Det desillusionerade sinnets sökande efter kunskap
En berättarteknisk studie av tre noveller av Edgar Allan Poe
Valentina Janackovic
Ämne: Litteraturvetenskap Nivå: C
Poäng: 15 hp
Ventilerad: VT 2014 Handledare: Ulf Malm
Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsatser inom litteraturvetenskap
Innehållsförteckning
1. Inledning s. 3
1.1 Syfte och frågeställning s. 4
1.2 Metod s. 5
1.3 Litteratur s. 5
2. Analys s. 6
3. Berättartekniker s. 6
3.1 ”The Tell-Tale Heart” s. 6
3.2 ”Ligeia” s. 9
3.3 ”The Fall of the House of Usher” s. 11
4. Narrativa strukturer s. 14
4.1 ”The Tell-Tale Heart” s. 14
4.2 ”Ligeia” s. 18
4.3 ”The Fall of the House of Usher” s. 21
5. Diskussion s. 24
6. Slutsats s. 28
Källförteckning s. 30
1. Inledning
Många studier har genomförts kring Edgar Allan Poes litterära produktion och han har kommit att bli ett av de stora författarnamnen inom den gotiska litteraturen.
Mytbildningen kring Poes person och liv är omfattande, så väl hans litterära texter som han själv har fått figurera inom populärkulturen. Under sin livstid var Poe splittrad i sin litterära produktion och var verksam både som poet, kritiker och
prosaförfattare, med blandad framgång. Man kan konstatera att tre attityder gentemot Poes författarskap etablerades redan under hans livstid: den erkännande, den skeptiska samt den entusiastiska.1 Dessa har till stor del levt kvar idag. Även om Poe var
verksam inom flera litterära genrer är det kanske främst hans noveller som har haft inverkan på senare litteraturs utformning. Debatten gällande novellernas litterära kvalitéer har rört sig fram och tillbaka genom åren och det går inte att förneka det inflytande som hans verk har haft på litteraturens utveckling inom flera genrer.
Poes verk kom tidigt att översättas till svenska (1860 översattes ”The Murders in the Rue Morgue” för första gången) men den större spridningen lät sig dröja.2 Bland de mest berömda av Poes noveller är ”Ligeia” och ”The Fall of the House of Usher”, vilka först publicerades 1838 respektive 1839. Några år senare, 1843, publicerades
”The Tell-Tale Heart” och det är dessa verk som denna studie kommer att undersöka.
”Ligeia” och ”The Fall of the House of Usher” har blivit föremål för studier i större omfattning än ”The Tell-Tale Heart”, troligen på grund av den senares till synes triviala framställning. I ett försök att identifiera gemensamma strukturer kommer undersökningen att fokuseras på de element som kanske mest förknippas med Poe, destruktivitet och kunskap, och vidare deras relation till varandra i de tre novellerna.
1 The Cambridge Companion to Edgar Allan Poe, Red. Kecin J. Hayes, Cambridge, 2002, s. 2.
2 Gunnar Bjurman, Edgar Allan Poe: En litteraturhistorisk studie, Lund, 1916, s. 411.
1.1 Syfte och frågeställning
Som tidigare nämnts har många studier skrivits över Poes skilda verk med fler olika infallsvinklar. Denna studie syftar till att, via ett komparativt analytiskt resonemang, bidra med ytterligare förståelse gällande de berättartekniska strukturerna som finns i de valda verken och hur dessa strukturer fungerar inom de tre novellernas interna kontext. Detta sker genom att jag fokuserar analysen på en närläsning av de berättartekniska och narrativa grepp som används samt en kompletterande
motivanalys. Omfattande motivanalyser har gjorts av ”Ligeia” och ”The Fall of the House of Usher”, medan färre har gjorts av ”The Tell-Tale Heart”, men genom att främst utgå ifrån ett narrativt perspektiv skapar man en ny ingång för förståelsen av novellerna. Även om de två föregående novellerna är mer komplexa till sin
uppbyggnad, delar de vissa gemensamma drag med den senare och kommer därför att kunna användas i jämförande syfte.
För att inte enbart identifiera de övergripande strukturerna är studiens primära syfte att se vilken funktion som kunskap respektive destruktivitet har i de skilda novellerna. Kunskapen och destruktiviteten har en tydlig koppling i Poes verk och behöver identifieras inom sin kontext för att man till fullo ska kunna förstå de drivande elementen i texterna och deras förhållande till varandra. De tre verken påverkas alla till stor del av dessa komponenter vilka tar sig uttryck på liknande sätt, för att få skilda effekter inom novellernas enskilda kontext. För att närma mig ämnet kommer jag att utgå ifrån frågeställningarna:
• Hur ser de berättartekniska strukturerna ut i novellerna?
• Hur behandlas motiven kunskap och destruktivitet i berättelserna och utifrån berättelsernas uppbyggnad?
• Vilken funktion fyller de ovanstående komponenterna och skiljer sig funktionen beroende på den enskilda novellens kontext?
För att besvara frågeställningarna kommer en definition av begreppen kunskap och destruktivitet att vara nödvändig. Destruktivitetens inverkan på gestalterna är tydlig i sin framställning i novellerna och kommer att användas utifrån gestalternas nedbrutna hälsa, såväl mental som fysisk. Kunskap å andra sidan är svårare att definiera och
inom diskussionen kring kunskap kommer två begrepp att användas. Distinktionen kommer att gälla kunskap som besvarande av frågor och insikt som medvetenhet.
1.2 Metod
Grunden för den metod som kommer att användas är främst narrativ och då för en analys av novellernas strukturella uppbyggnad. Vidare kommer motivanalytiska aspekter att tas i beaktande utifrån ett närstudium av de narrativa aspekterna.
Analysen kommer att inledas med Staffan Björcks Romanens formvärld (1953) som utgångspunkt, detta för att se till de genomgripande berättarstrukturerna i verken.3 Björck kommer att användas utifrån den definition av berättarmetoder som presenteras och appliceras.
