Kriminalvårdens Redovisning om Återfall Uppföljning t.o.m. 2010

(1)

1

K riminalvårdens

R edovisning om

Å ^terfall

Uppföljning t.o.m. 2010

(2)

(3)

Layout och omslag: Sofia Axell, Kriminalvårdens Utvecklingsenhet, 2014 Tryckning: Kriminalvården

Ytterligare exemplar kan beställas från:

Kriminalvården, 601 80 Norrköping ISBN: 978-91-86903-33-6 Beställningsnr: 7051

Hemsida: www.kriminalvarden.se/sv/Publikationer/

(4)

Förord

Rapporten ”Åter avsändaren – om återfall och återfallsproblematik i kriminalvården” var starten för ett fortlöpande arbete med redovisning av återfall för kriminalvårdens klienter. Därefter har ytterligare publikationer utkommit i serien Kriminalvårdens redovisning om återfall (KRÅ).

Kriminalvården har som ett övergripande mål att minska återfall. Av det följer ett starkt intresse av att följa upp hur många av kriminalvårdens klienter som kommer tillbaka för att på nytt avtjäna påföljd i fängelse eller frivård. Därför fokuseras denna publikation på återfall till brott som leder till kriminal- vårdspåföljder.

Med hjälp av återfallsstudier kan man identifiera vilka särskilda riskgrupper som bör ges större upp- märksamhet och insatser under tiden i kriminalvård men också vilka grupper som har låg risk att åter- falla. Att följa upp återfall är således ett sätt att identifiera hur resurser ska allokeras på bästa sätt. Är återfallen mycket olika för olika påföljder? Beror det i så fall på påföljden och dess innehåll eller är det andra faktorer som svarar för en större del av förklaringen? Det är bara några exempel på frågor som kan ställas i samband med återfallsuppgifter. Denna rapport har inte för avsikt att besvara alla. Därtill krävs forskningsinsatser av helt annan och djupgående karaktär.

Eftersom det ständigt dyker upp nya intresseområden och frågeställningar måste ambitionen att pub- licera standarduppgifter om återfall också vara förenad med ett fortlöpande utvecklingsarbete. I denna rapport tillkommer ett nytt avsnitt om effekter av förändrad lagstiftning.

De som huvudsakligen arbetat med rapporten är Karin Lindsten, Per Carlsson, Mattias Pettersson och Sofia Axell. Tack även till de kollegor som lämnat värdefulla synpunkter på rapportens innehåll.

Emma Ekstrand

T.f. chef för Utvecklingsenheten

(5)

Innehållsförteckning

1. Några resultat – Sammanfattning 5

2. Syftet med rapporten 8

3. Återfall som effektmått

3.1 Olika definitioner av återfall 3.2 Olika långa tider för uppföljning

3.3 Återfall speglar endast brott som kan knytas till brottslingen 3.4 Kriminalvårdspopulationens föränderlighet över tid

3.5 Att jämföra resultaten av olika påföljder eller behandlingsinsatser 3.6 Är återfall lika med ett misslyckande?

3.7 Återfall kan användas som effektmått

9 9 10 9 10 10 11 11 4. Återfall – definition i denna undersökning

4.1 Som återfall räknas 4.2 Som återfall räknas inte 4.3 Återfall räknas från

12 12 12 12 5. Metod

5.1 Rapportens omfattning – beskrivning av uppföljningsperioder 14 15 6. Effekter av förändrad lagstiftning

6.1 Förändringar i klientgrupper 6.2 Införandet av IÖV

6.3 Införandet av villkorlig dom med samhällstjänst 6.4 Utökning av målgruppen för IÖV

16 16 16 17 17 7. Resultat – Återfall per påföljd

7.1 Fängelse

7.2 Skyddstillsyn (exkl. kontraktsvård och samhällstjänst) 7.3 Kontraktsvård

7.4 Samhällstjänst

7.5 Skyddstillsyn med fängelse enligt BrB 28:3

7.6 Intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV) 7.7. Villkorlig dom med samhällstjänst

18 18 20 21 23 25 26 28 8. Jämförelse mellan påföljder – återfall inom tre år

8.1 Om straffmätning och val av påföljd

8.2 Jämförelse mellan påföljder – återfall inom tre år – samtliga brottstyper 8.3 Jämförelse mellan påföljder – återfall inom tre år – våldsbrott

8.4 Jämförelse mellan påföljder – återfall inom tre år – sexualbrott 8.5 Jämförelse mellan påföljder – återfall inom tre år – tillgreppsbrott 8.6 Jämförelse mellan påföljder – återfall inom tre år – rån

8.7 Jämförelse mellan påföljder – återfall inom tre år – rattfylleri

8.8 Jämförelse mellan påföljder – återfall inom tre år – narkotikabrott (inkl. smuggling) 30 30 31 33 34 35 36 37 38 9. Sammanfattande redovisning av riskgrupper, tioårsperiod

9.1 Högsta återfall 9.2 Lägsta återfall 9.3 Återfall bland unga 9.4 Återfall bland kvinnor

39 39 40 41 43 10. Brott i första återfallsdomen

10.1 Fängelse 10.2 Skyddstillsyn 10.3 IÖV

45 45 47 48

(6)

11. Återfall i samma typ av brottslighet inom tre år 50 12. Tid till återkomst i ny kriminalvård

12.1 Fängelse 12.2 Skyddstillsyn

53 53 56

13. Begrepp och definitioner 60

14. Käll- och referensförteckning 63

15. Tabellbilaga 65

(7)

1. Några resultat - Sammanfattning

Rapporten beskriver återfall efter alla påföljder som kriminalvården verkställer. Påföljderna fängelse, skyddstillsyn, skyddstillsyn med föreskrift om särskild behandlingsplan (kontraktsvård), skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst, skyddstillsyn med fängelse (BrB 28:3), intensivövervakning med elektronisk kontroll samt villkorlig dom med samhällstjänst följs upp.

Återfallsrapportering bygger på registerdata. Definitionen av återfall innebär att ett brott som klienten dömts för skall ha inträffat efter en starthändelse (frigivning eller påbörjad frivård). Återfallsuppgifter kan därför redovisas först en tid efter att händelserna inträffat och slutligt registrerats. Kriminalvår- den kan i denna rapport redovisa återfall till och med utgången av 2010.

Av speciellt intresse för kriminalvården är hur många och vilka som kommer tillbaka. Återfall har därför definierats med att en klient dömts till ny kriminalvårdspåföljd inom tiden för uppföljning.

