Datum/Date 2020-11-10
Justitiedepartementet
Enheten för familjerätt och
allmän förmögenhetsrätt
ju.remissvar@regeringskansliet.se
Remissvar från Svenska Kennelklubben ang. en ny lag om
konsumentskydd vid köp och vissa andra avtal (SOU 2020:51)
Sammanfattning
Svenska Kennelklubben, SKK, anser att Sverige bör använda sig av möjligheten att
undanta försäljning av levande djur från den föreslagna lagen om konsumentskydd vid
köp och vissa andra avtal, i enlighet med möjligheten som ges i EU:s direktiv
(2019/771)
. Om lagstiftaren anser att försäljning av levande djur ska omfattas av den
nya lagstiftningen lämnar SKK vissa synpunkter på utredningens förslag.
Bakgrund
Svenska Kennelklubben är hundägarnas riksorganisation med mer än 275 000
medlemmar. Organisationens medlemmar utgörs av såväl uppfödare som valpköpare,
det ligger därför i SKKs intresse att få till stånd en lagstiftning vid köp av hund som är
förutsebar, balanserad och rimlig ur såväl säljarens som köparens perspektiv. Som SKKs
regelverk är utformade sker försäljning av hundar inom organisationen i stort sett
uteslutande genom att en uppfödare säljer hundvalpar till privatpersoner. SKKs
uppfödare svarar årligen för ca 2/3 av de hundvalpar som säljs i Sverige.
Som organisation vill vi förtydliga att vi är mycket lättade över den möjlighet till
särreglering som öppnats av EU. SKK är även positivt inställd till vissa av de förslag som
förs fram i den utredning vi nu yttrar oss över. Det här är en mycket viktig fråga för den
organiserade hunduppfödningen, och därmed även för tillgången på valpar som föds
upp under kontrollerade former i Sverige.
SKKs utgångspunkt när det gäller försäljning av hundar är att SKKs uppfödare ska
bedriva sin avel på ett seriöst och regelenligt sätt. I det ingår enligt vår uppfattning att
säljaren följer all relevant lagstiftning avseende avelsfrågor, men även våra interna
regelverk, som många gånger går långt utöver lagstiftningens krav.
SKKs uppfödare har ett ansvar att utifrån tillgänglig information bedriva avel som inte
ökar risken för allvarlig sjukdom eller funktionshinder hos de valpar som registreras
inom organisationen.
Med anledning av ovanstående anser vi att det alltid måste vara uppfödarens ansvar
att ersätta en köpare vars hund är behäftad med köprättsliga fel på grund av att
uppfödaren brustit i sitt ansvar.
Datum/Date
2020-11-10 Sida/Page 2/5
Det SKK anser vara mest problematiskt med såväl befintlig som nu föreslagen
lagstiftning är fördelningen av den ekonomiska risken för fel som alltid kan uppstå hos
ett levande djur, oberoende av uppfödarens försiktighetsåtgärder. I det
sammanhanget bär en uppfödare, som inte sällan har sämre ekonomiska
förutsättningar än sin valpköpare, ett långt större ansvar för att livet beter sig
oförutsägbart, trots att köparen måste förutsättas ha varit medveten om den risken
före köpet.
Det finns även exempel i rättstillämpningen
1där säljaren fått bära den ekonomiska
risken för det ofta mycket stora affektionsvärde som hunden har för köparen. Säljarens
ersättningsskyldighet riskerar mot den bakgrunden och med de möjligheter som
dagens veterinärvård erbjuder att gå långt utöver värdet på den sålda hunden. Det är
nästintill omöjligt för hunduppfödare att planera sin ekonomiska verksamhet under
sådana förutsättningar.
Vi lämnar i det följande kortfattat våra synpunkter på hur den nu föreslagna
lagstiftningen behöver anpassas för att åstadkomma rättvisare förutsättningar för
både säljare och köpare av hundar.
Köplagen bör reglera köp av levande djur
SKK anser som utgångspunkt att försäljningen av levande djur är så pass väsensskild
från annan handel med varor att den bör regleras i en särskild lag. Eftersom det ligger
utanför ramen för utredningsförslaget anser SKK att köp av levande djur helt ska
undantas från den nu föreslagna lagstiftningen med följden att
köplagen blir tillämplig
lag.
