Personers upplevelser vid återfall i cancer

EXAMENSARBETE

Personers upplevelser vid återfall i cancer

En litteraturstudie

Eva Töyrä

Hälsovetenskapliga utbildningar

Institutionen för Hälsovetenskap Avdelningen för Omvårdnad

2004:25 HV - ISSN: 1404-5516 - ISRN: LTU-HV-EX--04/25--SE

The experience of recurrent cancer

Personers upplevelser vid återfall i cancer - en litteraturstudie

Eva Töyrä

Examensarbete (Omvårdnad C, 51-60p) Hösttermin 2003

Termin 6

Sjuksköterskeprogrammet 120 p Handledare: Karin Johansson

Personers upplevelser vid återfall i cancer – en litteraturstudie

Eva Töyrä

Institutionen för hälsovetenskap Luleå tekniska universitet

Abstrakt

En hel del forskning finns inom området cancersjukdomar. Kunskap om personers upplevel- ser av att få återfall i cancer är otillräckliga vad gäller perspektiv på omvårdnad. Syftet med denna litteraturstudie var att studera personers upplevelse att få återfall i cancer. Sex interna- tionellt publicerade vetenskapliga artiklar analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Ana- lysen resulterade i fem kategorier: att vinna kontroll över hälsan och lära sig att leva med sjukdomen, att inte bli hörsammad, att cancern aldrig försvinner och att man blir rädd att dö i förtid, att ha en Gudstro och att få stöd av någon som älskar en inger hopp och att sätta värde på livet och prioritera mer medvetet. Ytterligare forskning som ger fördjupad kunskap om personers upplevelser av återfall i cancer krävs. Detta är en förutsättning att sjuksköterskan skall ges möjlighet att utveckla unika och individuella omvårdnadsinterventioner. I den här studien har jag belyst hur hoppfullheten stärks med hjälp av omvårdnadsinterventioner och att tron och även bönen är bra copingstrategi för patienter med cancer.

Nyckelord: recidiv, recurrence, caring, nursing, återfall i cancer, hoppfullhet, kvalitativ inne- hållsanalys, litteraturstudie.

Enligt Langius och Björvell (1996) kan kronisk sjukdom hota hälsan, livet och livskvaliteten eftersom den kan innebära stora förändringar i livssituationen. Thygesen (2001) påpekar att svår sjukdom kan resultera i att livet kan kännas oförutsägbart, man inser sin egen sårbarhet och har en känsla av att man inte har kontroll över sin kropp. De tidigare livserfarenheterna mobiliseras för att hantera krisen. I en studie av Jordan, Ong och Croft (2000) visar det sig att personer med en kronisk sjukdom har sämre generell hälsa, sämre fysisk funktion, mer kroppslig smärta och fler psykiska problem. Dessa personer har även ett begränsat känslo- mässigt liv, nedsatt vitalitet, sämre social funktion och sämre mental funktion.

Cancersjukdom är ett stort folkhälsoproblem eftersom den drabbar många, ger svåra symtom och är en av de största dödsorsakerna i Sverige. Många människor upplever cancer som mer skrämmande än andra sjukdomar. I Sverige drabbas ca 40 000 människor årligen av cancer och de cancerorsakade dödsfallen är ca 25 000 per år. Detta innebär att av dagens befolkning kommer var tredje människa att drabbas av cancer och en femtedel kommer att dö på grund av sjukdomen. Skillnaden mellan män och kvinnor beträffande antalet insjuknande är ca 1000 fler män än kvinnor. År 2000 visade statistiken att ca 312 000 människor i Sverige har eller har haft cancer en eller ett flertal gånger under de senaste 20 åren. Varje år stiger antalet cancerfall med i genomsnitt 1 % och år 2010 beräknas de nydiagnostiserade cancerfallen uppgå till 47 000 och det totala cancerfallen kommer att uppgå till ca 51 000 människor, här inräknas även de som återinsjuknat i cancer (SBU-rapport, 2001, s.30-33).

Enligt Carnevali och Reiner (1990, s. 15-25) kan cancer uppträda i alla åldrar, kön, sociala grupper, kulturer och geografiska områden. Cancer orsakar en rad upplevelser som påverkar det dagliga livet. Både personen med cancer liksom dennes omgivning påverkas av upplevel- serna som utgörs av emotionella och fysiska upplevelser som exempelvis olika grader av stress.

Cancer är i huvudsak maligna tumörer men andra faktorer styr också cancerbegreppet, som till exempel vilken typ av tumör det är, hur stor benägenhet den har att sprida sig och hur långt utvecklad tumören hunnit bli (SBU-rapport, 2001, s.30-33).

