Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Dåliga erfarenheter för länder i Syd
Tillgång till rent vatten och goda sanitära förhållanden är mänskliga rättigheter. Dessa ska garanteras medborgarna av den stat de lever i. En förutsättning för att staten ska kunna göra det är att den själv bestämmer över sin vattensektor.
I dag riskerar en rad länder att förlora detta självbestämmande till multinationella bolag som har endast en sak för ögonen: maximal profit. Världshandelsorganisationens GATS-avtal är det forum där denna ödesfråga ska avgöras.
När inte stat och kommun klarar av att förse sina invånare med vatten har lösningen i flera fall blivit att erbjuda stora företag att på olika sätt ta över vattenservicen. Då, menar de som förordar privatiseringar inom vattensektorn, särskilt i u-länderna, blir det lättare att skaffa erforderligt kapital och man får tillgång till företagens tekniska resurser och kompetens. Men för vattenföretagen är det bara lönsamt att satsa på städer där det finns betalningskapacitet.
Företagen är inte villiga att investera och bygga i de områden där behoven är som störst, ofta landsbygd och eftersatta områden i städerna, eftersom vinstmöjligheterna där är små.
De som kritiserar privatisering av vattensektorn menar därför bland annat att:
- Förnuftig vattendrift är oförenlig med vinstmaximering - Kommunala monopol är bättre än globala oligopol
- Orimliga krav läggs på kontraktsskrivande stater och kommuner - Offentlig kompetens är möjlig
Där man har privatiserat vattendistributionen har investeringarna från företagen ofta blivit betydligt lägre än de lovat, eller helt uteblivit, och det är inte ovanligt att företagen redan efter två eller tre år krävt att omförhandla kontrakten för att minska sina risker. Konsumenterna å sin sida riskerar att lämnas åt sitt öde när företagen lämnar sitt uppdrag när profiten inte längre är tillräckligt stor. Kommersiella intressen kommer i första hand och inte människors behov och rättigheter. Den som inte kan betala blir utan.
Företagen är både ekonomiskt och juridiskt mycket starkare då det gäller att skriva
fördelaktiga avtal. Avtalen är många gånger otydliga när det gäller vem som bär ansvaret för service, långsiktigt underhåll och investeringar. Ligger ansvaret hos staten, kommunen eller hos det företag som köpt upp servicen? Staterna är ofta svaga och har svårt att kontrollera att avtalen faktiskt följs.
Södra Afrika
De privata företag som i södra Afrika har tagit över vattenservicen har ofta gjort det utan att konsumenterna och det civila samhället har varit involverade i processen. Förhandlingarna är ofta, trots att de enligt lag ska vara tillgängliga för allmänheten, hemligstämplade och
konsumenterna har ingen insyn i processen.
I Sydafrika, där vattenförsörjningen i fem kommuner lagts ut på enskilda bolag, lyckades man i Fort Beaufort avbryta kontraktet med vattenföretaget Suez. Det gick sedan en domstol dömt kontraktet som ogiltigt eftersom det aldrig offentliggjorts. Företaget fick lämna området och vattenservicen sköts återigen av kommunen
I Zimbabwe drev brittiska Biwater ett privatiseringsprojekt men drog sig ur 1999 eftersom vinsten inte blev så stor som man önskat. I Namibia köper kommunerna vatten från det delvis privatägda Namwater för att sälja det vidare till befolkningen. För att gå med vinst har
företaget ökat trycket på kommunerna att betala sina skulder vilket lett till att kommunerna stängt av vattnet hos dem som inte har kunnat betala för sitt vatten.
I Moçambique levererar privata företag vatten i de fem största städerna i landet.
Vattensystemet fungerar visserligen bättre tekniskt sett, men liksom på andra håll har färre människor i dag tillgång till vatten eftersom det har blivit så dyrt. Detta kommer att inträffa på allt fler platser och drabba allt fler människor om de pågående GATS-förhandlingarna inom världshandelsorganisationen WTO leder till bindande avtal.
GATS-avtalet
GATS står för General Agreement on Trade and Services, på svenska kallat det allmänna tjänstehandelsavtalet. GATS skapades 1994 inom ramen för WTO, World Trade Organization där 146 länder är medlemmar. I WTO sker förhandlingar i olika omgångar och just nu är vattenfrågorna i fokus.
GATS är ett liberaliseringsavtal. Liberalisering betyder att områden öppnas för privat verksamhet som tidigare varit stängda genom regleringar av olika slag. Det innebär även att olika "handelshinder", som kanske i medborgarnas ögon, skyddar och garanterar deras intressen eller omsorgen om natur och miljö, tas bort. GATS är kontroversiellt eftersom det syftar till att göra sådana sektorer som sjukvård, utbildning, kultur och vatten till
världsmarknader.
Såväl tillkomsten av GATS som de pågående förhandlingarna om mer liberalisering har skett, och fortsätter att ske, utan att de berörda medborgarna känner till saken eller, än mindre, kan påverka det som sker. Detta är ett demokratiskt problem.
GATS syftar till en fortlöpande ökad liberalisering så att det blir allt lättare och mindre riskabelt för de transnationella företagen att bedriva verksamhet i andra länder, något som åstadkoms genom att medlemsländerna gör utfästelser om detta. Kritikerna menar att GATS lägger press på medlemsländerna i riktning mot privatisering.
Några länder, som t.ex Sydafrika, har själva valt att privatisera VA-verksamheten i några städer. Det behöver inte vara ett problem så länge länderna har möjlighet att dra sig ur lösningar som inte fungerar. Men skriver de på åtaganden i GATS förlorar de den valmöjligheten.
Sveriges dubbelmoral
Sedan Norrköping sålt sitt vattenverk till Sydkraft, som har tyskt majoritetsägande och det franska företaget Veolia (ägare av Connex som driver trafik i Sverige) fått totalentreprenad i Norrtälje, tillsatte den svenska regeringen en särskild utredare med uppdraget att se över VA- lagstiftningen i syfte att förhindra fortsatt privatisering.
Sverige, och EU, hävdar med bestämdhet att tillgången till vatten i de egna länderna ska garanteras av det offentliga och inte styras av förhållandena på en avreglerad varumarknad.
Men samtidigt verkar man i GATS-förhandlingarna för att de europeiska vattenbolagen ska ges marknadstillträde i andra länder och att deras verksamhet i praktiken inte ska besväras av nationella försök att reglera sektorerna.
Hur går detta ihop? I en alltmer globaliserad värld kan medborgare och politiker inte ha en moral hemma och en annan ute i världen.
Om man vill nå millenniemålet att till 2015 halvera antalet människor som inte har tillgång till rent vatten måste man börja se på alternativ till privatisering.
Sverige bör till exempel stötta fattiga länders offentliga sektor så att de själva kan ta hand om VA-servicen eller kan få kompetens att skriva bra kontrakt och ha möjlighet att övervaka att företagen följer kontrakten.
Sverige måste ta tillbaka kraven på liberalisering av vattensektorn och förhindra att vatten, liksom sjukvård, utbildning och kultur blir lönsamma världsmarknader för multinationella
företag.
Det brådskar med hållbara lösningar.
Kerstin Bjurman
saxade ur "Vatten, GATS och privatiseringar i södra Afrika"
Läs mer:
Krig om vattnet, plundring och profit. Vandana Shiva, Ordfront 2003
"Vatten, rättighet eller handelsvara?" Ann-Christin Sjölander Holland, Agora 2003 WorldWatch
Wateraid
