GÖTEBORGS UNIVERSITET Sociologiska institutionen
Civila utredare
– hur upplever de sin status i polisorganisationen?
Examensarbete i sociologi 15 hp, Anna Holmqvist
Handledare: Ylva Ulfsdotter Eriksson
Juni, 2009
Abstract
Titel: Civila utredare – hur upplever de sin status i polisorganisationen?
Författare: Anna Holmqvist
Handledare: Ylva Ulfsdotter Eriksson Examinator: Mattias Bengtsson
Typ av arbete: Examensarbete för kandidat i sociologi 15 hp Tidpunkt: Vårterminen 2009
Antal tecken inkl. blanksteg: 55 579
Syfte och frågeställningar: Syftet med föreliggande uppsats är att undersöka vad som händer när en utomstående grupp kommer in i en redan existerande organisation med specifika strukturer och hierarkier, genom att undersöka hur civila utredare upplever sin ställning inom polisen ställt i relation till anställda med polisutbildning. För att besvara syftet har jag följande frågeställningar: – Hur upplever civila utredare sin ställning i polisorganisationen? Vad kan förklara civila utredares upplevelser och möjliga positionsbestämningar i polisorganisationen? Kan upplevelser och möjliga förklaringar förstås i relation till professionella strategier?
Metod och material: En kvalitativ undersökning med professionsforskning som teoretiskt ramverk. Undersökningen baseras på intervjuer med fyra civila utredare med akademisk bakgrund som rekryterades till polisorganisationen 2006 och 2007.
Huvudresultat: De civila utredarna upplever att de har en lägre ställning i
polisorganisationen än vad poliser har. Eftersom de saknar polisutbildning,
uppfyller de inte den rådande normen och därför blir deras kompetens och
erfarenheter ifrågasatta. Det hela kan förstås och förklaras i relation till
professionella strategier. Polisorganisationen exkluderar, demarkerar och
avskiljer de civila utredarna på olika sätt eftersom de inte uppfyller de krav som
polisen tillskriver sig själva som profession. Ett exempel är att civila utredare
kan tvingas kalla sig civila utredare för att man ska kunna skilja på polis och
civil.
Nyckelord: Civila utredare, polisen, professionssociologi, exklusion,
demarkation
1. INLEDNING...4
1.1 Syfte och frågeställning...5
2. BAKGRUND...5
2.1 Polisens organisation...5
2.2 Vem får göra vad i en brottsutredning...7
2.3 Skillnader mellan polisiär och civil utredare...8
2.4 Dagens civila utredare...9
3. TEORETISKT RAMVERK...10
3.1 Vad är professionsforskning och vad menas med profession?...10
3.2 Polisyrket som profession...11
3.2.1 Kunskapsmonopol...11
3.2.2 Yrkesmonopol... 12
3.2.4 En del av ett yrkesmonopol...13
3.3 Professionella strategier...14
4. METOD...16
4.1 Metodval ...16
4.2 Urval...17
4.3 Genomförande...17
4.4 Analysförfarandet...18
4.5 Forskningsetiska överväganden...18
5. RESULTAT OCH ANALYS...19
5.1 Avsaknad av förankring...19
5.2 Titlar inom polisorganisationen...21
5.3 Statusmarkör – lön...22
5.4 Stängda karriärvägar...23
5.5 Akademikernas erfarenheter och kunskap...24
6. SAMMANFATTANDE DISKUSSION...25
6.1 Slutsats...27
7. VIDARE FORSKNING...27
8. REFERENSER...28
8.1 Litteratur...28
8.2 Övriga källor...28
8.3 Mediaklipp...29
9. BILAGOR...30
9.1 Brev till presumtiva intervjupersoner...30
9.2 Stödord för respondent under intervju...31
9.3 Intervjuguide...31
9.4 Populärvetenskaplig framställning...33
1. INLEDNING
(Facknytt Västra Götaland, 2007)
Civila utredare har funnits inom polisen sedan 1970-talet (Länsmannen 2008 s. 14f), men det är först efter stora satsningar på att rekrytera akademiker till polisen 2006 och 2007 som deras närvaro i polisorganisationen uppfattas som ett problem – vilket avspeglas i annonsen ovan.
Denna uppsats handlar om de civila utredarna i polisorganisationen och om hur de upplever sin arbetssituation.
Genom platsannonsen ger polisförbundet på ett ironiskt sätt utlopp för sina åsikter om civila utredare. I rubriken ”Polisväsendet söker Dig som inte vill eller kan utbilda dig till Polis”
(Polisförbundet 2007) betonas det faktum att vem som helst inte kan utbilda sig till polis på grund av diverse antagningskrav, men att vem som helst ändå kan beredas anställning. Det vittnar om att det är en utbildning som är svår att bli antagen till och polisförbundets utspel i platsannonsen är en markering gentemot den här specialrekryterade gruppen som kommer in i organisationen på ett okonventionellt sätt. Varför agerar en yrkessammanslutning protektionistiskt när en annan grupp kommer nära deras egen verksamhet och hur kan det ta sig uttryck? Kan publiceringen av platsannonsen vara en del av en protektionism kring polisyrket och i så fall varför? Kanske kan publiceringen av platsannonsen vara ett strategiskt utspel för att stärka polisens roll i samhället? Dessa frågor är intressanta i sammanhanget för att förstå agerandet hos en profession, denna uppsats handlar dock om hur några civila utredares upplever sin ställning inom polisen.
1.1 Syfte & frågeställningar
Syftet med föreliggande uppsats är att undersöka vad som händer när en utomstående grupp kommer in i en redan existerande organisation med specifika strukturer och hierarkier, genom att undersöka hur civila utredare upplever sin ställning inom polisen ställt i relation till anställda med polisutbildning.
○ Hur upplever civila utredare sin ställning i polisorganisationen?
○ Vad kan förklara civila utredares upplevelser och möjliga positionsbestämningar i polisorganisationen?
○ Kan upplevelser och möjliga förklaringar förstås i relation till professionella strategier?
2. BAKGRUND
I detta avsnitt kommer jag att beskriva hur polisens organisation är uppbyggd, vem som får göra vad i en brottsutredning, vilka faktorer som skiljer de civila – och polisiära utredarna åt och slutligen hur det ser ut med dagens civila utredare.
2.1 Polisens organisation
Polisen är en politiskt styrd organisation som lyder under justitiedepartementet och dess verksamhet beslutas av riksdag och regering (se figur 1). Inför ett nytt budgetår får polisen, liksom alla statliga myndigheter, ett regleringsbrev där regeringens beslut om verksamhetens
riktningar och mål utifrån statsbudgeten beskrivs (esv.se 2009). Rikspolisstyrelsen, är polisens centrala förvaltnings- och tillsynsmyndighet, de fördelar bland annat budgetpengar mellan 21 polismyndigheter, säkerhetspolisen, rikskriminalpolisen och statens kriminaltekniska laboratorium. Dessutom samordnar rikspolisstyrelsen polisens verksamhet och ansvarar för teknik- och metodutveckling (polisen.se 2009).
Figur 1. (polisen.se 2009)
Var och ett av Sveriges 21 län är ett polisdistrikt. I varje polisdistrikt finns en polismyndighet vars chef är länspolismästaren. Det är respektive polismyndighet som ansvarar för polisens dagliga verksamhet. I varje polismyndighet finns en av regeringen utsedd styrelse som leder respektive myndighets arbete. Det finns också en stab som ansvarar för administrativa frågor såsom ekonomi- och personalfrågor. Dessutom finns en länskriminalavdelning som i sin tur är uppdelad i olika rotlar, de vanligast förekommande rotlarna är utrednings-, narkotika-, ekonomiska- och tekniska rotlarna men det kan även förekomma andra. Slutligen finns ordningsavdelningen, som omfattar personal som jobbar på ordningsavdelningen och det är de som allmänheten oftast möter, till exempel trafikpolisen, men här finns också radiobilspoliser och utredare (polisen.se 2009).
