Bebyggelsehistorisk
tidskrift
Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage
Author
Kristian Berg
Title
Landsbygdens välfärd.
Bostadsbyggande mellan 1930–1960 – några
exempel
Issue
24
Year of Publication
1992
Pages
45–76
ISSN 0349−2834
ISSN online 2002−3812
www.bebyggelsehistoria.org
Landsbygdens
välfärd
Bostadsbyggande
mellan 1930—1960
-några
exempel
av KristianBerg
”Köketvarrätt stort.
Kammarenvarliten,förstugan varkonstig för vindstrappanvar
felbyggd,svalrummetvarlåst. Finingången låg isöderoch köks¬
trappaniväster. Jordkällarenlåg i backenmotskogen i väster,
skogenlåg bakomvedbon i söder och bakom apeln i öster.Stugan
varrödfärgad och skullemanhärifrånfickmangågenomskogen
norruttilllandsvägen.Detvarintelångt till landsvägen.” Stig Claesson 1975
Den 29 december 1951 höll Alanäs kommunal¬
fullmäktige sitt sistasammanträde i kommunhuset i
Alanäs.' Efter tacktalen till de trognamedarbetarna
utbringadesettfyrfaldigt leve fördennyakommunen Ström. Samtidigt uttrycktes en förhoppningom att dengamlakommunen skulle frodas i framtiden. På den bild som säkerligen togs vid tillfället, borde
sjutton högtidsklädda herrar med allvarliga miner
tittat raktin i kameran. Somomde där kundesenågot
avframtiden.1så fall skulle desetthur dennaengång
så livaktiga landskommun gick en för hela denna
landsända välkänd utveckling till mötes. Fråncen¬ trum till periferi och från landsbygdskommun till
glesbygd. Och kanske det viktigaste; hur besluten flyttades från den lokala nivåntillenmed tiden allt
meravlägsen byråkrati. Envissdel i denna föränd¬
ring harbostadspolitiken haft,och framför alltspeg¬
larden påett utmärkt sättdelarav den fysiska och
administrativa/politiska utvecklingen på landsbyg¬
den.
Någragrundläggande antaganden kanvarapåsin
plats. De berör den stora betydelse som ”den nya
bostadspolitiken”, eller den ”Möllerska” som den
ocksåkallats, fick iglesbygdens småkommuner.Det
var enbetydelsesominnehåller två parallellatenden¬ ser.Dels innebarförändringenandratyperavbygg¬
nader,annanbyggteknik och delvisnylokalisering, menävenannanadministrationoch kommunalorga¬
nisation.Detärfrågaomhurnyabyggnadstyperoch
nyteknikinfördes utifrån,hurbyggandets organisa¬
tionförändrades,menocksåhurkommunalpolitiker
och tjänstemän resonerade. Den andra sidan är på
mångasättljusareochrördet vardagliga livetpåett
mera handfast vis: rinnande vatten inomhus, bad,
toalett, ökat utrymme och ofta nogden förstaegna bostaden.
Båda dessa sidorär viktiga inslagnärviförsöker
läsa den svenska landsbygdens bebyggelsehistoria under dessa händelsefulla decennier under
1900-talet.Detgår nämligen inteattblundaför detpåtag¬
liga inslagetav nyabyggnader(och starkt förändrade
och ombyggda) från denna tidsperiod och därmed inteheller,pågottelleront,hurde avvikerfrånden
allmänna, delvis romantiska, bilden av landsbygd
och tradition.
Alanäs
Att mötalandskapet
Alanäs landskommun, vilken fram till 1952 hade sammautsträckningsomdagenssocken, låg inord¬ östradelen av Jämtlands län. TillAlanäset, som är
centrumisocknen,ärdet cirka 15milfrånÖstersund och 4mil från Strömsund. Färdas man väg88 mot
Arvidsjaur gårvägen flera milgenomett platt och
skogbevuxet landskap där någotenstaka hus, oftast
övergivet, förgäves kämpar förattbryta monotonin.
Närvägenplötsligt höjer siguppmotTullingsås by blir det en lisa för själen. Utsikten öppnas mot
Strömsundshålletoch manfår kontakt med Ströms
Vattudalför förstagången.Intrycketavattha färdats
genomobygderoch äntligen kommit tillöppnacivi¬
liserade trakter förstärks av att skogen så plötsligt
öppnatsoch bebyggelsentyckshålla ståndmot natu¬
ren.Efter Strömsund kanmanväljaattfortsättamot
Jämtlands län.
Lövberga och svängt av upp längs Flåsjöns västra
strand färdasmanlängsettpärlbandavbyar, alla högt
belägna medåkrarna nedmotFlåsjöns stränder.Såär
viäntligen i Alanäs socken, den gamlalandskommu¬ nen, som i södergränsartill Ströms socken, i öster
ochnorrtill
Ångermanland
och ivästertill Frostvi¬ken. I landskapet dominerar den avlånga Flåsjön, somsträckersig inordvästlig riktning parallellt med StrömsVattudal. Bebyggelsen i byarna ligger hop¬
trängd längs vägen, med vattnet på ena sidan och skogen tätt inpå knutarna åt väster. Byggnaderna
representerar ettsammelsuriumavolikaåldrar,men
snartgår detatturskiljaenäldre
jordbruksbebyggel-sefrån 1800-taletssenarehälft och 1900-talets bör¬
jan ochettpåtagligt inslagavbostadshusfrån
1930-50-tal. Ibyarnas utkanter, oftapå utmarkerna strax intill skogen, ligger de för denna del av länet så
typiskaPer-Albintorpen med sinaenkla bostadshus
ochladugårdar.
SåkanmanfärdasgenomJärvsandoch Havsnäs,
förbi Kalkbergetoch någraspriddagårdarvid
Sör-vik, för att närvägen svängerfåenståtlig vy över
Alanäsby, belägenpåenuddei sjön.
Över
bebyggel¬ senstickerkyrkspiran och markerarortensdominansoch historiskafunktion. Väl i Alanäset läggerman
märketill deansatsertill”tätbebyggelse”somdomi¬
nerarlängs byvägen.Spårenefterettengång livligt ochpå service,post,affärerosv,rikt sockencentrum är iögonenfallande.
En undranväxernaturligtomfärdenfortsättes till
socknens andrabyar. EttlitetvillaområdeiLillviken
med femlikadanahus,enminiförort medtyphusbe¬ byggelse strax intillLidsjöbergs gamla by, osv. På
samma sätt kittlas nyfikenheten avjust 1930-
50-talsbebyggelsensutseende ochde kraftigt ombyggda
ochförändrade äldre bostadsbyggnaderna.
Kolonisation och markernastillstånd
Alanäs socken ligger avlägset till, långt från tätare
bebyggda trakter. Men det fanns naturligtvis både
fördelar ochförutsättningar förattbosättasig här. I
de traditionella och sedan länge etablerade jord¬
bruksbygderna kunde avstyckningama inte drivas
hurlångtsomhelst. Eörde jordlösa iStorsjöbygden ochlängresöderut belägnacentralbygder började det bli brist på såväl arbete som jord. Påhejade av merkantilistiskakolonisationsargumentmåste då de
på villebråd rika skogarna och möjligheten till fiske
haframståttsom enhägrandeförbättring. Justjakten
och fisket hade lockat de första människorna till
området.Talrikafångstgropar, ibland ilångasystem,
och dettajaktfolks boplatser ligger längs vattendra¬ genoch sjöarna. Från de första kringflyttandemän¬
niskorna till deförsta bofasta alanäsboma förflöten
långtid.Vidsämretider drogsbefolkningensamman
till detryggareoch rikareutprägladejordbruksområ¬
dena. TrakternakringFlåsjönvarlängrefram i tiden
som ingenmans land. Det lydde visserligen under
Strömsund,menavståndenvarsåstoraidettaväglö¬
saområde,atträttigheternavarsvåra atthävda.
