/QS TYCK-EN

/ Q

S T Y C K - E N

D a n t e s D I V I N A C O M M E D I A

ko m m entera de och m e trisk t öfversatfa.

soin m e d v id tb er ö m d a P h ilo s . F a c u lte te n s tillstå n d

E . O. A d j u n c t i T ysk a och Italien s k a L it t e r a tu r e n L e d a m o t a f K o n g l. V e t. och V itte rh .-S am h . i G lithebor g

RI C HA R D M I C II A E L E IIR E N B 0 R G

\ o b . » f V e stg . L a n d s k a p . F, O. C a n c e llisi i C iv il- D e p a rte in e n te t* E x p e d ilio a

pil G ustavianska Lärosalen d. 5 Maji 184»*

p. v. t. f. m.

< * < • ---

U P S A L A

W a h l s t r ö m Ar L å s t h o

1114»*.

2. Delen

u nder inseende

f ö r P h i l o s o p h i s k a G r a d e n

ko m m er a l t offentligen försvaras

»f

A f-

Ur hvilken sångens* flod så ymnig väller?” . ;

— Jag honom svarade, hlyg och förvirrad,—

”0 d u , de andra skalders ljus och ära, 8g Mig gälda nu den ifver och den kärlek,

Som länge fort mig i ditt verk alt forska!

Du är min mästare, du är mitt mönster? §3 Du «ensam är det, af hvars sång jag hämtat Den sköna skrifart, som mig liedcr bringat.

Se djuret der, for hvilket jag måst vända! 88 O lijclp mig undan det, berömde Vise,

Ty mina ådror, mina pulsar darra!”

”Dig nödigt är en annan kosa hålla,” 91

— Ilan svarade, då lian mig såg i tårar, —

”Om du vill undfly delta vilda ställe5

Ty detta djuret, for hvars skull du ropar, Vl Ej låter någon gå i fred sin hana,

Men hindrar honom, tills det honom dödarj Och en natur så slem och elak har det, 97

Att aldrig fullt det snåla lustan mättar, Men eflcr maten hungrar mer än före.

Mång’ djur det är, med hvilka det sig parar, 100

8 i». O rd e t t u t o r e förklarar Dante på ett annat ställe (i C o n v i t o ) med degno d i fede e d'ubbidienza.

8 7 . Dante v a r , vid denna ti d p u n k t , redan berömd för sina H itn e , sin f ita fru o va , o c h , bvad bär särskilt torde b ö ra a f s e s , sina latinska Ekloger.

9 0 . 1. T y a llt m itt blod d et sä tte r u ti darrning. D ante, a l ltid n o g g ran n i sina b e s tä m n in g a r , u ppdelar blodsystemet b e h ö r ig e n i dess V ene r och A rterer.

* eg. talets.

E piìi saranno ancora, infin che 7 veltro V e rrà , che la fa r a morir con doglia.

Questi non ciberà terra , ne peltro, U)3 M a sapienza, c amore, e virtute,

E sua nazion sara tra Feltro e Feltro.

Di (juelV umile Italia f a salute, loc

102, Med pro fe tia n om denne V in d th u n d , som skall kufva Vargin nan (d. ä. krossa P åfv e v ä ld et, sätta en gräns för dess m is sb ru k ), syftar Skald en på den unge C an G rande d ella S ca la , h erre till V e r o n a , på hvars namn Can h ä r äfven skym­

tar en anspelning. Denne ädle f u r s t e , vid hvars glänsande hof Dante u n d e r sin landsflykt r ö n t e , anda från å r 1 5 0 8 , gästfrih et och s k y d d , och å t hvilken han sederm era till- egnade sitt sto ra skaldeverks tred je afdelning, il P a ra d iso , v a r , redan från s itt ad e rto n d e å r , de Italienska Gbibellin er- nas förnäm sta s t ö d ; u tv a ld es af dessa 1 5 1 8 till öfveranfö rare emot G uelferna och P å f v e n , och var för -en tid den kej ser­