För att genomföra analyserna kommer jag vidare att utgå ifrån Gérard Genettes Narrative Discourse: An Essay in Method (1967-1970).4 Flera av de resonemang som Genette för är inte nödvändiga för analysen och därför kommer inte alla områden som teoretiseras vara primära. För att få en heltäckande bild av de narrativa strukturerna i verken blir det dock relevant att utgå ifrån vissa aspekter inom Genettes fem områden:
Order, Duration, Frequency, Mood och Voice, även om de begreppen inte kommer att förekomma senare.5 Begreppen som används i min analys är hämtade ur Narrative Discourse och kommer att följa Genettes användning om inget annat anges.
Dessa källor kommer att användas separat i dispositionen av analysen och inledas med Björcks berättarteknik för att sedan övergå till Genettes narrativa analysmetod.
Genom att använda dessa två teorier kommer analysen att kunna ta in fler aspekter av novellernas uppbyggnad. De kommer sedan att ligga till grund för motivanalysen, där också en jämförelse mellan novellerna kommer att genomföras.
1.3 Litteratur
Primärtexterna är ”Ligeia”, ”The Fall of the House of Usher” samt ”The Tell-Tale Heart”, detta för att de tre novellernas berättelser skiljer sig avsevärt från varandra och genererar en intressant grund för en jämförelse.
Som tidigare nämnts har många undersökningar gjorts över Poes verk och en
3 Staffan Björck, Romanens formvärld: Studier i prosaberättarens teknik (1953), Stockholm, 1983.
4 Gérard Genette, Narrative Discourse: An Essay in Method (1967-‐1970), eng. övers. Jane E. Levin, Ithaca, 1980.
5 Ibid., s. 29f.
avsevärd mängd litteratur har ägnats åt forskningen kring den. Med tanke på
uppsatsens omfång har valet av sekundärlitteratur behövt begränsas och fokuseras till det mest relevanta, även om det inte täcker in en bråkdel av allt som skrivits. Valet av litteratur har fallit på de texter som bidrar till en vidare fördjupning av de analyser som genomförts. Bland den sekundärlitteratur som är aktuell för att fördjupa
undersökningen används främst Twentieth Century Interpretations of Poe’s Tales: A Collection of Critical Essays (1971) som innehåller olika tolkningar av de tre valda novellerna.6 Edward H. Davidsons Poe: A Critical Study (1969) kommer att användas för att få en djupare förståelse för den gotiska genren så som Poe använder den i novellerna samt andra tematiska aspekter som är relevanta.7 För vidare fördjupning i Poes prosa kommer bland annat The Cambridge Companion to Edgar Allan Poe (2002) samt Poe’s Fiction: Romantic Irony in the Gothic Tales (1973) att användas.8 Även Helen Muchnics The Unhappy Consciousness: Gogol, Poe, Baudelaire (1967) bidrar till en vidare förståelse vid motivanalysen.9 Dessa verk täcker de mest relevanta aspekterna av Poes prosa samt hur den har tolkats genom åren, för denna uppsats syfte.
2. Analys
Inledningsvis kommer de tre novellerna att analyseras utifrån Björck. Därefter kommer de att analyseras utifrån Genette och avslutas med en diskussion där motivanalysen och jämförande aspekter kommer att tas i beaktande.
3. Berättartekniker
3.1 ”The Tell-Tale Heart”
”The Tell-Tale Heart” handlar om hur berättaren mördar en man på grund av dennes öga och berättas ur ett första person perspektiv. Identifikationen mellan berättaren och den mördade skapas genomgående i novellen genom element i berättelsen som
6 Twentieth Century Interpretations of Poe’s Tales: A Collection of Critical Essays, red. William L.
Howarth, Engelwood Cliffs, 1971.
7 Edward H. Davidson, Poe: A Critical Study (1957), Cambridge, 1969.
8 Red. Hayes, 2002. G. R. Thompson, Poe’s Fiction: Romantic Irony in the Gothic Tales, Madison, 1973.
9 Helen Muchnic, The Unhappy Consciousness: Gogol, Poe, Baudelaire, Northampton, 1967.
sammanlänkar de båda gestalterna.10 Detta blir avgörande för förståelsen av berättarens position gentemot gestalterna samt händelsernas urartande, då det resulterar i att båda gestalterna förgörs. Novellen inleds med ett enträget argumenterande mot berättarens goda mentala hälsa och en förklaring av de anledningar som fick honom att begå brottet. Argumenterandet för berättarens sak dominerar större delen av inledningen till novellen. Genom att berättaren redan i inledningen försvarar sig för galenskap och argumenterar för att han är frisk skapas implicit en anklagelse vilket lägger grunden för den fortsatta berättelsen. Detta gör han genom bland annat påståendet ”[n]ow this is the point. You fancy me mad” som antar funktionen av den implicita anklagelsen vilken berättaren försvarar sig emot. I kombination med argumentationen i inledningen ges bilden av en anklagad. ”True! – nervous – very, very dreadfully nervous I had been and am; but why will you say that I am mad?”, en fråga till läsaren, som inleder novellen och sätter hen omedelbart i rollen av den som anklagar berättaren.
Genom att hävda en skärpning av sina sinnen och en förståelse för situationen hamnar berättaren i en paradoxal position där han antingen kan hävda ren och skär galenskap eller framstå som enbart mördare. I slutändan blir han, oavsett sitt argumenterande, minst en av dessa. Att argumentera för sin oskuld i ena fallet blir självdestruktivt utifrån det faktum att ”[…]defense upon either implied charge […]
automatically involves admission of guilt upon the other”.11 Berättarens
argumentation vilar, i inledningen, på ett visande av den egna medvetenheten kring ens handlingar och förståelse för situationen medan han hävdar att ”[m]admen know nothing”, vilket skulle bevisa hans goda mentala hälsa. Den ironiska slutsatsen skulle alltså vara att han inte är galen. Dock visar den resterande berättelsen på det motsatta.
Denna besatthet av att visa sig mentalt frisk och hans besatthet vid ögat är det som framställer honom som galen och skapar destruktiviteten.