År 1820 skriver bonden Erik Mårtensson i en
rapport tillHushållningssällskapet;
”Berg ochdaler tillenstormyckenhet, ochfånyttiga
slättmarker, stora skogar, mästedels bestående af
granoch björk,samtpå några ställen furu eller tall,
ofruktbarautomnågramagrabetesmarker;//Mossar
och kärr till en stor myckenhet, men ganska få odelbaraför dess stenbottenoch merendelsovanliga
väderleken ostadig// I slutet af sommaren ymnigt
regndettaår, äfvensåunder höstetiden, medmycken
dimmig och osund luft. Snöfall inträffade äfven
innan jorden han frysa, eller i medio af October
månad ochdettillstormyckenhetmotfjälltrakteme
somsedermeraej aftinat. Rågsädet plägar merendels
i sådant fallmisslyckas.”^
Det ärenmörk bildsomEricMårtensson målar upp i sin beskrivning av Ströms och Alanäs socknar.
Landskapet är otillgängligt, med stora skogar där eländiga och torftiga små odlade plättar ligger ut¬
slängda. Av den väldiga socknen (Ströms socken och
Alanäs)ansågs drygt 70%vara”odugligt land,
impe-dimenter afvatten,berg och mossar.”Då stod ande¬
len lämplig mark för åker, äng och skogs- och betesmark iproportiondärtill.^
Det vidsträckta landet hade först befolkats av
finnar, Alanäs anses vara den första finnmarken i
Jämtlandslän.'‘Deslog sig ned i detsomsedermera skulle blibyarna Alanäset, Ringvattnet ochHavsnäs,
medan flera av byarnavid Flåsjöns strand upptogs
ganska snartpå 1700-talet. Dettavar en del avden
koloniseringsvåg som utgick från Storsjöbygden,
menäven från
Ångermanland
och Dalarna, ochsom varadeenbit inpå 1800-talet.Pådesmågårdarna, ”Byggnadssättetenkelt,inga såkalladeöfvervåningsrum”odladesråg,”potatoes och rofvor”, men under svåra förhållanden. ”Miss¬
växtpåsädoch jordfrukterinträffanogoftaåtmins¬ tonei vissabyar, hvartill bristpådikningå vattsjuka
åkrar och ängar synes förorsaka tidig nattfrost”.
Fiske i Flåsjön och jakt i de vida skogarna kunde
dryga utkosten. Foder anskaffades genom ”mager
och aflägsen starrslåtter.”’
Enheltannanbildavlandsändan gerFale Burman vidungefärsammatid:”Nybyggena vid Flåsjön hava bättre utseendeändegamlabondgårdarna framme på
bygden. Nybyggarne måock i allmänhet bättre än
bönder. Orsaken: obetydliga skatter, mera boskap, dess och allaviktualiersstegrade pris, spannmålens
lågavärde däremot, goda fisken,fågel-och
djurfäng-en, -dentid degåvos.”*
Visst är detenäktanyttotänkaresomkommer till
tals, mendennainställning; tankenpå destora out¬
nyttjade rikedomarna, det slumrande guldet,varju
ingetkortlivat politiskt intresse.Detskulle ligga till
grund, i viss mån,ävenför det sista av 1900-talets
koloniseringsstöd.’
KartaöverAlanästrakten medbyarna kring Flåsjön. Karta Britt-Inger Persson.
Arbete ochskog
De jordlotter som de första kolonisatörerna bröt fortfor sedanatt odlas och utökas. Den långsamma
ägosplittringen och nyodlingen förlänger byarnalängs
vattnetochpå äldrekartorframgårmed alltydlighet hur bygden får ett slags jordbrukscentrum i
Alanäset.År 1782fannsenligten ”charta öfver Flå¬
sjön” bebyggelse i Lillviken, Gubbhögen, Alanäs,
Hafsnäs och Siljeåsen, nybyggen var upptagna i
KalkbergetochiJärfsand.Depgagårdarnas knappa
arealsåbetydelsefullafäbodarna antecknasendast i
ettfall; en fäbodvall somlågstrax söderom
Hafs-näsudden.*Menjordbruket varinte, och haraldrig
varit, den enda näringsutkomsten i dessa trakter.
Kompletteringarhar alltid varitavnöden. Förstjakt
och fiske, sedan skogsbruket när skogen blev en värdefullinkomstkällaunder 1800-talets sista hälft.
Skogsmarkernahade i denna del av länetavvittrats
DetflitigaföretagetAeromaterials bildfrånen avrundturernatill Norrland vid 1920-taletsslut. VyöverAlanäset,visande båda kyrkorna.
Dennyanyligenfärdigställd efter ritningaravGustaf Hermansson, den gamlastraxinnanrivning. Dettavardetabsolutacentrumför
skogsavverkningen idenna delavJämtland. Här finnsockså den service och dentätbebyggelse varifrån denvidsträckta landskommunen
styrdes.Härifrån utgick de lokalaapellernaom nyabostadstyper,nybostadspolitikochnyalåneformer.
1800-talethadesågverken och skogsbolagenbäddat
fördenstorskaligaexploateringavskogensomskul¬
le ge också Alanäsettuppsving. Kramforsvarden
storaskogsägarenoch ihela landskommunenfanns
detendastenliten delbondeägdskog.'” Detärfrämst
dennaperiod, framför allttiden efter 1880,somutgör Alanässockensglansperiod. Den harocksåsin krö¬
nikör, bygdens egen son Gustaf Hedenvind-Eriks-son, somkommitatt prägla bilden av skogsbrukets
intensiva socialamiljöer.'' Däbefästes Alanäsetsom
denviktigastebyn,därskogsbolaget hadesinaupp¬
köpare och där det lilla knuttimrade kapellet låg
sedan tidigt 1800-tal. Skogen innebarstorainkom¬ sterochskapade undernågra decennierett välstånd
ochen storarbetsmarknadåtFlåsjöbygdens befolk¬
ning.Jordbruketövergavsaldrig heltutankombine¬
rades för det mesta med säsongsarbete i skogen.
Mångahuggareoch körare komnuånyofrånDalarna
och Värmland till dessa ”silverskogar sydväst om
månen”. Timret flottades från det norra områdeti
socknen genom Fånån och vidareöverFlåsjönned
till Lövberga där älvsystemen kunde föra det allt närmareSundsvall och destorasågarna. Flottningen har förutomattvara enviktigbiinkomstför bygden, varitviktig förområdet somhelhet.Metoderna har
skiftat, under en lång period stävade bla ångaren
Aktiv,Flåsjöns stolthet, med släpavtimmer.Dåvar
järnvägen,inlandsbanan, klar och förutom station i
Lövberga fanns en lastningsstation vid Flåsjön dit timrettransporteradesför vidarefrakt med järnväg.