Vad bör undantas om köp av levande djur ska ske inom ramen för den nya lagen?
För det fall att lagstiftaren inte utnyttjar möjligheten att helt undanta försäljning av
levande djur kan SKK godta utredarens förslag att införa undantag i lagstiftningen för
djur vars pris överstiger en tiondel av prisbasbeloppet (nedan ”dyrare levande djur”).
De i utredningen förslagna undantagen behöver dock kompletteras varför SKK önskar
framföra följande synpunkter.
Begränsning av säljarens ansvar
Utvecklingen på det veterinärmedicinska området är snabb. Idag kan veterinärer
avhjälpa komplicerade fel till belopp som vida överstiger köpesumman för den hund
som för köparen är närmast jämförbar med en familjemedlem. Det är därför inte
ovanligt med veterinärkostnader motsvarande dubbla inköpspriset eller mer, särskilt
för hundar som behöver genomgå operationer eller läggas in på djursjukhus. Det är
dessutom vanligt förekommande att köparen uppsöker veterinär utan att först bereda
1 Se bl.a. domen i T 2773-15 från Uppsala tingsrätt som drar slutsatser från Högsta domstolens domslut i NJA 2001 s 65 I och II som avsåg utomobligatoriskt skadestånd.
Datum/Date
2020-11-10 Sida/Page 3/5
säljaren tillfälle att avhjälpa felet, i sådana situationer förlorar säljaren till viss del
rådighet över kostnaderna för avhjälpandet.
Hunduppfödare kan teckna dolda-felförsäkringar. En sådan försäkring täcker som regel
kostnader för avhjälpande upp till köpesumman och innehåller även en livförsäkring
om den sålda hunden måste avlivas på grund av ett dolt fel.
SKK anser att säljarens ansvar för avhjälpande och skadestånd sammanlagt måste
begränsas till köpesummans storlek. I den mån sådana kostnader överstiger
köpesumman måste köparen acceptera omleverans eller hävning, eller annars själv stå
för den del av kostnaderna som överstiger köpesumman. Även ansvaret för
omleverans måste begränsas till köpesummans storlek, om sådan inte kan ske bör
köparen ha rätt att häva köpet eller kräva prisavdrag som maximalt kan motsvara
köpesumman.
Transporter i samband med avhjälpande och omleverans
En nyhet i direktivet är att köparen vid avhjälpande eller omleverans ska hålla varan
tillgänglig, och säljaren ska återta varorna på egen bekostnad (art. 14.2). Direktivets
ordalydelse får förstås som att det är säljaren som ska hämta eller på annat sätt
ombesörja transport av den felaktiga varan i samband med avhjälpande och
omleverans. Med dagens lagstiftning är det ofta köparen som transporterar hunden till
säljaren som ersätter transportkostnaden.
Det är mycket vanligt förekommande att köpare reser långt för att hämta sin valp. För
transport av hundar gäller särskilda krav enligt djurskyddslagen som innebär att det är
mycket kostsamt att anlita transportföretag, dessutom påverkar affektionsvärdet för
hunden många gånger valet av transportsätt.
Direktivets bestämmelse tar uppenbarligen sikte på andra varor än levande djur. SKK
befarar att bestämmelsen kommer att resultera i en rättstillämpning som innebär
stora praktiska svårigheter för säljaren vid transporter i samband med avhjälpande och
omleverans. Det innebär i sin tur en risk för att det blir svårare att köpa hund då
utbudet minskar eller helt försvinner i delar av landet på grund av att säljare avstår
försäljning till köpare bosatta långt bort.
SKK menar mot bakgrund av ovanstående att dyrare levande djur bör undantas från
reglerna 5 kap. 6 § 3 st. och 8 §, samt att kostnaderna för transporter istället ska utgå
som skadestånd och omfattas av den ansvarsbegränsning som föreslås i föregående
avsnitt.
Förtydligande av säljarens möjlighet att företa omleverans
Enligt den föreslagna 5 kap. 7 § ges en säljare rätt att företa omleverans förutsatt att
sådan kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen. Utredaren har på s. 212 uttryckt
Datum/Date
2020-11-10 Sida/Page 4/5
att ”[…] säljaren bör ha en sådan rätt redan enligt gällande rätt i den mån ett likvärdigt
djur finns att tillgå”.