Eftersom berättaren är huvudgestalten som i efterhand berättar om sina upplevelser skapas ett begränsat perspektiv och varken historien eller berättaren utvecklas under novellen. Genom berättarens perspektiv och det intryck av galenskap som förmedlas, skapas luckor i berättelsen. I dessa luckor, exempelvis relationen
10 E. Arthur Robinson, ”Poe’s ’The Tell-Tale Heart’”, red. William L. Howarth, Engelwood Cliffs, 1971, s. 98.
11 Ibid., s. 94.
mellan berättaren och den mördade, framträder en otillförlitlig berättare. Det finns ingen möjlighet för berättaren i den här positionen att framställa en realistisk verklighet utan visar enbart ”[…]man’s illusions of himself when placed in the withering light of what he really is”, ett desperat försök att förändra bilden av sig själv.12 Berättarens uppfattning av händelserna framstår som motstridiga och i det selektiva urvalet av fakta som presenteras ges ingen konstant bild av berättaren själv.
Den subjektiva berättelsen övergår i en självanalys som enbart exemplifieras med hjälp av historien men inte nödvändigtvis är beroende av den.
Den del som behandlar berättarens förhållande till den egna fattningsförmågan är omfattande. Dock struntar han i att avslöja något vidare kring sig själv eller den personen som han senare mördar. Genom att inte tillhandahålla alltför detaljerade beskrivningar försvinner nödvändigheten av att verifiera det som händer vilket jag- berättaren borde göra för att behålla sin trovärdighet.13 Att berättaren fäster sig vid vissa detaljer men väljer att undanhålla andra har att göra med berättelsens syfte; han vill visa att han trots händelserna är mentalt frisk. Det finns inga tvivel gällande om han är skyldig till mordet eller inte.
Läsaren vet redan att ett mord har skett och kommer att redogöras för, mer eller mindre, vilket fråntar berättelsen dess primära spänning.14 Istället skapas
kunskapsluckor mellan vad som är verkligt och vad som är inbillning. Detta bildar den sekundära spänningen för läsaren så väl som för berättaren eftersom han sätts i samma position av okunskap. Skillnaden ligger i att berättaren är beroende av att fylla dessa luckor. Det som genererar händelseförloppet och skapar intrigen är berättarens besatthet av den äldre mannens öga vilket också är berättarens enda anledning till mordet. Besattheten kommer av att berättaren inte känner till varför han påverkas som han gör av mannens öga. Mannen i sig har berättaren ingenting emot, men ögat kan han inte släppa, ”for it was not the old man who vexed me, but his Evil Eye.” Ögat symboliserar någon form av ondska och fyller funktionen av det okända i novellen.
Återkommande och centralt blir behovet att göra sig av med detta okända, förklara vad det är och besvara de frågor som det väcker.
När berättaren inte kan göra det genom att avslöja det okändas natur blir han
12 Davidson, 1969, s. 151.
13 Björck, 1983, s. 50.
14 Ibid., s. 66.
tvungen att göra sig av med det. Dock visar det sig att det inte är lösningen på
problemet med ögat. Istället faller berättaren djupare ner i en desillusionerad värld där den enda förankringen till omvärlden blir att uppvisa en normal person. Att han fortsätter att höra mannens hjärtslag efter mordet, förstärker det inledande intrycket av berättaren som galen. Berättaren uppvisar en stor förståelse gällande sina handlingar och de händelser som behandlas men lyckas inte få klarsyn i frågan gällande ögat.
Hans okunskap eller sökande efter kunskap blir direkt kopplat till hans handlingar vilket leder till den paranoia som uppvisas i berättelsens slutskede och som tydligt manifesterar berättarens sinnessjukdom.
3.2 ”Ligeia”
”Ligeia” berättas, liksom ”The Tell-Tale Heart”, utifrån ett berättarjag som är en av centralgestalterna i de händelser som utspelar sig. Till skillnad från ”The Tell-Tale Heart”, som inte har några utomstående citat, inleds ”Ligeia” med ett citat av Joseph Glanville vilket uppmärksammar hur viktig människans vilja är. Detta citat
återkommer sedan när lady Ligeia upprepar det på sin dödsbädd. Berättaren lägger stor vikt vid att beskriva sin första hustru lady Ligeia men ger ingen ytterligare information om sig själv. Istället fokuserar han enbart på henne och hon framställs som ett objekt, till för berättarens egna studier. Det enda som blir ett uttryck för lady Ligeia själv är några strofer som hon har skrivit och ber sin man att läsa vid hennes dödsbädd, även om dessa verser inte närmare kommer att diskuteras i analysen. De minnen som framställs påverkas av berättarens tidsmässiga distans och berättaren påpekar vid flera tillfällen att han inte kan minnas alla detaljer på grund av den tid som har förflutit och det destruktiva leverne som han har fört, vilket har påverkat hans minne. På samma sätt som Poe bildar en triad i ”The Tell-Tale Heart” mellan
berättaren, ögat och hjärtat skapas en förbindelse mellan berättaren, lady Ligeia och lady Rowena i denna novell.
Genom att försöka beskriva lady Ligeias person in i minsta detalj inser berättaren att han paradoxalt nog inte kan göra det, som Clark Griffith benämner det; ”the lady Ligeia stands for mystery and madness”.15 Genom sin oförklarliga person skapar hon en plattform för berättarens besatthet. Det är någonting som är annorlunda med henne vilket berättaren vill kunna förklara; ”[…]I have tried in vain to detect the irregularity
15 Clark Griffith, ”Poe’s ’Ligeia’ and the English Romantics”, red. William L. Howarth, 1971, s. 65.
and to trace home my own perception of ’the strange’”, men upprepade gånger misslyckas berättaren med detta. Berättaren kan konstatera att det som särskiljer lady Ligeia är uttrycket hon har i sina ögon, vilket han än en gång misslyckas med att beskriva i detalj. Hennes ögon lämnar honom inte ifred, istället fortsätter berättaren att begrunda ögonens betydelse för hur lady Ligeia uppfattas av honom. Besattheten att förklara lady Ligeias person, att veta allt om henne, blir senare i berättelsen liktydig med att berättaren omintetgör sig själv. Genom att, som berättaren uttrycker det, ”[…]approaching the full knowledge of their expression”, kräver han konstant mer av hennes person.
