryska utrikesm ini
steriet, i vilket han omtalar, att han den 27 juli avlagt ett besök hos tyske utrikesm inistern och därvid bett honom
”att m era ih ärd ig t råd a Wien att slå in på en fredlig riktning. Jagow svarade, a tt han ej kunde råd a Österrike a tt giva efter.” 2
V arför icke? Ryssland hade rå tt Serbien att giva efter* och Serbien hade g ått in på nästan alla Österrikes fordringar. V arför kunde ej tyske utrikesm inistern råd a W ien att möta för
sonlighet med försonlighet, om dess fredsvilja vore uppriktig?
Innan detta sam tal ägde rum, hade franske ambassadören i liknande ärende infunnit sig i tyska utrikesm inisteriet och andragit det eng-
1 Englands vita bok, nr 43 och 46.
2 Rysslands gula bok, ur 38.
45
elska förslaget, a tt England, Tyskland, Ryss
land och F ran k rik e genast skulle v idtaga å t
gärder i P etersburg och W ien för a tt förmå Österrike och Serbien
”a tt avhålla sig från v arje handling, som vore ägnad a tt fö rv ärra den närvarande situationen.”
H ärm ed menades, a tt i avvaktan på utgången av vidare överläggningar Österrike ej skulle företaga något infall i Serbien, liksom Ryssland skulle avhålla sig från infall i Österrike. Detta förslag vägrade tyske utrikesm inistern katego
riskt a tt biträda.
Samma dag hade ryske am bassadören i Wien
”ett långt och allvarlig t sam tal med österrikiske understatssekreteraren i utrikesdepartem entet”.
Ryske am bassadören u ttryck te därvid en all
varlig förhoppning:
”a tt någonting m åtte göras, innan öster
rikiska tru pp er ryckte in i Serbien. Baron Macchio svarade, a tt det skulle nu bliva svårt, enär en skärm ytsling redan ägt rum vid Donau, varvid serberna v a rit de anfal
lande.”
Den ryske ambassadören sade, a tt hans land skulle göra allt vad det kunde för a tt hålla ser
berna lugna
”och till och med förmå dem a tt draga sig tillbaka vid ett österrikiskt fram ryckande.”
Den ryske ambassadören påyrkade, a tt öster
rikiske ambassadören i P etersburg försågs med fullm akt a tt fortsätta diskussionen med ryske utrikesm inistern,
”som v ar mycket villig a tt råd a Serbien till a tt bevilja allt, som. rim ligen kunde begäras av det såsom en självständig m akt.”
Det enda svaret på detta förståndiga förslag var, a tt baron Macchio lovade underställa det utrikesm inisterns p rö v n in g .1
Samma dag hade tyske ambassadören i P aris avlagt besök i franska utrikesm inisteriet och strän g t vidhållit, a tt varje m öjlighet till med
ling eller vidare överläggningar vore utesluten.
D etta h in d rar ej, a tt tyske rikskansleren sam
tid ig t in b erätta r till London, a tt han:
”v idtagit de av sir Edw ard Grey förordade medlingsförsöken i W ien ävensom meddelat österrikiske utrikesm inistern ryske utrikes
m inisterns önskan om ett personligt sam tal i W ien.”
Vilket hyckleri! I Tysklands formella för
svarsskrift förklarar detta lands officiella apo- loget efter a tt hava fastställt som sin över
tygelse,
1 Englands vita bok, nr 66.
47
”a tt en m edlingsaktion i Österrikes mellan- havande med Serbien ej kunde tagas under övervägande, enär detta uteslutande vore en österrikisk-ungersk angelägenhet”, att Tyskland förm edlat till W ien sir Edward Greys nya förslag, a tt Österrike skulle
”antingen b etrakta det serbiska svaret såsom tillfredsställande eller ock såsom grundval för nya förhandlingar.”
Men österrikisk-ungerska regeringen — som spelade rollen av den elake kompanjonen —
”som till fullo uppskattade v år m edlingsaktion”
(säger Tysklands v ita bok med sardonisk humor) svarade på detta förslag, a tt det efter öppnandet av fientligheterna ”kom för sent”.