Rapporten inleds med ett avsnitt om begränsningar och tolkningsmöjligheter. Bland annat varnas för att på ett förenklat sätt tolka återfallsuppgifter som ett resultat av gjorda insatser (kapitel 3).

I kapitel 6 redovisas olika förändringar i lagstiftning och de effekter dessa har haft på återfall.

I kapitel 7 redovisas återfallet per påföljd efter ett, två och tre år samt tidpunkt för intagning i fängelse efter nya brott.

I kapitel 8 redovisas en jämförelse mellan de olika påföljderna med tre års tid för uppföljning. Åter- fallet för alla klienter som avtjänade kriminalvård var i medeltal 37 procent, det vill säga knappt fyra av tio klienter återfaller inom tre år. Variationerna mellan påföljderna framgår av diagrammet nedan.

Medelåterfallet för alla som frigavs från anstalt oavsett strafftidens längd var 49 procent.

Utvecklingen av återfallet på hela klientgruppen är relativt stabil över tid.

Diagram 1.1. Återfall inom tre år, samtliga påföljder. Medelvärde 1998-2007.

Fä = fängelse. St+Fä (28:3)= Skyddstillsyn och fängelse. Kategori 28:3 ingår även bland fängelsedömda.

IÖV = intensivövervakning med elektronisk kontroll. VD + Sh = Villkorlig dom med samhällstjänst.

Fä T=<2 mån Fä 2 mån-2 år Fä T=>2 år Skyddstillsyn Kontraktsvård Samhällstjänst St+Fä (28:3) IÖV VD+Sh

(8)

I kapitel 9 redogörs för särskilda riskgrupper. Generellt kan sägas att intagna dömda till medellånga fängelsestraff och med tidigare belastning har ett högt återfall. Här återfinns delgrupper med återfall upp till 87 procent inom tre år.

De högsta återfallen kännetecknas av personer som är:

 tidigare belastade av fängelsevistelse

 dömda för tillgreppsbrott

 frigivna från ett medellångt fängelsestraff

I kapitel 11 redovisas, sammanräknat för alla påföljder, om samma brottstyper som huvudbrottet i grunddomen upprepas i någon dom under en treårig uppföljningsperiod.

Av de klienter som var dömda med tillgreppsbrott som allvarligaste brott återfaller i genomsnitt 55 procent i nya tillgreppsbrott. Därefter kommer narkotikabrott där 40 procent döms för nya narkotikabrott. Klienter dömda för sexualbrott återfaller i samma typ av brott i lägre omfattning (tre procent) och har totalt sätt ett lägre återfall än övriga grupper. De som var dömda för rån som huvudbrott dömdes i liten omfattning för nya rån. En stor andel av dem som dömts för rån, 40 procent, döms däremot för andra brottstyper till ny kriminalvård.

Diagram 1.2. Återfall inom tre år, samtliga. Gemensamt för alla påföljder med startår 1994-2007.

Vd = villkorlig dom med samhällstjänst.

(9)

I kapitel 12 redogörs slutligen för hur snabbt klienter återkommer i ny verkställighet av kriminalvård.

Mönstret följer tidigare redovisning, det vill säga tillgreppsbrott, rån och narkotikabrott som generellt har de högsta återfallen, är också de brottstyper där återfall och återkomst i ny kriminalvård sker snabbast.

Diagram 1.3. Återfall inom tre år, per huvudbrott och återfall i samma brottstyp. Medelvärde 1998-2007.

(10)

2. Syftet med rapporten

Rapporten har flera syften. Det första syftet är att presentera faktauppgifter om hur många som åter- faller efter att ha varit föremål för kriminalvård. Ett andra syfte är att identifiera riskgrupper, som ett underlag till hur kriminalvården bör prioritera, utveckla och inrikta arbetet med behandlingsåtgärder för olika klientgrupper.

Rapporten ska också visa på några av de svårigheter som hänger samman med framställningen och tolkningen av uppgifter om återfall.

Av speciellt intresse för kriminalvården är hur många som efter avtjänat straff åter dömts till kriminal- vårdspåföljd respektive har påbörjat ny verkställighet inom fängelse eller frivård. I rapportens redovisning av resultat är detta definitionen på återfall. Det finns många sätt att redovisa återfall, fördelat på delgrupper, bakgrundsfaktorer, riskgrupper etc. Rapporten har inte för avsikt att på något sätt ge en fullständig redovisning. Den bör snarare ses som en demonstration av möjligheter med återfalls- studier – där några uppgifter kan anses självklara – och andra kan senare bli föremål för utveckling eller reducering.

Innehållet är i huvudsak uppbyggt på ett tabellmaterial, som till stora delar får tala för sig självt. Text- delarna har begränsats till kortare kommentarer och vägledning in i tabellerna. Analyser och eventuella förklaringar till skillnader i återfall mellan olika påföljder och delgrupper har därmed begränsats.

För att kunna förklara effekter eller resultat av olika åtgärder krävs en helt annan forskningsansats, vilket inte är syftet med denna framställning.

Denna rapport redovisar uppgifter om återfall för alla påföljder som kriminalvården har ansvar för att verkställa.

(11)

3. Återfall som effektmått

En effekt är något som inträffar på grund av en insats - och som inte skulle ha inträffat utan insatsen.

Insatsen har således ett orsakssamband med ett senare utfall, det vill säga en identifierad påverkans- faktor leder till ett visst resultat. En insats kan vara mer eller mindre avgränsad och välbeskriven. För kriminalvård skulle verkställighet av fängelsestraff eller frivårdspåföljd kunna betraktas som en insats.

Andra exempel på insatser kan vara en genomförd behandlingsaktivitet (till exempel en programverk- samhet), fängelseprästens samtal, läkarens rådgivning, kontaktmannens arbete med sin klient etc.

Återfall är ett missbrukat mått på effekter. En siffra – till exempel andelen som begått nya brott efter avtjänat fängelsestraff – säger egentligen ingenting om effekter. Återfallsandelen är enbart ett konsta- terande av hur det ser ut. Det är alltför lätt att ta för givet att återfallsuppgifter speglar resultaten av olika insatser. Det är därför nödvändigt att belysa en del av de svårigheter som ligger bakom framta- gande av återfallsuppgifter och hur man kan använda dem.