Denna inledande besatthet och det avsevärda utrymmet i novellen som är ägnat åt lady Ligeia blir avgörande för förståelsen av de vidare händelserna i novellen. Björck påpekar att grundtonen i en berättelse befästs i inledningen och följer sedan
berättelsen från början till slutet med reservation för modifikationer av tonen. 16 Den jakt som berättaren för efter en förklaring till det objekt som är lady Ligeia, blir den bärande kraften i berättelsen och fyller funktionen av berättelsens grundton. Griffith påpekar att berättaren antar rollen som elev medan Ligeia blir det studerade
objektet.17 Även på hennes dödsbädd fortsätter berättaren att försöka ta till sig allt vad lady Ligeia är och på samma gång försvinner hon från honom: ”How had I deserved to be so blessed by such confessions? – how had I deserved to be so cursed with the removal of my beloved in the hour of my making them?”. Som påpekas av Davidson;
”[…]only in death can [the protagonists] find release and peace”.18 Detta är ett genomgående tema i Poes noveller. När lady Ligeia dör slutar hon vara ett offer för berättarens besatthet av att förstå henne. Dock blir de gestalter som är kvar i livet dömda att inte finna ro. Som en direkt reaktion på hennes död djupdyker berättaren ner i dekadensens destruktiva leverne. På liknande sätt som berättarens galenskap i
”The Tell-Tale Heart” förvärras efter mordet, sjunker berättaren i ”Ligeia” ned i destruktiviteten tills han blir helt alienerad från sina egna handlingar.
När väl berättaren under denna nedåtgående spiral gifter om sig med lady Rowena förändras inte berättarens inställning. Hjärtats funktion som påminnelse i
”The Tell-Tale Heart” motsvaras i den här novellen av lady Rowena. Även om
16 Björck, 1983, s. 32. Med grundton syftas hur stoffet framställs och hur den känslan blir dominerande för uppfattningen av historien.
17 Griffith, 1971, s. 67.
18 Davidson, 1969, s. 194.
berättaren inte explicit hävdar att lady Rowena påminner honom om lady Ligeia finns det ett tydligt fokusskifte i historien när Rowena introduceras. I inledningen till novellen beskrivs lady Ligeia ingående och läsaren får ta del av varje detalj som berättaren kan minnas. Lady Rowena är dock ytterst sparsamt beskriven och istället har berättaren riktat in sig på att beskriva brudkammaren som de befinner sig i. Lady Rowena har förflyttats till en perifer position till förmån för de objekt som finns i rummet. Det är först när lady Rowena drabbas av en sjukdom som berättaren vänder blicken mot henne och beskriver hennes tillstånd. Likheterna mellan de två
kvinnornas respektive situation får berättaren att tänka på sin framlidna hustru.
Upprepade gånger kommer berättaren att tänka på lady Ligeia och varje gång föregås dessa tankar av ett distinkt ljud. När väl novellens kulmen infinner sig är det först när den sjuka lady Rowena öppnar ögonen som berättaren identifierar henne som lady Ligeia. Den insikt som berättaren når blir resultatet av de upprepande gånger som berättaren har försjunkit i tankar kring lady Ligeia och sedan sett en diskret förändring hos lady Rowena. Det är berättarens besatthet av lady Ligeia som framkallar
förändringarna hos lady Rowena. Vidare kan han inte heller bedöma ifall det var på grund av opiet eller något övernaturligt som dessa syner kom till honom.
3.3 ”The Fall of the House of Usher”
Liksom de två tidigare novellerna har ”The Fall of the House of Usher” en namnlös berättare som återberättar historien utifrån ett jagperspektiv. Även denna novell inleds med ett citat, denna gång av De Béranger och berättelsen innehåller även ett par strofer av Roderick Usher som berättaren återger på ett liknande sätt som i ”Ligeia”.
”The Haunted Palace” är en dikt som Roderick ska ha komponerat och manifesterar tydligt han eget jagade sinne. Dock skiljer sig denne berättares position från de andra berättarna i de ovanstående novellerna. Berättaren antar en perifer roll i det som utspelar sig och fungerar som en nödvändig observatör för att berättelsen ska kunna framställas för läsaren. Berättaren är främst nödvändig för berättelsen, inte för historien i sig. Istället fokuseras berättelsen på ”the House of Usher”, i dubbel
bemärkelse. ”The House of Usher” blir ett uttryck, inte enbart för huset, utan även för hela släkten Usher. Relation mellan huset och släkten blir den drivande kraften för de händelser som utspelar sig.
På liknande sätt som berättaren i ”Ligeia” ägnade större delen av inledningen till
att beskriva lady Ligeia, ägnar sig berättaren här åt att i detalj beskriva huset och det intryck som det gör. Huset tar rollen som den centrala gestalten i berättelsen och är den som de andra gestalterna måste förhålla sig till. Genom att ingående beskriva huset och sedan de rum som gestalterna uppehåller sig i, betonas vikten av själva byggnaden i berättelsen.19 Redan vid det första intrycket av huset skapas ett obehag hos berättaren och han nås av insikten att han, även om han kan registrera husets yttre, aldrig kommer att förstå husets inverkan på honom. Husets och interiörens betydelse dominerar novellens fortsatta utveckling. Även huset besitter en egen ögonliknelse,
”[…]the vacant eye-like windows[…]”, som kan återkopplas till de två andra novellerna. Både i ”The Tell-Tale Heart” och ”Ligeia” har ögonen innebörden av något oförklarligt och blir i den här novellen, tillsammans med berättarens obehagskänsla, en indikator gällande husets verkan i berättelsen. Tidig i novellen identifierar berättaren likheter mellan huset och dess ägare, Roderick Usher, vilket ytterligare förstärker husets destruktiva inverkan på dess inneboende.20 Att integrera huset med familjen skapar det utrymme som behövs för att generera det oförklarliga i novellen; ”[…]a method of employing scene and physical surrounding as such an integral part of the action […] reaching toward a new world of mystery where even meaning cannot penetrate”.21
Den andra delen av huset Usher utgörs av Roderick och lady Madeline. Lady Madeline lider av en oidentifierad sjukdom vilket i sin tur tär på Roderick Usher.
Beskrivningen av syskonen som tvillingar indikerar deras funktion som samma gestalt, enbart två sidor av samma mynt. När lady Madeline drabbas av en dödlig sjukdom påverkar detta Roderick på ett sätt som berättaren beskriver som hypokondri.
