Tills döden skiljer oss åt

2007:064

C - U P P S A T S

Tills döden skiljer oss åt

Margaretha Hallikainen, Nina Taipaleensuu

Luleå tekniska universitet C-uppsats

Social omsorg

Institutionen för Hälsovetenskap Avdelningen för Social omsorgsvetenskap

Luleå tekniska universitet

Sociala omsorgsprogrammet Ht 2006

Tills döden skiljer oss åt?

Har makar/sambor möjlighet till att avsluta sina dagar tillsammans på ett särskilt boende

Until death do us apart?

Have married couples/cohabitors the possibility to complete their days together on a elderly care home?

Margaretha Hallikainen Nina Taipaleensuu

Examensarbete: C-uppsats Social Omsorg 10 poäng.

Handledare: Ingrid Löfstrand Examinator: Johans Sandvin

Förord

Denna C-uppsats är ett examensarbete som en avslutning på vår utbildning, Sociala omsorgsprogrammet 140p, Institutionen för hälsovetenskap vid Luleå tekniska universitet.

Arbetet med studien har många gångar varit slitsamt och påfrestande för oss men även för våra familjer som fått stå emot vårt skiftande humör under denna tid.

Denna uppsats hade varit svårt att genomföra om vi inte hade haft handledaren, opponenterna, Examinatorn som vid seminarierna gett sett sin syn på arbetets fortskridande samt övriga kurskamrater som varit till hjälp då de har kommit med värdefulla tips och råd på förändringar samt haft övriga synpunkter på vårt arbete. Vi tackar även biståndshandläggarna som ställde upp på att delge oss relevant information, utan deras medverkan hade denna studie inte varit möjlig.

Stort tack till er alla som stöttat och hjälpt oss på vägen, utan er hjälp hade det inte gått!

Margaretha Hallikainen Nina Taipaleensuus

Hallikainen, M. Taipaleensuu, N. Tills döden skiljer oss åt. Har makar/sambor möjlighet att bo tillsammans på särskilt boende? Examensarbete i Social omsorg 10 poäng vid Luleå tekniska universitet, Institutionen för hälsovetenskap, 2007.

Abstrakt

Statistik visar att den äldre befolkningen kommer att öka. Det medför att kraven på kommunerna kommer att utvidgas. Med den nya parboendegarantin som finns i Socialtjänstlagen, 5 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:453), och som trädde i kraft 1 juni 2006, så kommer även kravet på att det skall finns platser på särskilda boenden som är anpassade till parboende. Syftet med studien är att vi vill ta reda på om makar/sambor har möjlighet att åldras tillsammans på ett särskilt boende den dagen som detta blir aktuellt för dem. Metoden som vi har använt oss av är att vi först har läst aktuell litteratur och sedan gjort intervjuer som vi analyserat. Materialet vi fått fram via intervjuerna har vi kategoriserat i olika grupper med underkategorier, detta för att försöka visa hur verkligheten ser ut för de äldre som vill flytta in tillsammans på särskilt boende den dagen det kan komma att bli aktuellt för dem. Av analysen framkom det att riktlinjer efterfrågas av kommunerna när bedömningar görs angående parboende. Antalet platser som är anpassade för parboende är i behov av utökning enligt biståndshandläggarna. Men även nya regeringen framför i budgetpropositionen 2006/07:1 samma saker. Att det behövs tydligare riktlinjer samt fler platser i särskilda boende former.

Sökord: Parboendegarantin, särskilt boende, bistånd, äldre makar/sambor, boende, äldre politik, biståndshandläggare.

Innehållsförteckning

Inledning………. 5

Syfte………...6

Bakgrund……….7

Ädelreformen……….8

Lite om vad lagen säger……….9

Särskilt boende………..10

Biståndsbedömning………...11

Bakgrund till parboendegarantin………...12

Parboendegaranti………...13

Trygghet i boendet………...14

De äldres rätt till inflytande………...14

Metod………..15

Tillvägagångssätt………...16

Avgränsning………...17

Analys...18

Riktlinjer………...18

Handläggningsrutinerna……….20

Verktyg vid bedömning………..23

Utbudet av särskilt boende vid parboende………..26

Handläggarnas åsikter……….28

Slutord……….29

Förslag till fortsatt forskning...………....32

Referenslista...33

Bilagor Informationsbrev………...35

Intervjuguide………..36

Beslutsprocessen………...39

Tackbrev………...40

Från socialdepartementet………...41

Inledning

I en motion till Riksdagen 2004 tog Torkild Strandberg och Christer Nylander, som båda är riksdagsmän upp frågan om ”Äldre makars möjlighet att leva tillsammans”. De skrev i motionen om att äldre människor själva måste få fatta de avgörande besluten i livet, t ex valet av boende, vilken mat de vill äta, vem de vill umgås med och vilken omsorg de vill ha. Enligt författarna så är det en stor påfrestning att skiljas åt efter ett liv tillsammans och att inte få bo på samma boende. De skriver att det är djupt omänskligt att dela på makar som hela livet levt eller bott tillsammans. Regeringen har som målsättningen att Sverige ska bli världens bästa land att åldras i. Detta förutsätter både en långsiktig och uthållig satsning under det kommande decenniet (Faktablad S2006.018).

När man av olika skäl inte längre kan bo kvar i eget boende erbjuder kommunen plats inom "särskilda boendeformer". I dessa boendeformer hyr man själv sin lägenhet eller sitt rum och kan ta med sig lite egna möbler, tavlor och gardiner, precis som i en vanlig hyreslägenhet, skillnaden är att i ett särskilt boende kan man få hjälp av personal med vård och omsorgsinsatser.

Om äldre makar/sambor får ett så stort omvårdnadsbehov att det inte längre kan tillfredsställas med hemtjänst, samt att bägge två i förhållandet anses ha behov av särskilt boende och blir beviljade sådant boende av socialtjänsten, får de då bo ihop på ett särskilt boende tillsammans? Vi tror att det är ett problem för makar att få flytta in på boende gemensamt i de fall där båda två har behov av sådana platser. Särskilt boende är antingen sjukhemsplats, boende på gruppboende eller något annat liknande boende som tillhandahålls av kommunen. Denna undersökning handlar om äldre människor, på grund av att vi under vår studietid fastnat för olika problem som äldre människor kan råka ut för.

Och i samband med att en ny parboendegaranti infördes 1 juni, 2006 så anar vi att det kommer att uppstå problem av varierad grad, till exempel att kunna erbjuda parboende, ute i landets kommuner när det gäller kommunernas möjlighet att uppfylla garantin gentemot de äldre och dem det berör. Men det kan likväl vara på det sättet att det redan är så här det fungerar ute i kommunerna, att man tar hänsyn till makar/sambor när man gör särskilt boende utredningar. Därav blev vi nyfikna att göra denna undersökning för att vi vill få en inblick i hur Parboendegarantin fungerar ute i ”verkligheten” i några olika kommuner.

Syfte

Syftet med studien är att vi vill ta reda på om makar/sambor har möjlighet att åldras tillsammans på ett särskilt boende den dagen särskilt boende blir aktuellt för dem. Vilka svårigheter kan den enskilde stöta på? Hur resonerar de som beviljar hjälpinsatserna denna garanti? Detta med anledning av den nya parboendegarantin som finns i Socialtjänstlagen 5 kap. 5 § Socialtjänstlagen (2001:453) och som trädde i kraft 1 juni 2006. Vi kommer att utgå från följande frågeställningar för att uppnå syftet med studien.

• Vad kan kommunen erbjuda i dagsläget när äldre makar/sambor är beviljat särskilt boende och vill bo tillsammans på ett särskilt boende?

• Vad innebär parboendegarantin för kommunen och hur hanterar biståndshandläggarna de ärenden där garantin gör sig gällande?

• Finns det några styrdokument eller några andra riktlinjer som biståndshandläggarna använder sig av vid handläggning av ärenden som berör par och parboendegarantin?

Ordförklaringar

Parboendegarantin - En ny bestämmelse trädde i kraft den 1 juni 2006 2kap. 2§.

Socialtjänstförordningen. Parboendegarantin innebär att i de fall där makar/partners båda är i behov av ett sådant boende som avses i 5kap. 5§ socialtjänstlagen (2001:453) skall båda beredas plats i samma boende, om de begär detta.

Biståndshandläggare/biståndsbedömare - Den person som är anställd av kommunen för att pröva olika ansökningar som kommer in till Socialnämnden.