3.1 Olika definitioner av återfall

Det förekommer många olika definitioner av återfall i statistik och i olika redovisningar av forsknings- resultat. Återfall kan definieras som ett nytt brott överhuvudtaget, utan hänsyn till val av påföljd eller om något straff utdöms. Avgränsningar kan göras av olika skäl. Man kanske vill undvika att redovisa mindre allvarlig brottslighet och använder begrepp som grövre brott, vilket då fordrar en definition av begreppet. I vissa fall är man kanske bara intresserad av återfall i viss brottslighet eller samma typ av brott som tidigare begåtts. Andra sätt att avgränsa återfall kan vara att en person fått en ny dom av domstol. Ytterligare möjligheter kan vara ny dom till viss påföljd eller till påföljd som leder till krimi- nalvård.

Den tid som bestäms mellan en starttidpunkt och en sluttidpunkt varierar mellan olika studier. Start- tidpunkt för att börja mäta återfall kan till exempel vara frigivning från ett fängelsestraff. Oberoende av vilken återfallsdefinition som sedan används är det viktigt att exakt definiera och redovisa vad som räknas. Brister förekommer ofta i sådan exakthet. Om man till exempel har ny dom som kriterium på återfall så måste man hålla kontroll på när brotten begicks. Om brotten begicks före eller under fäng- elsestraffet får man ett falskt återfall om detta inte kontrolleras. Å andra sidan kan brott ha begåtts efter starttidpunkten, men ingen dom föll före sluttidpunkten. Man missar då ett återfall, i detta fall dock helt korrekt enligt definitionen. Hade man i stället sökt efter brottstidpunkt som återfallskrite- rium hade det sistnämnda fallet kommit med som ett återfall. Då uppstår i stället problemet att det kan gå lång tid mellan brott, upptäckt och dom, varför man måste vänta längre om man ska vara nå- gorlunda säker på resultatet.

3.2 Olika långa tider för uppföljning

Det finns ingen fast praxis på vad som är lämplig tid för uppföljning. Två år förekommer i många undersökningar som tid för uppföljning medan andra har tre, fyra eller fem år. Ju längre tid som stu- deras, desto högre återfall redovisas, även om återfallskurvan planar ut med tiden.

Vissa brott behöver följas längre än andra (till exempel lågfrekventa brott eller brott med låg upp- täcktsrisk). Ju längre tid som förflyter, desto svårare blir det att analysera orsakssamband mellan insatsen (straffet/behandlingen etc.) och resultatet.

(12)

3.3 Återfall speglar endast brott som kan knytas till brottslingen

Återfallsstatistik bygger på att tidigare dömda personer på nytt blivit lagförda och registrerats för brott (om man undantar undersökningar som bygger på självdeklarerad brottslighet). Återfall är såle- des inget mått på om tidigare dömda personer begått brott eller inte - utan om de förekommer i något register som innehåller sådana uppgifter.

Olika brott har olika upptäcktsrisker. Förenklat kan sägas att mycket grova brott har en högre upp- täcktsrisk än lindriga brott. Den som begår många brott löper på sikt större risk att bli upptäckt än den som begår enstaka brott. Personer som är väl kända av polisen löper också större risk för upp- täckt. Polisens prioriteringar och resurser över tid påverkar upptäcktsrisken för olika brott.

Ett exempel för att beskriva upptäcktsrisk kan ges beträffande rattfylleri. Man bedömer att en rattfyl- lerist i genomsnitt har kört bil i påverkat tillstånd minst 500 mil före upptäckt. Ett annat sätt att beskriva upptäcktsrisk är att man uppskattar att det görs cirka 15 000 bilresor varje dag av förare i alkohol- påverkat tillstånd medan ”endast” 27 000 rattfylleribrott rapporteras på årsbasis.¹

3.4 Kriminalvårdspopulationens föränderlighet över tid

Förändringar i kriminalpolitiken, ändrad påföljdspraxis och ny lagstiftning påverkar över tid vem som döms till viss påföljd (och för vilka brott man döms till viss påföljd). Av detta följer svårigheter att tolka tidsserier av återfallsuppgifter och kommentarer måste göras till kända ändringar. Exempel på detta är en ökad användning av alternativ till fängelse. Personer som tidigare skulle ha verkställt på- följd i fängelse genomgår i stället verkställighet i frivård. Införandet av kontraktsvård (1 januari 1988) och samhällstjänst (riksomfattande från 1 januari 1993) är påföljder som "tagit bort" vissa grupper ur fängelsepopulationen. Intensivövervakning (riksomfattande från 1 januari 1997) har radikalt minskat antalet korttidsdömda i fängelse. Villkorlig dom med samhällstjänst infördes 1 januari 1999, vilket ytterligare förändrade fördelningen mellan olika påföljder.

Fängelsepopulationen har därmed generellt blivit en mer belastad grupp, till exempel med avseende på förekomst av intagna med drogproblematik. Ett annat tydligt exempel är straffet för rattfylleri. I början av 1990-talet var normalstraffet fängelse, medan rattfyllerister i dag kan återfinnas i alla former av verkställighet, inte minst i verkställighet genom intensivövervakning och villkorlig dom med sam- hällstjänst. Konsekvensen är således att förändringar i resultatet av en viss påföljd till viss del kan för- klaras av förändringar i de grupper som avtjänar påföljden – och inte av påföljden eller dess innehåll.

3.5 Att göra jämförelse av resultat av olika påföljder eller behandlingsinsatser Personer som begått brott döms inte till olika påföljder slumpmässigt. För varje påföljd finns förarbe- ten om hur påföljden är tänkt att tillämpas. Det finns i brottsbalken till exempel restriktioner mot att döma unga personer till fängelse. Intensivövervakning med elektronisk kontroll kan verkställas i stäl- let för fängelsestraff till och med sex månader. Skyddstillsyn med särskild behandlingsplan (kontraktsvård) avser oftast dömda där drogmissbruk har ett klart samband med brotten.

Dessa exempel visar att det – utöver straffvärdet – finns olika faktorer, både generella och mer knutna till person, som ges vikt i övervägandet om vilken påföljd som utdöms.

1 Uppgifter från 2006. Källa: Vägverket (2007) Alkohol, droger och trafik. Informationsbroschyr, Vägverket.

(13)

Personer som dömts till olika påföljder eller till samma påföljd får av olika skäl inte samma innehåll i verkställigheten. Programverksamheten (behandlingsprogram, arbete, utbildning) skiftar i omfattning, innehåll och kvalitet.

Återfallsuppgifter kan därför inte enskilt användas för att göra några förenklade, direkta jämförelser om effekter av olika straff eller påverkansinslag.

3.6 Är återfall lika med ett misslyckande?