Dock hävdar Roderick att hans sinnen (på samma sätt som i ”The Tell-Tale Heart”) har blivit skärpta. Detta resulterar i att hans liv begränsas eftersom att hans sinnen inte kan tolerera samma påfrestningar som tidigare och han isolerar sig. Roderick
påverkas i hög grad av sin syster sjukdom eftersom han är medveten om att hon snart kommer att dö. På grund av situationen gör berättaren en poäng av att påpeka de läsvanor som Roderick och han hade. Flera av de texter som de fördjupar sig i behandlar övernaturliga ämnen, mer specifikt vad som sker efter döden. Det blir
19 Björck, 1983, s. 229.
20 I. M. Walker, ”The ’Legitimate’ Sources of Terror in ’The Fall of the House of Usher’”, red.
William L. Howarth, 1971, s. 47.
21 Davidson, 1969, s. 154.
tydligt att insikten om lady Madelines närstående död skapar ett behov av att veta vad som sker efter döden.
För att fullt förstå tvillingarna Ushers situation är det nödvändigt att ta i
beaktande vad som visas av deras gemensamma person, i det här fallet främst utifrån Roderick. När berättaren beskriver Rodericks konstnärskap med orden: ”If ever mortal painted an idea, that mortal was Roderick Usher”, och fortsätter att resonera kring hur omgivningen och situationen som de befinner sig i påverkar Rodericks måleri, skapar han en tolkningsbakgrund för läsaren. Den detaljerade beskrivning som ges av Rodericks måleri, musik och lyrik blir ett sätt att belysa hans egen uppfattning och relation till verkligheten, ”[…]istället för att påtrycka läsaren sin egen uppfattning av den yttre verkligheten underordnar sig berättaren sina figurers privata förhållande till verkligheten”.22 Björck poängterar funktionen av att låta gestalterna visa upp sin verklighet genom exempelvis tavlor och även i berättelser som präglas av en subjektiv berättare finns det en funktion för de intryck som skapas av interiören. Jämför med
”The Tell-Tale Heart” där själva rummet är en sekundär angelägenhet medan det i denna novell är högst primärt, vilket kommer sig av husets funktion som subjekt snarare än objekt i berättelsen. I berättarens beskrivningar av den konst och musik som Roderick skapar finns det alltid något som väcker frågor hos honom och samma insikt som han erhöll vid det första intrycket av huset återkommer; det finns något som inte kan förklaras av ett logiskt resonemang.
Den triad som berättaren, tvillingarna och huset bildar symboliserar även de drivande krafterna inom berättelsen. Huset blir en representation för hela familjen Usher och därigenom också den familjesjukdom som har överförts till tvillingarna.
Hos tvillingarna finner vi både det oförklarliga och viljan att förstå, finna en djupare kunskap, bakom det som sker. Berättarens roll blir mer diffus i jämförelse med de andra novellerna. Berättaren, som inledningsvis framstår som den enda friska gestalten blir även han, efter lady Madelines död, mer eller mindre sinnessjuk.
Berättaren framhäver husets och interiörens påverkan på hans mentala hälsa och beteende. De symptom som Roderick uppvisar berättelsen igenom överförs nu även till berättaren. Huset Usher hyser inte enbart en sjukdom som går i familjen utan påverkar även alla som bor där. Genom lady Madelines återuppståndelse skapas en extrem situation för likväl gestalterna som för berättelsen i sig. När Madeline och
22 Björck, 1983, s. 236.
Roderick faller till marken som lik och berättaren flyr, orsakar en blixt likaså husets förfall. De destruktiva krafterna som har verkat inom huset och familjen kulminerar och förgör dem, ”[… ]the destruction of them all is an image of the whole personality in final dissolution”.23 De aningar och insikter som berättaren genomgående har tillgodogjort sig under berättelsen manifesteras tydligt i slutscenerna av novellen.
Som berättaren uttrycker det inledningsvis finns det flera faktorer som är greppbara för gestalterna i novellen, medan den fulla förståelsen för skeendena, den totala
vetskap om vad som händer i deras omgivning ”[…]lies among considerations beyond our depth”.
Davidson konstaterar att läsaren inte vet mer om gestalterna eller händelserna i slutet av novellen än vad hen gör i början.24 De frågor som fanns inledningsvis gällande tvillingarnas sjukdomar samt husets inverkan på dem, återstår alltså när berättelsen avslutas. Genom de kunskapsluckor som existerar, utifrån berättarens historia, uppstår möjligheten att skapa de ultimata destruktiva processerna inom huset Usher, vilket påverkar såväl gestalterna som huset självt.
4. Narrativa strukturer 4.1 ”The Tell-Tale Heart”
Som tidigare nämnts antar berättelsen en retrospektiv position och inleds med berättarens försvarstal. Att berättelsen inleds genom försvarstalet visar på att
berättaren börjar i slutskedet av historien, när de händelser som han måste försvara sig emot redan har inträffat. Eller möjligtvis i en helt självständig situation som inte har en direkt koppling till den berättade historien. På grund av att situationen för
berättandet inte förklaras existerar ingen grund till varför historien framställs som den gör utöver berättarens eget syfte. Själva berättelsen om mordet och dess
genomförande antar positionen som en del i detta försvarstal då den ska fungera som ett bevis för berättarens mentala hälsa. ”Hearken! and observe how healthily – how calmly I can tell you the whole story”, genom att berätta historien på ett sansat förväntar sig berättaren att hans mentala hälsa bevisas.
Berättaren tilltalar läsaren redan i de inledande raderna och gör det sedan
23 Muchnic, 1967, s. 10.
24 Davidson, 1969, s. 198.
genomgående i berättelsen. Även om den utspelar sig före själva berättandet fungerar de direkta tilltalen till läsaren som ett sätt att påminna om varför historien berättas, att bevisa berättarens mentala hälsa. Påståenden som ”[i]f you still think me mad, you will think so no longer[…]”, med efterföljande argument och beskrivning figurerar frekvent i berättelsen.