Flottningen upphörde inte helt förrän på 1960-talet dåvägarnablivit tillräckligt bra. Då hade skogsbru¬
ket ändrat produktionsmetoder sä mycket att
Industri och kommunikationer
Jämtlands länharaldrig varit platsen för någon högre
grad av industrialisering ellerråvaruförädling. Det
sammagäller i synnerhet för avsides belägna bosätt¬
ningsorter som Alanästrakten.'^ Spår finns förstås
efter de vanliga husbehovsanläggningama, någon
kvarn,enbysåg etc.'^Endastkalkbränning bedrevs i äldre tid inågonstörreskala.''* Skogsarbetetsomvid
sidan av ett i perioder tynande jordbruk stod för
traktens huvudsakliga försörjningsmöjligheter var
långt fram i tiden mycket arbetsintensivt. Per
Nils-son-Tannérs karaktäristik är väl något orgiastisk, men ger ändåen god sammanfattning av perioden
frånslutetav 1800-talet framemot 1930-talets bör¬
jan;
”Alanäs har följt med utvecklingen på alla sätt.
Skogarna harsköljt miljonerin översocknensgrän¬
ser, man har byggt herrgårdsliknande
mangårds-byggnader, inredda medstoragästabudssalar; det har
rentav suttitbondekungar däruppe itrakterna. Men
skogarna lämnaintesammaavkastningnusomförr, ochjordbruket harnogåtminstone påvissahållvarit försummat. Socknen har inte hellernågon egentlig
industri.”'^
Frampå trettiotalethade kommunikationerna för¬ bättrats väsentligt. Någon enstaka vägeller kanske snarare stig finns markerad påkartornafrån 1800-taletsmitt. De störreförbindelsernagickdå istället
utmed Ströms Vattudal. Kommunikationerna inom Alanäs socken bestod då mestadels av färder på
sjöarnas vatten eller is. Vid sekelskiftet 1900 hade
vissa vägsträckningar byggts i syfte att underlätta
koloniseringen. Ensådanvarvägentill Ström (från
Hammerdal) som vidgades och rätades just med
dennaambition;
”Man har viddennavägpolitik haftblicken riktadpå
ej blottatttillgodose invånarnaskravpå utfartsmöj-ligheter, utan även på angelägenheten att befodra
odlingensframåtskridande,särskiltattöppnamöjlig¬
heterförodlingav länets värdefullamyrmarker.”'* Först 1922- 24byggdesenvägfrånLövberga till
Alanäs, dendrogslängsFlåsjönoch bandsammande
utspridda byarna.Denvardock redan 1932sådålig att detvartvunget attavsevärtförbättra dengenom omfattande AK-arbeten.
Befolkningsutveckling
Den befolkningsmässiga utvecklingenfram till se¬ kelskiftet 1900, understryker det sena 1800-talets
”högkonjunktur” isocknen. I Alanäs socken bodde år
1805: 146 invånare, sextio år senare (1865) 696
personer.Från1865 till 1907 ökadebefolkningentill
1629.Vidsammatid(1905)varlänets hela befolk¬
ning 113229invånare. '* Samtidigt(1900-1907) hade
6953personeremigrerat frånlänet,menfrånAlanäs
socken bara 34personer.'’
År
1944 hadeinvånarnailandskommunenhunnitbli 1862.^°Sommestbodde
härknappt 2 000personer,vidårsskiftet1989/90var
siffran nerei 622 ochbefolkningspyramiden haren
knappnålsstor bas ochen mycketbredtopp.^' Emi¬
grationenvarpåettnationellt planen avdeviktigaste anledningarna till att staten ingrep i bostadsfrågan. Dejordbruksegnahemsombyggdessomettresultat
av statensbeslut iegnahemsfrågan förblevdockav
ganska ringaomfattningför Jämtlandslän.'^^
Jordbrukskrisochundermåligabostäder
Undermellankrigsperiodendrabbadesjordbruketav endjupgående ekonomiskkrissomdrastiskt förvär¬
rade förhållandena på landsbygden. Vid början av
1930-taletuppfattades situationenav statsmakterna
somakut.Jordbrukskrisen,med befarad arbetslöshet
förlandsbygdens lönearbetare, parad medett svagt
utvecklat socialt skyddsnät och ett obefintligt all¬ mäntbostadsbyggande hadelett tillkraftiga missför¬
hållanden. Dessa kommenterades av ”hygieniker”
och provinsialläkare i återkommande rapporter. I
slutetav 1920-talet ochbörjanav 1930-talet fick de
socialhygieniskaargumentenalltstörre betydelse.
De kombinerades medarbetslöshetsfrågori samband med utarbetandet av en särskild krispolitik för att
råda bot på landets stora arbetslöshet. Riksdagen
beslöt 1933 om speciella ekonomiska insatser till
hjälpåt ”...skogsarbetareeller därmed likställdarbe¬
tareförattgivahonom tillfälleattförvärva mindre
lägenhet,ägnadattbereda innehavarenutkomstge¬ nomjordbruk, drivet vid sidan av annan verksam¬
het”.^'*
Dessa sk arbetarsmåbrukslån var ett resultat av
krisuppgörelsen mellan socialdemokraterna och
Bondeförbundet och blevendelav 1930-taletsstat¬
liga satsning på landsbygden.Enannandel iuppgö¬
relsensomberördelandsbygdenvarstatligtstöd till
förbättringaravdebefintliga bostäderna. Motivetför
inrättandet av arbetarsmåbrukslånen var främst att
förbättra möjligheterna för säsongsanställda, men
detärtroligtattfarhågornaförytterligare avfolkning avlandsbygden, med ökad arbetslöshetoch
bostads-brist i städernasom följd, också spelade in. Lånen
kopplades på sedvanligt sättmed lämplighetspröv¬ ningurhygienisk-, nykterhets- och allmän skötsam-hetsaspekt och gavsför inköp av odlingsmark och
uppförandeav bostadshus och ladugård. Lånesum-man vartillenbörjan högst 6000 kr och administra¬
tionen sköttesavkommunerna ochEgnahemsstyrel¬
sen.Styrelsen utarbetade rekommendationer förså¬ väl byggnadskonstruktion och arkitektur genom
typritningar, som för ärendehantering. Därför kom
deflestaavarbetarsmåbrukensbyggnader,somsnart
komattkallasPer-Albintorp,attuppföras efterstan¬
dardritningar ochseistort settlikadanauti helanorra
Sverige.Deflesta Per-Albintorpen byggdes vid mit¬
ten av 1930-talet, vilket medverkade till husens konforma utseende.Därefterstagneradeverksamhe¬
ten.
Arbetarsmåbrukslånestödet komattblikortvarigt.
Det avskaffades av riksdagen 1948. Trots att det
exempelvis mellanåren 1933-43 uppfördes ungefär
1600 arbetarsmåbruk bara i Jämtlands län, ligger
dess stora betydelse förmodligen inte i ettkonkret förbättrande av bostadsförhållandena. Snarare kan man searbetarsmåbrukenochkopplingen mellanstat och kommunsom enföregångaretillefterkrigstidens
bostadspolitik. Samtidigt kom dessalån att bli den
sistaavalla de insatserstatensedan 1700-taletgjort förattuppodla och bebygga landsbygden. Dessutom vardetensista ansträngning föratt behålla arbets¬ kraftenoch människornapå landsbygden.
