Om den Italienska kulturens iorliållande till den Romerska,

Om den Italienska kulturens iorliållande till den Romerska,

A n d r a Delen

s o m m ed vidtlicrömda Philos. Fakultetens tillstånd

u n d e r ins e en de

a f

m a g . C m W I L H E L M B O T T I G E R

E. O. P r o f e s s o r i M o d e r n a L i t t e r a t u r e n , E n a f de A d e r t o n i S v e n sk a A k a d e m i e n , L e d a m o t a f K o n g l . V e t . och V i t t e r h . - S a m h . i G ö t k e h o r g ,

k o m m e r a t t offen tlig en fö rs v ar a s

af

P E IIIi L U D V I G T K A N E I S

G öth eb o rg are,

Med. Vhil. Caud. S tip en d iat i K. FåltU kareC orpaen

p å

Gu s t a v i a n s k a L ä r o s a l e n

Mar s

— * > -* > » > » > ^ * | ^ < * < • < »■< * —

I P 8 A L A

W ahlström & C. 18 4 9,

visa sig; i dt* norra dialekterna förm edlade hufviid- sa k ligen genom F rankers oeh Germ aners inflytelse, i de södra å le r hulvudsäkligen genom A rabers och S p a n jo re rs. Delta leder oss n u , sedan vi i några allm änna d r a g sökt antyda det fö rh å lla n d e , hvari Italienaren s lå r til! R om aren, att äfven i k o rt­

het tillse , i hvilkct förhållande Italienskan står till Latinet.

II el; ari t ä r den långvariga menings-strid, som i detta ämne blifvit förd al' Italiens egna språkfor­

skare. Vi hafva i en föregående a fh a n d lin g ’) sökt a tt fö r densam m a redogöra. M er oeh mer har man nu afFallit från den m ening, som fö rr, hade i oeh utom Italien, allm ännast gjort sig gällande, den nemligen, att Italienskan ej skulle vara annat än e tt, genom u p p b lan d n in g m ed de eröfrande barbarernas s p rå k , u r a r ta d t Latin. Man h a r insett otillräckligheten a f de s k ä l, s o m , till försvar fö r denna åsig t, blifvit åberopade så väl a f partiets hufv u d m a n , M uratori, som a f hans ä ld re och yngre a n h ä n g a r e 7). Men, ä andra sidan, h a r man ej kunnat undgå att Unna flcrfaldig öfverdrift oeh ensidighet i den a f Leo-

') 'O m d e n ita lie n s k a P o e s ie n s f ö r s t a u p p k o m s t och u tv e c k lin g ." F r e y , Hrgangen « 8 4 8 , si d. 5 2 — 5 7 .

i ) B l a n d d e ä l d r e mn h ä r n ä m n a s Ap os t o i.o Zkivo , Gi usto t o NTANi M, Ci amuullari ; h l a t n l tie y n g r e Ti hai i osci.i ,

, A

.

o e h P

.

18

nardo Bruni ocii lians a n h ä n g a r e 1) y rk ad e satsen, att Italienskan i sitt nuvarande sliick ä r lika gam- inal som Latinet. I sitt nuvarande skick ä r den det visserligen icke, men derem ot är den till sina ursprungliga beståndsdelar sannolikt vida äldre. Den gömmer i sig elem enter a f de äldre inhem ska idio­

mer , hvilka R om arspråket undanträngde eller med sig under nya form er införlifvadc. B e r a f kom­

m e r, alt Italienskan h a r , i så många f a l l , större likhet med del äldsta Latinet än med det y ngre, det egentligen klassiska. Ilvad latinska Grammatici angifva såsom archaism er m öter oss ej sällan i Italienskan såsom något helt modernt. Så ä ro t. ex.