Det finns inget klargörande över hur långt efter i tiden historien berättas vilket skapar en odefinierbar anakronism och det går inte att bedöma hur långt bak i tiden den sträcker sig.25 Berättarens tydliga intention är att denna analeps ska påverka den rådande situationen.26 I brist på information gällande varför historien berättas tappar berättandet den jämförande funktionen mellan nutid och dåtid. En jämförelse som skulle kunna ha en inverkan på uppfattningen av den rådande situationen såväl som berättelsen. Tidigare diskuterades det paradoxala i att berättaren vill visa sig mentalt frisk vilket ytterligare förstärks då syftet omintetgörs enbart genom att historien berättas. Som Genette definierar det riskerar inte den externa analepsen att påverka den rådande situationen.27 Analepsen antar istället funktionen av primär berättelse, då vetskapen om den rådande situationen är obefintlig. Berättarens explicita önskan att försvara sin mentala hälsa misslyckas i framställningen på grund av den paradox som finns i själva berättandet. Istället blir det ett förtydligande av galenskapen och hur den stegras hos berättaren.
Den centrala återkommande händelsen i berättelsen är att berättaren identifierar ögats inverkan på honom. Det som följer är sedan den utdragna processen av
berättaren som observerar den äldre mannen under en veckas tid, sedan mordet och dess följd. Det språk som berättaren använder sig av fungerar dubbelsidigt för berättelsen genom ”[…]crude diction or elaborate devices to convey and yet at the same time to conceal a scabrous intention[…]”, vilket genererar ett motstridigt syfte med narrativet då berättarens syfte är att förminska brottets groteskhet medan resultatet blir en förstärkning av det.28
Även om ”The Tell-Tale Heart” är en av Poes kortare noveller, förlängs berättelsens tidsspektrum genom att berättaren fokuserar på vissa specifika detaljer
25 Genette, 1980, s. 35.
26 Ibid., s. 48. Begreppet analeps innebär en tillbakablick och syftar till hela berättelsen som presenteras, inte interna tillbakablickar inom berättelsen.
27 Ibid., s. 49.
28 Davidson, 1969, s. 148.
och upprepningen av dessa. I berättelsens början beskrivs en sammanfattning över hur berättaren betedde sig och agerade såväl under dagarna som under nätterna en vecka före mordet. Att detta beteendemönster fortsatte i en veckas tid betonas också
upprepade gånger av berättaren. Betonandet av det repetitiva beteendet kommer av de upprepningar som berättaren använder sig av, både genom specifika uttryck och specifika ord. De explicita beskrivningarna av hur lång tid de olika stegen i planeringen tar bidrar till berättelsens förlängning av händelseförloppet även om berättandet koncentreras till specifika avgörande händelser. Även om uttryck repeteras flitigt behandlas de återkommande episoderna iterativt.29 Mönstren bryts enbart av en yttre påverkan då berättaren återkommande fastnar i ett eget
beteendemönster som han inte bryter själv.
When I had waited a long time, very patiently, without hearing him lie down, I resolved to open a little – a very, very, little crevice in the lantern. So I opened it – you cannot imagine how stealthily, stealthily – until, at length, a simple dim ray, like the thread of the spider, shot from out the crevice and full upon the vulture eye.
Den åttonde natten bryts det tidigare repetitiva mönstret när mannen vaknar och berättaren får se ögat. Citatet ovan visar även hur berättaren fastnar vid enskilda ord för att låta dessa dominera hur situationen i berättelsen uppfattas. Det ger även
uttrycken och situationerna fler dimensioner då innebörden ändras beroende av hur de har behandlats tidigare i novellen.
Som tidigare konstaterats ignorerar berättaren existensen av betydande detaljer och denna begränsning av fakta i kombination med upprepning av uttryck blir en tydlig indikator på vad berättaren väljer att fokusera på. Genom berättelsens framställning skapas ”two levels of chronological development which are at work simultaneously”, där händelserna berättas som en utveckling utifrån varandra medan det även finns en distinktion mellan isolerade episoder som sker i historien.30
Berättarens subjektiva förståelse för händelserna och berättarens ”slow motion teknik”, som Robinson benämner den, gör det omöjligt för honom att identifiera och förstå de enskilda händelser som leder till den stundande katastrofen.31 Detta
29 Genette, 1980, s. 116. Iterativ används utifrån definitionen om en händelse som sker upprepade gånger men berättas en gång.
30 Robinson, red. William L. Howarth, 1971, s. 97.
31Ibid., s. 99.
förstärker intrycket av berättarens galenskap i kombination med den besatthet som berättaren visar för ögat. Benjamin Franklin Fisher menar att ögat fungerar som en påminnelse för berättaren om dennes djupaste hemligheter och därför drivs berättaren till att göra sig av med denna påminnelse.32 Att händelserna upprepas i en veckas tid är en direkt effekt av att berättaren inte ser mannens öga, vilket är vad han är ute efter.
Även Genette kommenterar scener som markerar ”irreversable stages in the fulfillment of a destiny”, varav en av dessa i det här fallet är berättarens utdragna studie av mannen.33
Det faktum att historien till större delen framställs som en inre dialog, med inslag av direkt tilltal till läsaren, gör att alla de händelser som tas upp integreras i
berättarens berättelse och fungerar enbart utifrån hans syfte. Den mest framträdande replik som uttalas av berättaren är när berättaren inte längre står ut med ljudet av hjärtslagen: ”’Villains!’ I shrieked, ’dissemble no more! I admit the deed! – tear up the planks! – here, here! – it is the beating of his hideous heart!’”, vilket också är den avslutande meningen i novellen. Då större delen av berättelsen framställs i ett så att säga transposed speech bryter den avslutande meningen ut ur berättarens huvud och realiserar händelserna i berättelsen.34 Fisher påpekar det centrala motivet i ”The Tell- Tale Heart” som berättarens sinnen och de insikter han får om sin
uppfattningsförmåga, vilket ytterligare förstärker berättelsens begränsning till berättarens eget huvud och tankar.35 Berättarens sinnesintryck är en av de centrala drivkrafterna för historien eftersom att det är hans insikter om sina utvecklade sinnen som driver honom till att vilja förgöra ögat, och vidare mannen. Samtidigt är det hans utvecklade sinnen som avslöjar honom när han tror sig höra hjärtat som fortfarande slår. Berättarens sinnesintryck blir i slutändan det som driver destruktiviteten till sin spets. Även om berättaren hävdar att hans sinnen har förbättrats misslyckas han med att uppmärksamma det faktum att mordet nödvändigtvis måste ha låtit avsevärt då det tillkallade grannarnas uppmärksamhet. Han är enbart orolig för att hjärtslagen ska höras ut.