K an någon förnuftig m änniska ens för ett ögonblick tvivla på att Österrike skulle hava g ått in på ett förslag av dess m äktige bunds
förvant, om Tyskland gjort något m era än blott
”förm edlat” sir E dw ard Greys förståndiga och fredsbefräm jande råd till Wien, eller a tt Öster
rike skulle hava u p pskju tit sina m ilitära opera
tioner, om Tyskland a n ty tt någon önskan i denna riktning? Följande dag, den 28 juli, till
slöts dörren än oryggligare för varje m edlings
försök, n ä r österrikiske utrikesm inistern
”lugnt men bestäm t förklarade, a tt ingen diskussion kunde accepteras på grundval av
den serbiska noten; att k rig skulle förklaras i dag och att kejsarens liksom hans egen kända fredliga k arak tä r kunde tagas som en borgen för a tt kriget vore både rä ttv ist och oundvikligt; och slutligen a tt detta vore en sak, som måste uppgöras direkt emellan de tv å omedelbart intresserade p a r
terna.”
P å detta förm ätna och oresonliga yttrande, att Europa måste erkänna österrikiske u trikes
m inistern som g aran t för rättfärdigheten i Österrikes sak mot Serbien, svarade brittiske am bassadören med en vink om ”sakens andra och m era vittom fattande sida”, näm ligen freden i Europa, vilken vore väl ägnad att väcka be
tänkligheter hos v arje ansvarsmedveten äm betsman. Österrikiske utrikesm inistern sva
rade
”a tt han även besinnade det, men han ansåg, a tt Ryssland icke borde sätta sig emot operationer, sådana som de nu före
stående, vilka ej åsyftade territoriell utv idg ning och som ej längre kunde uppskjutas.” 1 Då de enskilda förhandlingarna mellan Ryss
land och Österrike sålunda strandat, återvände Ryssland till förslaget om en europeisk freds
kongress. Dess ambassadör i Wien hade den
1 Englands vita bok, nr 62.
49
28 juli en överläggning med greve Berchtold och påpekade därvid faran för ett europeiskt k rig och önskvärdheten av ett gott förhållande mellan Österrike-Ungern och Ryssland.
H ärpå svarade greve Berchtold, a tt han till fullo uppfattade det allvarliga läget och alla fördelar av en uppriktig överläggning med kabinettet i Petersburg. Men han tilläde, att
”å andra sidan österrikisk-ungerska rege
ringen, som ogärna tillg rip it k ra ftå tg ä r
derna mot Serbien, i detta ögonblick varken kunde träda tillbaka eller gå in på något m eningsutbyte om österrikisk-ungerska notens te xt ” 1
Samma dag, den 28 juli, hade tyske rik s
kansleren ett sam tal med engelske am bassa
dören, varvid han sade sig icke ha kunnat an
taga förslaget om en konferens av represen
tan ter för de neutrala m akterna, emedan han ej trodde en sådan kunna leda till något resul
ta t och
”emedan en sådan konferens enligt hans mening skulle få tt utseende av en areopag, bestående av tv å m akter av varje grupp, som sutte till doms över de två övriga m ak
terna.”
1 Rysslands gula bok, nr 46.
4. — Centralmakterna mot trippelententen.
E fter a tt ha in lå tit sig- på dylika ömkliga och falska undanflykter och av ambassadören hava blivit erinrad om den försonliga tonen i den serbiska noten, som i nästan allt gav efter för Österrikes fordringar,
”sade hans excellens, a tt lian ej önskade diskutera den serbiska noten men a tt Öster
rikes ståndpunkt, som han till fullo gillade, var, att dess tvist med Serbien vore en ute
slutande österrikisk angelägenhet, med vilken Ryssland ingenting hade att göra.” 1
M obiliseringarna.
Vid denna k ritiska punkt blandade sig m onarkerna i spelet. Tyske kejsaren, som just hemkommit från Norge, telegraferade till tsaren den 28 juli:
”jag sätter in allt m itt inflytande för att förmå Österrike-Ungern att söka vinna ett öppet och tillfredsställande sam förstånd med Ryssland.”
Och han sade sig därvid hoppas på tsarens u n derstöd.2
Om kejsaren var uppriktig, som det är möj
ligt, att han var, intog han en annan ställning
1 Englands vita bok, nr 71.
2 Tysklands vita bok, bil. 20.
