Specialpedagogiska Institutionen
Självständigt arbete 15 hp, grundnivå Specialpedagogik
Förberedande kurs i specialpedagogik 30 hp Vårterminen 2009
Examinator: Birgitta Sahlin
Hur går det sedan?
Från stödåtgärder i grundskolan till ett nationellt gymnasieprogram.
Marianne Hallenbring
Hur går det sedan?
Från stödåtgärder i grundskolan till ett nationellt gymnasieprogram.
Marianne Hallenbring
Sammanfattning
Syftet med den här studien var att genom en kvantitativ enkätstudie och kvalitativa intervjuer undersöka hur det går för några elever på nationella program på gymnasiet, efter att de ha haft särskilt stöd i kärnämnena matematik, svenska och engelska under grundskolans senare år. Hur ser de själva på sina stödbehov? Hur har de upplevt studierna i grundskolan och hur går det för dem nu? Räckte det att få detta extra stöd i kärnämnena för att sedan klara av studierna på egen hand på gymnasiet? Om man jämför elever som studerar på ett yrkesförberedande program med elever på ett studieförberedande program på två gymnasier, kan man se några samband när det gäller hur eleverna beskriver sina behov av extra stöd?
Enkätstudien genomfördes i sammanlagt fem klasser på ett studieförberedande program (SP) och i fem klasser på ett yrkesförberedande program (HR) i två städer. Utifrån enkäterna genomfördes sedan fyra intervjuer, två pojkar och två flickor.
Resultatet av intervjuerna visar att alla informanter är överens om att de nått målen i
kärnämnena, dels tack vare det extra stöd de fick under den sista tiden i grundskolan, och dels för att de var motiverade att komma in på gymnasiet. Studierna fungerar nu för två av eleverna och två av eleverna har fått ”IG-varningar” i ett eller flera ämnen. Tre av eleverna har idag sökt sporadisk extra hjälp. Resultatet visar att flickorna som intervjuats ser på orsakerna till sina stödbehov utifrån sig själva, medan pojkarna tycker att behoven de har beror på lärmiljön.
Enkätstudien visar inte på några direkta samband mellan de olika programmen i studien kring elevernas beskrivning av sina stödbehov, men för båda städerna gäller att en högre procent av de elever, som har haft stödåtgärder i grundskolan, idag studerar inom HR än SP. Studien visar vidare att det är betydligt fler pojkar än flickor som erhållit extra stöd i någon form i
grundskolan.
När det gäller antalet elever som haft eller har extra stödåtgärder på gymnasiet idag varierar siffrorna mycket. I Storestad är det eleverna på HR som får betydligt mer stödåtgärder, medan det i Lillestad är SP eleverna som får mest. Jämför man sedan detta med hur många som vill ha extra stöd, om än bara ibland, så stiger siffrorna markant. Mest stiger de i Storestad där hela 67 procent av både HR och SP eleverna skulle vilja ha mer stöd. I Lillestad vill 35 procent av HR eleverna och 56 procent av SP eleverna ha mer stöd än de får nu.
Nyckelord
Gymnasiet, särskilt stöd, åtgärder, betyg, mål, godkänd, nationellt program
Innehållsförteckning
Förord ... 2
Inledning... 2
Bakgrund ... 3
Vad säger styrdokumenten? ... 3
Åtgärdsprogram ... 3
God lärmiljö eller specialpedagogik? ... 4
Att bli godkänd ... 5
Grundskola ... 5
Gymnasieskola ... 6
Avhopp från gymnasieskolan ... 7
Syfte och frågeställningar ... 9
Metod ... 9
Avgränsning ... 9
Teoretisk utgångspunkt ... 10
Genomförande ... 10
Enkätundersökning ... 10
Intervjuer ... 11
Etiska aspekter ... 11
Tillförlitlighet ... 12
Resultat ... 12
Enkäter ... 12
Studieförberedande program ... 12
Yrkesförberedande program ... 14
Intervjuer... 16
Informant Ludde ... 16
Informant Maja ... 17
Informant Tobbe ... 18
Informant Sara ... 19
Resultatsammanfattning ... 20
1
Resultatanalys ... 20
Enkäter ... 20
Intervjuer ... 22
Hur ser eleverna själva på sina tidigare stödbehov i grundskolan? ... 22
Hur upplever eleverna nu sitt första år på ett nationellt program? ... 22
Har de haft eller har fortsatt behov av stöd även på gymnasiet? ... 23
Om man jämför elever som studerar på ett yrkesförberedande program med elever på ett studieförberedande program på två gymnasier, kan man se några samband när det gäller hur eleverna upplever sina behov av extra stöd? ... 23
Metodanalys ... 23
Slutdiskussion ... 24
Förslag på vidare forskning ... 28
Referenser ... 29
Bilagor ... 31
Bilaga 1 ... 32
Bilaga 2 ... 33
Bilaga 3 ... 35
Bilaga 4 ... 37
2
Förord
Den här studien inleddes som ett pararbete. Enkäterna och intervjuerna genomfördes tillsammans med gymnasielärare Eva-Lisa Andersson, men hon kunde av personliga skäl inte fortsätta sina studier. Av förekommen anledning varierar ordvalet mellan vi/jag i vissa delar av studien. Resultat och analys, samt det avslutande uppsatsarbetet genomfördes individuellt av Marianne Hallenbring.
Inledning
Alla elever i Sverige har lagstiftad rätt att klara av sin skolgång- ALLA! Kan man då nöja sig med att nästan alla gör det? Eller räcker det inte att man klarar en del ämnen? Hur går det i de vidare studierna då? Räcker det att man får godkänt i kärnämnena matematik, engelska och svenska för att klara av studierna utan stöd på gymnasiets nationella program? Den frågan är oundvi kligen svår att svara enkelt på, eftersom naturligtvis många faktorer spelar in för varje enskild individ i det fallet. Men det är alltjämt en intressant vinkling då mycket av grundskolans resurser går till stöd i just dessa tre ämnen. För de flesta eleverna i grundskolan är målet att bli godkända i kärnämnena matematik, svenska och engelska för att kunna söka och bli antagna till ett nationellt gymnasieprogram och av det skälet prioriteras även stödresurserna på många skolor till dessa ämnen (Skolverket, 2001a).
Det har blivit en allt vanligare uppgift, för specialpedagogen/ specialläraren, att hjälpa elever i åk 9 att nå minst godkänt i slutbetyg i kärnämnena (Persson, 2002).
Persson (2002) hänvisar vidare i sin bok Elevers olikheter och specialpedagogiks kunskap till Goldberg (1966) som menar att särbehandling av elever med svaga studieförutsättningar kan leda till att läraren sänker ambitionsnivån i gruppen. Har skolan gjort eleverna en björntjänst? Genom att fokusera på att eleven fått godkänt i matematik, svenska och engelska har skolans övriga mål blivit åsidosatta.
Frågan jag ställer mig då är att om vi gör så - hur det går sen? Räcker det att få detta extra stöd i kärnämnena i grundskolans senare år för att klara av studierna på egen hand sedan på gymnasiet? Hur klarar de eleverna sig på gymnasiets nationella program? Hur ser de själva på sina studier och den hjälp de fått så här långt? Kan man se något som tyder på skillnader i hur det går om man läser ett yrkesförberedande eller ett studieförberedande program? Kan man utläsa några tecken på samband mellan behov av stöd eller stödåtgärder i grundskolan och val av nationellt program på gymnasiet?
Den forskning som gjorts inom närliggande områden handlar till största delen om elevers upplevelser i delaktighet av upprättande av åtgärdsprogram eller om segregering kontra självbild och tro på sin förmåga.
Groth(2007) har i t.ex. i en studie försökt beskriva och förstå bl.a. hur elever ser på sitt lärande kontra självbilden . Han menar att åtgärdsstrukturen i sig kan påverka elevernas självbild negativt och att de ser sig själva som avvikande och upplever isolering, emedan de kan se på hjälpen för det egna lärande som positivt i sig. Skolan ska sträva efter att alla elever får sin undervisning i den klass eller grupp som eleven normalt tillhör. Att arbeta med elever som behöver särskilt stöd ställer stora krav på
3
personalens kompetens. Det är även viktigt att den personal som arbetar nära elever med behov av särskilt stöd har tillräckliga kunskaper och att skolan har till gång till specialpedagogisk kompetens.