Figur 2.
1945 genomfördes en lagändring som gjorde det möjligt för kvinnor att arbeta som polis (Åse 2000 s. 32). Men det dröjde till slutet av 50-talet och början av 60-talet innan Sveriges gator patrullerades av kvinnliga poliser (Granér 2004 s. 83). De kvinnliga polisernas mottagande var inte enbart positivt, vissa blev utfrysta och avfärdade av andra poliser (ibid). För att överleva tvingades vissa kvinnor på olika sätt förställa sig för att passa normen inom polismyndigheten. Vissa blev ännu manligare än sina manliga poliskollegor medan andra istället betonade sin kvinnliga sida för att ge utryck för relationen mellan man och kvinna. En tredje grupp utvecklade typiskt kvinnliga roller som sekreterare eller ömmande moder som sysslade med administration respektive omvårdnad av sina manliga kollegor (ibid.). 25 % av dagens poliser och 70 % av de civilanställda är idag kvinnor (polisen.se 2009)
2.2 Vem får göra vad i en brottsutredning?
Grundläggande regler om hur ett brott ska utredas, vad som får göras, vem som får göra vad och vilka rättigheter en misstänkt har är reglerat i rättegångsbalken, förundersökningskungörelsen, brottsbalken, polislagen och polisförordningen (AA 109- 6461/04 s.1). När ett brott begåtts skall det utredas av polis eller åklagare under förutsättning att det finns vittnen, målsägare eller bevis, i annat fall läggs ärendet ner (RB 23kap 1 §). Den som leder en utredning och som beslutar om vad som ska göras kallas förundersökningsledare. Vem som agerar förundersökningsledare beror på vilken typ av brott som har begåtts. Är det ett enklare brott, så kallat brott av enklare beskaffenhet, ska polismyndigheten agera förundersökningsledare och leda utredningen. Endast polisman kan vara förundersökningsledare (POA-400-6355/07 s. 30). Vilka som har rätt att kallas polisman
POLISMYNDIGHET
STAB Ekonomi
Personal
LÄNSKRIMINAL- AVDELNING Utredningsroteln
Narkotikaroteln Ekonomiska Roteln
Tekniska roteln
ORDNINGS- AVDELNING Polisområden
eller mindre
Närpolisområden
regleras i polisförordningen och den största gemensamma nämnaren är godkänd polisutbildning (1998:1558 4 §). Är brottet inte av enkel beskaffenhet ska åklagare vara förundersökningsledare (RB 23 kap 3 §).
Figur 4.
2.3 Skillnader mellan polisiär och civil utredare
I Sverige är det inte bara polisen som utreder brott. Tullverket har anställda utredare som utreder smugglingsbrott, och Skatteverkets utredare utreder ekonomisk brottslighet (Regleringsbreven för Tullverket och Skatteverket 2009). Inom en polismyndighet finns det två typer av utredare; polisiära utredare och civila utredare. Det som skiljer de olika typerna av utredarna åt är deras utbildning och det är utbildningen som bestämmer vilka befogenheter en utredare har. En polisiär utredare är utbildad polis och kallas i lagtexter polisman. En polisman har fulla befogenheter och har stöd i lag att till exempel gripa någon utan anhållningsbeslut, på order från åklagare utföra viss insats, innan förundersökning har inletts genomföra förhör och andra insatser som kan ha betydelse för utredningen (POA-400- 6355/07 s. 29). En civil utredare har inte polisutbildning och därför ingen av dessa befogenheter enligt lag. En civil utredare kan hålla förhör med misstänkt när förundersökningen väl är inledd, verkställa husrannsakan, men får inte ta emot instruktioner från åklagare (POA-400-6355/07 s. 29f). Det finns civilanställda inom polisen som har akademisk bakgrund, men det finns också anställda som initialt haft ett annat yrke inom polismyndigheten men som har kompetensutvecklats inom myndigheten och idag jobbar med utredningar (Ljungkvist 2009).
UTREDNINGSROTELN Utredningschef Förundersöknings-
ledare
Polisiär utredare Civil utredare
2.4 Dagens civila utredare
Sedan 1970-talet har det funnits civilanställda som har sysslat med brottsutredningar på polismyndigheter runtom i Sverige (Länsmannen 2008 s. 14f). Under 2006 och 2007, har det i två separata kampanjer anställts ett flertal civila till kvalificerade tjänster hos Sveriges polismyndigheter. Den första kampanjen var en del av en arbetsmarknadsåtgärd från den dåvarande socialdemokratiska regeringen för att minska antalet arbetslösa akademiker i Sverige (Akademikerutredningen RPS 2006 s. 3). Då anställdes 59 stycken akademiker till polismyndigheterna i Stockholm, Västra Götaland samt Skåne, varav en majoritet var kvinnor (Personalenheten 2009). 2007 var det dags igen, den gången var syftet att anställa 300 civila befattningshavare till polismyndigheter över hela Sverige (HR-713-1635/07 s. 1). Den rekryteringen initierades av dåvarande Rikspolischefen Stefan Strömberg med syfte att få ut fler poliser på gatorna och därmed öka polisens synlighet och tillgängligheten för allmänheten, och att korta handläggningstiden för vissa typer av brott (Personalenheten 2009;
HR 713 16 35/07 s. 1).
Att anställa ickepoliser till kvalificerade tjänster hos polisen har inte gått omärkt förbi.
Problematiken har uppmärksammats av bland annat Sveriges radio som hävdar att ”Polisen mobbar civilanställda ” (SR 090221). En civil utredare som intervjuats av Ekot berättar:
– Jag har ju upplevt påhopp från fackliga representanter och från poliskollegor, om att jag saknar det polisiära tänket. Att man inte kan läsa sig till allt, att man blir en bra utredare först när man åkt radiobil, bland annat. (SR 090221)
Debatten har tidvis varit hård mellan Polisförbundet, som organiserar en majoritet av Sveriges poliser (Polisförbundet 2009) och JUSEK, som organiserar en majoritet av de civilanställda akademikerna inom polisen (JUSEK 2009). Publiceringen av den fejkade platsannonsen, som inledde uppsatsen, ledde till att JUSEK anmälde de civila utredarnas rådande arbetssituation till Rikspolisstyrelsen som utövar tillsyn över polisväsendet (Jusektidningen 2008 s. 8f).
Anmälan resulterade i en utredningsgrupp ledd av tidigare polismästare Holger Radner som under ett halvårs tid utredde polisens utredningsverksamhet och arbetsmiljö. Han utredde särskilt konsekvensen av att använda civila utredare i utredningsarbetet (PoA 400-6355/07 s.
7). Hösten 2008 var rapporten ”Polisens brottsutredningsverksamhet – utredning om säkerhet, arbetssituation och arbetsmiljö m.m.” klar. I utredningen har det gjorts intervjuer på sex av landets polismyndigheter där tre polisiära och tre civila utredare, två förundersökningsledare och en rotelchef/motsvarande samt en åklagare som är verksam på orten intervjuats (PoA 400- 6355/07 s. 9).