Bistånd - Hjälp

Biståndsbedömning - Prövning av ansökan om äldreomsorg

Särskilt boende - Bostäder för äldre, de drivs och/eller finansieras av kommunen. Man kan ta med lite egna möbler, utöver hyran så får man betala för den mat och omsorg som man får. Personal finns tillgänglig dygnet runt. Kommunen har ansvar för hälso- och sjukvård till och med sjuksköterskenivå för personer som bor i särskilt boende.

Totalundersökning - När alla som sysslar med det som undersökningen tar upp är medverkande.

Ordval

I studien används orden äldre, makar, maka, make, sambor för att beskriva dem som vill bo tillsammans på ålderns höst på särskilt boende.

Bakgrund

Berg (1996) skriver att olika studier visar att anhöriga spelar en stor roll för service och hjälp till våra äldre. För en del äldre, särskilt maka/make så består insatserna av ett mera omfattande stöd. Det är ofta dygnet runt tillsyn och kan även vara hjälp ett flertal gånger varje natt. Detta är speciellt belastande för dem som tar hand om anhöriga med demens.

Författaren har frågat anhöriga varför de ställer upp på denna dygnet runt passning och några av de svar han fick är:

- Man har ju lovat i nöd och lust.

- Man ställer upp och hjälper den man tycker om.

- Vi har ännu ett stort utbyte av varandra.

- Vi får ju trots allt vara tillsammans

Men i en del fall orkar inte anhöriga ställa upp för varandra och ibland kan det hända att båda två av makar/sambor är i behov av hjälp och stöd med vård och omsorg från någon utomstående för att klara omsorgen och vården och det är i detta skede som kommunen kontaktas.

Sedan 1992 är det kommunerna som har ansvaret för äldreomsorgen, service, hjälp och omvårdnad (Berg, 1996).

Genom den så kallade Ädelreformen övertog kommunerna ansvaret för boendena som tidigare låg under landstingens ansvar. Kommunerna har även ansvaret för boendena i kommunen för de äldre. När människor blir äldre så behövs ofta hjälp med olika saker för att klara det dagliga livet. Det kan vara alltifrån städhjälp en gång per månad till hjälp med personlig hygien, inköp, mathållning, inköp etc. För det mesta behövs det mer hjälp desto äldre vi blir och då känns det tryggt att veta att vi alla har en lagstadgad rätt för att få den vård och omsorg som vi behöver. Nästan all äldreomsorg utförs av kommunerna även om det på senare tid har börjat komma in verksamheter i privat regi. Författaren fortsätter med att äldreomsorg är en rättighet men att om man inte är nöjd med beslutet man fått så kan man överklaga detta. Denna överklagning gör man till länsrätten. Detta gör man genom att först ange vilket beslut och vilken nämnd/beslutsfattare som överklagan avser, sedan beskriver man kort varför man anser att beslutet är oriktigt samt vilken ändring man vill

ha. Överklagan skickas eller lämnas till den nämnd/beslutsfattare som har fattat beslutet.

Överklagan skall inkomma till myndigheten inom tre veckor från det att man tagit del av beslutet, därefter tittar nämnden på ärendet igen och om de inte vill göra ändringar så skickar de överklagan vidare till länsrätten (Socialstyrelsen, 2006).

Ädelreformen

Socialstyrelsen (2005) förklarar att ädelreformen infördes på grund av kommunernas och landstingens bristande samverkan mellan varandra, när det gällde de äldre människorna och deras vård och omsorg. Före ädelreformen fanns enligt Socialstyrelsen (1996) bekymret att medicinskt färdigbehandlade patienter blev kvar på sjukhus på grund av att kommunerna inte kunde ordna hemtjänst eller en plats på särskilt boende tillräckligt snabbt. För att komma till rätta med problemet fick kommunerna ett betalningsansvar för dessa personer, och detta löste problemet med de medicinskt färdigbehandlade patienter som hade en tendens att bli kvar på sjukhusen onödigt lång tid.

Svenska kommunförbundet (1999) beskriver äldres vård och omsorg inför 2000-talet.

Först beskriver kommunförbundet i rapporten allmänt om vad Ädelreformen innebär.

Fram tills Ädelreformen 1992 delade kommuner och landsting på ansvaret för vården av de gamla. Men med ett enda huvudmannaskap för äldreomsorgen skulle verksamheten bli mer sammanhängande. Syftet med Ädelreformen var att ge kommunerna en ökad ekonomisk och organisatorisk förutsättning för att kunna förverkliga övergripande mål om valfrihet och trygghet i omsorgen om både äldre och handikappade. En huvudtanke med Ädelreformen var att integrera och sammanföra kunskaper och synsätt från hälso- och sjukvård och socialtjänst. Vidare innebar det att kommunerna fick ett samlat ansvar för vård (upp till sjuksköterska nivå), service samt omsorg om äldre och handikappade.

Undantaget var ansvaret för akutsjukvård och annan läkarvård. De fick även ett lagstadgat ansvar att inrätta särskilda boendeformer för de som vårdades på sjukhem, servicehus samt gruppboenden och dagverksamheter. Kommunförbundets slutrapport tar även upp att vid Ädelreformens införande togs beslut på att alla särskilda boendeformer skulle jämställas oberoende tidigare funktion och beteckning, samt att vården och omsorgen skulle individualiseras och den enskilde skulle kunna bo kvar där till livets slut. Före Ädelreformen fanns sjukhem, ålderdomshem, servicehus och gruppboenden. Var och en hade sin bakgrund och utformning. När Ädelreformen genomfördes jämställdes de olika kategorierna av boenden i lagstiftning. Rapporten belyser även det viktiga att i framtiden behövs det en ökad mångfald av boendelösningar samt att det finns anledning att stödja

medborgarinitiativ. Kommunförbundet anser att det är viktigt att det finns ett brett utbud av bostäder anpassade för äldre då mycket talar för att det kommer att bli vanligare framöver att äldre makar/sambor vill bo tillsammans på grund av gemensamma intressen, vänrelationer, etnisk eller religiös tillhörighet eller för att man juridiskt har en samhörighet med någon person. Denna utveckling bör uppmuntras enligt slutrapporten samt att det bidrar till att stärka kontakten mellan människor och detta ger också valmöjligheter för de äldre människorna (Svenska Kommunförbundet, 1999).

Lite om vad lagen säger

Socialtjänstlagen 2001: 453, 5 kap.

4 §. I lagen är det fastställt att socialnämnden ska arbeta för att äldre människor ska få möjlighet att leva och bo självständigt och tryggt samt att ha en meningsfull och aktiv tillvaro tillsammans med andra.

5 §. Socialnämnden ska även arbeta för att äldre ska få den hjälp och det stöd de behöver och att de bor bra och har service lättåtkomligt.

6 §. Till socialnämndens uppgifter hör även att vara väl förtrogen med de levnadsförhållandena som är i kommunen för de äldre samt att i sin uppsökande verksamhet upplysa om sin verksamhet. Insatser för äldre ska kommunen planera, i den planeringen så ska även landstinget och andra samhällsorgan samverka.

Svensk författningssamling.

Förordning om ändring i socialtjänstförordningen (2001:937);

2 kap. Riksnormen och skälig levnadsnivå avseende särskilda boendeformer för äldre

2 § I de fall makar, sambor eller registrerade partner beviljas boende i en sådan särskild boendeform som avses i 5 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:453) skall med skälig levnadsnivå förstås att båda bereds plats i samma boende, om de önskar detta.

Denna förordning trädde i kraft den 1 juni 2006.

Särskilt boende

Berg (1996) anser i sin studie att från och med 1992 så kallas sjukhem, ålderdomshem, gruppboenden och olika former av serviceboende med ett gemensamt namn för särskilda boendeformer för omvårdnad och service. Särskilda boenden är till för dem som inte känner trygghet och säkerhet i sitt hem trots insatser från hemtjänst och primärvård. Dessa bostäder ger service samt olika former av omvårdnadsinsatser under dygnets alla timmar för dem som behöver det. Författaren fortsätter med att personalen även skall ta hänsyn till den enskildes behov av självbestämmande, integritet, trygghet och livskvalitet. Under de senaste årtiondena har tendensen varit att de som flyttat in på särskilda boenden har blivit allt mer vårdkrävande och allt äldre.