Skolverket redovisar i en landsomfattande studie (Skolverket, 2001b) de främsta orsakerna till varför elever har svårt att nå målen. Det är processrelaterade faktorer som framträder starkast, d.v.s. sådana som skolans personal själv kan påverka. Skolans personal tyckte att det beror på inlärningssvårigheter som orsakas av elevers olika funktionshinder, medan elever och föräldrar menar på att det snarare är skolans sätt att bemöta dessa funktionshinder som orsakar svårigheterna. Bristande förståelse och/eller kompetens för elevers funktionshinder är den vanligaste orsaken till att eleverna inte når målen, menar föräldrarna.
Bakgrund
Vad säger styrdokumenten?
Alla elever i Sverige har lagstiftad rätt att klara av sin skolgång. Vi har en skola för alla - men det är inte en skola som ser likadan ut för alla! Det är en skola där man ska se till alla elevers olika
förutsättningar och individanpassa utbildningen så att alla kan nå målen. I Lpo-94 (1998) står det:
”Normerna för likvärdigheten anges genom de nationella målen. En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen skall utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser skall fördelas lika. Hänsyn skall tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla”(s.4).
I läroplanerna för de obligatoriska och frivilliga skolformerna Lpo 94 (1998) och Lpf 94 (1994) talar man om två slags mål, strävansmål och uppnåendemål. Mål att sträva mot talar om vad skolan ska arbeta mot och mål att uppnå är relaterade till kunskapsmålen. För elever med svårigheter i skolan blir det viktigaste att arbeta med mål att uppnå för att få godkänt, framförallt i kärnämnena. Det kan i sin tur under olyckliga omständigheter innebära att mål att sträva mot förbises helt. (Skolverket, 2001a).
Åtgärdsprogram
Enligt skolans styrdokument skall åtgärdsprogram upprättas för varje elev som är i behov av stöd. I Grundskoleförordningen (1994:1194) 5 kap. §4 slås fast att elever som har svårigheter i skolarbetet, och har behov av stödåtgärder, ska få ett åtgärdsprogram upprättat. Senare tillkom en förstärkning i lagen med att elev, vårdnadshavare skall ges möjlighet att delta när åtgärdsprogrammet utarbetas (Förordning, 2006:205). Persson (2002) redovisar i sin enkätstudie att 21 procent av eleverna på Sveriges grundskolor är i behov av extra stöd. 17 procent av dessa erhåller stöd, men endast 13 procent av eleverna har ett åtgärdsprogram till grund för det stödet.
4
Det är viktigt att betona att ett åtgärdsprogram inte är en individuell utvecklingsplan (IUP), som det sedan 2006 är lagstadgat att alla elever ska ha (Förordning, 2006:205). Ett åtgärdsprogram är ett komplement till en IUP, där specifika, mätbara och tidsbegränsade åtgärder sätts in över en begränsad tid. Om en elev riskerar att inte uppnå kunskapsmålen i något ämne eller har svårt att fungera i en grupp, är upprepat eller långvarigt frånvarande, har ett utåtagerande beteende eller drar sig undan, ansvarar rektor för att behovet av särskilt stöd utreds. Syftet med utredningen skall vara att ta reda på vad i skolsituationen som förorsakar svårigheterna och bedöma vilka åtgärder som skolan behöver vidta. Det är viktigt att lyfta fram elevens styrkor och inte bara tala om elevens svårigheter och brister.
Utredningen bör skiljas från åtgärdsprogrammet eftersom åtgärdsprogrammet är en offentlig handling.
Även om åtgärdsprogram funnits sedan lång tid tillbaka och ges form och ett innehåll i skolförfattningarna (Skolverket, 2008a), har det visat sig att många skolor har svårigheter att
genomföra de utredningar som skall ligga till grund för åtgärdsprogrammet. Ett annat skäl är att många skolor i sina åtgärdsprogram ser eleven som ensam bärare av de problem som skolan ska åtgärda. I ett åtgärdsprogram är det viktigt att eleven och vårdnadshavaren görs delaktiga. Åtgärdsprogrammet redogör kortfattat för elevens behov och innehåller en beskrivning av de åtgärder skolan kommer att vidta och vem som ansvarar för vad. Åtgärderna i åtgärdsprogrammet ska vara både kortsiktiga och långsiktiga. De ska relatera till målen i läro- och kursplaner och det skall anges vilka elevens behov är och hur behoven skall tillgodoses. Det är viktigt att syftet med åtgärderna konkretiseras så att
programmet kan följas upp och utvärderas. Att följa upp och utvärdera åtgärdsprogrammet är viktigt och det bör göras ofta och regelbundet för att se om stödinsatserna är de rätta. Utvärderingen ska därefter användas så att det som framkommit verkligen används för att förändra stödåtgärderna om det behövs. Genom att på det här sättet studera orsaken till att eleven gör framsteg, kan förhoppningsvis ny kunskap fås. Om eleven avskiljs från sin klass eller grupp för en tid är det särskilt viktigt att ange en tid för utvärdering för att underlätta en återgång.
Persson(2002) menar att se elevens svårigheter i ett helhetsperspektiv är viktigt för att
åtgärdsprogrammet ska fungera. Det är viktigt att åtgärderna talar om vad som krävs på individbehov såväl som på grupp- och organisationsnivå och att åtgärder på alla dessa nivåer kan krävas föra att situationen ska lösas. Det är således viktigt att elevers svårigheter även söks i skolans hela miljö, dess undervisningsformer och lärmiljö. Genom att skolan reflekterar och samtalar kring
åtgärdsprogrammen kan de också stödja lärarnas arbete med att utveckla lärmiljön för alla elever.
God lärmiljö eller specialpedagogik?
Persson (2002) skriver att åtgärdsprogrammen idag lyckas med att reducera en del av elevernas problem, men inte med att rätta till de faktorer i elevens lärmiljö om kan ha bidragit till att eleven behöver ha särskilt stöd. Genom att granska och utveckla den egna verksamheten och skapa en miljö där alla kan inkluderas så långt som möjligt så främjas hela lärmiljön.
Om skolan lyckas skapa en god lärande miljö möjliggör den för elever med olika förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen. Genom att basera skolans arbete på kunskap om de faktorer som främjar elevens lärande och utveckling kan skolan skapa en god lärmiljö för alla elever.
Specialpedagogik som ämne är komplext så till vida att det är ett tvärvetenskapligt forskningsområde med rötter inom bl.a. pedagogik, psykologi, sociologi och medicin (Brodin och Lindstrand, 2004). De flesta forskare är överens om att specialpedagogiken utvecklats ur pedagogiken och hänger idag
5
samman med den. Specialpedagogiken tar vid där den vanliga pedagogiken inte räcker till, enkelt uttryckt. Kanske man ska dra det till sin spets och säga att den tar vid endast när absolut
spetskompetens behövs (Brodin och Lindstrand, 2004)? Vad skiljer då egentligen en god
individualiserande pedagogik och god lärmiljö åt från specialpedagogik (a.a.)? Nilhom (2006) menar att om nu inkludering ska ses som självklar en förutsättning för att organisera en skola för alla så blir väl, till syvende och sist, inte skillnaden mellan specialpedagogiken och den vanliga pedagogiken så stor? Kanske gör inkluderingen i sig då specialpedagogiken överflödig?
Persson (2002) redovisar vidare resultat från ”SPEKO-projektet” där han sammanfattar
specialpedagogik i tre huvudområden. Det första och vanligaste är att utgå från ”svårigheter hos eleven själv”. Eleven är bärare av sina problem och det beror på elevens förmåga om huruvida denne får problem eller ej, eller om den lyckas med studierna eller ej. Specialpedagogik kan också ”beskrivas i termer av ”en speciell fördjupad kompetens”. Det tredje sättet att definiera specialpedagogik är att relatera elevers skolsvårigheter och behov av stöd till ”skolmiljön” (s. 65).
I en skola där målsättningen ju är att alla barn i slutänden ska nå läroplanens mål (Lpo94, 1998) skapar man dilemmat att man även måste anpassa skolan till alla barns olikheter och ge alla barn det extra stöd som de behöver för att lyckas. Westling, Allodi och Fishbein (2000) skriver om hur den vanliga
”skolan för alla” organiseras, mest utifrån homogenitet, rationellt och funktionellt med grunden i målstyrning, men att den inte alltid beaktar att elever utvecklas olika. Trots att målstyrning i sig skulle kunna leda till att varje elevs kunskapsmässiga och sociala behov tas tillvara och utvecklas, blir det i snarare så att elever ibland exkluderas i andra lösningar om man inte följer den homogena ”normen”.