i Latinet voster och vortex'1) antiquerade form e r för vester och v e rte x ,* men Italienskan h a r ännu i dag vostro och vortice. 1 gamla romerska inskrifter m öter m a n , i stället for f u i t , d e d it, de äldre fo r­

merna fu e t, d edet. Italienskan har, med bortkastande af slutkonsonanten, i / a c , d icd e, upptagit dessa äl­

dre former. — Det klassiska Latinets rneus hette i äldre tider t ni us (vokativen fick gömma ett spår d e ra f): Italienskan h a r aldrig liafl annan form än mio. Med högla linets sumtis ä r det italienska siamo

J) T i l l de ä l d r e a f d e ss a h ö r a

2) Q u i n t i li a n u s lierat t a r , a lt d e l f ö r s l var Sc ijii o A f r i e a -

i m s , s o m här i n f ö r d e c i s t ä l l e l för o.

n>

\

(poet. rimo ocli scmo) m indre nära beslägtadt än med det fornrotnerska si m u s, som, enligt Suetonii u p p g i f t , ännu a f Angustos skrefs i stället for su­

mus. I o r d , som från Grekiskan ingått både i L a ­ tinet och Italienskan, visar sig oftast, att den sed- nare få tt de m , icke u r andra h a n d , utan direkt u r k ä lls p rå k e t; enär den italienska formen a f dessa ord vida m indre än den latinska afviker från den gre­

kiska. Så ha t. ex. rävQogj arrgov i de italienska orden ta u r o , antro endast bortkastat slutkonsonanten;

i de lalinska orden ta u ru s, antrum deremot för­

ä n d ra t sig något mer. I)en fornromerska skrif­

ar!en i robor, tabola, H crco lem , popolus 1 ef ver ännu i Italienskans ro b o re, ta v o la , E rc o le , ;mpo/o< Dok- stafven y , en grekisk öfverlöparc, som ännu på Ennii tid ej liade fått hurskap i romerska alfabetet, h a r a l d r i g fått inträde i del italienska. Den ersattes der alltid a f i , på samma s ä tt, som någon gång- fallet var i äldre L a tin e t, och ännu oftare i Gre­

kernas seoliska d i a l e k t 1) , livilken, som en gren a f den doriska, hade erkändt inflytande på Latiens äldsta språkbildning. — E n märklig likhet med det latinska språkets äldsta diftong-system företer det italienska språkets ännu g ä lla n d e 2). Så har man skäl

') hpr,X6i fo r vipijlos o. s v.

2) A t t , s ä s o m o fta s k e t t , t i llä g g a ita li e n sk a språ k, t

t r if i o n g e r o c k ( [ u a d r i f t o n g e r , g r u n d a r sig pä c l l m is s ta g .

D e finnas der, me n h l o t t for ö gat , a ld r ig för ö r a t ; för de t

20

för den fö rm o d a n , alt i äldsta Laliuel ac (der ofta med ai om vexlande1) u tsa g ts , icke som enkelt e , utan s å , alt begge vokalerna hördes. Ä n n u i dag äger detta rum i Italienskan. Diftongen ae ai­

der aldrig raccolto, alltid disteso (t. ex. « e r e , läs nere): diphtongen ai likaså (t. cx. laidoy läs laido).

Samma förhållande v a r i gamla Latinet ined ne och det dermed omvexlande, ännu äldre, o**): bogge vo­

kalljuden hördes äfven d e r i diftongen. Men s ä , och ej nnuorlunda, horas de också ännu alltid i Italienskan (t. ex. poemessa, no*, läs poemessa, noi) 3).

mesta b e r o de på i n k iln in g e n a f e l l i , som s t a r ej s o m v o ­ k a l , utan b l o t t s o m l j u d t e c k e n för f ö r e g å e n d e k o n s o n a n t , l i k a s o m , i andra f a l l , h bar k n r a k te r e n a f e t t b l o t t l j u d - te c k e n f ö r f ö r e g å e n d e b o k s fa f.

') t. e x . te r r a e o c b t e r r a i , q u a e s to r o e b g u a is to r m. fl.

2) c o e p e r it = c o i p e r i t , c o e tu s = c o itu s o. s. v.