Hundar säljs närmast uteslutande för sällskapsändamål och blir för köparen mer
jämförbara med en familjemedlem än en vara. SKK ser därför att det finns en uppenbar
risk att omleverans i praxis anses utgöra en väsentlig olägenhet för hundköpare i
allmänhet, även om utbytesvaran har samma objektiva egenskaper som den felaktiga
varan.
SKK anser därför att det är nödvändigt att förutsättningarna för säljarens rätt att företa
omleverans preciseras och förtydligas, antingen i lagtext eller i lagens förarbeten.
Presumtionsregeln
SKK är mycket positivt inställd till den möjlighet att avtala bort presumtionsregeln som
utredaren föreslår införa i 4 kap. 13 § 3 st. Undantaget för dyrare levande djur blir än
viktigare mot bakgrund av att fel hos hundar inte sällan är svårutredda, och att den
omvända bevisbördans omfattning dessutom föreslås utökas till ett år från sex
månader.
Slutsats
SKK vill poängtera det orimliga i att en hunduppfödare som vidtar alla de
försiktighetsåtgärder som står till buds i sitt avelsarbete och under hundens första tid i
livet, riskerar att drabbas av betydande kostnader på grund av fel över vars uppkomst
uppfödaren helt saknar inflytande och för vilka köparen måste ha insett risken före
köpet.
SKK anser därför att det är orimligt att försäljningen av hundar ska träffas av samma
regler som gäller vid försäljning av elektronikprodukter eller kläder, där ansvaret för fel
såväl juridiskt som faktiskt nästan alltid kan härledas till tillverkning eller handhavande.
Om lagstiftaren väljer att inte undanta levande djur från den nya lagen om
konsumentskydd yrkar SKK att det i den nya lagtexten, eller i förarbetena, stadgas och
förtydligas att:
•
säljarens ekonomiska ansvar är begränsat
•
omleverans måste godtas trots att varan är unik
•
den som påstår att ett fel beror på omständigheter före köpet alltid bär
bevisbördan för sitt påstående.
Det skulle ge en förutsebarhet för både säljare och köpare och därmed en rättvisare
fördelning av det ansvar och den risk som följer med en vara som av naturen är stadd i
ständig förändring och till stor del präglad av okända faktorer.
Datum/Date
2020-11-10 Sida/Page 5/5
Ovanstående undantag är sådana SKK anser måste göras från den föreslagna
lagstiftningen för att åstadkomma en godtagbar reglering för organisationens
medlemmar. För den som vill fördjupa sig i SKKs synpunkter finns en bilaga till det här
remissyttrandet där vi har lämnat ytterligare kommentarer och alternativa skisser över
de bestämmelser där vi anser att en justering av nuvarande förslag är nödvändig eller
önskvärd.
Svenska Kennelklubben
Pekka Olson
Ulf Uddman
En ny lag om konsumentskydd vid köp och
vissa andra avtal
Bilaga till Svenska Kennelklubbens remissvar
över SOU 2020:51
1
SOU 2020:51
Bilaga till Svenska Kennelklubbens remissvar
Svenska Kennelklubben (SKK) lämnar i den här bilagan alternativa skisser på lagtext och kortare kommentarer över utvalda bestämmelser i det förslag till lag om konsumentskydd vid köp och vissa andra avtal som utredningen har lämnat.
Vi hyser stort förtroende för att lagstiftaren förstår och adresserar de problem vi tagit upp i vårt remissvar. De är av mycket stor vikt för SKK och dess medlemmar, inte minst våra uppfödare. I den här bilagan berör vi, utöver vad vi tagit upp i remissvaret, även vissa andra bestämmelser som är av vikt för en sund och rättvis marknad vad avser köp av hundar. Bilagan kan ses som ett komplement till de förslag till alternativ lagtext som finns i utredningens bilaga 5.