Nilholm (2006) hävdar att specialpedagogiken i sig kan bidra till att skapa utanförskap och sämre självbild hos eleverna. För att skapa en skola för alla har alla som behöver rätt till extra hjälp, stöd och individanpassning. Genom att göra denna skillnad på elever kan man i värsta fall skapa ett sorts utanförskap. En känsla av att vara annorlunda, att inte räcka till. Specialpedagogiken skapar skillnaden mellan elever och på så sätt kommer känslan av utanförskap eller exkludering för några elever alltid på något sätt att existera.
Att bli godkänd
Grundskola
Den allmänna debatten i media utmålar, enligt mig, ofta upp en sämre bild av utbildningsväsendets resultat än vad som kan uppfattas som hela sanningen. Naturligtvis kan enskilda kommuners eller skolors resultat presenteras på olika sätt och ha olika berättigande för sitt syfte, men man kan utläsa positiva tendenser över tid (Aktuellt om skola och förskola, 2008):
• Det genomsnittliga meritvärdet för grundskolan vårterminen 2007 var det högsta sedan det nya mål- och kunskapsrelaterade betygssystemet infördes 1993.
• Andelen elever som gick ut årskurs 9 och som uppnått målen i alla ämnen våren 2007 var den högsta sedan läsåret 1998/99.
• Det i så gott som samtliga ämnen var en högre andel elever som nådde upp till betyget Mycket väl godkänt läsåret 2006/2007 än det var för 6 år sedan.
• Andelen elever som ej nått målen har minskat i 2 av 3 ämnen (s.4).
6
Samma rapport visar vidare att den svenska skolan står sig bra i konkurrensen med andra OECD- länder när det gäller läsförmågan som femte bästa land, medan matematikkunskaperna ligger närmare genomsnittet. Det är en tydlig förbättring sedan drygt tio år tillbaka. De resultat som uppmättes vid internationella kunskapstester 1964 och 1980 visade då att Sverige låg i botten i matematikkunskaper.
Trots dessa glädjande resultat är dessa långt ifrån acceptabla idag. Det är fortfarande en alldeles för hög andel av elever som lämnar den svenska grundskolan utan att ha nått målen i alla ämnen. Det är elever med utländsk bakgrund som statistiskt visat de största svårigheterna att nå målen. Vårterminen 2007 lämnade 76,1 procent grundskolan med minst betyget Godkänt, om än marginellt är det den högsta siffran sedan 1998. De senaste årens resultat visar att antalet elever i grundskolan som klarar de nationella proven i svenska och engelska håller sig runt 95-96 procent, emedan matematikresultaten sjunker. Läsåret 2006/2007 uppnådde endast 86 procent godkänt i matematik och i alla ämnen är resultaten betydligt lägre för elever utländsk bakgrund (a.a.).
Ser man till antalet elever som är behöriga till gymnasieskolans nationella program har det under 2000-talet varierat mellan 89-90 procent. Hösten 2007 gick 98,7 procent av grundskolans elever vidare till gymnasiet. Av dessa var då omkring 9 procent inte behöriga till ett nationellt program och gick in på det individuella programmet. Då det målrelaterade betygssystemet infördes 1998 ökade antalet elever som gick direkt till det individuella programmet från 6 procent till den nuvarande nivån. Denna ökning är dock relativt marginell i jämförelse med mätningarna innan det individuella programmet infördes, t.ex. 1987 då endast 86 procent kom in på gymnasiet. Statistiken visar att elever med
utländsk bakgrund har det betydligt svårare än elever med svensk bakgrund, samt att pojkar visar lägre resultat än flickor (a.a.).
Det går således inte att komma ifrån att betygen är det viktigaste instrumentet skolan har för att bedöma, och även döma, elevers kunskaper (Emanuelsson i Skolverket, 2002) . Detta kan slå särskilt hårt mot elever som är i behov av särskilt stöd:
”Genom att kriterierna för godkänd definieras som kunskapsnivåer som skall nås på samma tid av alla elever tas inte hänsyn till att elever har mycket olika förutsättningar att kunna anpassa sig till denna
”normala” takt i lärandet. Konsekvensen blir, enligt Emanuelsson, att vissa elever tidigt identifieras som svaga och i behov av särskilt stöd och i praktiken utan rimlig chans att bli godkända” (s.8).
Gymnasieskola
Begreppet ”gymnasieskolans nationella program” omfattar i dag sjutton program. Alla är treåriga och ger behörighet till vidare studier på högskola eller universitet. Fyra av dessa program är
studieförberedande och de övriga räknas som yrkesförberedande, eftersom de har femton veckors arbetspraktik i programmet (Skolverket, 2008b) Förutom gymnasieskolans nationella program finns specialutformade individuella program för de elever som ej blivit godkända i något av kärnämnena i grundskolan. De utformas efter elevernas specifika behov och målet är att kunna bli behörig och fullt ut kunna delta i ett nationellt program.
I gymnasieförordningen står det att skolan ska stödja de elever som har svårt att nå kunskapsmålen.
Orsakerna till att eleverna har svårt att nå målen kan bero på t.ex. koncentrationsproblem, långvarig frånvaro, sociala problem eller att de inte trivs. Trots att gymnasiet är skyldigt att stödja eleverna och upprätta åtgärdsprogram görs det sällan (a.a.). I gymnasiet har man sett en marginell ökning i andelen som uppnått betyget godkänt i svenska och engelska år 2007 jämfört med år 2006. Procentuellt håller
7
de sig runt 95 procent även där. I matematik kan man däremot se en större ökning av antalet godkända betyg, i vissa yrkesförberedande program ändå upp till 30 procent på Matematik A. Det förklarar Skolverket med att man 2007 administrerade proven i matematik över två dagar istället för som tidigare på en dag. Man kan endast utläsa statistiskt säkerställda skillnader mellan kvinnor och män i ämnet svenska, där kvinnor tenderar att få aningen högre betyg än män. Generellt kan man utläsa att skillnaderna är stora i resultaten på de nationella ämnesproven mellan de yrkesförberedande
programmen och studieförberedande programmen. De senare visar på en större andel elever som når betyget godkänt i samtliga tre ämnen (Aktuellt om skola och förskola, 2008). Tittar man vidare på hur många elever som får slutbetyg efter fyra år på gymnasiet har det generellt varierat mellan 73 och 76 procent över hela 2000-talet. Slutbetyg får man efter slutförda kurser, följaktligen även om man fått betyget IG i något ämne. Hotell- och restaurang programmet visar upp en minskning från 76.7 procent år 2001 till 74.6 procent år 2008. Samhällsprogrammet har haft marginella skillnader under 2000-talet, men redovisar år 2008 hela 84.5 procent godkända slutbetyg.
Generellt kan man också se att ca 73 procent av männen slutför sina studier på gymnasieskolans nationella program jämfört med 78 procent av kvinnorna (Aktuellt om skola och förskola, 2009).
Rosenquist(2008) har i sin kvalitativa studie försökt att ge en bild av övergången från grundskolan till gymnasiet för elever i behov av särskilt stöd. Hon har då intervjuat sju specialpedagoger på två grundskolor och en rektor och lärare på gymnasieskola. Resultatet av studien visar på att det är den enskilda skolans normer och traditioner som påverkar övergången för elever i behov av särskilt stöd.
Organiseringen och utformningen utgår från vilka resurser och kompetenser som skolan har. Attityder till elever i behov av särskilt stöd styrs av de synsätt och perspektiv som härskar på just den skolan.
Den ökande andelen elever som misslyckas trots tidigt insatta stödåtgärder tyder på att skolans möjligheter att kompensera svårigheter är små eller obetydliga. De olika perspektiven som skolorna intar får konsekvenser för den specialpedagogiska verksamheten och också för den enskilda eleven vid övergången från grundskolan till gymnasiet. Arbetet på grundskolorna skiljer sig åt när det gäller övergången till gymnasiet för elever i behov av särskilt stöd. Skillnaderna får konsekvenser för elever i behov av särskilt stöd. Gymnasiet kan med en bra överlämning naturligtvis bättre möta alla elever med de olika behov de har och på den nivå de befinner sig.
Avhopp från gymnasieskolan
Varje år är det således många elever som lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg (Skolverket, 2008b). Andelen elever som avbryter gymnasiestudierna var år 2007 ca 23 procent. Ungefär var tredje elev på ett yrkesförberedande program lämnar gymnasiet utan behörighet och ungefär var femte elev på ett studieförberedande program. Vidare visar Skolverkets rapport att elever som har lågutbildade föräldrar och elever med utländsk bakgrund lämnar ungefär hälften gymnasieskolan utan behörighet.