5) Att i en d e l o r d d e l l a t in s k a ae m o t s v a r a s a f d e n

it a lie n sk a d i f t o n g e n ie (I. e x . lie to = la e ttis , cie co = c a e ­

cus) vi sa r h u ru s o m u n g o n g å n g a n s la g s l j u d e t a g o d t y c k l i g t

ö f v e r s p r a n g till e t t i , en b o k s t a f , som r o m e r s k a u t t a l e t

ofta t i l l g r e p i s t ä l l e t för a , s y n n e r l i g a s l i från G r e k i s k a n ö f -

v e r flv tta d e o r d : t. e x . x å v a ^ o v = c a n i s t r u m ,

Tavrj = t r u ­

tin a , /urjxayrj = m a ch in a . A n a l o g a fall a f ö f v e r g å n g från a

till i s e r mau ofta i c o m p o s i t a a f in h e m s k a o r d , t. e x . i

dem a f a g o ( s u b i g o ) , c a d o ( d e c i d o ) , f a t e o r ( c o n f i t e o r ) ,

ta n g o ( a t t i n g o ) , a m ic u s ( i n i m ic u s ) m. fl. — L)å i ä l d r e L a ­

tinet s k r e f s ö m s o m co elu m o c h c a e lu m , ä r , i f ö l j d a f h v a d

nu är a n f ö r d t , d e t it al. cie lo att anse nä rm are b e s l ä g t a d t m e d

den s c d u a r e sk r if t ö r m e n , e h u r u m in d r e v a n lig de nn a än b l e f .

Det s t o d e e lje s t så s o m e t t a l d e l e s e nstak a b e v i s p å , a l t

äfven d e t lat. oe ö f v c r g n l t i Ita lie n sk a n till ie.

%I

Det. latinska au liar Italienskan o 1‘lasI utbytt m ot u, s o m , för de flesta f a ll, var det vulgära, o c h i s jell va verket fornromerska uttalet a f n u 1) , såsom det ä n n u ä r det franska. Af ett kändt ställe bos P. F e s tu s ser m a n , att landtfolkct fortfor att uf.

tala au ru in som orum (ital. oro), auricula som ori- cula (ital. orecchia, fr. orcillc)

a f stammen auris

oris) b l e f då det tyska O hr. Genom delta uttal kunde det lat. a u d erc, förmedelst sitt praeteritum, öfvergå till d e t lat. o sa re, det lat. avis ( = ois) till det fran­

ska o ise a u , det lat. caulis ( = colis) till det tyska K o h l o. s. v. — Vidare bör ihågkom m as, att den m odulation mellan u och o , som i så bög grad bi­

d r a g e r till italienska språkets välljud (t. ex. i cuore, suono, fig liuolo), aldeles icke var främmande för det äldsta Latinet. Man finner nemligen i romersk fornskrift ej sällan ord sådana som senatuos, lou-

' ) P r i s c i . m u s yIl rar: v T r a n s it q u o q u e nu in

p r o d u c tu m m o r e a n t i q u o , ul L o tu s p e r L a u t u s , P lo s tr u m p e r P la u ­ s t r u m . C o te s p e r C a u te s .'’ — I L atin e t s e r nian s t u n d o m d e r i­

vata o c h c o m p o s i t a få o. d e r s ta m m e n haft a u , t, ex. fo c a le , e ffo c o , a f f a u c e s : s t u n d o m åte r få e t t u , t. e x . a c c u s o , a f c a u ssa . B ä s t f ö r e s t ä l l e r man s i g d e n n a ö f v e r g a n g s ä , a l t ,

d e t m e lla n ao o c h au s v ä fv a n d e d i f t o n g - l j u d e t , a h l o t t v arit e tt kort a n s l a g s - 1 j u d , s o m , h o r t k a s t a d t , q v a r lem n a t v a n t ig e n d e t rena o , s t u n d o m d e t rena u. D e r fd re q v a r s t å o e k i I ta lie n s k a n h å d e o tlire o c h i( d ir e a f det lat. a u d ir e .