Tidigare i analysen diskuterades berättarens opålitliga roll i fråga om att
32 Benjamin Franklin Fisher, ”Poe and the Gothic tradition”, Red. Kecin J. Hayes, Cambridge, 2002, s. 76.
33 Genette, 1980, s. 110.
34 Ibid., s. 171. Transposed speech syftar på indirekt tal, där berättaren återberättar vad som har sagts.
35Fisher, 2002, s. 87.
undanhålla information. Denna reglering av information menar Genette uppstår på grund av avståndet till händelserna samt det perspektiv som betraktaren intar.36 Då vi inte vet i vilken situation som historien berättas finns det heller ingen möjlighet att avgöra vilka tidsmässiga aspekter som påverkar berättarens framställning av
informationen. Istället blir det perspektiv som han antar det avgörande för förståelsen.
Detta har redan tidigare konstaterats, berättaren vill avsäga sig anklagelserna om galenskap genom att visa hur hans resonemang rättfärdigar mordet. Berättarens distans till händelserna är alltså obefintlig och inget försök görs till att framställa händelserna objektivt utan är enbart subjektiva. Detta skapar ett extremt snävt perspektiv för berättelsen att verka inom då all information som inte anses vara relevant för berättarens syfte tas bort från historien medan de detaljer som berättaren bedömer vara av värde framställs ingående.
4.2 ”Ligeia”
Även ”Ligeia” berättas ur ett retrospektivt perspektiv. Skillnaden mot ”The Tell-Tale Heart” ligger dock i att det inte finns något uttalat syfte med att historien berättas.
Inga indikationer finns på att de förflutna händelserna ska påverka den rådande situationen, till skillnad från ”The Tell-Tale Heart”. Berättarens glömska gällande vissa detaljer påpekas av honom själv redan i inledningen; ”I cannot, for my soul, remember how, when, or even precisely where I first became acquainted with the lady Ligeia. Long years have since elapsed, and my memory is feeble through much
suffering”, och gör så genomgående i berättelsen. På grund av att det inte finns ett explicit syfte att påverka den rådande situationen blir detaljerna inte avgörande för berättelsens narrativa framställning. I relationen mellan berättaren och historien är berättaren den mer framträdande vilket gör en fullständig rekapitulation av
händelseförloppet överflödig.37 Jämför med ”The Tell-Tale Heart” vars berättare fokuserar på vad han vill framställa som fakta men som misslyckas på grund av att han själv är för framträdande i berättelsen. I ”Ligeia” har det inte samma effekt eftersom berättarens uppfattning är viktigare för historien än situationen själv. Att berättaren djupdyker i beskrivningen av lady Ligeia som upptar majoriteten av berättelsen, och att de fortsatta händelserna starkt återkopplas till hennes person, gör
36 Genette, 1980, s. 162.
37 Ibid., s. 166.
bortglömda detaljer perifera eftersom det inte påverkar berättelsen. Även denna novell är framställd som en analeps utan inre analepser och är framställd kronologiskt. Dock är de händelser som berättaren refererar till inte isolerade till en specifik punkt i historien. Berättelsen behandlar en stor del av berättarens liv utan närmare specificering av den tid som har gått.
Även här är det ett begränsat perspektiv som framställs eftersom det är en gestalt som berättar om självupplevda händelser.38 Berättaren har alltså en nära relation till händelserna vilket blir centralt för uppfattningen och framställningen. Dock, som tidigare påpekats, minns berättaren inte alla detaljer och lider i den senare hälften av novellen av ett opiumberoende vilket förstärker det subjektiva perspektivets
begränsningar. Begränsningar i form av att information som kan kasta ljus över händelserna försvinner. Trots det öppnas det för möjligheter i berättelsen då upprepande mönster kan identifieras och därigenom utvecklas innebörden av de händelser som berättaren väljer att fokusera på i sin framställning. På grund av novellens omfång och med tanke på de andra centrala gestalternas begränsade utrymme som subjekt finns det heller inga förändringar i vems perspektiv som tas i beaktande.
Berättelsen kan koncentreras till två centrala händelser. Först beskrivs lady Ligeia så som hon uppfattas av berättaren för att sedan nå fram till den första centrala
händelsen vilken är lady Ligeias sjukdomsperiod och sedan död. Före den andra centrala händelsen påpekar berättaren att några månader fortlöper innan han köper en fastighet, men ingen precisering ges över hur lång tid som går innan han gifter om sig med lady Rowena. I likhet med episoden med lady Ligeia, fungerar beskrivningen av rummet som upptakt till lady Rowenas insjuknande och sedan den avslutande
övernaturliga episoden. Att berättelsen komprimeras till två separata händelser som åtskiljs av en kort rekapitulation vad som hände emellan dem, skapar den jämförande faktorn mellan före och efter. Även om Genette diskuterar det i termer av dåtida och nutida kan det ses utifrån novellens interna kontext som ett före och efter. 39
Berättaren är uppenbarligen fast i tanken på lady Ligeia, och hennes död kommer att vara skiljelinjen mellan före och efter inom novellen då ingen närmare information ges om berättelsens kontext. Den specifika rytmen i berättelsen bestäms alltså av att
38 Genette, 1980, s. 186.
39 Ibid., s. 55.
berättaren väljer att lägga lika mycket fokus på de båda episoderna men att inte närmare förklara vad som hände tiden emellan dem. Det enda som tas upp är just köpet av fastigheten samt att berättaren inleder ett opiumberoende. När berättaren har inhämtat all information som han kan om lady Ligeia återgår han till ett primitivt stadium där han enbart agerar utifrån sina känslor.40 Även om det skapar en obalans mellan berättandet och historien bildar detta avbrott i novellens rytm ett sätt att likställa de episoder som definierats som före och efter.41
I berättelsens före har berättaren lagt en innebörd i betydelsen av lady Ligeia som ytterligare förstärks av berättelsens efter.42 Att lady Ligeia skulle återuppstå ger antingen ett förstärkande av berättarens besatthet vid henne eller visar på lady Ligeias egen vilja att återvända till livet. Oavsett vilket, förstärker den andra episoden det som berättaren har velat understryka i sin beskrivning av relationen till lady Ligeia. Som Genette benämner denna typ av företeelse ger de båda episoderna trovärdighet till varandra utifrån berättarens subjektiva framställning.43
Flera episoder och teman återkommer, vilka tillsynes är av vikt för berättaren. En av dessa är det odefinierbara hos lady Ligeia. Även om berättaren erkänner att vissa detaljer undslipper hans minne handlar insikten om det avvikande hos henne inte om bleknande minnen. Berättaren är noggrann med att påpeka detta faktum redan i inledningen av novellen vilket lägger vikt vid det oförklarliga. Men den relevanta upprepningen för berättelsen sker först i slutet när berättarens tankar återkommer till lady Ligeia. Karen Weekes menar att de kvinnliga karaktärerna blir ”a receptacle for their narrator’s angst and guilt”, vilket blir tydligt i de två kvinnornas funktion som spegelbilder av varandra.44 När lady Rowena ligger på sin dödsbädd uppfattar
berättaren först ett ljud vilket drar hans uppmärksamhet till den döende lady Rowena.