Arbetarsmåbruken
Den16augusti 1933 träffades Per Johansson, Arvid Eriksson och WABergvall hemma hos den sistnämn¬
daförattdiskuteravadman somledamöteravAlanäs
sockens arbetarsmåbruksnämnd, borde företa sig.
Herrarna beräknadeatt det skulle behövasomkring 13 500 kronor fram tillårsskiftet,ansökningsdatum
bestämdes ochdärmed avslutades det förstaavnämn¬
dens sammanträden.^^
Till nästa sammanträde hade 16 personerlämnat in
ansökan och flera hade muntligen ansökt om lån.
Nämnden verkarlitetvillrådig; hur skullemanegent¬
ligen göra? Nå, först konstateras att några saknar
formellgrundföransökan, dvshar fel arbete.Någon
bedöms sedan kunna klaraavattskaffajord och hus
i allafall,menpengarnaräckerförståsinteändå. Då
görshelt enkeltengeografisk uppdelning.Tvåper¬ soner i socknens norra del,en i Alanäset och tvåi
nedre delenavsocknen skallfå lån. Eör 1934 föreslås
en summa av 80 000 krför färdigställande av 20
arbetarsmåbrukvara realistiskt.
Dessaprotokollsutdrag visarnågra viktiga saker. Det ärnotabeltatt man så snabbt kom igång. Bara
några veckor efter statsbeslut och kungörande, börjar
man iAlanäsdiskutera hur och i vilkenomfattning
manskullegå tillväga. Kommunens förtroendemän
hadenaturligtvis sysslat med bostäder före
arbetar-småbrukslånen, men egnahemslånens administra¬ tion hade tillstoradelaruteslutitkommunaltengage¬ mang.Under 1910- och 20-taletvardethushållnings¬
sällskapetsomansvaradeför egnahemmen.Därifrån
kom ibland förfrågningar och någon gång rekom¬
mendationer,mennågon aktiv del i bostadsförsörj¬
ningen hade inte landskommunerna. Förtroende¬
männen fick nu ett helt annat ansvar, ekonomiskt,
tekniskt och administrativt. Samtidigt med arbetar¬
småbruken(1933) beslötsomkraftiga insatserföratt
förbättra debefintliga
bostädema.Även
härfick lands¬ kommunernaenstordelavansvaretviahälsovårds¬ nämnden.^*Deprotokollförda diskussionerna visarockså vil¬ ketstortbehovsomfanns och hurmanresoneradeom vilkasom varberättigadeattfå lån. Alldeles tydligt är att alla de sökande var kända av nämnden. I en kommun medomkring 1500personervardet inget
konstigt. Därför är det bara namn som möter i handlingarna, någon gång förtydligade med by. Det
kan låta som ett trivialt faktum att det var så på
landsbygden vid trettiotalets början, men det är
väsentligt.Ialla debedömningarsomskullegörasav de somansökteomarbetarsmåbrukslån,varkanske
denviktigastefrågan denomduglighet ochförmåga attklarahus, hem ochlån. Det handlar tillstordelom den eventuellelåntagarens nykterhet och arbetsam¬ het. Ofta nog motiverar nämnden avslag med de typiska formuleringarna; ”Efter överläggningansåg sig nämnden böra meddelaXatthan ej hade några
utsiktererhålla lånet, då nämnden ansåg honom ej
havaförutsättning fullgöra de fordringarsommåste föreskrivas viderhållande av arbetarsmåbrukslån.”
Efteren skrivelse som inkommit till länsstyrelsen, kändesig nämndentvungen attutveckla sina motiv.
”X,somärfödd 1868,såledesiår66år,ärgivetvis på grundavsin högaålder icke kapabel till ihållande
tyngre arbete, han verkar ock ganska utsliten, är
krokryggig ochgår med käpp. Mänskligtsettmåste
till allt arbete. Den lägenhet som han ifrågasatte
skulleinköpas till arbetarsmåbruk, ärtill endast en
litendel, ea20 ar, odlat och heltobebyggd. Innan
odling kan företagas måsteden därföravseddajor¬
den, som är mycket vattensjuk, grundligtavdikas,
vilket fordrar många och stora diken, helst som marken ärjämförelsevis flack. Odlingenmåste under
sådana förhållanden blivamycket dyr, och dåX ej
ansågs kunna arbeta något nämnvärt själv, måste
arbetet bortsättas åt andra. Givetvis måste under
sådana förhållandenettbetydligtstörrelån beviljas,
änom låntagaren vorearbetsför. Visserligen har X hemmavarande söner lovat hjälpa sin fader, men nämnden anseratt ingentinggaranterar att så kom¬ merattske. Emotlägenhetens lämplighetsomarbe¬
tarsmåbrukfinnesingetattanföra,ochsäkerligenbör
enyngre,skötsampersonhavastoraförutsättningar, attdärslåsig framsom småbrukare.”^’
Härfårviförengångsskulltadelavettgrundligare
ochmerutvecklatresonemangänsomvanligensyns
iprotokollen. Detintressantasteärinte bara hur det
personliga omdömet ligger till grund för hela bedöm¬
ningen,utanockså vad de inledandearbetenapåett
småbruk förväntas innebära. Någon hustru nämns
inte, men det skulle visa sigattjust kvinnorna fick
skötastörredelenavjordbruk och djur, vid sidanav hus och hem, eftersom männen arbetade i skogen
ellerpåannathåll.
Kommunalbostadspolitik
Arbetarsmåbruksnämndenärembryottill landskom¬
munernas bostadspolitiskaåtaganden. Deärpåsätt och vis också början på det centraldirigerade bo¬
stadsbyggandet. Nu vardet kommunen som skulle
bereda och avgöravilka som skullefå lån. Vid sin
sida hade man Egnahemsstyrelsen i Stockholm att
rådgöra med. Tillenbörjan markerarEgnahemssty¬
relsen att den villgranska debeviljade lånen och i
övrigtärangelägenomatthjälpadesmålandskom¬
munerna att rätt kunna administrera och bedöma behovet. Snart blir dockförhållandet av annanarti Alanäs. Detgäller framför alltlåntagarnas oförmåga att betala i tid,men även attsjälva husentarsådan lång tidattfärdigställa.Deflestaavbyggnaderna och odlingarnavarinte klara föravsyning förrändrygt 15
år senare.’*
Dentekniskastandardenpå ladugårdoch bostads¬
hus,bryddesigvarkenEgnahemsstyrelsen eller för¬
troendemännen om, såvida de inte avvek allt för
mycketfrånvadsom varavtalat. Elektricitet,vatten
ochavloppoch sanitära installationer fanns det inte krav på för arbetarsmåbruken. Arbetarsmåbruks¬ nämnden hadeansvaretföransökningarna,menäven
förkontrollenavsjälva byggandet. Här förlitademan
sigpå Egnahemsstyrelsens typritning, och varje gång
det var något i de insända ritningarna som inte verkade stämma med förlagorna gavs lånen under
förutsättning att typritning användes. De insända
ritningarna finns inte bevarade, mennågon ledning
fårman avprotokollen: ”flera fönstermåsteinsättas i ladugården”, ”den insändaritningen å bostadshus kanickegodkännas och anmodaslåntagarenanvän¬
daEgnahemsstyrelsensuppgjorda ritning”,etc.Den¬ narestriktivapolitikärdock inteutanundantag. Flera av de personligt upprättade ritningarna godkänns oftaavnämnden. Ibland får debakläxafrånStock¬
holm,menantagandetattallaarbetarsmåbrukskulle vara uppförda efter typritning är således felaktigt. Underskreds inte den minstatillåtna ytan,fannsdet
tillräckligt med garderober ochannatsombehövdes
för att bygget skulle kunna formellt godkännas, verkar inte arbetarsmåbruksnämndenha varit onö¬
digtpetig.