—• I en d e l la tin sk a o r d , der a u v e r k li g e n u tta la d e s m e d

diaeresis, d e r är d e t i Ita lien skan b i b e h å l l e t , t. ex. a u f ju r e ,

au tu n n o , a f a u q u r , a u etn m n u s.

men, nountius, abdoucit, jo u dicium , navebons, soueis.

m agistruo').

Till nytl bevis på Italienskans nä rm a re släkt­

skap med det äldsta L a tin e t, och derigenom med Laliens n r s p r å k , än med det klassiska, h v a r a f man velat anse det b lo tt och b a rt som en f ö rs ä m rin g , tjenar äfven den om ständigheten, att h , som i äld­

sta latinet var till den grad sällsynt, att m an icke sade hcedus och h irc u s, utan aedus och iVcms*), rent a f, hvad ljudet*) be trä ffa r, ej fins i Italienskan.

Man m öter ofta i gamla romerska inskrifter onestus (ital. onesto) i stället för honestus, omo (ital. uomo) i stället for homo, umanus (ital. um ano) i stället för humanus, eres (ital. crede) i stället för heres o. s. v.4).

' ) I s t ä l l e t for s e n a t u s , l u m e n , n u n tiu s , a b d u c i t , j u ­ d ic iu m , n a v ib u s , s u is , m a g is tr a tu .

a) Q u in tilia n u s y t t r a r : ”p a r c is s im e e a ( h ) v e t e r e s u s i e tia m in v o c a lib u s , cu m ce d o s i r c o s q u e d ic e b a n t.

s ) L j u d l ö s t b i b e h ö l l s d e t en tid i d e n ä l d r e I t a l i e n ­ s k a n , o c h h i h e h å li e s änn u a f b r u k e t i fyra o r d a f lij e lp - v e r b e t a v e r e , a tt för ö g a t sk il ja d e m från fyra a n d r a , till u t s e e n d e t l i k a , ord. D e r d e t e l j e s t fö r e k o m m e r , s t å r d e t b l o t t s å s o m l j u d t e c k e n å t e t t f ö r e g å e n d e c e ll e r g . — E n ­ dast i e t t fall kan I t a l i e n s k a n s ä g a s åt h fö runn a e t t s l a g s l j u d , n e m l ig e n i nå g ra få i n t e r j e c t i o n e r , d e r /» f ö r a n l e d e r den t ö r e g å e n d e v o k a l e n s f ö r l ä n g n i n g e l l e r ö k a d e v i b r a t io n . Med l j u d e t a f vårt s v e n s k a k f ö r e k o m m e r d e t i I t a lie n s k a n a l d r i g . D e s s o b e t y d l i g h e t har g i f v it a n l e d n in g ti ll flera i t a ­ lienska o r d s t ä f , t. e x . q u e s ia c o sa n o n v a le u n a c ca o. s. v.

4) F ö r hv ad hä r, o c h på ö fr ig a s t ä l l e n i denn a a f b a n d -

l"tg, är a n fö r d i om d e t ä l d s t a L a t i n e t , tinnas. ur säkra

23

N ä r man nu v e t, a t t , i det utbildade Latinets ti­

d e r , aspirationen växte å r från å r , hvadan också Catullus i ett qvickt epigram ro ar sig öfver en, som utsade hinstdias i st. f. in sid ia s') , n ä r man under språ ke ts tyngsta je r n å ld e r finner h hvimla i skrift, h u r kan man då föreställa sig , att det skulle vara u r detta L a t in , som den fö r all aspiration otill­

gängliga Italienskan fram trädde som en föryngring?*) G ränsorna fö r denna a fhandling medgifva oss ej a t t , mellan Italiens yngsta och äldsta s p rå k , h ä r till full åskådlighet genomfora en jem forelse, s o m , redan hvad sjelfva grundljuden beträffar, erbjuder så många likheter. Vi erinra blott ännu om detta d paragogicum , som i äldre Latinet så allmänt före­

kom (t. ex. i inskriften på d e n , Consuln Duillius till ä r a , uppresta columna rostrata, der vi finna p u cn a n d o d , m ar i d , altod m. fl. i st. f. pugnando,

k ä llo r , L ov is s a m l a d e i S c h n e i d e r s E le m e n ta r le h r e d e r L>ct~

te in is c h e n S p r a c h e . B e r lin 1 8 IB.