I rapportens slutsatser skriver Radner (2008) att polisens utredningsverksamhet behöver förbättras på flera områden. Det saknas ett helhetsperspektiv och rätt förutsättningar för att klara de uppsatta målen. I dagsläget handlar det om att lösa akuta problem istället för att bygga upp ett långsiktigt och säkert system som uppfyller verksamhetskraven. Nya sätt att rekrytera polisiära utredare och ett fortsatt arbete med att rekrytera civila utredare förespråkas samt en tydlig markering från Rikspolisstyrelsen om behovet och fördelarna att använda civila utredare i brottsutredningsverksamheten. Radner föreslår med stöd från övriga i utredningsgruppen att civila utredare ska få utökade befogenheter för att utredningsverksamheten ska kunna effektiviseras som är ett krav från regeringen (PoA 400- 6355/07 s. 31 f). Jusek välkomnade i sitt remissvar de föreslagna ändringarna och vill gå ännu längre samtidigt som Polisförbundet kritiserar de förordade ändringarna och hävdar att civila utredare är ett hot för rättsäkerheten, och att lämpliga uppgifter för civilanställda är att rensa akter och boka bilar (Remissvar från Polisförbundet respektive JUSEK gällande PoA-400- 6355/07).
3 TEORETISKT RAMVERK
För att förstå och kunna förklara positionsbestämningar mellan olika yrkesgrupper är det nödvändigt att veta vad som skapar en yrkesgrupp och vad som kännetecknar en profession. I denna uppsats är det också intressant att undersöka om polisorganisationen kan räknas som profession. Huruvida polisorganisationen har använt specifika strategier gentemot civila utredare kan först utrönas när jag har kännedom om vilka strategier som existerar. Jag har valt denna teoretiska ansats eftersom den på bästa sätt hjälper mig att förstå vad det är som har hänt i polisorganisationen när de civila utredarna rekryterades och skulle göras till en del av polisorganisationen.
3.1 Vad är professionsforskning och vad menas med professioner?
Professionsforskning undersöker yrkesgruppers positioner på arbetsmarknaden och i samhället (Emanuelsson 1991 s. 14). Professionsforskning handlar om hur yrkesgrupper agerar för att nå makt, status och maximal utdelning av sina tillgångar (Wingfors 2004 s. 15).
Mycket av senare forskning inom professionsteorin beskriver hur grupper agerar för att få och upprätthålla kontroll över den egna professionen (Hellberg 1995 s. 92). Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder profession yrke eller fack (svenskaakademien.se 2009).
Historiskt sett fanns tre professioner, präster, jurister och läkare (Hellberg 1978 s. 3). På grund av arbetsmarknadens specialisering har antalet professioner ökat, idag räknas till exempel psykolog och sjuksköterska också som professioner (Abrahamsson 1986 s. 20;
Hellberg 1995 s. 90). Vilka kriterier som bör uppfyllas för att ett yrke ska klassas som en profession diskuteras av forskarna, men tre tydliga kriterier är att professionens medlemmar behärskar en speciell kunskapsbas som professionsutövningen grundar sig på, medlemmarna bekänner sig till vissa etiska normer och att det finns en tydlig kåranda (Abrahamsson 1986 s.
19f). Nedan definierar Hellberg professionsdefinitionen:
En profession är en yrkesgrupp som har en viss kunskap, som av stat och klienter värderas som nyttig och värdefull. Kunskapen bygger på en vetenskap och utgör grunden för yrkesgruppens anspråk på positioner på arbetsmarkanden och i samhället. (Hellberg 1995 s. 91)
3.2 Polisyrket som profession
Huruvida polisyrket i enlighet med tidigare uppställda kriterier kan klassas som en profession är inte helt lätt att svara på. I följande avsnitt kommer jag att diskutera polisyrket som profession.
3.2.1 Kunskapsmonopol
Inga Hellberg beskriver i sin avhandling att ett kunskapsmonopol existerar:
När såväl skapandet av ny kunskap som kunskapsförmedling och kunskapstillämpningen kontrolleras. Professioner vilar sålunda på en vetenskaplig bas. Med vetenskap avses här sådan kunskap som utvecklas, förnyas och förmedlas i den institutionaliserade form som universitet och högskolor medger.
(Hellberg 1978 s. 29)
Hellberg menar att kunskapsmonopol handlar om kontroll över olika områden som är kopplad till en särskild kunskap. Sveriges polis kontrollerar sin egen utbildning, vem som får tillträde till den och därmed vem som kan verka som polis. Sökande till polisutbildningen måste ett första skede uppfylla vissa krav, bland annat fullgod hörsel, därefter måste de bli godkända på olika prov och tester. Slutligen avgör rikspolischefen tillsammans med HR-chefen och en länspolismästare vem som blir antagen (polisen.se 2009). Genom att de rekryterade baserar sin kunskap på samma teori, genomgår samma utbildning, förhåller sig till klienter och kolleger på samma sätt samt lever i och återskapar kårandan blir medlemmarna successivt mer
och mer lika varandra i tankesätt, värderingar och attityder gentemot de som står utanför medlemskapet (Abrahamsson 1986 s. 19f).
Abrahamsson (1986) hävdar att professioner vanligtvis har etiska föreskrifter som beskriver hur professionsutövarna ska agera gentemot klienter och kollegor (Abrahamsson 1986 s. 20). Hos polisen saknas etiska föreskrifter, istället skulle de lagar som styr hur polisen arbetar kunna jämföras med de etiska föreskrifter som Abrahamsson nämner. I januari 2009 fastställdes polisens gemensamma värdegrund, och det skulle kunna tolkas som ett steg i polisens arbete att bli en erkänd profession.
Själva polisutbildningen är tvärvetenskaplig och grundar sig på juridik och beteendevetenskap, blandat med tekniska och praktiska färdigheter. Polisutbildningen kan därför inte sägas ha en egen kunskapsbas och därför finns inte eller någon egen forskning.
Idag sker polisforskning inom olika ämnen, som exempelvis sociologi och socialt arbete (vxu.se 2009). En yrkesgrupp som påminner om poliser är socionomer. Socionomerna har också en tvärvetenskaplig kunskapsbas, socialt arbete, de fick sin första professur inom sitt område 1977 (Wingfors 2004 s. 17f; 26). Wingfors undersöker inte i sin studie huruvida socionomyrket klassas som en hel- halvprofession, istället är hennes utgångspunkt i avhandlingen att socionomerna är en profession eftersom de har sådana strävanden (Wingfors 2004 18).
3.2.2 Yrkesmonopol
Enligt Hellberg uppstår yrkesmonopol hos en yrkesgrupp när:
[… den, och endast den, i kraft av lagar eller allmänt omfattade normer tillåts besätta en viss yrkesposition. Yrkesmonopol i sig är inte ett exklusivt professionellt privilegium; endast yrkesmonopol på basis av ett kunskapsmonopol, i den ovan redovisade betydelse, är det. (Hellberg 1978 s. 32)
Hellberg menar att syftet med att en yrkesgrupp innehar ett yrkesmonopol handlar om att fastslå att det endast finns en yrkesgrupp med en speciell kunskapsbas som kan göra det specifika arbetet, och att yrkesutövare som inte uppfyller de kraven därmed är oförmögna att utöva yrket (Hellberg 1978 s. 52, Hellberg 1995 s. 91). Präster, läkare och tandläkare är exempel på yrken med yrkesmonopol baserat på kunskapsmonopol (Hellberg 1978 32f). I Sverige är det polisen som står för upprätthållande av den allmänna ordningen. Det finns ingen lika stor yrkesgrupp som arbetar som polisen gör eller som skulle kunna ta över deras
arbete varför man kan sluta sig till att polisen har ett yrkesmonopol. Polisförbundets agerande mot civila utredare i platsannonsen som inledde uppsatsen och visst agerande gentemot andra myndigheter kan tolkas som att polisförbundet anser att polisen har ett yrkesmonopol, och som därför ska skyddas mot inkräktare. Ytterligare exempel på protektionistiska agerande återfinns i polisförbundets remissvar till en statlig utredning som föreslog att Tullverket och Kustbevakningen skulle få utökade befogenheter och därmed laglig rätt att alkoholtesta fordonsförare och inleda förundersökning för rattfylleri (SOU 2006:47 s. 15f). Polisförbundet var starkt negativa till förslaget och föreslog istället att Tullverket och Kustbevakningen skulle organiseras under polisen för att lagförandet skulle bli mer effektivt (Polisförbundets remissvar till SOU 2006:47 s. 1).