Äldrecentrum (2001) återger att i början av ädelreformens tillkomst blev det en ökning av antalet äldre på särskilda boenden, men ganska snart minskade antalet personer på boendena, 1994 bodde 128 500 äldre personer över 65 år på någon form av särskilt boende. År 2004 var antalet äldre över 65 år på särskilt boende 105 000 personer. Denna minskning av särskilda boende platser förmodas bero på utbyggnad av hemtjänsten och av en utökning av hemsjukvården. Thorslund (2002) menar att i samband med ädelreformen då kommunerna tog över långvården från landstingen var ett av målen att göra om de gamla institutionerna mer hemlika och mer lika vanliga bostäder, genom att höja boendestandarden rejält samt försöka tona ner känslan av vårdinrättningar samt att de

”nya” boendeformerna skulle ha vanliga hyreskontrakt för att vara mer lik vanliga boenden. Författaren menar att den genomsnittliga boendestandarden har höjts på särskilda boende genomsnittligt efter ädelreformen som det planerades. Det finns dock svårigheter med att erbjuda en mer hemlik miljö på de olika särskilda boendena då det allt större vårdbehovet gör det svårt att inreda boendena liknande ett vanligt hem. Författaren påpekar även att antalet platser när det gäller särskilda boenden har minskat sedan 1980- talet. Detta gäller samtliga kommuner i landet, kommunerna bygger inte ut äldreomsorgen i den takt som andelen mycket gamla personer i befolkningen ökar, detta medför att en allt mindre andel av de äldre blir beviljade en plats på särskilt boende. Vidare framhåller Thorslund att kommunerna inte har kunnat möta den stora ökningen av mycket gamla människor och det ökade behovet av särskilda boende platser. Detta har inneburit att kommunerna hela tiden måste prioritera dem som har störst vårdbehov och bevilja dem dessa platser. Det har även medfört att vårdtyngden ökat drastiskt på de särskilda boendena. Thorslund menar att de som idag bor hemma och vårdas av hemtjänsten skulle för tio år sedan ha varit självklara kandidater till en plats på särskilt boende. Den ökade

tyngden på boenden beror på att antalet platser inte följer ökningen av de antalet äldre som blir mycket gamla. Szebehely (1995) har en förklaring till varför kommunerna minskat platserna inom de olika boendeformerna och det är av den anledningen att kommunerna har ökat insatserna av hemtjänsten istället. De äldre som skulle ha bott på institution för 15 till 20 år sedan bor istället idag kvar hemma samt har hemtjänst i det egna hemmet.

Svenska Kommunförbundet beskriver i ”Vägval i kommunal äldrepolitik” (2001) att när äldre människor har behov av särskilt stöd har kommunen en skyldighet enligt socialtjänstlagen att inrätta särskilda boendeformer. Det som är speciellt med särskilda boendeformer jämfört med andra bostäder är att kommunen fördelar lägenheterna/rummen genom biståndsbeslut och att kommunen har ett hälso- och sjukvårdsansvar reglerat i hälso- och sjukvårdslagen. Vidare berättar kommunförbundet att de äldre människorna i första hand skall erbjudas hjälp, trygghet, behov av vård och omsorg i den ordinarie bostaden. När den äldre behöver en omvårdnad och omsorg som inte kan bedrivas med god och trygg säkerhet i en vanlig bostad så ska den enskilde göra en ansökan angående särskilt boende. Denna ansökan skall göras hos socialnämnden och en biståndshandläggare i den aktuella kommunen skall utreda om behov föreligger. Denna ansökan skall göras av den enskilde, det kan även vara anhöriga som söker detta åt den enskilde eller att någon från vården ser att den enskilde inte längre klarar av sitt nuvarande boende (Socialstyrelsen, 2001). Kommunförbundet (2003) förklarar att den formella skillnaden mellan en bostad i det vanliga bostadsbeståndet jämfört med särskilt boende är att ett boende inom särskilt boende fördelas genom ett biståndsbeslut enligt socialtjänstlagen, vilket innebär att den enskilde måste ha ett behov av sådant boende innan denne kan beviljas en plats. Den enskilde kan inte själv välja att bo på ett sådant boende därför att denne tycker att det är en bra boendeform, utan den enskilde kan bara ansöka om en plats inom särskilt boende (Ibid).

Biståndsbedömning

Westlund och Clow (2001) uttrycker att behovsbedömningen är en process som måste genomföras av kommunen innan ett bistånd kan ges. Det är biståndshandläggare i kommunen som bedömer vem som har rätt till bistånd. Författarna synliggör att bedöma behov är en process som omfattar utredning samt planering. Flera olika funktioner skall sammanfatta en behovsbedömning. Till dessa funktioner hör att utreda behoven, bedöma om det föreligger rätt till bistånd, besluta om vilka behov äldreomsorgen skall tillgodose

samt att planera för hur dessa behov skall tillgodoses. Vidare visar författarna att kommunernas omsorger om äldre avser bl.a. hemtjänst, färdtjänst, särskilda boendeformer och dagverksamheter. Från början var hemtjänsten en generell service som utgick utan en formell behovsprövning. Idag prövas ansökan om exempelvis särskilt boende som ett biståndsärende enligt socialtjänstlagen (SoL). Vidare belyser författarna svårigheterna med att göra en precisering av vad som exakt skall bedömas då Socialtjänstlagen är en ramlag. Dock står det i 6 § SoL att den enskilde har rätt till bistånd för sin livsföring om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. När det gäller rätten för en enskild att få bistånd till särskilt boende är det 19 § i SoL som styr om personen blir beviljad eller inte.

Det är 19 § som visar på att socialnämnden i kommunen skall verka för att äldre människor får en möjlighet att leva och bo självständigt samt ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. 20 § i SoL skall verka för att socialnämnden hjälper äldre människor att få goda bostäder. Kommunen är även via denna lag skyldig att inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre människor med behov av särskilt stöd. Det är ovannämnda paragrafer som biståndshandläggarna måste utgå ifrån när de utreder och beslutar i ärenden som rör bistånd till särskilt boende. Svenska kommunförbundet (2001) redogör för att tidigare var det samma tjänsteman som bedömde en persons omsorgsbehov och som var arbetsledare för den personal som genomförde arbetet. Men under de senaste åren har de flesta kommuner övergått till att skilja den formella myndighetsfunktionen som det är att bedöma en persons rätt till bistånd från det direkta driftansvaret. En viktig utgångspunkt till denna uppdelning är att om särskilda tjänstemän utför biståndshandläggningen, ger detta en enhetligare bedömning och därmed ökar sannolikheten för att det omsorgssökande ges en likvärdig behandling och bedömning i ärendet. Den tjänsteman med endast handläggning som arbetsuppgift blir professionell på sitt område: biståndshandläggning. Myndighetsbeslut om bistånd innebär ett åtagande från kommunens sida i relation till den enskilde som ansöker om bistånd därav har denna uppdelning blivit allt vanligare ute i landets kommuner (Ibid).

Bakgrund till parboendegarantin

I regeringens proposition (prop. 2005/06:115) ”Nationell utvecklingsplan för vård och omsorg om äldre”, redovisar regeringen att den anser att det är rimligt att äldre par, som levt tillsammans länge, kan fortsätta att bo tillsammans även sedan de blivit beviljade särskilt boende. Därav tillsattes av regeringen en boendedelegation med uppdrag att följa

och analysera utvecklingen av boendefrågor för äldre, samt skall lämna förslag till åtgärder som kan påverka och stimulera utvecklingen av bostäder som är anpassade till de äldres behov. Både på den ordinarie bostadsmarknaden och bostadsmarknaden inom särskilda boendeformer. Vidare ville regeringen införa en lag som säger att de som vill flytta in på särskilt boende tillsammans med sin make eller maka då denne har behov av särskilt boende så skall de få möjlighet till att flytta in tillsammans på det särskilda boendet.

Regeringen skriver att även begreppet skälig levnadsnivå för den berörda gruppen förtydligas genomverkställighetsföreskrifter (2001:937, SoF). Denna socialtjänstförordning är en kompletterande föreskrift till socialtjänstlagen som bland annat trycker på vikten av att följa riksnormen och skälig levnadsnivå avseende särskilda boendeformer för äldre.

I ett mail till oss från äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson skriver hon att den nya regeringen agerar för att det ska byggas fler boenden till äldre och regeringen kommer att satsa en halv miljard under nästa år på detta. Maria Larsson menar att det handlar ytterst om livskvalitet och människovärde. Ju mer tillgången på boenden ökar desto fler äldre får möjlighet att kunna bo tillsammans, vilket hon menar är av stor vikt.