*) — " E t turn m ir ific e s p e r a b a t se e sse l o c u tu m , C u m q u a n tu m p o t e r a t d ix e r a t h in sid ia s ."

D e l t a q u a n tu m p o t e r a t är g a n s k a b e t e c k n a n d e för s v å r i g ­ h e t e n h o s r o m e r s k a s p r å k - o r g a n e n att k o m m a ut merl /», n å g o t s o m ä nn u ar nära n o g o m ö j l ig t för Ita lie n a re n s .

2) U n d e r m e d e l t i d e n i n m ä n g d e y t t e r l i g a r e , utan al l ur-

s k i l l n i n g , i t a li e n s k a afsk rifv a r e a f r o m er sk a a u c t o r e r h , s y n ­

n e r lig a s t e fte r c e l l e r g , e f te r hv ilk a h o k s t ä f v e r d o , i s it t

e g e t s p r å k , vid vissa fall v o r o vana att låta /> följa s å s o m

ett b l o l l lj u d t e o k e n

c2 i

m ari, a lto 1). F ö r L a tin e t, i dess f lo r , var detta bruk a f d längesedan anliqueradt, men Italienskan fyller ännu i dag slutljudet a f åtskilliga monosylla- ber med ett sådant d.

Den afslipade f o r m , i livilken Italienskan m ere n ­ dels, fram ställer de latinska o rd e n , anses vanligen som en stympning. Men man erinre s ig , hurusom många a f de romerska böjnings-formerna b lo tt voro en, efter grekisk t y p , konstigt och systematiskt uppförd utan b y g g n a d , främmande för det egentliga folkets dagliga bruk oeh behof. Yisst ä r, att en stym pning, som stundom knapt lem nar roten a f o r ­ det öfrig, möter oss i Rom anies a ldraäldsta språk*

monumenter. Så t. ex. i Numas C arm en S a lia r e , der vi finna pa för parte och po för p o p u lo , i full analogi ej blott med de gamla osciska ordstym p- n i n g ar n a , t. ex. (jau i st. f. g a udium , do to r domo o. s. v., utan äfven med de italienska förkortnings- form erna, t. ex. med delta mo i st. f. m odo, som så ofta m öter oss hos l)ante och öfriga trecentister*).

') Q ti i ni i lian us a n f ö r e r s j e l f denn a k o l o n n - i n s k r i f t s å s o m e x e m p e l (L ib . I. cap. V i t ) : " L a tin is v e t e r i b u s d p l u r im is in v e r b is u ltim a a d j e c t a , q u o d m a n ife s tu m e s t e tia m e x c o lu m n a r o s t r a t a , qua: e s t C. D u e llio in f o r o p o s ita ."

a) P o r t u g i s i s k a n , so m a f alla d e r o m a n sk a s p r å k e n s tå r Latinet n ä r m a s t , bar d o c k g å t t lä n g s t i o r d s t y m p n i n g ( t . e x . d o r a f lat . d o l o r , no. a f lat. in illo ( i l a l . n e l lo ) o. 8. v.

Man bar ej utan sk äl k allat d e n en u r b e n a d S p a n s k a (u ti

c a stilla n d é so ssé ).

2d

Icke alllid som en d o tte r af B o m a rs p r å k c l, oftare som dess äldre syster, har man alltså skäl att anse Italienskan. Åtskilliga a f hennes heståndsdedar ä r o dock omisskänneligen härledda och vngre. Hon ä r , i vissa fall, Latinets r o t; men hon är tillik a , i an d ra f å ll, dess än i dag blommande krona. Inom Italien r äk n a r olvifvelaktigt Italienskan — väl icke sådan den nu foreter sig , men dock till sina grund­

d r a g , — cn vida h ö g re ålder. Kunde vårt öra tränga tillbaka till tid e r , då intet Horn ännu fanns, det skulle säkerligen igenkänna en mängd a f ljudhöjningar, som ännu höras från det italienska folkets läppar.