Återfall är ett trubbigt mått – om man inte går mycket långt med att detaljerat analysera varje enskild persons "karriär". Detta görs sällan i generella återfallsstudier. Redan delningen i återfall – inte återfall indikerar att alla brott jämställs. Ett grovt våldsbrott är ett återfall på samma sätt som en bilstöld eller ett snatteri.

Strikta definitioner eller avgränsningar (till exempel lagföringar för grövre brott) ger en viss väg- ledning för tolkningar. Återfallsstudier ger normalt ingen uppfattning om brottslingen begått många brott under lång tid eller ett enstaka brott. Inte heller framkommer om den som återfaller har begått färre eller lindrigare brott vid återfallet jämfört med en annan tidsperiod (till exempel innan förra straffet).

3.7 Återfall kan användas som effektmått

Kriminell belastning, ålder, kön och typ av brott är exempel på faktorer som visat sig ha stor betydelse för de uppgifter som redovisas om återfall. För att kunna göra korrekta jämförelser måste man därför hålla dessa faktorer under kontroll samt ha kunskaper om vad olika påföljder innehåller (program/behandling/insatser). Dessutom bör andra uppgifter om klienterna vara kända (missbruk, psykisk hälsa, social situation, nätverk etc.) Med vetenskapligt uppbyggda metoder går det att komma en god bit på väg i studier av effekter. Det finns till exempel möjligheter att fördjupa analysen för att studera om olika påverkansinslag har större effekt inom ramen för vissa påföljder jämfört med andra.

Återfallsuppgifter kan då användas som ett resultatmått. Det här är ett utvecklingsområde för svensk kriminalvårdsforskning. Uppgifter om återfall kan förfinas genom att man använder mer utvecklade återfallsmått, till exempel tid till återfall, brottens svårhetsgrad, omfattningen av brott med mera.

(14)

4. Återfall - definition av återfall i denna undersökning

4.1 Som återfall räknas

Med återfall avses i denna undersökning att en klient genom ny lagakraftvunnen dom dömts till kri- minalvård inom ett visst tidsintervall från ett angivet startdatum. Nya brott ska vara begångna på eller efter det angivna startdatumet. Som återfall räknas även om klienten påbörjat verkställighet av dom till kriminalvård med brott begångna på eller efter det angivna startdatumet utan att domen vunnit laga kraft.

4.2 Som återfall räknas inte

Som återfall räknas inte domar som inte vunnit laga kraft och där verkställigheten inte har påbörjats (dessa kan överklagas). Som återfall räknas inte heller intagning efter det att villkorlig frigivning för- verkats av övervakningsnämnd (inga nya brott begångna) eller intagning i anstalt som grundas på ett slutligt beslut, där tidigare verkställighet ändras till fängelse (inga nya brott begångna). Påbörjad verk- ställighet av utländska domar räknas inte heller som återfall (domarna är inte fullständiga, bland annat saknas brottstidpunkt).

4.3 Återfall räknas från

Startdatum för fängelsedömda är datum för frigivning från anstalt. Alla klienter som villkorligt friges eller friges efter att ha verkställt hela fängelsestraffet ingår i undersökningen. Klienter vars verkställig- het överflyttats till annat land ingår inte.

För klienter som befinner sig ute i samhället (icke frihetsberövande påföljder) har startdatum angivits till tidpunkten för övervakningens början. Detta gäller även för de klienter som verkställer sitt fängel- sestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.

På nästa sida följer exempel på vad som räknas som återfall och inte återfall utifrån den angivna definitionen. Alla exemplen utgår från en klient med startdatum 1 april 2010, som döms på nytt 1 oktober 2010 och med en tid för uppföljning av ett år.

(15)

Exempel 1-3: Fängelse.

Exempel 4-6: Frivårdspåföljd.

Exempel 1 Brott begångna

2010-01-28 Ny dom 2010-10-01 Lagakraftvunnen

2010-10-22

2010-01-28 Ny dom 2010-10-01 Överklagat 2010-10-22

2010-10-22

Ej återfall Brott före starttidpunkten

Ej återfall Domen överklagad

Återfall

2010-10-22

2010-01-28 Ny dom 2010-10-01 Överklagat 2010-10-22

2010-10-22

Återfall Ej återfall Domen överklagad

Ej återfall Brott före starttidpunkten

(16)

5. Metod

Data i undersökningen har hämtats från Kriminalvårdsregistret (KVR), som innehåller information om samtliga personer dömda till kriminalvårdspåföljd. Registret är främst avsett att vara ett klientad- ministrativt stöd i den löpande verksamheten. Registret omfattar cirka 215 000 personer som är eller har varit aktuella för kriminalvård under de senaste tio åren. KVR innehåller personuppgifter, uppgifter ur domar och verkställighetsuppgifter. Viss äldre information har hämtas ur KVRs företrädare (KUM) och i de fallen har uppgifter om klienten avlidit hämtas från SPAR.

För denna studie görs ett särskilt uttag ur KVR. Bland annat ingår uppgifter om påbörjad verkställig- het av olika påföljder. Dessutom ingår uppgifter om frigivning från anstalt. Samtliga uppgifter är kopplade till information från aktuell dom, främst avseende brott och strafftid. Dessa uppgifter har använts tillsammans med eventuella återfallsuppgifter.

Samtliga klienter som avlidit har exkluderats från återfallsstudien. Dödsfall aviseras från Skatteverket till kriminalvårdsregistret en gång per vecka. Tabellen visar hur många personer som exkluderats från undersökningen på grund av att de avlidit. I tabellen framgår även tidpunkt för senaste uttag av åter- fallsuppgifter för respektive startår. Tidpunkterna kan variera något varför uppgiften om andelen av- lidna måste ses i relation till att tiden mellan registeruttag och startår inte är konstanthållen.