Parbogaranti

I propositionen (2006:287) beskrivs parbogarantin på följande sätt: Parbogarantin är en precisering av skälig levnadsnivå i socialtjänstförordningen (2001:937) avseende särskilda boendeformer för äldre. En ny bestämmelse infördes i 2 kap. 2 § Socialtjänstförordningen som innebär att i de fall som makar, sambor eller registrerade partner där båda är i behov av en sådan särskild boendeform som avses i 5 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:453), då skall båda beredas plats i samma boende, om de önskar detta själva. Ändringen har trätt i kraft den 1 juni 2006.

Samma boende menas i det här sammanhanget samma rum, lägenhet eller särskilda boende. Enligt propositionen bör socialnämnden dock ha möjlighet att när den beviljar ett boende, avgöra om de kan bo i samma rum eller inte. Till exempel kan rummens utformning göra att det är olämpligt av arbetsmiljöskäl att mer än en person vårdas i samma rum. Enligt prop. 2005/06:115 s. 77–78, bör dock socialnämnden i första hand försöka tillgodose de enskildas önskemål, oavsett om de önskar dela rum eller vill ha skilda rum i nära anslutning till varandra.

Trygghet i boendet

Regeringen avser med prop. (2005/06:115) att verka för att öka de äldres möjligheter att ha ett ändamålsenligt boende högt upp i åldrarna. Enligt regeringens bedömning bör tillgängligheten till särskilt boende öka, detta för att det byggts bort många äldre boenden och nu har de äldre ökat kraftigt i antal och kommer att fortsätta att så göra, vilket medför ett ökat behov av särskilt boende platser. Regeringen bedömer) menar att det behövs stöd till nybyggnad av, ombyggnad av och ombyggnad till särskilda boendeformer för äldre.

Stöd behövs även för nybyggnad och ombyggnad av lokaler i anslutning till särskilda boenden för att användas som t.ex. samlingslokaler för äldre. Regeringen avser att tillsätta en delegation för att följa och analysera behoven och utvecklingen av boendefrågor för äldre. I regerings proposition (2005/06:115) förespråkar dåvarande socialministern Ylva Johansson att det är den generation som är i arbetsför ålder nu under 2000-2010-talet som bär ansvaret att ge de äldre en trygg och bra vård samt en god omsorg. Propositionen säger vidare att de allra flesta äldre vill bo kvar hemma i sin invanda miljö så länge det är möjligt. Men när det inte längre går, så ska man känna trygghet i att få en plats i ett särskilt boende. Vidare föreslår socialdepartementet att det skall stimuleras till byggandet av fler platser i särskilda boenden och gemenskapslokaler för äldre i anslutning till de särskilda boendena. Många av våra äldre efterfrågar i första hand ett mer anpassat boende där man enkelt kan ta sig ut och ha närhet till gemenskapslokaler. Men även en bostadsform där de har mer inflytande över hur omsorgen kommer att se ut den dagen det kan bli aktuellt med en flytt in på ett boende avslutar Ylva Johansson (Ibid).

I den nya regeringens budgetproposition för 2007 (2006/07:1) föreslår regeringen ytterligare 200 miljoner kronor per år under åren 2007-2009 skall tillföras äldreomsorgen för att minskningen av särskilda boende former har lett till en oacceptabel brist situation.

Regeringen kommer därför att införa ett investeringsstöd för att öka antalet platser. I budgetpropositionen förespråkas även att äldreomsorgen skall vara trygg och värdig, och även ge vårdtagarna inflytande och självbestämmande, fokus skall vara på den enskildes behov och önskemål enligt regeringen.

De äldres rätt till inflytande

I SOU 2003:91 föreslås att man skall ändra tankesättet inom vård och omsorg när det gäller livsloppsmönstret. För att det skall vara möjligt med ett flexiblare livsloppsmönster under hela livet behöver människor veta att man kan få behoven av vård och omsorg under

ålderdomen tillgodosedda och vilka villkor som gäller för detta. Ett flexiblare livsloppsmönster innebär att en äldre person som är i behov av vård och omsorg skall under hela livet ses som en individ med egna resurser, erfarenheter och önskemål.

Bengtsson (2003) skriver att på ålderns höst så har vi alla rätt att leva våra liv under bästa möjliga trygga och anständiga förhållanden, en rättighet som gäller oavsett vår sociala status eller etniska tillhörighet. Vidare skriver han om att personligt ansvar, förnuft samt intuition krävs för att ta till vara de äldres rättigheter i deras beroende och sårbarhet. Den äldre är inte i första hand en vård och omsorgsbehövande, utan en vuxen människa med rättigheter och skyldigheter. Det är individens behov, förutsättningar samt vilja som skall vara i fokus även för äldre människor i behov av vård och omsorg. Detta skall även leda till att de äldre skall få bestämma mer över hur deras boende skall se ut samt vem de vill bo med (Ibid.).

Metod

Vi började med att studera litteratur för att få bakgrund och inblick i det vi ville undersöka med denna studie. Studien är en kvalitativ undersökning och det empiriska underlaget består av intervjuer med sex biståndshandläggre i två olika kommuner. Intervjuerna har haft en halvstrukturerad form och vi har haft en intevjuguide till vår hjälp men vi har även ställt följdfrågor när detta varit aktuellt. Ibland så kan frågor misstolkas av personen som får dem, vid en kvalitativ undersökning kan man förklara så den intervjuade verkligen förstår frågorna och vad intervjuaren egentligen vill ha ut av intervjun. Kvale (1997) beskriver att en halvstrukturerad intervjuform innefattar en rad olika teman och olika förslag till relevanta frågor. Det finns en möjlighet att förändra frågorna form och ordningsföljd om det krävs under intervjuns gång. Vidare beskriver Kvale att när ett samtal pågår mellan två personer uppstår ett samspel där kunskap utvecklas genom dialog.

Kunskapen byggs upp genom samspelet mellan intervjuare och intervjuperson. Därför ansåg vi att den halvstrukuterarde intervjuformen passade bra till syftet samt till de frågställningar vi ville ha svar på. Vi anser att de intervjuade handläggarna genom dessa intervjuer har fått förklara sig muntligt hur de både tänker och resonerar kring de frågor som vi ställde till dem. Vi har även fått reda på deras tankar och känslor kring dessa frågor. Vid intervjuernas genomförande har vi växlat varannan gång med att anteckna och varannan gång med att ställa intervjufrågorna. Under intervjuerna så fick vi även svar på frågor som vi inte ställt, vi har valt att endast ta med de svar som är relevanta till vår studie.

”Om man är intresserad av t.ex. försöka förstår människor sätt att resonera eller att reagera, eller av att särskilja eller urskilja varierande handlingsmönster, så är en kvalitativ studie rimlig.”(Trost: 2005, s.14)

Vi har även skrivit mail till den nya regeringen och frågat vad de kommer att göra angående parbogarantin och möjliggöra för de äldre som önskar få avsluta sina dagar tillsammans. Se bilaga 5.

Urvalsgrupp

Undersökningen riktar sig till de biståndsbedömare som handlägger ärenden som gäller särskilt boende inom socialtjänstlagen. Vi valde att kontakta biståndshandläggarna i två kommuner som handlägger ärenden inom socialtjänstlagen. I den första kommunen är det fyra biståndshandläggare som arbetar med dessa ärenden. Det blev en totalundersökning i denna kommun eftersom alla biståndshandläggare ställde upp på att vara med i denna studie. En total undersökning är det när samtliga t.ex. biståndshandläggare deltar i undersökningen. Kommunen är inte så stor, det är endast ca 18000 innevånare i den enligt Statiska centralbyråns befolkningslista från den 31/12/2005 då var det ca 4000 personer som var över 65år. Den andra kommunen är mindre, ca 11 000 innevånare varav ca 2000 över 65 år. I denna kommun så blev det också en totalundersökning eftersom de två biståndshandläggare som arbetar med socialtjänstlagen (SoL) ärenden ställde upp på intervjuerna.

Tillvägagångssätt

Före intervjuerna tog vi kontakt med dem vi ville intervjua för att få deras medgivande till intervjuerna samt även få eventuellt medgivande att intervjun spelas in på band. Vi hade även skrivit ett brev till respektive chef över biståndshandläggarna i respektive kommun där vi har genomfört intervjuerna. I brevet står det bland annat om vad vår C-uppsats handlar om och vad vi vill få ut av intervjuerna. Vi har även skickat med ett brev som cheferna i sin tur har vidarebefordrat till biståndshandläggarna. I brevet till biståndshandläggarna en beskrivning över hur intervjuerna kommer att ske, hur lång tid intervjun beräknades att ta och ges att de när som helst kunde avbryta intervjun. Det fanns även en förfrågan om de ställde upp på att vi bandade intervjun och vi berättade även att dessa band skulle förstöras direkt efter renskrivning av intervjuerna. Efter att vi hade fått godkännandet från respektive chef så tog vi kontakt med respektive biståndshandläggare

för att bestämma tider och platser för genomförandet av dessa intervjuer. Alla biståndshandläggare som blev tillfrågade ställde upp på intervjuerna. Vi har medverkat båda två vid samtliga intervjuer, vi har turats om att ställa frågor och att anteckna eftersom ingen av dem som vi intervjuade ville att vi skulle spela in samtalet. Om var och en av oss hade intervjuat på var sitt håll, då hade vi givetvis kunnat genomföra fler intervjuer men vi har resonerat att den som inte medverkar vid intervjuerna missar viktig information och blir på detta sätt inte lika delaktig i studien.