Bl and andra äro många a f d e , till ett ovanligt stort antal d e r befintliga, onomatopoetiska orden att anse såsom äkta in fö d in g a r, medlemmar a f landets ur­

äldsta språkslägte. Och — för alt lemna andra be­

vis å sido — utg år man från den åsiglen, att livarje lands särskilda naturlynne afspeglar sig i språket och vacker likasom orden på de ursprungliga iune- vånarnes läppar, så frågas med skäl: skiner ej Ita­

liens leende natur, i hela dess sorglöshet och rike­

d o m , långt genuinare fram genom Italienskan, än

genom L a tin e t? Bär ej det sednare, i sina stränga,

afmätta fo rm e r, fulla prägeln a f en redan utbildad,

en m äktig, en lärd s ta t , då den forra blott leker

fram o rd en , och ännu i dag talar såsom naturen

lärt henne? F ö ru n d ra oss kan det ingalunda, a t t ,

vid stigande odling och sa m hälls-utveckling, ett

20

konstspråk, som det ro m e rsk a , utväxer u r ett natur­

språk, som ur-latinet $ men i hög grad eget och an- m ärkningsvärdt ä r, «att, sedan detta konstspråk länge­

sedan u p p h ö rt att vara lefvande, det qväfda natur­

språket med ens tr ä d e r fram u r sin forra j o rd m å n , uppblom strar i en n y , rik litteratur, och sedan fram ­ gent be h å ller fältet.

Stamm odern for så väl Italienskan, som alla de öfriga romanska språken, ä r då — icke Latinet, sådant det hos rom erska författare m öter o ss, — utan Latiens äldsta lingua ru stic a , således Latinets egen moder. P å bvgden dröjde hon qva r, öfver- lefde sin i stadens förfining fostrade d o t te r , och kom fö rst långt efter dennas död åter till heders.

Romarnes s p rå k , liksom hela deras v ä ld e , från början sammansatt a f r o f , hann sent till full sam­

mansmältning a f sina olikartade b e s tå n d s d e la r, och såsom folkspråk (sermo vulgaris) fortfor det ännu då att bibehålla sin k a ra k ter a f a g g r e g a t , n ä r sk rift­

språket (det sublimerade sermo urbanus) u n d e r gre­

kisk inflytelse redan utvecklat sig till den vackraste organism. I provinsernas och koloniernas språk (sermo peregrinus) låg redan fröet till de sednare romanska m undarterna. Sjelfva det romerska folk­

språket undergick under tidernas längd väsendlliga fö rä n d rin g a r, och var helt olika i det äldsta Rom mot hvad det röjer sig for oss i l. ex. Terentii ko­

medier. Mot slutet a f republikens tider kunde Ro-

2 7

m a rn e ej m era uttyda inskrifterna p å sina äldre mo- num enter. Det var med största möda man kunde f ö rstå urkunden till ett handelsfördrag mellan Hom om C a r th a g o , som Polybius 150 f. Ch. f. upptäckte p å en brouzetafla i Jovis Capitolini tempel. H u ru svår IN urnas Carm en S a lia re var att förstå for H o ­ ratii s a m tid a , fram lyser u r ett ställe i dennes epist­

l a r 1). Och ju s t u r dessa äldsta romerska språk- m onum enlcr ä r det likväl som vi ofta se ren Ita ­ lienska spricka fram.