2
1 kap. 8 § - Köp av levande djur bör helt
undantas från lagens tillämpningsområde
I utredningen har skisser till alternativa lagtextlösningar avseende försäljningen av levande djur tagits med i bilaga 5. På s. 374-375 föreslår utredaren en reglering som skulle innebära att köp av dyrare levande djur helt undantas från lagens tillämpningsområde. SKK anser att bestämmelsen ska föras in i den nya lagstiftningen. Huruvida köplagens regler ska vara tillämpliga vid köp av hundar är ingen enkel fråga för SKK. SKKs uppfödare är genom interna regelverk bundna att använda standardavtal med av SKK fastställt innehåll vid överlåtelse av hundar. Om vi endast ser till vår verksamhet skulle ett undantag från konsumentskyddets regler vara odelat positivt. Det skulle innebära en möjlighet att reglera förutsättningarna vid de försäljningar av hundar som sker inom organisationen på balanserat sätt, något annat skulle inte vara möjligt då SKKs medlemmar är såväl köpare som säljare.
En sådan förändring skulle dock även innebära att den försäljning som sker utanför SKK-organisationen riskerar att balanseras till säljarens fördel. Det skulle dels innebära en orimlig situation för köparen (som mycket väl kan vara medlem i SKK) och dels kunna leda till att SKKs uppfödare får en konkurrensnackdel gentemot säljare utanför SKK-organisationen.
Sammantaget anser dock SKK att det skulle vara bättre för SKKs medlemmar att försäljningar av dyrare levande djur helt undantas från konsumentskyddets område, åtminstone utifrån det förslag till lagstiftning som presenteras i utredningen.
3
4 kap. 4 § - Förändring av felbegreppet
avseende dyrare levande djur
SKK föreslår att en punkt kan läggas till bestämmelsen:
Vid köp av ett levande djur där priset överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken ska varan inte anses felaktig om den avviker från vad som föreskrivs i 1, 2 eller 3 §§ och säljaren visar att avvikelsen beror på omständigheter som han eller hon inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Det finns en naturligt inneboende risk med att födas, växa och leva, som tyvärr även gäller hundar. Defekter och sjukdomar kan uppstå till synes utan förklaring. Risken torde vara uppenbar för alla, inklusive den som köper en hund, eftersom den finns även för människor.
SKK menar att det är orimligt att risken för det oförutsägbara i hundens tillblivande och utveckling ska bäras av säljaren under de första tre åren av hundens liv.
Vi har, för att utjämna ansvaret för risken, som huvudspår föreslagit en begränsning av det ekonomiska ansvaret för påföljderna i lagen, men samma effekt skulle kunna uppnås genom en justering av felbegreppet. Ovanstående förslag är en grov skiss som utgår från 5 kap. 13 §.
Ansvaret förefaller dessutom omfatta det som inte innebär kliniska besvär vid tidpunkten för reklamationen, men som bedöms komma att göra det vid senare tillfälle.
Utredaren anför på s. 203 att det saknas praxis från Högsta domstolen som visar att endast en avvikelse på exempelvis röntgenbilder ska kunna utgöra ett fel i köprättslig mening om djuret inte uppvisar kliniska symptom. SKKs uppfödare har dock stött på motsatt bedömning. Fallet rörde den kliniskt opåverkade
4 schäfern ”Rex” som via röntgen konstaterats löpa risk för att utveckla höftledsdysplasi. Föräldradjuren led inte av den aktuella åkomman. Göta hovrätt bedömde att köparen hade rätt till prisavdrag och uttryckte i det fallet att:
”[…] Rexs arvsanlag för höftledsdysplasi och risken för kliniska besvär på grund av det skulle ha inverkat på hundens värde vid tidpunkten för
avlämnandet” 1
Säljaren överklagade men erhöll inte prövningstillstånd från Högsta domstolen, utredarens påstående om att praxis från överrätt saknas förefaller därmed närmast utgöra ett moment 22. SKK vill i det här sammanhanget varna för risken att domstolarna fortsätter tillämpa praxis från en tid då möjligheterna till diagnostik var mycket begränsade jämfört med idag. Sker ingen förändring ser SKK att säljare kan riskera ansvara för anlag som upptäcks vid exempelvis DNA-tester och som inte resulterat i kliniska besvär för varken hunden eller dess föräldradjur.
Utredaren har vidare anfört att det framstår som särskilt svårt att utarbeta ett eget felbegrepp för levande djur som tar om hand de problem som uppstår på grund av företeelsen ”frö till fel” (s. 212). SKK delar den uppfattningen, men kan inte se att det skulle vara omöjligt. En princip för ett sådant felbegrepp måste vara att säljaren har bevisbördan för att felet inte skäligen kunde ha undvikits.