Enligt Pasacreta (1997) är personens upplevelse av sin cancerdiagnos ofta beroende på den- nes personliga syn på sjukdomen. De flesta människor med cancer upplever att deras existens och framtid är hotad eftersom cancerbesked är en traumatisk upplevelse. Många människor

känner sig sårbara och är rädda för att dö, dessa människor har kortare överlevnadstid än de som ser sjukdomen som något som ska övervinnas. De sistnämnda påpekar ofta att de upple- ver att cancern ger dem ett rikare liv (Pryds-Jensen, Bäck-Pettersson & Segesten, 2000).

I en studie bland cancersjuka människor upplevde 2/3 av patienterna smärta och de allra fles- ta kände att de inte fick tillräcklig smärtlindring. Smärta var också det som patienterna var mest rädda för. Tidigare forskning bland vuxna har visat att patienters och sjuksköterskors uppskattning av smärta inte alltid stämmer överens. Bristfälliga bedömningar av smärttill- stånd beror ofta på otillräcklig kunskap både hos sjuksköterskor och hos läkare (Hovi & Lau- ri, 1999).

I en studie av Lampic, Thurfjell, Bergh, Carlsson och Sjödén (2002) framgår bland annat att äldre kvinnors intresse för hälsa minskade när de fått sin bröstcancerdiagnos, medan yngre kvinnor fick ökad medvetenhet om sin hälsa. Enligt Berterö (2002) påverkas självförtroende och självrespekt av såväl kvinnans syn på sig själv vid bröstcancer och hur hon blir bemött av människor i sin omgivning. Man blir stigmatiserad av sin sjukdom genom att människor tycker synd om den drabbade och inte tar hänsyn till deras behov av respekt, vilket resulterar i att en del av kvinnorna isolerar sig.

Kvinnor med bröstcancer kände oro och rädsla för återfall och för de yngre kvinnorna hand- lade oron om att inte kunna se sina barn växa upp enligt Dunn och Steginga (2000).

Allt fler människor drabbas idag av cancer och detta avspeglas inom vården. Som sjukskö- terskor möter vi dessa inom vårdens alla områden som personer som tillfrisknat från cancer eller personer med nydiagnostiserad cancer. Benyamini, McClain, Leventhal och Leventhal (2002) visar att de som överlevt cancer uppfattas som mer rädda för cancer än de grupper i studien som inte haft cancer tidigare. Personerna uppfattar själva att de har högre risk att åter- få cancer än de övriga grupperna. Ovisshet drabbar patienten som haft cancer och dennes närstående, de söker hela tiden tecken på återfall. Genom att belysa upplevelser hos personer som har erfarenhet av återfall kan man få möjlighet att lindra ångest och rädsla hos de som drabbas av sjukdomen. Genom att gripa sig an sin ångest och rädsla kring att återinsjukna i cancer är man bättre förberedd och har större beredskap att bearbeta sin rädsla.

Mot denna bakgrund var syftet med denna litteraturstudie att beskriva personers upplevelser vid återfall i cancer.

Metod

Litteratursökning

Studien grundar sig på internationellt publicerade vetenskapliga artiklar. De databaser jag an- såg som användbara för ändamålet var Medline, Cinahl, Psycinfo och Academic search. De sökord som användes var: recurrence, cancer, caring och nursing. Jag fick 136 träffar och valde ut 65 artiklar utifrån abstrakten, som verkade stämma in på mitt syfte. Sedan valde jag att åter läsa abstrakten för att ytterligare precisera mitt syfte. Litteratursökningen begränsades från 1994 till 2003. De sex artiklar som svarade mot syftet har analyserats (Tabell 1).

Analys

Kvalitativ innehållsanalys är lämplig att använda eftersom innehållet i artiklarna ska sam- manfalla med syftet för denna litteraturstudie (Downe-Wamboldt, 1992; Sveinsdottir, Lund- man & Norberg, 1999). Kvalitativ innehållsanalys är en metod som kan tillämpas på männi- skors skrivna och talade berättelser för att beskriva och förklara ett speciellt fenomen. Den här formen av innehållsanalys fokuserar på mänsklig kommunikation så därför är denna me- tod lämplig inom sjuksköterskans forskningsområde (Downe-Wamboldt, 1992).