3.2.3 En del av ett yrkesmonopol
Yrken med skyddade yrkestitlar har specifika krav på dem som vill använda titeln.
Genomgången utbildning inom ett visst område, legitimation eller medlemskap i ett yrkesförbund är exempel på krav för att få kalla sig för exempelvis psykolog eller läkare (Hellberg 1995 s. 91f). Polis är också en skyddad titel. En person som falskeligen utger sig för att vara polis begår brott i enlighet med 17 kap. 15 § Brottsbalken. Brottet benämns
”förskrivande av allmän ställning” och betyder att någon utger sig för att utöva myndighet (Brottsbalk 1962:700). Poliser har ingen legitimation som läkarna, istället får poliser med avslutad och godkänd utbildning och praktik sin polisbricka, vilken påminner om tanken med en legitimation. Eftersom både läkarlegitimation liksom polisbricka utfärdas av staten kan det bli oklart vad som skiljer en legitimation mot en polisbricka. Legitimationer utfärdas till yrkesutövare inom vårdyrken som har en särskild och självständig disciplin, som genom sin yrkesutövning ansvarar de för patientens säkerhet och många gånger riktar sig direkt till allmänheten (Wingfors 2004 63). Legitimeringen borgar för att personen har genomgått adekvat utbildning för att utöva det specifika yrket och är ett sätt att kontrollera yrkesutövarna, allvarlig misskötsamhet leder till indragen legitimation (Wingfors 2004 s. 63f).
Socialstyrelsen utfärdar legitimationer och intyg till 21 olika yrken inom hälso- och sjukvården, bland annat läkare och psykologer (socialstyrelsen.se 2009). Professionsforskare skulle hävda att det behövs en fristående myndighet som utfärdar och kontrollerar legitimationsförfarandet och att alla med legitimation sköter sina åtaganden för att det ska klassas som en legitimering (Abrahamsson 1986 s. 19f). Men hos gemene man är den processen knappats central, då det säkerligen är så att de flesta medborgare inte har kännedom om hur legitimationsförfarandet hos olika yrkesgrupper faktiskt går till. Man kan sluta sig till
att allmänheten vet att polisen, och endast polisen, har en polisbricka som visas upp vid behov och det är tillräckligt. Ställt i relation till de tre kriterier som Hellberg lyfter fram så menar jag att man kan sluta sig till att polisen är en profession, trots att de inte uppfyller alla kriterier på pappret så uppfyller polisen dem i praktiken.
3.3 Professionella strategier
Det finns olika tillvägagångssätt, eller strategier, som används när en profession vill bevara sitt monopol; exklusion, inkräktning, demarkation och inklusion (Hellberg 1995 s. 92;
Wingfors 2004 s. 41). Tillsammans med fackliga strategier arbetar professionerna med dessa strategier för att bevara rådande system och sin makt över professionen (Hellberg 1986 s. 92).
I denna uppsats lägger jag fokus på exklusion och demarkation, eftersom det är dessa strategier som jag anser bäst förklarar det som sker inom polismyndigheten idag gentemot de civila utredarna.
Exklusionsstrategin används av en professionell grupp nedåt gentemot den grupp som vill bli en del av ett yrkesterritorium (Hellberg 1995 s. 93). Sofia Person diskuterar i sin avhandling hur lärarförbundet (som representerade lärarna vilka var män) i början av 1900- talet försökte exkludera folkskollärarinnorna just för att de var kvinnor (Persson 2008 s. 242).
Lärarförbundet arbetade bland annat genom inlagor till regeringen för att folkskollärarinnorna skulle undervisa i de lägre årskurserna, samtidigt som männen skulle undervisa högre årskurser samt pojkklasserna, med målet att privilegier och lönemedel skulle tillfalla männen och inte kvinnorna (Persson 2008 s. 243f).
Demarkationsstrategier diskuteras av Anne Witz (1992) och till skillnad från exklusionsstrategin verkar denna stängning i sidled i en strävan att skapa och vidmakthålla gränser mellan yrken (Witz 1992 s. 46). Witz (1992) vidgar demarkationsbegreppet genom att koppla den till kön, och beskriver ett sätt att agera för den grupp inom en enhet som har mest makt, så att gruppen fortsättningsvis kan uppbära sina tillgångar och begränsa tillträdet till positionen och makten hos besläktade yrken inom samma enhet. Witz exemplifierar med hur vissa utbildningar och därmed yrken var stängda för kvinnor (Witz 1992 s. 46). Witz resonerar kring hur läkarna (som var män) i slutet av 1800-talet använde två olika demarkationsstrategier gentemot barnmorskor (Witz 1992 s. 197). Den ena strategin gick ut på att behålla barnmorskeyrket som det var men med förbehållet att de var okunniga och underlägsna läkarna. Den andra bestod i att försök att ta bort barnmorskeyrket och istället
ersätta det med en särskild förlossningssjuksköterska som för att kunna arbeta behövde instruktioner från läkare (ibid.).
Stina Wingfors (2004) ger exempel hos socionomerna hur demarkation kan ta sig uttryck. Socionomernas största fackförbund, SSR, försökte få socionomyrket att bli ett legitimationsyrke, när försöken misslyckades införde SSR en egen auktorisation för att visa på en specifik utbildning och yrkeserfarenhet hos de verksamma socionomerna (Wingfors 2004 s. 212). Inledningsvis ville SSR endast auktorisera medlemmar av det egna förbundet för att på så sätt kunna locka över medlemmar från andra fackförbund till SSR. Individer med samma utbildning, likvärdig arbetslivserfarenhet och kompetens skulle alltså uteslutas från auktorisation på grund av att de inte tillhörde det största fackförbundet vilket kan ses som demarkation (Wingfors 2004 s. 195).
I fallet med polisens civila utredare utgörs demarkationen av att civila utredarna, som jag tidigare nämnt, enligt lag inte kan utföra vissa åtgärder som en polisiär utredare kan göra, bland annat det första förhöret med en gripen. En civil utredare får inte fatta beslut i vissa frågor, och på detta sätt utestängs de inte bara från möjligheten att verka på samma villkor som en polisiär utredare utan också från möjligheten att avancera inom polismyndigheten (PoA-400-6355/07 s. 29ff). Dessa restriktioner kan tolkas som demarkation. När polisförbundet uttrycker att civila utredare är ett hot mot rättsäkerheten och bättre lämpar sig för aktrensning och att boka bilar kan också tolkas som exkludering i form av demarkation (Remissvar från Polisförbundet gällande PoA-400-6355/07).