liga m yndig hete ns högste re p rese n ta n t i Italien. Å r 1 5 0 0 , då poem et s p e lar och närvarande profetia om honom utsä- g es, var C an della Scala h l o t t en nioårig gosse. (Jfr. P a r a ­ diso XVII S. 8 0 och följ. v.) Bevis n o g , a t t äfven denna början a f p o em et ä r f ö rf a t t a d ; åtm instone i flera delar om­

arbetad och tillö k 19 minst sex år e fte r Skaldens landsför vis- uin g, som skedde i J a n u a r i 1 502. Boccaccios uppgift om de sju första S ångernas författande fö re denna tid är i flera fall o sa n n o lik ; också motsäges den a f cn annan Dantcs sam­

t i d a , den F lo re n tin sk a bistorieskrifvaren G io v. V i l l a n i , som y t t r a r : D a n te , quando fu in esilio, fece . . . . la C om­

m edia.

Man har eljest med V e l t r o gissat dels på Henrik VII af L uxem burg (en gissnin g; som stå r i strid med den i 10 5 v.

gifna bestäm nin gen a f f ö d e l s e o r t ) , dels på Uguccione di

Faggio la; en m äktig G h ih ellin , som nio gånger hlef bek lädd

Och flera skall det b li, tills Hunden kommer, Den Vindtkund, som dess död med qval skall vålla..

Ej a f metall och jord skall han sig nära, IfU Men utaf vishet, utaf dygd och kärlek

Och födas skall han mellan tvenne F e ltr o . Han rädda skall Italien, arma landet, J06

me<l P o d esta -m akte n i A re z z o , ock af Dante, som till h o ­ nom lä t genom munken Hilarius dedicera L 'In fe rn o , h d g t aktad. — De äldste kom m entatorerna se i V e l t r o ingen min­

d re än var H erre E h r i s t u s .

1 0 3 . P e ltr o , cg. fint te n n , s t å r i stället för d y rb ar me­

ta ll i allm änhet, g u l d , mynt. Profetian betecknar en öfver in kräktnin gs-begär ( te r r a ) och sniken vinningslystnad (peltro) u p p h ö jd karakter.

1 0 3 . D. v. s. O ch födas skall han uti Lombardiet (i lan­

d e t mellan två o r t e r med namnet F eltro , berget F eltro i R om agna och stadeu F e ltr o p å Trevisanska området). I P a ­ radiso X V II S. 71 v. kallas Cau della Scala il gran L om ­ bardo. — Dante* nyaste T y sk e öfversättare, K o p i s c h (Ber­

l i n , 1 8 1 2 ) , h ar ta g it o r d e t F eltro i dess vanliga betydelse af f i l t , och får således h ä r den meningen, att Vindthunden skall födas mellan tvenne filtar. ( ! ! ) Hans kommentcring lyder så:

” Z wisckcn Filz und Filz d. h. in einer Brust, die in scklech- te n F i l z , in das härene Gesvand d er freimlligen, christlichen A r m u t k , gehiillt i s t , w ird d e r heilige Eifer cnlstehn, d er die irdisc he Gier und den Mammonsdienst vertreikl” o. s. v.

10G. E lle r o c k , om um ile tages i physisk mening:

” /fan. r / v Ida skall Ita lie n s lägre trakter, F ö r hvilka 11 m. m.

Umile Ita lia motsvarar då det äldsta Lotium, det på (liga ot»«'

r å d e t , Gampagnan.

Per cui inori la verdine C am illa, F urialo, e Turno, e iViso di forate.

Questi la caccerà per oijni villa ,09 Fin che V avrò, rimessa nello ’nferno,

La onde ’nvidia prima dipartilla.

OiuV io per lo tuo me’ jicnso e discerno, m Che in mi segui, io s«rò guida,

E trarr otti di qui per luogo eterno,

Ou' udirai le disperate strida, n&

V edrai gli antichi spiriti dolenti, Che la seconda morte ciascun grida:

E vederai color, che son contenti , IR JY<'/ fuoco, perche spermi di venire,

Quando che sia, alle beate genti.