Materialet analyserades enligt Burnard (1991). Burnard beskriver innehållsanalys i 14 steg, vilka innebär att metoden går ut på att analysera, kategorisera, koda och fördjupa sig i mate- rialet för att bli medveten om och förstå människors livsvärld. Analysarbetet började med att jag bekantade mig med och fördjupade mig i materialet. Jag läste igenom artiklarna och note- rade intryck och därefter läste jag texterna ytterligare en gång och plockade ut textenheter, som svarade mot syftet. Textenheterna som publicerats på engelska översatte jag till svenska och ur dessa enheter skapades olika kondenseringar. Kondenseringarna lästes och kodades till omfattande kategorier med tanke på innehållet i textenheterna och sammanställdes till en kategorilista. Analysen fortsatte genom att kontrollera att text och kategorier överensstämde, därefter genomfördes en sammanställning av resultatet. De slutgiltiga kategorierna fick jag fram genom att upprepade gånger göra nya kategorilistor utifrån föregående resultat och slut- ligen kunde inte resultatet kodas mer. Innehållet i kategorierna svarade mot syftet och hade

bevarat innehåll från textenheterna. Genom att kontrollera de slutgiltiga kategorierna mot de ursprungliga textenheterna bekräftades validiteten (Burnard, 1991).

Tabell 1. Översikt över artiklar ingående i analysen (n=6)

Författare, år Typ av studie Deltagare Metod Huvudfynd

Ballard Green Kvalitativ 6 män och 14 Deskriptiv Förtröstan, tro McCaa & kvinnor intervjustudie samt att få stöd av Logsdon (1997) en som älskar en

inger mest hoppfull- het vid återfall.

Cavusoglu (1999) Kvantitativ 30 ungdomar Semistrukturerade Informationen är intervjuer

otillräcklig när

fysiska problem upp- står vid behandling.

Rädsla för döden upplevs vid diagno- sen.

Coward & Kvalitativ 10 män och 10 Deskriptiv Smärta upplevs Wilke (2000) kvantitativ kvinnor intervjustudie som tecken på

återfall. Har man

cancer kan återfall

uppstå utan för-

varning.

Howell Fitch Kvalitativ 18 kvinnor Intervjustudie Huvudfynden är att

& Deane (2003) man inte blir hörsam- mad. Måste själv be- gära information och behandling. Behov av att ha kontroll över sjukdomen.

Tabell 1 (forts.) Översikt över artiklar ingående i analysen (n=6)

Författare Typ av studie Deltagare Metod Huvudfynd

Mahon & Kvalitativ 20 deltagare Deskriptiv Kan inte förbereda Casperson (1997) intervjustudie sig inför återfall.

Tidigare upplevel-

ser av cancer

påverkare upplev-

sen av återfall.

Fått starkare uppfatt- ning om livet och prioriterar mera medvetet.

Rawnsley Kvalitativ 2 kvinnor och Individuella Rädsla för över- (1994) en man intervjuer givenhet, isolering

och lidande.

Återfall beskrivs

som en soldat

inför strid.

Resultat

I analysen framkom fem kategorier (tabell 2) som beskriver personers upplevelser vid återfall av cancer.

Tabell 2 Översikt över kategorier (n=5) Kategorier

Att vinna kontroll över hälsan och lära sig att leva med sjukdomen.

Att inte bli hörsammad.

Att cancern aldrig försvinner och att man blir rädd att dö i förtid Att ha en gudstro och att få stöd av någon som älskar en inger hopp.

Att sätta värde på livet och prioritera mer medvetet.

Att vinna kontroll över hälsan och lära sig att leva med sjukdomen

Återfall i cancer beskrevs som en progressiv sjukdom med ständig och kontinuerlig behand- ling vilket upplevdes som ett sätt att återvinna kontrollen över sjukdomen. Tiden mellan dia- gnos och återfall kunde upplevas så kort, som ett skov under pågående behandling. Personer- na beskrev att de kände sig bättre när de behandlades med de olika behandlingar de själva begärt och de ville också förbättra sin förståelse för cancern och bilden av sin egen kropp. De upplevde sig tvingade att ta del av kontrollen över sin hälsa och de önskade sig andra val av behandlingar för att förvärva kontrollen över sjukdomen (Howell, Fitch & Deane, 2003).

De försökte ha ett mer fredligt förhållande till cancern och utvecklade ett sätt att leva med sin sjukdom eftersom det var omöjligt att bli botad från den (Mahon & Casperson, 1996).

Att få återfall beskrevs också som att vara en soldat som ställer upp inför en strid, sängen blir ett stridsfält och personen blir en ensam soldat. De önskade sina medpatienter framgång i be- handlingen men kunde inte hjälpa dessa i deras kamp (Ramnsley, 1994).