Av tabell 5.1 framgår att en hög andel av klienterna avlidit. Frågan om överdödlighet bland kriminal- vårdens klienter jämfört med normalbefolkningen finns närmare beskrivit i rapporten Åter avsända- ren – om återfall och återfallsproblematik i kriminalvården.²

Startår Population män

Population kvinnor

Antal som avlidit män

Antal som avlidit kvinnor

Andel Tidpunkt för registeruttag

1994 17 990 1 641 772 55 4,20 % t.o.m. oktober 1998

1995 18 085 1 680 759 66 4,20 % t.o.m. januari 2000

1996 16 468 1 563 610 37 3,60 % t.o.m. november 2000

1997 16 099 1 602 511 36 3,09 % t.o.m. september 2000

1998 16 329 1 617 366 28 2,20 % t.o.m. september 2000

1999 16 027 1 647 181 17 1,12 % t.o.m. september 2001

2000 14 445 1 460 185 9 1,22 % t.o.m. oktober 2002

2001 14 450 1 593 112 10 0,76 % t.o.m. maj 2003

2002 19 841 2 191 476 32 2,31 % t.o.m. november 2004

2003 20 249 2 265 417 28 1,98 % t.o.m. september 2005

2004 20 215 2 229 418 37 2,03 % t.o.m. september 2006

2005 19 868 2 327 462 42 2,27 % t.o.m. september 2007

2006 21 356 2 411 417 37 1,91 % t.o.m. maj 2008

2007 20 831 2 414 504 41 2,34 % t.o.m. september 2009

2008 21 802 2 616 496 44 2,21 % t.o.m. april 2010

2009 22 113 2 749 405 40 1,79 % t.o.m. april 2011

Tabell 5.1. Undersökningspopulationens storlek och antal avlidna.

Källa: KVR och SPAR.

2 Krantz, L, Lindsten, K och Ahlström, M (2000): Åter avsändaren - om återfall och återfallsproblematik i kriminalvår- den. Kriminalvårdsstyrelsen. Norrköping.

(17)

Återfall i kriminalitet med annan påföljd än kriminalvård registreras inte i KVR. Återfall som medfört böter eller villkorlig dom är vanligen av mindre allvarlig karaktär medan återfall som medfört rättspsy- kiatrisk vård normalt omfattar betydligt grövre brott.

Av uppgifter från Brottsförebyggande rådet framgår att av dem som dömdes till rättspsykiatrisk vård 1997 hade sju procent (28 personer) tidigare dömts till fängelse. Sex procent (22 personer) hade tidigare dömts till skyddstillsyn.

En del av dessa kan ingå i undersökningspopulationen, vilket i så fall skulle medföra en viss men lik- väl en marginell underrapportering av återfall. Om samtliga 28 hade frigivits från anstalt 1996 hade andelen återfall på ett års sikt mellan 1996 och 1997 ökat från 25,79 procent till 26,03 procent. För hela populationen bör detta därför inte innebära någon större felkälla. Endast om samtliga personer som dömts till rättspsykiatrisk vård tillhör någon mindre delgrupp som särredovisas kan det ha effekter på det redovisade återfallet.

Återfall i kriminalitet bland de klienter som dömts till utvisning är svår att redovisa, eftersom uppgift om klienten lämnat landet eller återvänt saknas i registret. Dessa personer ingår i undersökningens totalpopulation. Uppgifter om eventuell utvandring finns inte tillgängliga i registret varför ingen hän- syn har kunnat tas till detta. Uppgifter om eventuellt återfall utanför Sverige har inte heller kunnat redovisas.

5.1 Rapportens omfattning – beskrivning av uppföljningsperioder

I rapporten redovisas återfall för de olika påföljderna för startåren 1994-2009. Uppföljningsperioden i denna undersökning är satt till och med utgången av 2010. För startåren 1994-2007 redovisas återfall inom tre år, för 2008 två år och för 2009 ett år. I tabellerna redovisas återfall i procent och hur många som ingår i gruppen (beräkningsunderlaget). Det är viktigt att vara observant på redovisningen i procent då vissa delgrupper består av ett fåtal personer och generaliseringsmöjligheten för gruppen där- med minskar.

I kapitel 6 redovisas återfall på två års sikt.

I kapitel 7 redovisas återfallet översiktligt i ettårsintervall upp till treårsintervall.

I kapitel 8 och framåt redovisas återfall på tre års sikt. Detta ger mer långsiktiga och stabila siffror, reducerar risker för att rättsmaskineriet inte hunnit med (utrednings- och lagföringsprocessen kan vara lång vid vissa brottstyper och komplicerade utredningar). I vissa fall görs också sammanräkning- ar av tio startår för att öka styrkan i uppgifterna genom högre bastal för beräkningar.

(18)

6. Effekter av förändrad lagstiftning

Skyddstillsyn med samhällstjänst – startade som en försöksverksamhet i fem tingsrättsområden den 1 januari 1990. Försöksverksamheten utökades till hela landet fr.o.m. den 1 januari 1993. Verk- samheten permanentades från den 1 januari 1999. Samhällstjänstens tillämpningsområde vidgades samtidigt så att påföljden kunde tillämpas oavsett ålder på de dömda, vilket medförde ett ökat antal klienter.

Intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV) – är ett alternativt sätt att avtjäna fängelse- straff. Personer som är dömda till fängelse i högst sex månader kan ansöka om intensivövervakning.

Beslut om övervakning fattas av Kriminalvården efter utredning. Försöksverksamheten med intensiv- övervakning började den 1 augusti 1994 vid sex frivårdsmyndigheter och pågick i denna omfattning till och med 1996. År 1997 utökades försöksverksamheten till hela landet och man fick ett dramatiskt högre antal intensivövervakade. Från den 1 april 2005 ändrades lagstiftningen så att det var möjligt att omvandla fängelsestraff om högst sex månader till IÖV. En konsekvens av att beslut fattas om inten- sivövervakning blir att de som bedöms olämpliga att klara denna verkställighet – eller inte ansöker – får avtjäna sitt straff i anstalt. Anstalterna får därmed ett tyngre klientel med längre genomsnittliga strafftider. Detta visar sig också i förhöjd återfallsfrekvens efter införande av IÖV, vilket framgår i bland annat avsnitt 7.1.

Villkorlig dom med samhällstjänst – introducerades som en ny påföljd från den 1 januari 1999.

Villkorlig dom med samhällstjänst kom redan under det första året att omfatta drygt 2 000 klienter.

Samtidigt konstaterades en minskning av intensivövervakning med elektronisk kontroll. Villkorlig dom är främst avsedd att användas när en person begår ett brott av engångskaraktär och man inte har anledning att befara att denne kommer att begå nya brott. Villkorlig dom får utdömas när påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Påföljden villkorlig dom har utformats som en brottspåföljd i teknisk mening, men innebär i verkligheten att påföljden efterges under förutsättning att den dömde inte begår nya brott under en prövotid av två år. Den dömde står inte under övervakning. Domen kan förenas med föreskrift om samhällstjänst, om den tilltalade samtycker till det. Rätten kan vidare föreskriva om hur den dömde ska fullgöra skadeståndsskyldighet eller att han ska bistå den skadeli- dande med arbete för att avhjälpa skada på egendom. Den villkorliga domen kan under vissa förut- sättningar kombineras med högst 200 dagsböter.