I en annan undersökning av Skolverket intervjuades 16 elever om varför de hoppat av sina studier (Skolverket, 2008c). I rapporten redovisas att de främsta orsakerna var att eleverna upplevde att de inte fick tillräckligt mycket stöd, att ingen såg dem och deras svårigheter och att inga förebyggande åtgärder sattes in. Eleverna upplevde att de åtgärder som sätts in på gymnasiet kommer för sent och eleverna är utelämnade åt sig själva. De efterfrågade ett bättre stöd som täcker de behov de har.
Eleverna uppger att de inte fått tillräckligt med hjälp av lärarna och att de vill ha ett mer individuellt bemötande. Trots att många av de elever som hoppar av studierna har haft hög frånvaro har inga stödinsatser satts in.
8
Gymnasieutredningen 2008 bekräftar att gymnasieskolan behöver se över och förbättra hjälpen för elever som behöver extra stöd och att stödet måste sättas in tidigt (SOU, 2008:27).
I en undersökning från SCB (2007) uppger 41 procent av eleverna som hoppat av skolan att skoltrötthet var den främsta orsaken. Andra orsaker till avhopp var fysisk eller psykisk sjukdom, bristande stöd, för mycket teoretiska studier, för hög studietakt eller ointresse för att de inte kommit in på sitt första handsval till gymnasiet.
I en något äldre rapport ställer Skolverkets sig frågan om skoltrötthet beror på skolans marginalisering av elever (Skolverket, 1998). Att eleverna som marginaliseras hamnar i utkanten av skolans
verksamhet och därför lämnar skolan. Marginaliseringsprocessen har tre huvuddelar i sin förklaring, skolvärde, normalitet och ämnesidentitet (s.6).
Utifrån rapporten (Skolverket, 1998) sammanfattar jag innebörden av rapportens tre begrepp i korta drag som följer:
1. Skolvärde: Skolvärdet syftar till programmets status, yrkesförberedande program har lägre status och eleverna där känner sig ofta särbehandlade och nervärderade.
Rapporten visar också att lärarnas syn på eleverna påverkas av skolvärdet.
2. Normal eller avvikande: De elever som inte passar in i verksamheten ses som avvikande, d.v.s. elever med behov som inte anses normala, att anpassa verksamheten till individen ses som något speciellt och inte normalt . Rapporten visar också att elever som haft stödinsatser på grundskolan redan är marginaliserade när de börjar gymnasiet.
3. Ämnesidentitet: Ämnesidentitet handlar om kärnämnena på yrkesprogrammen och det är inte ämnena i sig som skapar problem utan arbetssätten och inriktningen. Ofta sker undervisningen i karaktärsämnena i långa arbetspass där eleverna får ta mycket eget ansvar medan undervisningen i kärnämnena liknar mer den undervisning de haft i grundskolan, d.v.s. korta arbetspass och katederundervisning. Ofta anpassas
kärnämnena till yrkesprogrammen genom att kurserna förenklas och minskas vilket innebär att eleverna får en sämre undervisning, genom detta marginaliseras eleverna även av lärarna.
Ovanstående tre spår kan visa på varför eleverna blir skoltrötta och att de måste föra en ständig kamp för att se sig själva som ”normala” (a.a.). Rapporten beskriver att ”elever som redan från början är svaga eller ointresserade löper givetvis stor risk att misslyckas helt eller hoppa av” (a.a., s.7) och
”att det till stor del är skolan som skapar marginaliseringen. Elevens framgång och misslyckande avgörs av skolans organisation och verksamhet och av agerandet och attityderna hos dem som arbetar i skolan. Denna modell framställer inte en elev som har skolsvårigheter utan en skola som har undervisningssvårigheter” (s.5).
Jag frågar mig om det stämmer för de elever jag kommer i kontakt med i den här studien?
9
Syfte och frågeställningar
Syftet med den här kvalitativa studien är att undersöka hur det gått för ett urval av elever, som haft särskilt stöd i grundskolan och uppnått godkänt i kärnämnena och sedan studerar vidare på ett nationellt program på gymnasiet.
Utifrån det övergripande syftet blir studiens frågeställningar:
• Hur ser eleverna själva på sina tidigare stödbehov i grundskolan?
• Hur upplever eleverna nu sitt första år på ett nationellt program?
• Har de haft eller har de fortsatt behov av stöd även på gymnasiet?
• Om man jämför elever som studerar på ett yrkesförberedande program med eleverna på ett studieförberedande program på två gymnasier, kan man då se några samband eller skillnader när det gäller hur de beskriver sina behov av extra stöd?
Metod
Under rubriken metod redovisar jag de avgränsningar jag gjort för undersökningen, vilken teoretisk ansats jag haft och hur undersökningens genomfördes.
Avgränsning
Jag har valt att genomföra den här studien med kvalitativa intervjuer via en övergripande
enkätundersökning. Enkätundersökningen är avgränsad till elever som följer ett yrkesförberedande eller ett studieförberedande program i årskurs 1 på gymnasiet. Elever inom det individuella
programmet eller andra anpassade studieformer har ej ingått i studien. Jag avgränsade studien till de elever som haft stöd under åk 7-9 och valde, p.g.a. studiens begränsning i tid och omfattning, att inte ta hänsyn till om de eventuellt haft stöd tidigare under sin skolgång eller om de inte nådde målen för åk 5. Studien tar inte hänsyn till olika typer av funktionshinder, sociala eller kulturella skillnader eller andra särskiljningar av stödåtgärder, den ser endast till om eleven haft stöd i någon form för att nå målen för åk 9.
Jag valde ut två gymnasier i två städer i mellersta respektive södra Sverige. Skola A ligger i en liten stad, Lillestad, i en förhållandevis liten kommun (Skolverket, 2008b) i södra Sverige. Skola B ligger i en mellanstor stad, Storestad, i en stor kommun i mellersta Sverige. Studien avgränsades vidare till ett yrkesförberedande program och ett studieförberedande program. Hotell- och restaurangprogrammet (HR) valdes slumpmässigt ut att representera de yrkesförberedande programmen.
Samhällsvetenskapliga programmet (SP) fick på samma sätt representera de studieförberedande programmen. Enkäten genomfördes sedan slumpvis i två respektive tre olika klasser i år 1 på respektive program. Utifrån enkätsvaren framkom ett antal elever som ställde sig positiva till en eventuell intervju. Efter vårdnadshavarnas tillstånd valdes sedan informanterna ut, två flickor och två pojkar. De fick under en intervju förtydliga sina tankar om stödåtgärder och sin egen skolgång.
10
Teoretisk utgångspunkt
Forskning ska på något sätt bidra till något nytt, ny kunskap, en ny synvinkel eller ny förståelse utifrån något perspektiv. Jag vill snarare inrikta mig på förståelse än kunskap och nytt vetande utifrån den aspekten. Utifrån ett fenomenologiskt- hermeneutiskt perspektiv och empiriskt förhållningssätt vill jag via ett kvantitativt enkätunderlag och kvalitativa intervjuer undersöka, tolka och försöka urskilja några mönster utifrån elevernas svar . Eftersom enkätunderlaget är relativt litet, kan endast eventuella samband utläsas ur resultatet, men inga generaliseringar dras. Det eftersträvas inte heller vidare i kvalitativa studier och därför behöver inte urvalet för intervjuerna vara obundet slumpmässigt
(Merriam, 1994). Eftersom en upplevelse är högst subjektiv, valde jag en kvalitativ intervjumetod som ett komplement till enkätstudien (Trost, 2005). Trost förklarar förenklat skillnaden mellan en
kvantitativ och en kvalitativ metod med att ”om frågeställningen gäller hur ofta, hur många eller hur vanligt så skall man göra en kvantitativ studie. Om frågeställningen däremot gäller att förstå eller att hitta mönster så skall man göra en kvalitativ studie” (a.a., s.14). Han menar vidare att det idag är vanligt att man använder båda metoderna, ” I verkligheten är praktiskt taget inga av de studier som görs inom beteenden- och samhällsvetenskaperna av helt kvantitativ natur. De är alla blandformer”
(a.a., s.11).