At that time (recurrence), I felt that, you know, I really had to make my own plan. I had to come up with my own plan. I had to struggle actually to get onto tamoxifen. I actually found out about tamoxifen through a social worker and went to a meeting with my doctor to actually get onto tamoxifen – to try it…….(Howell, Fitch & Deane, s. 14 2003).

I need to have control. Oh, I’d tell the doctors the why, how I’d want my exami- nation conducted, who I’d want it done by. I remind them of things they haven’t done. I tell them bout studies they don’t know about (Howell, Fitch & Deane, s.15, 2003.

”This time I’m getting the chemo, but I don’t think of it as active war. I mean I’m not giving up or anything, its more like something I have to do” (Mahon & Cas- person,

s. 184, 1996).

”You see” she explained ”each bed is a battlefield, each patient a single soldier (Rawnsley, s.344, 1994).

Att inte bli hörsammad.

Det hade skett en förändring i attityden hos vårdgivaren sedan första diagnosen. Personerna blev inte hörsammade beträffande önskemål om behandlingar och upplevde att de nonchale- rades och fick inte gehör för sina farhågor om förnyade tumörer.

De begärde själva information om val av behandling, det hade de inte behövt göra vid tidiga- re diagnos. Behandlingen av återfall växlade beroende på i vilket skede sjukdomen befann sig i, några av kvinnorna krävde av läkaren den vård de begärde. Personer tolkade föränd- ringen i kommunikationen med att de var utan hopp (Howell, Fitch & Deane, 2003).

Personerna kände igen symtomen på cancern men läkaren hörsammade dem inte utan de fick vänta tills de själv upptäckte att det var återfall (Rawnsley, 1994).

Informationen relaterad till sjukdomen och behandlingen upplevdes otillräcklig när fysiska problem (illamående, kräkningar och blödningar) uppkom (Cavusoglu, 1999).

”It’s only since I’ve had recurring ovarian cancer that I feel the attitude in the cancer clinic is, “Oh, she’s recurring ovarian cancer. What can we do? Just let things happen and we’ll relieve her symptom’s as much as we can “ (Howell, Fitch & Deane, 2003, s. 13).

”I felt like something was racing through me…like a flu. But the doctors said there was nothing so I had to wait until the tumour was big enough for them to find it. And while I waited, I knew that the cancer was back.” (Rawnsley, s.343, 1994).

Att cancern aldrig försvinner och att man blir rädd för att dö i förtid

Trots olika behandlingar för att återvinna kontrollen över sjukdomen var cancern fortfarande kvar (Howell, Fitch och Deane, 2003).

Cancern upplevdes mer central när det blev återfall, personer diskuterade sjukdomen relate- rad till döden. Diskussioner om döden med läkaren hade varit begränsade. Läkaren försäkra-

de att de kommer att överleva återfallet, trots det tvivlade patienterna på denna information.

De som fått återfall upplevde rädsla för att dö i förtid, särskilt personer som var yngre än 50 år (Mahon & Casperson, 1997). Återfallet i cancer gjorde personerna medvetna om hur svår cancern var att behandla och de blev medvetna om att cancern aldrig skulle försvinna helt.

Personerna förklarade att de kände sig ängsligare under den tid de hade återfall (Mahon &

Casperson, 1997).

Smärta upplevdes som tecken på återfall i cancer. De upplevde återfall som möjlig eftersom de hade cancer, men de menade att man inte kunde veta om det var cancer eller ledgångs- reumatism. Men upplevde att cancern kunde attackera förr eller senare (Coward & Wilke, 2000).

”It’s just right there beneath the surface all the time……. Because you’ve had cancer, you know there’s always a recurrence possible” (Coward & Wilkie, s.

103, 2000).

“It had stopped the growth of the tumour, but it hadn’t shrunken it at all. It was still there” (Howell, Fitch & Deane, s.15, 2003).

”I worry now that I might die before my time” (Mahon & Casperson, s. 183, 1997).

”I realize now that the cancer will probably never go away. I mean I might get another remission and as far as everyone can tell it might go away, but it will al- ways be there. It makes you feel very vulnerable because you know it could come back at any time “Without any warning” (Mahon & Casperson, s. 184, 1997).

Att ha en gudstro och få stöd av någon som älskar en inger hopp

Trots att inga statistiska skillnader existerade beträffande nivån på hoppfullhet visade det sig att Gudstro eller förtröstan gav upphov till hopp vid återfall, men för de nydiagnostiserade var hoppet hos de professionella vårdgivarna (Ballard, Green, McCaa och Logsdon, 1997).

Personer med återfall hade högre nivå av hoppfullhet än de med nydiagnostiserad cancer.