I anslutning till dessa episoder återkommer berättaren ständigt till tankar om lady Ligeia. Denna nästintill anaforiskt återkommande företeelse är beroende av den relation som den framställs i till andra händelser och vikten av att mönstret är inbördes jämnt.45 På grund av situationen skapar berättaren kopplingen mellan lady
40 Davidson, 1969, s. 188.
41 Genette, 1980, s. 87.
42 Ibid., s. 58.
43 Ibid., s. 69.
44 Karen Weekes, ”Poe’s feminine ideal”, Red. Kecin J. Hayes, Cambridge, 2002, s. 150.
45 Genette, 1980, s. 115.
Ligeia och lady Rowena och de associationer som han gör intensifieras i och med upprepningen. Dessa händelsers varaktighet specificeras inte närmare av berättaren utan sker under loppet av en natt vilket ytterligare intensifierar händelseförloppets inverkan på både berättaren och lady Rowena. Som Davidson benämner det, blir den narrativa framställningen nästintill absurd i och med upptrappningen som leder till den sensationella avslutningen genom lady Ligeias återuppståndelse.46 I förhållande till novellen i helhet är det de återkommande känslor som berättaren har haft för lady Ligeia samt vad som har skett sedan hennes död, som möjliggör för berättelsens avslutning.
4.3 ”The Fall of the House of Usher”
I ”The Fall of the House of Usher” innehar berättaren en annan position gentemot historien till skillnad från de andra två berättarna, som tidigare har konstaterats. Mer information ges även om bakgrunden till historien i jämförelse med de andra två novellerna i form av att läsaren får reda på varför berättaren befinner sig där och även får ta del av innehållet i brevet som Roderick Usher skickade till berättaren. När han kommer till familjen Usher, någon gång under hösten, gör huset ett starkt intryck på honom. Det är både fascinerande och på samma gång skrämmande. I likhet med de tidigare novellernas oförklarliga element, blir huset det oförklarliga elementet i novellen. Dock ger sig berättaren inte tid att vidare reflektera över vad som är oförklarligt utan försöker enbart skaka av sig känslan. Att inte inledningsvis försöka identifiera vad som är konstigt eller avvikande öppnar för vidare abstrakta händelser enligt Daniel Royot.47 Detta sker även i ”The Fall of the House of Usher” då
berättaren upprepade gånger försöker skaka av sig känslan av obehag som huset inger och därigenom öppnas för en intensifiering och utveckling av de känslor som finns inledningsvis.
Eftersom berättaren uttrycker sig i dåtid, berättas historien troligen vid ett senare tillfälle som inte ytterligare specificeras. Inte heller här går det att bedöma hur långt senare eller varför den berättas. Efter sitt första intryck av huset går berättaren tillbaka i tiden och genom en intern analeps förklaras den relation som berättaren har haft till
46 Davidson, 1969, s. 142.
47 Daniel Royot, ”Poe’s humor”, Red. Kecin J. Hayes, Cambridge, 2002, s. 67.
Roderick Usher.48 Genom den interna återblicken ges bilden av husets ägare och skapar därigenom en kontrast till berättelsens presens. Förändringen hos Roderick Usher blir, i jämförelse mellan de två situationerna, markant men visar även på de drag som förebådade förändringen genom det ”peculiar sensibility of temperament”
som gick i familjen.49 Berättaren är alltså medveten om en sjukdom som går inom familjen, och även incestuösa förhållanden indikeras. Han fortsätter sin analys med att konstatera att termen ”the House of Usher” har, i omgivningens ögon, kommit att innefatta både själva huset och familjen. Genom denna korta tillbakablick visar berättaren det perspektiv som historien berättas utifrån och ger historien en förändrad innebörd genom den jämförelse som sedan sker med berättelsens presens.50 Denna tillbakablick separeras inte från den berättade historien utan fungerar som berättarens tankegångar när han rider upp mot huset. Detta indikerar att berättaren inte
undanhåller någon vidare information för läsaren, utan båda har samma
tolkningsbakgrund. Denna bakgrund, uttrycker berättaren, har förberett honom på vad som väntar när han möter Roderick Usher för första gången vid sin ankomst.
De frågor som uppstår initialt i novellen förändras i förhållande till
bakgrundshistorien och till de senare händelserna, även om det inte sker någon
skillnad i historiens struktur.51 Den interna analepsen ger historien ett efter att förhålla sig till vilket påverkar historiens fortsättning. Inledningsvis finns det obesvarade frågor gällande vilken sjukdom som respektive tvilling lider av men i och med den interna analepsen där familjens historia framkommer besvaras en del av dessa frågor.
De ersätts istället med frågor gällande husets övernaturliga inverkan vilket är, som tidigare konstaterats, källan till det oförklarliga i novellen.
Till skillnad från ”The Tell-Tale Heart” och ”Ligeia” är det svårare att bryta ner berättelsen i vissa centrala händelser. Istället är alla element i ”The Fall of the House of Usher” likvärdiga för historiens framställning. Detta skapar en pendlande rytm mellan de episoder som beskriver personerna och deras situation samt huset och interiören. Genom den upprepning av ord och uttryck, som finns även i denna novell,
48 Genette, 1980, s. 54.
49 Ibid., s. 55.
50 Ibid., s. 58.
51 Thompson, 1973, s. 88.