Fenomenologin beskriver världen utifrån varje enskilds individs upplevelse av den (Hyldegaard, 2008) och ska med en sådan ansats beskriva, men inte tolka det man undersöker. Men naturligtvis gör man alltid tolkningar till viss del- bara genom att välja olika inriktning, urval eller frågor ger olika tolkningar. För att kunna urskilja mönster valde jag att även ha en hermeneutisk inriktning, där den centrala punkten är att tolka människors subjektiva upplevelser och erfarenheter och försöka förstå innebörden av dessa (Thurén, 2007). En del i det arbetet innebär då att vara reflexiv och medveten om min egen roll och mina egna tolkningar i processen. Intervjuer bestående av ett frågebatteri med öppna och halvstrukturerade frågor bedömde jag således skulle ge bra tolkningsunderlag i analysen.
Genomförande
Enkätundersökning
Efter att ha utarbetat ett enkätformulär gjordes en pilotstudie på två elever, oberoende av själva studien, och endast ett par små justeringar gjordes i ordvalet i enkäten (bilaga 2).
Sedan kontaktades två gymnasieskolor, som båda hade yrkesförberedande och studieförberedande program, och vi fick tillstånd att genomföra enkätundersökningen. Eftersom vi inledningsvis var två om att genomföra studien hjälptes vi i det här skedet åt att administrera enkäterna. I Storestad genomförde min kollega själv enkätundersökningen i klasserna, men i Lillestad fick jag lämna ifrån mig enkäterna på expeditionen. Personalen på expeditionen ombesörjde att klasslärarna fick enkäterna, som sedan genomförde desamma i klasserna. Jag hade gjort ett följebrev som talade om syftet med enkäten och studien, och den delgavs eleverna i Lillestad. I Storestad gavs informationen om syftet med undersökningen muntligt till eleverna vid genomförandet. Enkäterna genomfördes i tio klasser, fem klasser på Hotell- och restaurangprogrammet, som fick representera ett yrkesförberedande program, och fem klasser på det studieförberedande Samhällsprogrammet. Det tog över tre veckor att få tillbaka enkäterna jag lämnat i Lillestad, eftersom de av praktiska skäl inte kunde genomföra dessa tidigare i alla klasserna. Sammanlagt svarade 175 elever på enkäten. Alla enkätsvar sammanställdes i digitala tabeller för vidare analys.
11 Intervjuer
På båda skolorna framkom elever som var positiva till en vidare intervju. I Lillestad ställde sig ingen elev från SP positiv till en intervju, medan fem elever från HR kunde tänka sig det. Av dessa hade två inte skrivit fullständigt namn och två inte telefonnummer och måste därför strykas. I Storestad ställde sig tre elever från SP samt tre elever från HR positiva till att bli kontaktade för en intervju . Endast en pojke av eleverna hade uppgett sitt telefonnummer för vidare klontakt. Vi tog kontakt med de sju eleverna och efter en muntlig överenskommelse skickades en tillståndsansökan hem till föräldrarna.
När alla överenskommelser var gjorda utkristalliserades två flickor och två pojkar att intervjua, alla fyra kom från Storestad. Uttagna blev en flicka och en pojke från respektive program. En pojke var 17 år och de övriga var 16 år. Eleverna informerades om syftet med intervjun, hur den skulle genomföras och de etiska aspekterna kring materialet gicks igenom i förväg. Det var en halvstrukturerad intervju med sex olika frågeområden och följdfrågor på dessa, och eleverna fick inte ut några frågor att läsa igenom i förväg. Frågeområdena var (bilaga 4):
1. Hur upplever eleven generellt att gå på gymnasiet?
2. Hur upplever eleven studierna på programmet?
3. Hur upplevde eleven studierna i grundskolan?
4. Hur upplevde eleven stödet i grundskolan?
5. Hur upplever eleven sitt behov av stöd på gymnasiet?
6. Hur upplever eleven sina fortsatta studier och framtiden?
Intervjuerna genomfördes ostört på ett av skolans grupprum och alla spelades in på band. Efter varje intervju gjorde vi som intervjuare en kort sammanfattning och reflektion över hur intervjun gått och vad som sagts. Detta kunde sedan ses som ett komplement till, och jämföras med, transkriptionerna av det inspelade materialet.
Etiska aspekter
Studien har följt fyra forskningsetiska regler (Vetenskapsrådet, 2002):
Vid den muntliga informationen inför enkäten samt i det bifogade informationsbladet framgick tydligt studiens syfte och de villkor som gällde för elevernas deltagande. Därmed uppfylldes
informationskravet. Samtyckekravet innebär att deltagarna måste ge sitt samtycke till att delta i undersökningen. Det uppfylldes genom att de elever som svarat positivt till att låta sig intervjuas först kontaktades via telefon och sedan skickades även en tillståndsansökan för godkännande till
föräldrarna. Endast de elever som återlämnade en tillståndsansökan kunde beaktas för en vidare intervju. Konfidentialitets kravet uppfylls genom att inga identitetsgivande uppgifter som kan spåras av utomstående finns med i studien och ingen annan än vi som intervjuare får ta del av
ljudinspelningar eller transkripioner. Resultaten används vidare endast för denna studie. De uttagna informanterna fick möjlighet att läsa igenom utskriften av deras intervju och i ett av fallen behövde intervjun korrigeras eftersom det inte gick att höra vad som sagt under vissa delar av intervjun.
Därmed är nyttjandekravet tillgodosett.
12
Tillförlitlighet
Validitet i studien avser att jag mäter det som i sammanhanget är relevant, medan reliabilitet syftar till tillförlitligheten av de utförda mätningarna (Thurén, 2007). Denna studie är både kvantitativ och kvalitativ till sin karaktär och mäter förhållandena under de förutsättningarna som råder vid just denna studie. Även om vaga samband kan utläsas i förhållandena mellan just dessa två skolor och i
jämförelser med landet i övrigt, så anser jag att reliabilitetsbegreppet inte är relevant i sammanhanget (Thurén, 2007). I den kvalitativa metoden innebär validitet att studien hade kvalitet, trovärdighet och tillförlitlighet. Jag överlämnar till läsaren att resonera kring trovärdigheten hos mig som undersökare och rimligheten i studieresultaten.
Resultat
Enkäter
Sammanlagt genomfördes 175 enkäter och utifrån dessa har sedan fyra informanter valts ut för intervjuer enligt den tidigare redovisade urvalsprocessen. Alla elever, som var i klasserna den dagen då enkäten lämnades ut, genomförde den. Jag har därmed inte tagit hänsyn till antalet sjuka eller på annat sätt frånvarande elever den aktuella dagen. Ett enkätsvar räknas som internt bortfall på grund av otvetydiga felskrivningar och/eller tydligt oseriöst ifylld. I redovisningen av enkäterna nedan har jag valt att redovisa alla klasser inom respektive program tillsammans. Skälet till detta är att det i den här studien inte är relevant hur elever slumpmässigt hamnat i olika klasser inom samma program och skola.
Studieförberedande program (Samhällsprogrammet)
I Lillestad (L) genomfördes 74 enkäter i sammanlagt tre klasser och i Storestad (S) genomfördes 33 enkäter i två klasser. En enkät i Lillestad räknades bort då den tydligt var felaktigt ifylld. På frågan om eleverna erhållit någon form av stöd under grundskolans senare år (åk 7-9), svarar 58 flickor och 34 pojkar att de inte har det, medan åtta flickor och sex pojkar svarar att de har erhållit stöd. I Lillestad hade 4,7 procent av flickorna och 13 procent av pojkarna erhållit stöd. Motsvarande siffror i Storestad var 25 procent av flickorna och 23 procent av pojkarna. I tabell 1 nedan redovisas fördelningen på de olika skolorna:
Flickor Pojkar
SP
L S L SEj stöd 40 18 27 7
Stöd 2 (0) 6 (1) 4 (0) 2 (2)
Bortfall* 1 0 0 0
TOTALT 43 24 31 9
13
Tabell 1: Antal elever som haft stöd i någon form under grundskolans åk 7-9 fördelat efter kön i Lillestad(L) och Storestad(S). Siffran inom parentes visar antal positiva till att kontaktas för ev. intervju.
* internt bortfall eller uppgift saknas.
På Samhällsprogrammet(SP) hade fyra pojkar och två flickor i Lillestad erhållit stöd i någon form i grundskolan. Typen av stödåtgärder kategoriserades som hjälp av specialpedagog/lärare, extra personal i gruppen, kurator, personlig assistent, hjälpmedel av något slag eller annat. I Storestad hade sex flickor och två pojkar fått extra stöd. Tabell 2a och 2 b nedan redovisar könsfördelningen mellan ämnen och årskurser i de båda städerna. I undersökningen valde vi att koncentrera oss på kärnämnena och övriga ämnen kategoriserades som ”annat”. En pojke från Lillestad fyllde i att han erhållit stöd i spanska i tre år, i övrigt fyllde alla i att det handlade om stöd i de tre kärnämnena. I Storestad hade en pojke stöd i SO under åk 7, i övrigt handlade det även här om stöd i matematik, svenska och engelska.