Den högsta poängen beträffande hoppfullhet hade de som fick stöd och närvaro av en som älskade en, den lägsta hoppfullheten hade de som var rädda för framtiden (Ballard, Green, McCaa & Logsdon, s.903, 1997).

” My greatest strength is that I’m a Christian. I know that doctors can only go so far – there is higher power” (Ballard, Green, McCaa & Logsdon, s.903, 1997).

“ Knowing that God is with me and that he can do what the doctors cannot. I’ve seen miracles, and I believe in them” (Ballard, Green, McCaa & Logsdon, s.903, 1997).

Att sätta värde på livet och prioritera mer medvetet.

Det visade sig att trots negativa och dödrelaterade bekymmer vid cancer var varje person be- redd att beskriva positiva aspekter som resultat av återfallet. De upplevde att livet var värde- fullare under den tid de hade återfall och att de härdade ut längre på grund av det. De upplev- de också att de kunde prioritera mer medvetet numera, för det mesta gällde att de prioriterade familjerelationer eller fullfölja de livslånga drömmar före att utvecklas i sin yrkeskarriär, vil- ket ansågs positivt (Mahon & Casperson, 1996).

Återfallet gav också starkare medvetenhet om cancerdiagnosen, de blev även mer medvetna om hur svår cancern var att behandla och de blev medvetna om att cancern aldrig skulle för- svinna (Mahon & Casperson, 1996).

”I was numb the first time. This time I realize how horrible the cancer really is.

I’m a lot more upset and worried than before (Mahon & Casperson, s. 183, 1996).

This work often includes a renewed appreciation of personal relationships, a strong desire to live each day to the fullest, and an increased sense of joy and happiness from everyday things and activities (Mahon & Casperson, s.182, 1996).

Diskussion

Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva personers upplevelser vid återfall i cancer.

Analysen av de vetenskapliga artiklarna resulterade i fem kategorier: Att vinna kontroll över hälsan och lära sig att leva med sjukdomen, att inte bli hörsammad, att cancern aldrig för- svinner och att man är rädd för att dö i förtid, att ha en gudstro och få stöd av någon som äls- kar en inger hopp och att sätta värde på livet och prioritera mer medvetet.

De som drabbades av återfall i cancer tvingades ta kontroll över sjukdomen och ta initiativ till val av behandlingar för att uppnå hälsa. Enligt Antonovsky (2001, s.40) är det viktigt att ha känslan av hanterbarhet så att man inte känner sig som offer för omständigheterna och tycker att livet behandlar en orättvist. När olyckliga saker händer i livet är det en fördel om man upplever att det kommer att reda sig. Förmågan att ta tillvara de resurser som finns till förfogande är av största vikt, det kan vara vänner, Gud, kolleger och att man på det sättet kan få hjälp till att vinna kontrollen över sin hälsa. Antonovsky påpekar även att personer med kontroll söker förklaringar till varför saker och ting händer, inte enbart i termer av andras handlande eller ödet utan betonar också sitt eget ansvar. De känner sig kapabla att agera på ett ändamålsenligt sätt på egen hand.

I den här studien framkom det också att de drabbade ville förbättra sin förståelse av sjukdo- men och utveckla ett sätt att leva med sin cancer. Lindsey (1997) hävdar att vid en kronisk sjukdom, som man kan säja att återfall i cancer är, finns behov att ta kontroll över sjukdomen och lära sig så mycket som möjligt om sjukdomen och att patienten vill ta del av sin hälsa, vara självbestämmande och självbevarande för att kunna tillfredställa sina behov och önske- mål. Patienterna kände sig mer bemyndigade vilket gav upphov till att de gjorde sina val och

tog kontrollen över sina liv. Patienterna menade också att det hade skadliga effekter att inte ha kontroll över sitt eget liv. De sökte hjälp utanför den professionella vården, det kunde vara akupunktur, kiropraktik, kinesiologi, terapimassage, homeopati samt meditation, musikterapi m.m. Det fanns rädsla för negativ reaktion och förlöjligande från de professionella vårdgi- varna och konsekvenserna kunde bli att de i fortsättningen inte fick deras stöd. Forskarna kunde med hjälp av studien upptäcka att de professionella vårdgivarna hade en mycket liten delaktighet i den helande process som ledde till hälsa.

Northouse et al. (2002) beskriver i sin studie olika omvårdnadsinterventioner som en sjuk- sköterska kan utöva för att en patient med återfall i cancer ska få en optimistisk attityd och utveckla ett sätt att leva med sin sjukdom. Dessa interventioner utövas vid samtal med pati- enten. Sjuksköterskan uppmuntrar att praktisera ett positivt tänkande genom att diskutera vik- tigheten med att vara optimistisk och lär patienten att tänka positivt. Uppmuntrar patienten att tala ut om sina rädslor och negativa tankar som uppstått på grund av sjukdomen. Tillåter pa- tienten att känna frustration och besvikelse över att denne fått återfall.