Åtminstone
inte tillen början.Hushållningssällskapet hade kvarorganisationen
av lån ochbidrag för bostadsförbättringar. Mende
preliminära besluten och avgörandenalåghos kom¬
munalnämnden eller hälsovårdsnämnden. Bostads¬
förbättringarna var omfattande, de uppgick till ett
trettiotalomåret förAlanäs landskommun.Behovet
varvida störreänsåoch nämndenprioriteradeutifrån kännedomomdefaktiskabetingelserna. Dessa för¬
bättringar rörde främstvattenoch avlopp och elektri¬
citet.Småningomblev det alltvanligare med badrum och centralvärme. För att klarade växande arbets¬
uppgifterna i anslutning till bostadsbyggandet var kommunen tvungen attformalisera organisationen. En fastnämnd, bostadsnämnden, inrättades ochen
byggnadskontrollant anställdespåheltid. Vid mitten
av 1940-talet arbetade 5-6 förtroendemän och två
byggnadskontrollanter med bostadssocialt byggan¬
dei kommunen.Kommunalfullmäktigessiste ordfö¬ rande nämner speciellt i sin korta historik över
fullmäktiges 33-äriga historia vikten av bostads¬ nämndensarbete.’® Bådede kamerala och de bygg-nadstekniskauppgifternakrävdenuatt experterfanns i kommunenstjänst. Det storagenombrottet fören
utbilda-if;
! Lr-V 1 ■&
O-— Tiliillinlf ■C 11--um.1
t
Ir' a1-^
1 jj h < :Bjg
Enavdetypiska ritningarnainlämnad
tillbostadsnämnden iAlanäs.Byggmäs¬
tareKarlElfströmsegnahem 1940-tal.
deexperter,skulle dockdröja till kommunsamman¬
slagningen 1952.
När länsbostadsnämnden börjar sin verksamhet i
Jämtland1949,sättsbristenpå utbildade kommunala
tjänstemän ifokus. I skrivelsertill kommunerna ber
nämndenom enförteckning över
byggnadskontrol-lanternasformella meriter. Svaretfrån bostadsnämn¬
den iAlanäs ärsymptomatiskt. Manpåpekarattenav
förättningsmännen ejgenomgått teknisk utbildning,
meneftersom han arbetat ibyggnadsfacket i femton
åroch underfemår varitbyggmästareoch”...påett
föredömligtsättuppförtettflertalsåvälmindresom
större boningshus”, borde anses som kvalificerad.
Hanharocksågenomsjälvstudiertillägnat sigteore¬
tiskakunskaper.Likasåvarden andraav byggnads-kontrollantema icke formellt kvalificerad. Han var folkskollärare menförsvarades för sinagoda
bygg-nadstekniskakunskaperavbostadsnämnden.^® Efter diverse funderingaransåg sig länsbostadsnämnden
anmodadekommunenattläggastörrevikt vidyrkes¬
kunskaperna vidnästatjänstetillsättning. Sä skedde
ocksånärkommunen anställdebyggnadskontrollant nästa gång.
Vid kommunsammanslagningen 1952 fördes
Alanäs kommunsammanmedStrömsundoch bilda¬
de den nyaStröms kommun. Iettslag hade besluten
om boende och byggande flyttats flera mil bort.
Visserligen fanns någraav de förtoendevaldakvar
somrepresentanterockså i dennyakommunen,men
attknackapå bostadsnämndens ordförandesdörren
söndagskväll förattdryfta uppkomna problem med
husbyggetvarinte längre lika lätt. Betydelsefullare varattiStrömsundfannsochbyggdes snabbtupp en heltannanapparatför kontrolloch genomförandeav
bostadspolitiken än vad somnågonsin varit fallet i Alanäs. Strömsundvarmunicipalsamhällemed
rut-nätsplan och stadsbebyggelse, det var inte längre landet.Omfattningenpå bostadsbyggandetvarockså störreochdet behövdesexpertisför bådeden teknis¬ ka och den kamerala sidan.Avståndetmellan beslut och verkställan hade utökatsen smula.
”Detblevju störrekrav på ritningar och beskriv¬
ningarpå 50- och 60-talen mendet blevju förstnär
det kom byggnadskontrollanter och tekniker som man kunde upprättadetta. Men en ordförande i en bostadsnämnd som inte hade någon utbildning på
ritningaroch beskrivningar, domfickjugörasågott
dom kunde.Vårbyggnadskontrollanthan upprättade
enhel delbeskrivningar och ritningarsom manskulle
hållasig till.På50-,60-talet,dåfannsdetju anställt
folksomkundetasigandetta,de upprättade ritning¬ ar.Myndigheternahade intesammakrav,manvisste interiktigt hurstorakravmankunde ställa iBostads¬ nämnden. Detvarenlättnad i och med kommunsam¬
manslagningen. I Alanäs fanns inga ekonomiska förutsättningar men efter sammanläggningen blev
det mer resurser. Dåfanns möjligheten att anställa mer folk; bostadsassistenter, kommunalingenjörer,
tekniker, flerpersoner som höll på medbyggnads¬
verksamhet.”’'
Socialhygieniskt bostadsbyggande
Bilden av 1930- och 40-talets byggande i Alanäs
måste,förutomarbetarsmåbruk och bostadsförbätt¬
ringar, kompletteras med de egnahem och
barnrike-hussombyggdes. Det fannsstorasvårigheterisam¬ band medbyggandet. Framför allt gälldedet kontrol¬ lenavfärdigställandeoch arbetenas
kvalitet.År
1943sammanfattar egnahemsnämnden i Jämtlands län
byggnadsläget och bristerna isystemetmedlånoch bidrag;
”Under de senasteåren harbyggnadsverksamhe¬
teninom flertalet kommuner avsevärt ökat i omfatt¬
ning. Härvidavsesicke enbartsådana byggnadsföre¬
tag,sombedrivas medelstbostadsförbättringsbidrag, nybyggnadslån ellerförbättringslån, i vilka företag
kommunernasmedverkan genom hälsovårdsnämn¬
derna är reglerad i Kungl. kungörelse. Inom vissa
kommuner har utlämnatsbetydande belopp i formav
s.k. ”barnrikelån”. Storaskolbyggenäroigångeller
planerade.Dessutom kannämnasdenkomplettering
avbyggnadsbeståndet, somgenomföres medegna¬ hems- ochpremielånemedel....Vidaretillskapasnya
egnahem av typen arbetarsmåbruk, vilkas antal i
länet f.n.uppgårtillc:a1600 stycken. Att häruppgiva
de totala byggnadskostnadema låter sig icke göra,
men man kan utgå ifrån attdessa årligen räknas i
millionerkronor. Detgällerdå härattavtillgängliga
bidrags-och lånemedel åstadkomma bästa möjliga
resultatbådebeträffande arbete och iföretagen ingå¬
ende material. 1 deflestafall ärobyggherrarnaicke
sakkunniga i byggnadsteknik och materialkänne¬
dom; därom vittna alltför många mereller mindre
underhaltiga egnahem”.”