Avgränsning/ etiskt tänkande

Denna undersökning är enbart ur ett kommun- och personalperspektiv. Vi har intervjuat sex stycken biståndshandläggare som är fördelade i två olika kommuner. Studien är enbart inriktad mot biståndshandläggare som handlägger ärenden inom socialtjänstlagen (SoL).

Det är ett medvetet val att denna studie enbart riktar sig till biståndshandläggarna inom Socialtjänsten, detta av två anledningar. Med tanke på att detta är en C-uppsats anser vi att tiden inte räcker till att jämföra vad biståndshandläggarna anser om den här frågan gentemot vad de äldre par som är beviljade särskilt boende anser om detta. Vad de beviljade paret anser om hur det fungerar med parboendegarantin är en intressant frågeställning, men även den etiska biten finns med i vårt urval av vilka vi skall studera.

Vi har medvetet valt att inte intervjua de äldre som kan beröras. Detta på grund av att:

skall vi intervjua de äldre som har erfarenheter av detta så är det svårare för oss att hitta dem vi skulle vilja intervjua, samt om vi skulle hitta några att intervjua bland de ”äldre”

måste någon först utelämna uppgifter om dessa äldre människor. Det är inte etiskt försvarbart anser vi att någon myndighet eller kommunal inrättning lämnar ut uppgifter om de äldre par som bor gemensamt på ett särskilt boende redan, eller att de lämnar ut uppgifter om par där bägge har ansökt om särskilt boende.

Analys

Studien innehåller intervjuer med biståndshandläggare eftersom det är dessa tjänstemän inom kommunerna som beslutar vilka som skall få insatsen särskilt boende beviljad. Efter intervjuerna har vi sammanställt vårt insamlade material. Materialet vi fått fram via intervjuerna har vi kategoriserat i olika grupper med underkategorier. Huvudkategorierna är: Riktlinjer för att möta nya parbogarantin, handläggningsrutinerna, verktyg vid bedömning, utbud av särskilt boende vid parboende, handläggarnas åsikter och resonemang om parbogarantin. Detta för att försöka visa hur verkligheten ser ut för de äldre som vill flytta in tillsammans på särskilt boende den dagen det kan komma att bli aktuellt för dem. Intervjuerna är nerskrivna ordagrant en och en, därefter har vi båda två läst igenom dem, tillsammans har vi sedan börjat med att analysera dem. Efter detta började vi med att kategorisera materialet som vi fått fram med tanke på vårt syfte och de frågeställningar vi ville ha svar på. Vi hade inte några färdiga kategorier utan dessa har kommit fram under arbetets gång. I anknytning till kategoriseringarna uppstod frågor som vi ställt oss i samband med analyseringen av materialet, en del av dessa frågor redogörs under kategoriseringarna. Svar på dessa frågor ges för att kunna bidra med synpunkter, tips och idéer som kan vara till hjälp för biståndshandläggarna i deras yrkesroll då de handlägger ärenden som berör parboendegarantin. Även våra egna tankar och reflektioner delges.

Riktlinjer för att möta nya parbogarantin

Verktyg eller system för behovsbedömning har diskuterats mycket under de senare år och det pågår en ständig utveckling i Sverige. Det finns instrument som skall vara ett hjälpmedel i form av en mall för att kunna bedöma stödbehovet som den enskilde kan ha.

Detta instrument som framtagits är ett bedömningsformulär som skall underlätta för den ansvariga nämnden att anta riktlinjer för biståndsbeslut (Amundberg, 2001).

När analysen var klar med biståndshandläggarna visade det sig att samtliga av de intervjuade svarade att det inte fanns, i alla fall inte vad de visste om, något skriftligt styrdokument till hur de skall möta den nya parboendegarantin. I en kommun svarade en att om denne hade fått ta del av frågorna innan intervjun så skulle hon bestämt att på följande träff med sin chef så skulle detta tas upp. Hon ansåg även att det borde inrättas rutiner eller liknande som handläggarna kan använda sig av och så att alla har samma riktlinjer att gå efter. En av handläggarna uttryckte sig med orden:

”Men herregud…det är egentligen förskräckligt att vi inte har riktlinjer att gå efter, hur skall vi kunna bedöma rättvist då vi är flera biståndshandläggare som bedömer ärenden som där parbogarantin är gällande.”

Här tolkar vi det som om biståndshandläggarna saknade riktlinjer att gå efter angående parboendegarantin. De verkade inte tänkt så mycket på detta, men när vi ställde frågan så började de fundera och fyra av sex handläggare sa sig sakna riktlinjer. Det framkommer även att de vill ha dessa riktlinjer för att kunna göra rättvisa bedömningar. De flesta av handläggarna delgav att de vill ha riktlinjer att följa när de handlägger ärenden som rör parbogarantin. Det var flera av handläggarna som självmant tog upp vikten av att alla biståndshandläggare har riktlinjer att gå efter då man bedömer andra människors behov.

En av handläggarna bestämde sig i samband med intervjun att hon skall ta upp detta på nästa träff som hon har med de andra biståndshandläggarna och deras chef. Hon frågade även om hon fick behålla intervjuguiden som vi hade med oss då vi intervjuade. Detta av den anledningen som hon själv uttryckte det: ”Jag har fått upp ögonen över hur viktigt detta är…att ha riktlinjer att följa.” Hon ansåg att det borde inrättas rutiner eller liknande som handläggarna kan använda sig av och så att alla har samma riktlinjer att gå efter. Vi tolkar detta som att biståndshandläggarna själva inte hade tänkt på eller funderat på att de inte har ”riktiga/formella” riktlinjer att gå efter innan vi ställde frågan till dem. Detta blev en väckarklocka för de flesta av dem, de började planera och fundera redan under det att intervjuerna utfördes hur de skulle gå vidare med detta. Men å andra sidan berättade en av handläggarna att de använder sig av Förvaltningslagen och Socialtjänstlagen som grund vid utredningar och bedömningar. Enligt vår tolkning av det som framkommit under intervjuerna så saknade huvuddelen av dessa handläggare särskilda riktlinjer angående den nya parboendegarantin förutom den mer generella förvaltningslagen och socialtjänstlagen, detta kom de själva fram till efter det att vi ställt frågan angående riktlinjer till dem. Vår tolkning av det som framkom av intervjuerna är att handläggarna skulle känna en större trygghet i sina beslut om de hade riktlinjer som är anpassade mot parboendegarantin.

Vi ställer oss frågan om inte kommunerna tar detta på allvar med att upprätta riktlinjer som handläggarna skall försöka följa? Vi anser att detta är viktigt inte bara för personalens skull så de skall få det lättare att utreda behov och göra bedömningar utan även för de äldres skull, för deras rättighet som de har med parboendegarantin. Svenska Kommunförbundet (2001) pekar på vikten att ha rätt ”verktyg” när bedömningar ska utföras, ett bra ”verktyg” kan enligt biståndsbedömarna vara t ex. riktlinjer som de har att

utgå från. En sådan gemensam bedömning är värdefull ur rättsäkerhetssynpunkt och som metod för att skapa öppenhet och klarhet runt beslutet om bistånd. Om den enskilde är missnöjd med beslutet blir det lättare för denne att tala om vad han/hon anser är fel.

Kommunförbundet visar även på att en av anledningarna till att kommunerna har börjat lägga myndighetsbesluten på speciella tjänstemän är för ge en enhetligare bedömning. Vi blev dock varse med att detta inte alltid stämmer i praktiken så som det är tänkt att vissa personer ”enbart” jobbar med biståndshandläggning och att det skall ge en mer likvärdig bedömning för alla dem som bedömer andra människors behov. Saknas det riktlinjer över hur man skall agera i utredningar när makar/sambor vill flytta in tillsammans då kan det finnas en risk för att det inte bli likvärdiga bedömningar när man jämför alla ärenden som berör detta ämne. Har inte handläggarna riktlinjer att gå efter så är det en riskfaktor att de lägger sina egna värderingar och åsikter som riktlinjer och dessa egna riktlinjer kan då skilja sig åt en del mellan varje handläggare. Enda nackdelen vi kan komma på med att ha riktlinjer är att det finns en möjlighet att handläggarna kanske använder riktlinjerna som en ”lag”, och de kan då inte gå utanför riktlinjen och se till den enskilda människan som finns som underlag till varje beslut.