A lle qua 9 poi se tu vorrai salire, 12!

Anim a fia a ciò di me piò degna:

1 0 7 — 108. P e r cu i r = i s/rtVZ om livars besittn in g . De fyra liär näm nda p ersonerna siro alla tagna ur Virgili! egen yEneid : t v å , nemligen T u r n u s , son a f R utulcrnas k o n u n g , oek C am illa, d o t t e r af Volscernes^ ä ro hem tade ur L atiner- nas le d e r: de tvenne a n d r a , I\isus och E u ry a lu s , ur T ro ja-

nernas. — F c r u tc , i st. f. fe rite .

109. H a n , nemligen V i u d l L u n d c n ; detsa m m a , neral.

d j u r e t.

111. Vill inan anse prim a slå a d v e r h ia lt , sä k e te c k n ar det: i förstone. U ttr y c k e t s y f ta r , i bägge fallen , pä den i tidens hörj?n genom afund fallne S a t a n , ock erin r a r om hib c lsp råk e t kos Salom o (Visk.Bok. 2. 2-4.): 'genom djefvu- lens afund å r döden kommen i verlden.”

\ W . Genom evig o r t , d. ä. genom en evighetens re-

k 2 i

För hvilket mön Camilla, Turnus, INisus, Så oek Euryalus, i strid förblödde.

Han skall från stad till stad detsamma jaga, 14W T ill’s lian det åter bragt i afgrundsdjupet,

Hvarur den första Afunden det löste.

A lltså jag för ditt bästa tror och håller, II4 A tt mig du följer, jag skall dig ledsaga,

Och genom evig ort här’från dig rädda,

En o rt, der du förtviflans skrän skall höra, ,tJk Skall se längst hädangångna qvalda andar,

Som alla ropa på den andra döden.

Och skåda skall du äfven dem, som dväljas U9 I e l d e n , nöjda5 ty de hoppas komma

En gång, när det kan b li, till sälla skaror.

V ill upp till dem du stiga se’n , skall finnas 121 En själ dertill, som mer än jag är värdig,

gion. A f följande te rzinen visar sig, at t härmed inenas H e l f - v e t e t .

I IG. Med g li a n tic h i sp ir iti dolenti vore man fiirdig a t t t r o , a t t S kalde n syftat på skuggorna i Limhus patrum och d e rm e d velat u ttr y c k a ”en forntids sörjande andar” , så fraint ic ke dcu följande raden an g a f en högre grad af qval, ä n d e n , som i IV' Sången a f Inferno skildras vara bestämd för dessa.

U ä t t a r e kan dä o r d e t a n tic h i anses här beteckna de lå n g t fo r d e tta och i alla verldens tider liiidftiHJihigM.

117. d. v. s. som a l la , ehuru förgäfves, önska sig en ny fö r in te ls e , ncmligen själens.

1 1 9 — 120. Fuoco ä r S k ä r s e l d e n ; med beate g e n ti a»n- ty d e s P a r a d i s e t .

122. Hänvisar på B e a t r i c e .

Con lei li lascerò nel mio partire.

Che ipiello "mperador , che lassìi regna, Peì'cli f fui ribellante alla sua legge, Non vuol che in sua citta per me si veglia.

In tutte parti im pera, e guivi regge:

Quivi e la sua cittade, e V alto seggio:

O felice colui, cw’ ivi elegge l E d io a lui: poeta, V ti richieggio

P er quello Id d io , che tu non conoscesti, Acciocch’ io fugga questo male e peggio, Che tu mi meni Va dov’ or dicesti,

124. L ’im peradorc eg. Kejsarn. D ante, såsom Ghibel- l i n , vet in te t värdigare namn för vcrldens s ty re s m a n , och lä g g er d e t derföre h ä r i munnen på Virgilius 7 som sjclf i Augustus hade se tt v erld sb e h crrsk arcn s bild.