Cecilia Åse (2000) behandlar i sin avhandling hur kropp och kvinnlighet kommer till uttryck i svenska polisväsendet. Uniformsyrken så som polis och tulltjänstemän bär uniform för att allmänheten ska veta vilka de är och därmed vad de står för. Hur uniformen ska bäras och vad bäraren får och inte får använda, eller se ut vid uniformsanvändning är noga reglerat hos respektive myndighet för att enhetlighet skall uppnås. Trots detta krav på uniformt utseende utrustades de första kvinnliga poliserna med en byxkjol istället för byxor, så att allmänheten inte skulle missta en kvinna för en man. På så sätt blir könet viktigare än enhetligheten och Åse använder begreppet avskiljande för att beskriva hur mannen är normen inom polismyndigheten (Åse 2000 s. 32ff). Åse diskuterar att avskiljandet riktas mot den grupp som skiljs ut från normen:
Avskiljandet innehåller två olika moment. Det första handlar just om hur kvinnor skiljs ut från en ospecificerad helhet medan det andra momentet, det manliga tilltalet, verkar i att den ospecificerade helhetens förgivettagna kön osynliggörs och blir norm. (Åse 2000 s. 39)
En polis är antingen polis eller kvinnlig polis, det finns ingen manlig polis. Det talas inte om gravida poliser utan om gravida kvinnliga poliser (Åse 2000 s. 41). Avskiljandet är exempel på hur en grupp som i antal inte är dominant eller som inte är norm särskiljs. Åse visar att avskiljandet av minoriteter inom polismyndigheterna är någonting som har förekommit och förekommer inom polismyndigheten. Rolf Granér (2004) visar i sin forskning om polisens yrkeskultur hur kvinnor upplevde att de förväntades underordna sig den manliga normen för att accepteras av kollektivet (Granér 2004 s. 83). Det centrala hos både Witz och Åse är det kvinnliga könet, eller snarare separationen av det kvinnliga könet från den manliga normen.
Åse diskuterar i sin avhandling om hur kvinnorna skiljs ut, men kan det vara så att det inte behöver handla om kön och att det istället exempelvis kan handla om utbildning?
4 METOD
I det här avsnittet kommer jag att diskutera vilken metod jag har valt, hur jag har genomfört undersökningen och bearbetat materialet, avsnittet avslutas med etiska aspekter.
4.1 Metodval
Kvalitativ forskning innefattar olika typer av undersökningar bland annat intervjuer, observationer och textanalyser (Ryen 2004 s. 14f). Det finns ingen tidigare forskning om just civila utredare inom polisorganisationen och för att få kunskap om området bestämde jag mig för att använda intervjuer som undersökningsmetod och för att på så sätt ta reda på upplevelsen hos några civila utredare (Kvale 1997 s. 69ff; Ryen 2004 s. 77). I den bästa av världar hade en kombination av kvalitativ och kvantitativ metod varit att föredra, genom att ta reda på upplevelsen hos några civila utredare för att utifrån den undersökningen göra en enkätundersökning för att undersöka i hur stor utsträckning vissa beskrivna fenomen förekommer. Men det hade blivit en annan uppsats och eftersom det finns vissa begränsningar i skrivandet av kandidatuppsatser valde jag den kvalitativa intervjun, och att koncentrera mig på att ta reda på hur några civila utredare upplever sin situation på jobbet (Rosengren &
Arvidsson 2005 s. 331ff). Anne Ryen (2004) beskriver den naturalistiska intervjun som ett sätt för att försöka förstå och förklara världen som respondenten upplever och beskriver (Ryen 2004 s. 32). Jag skapade en intervjuguide (se bilaga 9.3) med en viss struktur i en strävan att försöka fånga in respondenternas upplevda status på arbetsplatsen, det fanns ändå möjligheter att ställa följdfrågor, och i slutet av guiden fanns det möjlighet för respondenten att ta upp
saker som kändes viktiga (Ryen 2004 s. 44). Intervjuguiden inleds med några öppnande frågor för att sedan närma sig huvudfrågorna, avslutningsvis fick respondenterna möjlighet att lägga till något som de själva hade kommit att tänka på under intervjuns gång (Ryen 2004 s. 47).
4.2 Urval
Det var med 2006 och 2007 års rekryteringar som debatten om civila utredarna hos polisen lyftes upp till ytan. För att få en korrekt bild av hur några civila utredare upplever sin arbetssituation var det därför av största vikt att jag intervjuade individer som hade anställts under just de åren, en annan viktig faktor var att de skulle ha akademisk utbildning (Ryen 2004 s. 77). Kvalitativa undersökningar baseras på ett fåtal personers upplevelser kring ett specifikt tema, detta faktum tillsammans med min handledares uppmaning att intervjua 4-5 personer fungerade som riktlinje i mitt arbete kring urvalet (Ryen 2004 s. 86). Två viktiga aspekter gällande urval är att tillräckligt många individer ska intervjuas för att uppnå en viss bredd hos respondenterna och det de representerar (Ryen 2004 s. 86). Den andra aspekten är att intervjuerna ska generera en viss känsla av kunskapsmättnad, det vill säga att ytterligare respondenter inte skulle bidra med ny information till undersökningen (Ryen 2004 s. 87). Jag intervjuade tre som anställdes 2006 och en person som anställdes 2007, samtliga intervjuade har akademisk examen. Könsfördelningen hos polisens civilanställda är inte jämn, 70 % av alla civilanställda är kvinnor (polisen.se 2009). I en strävan att ha ett representativt urval intervjuade jag tre kvinnor och en man (Ryen 2004 s. 78).
Mitt första steg för att komma i kontakt med polisens civila utredare med akademisk bakgrund var att kontakta en representant för ett fackförbund som organiserar civila utredare inom polismyndigheten. Jag beskrev mitt ärende och frågade om det var troligt att någon ens skulle vilja ställa upp för en intervju. Den fackliga representanten erbjöd sig att försöka förmedla kontakt mellan mig och presumtiva intervjupersoner. Jag författade därför ett mejl där jag beskrev mitt uppsatsprojekt och att jag sökte personer att intervjua (se bilaga 9.1).
Kontaktpersonen vidarebefordrade mejlet till civila utredare inom organisationen. Mejlet genererade att fyra personer hörde av sig och ställde upp på intervju.
4.3 Genomförandet
Några intervjuer genomfördes på respektive arbetsplats och några gjordes på annan allmän plats. Intervjupersonen fick vid intervjutillfället ett papper med de stödfrågor som baserades på den intervjuguide jag själv hade som stöd (se bilaga 9.2 och 9.3). Alla intervjuerna spelades in digitalt. Intervjuerna varade mellan 45 till 90 minuter. Två intervjupersoner har
jag kontaktat igen och genomfört en kompletterande intervju för att få svar på frågor som kom upp under den tredje intervjun. På grund av detta gjordes en mindre korrigering av de frågor som ställdes, men alla intervjuade har fått samma frågor, om än vid olika tillfällen. Jag ställde öppna frågor med en förhoppning att intervjupersonerna skulle berätta så mycket som möjligt om området som berördes. Följdfrågor och frågor för att förtydliga respondentens svar ställdes (Ryen 2004 s. 52f).