I lv a d rom erska skriftspråket beträffar, hade det, såsom vi v e ta , mot slutet a f republikens tid e r, ut­

bildat sig till en värdig organ för all högre själs­

o d l in g , läflande redan i välljud, i smidighet, i styrka, med sin grekiska prototyp. Sofradt genom gramma­

tik och k r itik , trädde d e t, särdeles i de forensiska föredragen, fram i hela sin glans. Dess reglor blefvo genom godkända m önster allt fastare gru n d ad e , allt sorgfälligare inÖfvade: dock måste det i skolorna ordentligen s tu d e ra s, ty i allmänna lifvet fortfor man att tala som lörut. Afven for det högre umgänget var och f ö r h le f skriftspråkets uttryckssätt något allt­

för cirkladt och preliöst: de förnäm sta Homare u t­

tryckte sig i dagligt tal visst aldrig med den ängs­

liga k o r re k th e t, som det nyare E u ro p a s lärde från sina kathedrar. Maseenas begick esomoftast fei mot

*) Lih. II. E p i s t . I. 8 6 — 8 7 . — Ä f v e n Q u i n t i li a n u s y t t r a r :

S a lia r ia c a r m in a v ix s a c e r d o tib u s s u is s a tis in tc lliq e n d a .”

m m w 4

38

g ram m atik a n , och om Augustus vet m a n , alt h a n , i stället fö r ipsc, plogade säga ipsus e lle r issus (neapol. dialektens isso, högilalienskans esso) ‘). Också in i skrift trängde sig ofta nog u m gängesspråket, ock man ertappar ej sällan äfvcn lios klassiska skriftställare o r d , lånade ur det sednare. Så b r u ­ ka r O» tu Mils russus (ital. rosso) i st. f. fo r ru h c r , Plautus har i st. för csse det italienska essere, sjelfve

■Cicero bellus (ital. bello) i st. fö r pulcher. F r a m ­ för allt ägde detta rum hos a l l a , som skrefvo för det egentliga folket. Utom stadsm urarna fortlcfde ännu alltid , i form a f dialekter, de ursprungliga lan d s-id io m e r, som från början bildat kärnan af Latinet. 1 sjelfva Rom uppfördes länge Atellanernn på oseiska sp rå k e t, och ännu på Augusti tid fö re ­ kom det etruskiska susom läroämne i Roms skolor.

Så hade de urgamla national-idioinerna r ä d d a t sin tillvaro: de öfverlefde inkräklarnes p r a k t s p r å k , blom ­ made ännu i spillrorna a f d e tta , och det ä r i dem vi hafva att söka fröet till alla de sednare italien­

ska dialekterna.

O m , a f det nu a n fö rd a , M uratoriska partiets luifvudåsigt visar sig v e derlagd, måste dock åt flera a f detta partis öfriga satser lemnas lull rättvisa.

T y stor var ovedersägligen den inflytelse, som de nordiska folken utöfvade på det nya språkets dels

') D r r f o r e eri nrar o e k Q u i n t i li a n u s : ” a litu i e st L a t i n e ,

a lin tl q v a m m a t i c t lo q u i."

29

© rdförkofran, dt*Is ©inbildning från synfhel isht till a nalytiskt, förnämligast genom bruket af pronöm en såsom a r t i k e l , och användandet a f p ro p o sitio n e r såsom kasustecken. Detta var Latinets stora d e ­ klin a tio n , som slutade med alt upplösa alla de fem i dess grammatika. 1 allmänhet kan man säga, alt, på denna konflikt med de nordiska s p rå k e n , I t a ­ lienskan vann hvad Latinet förlorade. Det förra s p rå k e t, såsom lefvande och födt på s tä lle t, lät sig ej öfverväldigas a f utlänningarnas: det blef städse sig s je lf troget. Välljudet blef mer och mer dess bestäm m ande la g , och tålle snart inga andra o r d , än d e m , som slutades på vokal. S o m , alla deklina- tionerna igenom , detta var fallet med den latinska ablativen, b le f denna snart ensam qvarslående så­

som substantivernas stamform. Man h a r u trä k n a t, a tt, då vid ordens byggnad de germanska språken betjena sig å f nästan dubbelt så många konsonanter som vokaler, och de slaviska a f ännu fler, äro i italienska ord vokalerna fördelta till nära nog lika antal med k o nsonanterna, eller förhålla sig till de sednare, som tio till elfva. I hela språket kan mån blott framvisa fyra ord r) , som icke slutas på en vokal: alla de öfriga göra det ursprungligen. Då nu d e , som ändas på i !) , äro ganska f å , och d e ,