I Lillestad SP fördelades stödåtgärderna på fyra pojkar och två flickor som följer:
L: SP
År 7 År 8 År 9Ma 1f+1p
Sv
Eng 1p 2p 1f+2p
Annat 1p* 1p* 1p*
Tabell 2a: Antal flickor(f) och antal pojkar(p)som haft stöd, uppdelat i ämnen och efter årskurs.
* Stöd i Spanska alla årskurser
I Storestad SP fördelades stödåtgärderna på två pojkar och sex flickor som följer:
S: SP
År 7 År 8 År 9Ma 1p 1f 3f
Sv 1p+1f 1p 1p
Eng 1f
Annat 1p*
Tabell 2b: Antal flickor(f) och antal pojkar(p)som haft stöd, uppdelat i ämnen och efter årskurs.
I Lillestad hade ingen elev stöd i fler än ett ämne och två elever svarade att de haft stöd i engelska under mer än ett läsår. Fyra av eleverna erhållit stöd i form av speciallärare eller specialpedagog och en elev har haft en extra resurs i klassen under en kortare period. Tre elever uppgav att stödet av specialläraren gavs en till ett par gånger i veckan, medan en elev uppgav tre till fyra gånger i veckan.
En flicka hade extra hemuppgifter under en kort period.
I Storestad hade en elev stöd i svenska (SVA) under alla tre läsåren, i övrigt uppgav alla att de endast haft stöd under ett läsår. Fem elever uppgav att de haft stöd av speciallärare eller en extra resurs i klassen en till två gånger i veckan och två elever hade extra hjälp av en extra lärare under en kort period.
14
Elevernas behov av stöd på gymnasiet(SP) presenteras i tabell 3.
Enligt eleverna har nästan 35 procent av flickorna i Lillestad(L) antingen haft extra stöd i något ämne på gymnasiet eller har för närvarande stöd. För pojkarna ligger motsvarande siffra på nästan 26 procent. Ser man till hur eleverna utrycker sin önskan om att få extra stöd idag i sina studier, svarar ca 67 procent av flickorna att de vill ha stöd eller stöd ibland, medan pojkarnas svar hamnar på ca 42 procent.
I Storestad(S) säger endast ca 1,2 procent av både flickorna och pojkarna att de har haft stöd eller för närvarande erhåller stöd. På frågan om eleverna skulle vilja ha stöd eller ha stöd ibland i sina
nuvarande studier svarar nästan 67 procent av både flickorna och pojkarna att de vill det.
Flickor Pojkar
SP
L S L SHar stöd 9 2 3 1
Ej stöd 27 21 23 8
Har haft 6 1 5 0
Vill ha 8 5 5 0
Vill ej ha 14 8 18 3
Vill ha ibland 20 11 8 6
Tabell 3: Antal elever som har eller har haft stöd i någon form på gymnasiet och antal elever som vill ha stöd. Fördelning efter kön i Lillestad(L) och Storestad(S).
Yrkesförberedande program (hotell- och restaurangprogrammet) I Lillestad (L) genomfördes 34 enkäter på Hotell- och restaurangprogrammet i sammanlagt två klasser och i Storestad (S) genomfördes också 34 enkäter, men då i tre klasser.
På frågan om eleverna erhållit någon form av stöd under grundskolans senare år (åk 7-9) svarar sammanlagt 15 flickor och 17 pojkar att de har det. I Lillestad hade 37,5 procent av flickorna och 45 procent av pojkarna erhållit stöd. I Storestad blev motsvarande svar 45 procent av flickorna och 64 procent av pojkarna. I tabell 4 nedan redovisas fördelningen på de båda skolorna:
Flickor Pojkar
HR
L S L SEj stöd 10 11 10 5
Stöd 6 (2) 9 (1) 8 (1) 9 (2)
Bortfall 0 0 0 0
TOTALT 16 20 18 14
Tabell 4: Antal elever som haft stöd i någon form under grundskolans åk 7-9 fördelat efter kön i Lillestad och Storestad. Siffran inom parentes visar antal positiva till att kontaktas för ev. intervju.
15
På Hotell- och restaurangprogrammet (HR) hade åtta pojkar och sex flickor i Lillestad erhållit stöd i någon form i grundskolan. I Storestad hade nio flickor och nio pojkar fått extra stöd. Tabell 5a och 5b nedan redovisar könsfördelningen mellan ämnen och årskurser i de båda städerna. I Lillestad hade ingen elev erhållit stöd i något annat ämne än matematik, svenska och engelska under de tre sista åren i grundskolan. I Storestad uppgav endast en elev att han haft stöd i tyska, kemi och fysik under alla årskurser.
I Lillestad HR fördelades stödåtgärderna på åtta pojkar och sex flickor som följer:
L: HR
År 7 År 8 År 9Ma 1p+2f 3p+3f 3p+3f
Sv 1p+1f 1p+1f 1p+2f
Eng 3p+3f 5p+4f 5p+5f
Annat
Tabell 5a: Antal flickor(f) och antal pojkar(p)som haft stöd, uppdelat i ämnen och efter årskurs.
I Storestad HR fördelades stödåtgärderna på nio pojkar och nio flickor som följer:
S: HR
År 7 År 8 År 9Ma 1p+3f 1p+5f 3p+7f
Sv 2p 3p 3p
Eng 2p+1f 3p+3f 5p+1f
Annat 1p* 1p* 1p*
Tabell 5b: Antal flickor(f) och antal pojkar(p)som haft stöd, uppdelat i ämnen och efter årskurs.
* Stöd i Tk+Ke+Fy i alla årskurser
I Lillestad(L) uppgav sex elever att de erhållit stöd under alla tre årskurserna i ett eller flera ämnen, tre elever fick stöd under åk 8 och 9 och fyra elever erhöll stöd under ett läsår. Alla elever utom en erhöll stöd under åk 9. Två av eleverna hade stöd i alla tre ämnena och under alla tre årskurserna.
Av Storestadseleverna(S) uppgav alla utom fyra att de hade stöd under åk 9. Två elever hade stöd i alla tre ämnena under åk 9. Tio elever uppgav att de haft stöd i åk 9 i matematik, fem av dessa har haft stöd även under åk 7 och/eller åk 8.
Elevernas behov av stöd på HR presenteras nedan i tabell 6. Merparten av eleverna erhåller inte något stöd idag, men 1,2 procent av flickorna och 1,7 procent av pojkarna i Lillestad uppger att de antingen har haft, eller för närvarande har, extra stöd i något ämne på gymnasiet. Ser man till hur eleverna utrycker sin önskan om att få stödåtgärder i sina studier, svarar drygt 6,2 procent av flickorna att de vill ha stöd eller stöd ibland, medan pojkarnas svar hamnar på nästan 17 procent.
Av Storestads elever säger 4 av 20, d.v.s. 20 procent, av flickorna och drygt 35 procent av pojkarna att de har stöd nu eller har haft stöd tidigare. Av flickorna skulle tre av fyra flickor, eller 75 procent, vilja ha stöd eller stöd ibland. Drygt 57 procent av pojkarna skulle vilja ha det.
16
Flickor Pojkar
HR
L S L SHar stöd 2 2 1 3
Ej stöd 14 16 15 9
Har haft 0 2 2 2
Vill ha 1 5 2 4
Vill ej ha 9 5 13 6
Vill ha ibland 6 10 3 4
Tabell 6: Antal elever som har eller har haft stöd i någon form på gymnasiet och antal elever som vill ha stöd. Fördelning efter kön i Lillestad(L) och Storestad(S).
Endast 12 av sammanlagt 46 elever som erhållit stöd i någon form i grundskolan kunde tänka sig att ställa upp på en intervju. Av dessa tolv var inte alla enkäter komplett ifyllda med namn och/eller telefonnummer för vidare kontakt.
Intervjuer
När alla intervjuer genomförts transkriberades de exakt efter de inspelningar som gjorts. Utifrån huvudrubrikerna valde jag sedan att strukturera de olika svaren kronologiskt och tittade även på de korta reflektioner om själva intervjun som gjorts. Här redovisas en sammanfattande text av
ovanstående och alla namn är fingerade för att skydda informanternas identitet.