I följande redovisningar av återfall är den på två års sikt i detta kapitel.

6.1 Förändringar i klientgrupper

Generellt sett har lagstiftningsförändringar haft till avsikt att ersätta fängelse med alternativa, icke fri- hetsberövande påföljder. I samband med att villkorlig dom med samhällstjänst infördes reducerades antalet IÖV-klienter. Återfallen bland återstående IÖV-klienter ökade, vilket tyder på att de med lägre risk för återfall istället kom att tillhöra dömda till villkorlig dom med samhällstjänst. I avsnitten 6.2- 6.4 visas exempel på hur de nya påföljderna medföljt målgruppsförändringar som påverkar återfalls- frekvensen.

6.2 Införande av IÖV

Förskjutningen mellan delgrupperna är tydlig Främst avses de klienter som är obelastade, som bereds tillfälle att verkställa sitt fängelsestraff i form av intensivövervakning. Här märks en klar skillnad mellan åren att de mindre återfallsbenägna grupperna beviljats IÖV. Andelen återfall höjs markant bland de klienter som verkställer kortare fängelsestraff i anstalt (en ökning med 14 procentenheter). Det

(19)

påverkar även den totala återfallsfrekvensen för hela populationen som verkställer i anstalt (en ökning med tio procentenheter). Andelen återfall vid IÖV påverkas inte av att gruppen utökas till hela landet.

6.3 Införande av villkorlig dom med samhällstjänst

Nästa lagstiftningsförändring skedde år 1999 då villkorlig dom med samhällstjänst infördes. Huvud- delen av klienterna som flyttas till villkorlig dom med samhällstjänst kommer från de klienter som tidigare hade dömts till fängelse och beviljats IÖV. Drygt 1 000 klienter är ett tillskott som troligen kommer från villkorlig dom utan samhällstjänst. (Se även BRÅ rapport 2003:3). Här märks en tydlig skillnad i frekvensen av återfall i gruppen IÖV där en stor del av gruppen har fått en annan påföljd istället. Det fanns ingen märkbar skillnad i återfallsfrekvens när det gäller fängelsegruppen.

6.4 Utökning av målgruppen för IÖV

Nästa lagstiftningsförändring är år 2005 då strafftidsgränsen för att få verkställa fängelsestraff i form av intensivövervakning höjdes till sex månader. Mellan åren sker även en ökning av antalet klienter bland dem som verkställer fängelsestraff tre till sex månader oavsett verkställighetsform. Cirka en fjärdedel av dem som påbörjade fängelsestraff 2006 i gruppen gjorde det i form av IÖV. Här finns inga större skillnader i återfallsfrekvens för IÖV-gruppen. Däremot ökar andelen återfall för de som verkställer fängelse tre till sex månader. Andelen återfall för IÖV-gruppen ökade inte trots längre strafftider.

1996 1998

Fängelse

t.o.m. 3 mån. IÖV Fängelse totalt

IÖV totalt

Fängelse

t.o.m. 3 mån. IÖV Fängelse

totalt IÖV totalt

Återfall 24 % 9 % 37 % 9 % 38 % 9 % 47 % 9 %

N 6 128 487 11 934 487 3 219 3 874 8 871 3 875

Tabell 6.1 Förändringar i antal och återfall i klientgrupperna mellan åren 1996 och 1998.

1998 2000

Fängelse

t.o.m. 3 mån. IÖV Fängelse totalt IÖV

totalt Fängelse

t.o.m. 3 mån. IÖV VD +

Sh Fängelse totalt IÖV

totalt VD + Sh totalt

Återfall 38 % 9 % 47 % 9 % 38 % 13 % 4 % 47 % 13 % 4 %

N 3 219 3 874 8 881 3 875 2 999 2 471 2 735 8 432 2 473 2 437

Tabell 6.2 Förändringar i antal och återfall i klientgrupperna mellan åren1998 och 2000.

2004 2006

Fängelse

3-6 mån. IÖV totalt Fängelse

totalt Fängelse

3-6 mån. IÖV 3-6 mån. IÖV totalt Fängelse totalt

Återfall 48 % 13 % 43 % 56 % 14 % 12 % 42 %

N 1 906 2 627 9 423 1 815 559 2 949 9 882

Tabell 6.3 Förändringar i antal och återfall mellan 2004 och 2006.

VD + Sh = villkorlig dom med samhällstjänst.

(20)

7. Resultat - återfall per påföljd

Det finns ett antal faktorer som är av stor betydelse för återfallets storlek, framförallt vid jämförelser över tid. Polisens uppklarningsprocent, förändrad arbetsmetodik och prioriteringar, kösituationen för ärenden hos åklagare och domstolar, lagstiftnings- och praxisförändringar är yttre faktorer som påver- kar hur många och vilka som döms till olika påföljder. Kriminalvårdens åtgärder och deras verkningar på klienter är andra faktorer som påverkar återfall.

Det är inte ambitionen för denna rapport att förklara orsakerna till skillnader i återfall mellan påfölj- der eller över tid. Rapportens syfte är att vara deskriptiv, om möjligt peka på tydliga påverkande faktorer (till exempel ny lagstiftning).

7.1 Fängelse

Här redovisas återfallet i procent och det antal klienter som totalt ingår i gruppen.

I tabell 7.1:a kan utläsas hur stor andel som återfallit av dem som avgått från anstalt under 1994 till och med 2009. För de 14 första åren redovisas en återfallsperiod av tre år, för 2008 två år och för 2009 ett år.

De som avgick från anstalt 1994 till 1996 har i genomsnitt ett återfall runt 40 procent inom tre år.

Avgångspopulationerna från 1997 och därefter visar på en högre nivå av återfall. Återfallet inom tre år var som högst för frigivna 2001 och 2002 (55 procent).

De förhöjda återfallen efter 1996 hänger samman med de förändringar i anstaltspopulationen som ägt rum vid införande av alternativa påföljder, som i första hand tillämpats på klienter med lägre risk för återfall. De som intagits i fängelse sedan 1997 är en genomsnittligt mer belastad grupp än tidigare år (se kap. 6).