1 Se Göta hovrätt, FT 2749-12, citatet är hämtat från domskälen på s. 3. Hovrätten hänvisade i domen till NJA 1989 s. 156 som rörde en valp som vid ung ålder uppvisat kliniska besvär och dessutom hade dysplastiska föräldradjur.
5
Vi ser dock att en förändring av felbegreppet enligt vårt förslag skulle kunna verka processdrivande då domstolarna då skulle ha att bedöma vilka hinder som ligger utanför säljarens kontroll och vilka följder en säljare inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. När det gäller hundvalpar skulle det röra sig om vilka försiktighetsåtgärder som är rimliga i avelsarbetet. Bedömningarna skulle förvisso i vissa fall bli tekniska och komplicerade, men viss vägledning borde vara möjlig att få ifrån djurskyddslagstiftningen och dess praxis.
SKK ser även att bestämmelsen skulle vara svårare för säljaren att hänvisa till om denne inte är densamme som uppfödaren. Den omständigheten riskerar dock inte att i dessa fall sätta köpare eller säljare i ett sämre läge jämfört med nuvarande felbegrepp.
6
4 kap. 11 § Undersökningsplikt
Utredaren har föreslagit införandet av en undersökningsplikt för levande djur. De hundar som säljs av SKKs uppfödare är besiktade av veterinär inom sju dagar före köpet. För att undersökningsplikten ska få någon betydelse krävs därmed antingen att köparen företar en mer noggrann besiktning än veterinären, eller att köparen borde ha upptäckt ett fel som veterinären inte upptäckt.
Utifrån ovan omständigheter har SKK svårt att se att utredarens förslag skulle innebära någon förändring av rättsläget för de köp som genomförs inom ramen för vår organisation, men vi motsätter oss inte den förändrade regleringen.
7
4 kap. 13 § - Presumtionsregeln
SKK är, som angivits i remissvaret, mycket positivt inställt till det undantag från presumtionsregeln som utredaren föreslår för levande djur.
Hundar är omöjliga att undersöka och besikta på samma sätt som varor i allmänhet, presumtionsregeln orsakar därför betydande problem och orättvisor idag. Många sjukdomar som hundar kan ådra sig beror på okända orsaker, eller uppstår till följd av arv och miljö i samverkan. Så kan exempelvis vara fallet med allergier, ledsjukdomar eller mag- och tarmproblem. Med nu gällande lagstiftning blir alla avvikelser som uppstår inom sex månader efter försäljningen och där orsakerna är oklara eller okända säljarens ansvar.
Utredaren anför att säljaren har en viss bevislättnad för att bryta presumtionen, det bör vara tillräckligt att visa att felet sannolikt inte fanns vid överlåtelsen (s. 209).
SKK kan konstatera att oavsett bevislättnad så har hunden i de flesta fall varit i köparens besittning en inte obetydlig tid när reklamation sker. Köparens hantering av hunden kan ha alltifrån mycket stor, till mycket liten påverkan för utvecklingen av till exempel ledsjukdomar eller mag- och tarmproblem. Det är många gånger svårt eller omöjligt för veterinärer att göra en klinisk bedömning av orsaken till att en hund uppvisar symptom. Hunden kan inte själv berätta och ägaren kan ha ett intresse av att inte själv ta på sig skulden och därigenom kostnaden för problemen. Det är därför mycket svårt för säljaren att ens göra sannolikt att felet beror på köparens hantering av hunden.
Mot bakgrund av ovan vill SKK ytterligare understryka vikten av att presumtionsregeln åtminstone görs dispositiv i den kommande lagstiftningen.
8
5 kap. 3 § - Säljarens ansvarsperiod
Sverige har redan sedan tidigare valt att ha en längre ansvarstid än nuvarande direktiv kräver. SKK kan godta att ansvarstiden förblir tre år om säljarens ansvar begränsas ekonomiskt, eller om ett alternativt felbegrepp införs.
Om så inte sker anser SKK att det är nödvändigt att för levande djur använda sig av minimikravet som enligt direktivet är två år. Att det inte sker reklamationer och yrkanden av fel under det tredje året efter försäljningen är fel, även vid denna tidpunkt sker reklamationer och fel avhjälps.2
Det är således rimligt att säljarens ansvar för bristande avtalsenlighet bestäms till två år för levande djur, om inte lagstiftaren väljer att begränsa säljarens ansvar på annat sätt.