Handläggningsrutinerna

Alla handläggarna berättade hur deras handläggningsrutiner såg ut och alla berättar samma saker men med lite olika ord, men det var genomgående likartade beskrivningar vi fick vi fick av handläggarna. Handläggarna berättade att innan en utredning startar måste en ansökan inkomma till kommunen. Handläggarna berättade att det var många olika personer som anmäler till dem att det kan vara aktuellt med ett särskilt boende för någon/några. Det kan vara paret själva, anhöriga, grannar, vänner, distriktssköterskorna, övriga sjuksjukvården eller någon annan myndighetsperson som gör den första anmälan om ansökan till särskilt boende. Det är dock den enskilde själv som ska skriva under denna för att det ska vara giltigt, biståndshandläggarna berättade vidare att de alltid är lika viktigt att utreda ärendet oavsett vem som ansökt om särskilt boende åt paret eller anmält behovet. När handläggarna redogjorde för sina handläggningsrutiner verkade alla mycket avslappnade och säkra på sin sak, de pratade lugnt och avspänt, de berättade fylligt och utförligt till oss om hur deras rutiner är upplagda för dem, vi anser att det är värt att notera att detta gällde samtliga handläggare. Fyra av de sex handläggare som vi intervjuade berättade att de i samband med den nya garantin börjat informera om den nya

parbogarantin till dem som är makar/sambor. Flertalet av de intervjuade talade även om för oss att kommunen inte erbjuder makar/sambor parboende. Men de berättar att de har en möjlighet att ansöka om det i sin ansökan som de lämnar in till kommunen. Det blev dubbla budskap och svårt att tolka vad handläggarna berättade då flertalet av dem först berättade att de berättar om parboendegarantin vid hembesöken men i nästa andetag berättade samma biståndshandläggare att de äldre inte erbjuds detta utan att de måste ansöka om det. Efteråt funderade vi på om parboendegarantin är så pass ny att de ännu inte har hunnit skaffa sig enhetligt förhållningssätt gentemot de äldre som det kan beröras av denna garanti. Dessa dubbla budskap som vi tolkat fram, anser vi visar på att det kan finnas en osäkerhet i att handlägga kring parboendegarantin samt att det behövs bättre rutiner vid handläggning av dessa ärenden.

Utredning, bedömning och beslut är en myndighetsutövning som är underställd ett särskilt regelverk. ”Med utredning avses all den verksamhet som syftar till att göra det möjligt för nämnden att fatta beslut i ett ärende hos denna” (Clevesköld, Lundgren, Thunved, 2004).

Det visade sig vara liknande handläggningsrutiner bland alla handläggarna och det beror på att det är ett visst mönster man måste följa när de handlägger ärende oavsett vad det är för ett ärende. Detta visar att handläggningsrutinerna ibland kan bli ”rutin” för handläggarna, de glömmer bort att tänka efter hur de bedömer och varför de agerar som de gör, det gör mycket på gammal rutin. Därmed sammanfattar vi att det är bra med riktlinjer och rutiner om man klarar av att handskas med dem på rätt sätt. Ha dessa som verktyg när utredningar görs. Tolkningen kring handläggning visar att det finns formella handläggningsrutiner att följa och det är när man följer förvaltningslagen och socialtjänstlagen till grund hur utredningens gång skall vara. Vidare framkommer det att även informella handläggningsrutiner finns och det intressanta här var att samtliga handläggare gav uttryck för att de hade samma slags system som de använde sig av när de jobbade med de informella handläggningsrutinerna vid utredningarna som har med parboendegarantin att göra. Det visade sig att alla har sina egna små knep och sätt att arbeta på när de utreder behoven, de har inte pratat med varandra eller läst sig till detta hur de skall göra detta. Flertalet av biståndshandläggarna berättade själva varför det blivit dessa informella handläggningsrutiner, detta på grund av att de inte har andra bra handläggningsrutiner sedan tidigare. De berättade att de har skaffat sig dessa informella handläggningsrutiner själva när de blivit ”varma” i kläderna i sin yrkesroll som biståndshandläggare. Handläggarna redogjorde även att de fungerar bra med dessa

informella handläggningsrutiner. Vi uppfattade också att handläggarna verkligen upplevde dessa informella handläggningsrutiner som något mycket positivt och väl fungerande att arbeta med. Och här kan vi förstå dem, detta är helt enkelt ett speciellt och eget arbetssätt som de själva har skräddarsytt. Det beskrivs av flertalet av dem vi intervjuade att en ansökan kommer in och då startar processen med att handläggaren förbereder sig och tar reda på så mycket fakta om paret/samborna som möjligt innan första hembesöket med paret sker (Ibland kan det vara så att besöket sker på ett sjukhus eller någon annan vårdinrättning och att den andre maken/makan också inställer sig där). De framförde klart och tydligt att punkt ett för handläggarna är att de tittar först på om paret har hemtjänst sedan tidigare, har de hemtjänst redan får de i regel mycket information av de tidigare utredningarna samt av den personal inom hemtjänsten som ev. går hos paret. Flera av handläggarna talade om att de vill i första hand tala med de sökande själva, innan de talar med anhöriga eller annan sjukvårdspersonal, detta för att makarna själva skall få ge sin uppfattning och syn på behovet av särskilt boende. I samtliga intervjuer kommer det viktiga ordet självbestämmande in, handläggarna berättar att man inte får glömma bort att tillfråga de äldre om deras åsikt och vad de har för egna önskemål samt varför de önskar att flytta till ett särskilt boende. En av handläggarna uttryckte det:

”skulle du vilja att någon annan bestämmer över var du skall bo?...tystnad…många gånger gör vi strikt våra utredningar efter hur en utredning ”brukar” se ut…och då brukar vi glömma bort att se till den andre maken utan bara på en individ i taget.

Nu i när parboendegarantin kommit är det ännu viktigare för mig att lyssna och pejla av läget om det kan vara aktuellt för paret att flytta in tillsammans på ett särskilt boende fast det bara är den ena som ansöker om det. Jag har varit med om det nu i höstas en gång att bägge hade behov fast den ena hade bara ansökt om särskilt boende.”

Vi tolkar detta som att parboendegarantin har bidragit med att synliggöra den enskilde individen mer och att biståndshandläggarna är ännu mera lyhörda gällande makars/sambors boende, detta tack vare parbogarantin. Här tycker vi oss se att handläggaren som uttalar sig har stor empatisk förmåga, tänker sig in i situationen hur den enskilde kan tänkas känna inför en flytt till särskilt boende. Detta kunde vi uppfatta genomgående bland de flesta biståndshandläggarna, att de försöker att bibehålla det etiska och empatiska förhållningssättet gentemot de som ansöker om särskiltboende. Under intervjuerna talar de flesta om för oss att de tänker på hur de själva skulle vilja bli behandlade, och detta tolkar vi som att då har de i sin professionella myndighetsutövning

lyckats bibehålla två av de viktigaste sakerna vid bedömning: respekten och känslan över den enskilde individens hela behov.

Verktyg vid bedömning

Alla sex intervjuade berättade att de använder sig av en slags checklista som det främsta hjälpmedlet när de handlägger ärenden. Men det framkom även att de använder sig även av sina egna speciella metoder för att kunna fatta ett beslut om den sökande har rätt till en plats på särskilt boende. Alla handläggarna berättade att utöver checklistan de har som grund vid utredningarna ser de till hela livssituationen, en del av handläggarna talade om att det finns inga ”måsten” eller direktiv att de skall se till hela livssituationen. En av handläggarna sa;

”det är helt naturligt att man ser till hela individen och dennes behov. Att det kan skifta så oerhört mellan olika individer över varför de blir beviljade en plats på särskilt boende. Det kan bero på att den nuvarande bostaden ligger ute i en by långt från ett samhälle, dåligt med hygien utrymmen samt övriga ”fel” med nuvarande bostaden som bidrar till att handläggarna anser att det inte finns skäl till att börja bostadsanpassa bostaden utan att det utifrån den hela samlade livssituationen blir naturligt att bevilja denne eller detta par plats på särskilt boende.”