4.4 Analysförfarandet
Analysen av mina intervjuer är någonting som har pågått sedan jag påbörjade den första intervjun, inledningsvis mer stilla men ju fler intervjuer jag gjorde desto starkare var den pågående analysen även under själva intervjuförfarandet. Jag har sammanfattat varje intervju i olika kategorier för att lättare kunna få en överblick och även kunna jämföra respektive respondents upplevelse. Kategorierna var; upplevelsen på den egna avdelningen och i polisorganisationen som stort, upplevelsen av den egna statusen och tillvaratagande av kompetens. Varje kategori delades upp i mindre bitar för att det lättare skulle kunna tolkas, temat upplevelsen av den egna statusen innefattade de mindre bitarna lön och befogenheter.
Steinar Kvale kallar denna metod meningskategorisering (Kvale 1997 s. 174).
4.5 Forskningsetiska överväganden
Jag har i detta arbete tillämpat de fyra forskningskrav som vetenskapsrådet förespråkar;
informations-, samtyckande-, konfidentialitets- samt nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2002).
Jag har informerat deltagarna om syftet med min uppsats. Alla har förstått att de deltar som intervjupersoner på frivillig basis. Jag har utlovat anonymitet för deltagarna för att de ska känna sig trygga i situationen och för att de överhuvudtaget skulle vilja berätta någonting. De har också informerats om att deras medverkan och intervjuerna endast kommer att användas i denna uppsats och att uppgifterna inte lämnas vidare till tredje part. Intervjuerna har transkriberats exakt och ordagrant, men vissa av de citat jag redovisar har bearbetats för att inte vara genomsyrade av talspråk.
Jag rekryterades till Tullverket under 2006 års arbetsmarknadsåtgärd för att minska arbetslösheten hos Sveriges akademiker. För Tullkriminalen i Göteborg var det första gången det fanns krav på akademiska poäng i kravprofilerna. Det var även första gången personal rekryterades direkt till kvalificerade tjänster, tidigare har den personal som velat få en tjänst på tullkriminalen i Göteborg fått arbeta sig upp i organisationen och ”förtjäna” sin plats. Min förförståelse hur det är att som akademiker komma in i en statlig myndighet där det
traditionellt sett inte funnits några akademiker är därför betydanden, samtidigt som jag inte har någon kännedom om hur det är att var akademiker inom just polisens organisation.
5 RESULTAT OCH ANALYS
I detta avsnitt kommer studiens empiriska data att presenteras. Inledningsvis i varje tema beskriver jag hur de civila utredarna har upplevt sin situation i polisorganisationen. Därefter följer deras resonemang kring deras upplevelser, vilka som kan tolkas som förklaringar.
5.1 Avsaknad av förankring
En gemensam uppfattning hos de fyra respondenterna är att deras första tid inom polisorganisationen har präglats av oordning och ett ifrågasättande. De respondenter som anställdes 2006 upplever att rikspolisstyrelsen har misslyckades med att kommunicera ut och förankra i organisationen varför en rekrytering av akademiker skulle genomföras. En kvinna som anställdes 2006 beskriver det så här:
[… det är ju först i efterhand som RPS har gått ut i polistidningen med det här och har börjat prata om att alla behövs och att polisen behöver andra infallsvinklar.
Men så var det ju inte i början.
Avsaknaden av kommunikation ut till respektive myndighet ledde till att vissa chefer inte visste om att eller när det skulle komma ny personal till avdelningen, vilket genererade en ostrukturerad introduktion för de nyanställda. En kvinna fick som hon uttrycker det
”introducera sig själv” på avdelningen därför att det samtidigt som hon påbörjade sin anställning pågick en stor kommandering som krävde att många poliser jobbade på ute på gatorna, och att det på grund av detta nästan inte fanns någon personal på kontoret. I ett annat fall visste chefen på avdelningen inte att han skulle få tillskott med en civil utredare.
Så dök jag upp där en dag och sa; Hej, jag heter Anders och jag ska jobba här, och då frågade min chef, vad fan då med?
Ingen av de avdelningar som anställde civila utredare tillfrågades om vilken kompetens som behövdes, och därmed fick de inte heller säga sitt i frågan om att anställa civila utredare. Att som chef inte få säga sitt när nyanställningar ska genomföras skapar förmodligen frustration, och troligt är att vissa chefers ifrågasättande gentemot de civila utredarna grundades i den
samma. Respondenten berättar, i citatet nedan, att hans chef var negativt inställd till att ha civila utredare på sin avdelning.
Min kriminalchef var öppet negativ till att jag kom hit i början, han ifrågasatte strakt min närvaro.
[… det som jag har märkt av innan är vem man har som närmsta chef, som förundersökningsledare, om den personen är välvilligt inställd till civilanställda eller om de sympatiserar med polisförbundets åsikter och värderingar. […]
Beroende på vilken förundersökningsledare man hade och vad den tyckte och var den stod fackförbundspolitiskt så kunde man se skillnad och det kunde ju påverka ens dagliga arbete. […] fick man fel förundersökningsledare fick man bara skitärenden.
Citatet ovan är ett citat från en kvinna som under sin anställningstid har haft olika chefer och därigenom fått olika upplevelser. Genom att chefen öppet ifrågasätter och har en negativ inställning gentemot civila utredare är det rimligt att tro att det kan utvecklas en viss legitimitet på avdelningen som signalerar att det är okej för andra inom myndigheten att göra likadant. På grund av okunskapen i myndigheten om vad det var för grupp som hade anställts började rykten cirkulera om att polisen hade rädda arbetslösa akademiker eftersom de inte fick jobb någon annanstans. Att skapa nedvärderande rykten om en grupp som skiljer sig från normen, i det här fallet genom att inte ha gått polisutbildningen, kan tolkas som ett demarkationsförsök av den grupp som är norm och har makten. Witz (1992) nämner i sin bok hur läkarna försökte demarkera barnmorskornas kunskap och yrke genom att baktala och nedvärdera dem (Witz 1992 s. 197).
För att andra anställda inom polisorganisationen skulle få svar på sina frågor var det de civila utredarna som ställdes till svars av sina kollegor. En man beskrev att det kunde ta sig uttryck hur som helst och när som helst:
Allting kan ifrågasättas och diskuteras när som helst. Det kan vara under vilka former som helst, på kafferaster, på möten, var som helst. […] Att jag överhuvudtaget får hålla på med det jag gör ifrågasätts öppet, inte nu längre men det har gjort. Från arbetskamrater, ledning, från fack, det har varit en rejäl turbulens kring det här.
Det är de som anställdes 2006 som till största del har upplevt ifrågasättandet från kollegor och polisförbundet, ett ifrågasättande som efter tre år till viss del har lagt sig, de är noga med att påpeka att det inte var deras person som ifrågasattes utan deras roll som civil utredare.
Ifrågasättande kan ses som ett exempel hur en yrkesgrupp som anser sig ha ett yrkesmonopol, som polismyndigheterna här visar att de anser sig ha, kan agera när en inkräktande grupp kommer de nära. Utövarna av ett yrkesmonopol menar ju att det är de och endast de som har kompetens att utföra de specifika arbetsuppgifter som hör till yrkesgruppen (Hellberg 1978 s.
52).
Intervjusvaren visar också att det är stor skillnad på ifrågasättandet beroende på hur avdelningsstrukturen ser ut, om de polisiära och civila utredarna till antal är jämt fördelade på avdelningen eller om den polisiära utredaren är norm. Den respondent som anställdes 2007 berättar att det finns en stark känsla av jämlikhet på avdelningen. Där har utredningschefen aktivt gått ut och sagt att alla gör samma arbete och att det inte finns någon skillnad om du är polisiär eller civil utredare. På nämnda avdelningar är antalet civila och polisiära utredare näst intill jämlikt. Intervjusvaren bekräftar varandra. På de avdelningar där de civila utredarna är en klar minoritet har ifrågasättandet varit som störst. Det kan tolkas som att när den rådande normen är klart polisiär, det vill säga att de allra flesta har polisutbildning blir ifrågasättandet ännu större.