2. Se exempelvis rättsfallet avseende schäferhunden Rex, Göta hovrätt FT 2749-12.
9
5 kap. 6 § 3 st. och 8 § - Transporter i samband
med avhjälpande och omleverans
Den föreslagna bestämmelsen i 5 kap. 6 § 3 st. är förvisso identisk med nuvarande lagstiftning. SKK noterar dock att EU-direktivet (2019/771) innehåller en ny regel som innebär att säljaren endast ska hålla varan tillgänglig i samband med avhjälpande och omleverans.
När det gäller varor som relativt enkelt kan transporteras via post eller speditör är bestämmelsen rimlig och avsikten med den lätt att förstå. För hundar är dock sedvanliga transportmöjligheter inte ett alternativ.
SKK ser en risk för att framtida praxis, i linje med direktivstexten, kommer innebära att säljaren i praktiken tvingas att göra personliga hembesök hos köparen för att avhjälpande ska kunna ske. Alternativet är att träffa en överenskommelse med köparen om att denne uppsöker veterinär, varvid säljaren skulle förlora sin rådighet över ett potentiellt mycket kostsamt avhjälpande.
Tillgången på hundvalpar varierar geografiskt, köparen söker oftast efter en hund av viss ras och säljaren föder normalt upp en hundras. Det innebär att köpare ofta reser långa avstånd för att hämta sin hundvalp.
Som vi beskrivit i vårt remissyttrande befarar SKK att en tillämpning av direktivets bestämmelse riskerar påverka marknaden för sällskapshundar negativt.
Om avståndet till en köpare blir ett problem för säljaren innebär det dels en risk för att det blir svårare att köpa hund då utbudet minskar eller helt försvinner i delar av landet. Dessutom riskerar marknaden krympa som helhet om säljare får svårt att hitta närboende köpare till sina valpar.
10
5 kap. 7 § - Förtydligande av formerna för
omleverans
Omleverans är en komplex fråga när det gäller sällskapshundar. Köparen är av förståeliga skäl sällan intresserad av att få sin hund ersatt med en annan individ, oavsett hur lika de två är. Även här skiljer sig levande djur från andra varor för vilka situationen inte sällan är den motsatta – köparen vill gärna ha en ny vara.
Utredaren har angivit att säljaren redan enligt gällande rätt bör ha rätt att företa omleverans i den mån ett likvärdigt djur finns att tillgå (s. 212). Med tanke på att bedömningen av vad som kan anses utgöra väsentliga olägenheter ska ske med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet3, betraktar SKK påståendet
med viss skepsis.
Det saknas i dagsläget vägledande praxis i frågan om vad som kan anses vara en väsentlig olägenhet för köparen i samband med omleverans. I förarbetena till konsumentköplagen diskuteras förvisso frågan mycket kortfattat varvid konstateras att köparen ska kunna finna sig i ett visst besvär i samband med att varan byts ut, så länge det inte är fråga om väsentliga olägenheter.4
Utifrån det underlag som finns för bedömningen av vad som ska anses vara en väsentlig olägenhet menar SKK att det finns en uppenbar risk att säljaren i sammanhanget tvingas bära det ekonomiska ansvaret för det affektionsvärde hunden har för köparen. Särskilt mot bakgrund av att Högsta domstolen i skadeståndsrättsliga sammanhang konstaterat att hundar inte är vilken egendom som helst.5
3 Herre, Konsumentköplagen – en kommentar, s. 303 som hänvisar till ARN 1999 ref. 34.
4 Prop. 1989/90:89, s. 120 5 Se NJA 2001 s. 651 I och II
11
I bilaga 5 finns ett förslag till alternativ lagtext för 5 kap. 7 § där det särskilt anges att omleverans inte ska anses utgöra en väsentlig olägenhet för köparen om ett levande djur ersätts med ett annat som är i huvudsak likvärdigt.