Under 1930-talet blomstrarennykritik avlands¬
bygdensbostäder. Nu blir landsbygdensbefolkning
utsattförenmassivsocialhygieniskpropaganda. Det ärarkitekter,provinsialläkare och socialreformatorer somijämförelsemed stadsmässigaförhållandenfinner
bostädernapå landet direkt hälsovådliga. Frånattbara
någotdecennium tidigare haprisat det sunda levnads¬
sättetblirennysmutssynlig. Med regelbundetåter¬
kommande artiklar i Landskommunernas tidskrift
och Hygienisk tidskrift mfl stegras intensiteten i
propagandan.Provinsial- och distriktsläkarnabörjar
nurapporterahälsotillståndetsomdirektrelaterat till
bostäderna.Lyssnatexpå distriktsläkaren i Strömsund
1938:
”X bostad. Genomuselt, fallfärdigt, snuskigt och
trångt hus.Bebosavföräldrar ochsexbarn. Husetkan
ej repareras utan måste rifvas. Ladugården är i
sammaskick. Brunnenbeståravnågototäcktvatten, somligger ien gropi marken... Y. Harlikaledesen
fallfärdig,storlådatill bostad. Trossbottnarna vilapå någrastenhällar, vilket ökar kylan ochdragigheten.
Den är för trång för den storafamiljen. Huset bör
bostadshus ärsnedt, kallt ochdragigt och fullkomligt
olämpligt för sitt ändamål. Brunnen är dålig och ligger oskyddad under markens nivå. Den bör ce¬ menterasochförsesmed lock. Z har sökt och bevil¬
jats byggnadsbidrag, men medel saknas för tillfäl¬
let...””
Somsvaransträngersig kommunerna förattleva
upptill förväntningarna.Manbeställer
informations-filmeromhälsovårdens och sundhetensbefrämjan¬
de, hälsovårdsinspektör anställes och provkärl för
”kemiskochbakteriologisk provtagningavnyanlag¬
da brunnar” beställesfrån apoteksbolaget. Badhus ochtvättinrättningar, ofta i kollektiv form, inrättas.
Redan 1947 kan en summering av kommunernas
hygieniskasträvanformuleras sålunda:
”Ettglädjandekapitel kundeman skrivaombad¬
frågans utveckling. Genomberömvärda insatserfrån
SvenskaFöreningen för Folkbad,från Pensionskas¬
san och från många enskilda entusiasters sida ha
varmbadhus,vanligen i formavbasturmed ellerutan
anslutetkarbadsrum, vuxitupp somnyttigasvampar urjorden”.^"*
Byggnadsfolk
I Alanäs landskommun bodde och arbetade under
1930- och 40 talen 2 byggmästare, 7 snickare, 1 murareoch 4målare.1 Ströms kommun fannssam¬
tidigt 35 byggmästare och snickare, 7 murare, 12
målare, 1 elinstallatör, 2 rörmokare och 1
plåtslaga-re.^ Alla dessabyggnadsarbetare hade fulltuppmed
arbete, det var till och med så att det saknades
arbetskraft för alla dehusbyggnader ochförbättring¬ ar somskulle utföras under den snöfriaperioden. De
flestaavbyggnaderna ritadesavbyggmästarna själ¬
va, trots att egnahemsnämnden hade ett ritkontor
som upprättade standardritningar för egnahem och
Egnahemsstyrelsenstypritningar och Byggnadslåne-byråns ritningssamlingar tillhandahölls. Meni takt
med nyamaterial och ökade krav blev det allt mindre
avbyggmästarhus.Enavdemestanlitadebyggmäs¬ tarna i landskommunen var Nils PetterStrömgren. Han varegentligen skogsarbetare och flottare men 1913 fick hanbörja arbetasomsnickarevid Grongs gruvoriNorge. Därefter blev detmestsnickeriarbe¬
tenochhusbyggnader.
Under några intensiva decennier bygger Ström¬ gren,förutomsittegetbarnrikehus,etttiotal bostads¬
hus, görflera storaombyggnader samt ett otal bo¬
stadsförbättringar och mindre förbättringsarbeten.
Strömgren, som i de flesta fall själv upprättade ritningar, gjorde beräkningaravvirkeskvantitet och kostnadsberäkningar, saknade helt formell utbild¬
ning.^
”Det ärrättunderligt att så många engagerat sig som snickareochbyggmästareutannågon egentlig
utbildning, dom har helt enkelt tagit siganoch byggt
hus. Nu måstedomgå i skolor i massor avår. Men
man lärde sig av sina släktingar generation till en
annan.””
Historienomettbarnrikehus
Om man vikerav åt vänster från stora vägen mot
Frostviken,alldeles innanHögbynäs, hamnarmanpå
engrusvägsomför rakt in i byn.Några hundrameter innan man når bebyggelsen och byns öppna mark, finnermanettlitet hus mitt i denomgivande skogen. Huset ligger kanske 50 meter från vägen med en
förslyadgräsmattavändmotde förbifarande. Detär
en envånig byggnad ställd på en grund av gjuten
betong,med ramverkavträ,klädd medfinprofilerad
panel. Den enkla formenfårsin speciella karaktärav
det flacka val made taket, från början täckt med
eternit, och destoraasymmetrisktplacerade kvadra¬
tiska fönstren.Mot”gården” finns ingången marke¬
rad med sitt svävandeskärmtak,entidens
älsklings-anordning på landsbygden, det smidda trappräcket
med sinafyrkantiga fält inramande denlösthängan¬
de, på samma sätt tillsynes viktlösa, trappan. Ett
trolleritrick,visserligen av ettannatformatän illu¬
sionstricken i funkisensparadbyggnader.
Ialltväsentligtrepresenterardettahusnågotannat än det på landsbygden vanliga. Med sitt avskalade
utseende,som omreliefer,utsmyckningar, broderier
bannlysts, avviker huset definitivtfrånde äldre bygg¬
naderna inne i byn. Formen,enenvånigbyggnads¬
kropp med närmast kvadratiskyta, saknar givetvis
lokalaförlagor längre tillbaksitiden.Den smala och
högaparstugan,varför bönderna den dominerande
bostadstypen fram till 1920-talet. Flera byggnader i
trakten, uppförda under slutet av 1930-talet och under 1940-taletanknyter till den i hela landet po¬
puläratypen av byggnader med brutet tak och ofta putsade väggar.Enentré med friståendepelare bä¬
rande en balkong, är ett karakteristikum för dessa
byggnader som bla förmedlades viaStatens Bygg-nadslånebyrås ritningssamlingar. Päett annatsätt är
byggnaden nästan helt traditionell. Den äruppförd
stom-men restoeh klädd av sniekare och byggmästaren
från trakten. Specialbeställt är bara detaljer och
fönster. Virket kommer från sågen i närheten, ce¬
menten ärblandad på
plats.Även
interiört ärhusetnågorlunda traditionellt disponerat, tvårumoch kök,
farstu, bad i källaren. En sådanplanlösning går inte
attvariera i detoändliga.