Sjuksköterskan upprätthåller hoppet hos patienten genom att uppskatta nivån av optimism i en skala av 1-10 och uppmuntrar patienten att ha en optimistisk strategi som denne praktise- rar dagligen. Till interventionerna hör också till att stötta hoppet i möte med döden och tillåta patienten att känna hopplöshet vid en framskridande sjukdom och hjälpa patienten att upp- skatta det som är närvarande och att leva i nuet.

Den här studien visade att personer med återfall i cancer upplevde att de inte blev hörsam- made, attityden hos vårdgivarna förändrades och de fick bristfällig information. De fick själ- va begära behandling. De tolkade förändringen i kommunikationen som att de var utan hopp.

I en studie av Dunniece och Slevin (2000), där sjuksköterskor deltar, beskrivs hur läkarna delger patienten diagnosen utan att ha samtal med patienten. Det blir sjuksköterskans uppgift att ”plocka upp skärvorna, bitarna” av en bristfällig kommunikation. Studien visar att sjuk- sköterskorna ofta får uppleva obehag när läkarna inte känner på sig när det är rätt tid att in- formera patienten om diagnosen. Det visade också att sjuksköterskorna kände ilska och fru- stration över personalens bristfällighet i att visa medkänsla och brister i att lindra och under- lätta för patienterna under deras krisfyllda period i livet.

.

Studien visade också att det fanns rädsla för att dö i förtid, en upplevelse av att cancern aldrig försvann och att man blev känsligare. Framför allt patienter under 50 år upplevde rädsla att dö en för tidig död och de kunde sällan diskutera om döden med sin läkare. De upplevde ock- så att cancern kunde återkomma förr eller senare, att den aldrig skulle försvinna helt och de kände sig känsligare och ängsligare under tiden de hade återfall.

Enligt Antonovsky (2001, s.118) bestäms en persons överlevnadsförmåga till stor del av den- nes känsla av sammanhang. Olika personer klarar sig olika bra även motgången eller krisen är densamma. En del personer som drabbas av cancer blir ängsliga och rädda medan andra som drabbas kan mobilisera hoppfullhet och känna meningsfullhet och förtröstan trots mot- gångarna. Graden av känsla av sammanhang som var och en har beror på vilken grad av han- terbarhet, begriplighet och meningsfullhet vi människor har. Den som har högt värde på me- ningsfullhet är enligt Antonovsky inställd på att söka mening även vid livshotande sjukdom och göra det bästa för att med värdighet i behåll komma igenom krisen.

Det visade sig att patienter med återfall fick hopp från sin Gudstro medan för de nydiagnosti- serade patienter var ursprunget till hoppfullheten hos de professionella vårdgivarna. Överlag var hoppfullheten högre hos patienter med återfall. Allra högst hos dem som fick stöd av nå- gon de älskar och de som hade en Gudstro. Däremot de som kände rädsla för framtiden hade lägst hopp. Herth (2001) beskriver att hoppet bildar en fin balans mellan fullständig upple- velse av livets utmaningar och svårigheter med att mobilisera effektivt genom att öka interna och externa resurser som svarar på de svårigheter och utmaningar man möter.

Genom förberedande åtgärder och förslag till interventioner kunde man öka känslan av hopp för patienter med återfall av cancer för första gången. Det visade sig att ifall informationen och uppmärksamheten var bristfällig vid sjukdomar som återfall i cancer blev graden av hopp lägre (Herth, 2000).

I en studie av Benzein och Saveman (1998) beskriver sjuksköterskorna att utförandet av om- vårdnadshandlingar var faktorer som påverkade patientens hoppfullhet. Hoppfullheten kunde antingen öka eller minska beroende på hur patienten upplevde omvårdnadshandlingen. Det visade sig att omvårdnadshandlingar som ökade hoppfullhet var att hjälpa patienten med praktiska saker, till exempel att få möjlighet att gå ut på promenad och få komma hem till veckoslutet. Man ordnade så att medicineringen skulle fungera och man sköt upp behand-

lingar om det var nödvändigt. Sjuksköterskorna hjälpte till att arrangera med saker att uppnå de mål som patienten önskade, det kunde vara att få komma hem till födelsedagen eller något liknade.