SKK anser förvisso den alternativa skrivningen vara ett steg i rätt riktning, men anser att den måste kompletteras med tydliga uttalanden i förarbetena rörande såväl hur likvärdigheten ska bedömas som tiden säljaren har på sig för att företa omleverans. Mot bakgrund av det stora antal hundraser som finns idag och den i vissa fall relativt knappa tillgången på valpar av viss ras är det i praktiken nästintill omöjligt att leverera en objektivt likvärdig hund. Det förutsätter att en hund av samma kön, ålder och ras går att finna vid tidpunkten för omleverans. Däremot kan uppfödaren mycket väl tänkas ha möjlighet att företa omleverans av en yngre eller äldre hund av samma ras, eller en hund i samma ålder om köparen kan tänka sig att avvakta omleverans en tid.
Möjligheten för säljaren att företa omleverans blir särskilt viktig om lagstiftaren väljer att inte införa någon begränsning av säljarens ekonomiska ansvar.
12
5 kap. 11 § - Ändrad bevisbörda vid hävning
Enligt konsumentköplagen har köparen endast rätt att häva köpet om felet är av väsentlig betydelse för honom eller henne. I den nya lagen föreslås i stället att köparen inte får häva köpet om säljaren visar att felet är ringa. Enligt utredaren ska ändringen inte innebära någon ändring i sak avseende hur allvarligt ett fel måste vara för att ge rätt till hävning.
SKK befarar att en förändring i enlighet med vad utredaren föreslår kommer att vara processdrivande då bevisbördan flyttas från den ena parten till den andra.
13
5 kap. 15 § - Begränsning av säljarens ansvar
för påföljder
SKK föreslår att en § 15 läggs till i kap. 5 med följande lydelse:
Vid köp av ett levande djur där priset överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken kan säljarens ansvar för avhjälpande och skadestånd tillsammans högst uppgå till ett belopp motsvarande köpesummans storlek, förutsatt att säljaren inte agerat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.
Kommentar
Sällskapsdjur är unika för såväl köpare som säljare. Det finns mycket få eller inga andra produkter där en köpare anser att en vara som är värd 10 000 kronor bör repareras för det femdubbla. De uppfödare som är anslutna till SKK bedriver i huvudsak sin uppfödningsverksamhet som hobby, 70 % av uppfödarna producerar ungefär en valpkull vartannat år. Vinsten som genereras från uppfödningsverksamheten är i det närmaste obefintlig, eller åtminstone mycket blygsam.
I ett mål från Uppsala tingsrätt från 2015 anför domstolen följande:
”Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2001 s. 65 I och II uttalat att när det gäller att bestämma skadestånd i anledning av skada på ett sällskapsdjur kan detta i allmänhet inte betraktas som vilken sak som helst och att det därför får anses rimligt att ägaren söker vård för djuret även om kostnaden härför kan beräknas komma att överstiga djurets ekonomiska värde. Det förutsätts vidare att de vidtagna vårdåtgärderna inte är medicinskt ogrundade och att utgifterna inte överstiger de kostnader som en hundägare rimligen kan beräknas vara beredd att ta på sig under de omständigheter som förelåg.
14
Tingsrätten anser att de principer om skadeståndsskyldighetens omfattning vid skada på sällskapsdjur som framgår av rättsfallet kan tillämpas analogt
när det är fråga om avhjälpandekostnader.”6
SKK befarar att en fortsatt utveckling av praxis i den riktning vi kan ana tillsammans med veterinärvårdens ökande möjligheter och hundars stora affektionsvärde för sina ägare på sikt helt kommer att omöjliggöra uppfödning av hundar på det sätt som sker idag.
Uppfödares möjligheter att försäkra sig mot ansvar är idag begränsade till två gånger köpesumman för hunden, förutsatt att hunden är så pass sjuk att den dör och måste avlivas. Kan hunden leva vidare är den maximala ersättningen köpesumman för hunden. Den övre gränsen för uppfödarens ansvar finns säkerligen, men vi kan inte skönja den i dagsläget.
Under dessa förutsättningar ser vi det som en absolut nödvändighet att säljarens ekonomiska ansvar efter en försäljning begränsas. Vi har försökt hitta ett rimligt och lämpligt förslag till lösning som vi överlämnar till lagstiftaren.
6 Se Uppsala tingsrätt, T2773-15, s. 11. Parterna nådde förlikning i samband med huvudförhandling i hovrätten