1 2 5 . M ota rbeta Christendomcn hade Yirgilius ej k unna t , da ban d o g nära 2 0 å r före Christi födelse ( 7 5 4 a. u. c.) O rd e u : ribellante alla sua legge äro b ärslädes b l o t t en om- skrifning a f b eg re p p et : H ed n in g . " J a g är Virgilius — säger ban p å e t t annat s tä lle ( P u rg a to rio 7. 8.) — ocli för in tet annat b r o t t är ja g vorden himm elriket fö rlu s tig , än d erfö re a l t ja g ieke ägde tron.” (Jfr. Inferno IV. 54-—5 6 . )

126. V ill icke tillåta m ig a tt ledsaga någon in i hans

g å rd a r. — Virgilius b lif v e r, genom I I e l f v e t e t och S k ä r s -

e l d e u , Dantes le d a n d e och rådgifvande v ä n , d. v. s. för

skildringen a f dessa b äg g e andeverld ens regioner tager Dante

/E n e id en till sitt m ö n s t e r ; men för skildringen af P a r a d i ­

s e t är hvarje hedniskt m ö n s te r otillräcklig t. Ingen at den

svala Antikens plastiska mästare kunde här å l hans stil gifva

Metl den jag dig skall lcnina vid min affarti.

Tv höge Ilerrskarn, lian som slyr deroppe, lf4 Ej v ill, då mot lians lag jag trolsig varit,

Att till hans stad man genom mig må komma.

Han herrskar öfver allt, och der han thronar: lt7 Der är hans stad, der är hans höga säte5 Lycksalig den, som dit han sig utkorar.”

Och jag till honom: ”Skald! jag ber, jag ber dig, 130 Vid denne Gud, som du als icke kände,

A tt, for att undgå detla ve och värre,

Du må mig fora dit, som nyss du sade. t33

nog glö d ock hänrycknin g, l l p p i de högsta sphererna af r e ­ ligiös känsla och c o n tem p la to li måste han lyftas a f den enda sa liggörande ( = B e a t r i c e ) , af C hristendom e u, här tä n k t såsom den r e n a , himmelska K ä r l e k e n , hans kjertas barn- dom shrud.

128. R cq g e re stå r här i betydels e af residera, liulla hoj.

”T ill alla d e l a r af Universum s trä c k e r sig hans herrskare­

m a k t; men h ä r , i den öfversta ljuskim m e len, har han sitt r e ­ sidens, sitt t h r o n s ä l e , sin citta. F rå n den u tg å r omedelb art hans h u d och verknin gar.”

151. >1. v. s. i Herrans Christi namn.

132. M a le c peggio. Härmed menas den mörka skogen med sina dels re d a n f ra m träd d a , dels möjligtvis ännu lu ­ r a n d e , än n u g ry m m a re , vilda djur. Både aldrc och nyare k o m m e n ta to re r begå e t t misstag, dà de i peggio se en h ä n ­ syftning på H e l f v e t e t . At t undfly d e t t a , ä r här så m y c­

k e t mindre frå ga o m , som Dante s t r a x t efte rå t i 13ö v. y t ­

t r a r sin önskan a t t få se det.

S i cK f vegga la porta d i san Pietro, E color che tu fa i cotanto mesti.

A llo r si mosse, ed io li tenni dietro.

1 54. P o rta d i san P ietro står h ä r i stället för S k ä r s - e l d c n , i h v ars heskrifning den förekommer (P u rg at. IX. 7 6 och följ.) såsom en ängrens och syndaförlåtelsens ingång.

P e t r u s h a r likväl d e r lemnat ifrån sig nycklarna å t en vikarie:

Sà all Sand Peters port jag må få skåda Och dessa, som du mig så sorgsna skildrar.”

Då bröt han opp 5 jag följde lätt i spåren. 136

en Engel med skinande a n l e le , flammande svärd ocli ask fär­

g ad mantel.

136. io li te n n i d ie tro } e g - j a g köll (mig) kakom honom.