Informant Ludde
Ludde är 17 år och går första året på Hotell- och restaurangprogrammet. Han kom in på sitt tredje hands val, men känner sig ändå nöjd med programmet. Han tycker om att det är mer praktiskt och att det finns en inriktning på det man gör. När han jämför grundskolan och gymnasiet tycker han det är lättare på gymnasiet än vad han hade förväntat sig, förutom i kärnämnena.
När han ser tillbaka på sin grundskoletid sammanfattar han det först som ”väldigt, väldigt tråkigt”.
Efter en stund rättar han sig genom att fråga om vad grundskolan är egentligen, och efter förklaringen att det gäller alla nio åren svarar han istället ” Ok, den har inte varit bra hela tiden”. Ludde säger sig ha haft hjälp under i princip hela sin grundskoletid i olika ämnen och på olika sätt, men går inte närmare in på hur eller vad. Han är överårig i år 1 på gymnasiet eftersom han gick om åk 1 i grundskolan, enligt honom själv för att ”jag kunde varken läsa eller skriva, jag lekte väl mest på den tiden”. Ludde är säker på att det funnits skrivna åtgärdsprogram åtminstone sedan åk 2, men de har han inte upplevt som någon hjälp. Han känner att han blivit lovad saker på grundskolan som inte infriades och kunde därför inte lita på lärarna, rektorn eller åtgärdsprogrammen. Han har själv inte deltagit vid upprättandet av åtgärdsprogrammen utan han uppger att föräldrarna skött den saken med lärarna.
Ludde började skolka mycket i början av åk 7 och i princip hela åk 8. På frågan om varför kan han inte ge ett klart svar, ”för att jag… vet inte… har inget bra svar på det, skolkade för att vara med kompisar, typ”. I slutet av åk 8 insåg han dock att han måste bli godkänd i grundskolan för att komma vidare till gymnasiet. Han uttrycker det som att ”jag ville ju inte gå om en gång till”. Han fick arbeta under
17
årskurs 9 för att kunna söka till gymnasiet och säger att han fick mycket stöd. Stödet utformades på olika sätt, ”jag var nere på något som hette spisen… stöd, typ [troligen spec. stöd, min kommentar]…
vissa dagar i en liten grupp som jag satt på… så hade jag specialmatteläraren som jag jobbade med”.
Betyget från grundskolan slutade till sist på 120 poäng och VG i historia och det var han nöjd med.
Ludde tillhörde hela tiden sin klass, även om han under det sista året gick ifrån flera dagar i veckan för att få extra stödundervisning. Han upplevde dessa dagar som bra och att han lärde sig mycket, men understryker att han gick i klassen ändå.
Gymnasiestudierna upplever Ludde fungerar bra, förutom i matte, svenska och engelska. Han har inte själv talat om för någon av sina lärare att han har haft stöd tidigare i grundskolan. Han har han nu hög frånvaro och har ”IG-varnats” i ovanstående kärnämnen. Han säger att han är skoltrött och att han
”gett upp dom ämnena, har trälat med dom sen ettan”. Han tror sig egentligen kunna klara studierna i kärnämnena om han går på lektionerna, men svenskan vill han inte fortsätta med:
”Jag går inte på svenskan /…/ läraren är dum i huvudet, tycker jag… hmm… det kanske är mitt fel att jag inte har penna och material med mig som man ska ha med sig på lektionen … för jag säger saker/…/Jag har inga behov av att lära mig svenska… jag tycker inte man behöver lära sig så mycket, vi bor ju i Sverige”.
Ludde har vidare erbjudits extra stöd i matematik i ”öppna studion” [specialresursen på skolan, min kommentar], men vill inte gå. Han säger sig vilja klara matten och skulle kanske kunna tänka sig stöd senare. Han är inriktad på att fullfölja sina studier på gymnasiet, säger att det enda han måste göra är att ”lägga manken till, jag behöver ju ta hem läxorna och börja plugga på lektionerna”. Han vidhåller att det dock inte bekymrar honom om han eventuellt inte blir godkänd i något ämne. Inget
åtgärdsprogram har ännu skrivits på gymnasiet.
Ludde är märkbart obekväm i intervjusituationen, svarar strikt och entonigt på alla frågor och han varken ler eller skrattar någon gång. Vid ett par tillfällen i slutet av intervju svarar han så otydligt att ett några korta sekvenser går förlorade på bandinspelningen och är omöjliga att transkribera.
Informant Maja
Maja är 16 år och även hon går första året på Hotell- och Restaurangprogrammet. Maja kom in på gymnasiet på sitt första hands val och säger att hon trivs väldigt bra på programmet. Hon upplever att det är stor skillnad från grundskolan och att gymnasiet mer än väl infriat hennes förväntningar uttrycker hon genom ”…mycket bättre, jag trodde det skulle vara som på min förra skola, men det är det verkligen inte”. Förklaringen hon ger till att skolan är rolig nu är att den här är mer inriktad på det man är intresserad av och att det innefattar mer praktiskt arbete. Hon upplever också att lärarnas inställning är annorlunda på gymnasiet:
”Gud, det är jättestor skillnad, det finns inga ord… som på grundskolan, liksom, jag fick ingen hjälp med nånting, lärarna brydde sig inte… dom var där för att de fick betalt för det, men här, liksom, verkar det som dom verkligen vill att man ska klara av allting”.
Maja säger att hon alltid har tyckt att matte är svårt och att hon från åk4 har haft extra stöd i det ämnet.
På frågan om det har funnits åtgärdsprogram skrivna för henne blir hon lite osäker först. Hon vet att föräldrarna varit på mycket möten under hennes skoltid som hon själv inte deltagit i, men hon är bara
18
säker på att det funnits åtgärdsprogram från åk 7. Maja berättar att hon svårt att sitta still och vill gärna röra på sig mycket. I åk 8 kändes skolan för tråkig och jobbig och hon började skolka. Föräldrarna visste inget till en början, men när det slutligen fick vetskap om att hon inte gick på lektionerna
”skärpte jag mig lite, men det var ändå inte riktigt bra” . Den stora vändningen kom när hon insåg att hon måste bli godkänd för att komma in på gymnasiet. Hon uttryckte det som ”när jag kom på att, shit, jag ska snart börja på gymnasiet… jag kanske ska bli någonting av mig… så tänkte jag, att nu är det dags att sköta sig och då blev det bättre”. Mattestödet hon fick på grundskolan bedrevs delvis i klassen och delvis i en mindre grupp. Hon berättar att hon upplever det som jobbigt att inte förstå matten. Hon upplevde att det var jobbigt att gå ifrån klassen, men säger också att det var bra för annars hade hon inte klarat matten.
”Man kände sig väl lite som ett freak, alltså att man inte fattade, även fast de förklarade så fattade man fortfarande inte…. så man var tvungen att göra mer praktiska saker så man förstod, men man förstod ändå inte /…/ så först var det jättejobbigt…. alla kolla på en och tyckte man var dum, men sen mot slutet…. så tror jag faktiskt att man tjänade på det rätt mycket”.
Hon tycker själv att det är pinsamt att ha haft stöd, men i sin nuvarande klass händer det att hon pratar om det med kompisarna ”för de har också haft stöd och förstår vad man pratar om”. Hon har dock inte berättat det för sina nuvarande lärare på gymnasiet och säger att ”det inte kändes som speciellt
viktigt”.
Maja tycker att gymnasiestudierna går bra nu, även om hon upplever att det är mer att göra nu än på grundskolan, men nu vill hon göra allt jobb. Hon upplever fortfarande matten som ett bekymmer och har fått en ”IG-varning” i ämnet. Hon har inte blivit erbjuden något extra stöd, ej heller har några åtgärdsprogram skrivits. Hon uttrycker att hon skulle vilja klara matten, för ”det är ju bättre med ett G än ett IG”, och skulle ta emot hjälp om hon kunde få det i vissa delar i matten.
På frågan om framtiden skrattar hon bort det med ”ja, herregud, det är ju typ 100 år till… men typ skaffa ett jobb bara och sen ta varje dag i taget”. Hennes mål är att klara av gymnasiet, säger hon vidare, men hon har inte funderat fortsatta studier.
I början av intervjun tyckte Maja att det var obehagligt att bli inspelad, men glömde snart bort bandspelaren. Hela hon utstrålar glädje under hela intervjun!