I ovanstående citat så kommer det fram att det är väldigt många saker som kan påverka en plats på särskilt boende. Vi tolkar detta som att biståndshandläggarna ser till hela individens situation. Det är inte bara hälsotillståndet som är avgörande utan även hur bostaden är utformad för den enskildes behov samt var bostaden är belägen. Detta anser den intervjuade är helt naturligt och inte något särskilt att man gör på detta vis.

De flesta handläggarna antydde samma saker, att utöver checklistan finns det många fler aspekter som man måste ta hänsyn till när man gör en utredning angående parboende på särskilt boende. Fyra av de sex intervjuade handläggarna talade om sin egen kommande ålderdom och om sina närstående och menade att de tänker på detta när de bedömer och utreder behov. Det framkom av dessa biståndshandläggare att det är oerhört känsligt och svårt att bara göra beslut utan att bli känslomässigt engagerad. En av handläggarna uttryckte det så att hon blir trött i huvudet av att tänka sig in i hur det kan kännas för den/de behovssökande. Att handläggaren blir trött i huvudet av att tänka sig in i den sökandes situation tolkar vi på ett mycket stort empatiskt engagemang.

Det framkom bland flera av biståndshandläggarna att ibland kan man inte sära på ett par som bott tillsamman i 70 år, de skulle sörja så mycket om de skulle tvingas leva åtskilda på ålderns höst så det skulle sluta olyckligt.

I den ena kommunen berättade en av handläggarna –”att man måste se hela människan, det kan ju finnas andra faktorer som gör att den enskilde kan bedömas vara i behov av särskilt boende”. I den andra kommunen sa handläggaren nästan samma sak –”ibland kan det vara sociala problem runt en människa som gör att denna måste flytta in på särskilt boende”.

Dessa citat visar på biståndshandläggarnas enormt svåra arbete. De måste se det som egentligen inte syns, höra det som inte sägs. De måste helt enkelt vara enormt lyhörda och mycket goda personkännare. Det är så många faktorer att ta hänsyn till och inte bara de faktorer som syns eller hörs. Flertalet av handläggarna tog upp detta på ett eller annat sätt, att det är alla dessa sociala faktorer som finns runt hela individen eller individerna som ärendet berör som gör det omöjligt för dem att använda sig av helt färdiga verktyg eller checklistor när de gör utredningsbeslut. Vi tolkade det som att de utgår från olika checklistor men sedan ser de till helheten av människans behov, både de fysiska behoven, de psykiska behoven samt de sociala behoven.

I en av kommunerna använde de sig av ett dataprogram Procapita utöver deras checklista när de handlägger ärenden, i detta program finns även en slags checklista som de följer.

Dunér & Nordström (2005) beskriver att det finns många olika sätt att skaffa sig underlag ha till grund att fatta beslut på, de fortsätter vidare att alla olika sätt är bra, bara man får fram ett tillräckligt stort underlag för ett bra biståndsbeslut. Författarna berättar att det är några områden (bakgrundsuppgifter, aktuell situation, hälsotillstånd samt social situation, boende situation) som är viktiga att beröra för biståndshandläggarna vid en utredning, detta för att det är inte enbart hälsan som spelar in när det kan vara frågan om behov av en plats på ett boende. En av handläggarna bekräftar detta att det inte är lätt när man skall besluta om vem som skall ha rätt till ett särskilt boende, hon berättade att hon i hennes kommun gett förslaget att inför något som heter ”mellanboende”. Vidare förklarar hon att detta mellanboende kan var bra när man är osäker på om ett par t. ex. klarar av att bo hemma tillsammans eller om de behöver få flytta in på särskilt boende.

En annan handläggare bekräftar detta behov av mellan boende med följande citat:

”ibland kan ett par säga att de klarar sig bra hemma men man har fått signaler från annat håll om att det inte är riktigt så…det har hänt att en kvinna var frisk i kroppen men mycket senil och mannen var rullstolsbunden… fysisk mycket handikappad, han fick sig ingen mat, inga rena kläder och dylikt. Det finns fall där det är svårt att avgöra om det är aktuellt med särskilt boende...man har svårt att fastställa det verkliga behovet och då skulle man vilja vara en fluga på väggen och se hur det fungerar för paret…i deras aktuella bostad....men oftast löser det sig då vi använder oss av check listan och av vårt sunda förnuft.”

Vi fick intrycket att det finns svårigheterna vid bedömningar. Vi kunde tyda att många gånger så kan det vara väldigt svårt att avgöra vad de gamla egentligen klarar av att göra i sitt hem. De gamla säger att det går bra men andra i omgivningen signalerar något helt annat. Här tycker vi att det visas hur mycket som den professionella förmåga som handläggarna innehar vid sina bedömningar och på förmågan de har att tillämpa en helhetssyn på problemen. Flertalet av handläggarna berättade att de tar hänsyn till hur paret verkar vilja ha det, vill de verkligen av själ och hjärta flytta in samtidigt och tillsammans på ett särskilt boende, då försöker de ordna det. Dock berättade en av handläggarna en detalj som kan bli till ett problem och som kan ställa till huvudbry när man beviljar makar/sambor särskilt boende och de flyttar in tillsammans. Det är om den ena avlider och om den andre maken blir kvar och inte har behov av den sortens särskilt boende som de bott på tillsammans, i den situationen kan det bli så att den efterlevande maken uppehåller ett rum eller ett boende som någon annan kan behöva bättre.

Enligt undersökningar (SOU 2005/06:115) framkommer det att en stor andel av socialnämndernas avslagsbeslut på makars/sambors ansökningar om särskilt boende ändras av domstol efter överklagning av besluten. Detta tyder på en otydlighet över vad som skall beaktas vid prövningen av särskilt boende. Socialdepartementet visar vidare att det därav finns starka skäl att införa grundläggande kriterier som skall tas i beaktning vid bedömningarna ute i kommunerna. De grundläggande kriterierna skall enligt dem vara deras (makars/sambors) fysiska och psykiska hälsa och funktionsförmåga men även bör kommunerna se människorna som lever i sådana livssituationer i vilka de kan komma ifråga för att beviljas plats i sådant boende. Dessa som det kan handla om är dem som känner sig otrygga och isolerade i sin egen villa eller i den vanliga trappuppgången trots en välfungerande hemtjänst och hemsjukvård, det skall räcka enligt den propositionen som socialdepartementet lagt fram 2006. Detta tyder på att kommunerna inte har så enhetliga

verktyg vid bedömningar då det blir mer och mer överklagningar eller så beror det på att flexibiliteten minskat ute i kommunerna (Ibid). Detta beror sannolikt på kommunernas allt stramare budget. Det verkliga behovet är inte bara det fysiska utan det sociala behovet är lika viktigt. Vi menar att för äldre, som är otrygga och isolerade skulle ett särskilt boende vara en bra lösning, även om de inte är fysiskt i dålig kondition.

Utbud av särskilt boende vid parboende

I de fall där makar/sambor har blivit beviljade särskilt boende och där de även önskar att bo tillsammans på detta boende, i dessa fall återstår det för kommunerna att se vad de kan göra för att parbogarantin uppfylld. När vi började med våra intervjuer trodde vi inte att skillnaden skulle vara särskilt stor mellan kommunerna, men på en del områden var det faktiskt stor skillnad. I många av de frågor som vi ställde resonerade handläggarna väldigt lika. Men på ett område skiljde det mycket, det var antalet platser som kunde erbjudas till makar/sambos på de olika särskilda boendena. En av handläggarna redogjorde för att i den ena kommunen finns det många olika möjligheter till parboende inom särskilt boende, uppskattningsvis närmare 45 rum/lägenheter totalt skulle kunna bebos av makar/sambor.

Dessa platser är uppdelade på sjukhem och servicehus, idag skall alla platser heta särskilt boende och man blir bara beviljad ett särskilt boende, men platserna skiljer sig åt i verkligheten av vad de kan ge för service och omsorg. Handläggaren berättade att trots det att det kan det ändå uppstå så att det i denna kommun med goda möjligheter till parboende uppstår väntetider för makarna/paret innan de får möjligheten att flytta in tillsammans. I den andra kommunen finns det bara ett boende som kan ta emot makar/sambor i samma rum, det är två dubbelrum på ett servicehus. Men i denna kommun så löser det sig oftast genom att makarna kan hyra två rum och använda det ena som sovrum och det andra som vardagsrum. Det var dock uppenbart för alla handläggarna att det inte alltid fungerar att makarna kan sova tillsammans, det är oftast att ena maken på grund av sjukdom kan ha svårigheter att sova och personalen är tvungen att komma flera gånger varje natt, även den andre maken kan då störas av detta. I sådana fall brukar det bli bättre för båda makarna om de har rummen bredvid varandra och umgås på dagarna men sover i skilda rum.