Johnston-Taylor, Hopkins-Outlaw, Bernardo och Roy (1999) påpekar att bönen är en bra co- pingstrategi för patienter med cancer. Vidare hävdar de att det dock kan finnas andliga kon- flikter trots att bönen hjälper patienten att klara av sin cancer. Patienterna är ofta bräckliga och kräver närvaro av vårdpersonalen. Vårdpersonalen bör vara försiktig och bedöma patien- tens behov innan de ger råd och vård. Personalen kan hjälpa patienten att tala om sina inre konflikter och farhågor och hänvisa till var de kan vända sig för att få andligt stöd. Allt detta för att underlätta för patienten att bryta sina destruktiva tankebanor. Även Gall och Cornblat (2002) styrker i sin studie att religion och andlighet har stor betydelse när man får sin cancer- diagnos. Religion och andlighet har även betydelse för hur man upplever meningsfullhet, personlig utveckling och överlevnaden i sin situation. En Gudstro kan innebära att patienten blir mindre uppskakad av sin situation och stärkt i sin upplevelse av traumat. Tron blir en re- surs i personens närmande till och förståelse av sin cancersjukdom och stärker livsgnistan, humöret och meningen med livet. Dessa patienter som äger en Gudstro går stärkta ur sin livskris.

Efter återfall i cancer upplevde deltagarna att de satte högre värde på livet och att de kunde prioritera mer medvetet, vilket de upplevde positivt. De prioriterade familjerelationer och att fullfölja livslånga drömmar före karriärsutveckling. Samtidigt blev de också mer medvetna hur svår cancer är att behandla. Pryds-Jensen, Bäck-Pettersson och Segesten (2000) menar att de flesta människor med cancer bär upplevelsen av sårbarhet och överkänslighet, de är rädda för att dö och deras framtid är hotad. En del människor ser cancern som ett misslyckande och deras reaktion är att ge upp omedelbart. Dessa människor avlider efter en kort tid medan and- ra ser cancern som en sjukdom att övervinna och påpekar ofta att upplevelsen av cancern ger dem ett rikare liv.

Den här studien visar att efter återfall i cancer upplevde deltagarna att de satte högre värde på livet vilket bekräftas av Cullberg (2000, s.44) som påpekar att den väl genomarbetade krisen är en viktig förutsättning för människor att nå ökad styrka och mognad. Att vistas i tillvarons marginaler och sedan återvända till det vanliga livet hör till det som kan ge en fördjupning och ökad förståelse för livets villkor.

I denna litteraturstudie ingår flertalet personer från medelålder och äldre. Cancer drabbar of- tare äldre personer därför förekommer endast ett fåtal yngre i den här studien.

Studiens trovärdighet stärks genom att läsaren kan se att texten i resultatet har en ursprungs- källa vilken presenteras med en tabell över de artiklar som ingår i analysen med fakta om del- tagande, analysmetod och huvudfynd. En nackdel med denna form av litteraturstudie kan vara att de artiklar som använts var ursprungligen på engelska vilka jag översatt. Det finns en viss risk att del av innebörden gått förlorad. Resultatet kan inte generaliseras på alla som drabbats av återfall men detta anses inte heller vara meningen med en kvalitativ undersök- ning. Överförbarheten bestäms av studiens läsare som avgör ifall det är möjligt att generalise- ra eller överföra resultatet från personerna i studien till en hel befolkning (Holloway & Whe- eler, 1996, s.163-169).

Jag bedömer att min studie kan ge patienter och närstående hjälp till mobilisering i kampen mot cancer genom kunskap och inblick i hur andra patienter upplevt återfall i cancer och därmed kan mobilisera psykologisk kraft gentemot sjukdomen. Få studier är gjorda av detta slag så det krävs ytterligare studier för att täcka informationsbehov hos denna patientkatego- ri. Studien är användbar för att omvårdnadspersonalen ska inspireras till att göra flera studier på detta område, eftersom cancer upplevs som en hotfull och farlig sjukdom som idag betrak- tas som ett folkhälsoproblem.

Referenser

Artiklar som ingått i analysen är markerat med en asterisk.

Antonovsky, A. (2001). Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och Kultur.

*Ballard, A., Green, T., Aimee, M.C., & Logsdon, M.C. (1997). A Comparison of the level of hope in patients with newly diagnosed and recurrent Cancer. Ballard, 24, 899-904.

Benyamini, Y., McClain, C. S., Leventhal, E. A., & Leventhal, H. (2002). Living with the worry of cancer: Health perceptions and behaviours of elderly people with self, vicarious, or no history of cancer. Psycho-Oncology, 12, 161-172.