Informant Tobbe
Tobbe är 16 år och studerar första året på Samhällsprogrammet. Han upplever att han trivs bra på programmet och att det var hans första hands val till gymnasiet. Han tycker att gymnasiet känns friare mot grundskolan. Han nämner flera gånger att kompisarna är viktiga för honom. Han hade kompisar på grundskolan, men upplever att han trivs bättre med kompisarna här för att ” vi är mer lika
varandra”. Han uttrycker också ett par gånger att friheten med att man ”får vara som man vill” och
”vara den man är” här känns bra på gymnasiet.
I grundskolan hade Tobbe stöd i matte i åk 8 och år 9, men det upplever han nu att det berodde på att han och läraren inte kunde samarbeta. Han vägrade att gå på lärarens lektioner:
” Ja, i åttan och nian… det funkade inte… blev osams med läraren, vi tålde inte varandra /…/ jag fick gå till en annan lärare, så jag slapp den där jävla gubben /…/ han var ju inte klok, det var skönt att slippa honom och så blev det slappare /…/ IG-gubben var ju helt jävla körd… gick inte att gå på hans lektioner”.
19
Han fick gå ifrån klassen och ha matte i en liten grupp, men han upplevde det som positivt eftersom han slapp lärarens lektioner. Han hade ett åtgärdsprogram, men upplevde att det var en överens- kommelse mellan föräldrarna och skolan och att han själv inte varit delaktig.
Tobbe upplever att hans studier på gymnasiet går bra och att det mesta är lätt. På frågan om han har berättat för sina nuvarande lärare att han har haft extra stöd i matte, svarar han ” det var ju inte för att jag var dum i huvudet, det var ju läraren”. Idag går matten bra, det har bara hänt ett par gånger att han har gått till ”öppna studion” för att få extra stöd och det tycker han är fullt tillräckligt. På frågan om planerna för framtiden svarar han att han ”vill läsa juridik och tjäna mycket pengar och bara ha det bra”. Tobbe har en något avvaktande attityd till hela intervjusituationen och svarar kortfattat på alla frågor. Tobbes kompisar sitter utanför dörren och väntar att han ska bli klar.
Informant Sara
Flickan Sara är 16 år och läser första året på Samhällsprogrammet, även hon har kommit in på sitt första hands val. Hon tycker att det är roligt att gå på gymnasiet, ” på riktigt, det här är viktigare om man vill läsa vidare sen, man får ta mer ansvar”. Hon nämner även nya kompisar och nya lärare som skäl till varför det är roligare att gå i skolan nu än på grundskolan.
Sara berättar att hon tidigt i grundskolan hade problem med läsinlärningen och hon fick då gå en anpassad studiegång där engelskan helt plockades bort, för att kunna koncentrera sig helt på svenskan.
På frågan om hur hon började med engelska igen svarar hon:
” Den fick jag börja med i sjuan, det var jättejobbigt /…/ mamma tjatade jättemycket och vi var på flera möten… så fick jag inte välja något annat språk, utan jag fick gå i den gruppen som fick läsa mer engelska och svenska…. och sen fick jag specialhjälp av en lärare två timmar i veckan med engelska”.
Hon läste ingen engelska med sin egen klass, utan dessa timmar gick hon endast i språkgruppen hon beskriver ovan. Hon hade sedan ytterligare tid för engelska ett par timmar i veckan tillsammans med speciallärare. Sara kan inte svara på om det fanns något åtgärdsprogram skrivet, hon har i alla fall inte själv deltagit i att något sådant kommit till stånd. Saras mamma var aktiv i hennes skolgång, men säger själv att hon ”inte brydde sig så mycket”. På frågan om hur hon upplevde de stödåtgärder hon fick i grundskolan svara hon att hon ”hellre haft engelska med klassen hela tiden, jag blev ju superknäpp…
först kunde jag inte lära mig läsa och sen fick jag inte ha engelska… dom andra tyckte jag var störd”.
Sara gick ut grundskolan med VG i svenska och blev följaktligen även godkänd i engelska.
Hon känner en viss oro över sina egna prestationer nu på gymnasiet, eftersom hon inte vet hur det går för henne i främst engelska. Hon har berättat för sin engelsklärare om sina tidigare problem, för att hon ska få mer hjälp om det behövs. Hon pratar inte direkt med kompisarna om att hon haft extra stöd, även om hon säger att hon inte direkt skäms för det så, ”man pratar bara inte om det”. Hon har varit några gånger på öppna studion för att få extra stöd och tycker att det stödet räcker. Sara uttrycker att hon ser fram emot sitt första utvecklingssamtal ”så jag får veta hur jag ligger till”. Enligt henne själv läser hon mer läxor nu än i grundskolan, eftersom det är viktigt för framtiden. I hennes nuvarande framtidsplaner ingår att läsa vidare till socionom och att bilda familj. Sara är öppen och glad under intervjun. Hon skrattar mycket och lite nervöst, men långa och uttömmande svar på varje fråga.
20
Resultatsammanfattning
Mina frågeställningar handlade om hur eleverna upplevt sina studier och stödåtgärder i grundskolan och sedan vidare under sitt första år på gymnasiet. Enligt enkäterna har 32 av de 68 tillfrågade eleverna på HR- programmet erhållit stödåtgärder i grundskolan, d.v.s. 47 procent. På SP var motsvarande siffra 14 elever av 107, vilket ger en procentsats på 13 procent. Sammanlagt har 26 procent av alla 174 tillfrågade elever erhållit stöd i grundskolans senare årskurser.
Delar man upp siffrorna för de olika städerna ser fördelningen annorlunda ut. I Lillestad har 8,2 procent av eleverna på SP haft stödåtgärder i grundskolan, medan 24 procent i Storestad har haft det.
Av HR programmets elever har 41 procent av Lillestads elever haft stödåtgärder och 53 procent av eleverna från Storestad. Jämför man således städerna med varandra så har fler elever från Storestad erhållit stöd än eleverna i Lillestad. För båda städerna gäller att en högre procent av de elever, som har haft stödåtgärder i grundskolan, idag studerar inom HR än SP. Studien visar vidare att det är betydligt fler pojkar än flickor som erhållit extra stöd i någon form i grundskolan, förutom av Storestads SP elever, där ca var fjärde flicka och pojke uppger att de fått stöd.
När det gäller antalet elever som har eller har haft extra stödåtgärder på gymnasiet varierar siffrorna mycket. I Storestad är det endast en dryg procent av alla elever på SP som haft stöd eller har stöd idag.
Motsvarande siffra i Lillestad är hela 31 procent av eleverna. På HR är det 26 procent i Storestad som har stöd medan siffran i Lillestad landar på drygt 14 procent. Med andra ord gäller omvända
förhållanden mellan HR och SP eleverna i de båda städerna - i Storestad är det eleverna på HR som får betydligt mer stödåtgärder, medan det i Lillestad är SP eleverna som får mest. Jämför man sedan detta med hur många som vill ha extra stöd , om än bara ibland, så stiger siffrorna markant. Mest stiger de i Storestad där hela 67 procent av både HR och SP eleverna skulle vilja ha mer stöd. I Lillestad vill 35 procent av HR eleverna och 56 procent av SP eleverna ha mer stöd än de får.
Utifrån intervjuerna kan man utläsa att alla informanterna har fått stöd i grundskolan på olika sätt och att de är nöjda med den hjälp de fått. Flickorna ser på sina behov utifrån sig själva, medan pojkarna tycker att behoven de har beror på lärmiljön. De har alla nått målen i matematik, svenska och engelska och alla är överens om att det är tack vare det extra stöd de fick under den sista tiden i grundskolan.
Samtliga har haft åtgärdsprogram i grundskolan, men har inte själva varit delaktiga i upprättandet av dem. De trivs på gymnasiet och tre av fyra har ambitionen att lämna gymnasieskolan med godkända betyg i alla ämnen. Två av eleverna har idag sökt hjälp i ”öppna studion”, men endast en elev har berättat för sina lärare om de stödåtgärder hon tidigare haft.
Resultatanalys
Enkäter
Av enkäterna framkommer att i stort sett allt stöd som eleverna fått under de sista åren i grundskolan har inriktats på kärnämnena matematik, svenska och engelska. Det överensstämmer med de
forskningsresultat jag refererat till tidigare (Skolverket, 2001a) (Persson, 2002). Det mesta av stödet sätts in under åk 9 och det är framförallt i engelska och matematik som stödbehovet finns. Enkätsvaren visar att det är vanligast att få hjälp av speciallärare eller specialpedagog, och att man då oftast lämnar