Byggnadens form korresponderar med en annan
förutsättning-läget.Detäri dessa utkantslägenman
finnerde flestabyggnadernafrån 1930-60-tal. Un¬
dantag finns naturligtvis, mestadels avstyckningar i
byarna där komplettering skett. Men markvarlättare
attköpa och bebyggairandområdenaruntde gamla
bebyggelsekoncentrationema och detäralltså här vi
finner dessa decenniersfysiskaårsringar.
På sätt och vis är det samma system som för städernas förortsutbyggnad, bara i en helt annan
skala,ett parhus i radärofta detvanliga.^*Detta sätt
attplaceradenyahusenärförlandsbygdennytt.De äldstagårdarna var bondgårdar, vars placering var beroendeav varden brukade markenfanns. Likaså
var arbetarsmåbruken lokaliserade intill sin lilla
åkerlapp och skogsskifte. Arbetarsmåbruken place¬
rades iinägornas utkanter, denyahusenfrån 1930-talet ochframåtärhelt friafrån sådanaförutsättning¬
ar.Därför finner vi demgärnaenbitfrånbyn, utanför
inägorna, en bit in i skogen, men helst vid vägen.
Orsakernaärsjälvklara,menförtjänarattlyftas fram.
Dels handlardetom ägoförhållanden och markens
värde. Trots det storamångsysslerieti dessa trakter
var den brukade marken värdefull och den gamla
sanningenomattmanintebyggerpå åkermarkgällde
fortfarande. Dels är dessahusbyggdaavochfören
helt nykategori människor. Detärinte byggnader för
bönder. Ibygderna kring Alanäs blir skogenenallt
merdominerande inkomstkälla. Om den inte räckte för helaförsörjningen kunde mankomplettera med atthjälpa till med allsköns arbete iområdet.Dessut¬ om, och det är viktigt, finns det nu en växande
hantverkarstam, några tjänstemän, flera
lönearbe-tandeskogsarbetareosv.Alltsårörsig detta ”perife-ra”byggandeomhus för andraänför lantbrukare. I de fall husenärtill förgenerationsskiften ligger de
ocksåannorlunda, intill detgamla boningshuset, ofta
direkt påtunet.
Det är dock inte bara form och placering som utmärker vårt hus. Också dess tillkomsthistoria är värd att
uppmärksamma.Åren
1944-45 byggde fa¬miljen X sitt hus iGubbhögen,somdetdåhette, med
Idagärtomheten och det annalkande förfallet iögonenfallande. Menengångvarsäkert detta hus iHögbynäs det modernasteman
kunde tänkasig. Den annorlunda formen, materialet och place¬ ringenskvallrandeomdenyatidernas intrång i Alanäs. Foto JLM.
hjälpavettbamrikelån på 10000kr. Detritadesav
traktensegenbyggmästare,ToreNäslund. Liknande
byggnader skulle Tore Näslund sedan byggapåflera
hålli trakterna. Det skulle bli ettmodernt och nytt hem åt familjen, men pengarna ville inte förslå.
Bostadsnämnden i Alanäs och dess anställde
bygg-nadskontrollant, den på motorcykel kringfarande
herr Bivé, godkände byggnaden för utbetalning av
lånet 1948. Då varemellertid husetlångt ifrån fär¬
digt. Detåterstodattmålaut-ochinvändigt,yttertak
fattades,golv i källaren fanns inteoch allaplåtarbe¬
tenvaroutförda. Förattklaraav resterande arbeten fick Xettkommunaltlån1949pådrygt 6000 kr. När den nyakommunen Strömhadebildats1952,gjordes
en5-årsbesiktning vilkenresulterade iålägganden
om att rusta upp bostaden så att den skulle kunna
godkännas efter Kungl. Bostadsstyrelsensanvisning¬
ar.Bl abordevattenochavloppsamtsanitär instal¬ lation utföras. Dettaåläggandemotsattesig husäga¬ renådetbestämdaste, ochansågattdetvarkommu¬ nen somskulle utföra arbetena eftersom detidigare misskött ärendet. Iannatfall kunde kommunen ”... i
ställettahandomhans hustru ochbarn,självkunde
han boi timmerkoja.””Argumenten ärnaturligtvis
tillspetsade, men visar någotav dikotomin mellan
husbyggaren och hela den organisatoriska apparat
som krävde ordning och reda och fullföljande av
Ibristpåfärgillustrationerfårnisjälv föreställaerden knallgula
färgen och dentätadjupgrönaskogen alldelesintill. Ettavresul¬
tatendåkommuningenjörens villorrealiserades. Somen utpost står dennavilla, tillsammans med sina kulörtagrannar,lLillvikens utkanter. Foto JLM.
Ingenjörsvillor för skogsarbetare
Bara någon kilometer från Högbynäs ligger byn Lillviken. Det ärenby placeradpåhöjden nedmot
Flåsjön, på samma sätt som byarna traditionellt ligger i denna delavlandet.Straxnorr ombyns äldre
kärna, intillsjön, liggerettlitet bostadsområdemed
fyra villor i grupp och en något avsides. En liten
markbit hadestyckatsavochtomtersåldesavskogs¬
bolaget Kramfors. Kommunalkontoret i Strömsund
hade hand om organisation och administration av
byggprojektet.Femtomterfannsattbebygga.Bygg¬
naderna representerar ett nytt inslag i det lokala
bostadsbyggandet.Deenklahusenslårenmedhäp¬
nad. Iskogsrandenmötermanplötsligtenvillaidyll som enpalett. Kontrasterande motdendjuptgröna
omgivningen och den slingrande grusvägen som leder fram till husenstårde där med sinaregelrätta tomter, välansade gräsmattor, staket, garage och
blomsterrabatter. Husen är likadana, förutom färg¬
sättningen. Ettgult,ettgrönt, ett rött,ettvitt ochett blått.
Husen är närmast kvadratiska, i ettoch ett halvt
plan, med hög takfot. Den smala locklistpanelen
bryts baraavde tväluftiga fönstren,det lilla toalett¬
fönstret och de tvåingångarna. En finentré och en
köksingång finns placerade på respektive långsida
och gavel. Balkongen över köksingången och det
lilla skärmtaket markerar ingångarna. Ett relativt
brant sluttande sadeltakmed en skorsten på mitten
krönerskapelsen.
Detvarframemot hösten 1955somfamiljenLars¬
sonoch deras grannaräntligen kunde flytta ini sina nyafyrarumoch kök.De hussomde femfamiljerna
villebygga i Lillviken godkändes inteavbyggnads¬
ingenjören i kommunen. Istället tvingades allaan¬ vända hans ritningar. Resultatet var både bra och
dåligt. Köken visade sigvaraförsmåochvännerna
tillen av familjerna skämtadeomhusens utseende,
depåmindeför mycketom lådor;
”Men när viflyttade ini husetdåfanns detingetatt
klagapå, dåvardet braatthafåttetthusattboi.”'*®
Fasten irritation finns fortfarande kvar närman
talaromkommunensochmyndigheternas agerande.
Tvångetatt väljaenspeciell hustyp för attöverhu¬ vudtagetfäbygga ochvarahelt utlämnad till desom
beviljadelänen upplevdessomorättfärdigt.