T r y c k f e l i F ö r s t a S a n g e n .

S id . O not. 3 0 r. G st år stödjer sig på läs stödjer sig l i k a pd

Sid. 7, svenska texten r. 12 stå r ett P a r d lä» en Pard

CANTO SECONDO.

L o (fiorno se n’ andava ? e /’ «ere bruno t Toglieva gli animai che sono ’« terra

D alle fatiche loro$ ed io sol uno

M apparecchiava a sostener la guerra 4 Sì del cammino? e sì della pietate,

Che ritrarrà la mente che non erra.

O M use, o alto ’ngcgno, or ndajutate! ? O mente, che scrivesti ciò eh’ io iu 7 /r,

Qui si parra la tua nobilitate.

Io cominciai: poeta, che mi guidi7 io

1. F ö rs t a dagen (den 2 5 M a rs, enligt livad sannolikast kan antagas. Jfr. note n till 5 7 — 4 0 af fö rsta Sången) ä r nu slut. Sam manhällcr man denna tidsbestämning med den i 5 7 v. a f föregående Sång angifna^ så finner man a t t redan t o l f tim mar äro fö rflu tn a, sedan Dante b ö rjad e sin k lä ttrin g u p p fö r den b ranta kullen. — IS aer bruno stå r i s tä lle t för la notle.

5. Genom I n f e r n o f o r t g å r vandrin gen både n a t t oeh dag. Annorlunda är fö rh å lla n d et i P u r g a t o r i o (Jfr. Purg.

VII. 5 5 och följ.).

5. S ì del cammino e si della p ietate?, cg. så väl vägens,

ANDRA SÅNGEN.

l i a n (lagen gick, ock mörka rymden lösle t De väsen, som på jordens yta dväljas,

Från deras mödor5 jag b lott, jag allena,

Beredde mig att utstå bårda kampen 4 Med vägens läsor ocli med själens känslor, Som skildras skall af Minne, som ej irrar.

O Sångens Mör, O Snillets kraft, mig bjelpen! 7 O Minne, som skref upp hvad jag bar skådat, Ilär skall din ädla dyrd sig uppenbara.

Jag började: ”0 Skald, som mig ledsagar, ,0

som m e d lid a n d ets , d. v. s. häde k ro p p e n s och själens. C am ­ m ino afser den hemska vägens physiska b e s v ärlig h e ter, som lä ugre fram skildras såsom h a ls b ry ta n d e ; p ie tà ä t e r afser d e t skärande in t r y c k , som äsynen a f de fördöm das qval skall göra på Dantes d eltag a n d e själ.

6. 1. Som M in n e t m ed osviklig tro skall skildra. — Che refereras till la g u e r r a •

7. d ito ingegno u t t r y c k e r b ä r den b o g a, Skald en m e d ­

fö d d a , skapaude förmågan. D a n te ställe r sin invocation till

Sång-gudinuortia, till sdu egen r ik a F a n t a s i , och till Minnet,

Guarda la mia virtii s’cll* e possente, Prima eh* all* alto passo tu mi fidi.

Tu dici che di Silvio lo parente, Corruttibile ancora, ad immortale Secolo and'o, e fu sensibilmente.

Pero se Vavversario d!’ ogni m«/e Cortese fu , pensando 1 * allo effetto,

Che uscir dovea di lui, e 7 c/u'? e 7 (juale, Non pare indegno ad uomo d* intelletto •,

Ch* et fu dell* alma Rom a, e di suo impero N ell* empireo d e l per padre eletto:

L a quale, e*l quale (a voler dir lo vero)

15. ” Du säger”, ncinligen i ^ E neiden, d er V irgiliu s i s je tte boken låter iE n e a s ( = Silvii f a d e r ) , vägledd af dea Gum&dska S ibylla n, nedstiga i underjorden.

lì». S en sib ilm en te, i full sin n eg estalt, lifslefvande; icke genom någon drömsyn eller fantasiens villa. — Dante b eg a g ­ n a r ofta bedniska sägner och m ylk er icke b l o t t a l leg o ris k t, utan äfven historiskt. Han tager dem såsom verkliga fa ctn och s ä t t e r , såsom b ä r , dem ej sällan i sammanhang med bib liska ämnen.