Startår Antal (1 år)

Totalt antal klienter

Andel återfall

Antal (2 år)

Antal (3 år)

1994 3 211 13 508 24 % 4 687 13 508 35 % 5 436 13 508 40 %

1995 3 270 13 090 25 % 4 571 13 090 35 % 5 277 12 938 41 %

1996 3 112 12 065 26 % 4 403 11 934 37 % 5 135 11 921 43 %

1997 2 874 8 940 32 % 3 993 8 931 45 % 4 491 8 786 51 %

1998 3 039 8 998 34 % 4 206 8 871 47 % 4 706 8 723 54 %

1999 2 877 8 890 32 % 4 117 8 758 47 % 4 688 8 696 54 %

2000 2 790 8 481 33 % 3 976 8 432 47 % 4 341 7 945 55 %

2001 2 913 8 652 34 % 4 019 8 334 48 % 4 565 8 267 55 %

2002 3 044 9 201 33 % 4 441 9 104 49 % 4 353 8 274 53 %

2003 3 092 9 699 32 % 3 926 8 913 44 % 4 445 8 808 50 %

2004 2 807 9 597 29 % 4 043 9 423 43 % 4 500 9 356 48 %

2005 2 830 9 945 28 % 4 253 9 809 43 % 4 810 9 627 50 %

2006 2 810 10 026 28 % 4 174 9 882 42 % 4 739 9 766 49 %

2007 2 686 9 617 28 % 3 904 9 488 41 % 4 565 9 402 49 %

2008 2 501 9 609 26 % 3 725 9 535 39 %

2009 2 306 9 497 24 %

Tabell 7.1:a. Återfall totalt per årspopulation (fängelse) på ett, två och tre års sikt.

(21)

En del av dem som återföll har på nytt tagits in i fängelse under tiden för uppföljning. För de tre första avgångspopulationerna, 1994-1996, är likheterna stora. Cirka 31-33 procent har åter börjat verkställa fängelse inom tre år. Efter 1996 är andelen återintagna i fängelse högre. Av dem som frigavs 1997-2003 har mer än 40 procent på nytt tagits in i fängelse inom tre år. Däremot har klienter frigivits 2004-2007 en lägre andel som återkommit till anstalt (36-38 procent). Här finns en ökad an- vändning av alternativ till fängelse främst kontraktsvård och skyddstillsyn.

Diagram 7.1:a. Återfall totalt per årspopulation (fängelse).

Startår Antal (1 år)

Antal (2 år)

Antal (3 år)

1994 2 235 13 508 17 % 3 568 13 508 26 % 4 244 13 508 31 %

1995 2 311 13 090 18 % 3 442 13 090 26 % 4 071 12 938 31 %

1996 2 161 12 065 18 % 3 250 11 934 27 % 3 886 11 921 33 %

1997 2 027 8 940 23 % 3 058 8 931 34 % 3 597 8 786 41 %

1998 2 155 8 998 24 % 3 141 8 871 35 % 3 722 8 723 43 %

1999 1 993 8 890 22 % 3 106 8 758 35 % 3 670 8 696 42 %

2000 1 905 8 481 22 % 2 885 8 432 34 % 3 496 7 945 44 %

2001 1 781 8 652 21 % 3 077 8 334 37 % 3 722 8 267 45 %

2002 2 031 9 201 22 % 3 434 9 104 38 % 3 498 8 274 42 %

2003 2 071 9 699 21 % 3 011 8 913 34 % 3 576 8 808 41 %

2004 1 836 9 597 19 % 3 047 9 423 32 % 3 490 9 356 37 %

2005 1 895 9 945 19 % 3 149 9 809 32 % 3 685 9 627 38 %

2006 1 783 10 026 18 % 2 989 9 882 30 % 3 611 9 766 37 %

2007 1 595 9 617 17 % 2 756 9 488 29 % 3 419 9 402 36 %

2008 1 460 9 609 15 % 2 571 9 535 27 %

2009 1 354 9 497 14 %

Tabell 7.1:b Intagning i fängelse under uppföljningstiden - totalt per årspopulation (fängelse).

(22)

7.2 Skyddstillsyn (exklusive kontraktsvård och samhällstjänst)

De som påbörjade skyddstillsyn mellan 1994 och 2007 har ett återfall som varierar mellan 39-45 procent inom tre år. Det är ett ganska stabilt resultat. Klientgruppen har minskat från som mest cirka 4 800 klienter (1995) till cirka 4 100 (2007). Klientgruppen ökar därefter med ungefär 300 per år.

Vissa av dem som efter domen återföll till skyddstillsyn, togs senare på grund av återfallet in i fäng- else. Till skillnad från återfall efter fängelsevistelse är det inga stora skillnader om man jämför mellan åren för dem som är dömda till skyddstillsyn. Andelen som efter återfall tas in i fängelse är generellt

Antal (2 år)

Antal (3 år)

1994 864 4 686 18 % 1470 4 686 31 % 1 809 4 686 39 %

1995 955 4 793 20 % 1564 4 793 33 % 1 890 4 739 40 %

1996 674 4 249 16 % 1267 4 207 30 % 1 620 4 200 39 %

1997 766 4 185 18 % 1360 4 183 33 % 1 683 4 147 41 %

1998 806 4 461 18 % 1412 4 426 32 % 1 756 4 368 40 %

1999 718 4 138 17 % 1284 4 075 32 % 1 644 4 042 41 %

2000 737 4 113 18 % 1342 4 075 33 % 1 722 3 976 43 %

2001 795 4 348 18 % 1497 4 257 35 % 1 814 4 220 43 %

2002 830 4 443 19 % 1453 4 405 33 % 1 768 4 351 41 %

2003 883 4 344 20 % 1474 4 278 34 % 1 783 4 211 42 %

2004 852 4 124 21 % 1376 4 086 34 % 1 845 4 086 45 %

2005 794 3 949 20 % 1291 3 926 33 % 1 567 3 860 41 %

2006 756 4 175 18 % 1349 4 095 33 % 1 627 4 044 40 %

2007 775 4 046 19 % 1367 3 994 34 % 1693 3 954 43 %

2008 783 4 306 18 % 1356 4 270 32 %

2009 836 4 686 18 %

Tabell 7.2:a. Återfall - totalt per årspopulation (skyddstillsyn).

Diagram 7.2:a. Återfall totalt per årspopulation (skyddstillsyn).

(23)

lägre än för de som frigavs från fängelse. Efter tre år varierar andelen som tas in i fängelse mellan 16- 22 procent.