*) D e fyr a

o r d e n : c o n , i l , v o n , p e r .

a) Pä i ä n d a s fö g a m e r än f e m t io S i i h s l a n t i v é r , o e k

d e s s a , titt s t ö r r e d e l e n , ur G rek isk an dit ö fv e r g A e g n a .

50

som ändas på w ‘)j ännu f ö rr e , inskränktes således slutändeisen för nästan hela språkets o r d f ö r r å d till a eller e eller o. S p r å k e t , härigenom visserligen m ju k t, skulle likväl ha lidit både a f s la p p h e t oeli enform ighet, derest e j, a f en lyeklig in s tin k t, bruket häremot infört ett tjenligt korrektif. O rdets slutvokal b lef nem ligen, under vissa f ö r b e h å l l , b o rt­

k a sta d , så snart den foregieks a f en liquida*). E n annan enformighet i språ k lju d e t, nemligen tonens b vilande, for det m e s t a 8) , på pem dtim a eller ante-

') P å u ä n d a s , u tou i g i u , y ii i , su , e n d a s t n å g r a få n o ­ mina p rop r ia ur f r ä m m a n d e sp råk . D e s e x f e m in in a s u b ­ stan ti v e r n a , g r u , g i o v e n t u , s e r v i t u , s c h ia v itu , t r i b u , v i r t u , är o s a m t l i g a , s å s o m a c c e u t e n u t v i s a r , v o c i tr o n c h e , o c b f ö r e - Lomm a ä n n u , s y n n e r l i g a s t i p o e s i e n , u n d e r sin ä l d r e fo r m : g r u e , g i o v e n t u t e , s e i'v itu te o. s. v.

*) E n ä r vid slik a p o k o p e r i n g a p o s t r o f ej n y t t j a s , f ö r e ­ f a lle r d e t ö g a t , so m i i t a l i e u s k sk rift en m ä n g d o r d s l u t a d e s m e d k o n s o n a n t e r . L o s s a d e ur s it t s a m m a n h a n g , a t e r t a g a de ss a v o c i tro n c h e g e n a s t s in s l u t v o k a l .

*) Ej så sällan f ö r e k o m m a d o c k o r d , d e r t o n e n h v ila r p å f j e r d e s t a f v e ls e n från s l u t e t ( q u a r tu ltim a ) . D e t t a är t.

e x . f a l le t m e d t r e d je p e rs. p l u r . praes. in d ic . a f e t t ej r in ga a n ta l v e r b e r , b ö r a u d e t i ll d e n fö rsta k o n j u g a t i o n e n ( s å s o m a b h é v e r a n o , d e y o s it a n o , m. fl.). N å g o n g å n g an tr äffas o r d , d e s s a d o c k a lltid med s u f f ix - p a r t ik la r o c b k o n j u n k t i v a p r o ­ n om ina s a m m a n s a t t a , d e r t o n e n h v ila r på q u in tu ltim a (t.

e x . y o r t d n d o m iv e lo ) , j a , på s e s tid tim n (t. e x . a b b é v e r a n o -

s e n e ). Då fö r d y l i k t t o n l ö s t e f t e r s l ä p h u f v u d o r d e t s a c c e n t

d o c k a ld r ig ändrar sin p l a t s , kunna t i l l o c h m e d o r d b i l d a s ,

d e r t o n v i g t e u m å s t e hv ila på s e ttu ltim a (t« co m m ttn ic h i-

m iv is e n e ). A t t s å d a n a , för u t t a l e t o b e q v ä m a , o r d , sa v i d t

s k e k a n , u n d v i k a s , l i g g e r i s a k e n s nat ur. — S p r å k e t s m å u g -