En av handläggarna berättade att ”man måste även ta i beaktning att personalen måste rymmas att arbeta i rummet, då får det inte vara ett litet rum som paret får tilldelat”

Rummens storlek är avgörande när det gäller makars/sambors möjlighet att kunna bo tillsammans på särskilt boende. Om det blir trångt och svårt för personalen att arbeta i makars/sambors gemensamma rum så kan personalen bli negativt inställda att det flyttar in

makar/sambor. Det måste vara rum som gör det möjligt för personalen att utföra sina arbeten. Det är inte bara att ge ett enkelrum till par och tro att det löser sig säkert utan det behövs rum som är anpassade för parboende.

Problemen är dock lika i bägge kommunerna, de flesta handläggarna berättar om ett problem som ofta uppstår när par är beviljade särskilt boende. Det är att väntetiden för att paret skall få sig tilldelat en lämplig bostad ofta är lång. Det framkom vid intervjuerna med biståndshandläggarna att kommunen faktiskt har en skyldighet att inom tre månader från det att beslutet är taget, skall de berörda makarna få ett erbjudande om plats på boende. Enligt Socialtjänstlagen får kommuner inte ha en väntetid mellan beslut och (verkställighet) inflyttning på särskilt boende som överstiger tre månader. Ordnar inte kommunen detta boende inom tre månade får de böter eller ett påpekande av länsstyrelsen.

”Det är hårt på den fronten att det skall verkställas inom tre månader efter att beslutet är taget” en av biståndshandläggaren berättade vidare att:

”man blir rädd att ge bifall om man vet att det inte finns lediga rum eller att det redan är många som står i kö för särskilt boende. För jag vet av erfarenhet att det är ännu svårare att hitta lämplig bostad till makar än vad det är att få till ensamstående, och det hjälper inte att motivera detta till Länsstyrelsen…de lyssnar inte på det örat, det är bara att ordna särskilt boende…och nu blir det väl ännu hårdare. ”

Här tolkar vi att på grund av tidsbristen samt bristen på särskilda boenden så kan handläggarna känna att de blir ”klämda mellan dessa”. Även att besluten ska verkställas inom tre månader efter det att beslutet har tagits verkar vara ett orosmoment för handläggarna. Vi kunde tyda av handläggarnas resonemang att det skulle kännas mindre oroligt om de inte hade haft tidspressen på sig.

Vi undrar om bristen på boendeplatser kan bero på att i den här frågan har inte biståndshandläggarna så mycket att säga till om angående hur det skall se ut när det gäller antalet platser där makar/sambor kan flytta in gemensamt. Det är socialnämnden som bestämmer hur många särskilt boende platser det skall finnas i kommunen. En annan möjlig orsak kan vara att det har tagits ett beslut för längesedan av regeringen att inom särskilda boenden skall inte någon vara tvungen att dela rum, utan alla skall ha tillgång till eget rum. Vi tror att detta kan vara en bidragande faktor till att ena kommunen kanske har hunnit ”bygga bort” alla dubbelrum där det kanske tidigare har funnits möjlighet till parboende. En handläggare menar att det kommer att blir fler överklagningar samt att kommunerna i hela landet måste börja planera aktivt för fler särskilt boende platser som

lämpar sig för parboende. Biståndshandläggarna påpekar även att det är inte bara är makar/sambor som vill flytta in gemensamt utan att det är mycket vanligt med att syskon vill flytta in tillsammans på särskilt boende.

Handläggarnas åsikter och resonemang om parbogarantin

Alla handläggare bedömde att det är praktiskt genomförbart att erbjuda alla par som vill flytta in tillsammans på särskilt boende. Några sa att man ska ta i beaktning att det inte är alla makar som önskar dela boende. De makar/sambor som absolut inte går att skilja åt vid en flytt har handläggarna i dessa kommuner relativt bra koll på eftersom de allra flesta har haft hjälp insatser av hemtjänsten redan innan flytt till boende blir aktuellt. Det framkommer även att det inte är så många som ansöker om parboende, det är ett fåtal varje år som ansöker om detta. Orsaken till detta anser flera av biståndshandläggarna är att de som flyttar in på boende oftast har uppnått så hög ålder att de i de flesta fall är ensamma redan, att den andre maken avlidit. Alla handläggarna, som vi intervjuade, var mycket positiva till den nya garantin, de påpekar att detta är ett steg i rätt riktning, att makar/sambor skall få börja bestämma själva hur och med vem de vill bo den sista tiden de har kvar av livet. De saknar dock riktlinjer inför hur de skall handskas med den nya garantin, men de flesta av dem ansåg att detta skulle bli bra samt att det längre fram bli mer naturligt att se till båda individerna när man beviljar och utreder om särskilt boende, inte bara till en av individerna i ett parförhållande. Flertalet av handläggarna berättade att det finns både positiva aspekter och negativa aspekter med parboende garantin. Det som handläggarna ansåg var negativt med denna garanti är att det faktiskt inte är alla makar/sambor som vill bo tillsammans på särskilt boende. En annan negativ sak med parboende garantin är förstahandskontrakten. Dessa kontrakt gör att det är svårt att byta lägenhet om paren önskar göra detta samt om den ”friskare maken överlever den sjuke så har denna ett förstahandskontrakt på ett boende som han/hon inte är i behov av. De framhöll att det är bra att makar/sambor nu har en större rättighet att få igenom sina önskemål om att få flytta in tillsammans på särskilt boende.

En handläggare uttryckte det med citatet:

” Bara för att människor blir gamla vill de väl inte automatiskt flytta ifrån sin make/sambo bara för att den ene får ett omfattande omsorgsbehov? Tänk om vi själv skulle vara tvungna att separera eller flytta isär från vår käresta? Speciellt gamla

människor tar det mycket allvarligt att de lovat varandra i samband med att de ingått äktenskapet att de skall leva tillsammans med varandra tills döden skiljer dem åt.”

”Man måste låta både hjärta och hjärna var med i besluten. Det har hänt att vi beviljat särskilt boende till makar trots att båda inte uppfyllt behovskriterierna. En del makar mår helt enkelt mycket dåligt om de blir separerade. Det har även diskuterats i kommunen om att utforma kontraktet så att om den make som inte uppfyller kriterierna överlever den andre maken så flyttar denne make ut.”

Äldre människor håller oftast hårdare på de löften som gavs vid ingången av deras äktenskap. Biståndshandläggarna kan inte gå efter enbart de informella riktlinjer som finns när det gäller äldre människor, de måste ha med en helhetssyn på individen och empati i besluten. Detta tolkar vi som att de inte enbart kan följa lagar och förordningar utan måste se till att individen får det som denne bäst är i behov av. Det är inte bara att skilja på par som delat den största delen av sitt liv. Det framkommer även att kommunerna har funderat på detta. De har tänkt på möjligheten att skriva kontrakten på sådant sätt att i de fall där den friskare parten, som inte är beviljat särskilt boende, inte blir fastlåst av ett förstahandskontrakt om den sjukare maken avlider.

Av de intervjuer som vi har gjort framgår att biståndshandläggarna tar mycket stor hänsyn till de äldre. De ser oftast till hela individen och den sociala situation som denne befinner sig. De kontrollerar om den enskilde känner sig otrygg att bo kvar i det egna hemmet? Hur bor de i dagsläget? Vilka sociala kontakter har de? Klarar de sig utan att bo tillsammans?

Finns det kommunikationer så att den som eventuellt inte följer med till boendet kan komma och hälsa på?

Slutord

Under analysen upptäckte vi att det fanns med frågor som inte var riktade helt till vårt syfte. Av den anledningen har vi valt att inte ta med dessa svar eftersom de inte är relevant i förhållandet till vårt syfte, trots det så har vi även fått svar på det frågat efter. Under intervjuerna som vi har gjort så har vi även fått svar på frågor som vi inte ställt, vi har valt att ta med den information som är relevant till denna studie. Vi har gjort våra intervjuer med sex biståndshandläggare i två olika kommuner för att få fram ett bredare perspektiv.

Vi har valt att inte lämna ut våra frågor i förväg, resultatet hade kanske sett ut annorlunda om de fått tänka igenom sina svar före, om det skulle ha inneburit en förbättring eller en försämring kan vi bara spekulera om.