16. F ien d en till allt o n d t, en ny omskrifning a f b e g r e p ­ p e t Dio. J f r. föregående Sång v. 124.

17. Cortese f u , var nådig och b lid , d. v. s. eftergifvandc n o g , a t t denna gång göra e t t undantag. — ” Den höga v e r­

k a n , som från ^Eneas skulle u tg å ”, var lto m s grundläggning

genom en af hans ä t tlin g a r (Kom ulus). Det är denne ä t t ­

l i n g , som sedan betecknas med il chi; och det Rom erska

un iv e rsa lv ä ld et, som b le f en slutföljd af sta d e n s anläggning.

Se »ill min lsraft, om den är stark tillräckligt, Forr’n du åt vådlig färd mig öfverlåtcr.

Din Sång berättar, huru Silvii fader, Förgänglig menska ännu då, steg ncder

I andars verld, oeli det med kropp och sinnen.

Likväl om IIA N , som hatar allt det onda, H ä r nådig var, vid tanken på den verkan, Det /iuem, det livad, från honom skulle utgå, Ej tyeks för inensklig fattning han ovärdig5

T y han för höga Roma och dess rike I öfverhimnieln var till fader korad:

Och det och detta (sanningen att säga)

b etec knas i bela s itt omfäng «ed il quale. I Skolaslikernas mun voro dessa bägge termer skol-ullrycken för Su b sta n s och Q ualilct.

19. s / d uomo d 'in te lle tto . ear. för en med förstånd be- O gåfvad. U llry c k e t siiger: ” så vidt cn menniska d e t förm år b eg rip a .” — H a n , nemligen -Eucas.

2 1 . I ö fv erh im n ieln , d. v. s. a f Gud s je lf, hvars e ge nt­

liga th ro n sätc (Jfr. Inferno I. 128.) tänktes vara i E m p y r e u m , den högsta ljushiinm cln, den >ttersta omkretsen för hela Uni­

versu m , som var o r ö r l i g , under del de öfriga him m els kret- sarne concenlriskt r ö rd e sig omkring sin m e d e lp u n k t , j o r ­ den. — P a d re b ety d er här stamfader.

2 2 . L a quale e'I quale, bvilken s t a d och bvilket l i k e .

— D an te , ehuru Ghibellin och ifrare m ot Pfifvarnes miss­

b r u k , erkänner dock fördomsfritt ( = a voler d ir lo v e ro ),

a t t Påfvedöm el är ett Gudomligt in stitut och in g å tt såsom

h ögre syfte i det vcrldsliga Roms grundläggning.

jFui’ stabiliti per lo loico santo,

U ’ siede il successor d el maggior Piero.

P er quest’ andata, onde li dai tu vanto, Intese cose che furon cagione

D i sua vittoria, e d el papal ammanto.

A ndovvi poi lo v a s d’elezione,

P er recarne conforto a quella fede, Cli e principio alla via di salvazione.

M a io perche venirvi? o chi ’l concede?

Io non Enea, io non Paolo sono:

M e degno a ciò ne io, ne altri crede.

Perche se del venire io m’abbandono, Temo che la venuta non sia folle:

Se’ savio, e intendi me’ eh’ io non ragiono.

2 4 . Apostelen P e t r u s , såsom den förste af Christi s tå t­

h ållare på j o r d e n , kallas bär il m a g g io re, med afseende på sina dåliga efterfö ljare; särskilt raåbända med afseende på d e n P e tr u s ( P e t r u s G e l e s t i n u s ) , som p å Dantes tid innehade påfvestolen. Man kan derförc öfversätta äfven så: d er P e tr i säm re a rfvin g e n u th ro n a r , e lle r : d er än en P e tr u s , m en en sä m re , sitter.