5.2 Titlar inom polisorganisationen
Huruvida en utredare på polisen är civil eller polisiär kan vid ett första möte eller telefonsamtal endast urskiljas genom hur personen presenterar sig och inte ens då, visar intervjuerna. Alla fyra respondenter gör aktiva val i kommunikation med andra, både inom och utom myndigheten. Att presentera sig som civil utredare är inget alternativ för tre av fyra respondenter eftersom det skulle ta fokus från den egentliga frågan som ska avhandlas. En person beskriver det så här:
Hur jag presenterar mig för folk i tjänsten är enbart som ”Hej, Anders från polisen”. Och det ifrågasätts aldrig, någonsin. Jag inleder ju inte med att berätta att jag inte är polis för då har man ju att göra sen. Då behöver man ju inte oroa sig för att de kommer att prata sanning heller, det skulle bli alldeles för trassligt att behöva förklara vem man är. Det skulle ta fokus alldeles för mycket från det som ska göras.
Vilka reaktioner som kan komma när en civil utredare faktiskt presenterar sig som civil utredare är blandade. En annan respondent beskriver att hon kan mötas av positiva reaktioner men likväl av tystnad när personen hon talar med får reda på att hon arbetar som civil utredare.
Att respondenterna så länge de inte avslöjar att de är civila utredare behandlas som vem som helst kan tolkas som att så länge individerna inte skiljs från normen är även den civila utredaren en del av normen på arbetsplatsen. Men när personen presenterar sig som civil utredare avskiljs den civila utredaren från normen (jämför Åse 2000 s. 39). Några respondenter uttrycker att det finns en förvirring om hur de ska titulera sig. Två respondenter minns att det på deras anställningsavtal står att de har tjänst som handläggare med funktion utredare. Det saknas myndighetsbeslut om vad civila utredare ska kalla sig, något som Radner (2008) efterfrågar i sin utredning om de civila utredarna (Poa-400-6355/07 s. 21). Hittills är det upp till varje chef hur de civila utredarna ska kalla sig. En respondent blev tvingad av sin chef att skriva civil utredare på sitt visitkort samtidigt som en annan civil utredare fick godkänt av dennes chef att endast skriva utredare. En kvinna beskriver det så här:
Jag är anställd som utredare, men mina chefer hävdar hela tiden med att kalla mig civil utredare. På mitt visitkort som jag fick upptryckt stod det civil utredare, och jag hävdar ju att jag är utredare. Jag är anställd som handläggare fast min funktion är utredare. Det finns ingenting som heter civil utredare. Med det hävdar de då att det gör det visst det och därför ska det stå civil utredare så att inte folk tror att man är av samma dignitet som en polis som en polisiär utredare. […] Så det har ju en negativ klang. Och en markör att det är skillnad mellan polis och civil, bland utredare, och det är någonting som arbetsgivaren kan fixa till. Men det finns inget önskemål om det.
Att polisorganisationen medvetet särskiljer utredare på grund av deras bakgrund kan ses som ett sätt att separera två grupper och vidmakthålla den makt som den ledande gruppen besitter, Witz benämner det demarkation (Witz 1992 s. 46).
5.3 Statusmarkör – lön
Tre av fyra respondenter nämner att deras lön tydligt markerar att de är civilanställda utredare.
Efter tre års arbete ligger de cirka 10 000 kronor under sina polisiära kollegor i lön som ofta har lång erfarenhet av polisverksamhet. Alla respondenter upplever att lönen är en tydlig markör för att visa de civila utredarnas status i polisorganisationen. Att löneskillnaden mellan civila och polisiära utredare är stora blir komplext eftersom de civilanställda samtidigt upplever att de är produktiva och gör ett bra jobb, och i ibland även bättre än vissa av sina polisiära kollegor.
Jämfört med andra akademiker som arbetar som utredare eller handläggare inom statlig sektor ligger de civila utredarnas löner på väldigt låga nivåer, en uppgift som skulle kunna bekräfta den upplevda låga statusen i polismyndigheten (scb.se 2009). Upplevelsen kan tolkas som att det inte spelar någon roll hur bra en civilanställd gör sitt jobb eftersom det som värderas i lönekuvertet är huruvida den anställde har polisutbildning och hur länge personen med polisutbildning har jobbat. Troligtvis är det så att de som uppfyller rådande norm belönas med högre lön, och det kan tolkas som en professionell strategi – demarkation – från polisorganisationen i syfte att hålla isär olika yrkesgrupper inom samma område (Witz 1992 s.
46).
5.4 Stängda karriärvägar
Alla fyra intervjuade upplever att de är begränsade i ett framtida avancemang inom myndigheten. Något som också skulle kunna vara statusmarkörer för civila utredare är vilka befogenheter de har, eller mer korrekt avsaknaden av en polismans befogenheter. Men det är inte när arbetet ska skötas som det spelar någon större roll eftersom man på flera avdelningar struntar i att följa vissa lagar. Enligt Rättegångsbalken är det endast polisman som under en utredning får ta direktiv av åklagare, men enligt tre av fyra respondenter är det någonting som avdelningarna konsekvent struntar i (23 kap. 3 § 2 st RB). Istället syns avsaknaden av polisiära befogenheter vid ett tilltänkt avancemang inom myndigheten. Nedan beskriver en man sin besvikelse över att inte kunna avancera inom polismyndigheten.
Det finns inga karriärvägar alls. Jag slog i glastaket i och med att jag skrev under anställningen.
Eftersom en civil utredare inte har en polismans befogenheter kan de inte heller besluta om att vidta vissa åtgärder vilket leder till begränsade möjligheter till avancemang. En kvinna beskriver nedan i stora drag vad det innebär i hennes dagliga arbete att inte ha en polismans befogenheter.
För att kunna göra karriär som utredare behöver jag de polisiära befogenheterna, nästa steg är att bli förundersökningsledare och sen utredningschef. Då är det ju att fatta beslut när det gäller tvångsmedel. 24:8 förhör vilket är det första förhöret man håller som gripen, det får vi inte hålla. Vi får heller inte besluta om misstanke, men vi får delge misstanke om beslutet redan är fattat.
De intervjuade beskriver att det finns två möjligheter att byta arbetsuppgifter. Den ena skulle vara att byta avdelning och utreda en annan typ av brott än vad de gör idag, hantverket skulle vara samma men brotten annorlunda. Den andra möjligheten skulle vara att börja jobba med mjuka frågor inom exempelvis personalavdelningen. Att som anställd veta att det inte finns några avancemangsmöjligheter över huvudtaget inom sitt område skulle nog för de flesta upplevas som tråkigt och orättvist. Detta kan tolkas som exklusion från polisorganisationen gentemot de civila utredarna, genom att de polisutbildade fortsätter att ha den makt och de fördelar som yrket innebär för sig själva (Hellberg 1995 s. 93).
5.5 Akademikernas erfarenheter och kunskap
Två respondenter uttrycker att deras kunskaper och erfarenheter inte tas tillvara inom myndigheten, samtidigt uttrycker resterande två respondenter att deras bakgrund tillvaratas inom organisationen och att deras medhavda kunskaper används ofta. Nedan beskriver en kvinna sin upplevelse att hennes kompetens inte tillvaratas.