När Bror och BeataJonsson,bådasysselsatta med skogsarbete,etttiotalår tidigare ville byggaett nytt
husibyn Harrsjönvardetstörstaproblemetlokalise¬
ringen av huset. Vid den tiden hade skogsbolagen börjat planera för renodlade skogsarbetarbyar.Enny
sådan vartänkt attetableras iGubbhögen, flera mil
frånHarrsjön. Bostadsnämnden försökteförmåfolk
somsöktenybyggnadslån attbygga i anslutning till
dessanyplanerade områden istället föratt spridaut
bebyggelsen.Tankarnapåattkoncentreranyabostä¬
der till större samhällen varemellertid långt ifrän nya. Med jämna mellanrum anmodade Kungl.
Bo-stadsstyrelsen länsbostadsnämnderna och kommu¬
nernaattkoncentrerabebyggelsen tillredan befint¬
liga tätorter. Något som skulle visa sig svårt att
realisera. ”Vi visste attdessa önskemål fanns och i
någon män försökte vi styra lokaliseringen av nya
bostäder, främst för kreditvärdighetens skull. Men
man fick snart ge uppdet där. Verkligheten såg så annorlunda ut.” Såsadetex en avlänsbostadsdirek¬ törernasom varmedfrånbörjan."*' Mycket riktigt fick
ocksåmakarna Jonsson sittpositivalånebesked,men
förstsexårsenarekunde debörjabygga.Dåhade den
egenhändigtuppgjordaritningen refuserats och er¬ sattsav entypritningfrån Kungl. Bostadsstyrelsen.
Lidsjöberg: grannskap iglesbygd
Knappt två mil nordväst om Lillviken ligger byn Lidsjöberg.Denbestårav enhandfull hus utspridda
längs vägen, en affär, en skola och ett postkontor.
mar-1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963
H Enfamiljshus H Tvåfamiljshus
@
Flerfamiljshus^
S;a lägenheter Antalnybyggda lägenheter i Ströms kommun 1951-1963. Källa Strömsundsförmedlingsorgansstatistik.kenruntomkring, där bolaget planeradeattbygga sju
bostäderåt sinaanställdaskogsarbetare.
Länsbostadsnämnden och kommunen krävde en
byggnadsplan för att reglera bebyggelsen. Det var inte den förstaplanen i Alanäs.Byggnadsplaner hade
tidigare upprättatsjust för skogsbolagens räkning i
Alanäset,Gubbhögen och Lillviken. Samtliga dessa
planer, och även den för Lidsjöberg, gjordes av
länsarkitektkontoret iÖstersund. Kompetens att ut¬
föra byggnadsplaner fanns då inte i Strömsunds kommun. Planenvarklar iaugusti1957 och deförsta husenfärdigställdesåret därpå.
Detärenmärklig upplevelse attsedenna bebyg¬
gelse i Lidsjöberg.Strax innanmankommer fram till avtagsvägeninmotbostadshusen liggerettavKungl.
Bostadsstyrelsenstypritningshus alldelesensamtien
skogsdunge. Det är i två plan, med bostäder på övervåningen och postkontor i bottenplan. Sedan
man svängt av fortsätter den allmänna vägen rakt överden äldrebondgårdenstun,förattdärefter sluta vid desju skogsarbetarbostädema. Kollisionen mel¬
lan den äldre gårdens symmetriska gruppering av
byggnaderna ochden öppnagården åenasidanoch
den täta villabebyggelsen å den andra, är närmast total. Länsarkitektkontoret har nämligen gjort en
plansåsom villaplanerskullese utöverallt i landet.
Encul-de-sac-plan ibästa amerikanska stil, medsmå tomtermedprickad markruntomkring och
matarga-ta somslutarien vändplats. Blandplanbeteckning¬ arnaochi själva planen saknas inget avformalitet:
gräns mellan väg och park, staketmarkeringar och
index. Själva husen ärenprovkarta påtyphusfrån 1950-talet, alltifrånKungl. Bostadsstyrelsens typrit¬
ningar, över kommunalingenjörens dito och Ele¬
menthus, till Holmens bruks ”egen” arkitekt Rune
Sahlströms.
Avvilkenanledninghar bebyggelsenplaneratsså idetalj?Vardet nödvändigtattavsättaallmän mark mitt iskogen? Förattsvarapå dessa frågor måsteman tadelavdiskussionen iplaneringskretsar vid denna tid. Den dominerande teorin bakombebyggelsepla¬
neringen handlade om grannskapets överordnade
välsignelser.Detärsammagrannskapstankarsomvi finnergestaltade i de större städernas förorter,men utvecklade ochappliceradepålandsbygdensförhål¬ landen. Detproblematiskamedlandsbygdenvarinte denstoraanonyma massanutantvärtomdet allt för
utspridda ochensamma.Det gälldeattsamlabebyg¬
gelsentill lagom storaenheter föratt människorna
skulle kunna träffas och utvecklas tillgoda medbor¬ gare.Lyssna tex till detta citat hämtatfrån Bygg¬
mästarens specialnummeromLandsbygdens
bygg-nadsfrågor 1943:
”Ty förattmedborgare skolakännasig solidariska
inbördes och med sitt samhälle, så att detta blir
BYGGNADSPLAN FÖR DEL AV
LIDSJÖBERGS
BY STRÖMS KOMMUN UPPRATTAD!AUGUSTI 1957 AV LÄNSARWTEKTKONTORETIÖSTERSUND r'f/åjja
\
\
//V^\
V- / - V-,1
\XvV\/^
v"
,'/C
'A
'■—riT—yx»
TTAvX
,'k
r-ili.'T;
I
V
0.
1
j!Il
I
X
V ✓' /X;
tX
fXv'^
i
'"W^
o o I ^PLANcmOfMW •—OMkAO£J6XÄA/S . — a£irAm£iSEeAA»j — oeAuj FÖKrofrrnATJ L-l WjPiAC£/r/Ar6 BY6SA/AnsriA/f£6£JrA/f-M£U£KMUtdragurbyggnadsplanen för Lidsjöberg, upprättadavlänsarkitekten 1957.
relationer till varandra och sitt samfund. Därför
måstede hamöjlighetattkomma tillsammans under
lämpliga former och i lämpliga lokaler. De måste
ävenfåtillfälleattutvecklas individuelltsåväl and¬
ligen som kroppsligen, och skulle alla önskvärda
möjligheter erbjudas, behövdes även härtill många
olikaslags anläggningar.”'*^
Redan 1932gjordes försökattreglera virrvarretav olika regler, instruktioner och annat som styrde kommunernasbyggnadsverksamhet. Normalförslag till instruktioner förbyggnadskonsulenter, stadsarki¬ tekter och andratrycktes och spredstillkommuner¬ na. Framför alltvar byggnadskonsulenternas verk¬
samhetochåtaganden relaterade till mindre
munici-palsamhälle,byggnadsplaneområdeoch
utomplans-område. Instruktionen för byggnadskonsulenterna
för utomplansområde stadgar bla att konsulenten
skallgranska ritningar och besiktigabyggnadsföre¬
tag."*^ Byggnadskontrollanten i Alanäs mellan 1949
ocb 1952, Erik Borin,uttrycker detsåhär:
”Detvarju såattde valdeennämnd, ettförmed¬
lingsorgan ikommunfullmäktigesomförsöktesigpå uppgiften medattförmedla statliga bostadslån ochse tillatthusritningarmmstämdeöverensmed kraven. Ganskasåsnabbt märkte dom dockattde inte klarade