7.3 Kontraktsvård

I tabell samt diagram 7.3:a, på nästa sida, redovisas hur många som återfallit av dem som påbörjat kontraktsvård under 1994 till 2009. Även här ökar återfallet ju fler år som används som återfallspe- riod. Efter en tid för uppföljning på ett år varierar återfallen inom intervallet 13-18 procent. Efter två år är återfallet uppe i 23-24 procent för de första fyra startåren, men har ökat till 30 procent för de som påbörjade kontraktsvård efter år 1999. Efter tre år har återfallet ökat till 28-29 procent för de tre första startåren, men för de som påbörjade kontraktsvård 1998-2003 är återfallet uppe i 36-39 procent. För åren 2004 till 2007 varierade återfallet mellan 38-44 procent. Det finns således en tendens till ökat återfall för de senare startåren.

Antal (2 år)

Antal (3 år)

1994 273 4 686 6 % 604 4 686 13 % 841 4 686 18 %

1995 337 4 793 7 % 651 4 793 14 % 884 4 739 19 %

1996 222 4 249 5 % 486 4 207 12 % 702 4 200 17 %

1997 255 4 185 6 % 529 4 183 13 % 751 4 147 18 %

1998 290 4 461 7 % 604 4 426 14 % 835 4 368 19 %

1999 225 4 138 5 % 540 4 075 13 % 646 4 042 16 %

2000 303 4 113 7 % 618 4 075 15 % 872 3 976 22 %

2001 306 4 348 7 % 642 4 257 15 % 876 4 220 21 %

2002 293 4 443 7 % 596 4 405 14 % 805 4 351 19 %

2003 337 4 344 8 % 682 4 278 16 % 883 4 211 21 %

2004 313 4 124 8 % 571 4 086 14 % 771 4 086 19 %

2005 270 3 949 7 % 543 3 926 14 % 722 3 860 19 %

2006 241 4 175 6 % 476 4 095 12 % 721 4 044 18 %

2007 235 4 046 6 % 534 3 994 13 % 747 3 954 19 %

2008 208 4 306 5 % 505 4 270 12 %

2009 248 4 686 5 %

Tabell 7.2:b. Intagning i fängelse under uppföljningstiden - totalt per årspopulation (skyddstillsyn) .

(24)

Diagram 7.3:a. Återfall totalt per årspopulation (kontraktsvård).

Antal (2 år)

Antal (3 år)

1994 140 1 022 14 % 234 1 022 23 % 294 1 022 29 %

1995 167 1 247 13 % 287 1 247 23 % 354 1 226 29 %

1996 164 1 263 13 % 284 1 237 23 % 346 1 234 28 %

1997 153 1 052 15 % 256 1 051 24 % 339 1 041 33 %

1998 191 1 061 18 % 311 1 058 29 % 398 1 043 38 %

1999 190 1 197 16 % 346 1 177 29 % 421 1 161 36 %

2000 179 1 129 16 % 334 1 124 30 % 373 975 38 %

2001 198 1 179 17 % 312 1 035 30 % 397 1 022 39 %

2002 198 1 124 18 % 337 1 106 30 % 420 1 089 39 %

2003 188 1 142 16 % 330 1 123 29 % 407 1 098 37 %

2004 177 1 123 16 % 336 1 109 30 % 483 1 093 44 %

2005 202 1 232 16 % 356 1 222 29 % 447 1 180 38 %

2006 215 1 307 16 % 395 1 268 31 % 511 1 251 41 %

2007 196 1 241 16 % 364 1 225 30 % 478 1210 40 %

2008 200 1 300 15 % 384 1 288 30 %

2009 202 1 336 15 %

Tabell 7.3:a. Återfall - totalt per årspopulation (kontraktsvård).

(25)

En viss andel av dem som återföll efter domen till kontraktsvård togs senare på grund av återfallet in i fängelse. Tabellen nedan visar fördelningen för de fjorton åren. Andelen, som efter återfall togs in i fängelse, i populationen som var dömda till kontraktsvård, är dock högre än för de som var dömda till skyddstillsyn.

Mellan åtta och 12 procent av de kontraktsvårdsdömda togs in i fängelse inom ett år räknat från på- följdens början. Efter två år hade 16-22 procent påbörjat fängelsestraff och efter tre år omkring 25 procent.

7.4 Samhällstjänst

Samhällstjänstens tillämpningsområde vidgades genom förändrad lagstiftning från 1 januari 1999. An- talet påbörjade ärenden ökade med mer än 300 under året. Det har också skett förändringar avseende gruppens ålderssammansättning, fördelning av huvudbrott och tidigare belastning. Trots ökning av antalet domar och övriga förändringar ses inga större skillnader i återfall inom ett år före och efter förändringen av lagen 1999.

I tabell samt diagram 7.4:a, på nästa sida, redovisas hur många som återfallit av dem som påbörjat samhällstjänst under 1994 till 2009 och för olika uppföljningstid. Efter ett år är återfallet 13-15 procent för de första sju åren, 18 procent för 2001. För att därefter återgå till 11-14 procent. Efter två år kan man förenklat säga att återfallet dubblerats. Efter tre år har återfallet ökat till mellan 29 och 37 procent, det högsta återfallet avser 1996, 2001 och 2004.

Antal (2 år)

Antal (3 år)

1994 98 1 022 10 % 165 1 022 16 % 203 1 022 20 %

1995 102 1 247 8 % 198 1 247 16 % 252 1 226 21 %

1996 111 1 263 9 % 203 1 237 16 % 242 1 234 20 %

1997 109 1 052 10 % 174 1 051 17 % 220 1 041 21 %

1998 129 1 061 12 % 212 1 058 20 % 276 1 043 26 %

1999 126 1 197 11 % 241 1 177 20 % 278 1 161 24 %

2000 112 1 129 10 % 205 1 124 18 % 262 975 27 %

2001 115 1 179 10 % 127 1 035 12 % 274 1 022 27 %

2002 134 1 124 12 % 245 1 106 22 % 286 1 089 26 %

2003 135 1 142 12 % 241 1 123 21 % 295 1 098 27 %

2004 120 1 123 11 % 240 1 109 22 % 282 1 093 26 %

2005 141 1 232 11 % 246 1 222 20 % 292 1 180 25 %

2006 144 1 307 11 % 250 1 268 20 % 316 1 251 25 %

2007 119 1 241 10 % 224 1 225 18 % 295 1 210 24 %

2008 122 1 300 9 % 239 1 288 19 %

2009 132 1 336 10 %

Tabell 7.3:b. Intagning i fängelse under uppföljningstiden - totalt per årspopulation (kontraktsvård).

Kriminalvårdens Redovisning om Återfall Uppföljning t.o.m. 2010