2 5 . 1. P å denna f ä r d , hvars lo f d in S å n g bevarar.

2 6 . A f sin fader A nchises förnam ^Eneas i u nderjorden profetian om Roms k om m ande ö d e n , i kraft af hvilken hans lifvade mod vann segern öfver T u r n u s , af hvilken 6eger å te r Roms grundläggning o c h , u n d e r tid e rn as l o p p , påfvedömets i Rom centraliserade m akt blcfvo sednare följder.

2 7 . P apale am m anto (påfliga manteln) betecknar h ä r ,

Bestämda voro till det helga säte*

Der störste Petri arfvinge nu tlironar.

På denna färd, livarfor du honom prisar, Förnam lian ting, som blcfvo se’n en orsa b Så till hans seger, som till Påfveskruden.

Dit kom ock sedan Herrans ” valda redskap”, , s A lt dädan hämta styrka lur den lära,

Som grunden är för återlösningsvägen.

Men ja g , hur komma dit? hvem unnar sådant? S1 Jag ej JEneas är, jag är ej Paulus:

M ig dertill värdig tror ej jag, ej någon.

Fördenskull om jag ger mig till att följa, 34 Jag fruktar, att den färden blifver fåvitsk:

D u , som är vis, vet bättre än jag säger.”

liksom il q ra n manto p å e t t annat ställe (Inferno X IX . 6 9 ), d en påfliga m a k t e n .

2 8 . D i t , nemligen till andeverlden ( = im m ortale secolo, 1 5 — 14). F rå g a n är nu ej mer om u n d e rjo rd e n , utan om Paradiset. P a u l u s , som Christus sjelf i Apostlagern. IX. 13.

k a l la r utko relsen s redskap (axtvos Ixkoytjs = lo vas <T elezione) b le f ” u p p r y c k t till tredje himmclen.” 2. Cor. XII. 2.

2 9 . Man kan med F ed e förstå antingen den subjecti­

va T r o n , e l le r också Troslära. D et seduare torde här vara b ä t t r e , h elst adjectiv. quella liksom p e k a r pa Christen- domen.

51. P erc h e u ttr y c k e r b ä r: på livad g r u n d , med hvad a n s p r å k , hvad h o p p ?

5 4 . V en ire komma (ncml. m ed d ig ) , följa med.

E quale e quei che tlisvwl ciò che volle, 37 E per nuovi pender caigia proposta,

Si che del cominciar luto si lolle.

Tal mi fec io in quella tscura costa: J0 Perche pensando constami la ’m presa,

Che fu nel cominciar attinto tosta.

Se io ho ben la tua paroa intesa, 43 Rispose del magnanimo quell’ ombra,

L* anima tua c da vilttte offesa,

La qual molte fa te /’ uotio ingombra, 4n Si che di onrata impresa lo rivolve,

Come falso veder bestie. quand* ombra.

Da questa tema acciocché tu ti solve, 49 D irotti, perch’ io venni, e quel eh* io ’ntesi N el primo punto che di te mi dolve.

Io era intra color che son sospesi,

. 5 7 och följ. Hela torzinen säger b lo tt : ”L ikt den van­

kelmodige.” Dennes obeslutsamma karakter är nu utmålad.

5 9 . del cominciar i st. f. d a l cominciar. B r u k e t af d e t Italienska språkets lìasus-tecken kar på Dantes tid ännu ej r ä t t hunni t sälla sig. De substitueras ofta för bvarandra.

Likaså är fö rkållandet med de maskulina artiklarna il ock lo (se t. ex. lo v e ro , lo vaso i föreg. 2 2 oeb 2 8 verser). — S i tolle = si tofflie, si r itir a , si rimuove.

4 0 . D ante, som ännu ej kommit ifrän den betänkliga b e rgsluttningen (costa), kallar den oscura, i anseende till den in b ry ta n d e natten. Jfr. t v. af denna sång.

4 1 . C onsumai etc. ja g u p p k äfd e; afbröt^ d t opp före­

taget.