Benzein, E., & Saveman, B-I. (1998). Nurses’ perception of hope in patients with cancer: A palliative care perspective. Cancer Nursing, 21, 10-16.

Berterö, C. M. (2002). Affected self-respect and self-value: The impact of breast cancer treatment on self-esteem and QoL. Psycho-Oncology, 11, 356-364.

Burnard, P. (1991). A method of analysing interview transcripts in qualitative research.

Nurse Education Today, 11, 461-466.

Carnevali, D., & Reiner, A. (1990). The cancer experience. Nursing diagnosis and manage- ment. Philadelphia: Lippincott Company.

*Cavusoglu, H.(2000). Problems related to the diagnosis and treatment of adolescents with leukaemia. Issues in Comprehensive Paediatric Nursing, 23, 15-26.

*Coward, D.D. & Wilkie, D. J. (2000). Metastatic Bone Pain. Cancer Nursing, 23, 101-108.

Cullberg, J. (2000). Dynamisk psykiatri. Stockholm: Natur och Kultur.

Downe-Wamboldt, B. (1992). Content analysis: Method, applications, and issues. Health Care for Women International, 13,313-321.

Dunn, J., & Steginga, S. K. (2000). Young women’s experience of breast cancer: Defining young and identifying concerns. Psycho-Oncology, 9, 137-146.

Dunniece, U., & Slevin, E. (2000). Nurses’ experiences of being present with a patient re- ceiving a diagnosis of cancer. Journal of Advanced Nursing, 32, 611-618.

Gall, T. L., & Cornblat, M. W. (2002). Breast cancer survivors give voice: A qualitative analysis of spiritual factors in long-term adjustment. Psycho-Oncology, 11, 524-535.

Herth, K. (2001). Development and implementation of a hope intervention program. Herth, 28, 1009-1017.

Herth, K. (2000). Enhancing hope in people with a first recurrence of cancer. Journal of Ad- vanced nursing, 32, 1431-1441.

Holloway, I., & Wheeler, S. (1996). Qualitative research for nurses. Oxford: Blackwell sci- ences.

Hovi, S.L.,& Lauri, S. (1999). Patients and nurses assessment of cancer pain. European Journal of Cancer Care, 8, 213-219.

*Howell, D., Fitch, M., & Deane, K. A. (2003). Women’s experiences with recurrent ovarian cancer. Cancer Nursing, 26, 10-17.

Johnstone-Taylor, E, Hopkins-Outlaw, F., Bernardo, T.R., & Roy, A. (1999). Spiritual con- flicts associated with praying about cancer. Psycho-Oncology, 8, 386-94.

Jordan, K., Ong, B.N., & Croft, P. (2000). Researching limiting long-term illness. Social Sci- ence & Medicine, 50, 397-405.

Lampic, C., Thurfjell, E., Bergh, J., Carlsson, M., & Sjödén, P.-O. (2002). Lift values before versus after a breast cancer diagnosis. Research in Nursing & Health, 25, 89-98.

Langius, A., & Björvell, H. (1996). Den salutogena modellen och användning av KASAM- formuläret i omvårdnadsforskning. Vård i Norden, 16, 28-32.

Lindsey, E. (1997). Experiences of the chronically ill: A covert caring for the self. Journal of Holistic nursing, 15, 227-242.

*Mahon, S. M., & Casperson, D. M. (1997). Exploring the psychosocial meaning of recur- rent cancer: a descriptive study. Cancer Nursing, 20, 178-186.

Northouse, L., Walker, J., Schafenacker, A., Mood, D., Mellon, S., Galvin, E., Harden, J., &

Freeman-Gibb, L. (2002). A family-based program of care for women with recurrent breast cancer and their family members. Northouse, 29, 1411-1419.

Pascartea, J. V. (1997). Depressive phenomena, physical symptom distress, and functional status among women with breast cancer. Nursing Research, 4, 214-221.

Pryds-Jensen, K., Bäck-Pettersson, S., & Segesten, K. (2000). Lived experience among women with breast cancer. Cancer Nursing, 1, 6-11.

*Rawnsley, M.M. (1994). Recurrence of cancer: A crisis of courage. Cancer nursing, 17, 342-347.

SBU-rapport. (2001). Cytostatikabehandling vid cancer. Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering.

Sveinsdottir, H., Lundman, B., & Norberg, A. (1999). Women’s perceptions of phenomena they label premenstrual tension: Normal experiences reflecting ordinary behaviour. Journal of Advanced Nursing, 30, 916-925.

Thygesen, E. (2001). Patientopplevelser og kronisk sykdom. Vård i Norden, 59, 25-29.