Vi blev ju anställda för att vi hade en akademisk bakgrund, då trodde man ju att de skulle ta tillvara på den specifika kunskapen som man ändå förde med sig. Men det har de inte gjort, utan vi blev ju bara placerade framförallt på närpolisområden, och ska man se det krasst så spelar det väl ingen om någon har internationella relationer, är socionom eller ekonom eftersom våra specifika kunskaper inte har tagits till var på.
Min chef var väldigt klar med det från början, vi jobbar med precis samma saker.
Det är ingen skillnad på vilka ärenden man har, i så fall beror det snarare på vilken kompetens och erfarenhet man har, eftersom man då kan olika typer av ärenden.
I citatet ovan beskriver kvinnan som anställdes 2007 hennes chefs inställning till civila utredare och att hon upplever att hon är likställd med sina polisiära kollegor. Hon upplever också att hennes kompetens tillvaratas.
Två av fyra intervjuade upplever att deras erfarenheter och kunskaper inte används på bästa sätt inom organisationen. En av de två vars erfarenheter inte tas till vara menar att det har att göra med ett underliggande akademikerförakt inom polisen och att det finns en gammal arbetarkultur som slår igenom. En grund till denna upplevelse menar han vidare är på grund av att många endast har gått sju år i grundskola följt av polisutbildningen. Han beskriver polisen som ett företag där alla bitar måste fungera, men att de som ska utföra arbetsuppgifterna inte är specialiserade på just deras område.
Inom polisen sköts det av poliser, inte folk som kan det. Jag menar allvar, det är precis så det är. De som sitter som personalchef, ekonomichef och så det är folk med 7 år i grundskola.
Upplevelsen kan också tolkas som ett bevis på hur ett kunskapsmonopol fungerar.
Professionen menar att alla yrkesutövare måste ha den nödvändiga kunskapen som krävs för att kunna utföra yrket, i fallet med polisen är det polisutbildningen som gäller och inget annat (Hellberg 1995 s. 91). Detta skulle också kunna förklara att man inte värdesätter akademikernas kunskaper, polisorganisationen förstår inte akademikerna och deras kompetens eftersom man ofta inte har någon egen liknande erfarenhet att relatera till. Ytterligare förklaring kan ses i klasskonflikten, ett tillskott av akademiker till polisorganisationen där en majoritet identifierar sig med arbetarklassen har gett nytt liv åt konflikten mellan arbetarklass och akademiker.
6 SAMMANFATTANDE DISKUSSION
Syftet med min uppsats var att undersöka vad som händer när en utomstående grupp kommer in i en organisation, genom att undersöka hur civila utredare upplever sin ställning inom polisen ställt i relation till anställda med polisutbildning. I detta avsnitt kommer jag att besvara på mina frågeställningar som är; hur upplever civila utredare sin ställning i polisorganisationen, vad som kan förklara civila utredares upplevelser och möjliga positionsbestämningar i polisorganisationen samt om deras upplevelser och möjliga förklaringar kan förstås i relation till professionella strategier.
Hur upplever civila utredare sin ställning i polisorganisationen?
De intervjuade civila utredarna upplever att de har en lägre ställning än poliser i organisationen eftersom de saknar polisutbildning. Den tydligaste markören för deras upplevda status är att de inte tjänar lika mycket som sina poliskollegor som jobbar med samma sak.
Vad kan förklara civila utredares upplevelser och möjliga positionsbestämningar i polisorganisationen?
Det som kan förklara positionsbestämningarna inom polisorganisationen är att polisen anser sig uppfylla kraven för en profession, och genom anställningen av civila utredare har de känt sig hotade i sin position och därför agerat protektionistiskt för att skydda sin egen verksamhet och sitt yrkesmonopol (Hellberg 1978).
Kan upplevelser och möjliga förklaringar förstås i relation till professionella strategier?
Ja, professionella strategier förklarar hur en professionell organisation fungerar och hur deras strategier ser ut när de vill säkra sina tillgångar och resurser så att ingen annan yrkesgrupp får ta del av dem (Hellberg 1978). Det upplevda ifrågasättandet kan ses som ett exempel hur en yrkesgrupp som anser sig ha ett yrkesmonopol kan agera när en inkräktande grupp kommer de nära. Utövarna av ett yrkesmonopol menar ju att det är de och endast de som har kompetens att utföra de specifika arbetsuppgifter som hör till yrkesgruppen (Hellberg 1978).
Rikspolisstyrelsen misslyckades med att förankra beslutet att anställa civila utredare i organisationen, hade de lyckats med att sälja in budskapet att polisen faktiskt behöver bredda sin kompetens hade säkerligen mycket av det upplevda ifrågasättande kunnat minskas. Eftersom rikspolisstyrelsen och chefer på många nivåer inom polismyndigheterna inledningsvis inte markerade att civila utredare kan tillföra något positivt kan det av andra anställda tolkas som att det har blivit legitimt att kritisera dem.
Särskilda strategier från polisförbundet och vissa anställda inom polismyndigheter kan urskiljas, och exempel är att polisförbundet i remissvar, debattartiklar och i platsannonsen offentligt ifrågasätter de civila utredarna och hävdar att deras närvaro hotar rättssäkerheten. I annonsen som inledde artikeln ifrågasätts de civila utredarna tydligt av polisförbundet när de markerar att de inte behöver gå polisutbildningen, ”du slipper gå polisutbildningen med därtill höga studieskulder” (Polisförbundet 2007). Det som jag finner intressant i det sammanhanget är hur polisförbundet förespråkar den egna polisutbildningen som är två års studier, för att få en akademisk examen krävs tre års studier för en kandidat- och fem års studier för en mastersexamen. Vid en jämförelse av polisutbildningen och en akademisk utbildning skulle man kunna sluta sig till att en akademisk utbildning är mer användbar i arbetslivet eftersom den öppnar fler dörrar i yrkeslivet men i annonsen är det ointressant och det hävdas att det bara är polisutbildningen som gäller. Detta skulle kunna tolkas som ett bevis på hur kunskapsmonopol fungerar, då det bara är en utbildning som gäller för att kunna utföra vissa arbetsuppgifter (Hellberg 1978). Lite senare står det ”Genom ytterligare betald utbildning har du möjligheter att avancera vidare till funktioner där du har ett avgörande inflytande över polismännens vardag”( Polisförbundet 2007). En person som
alltså ”inte vill eller kan utbilda sig till Polis” (Polisförbundet 2007) kan leda polismännens arbete. Det kan tolkas som ett raljerande över att professionsgränserna inte respekteras. Att chefer tvingar sina anställda att kalla sig civila utredare, trots att det inte finns något beslut i myndigheten vad de faktiskt ska kalla sig, kan ses som ett exempel på hur polisorganisationen genom demarkation och avskiljande arbetar gentemot de civila utredarna (PoA-400-6355/07).
Att polisorganisationen försöker markera att akademikerna inte har gått polisutbildningen, genom att ge dem lägre lön och bibehålla skillnader mellan polisiära och civila utredare skulle kunnas tolkas som demarkation genom att visa att de civila utredarna inte följer den norm som gäller inom polisen (Witz 1992 s. 46).
Jag hävdar att de civila utredarna avskiljs från rådande norm inom polisorganisationen, men i motsats till Åse (2000) tror jag inte att det i det här fallet behöver handla om kön, även om så kan vara fallet. Istället verkar den springande punkten i detta fall vara huruvida den anställde har polisutbildningen eller inte. De som inte har polisutbildning skiljs av chefer och kollegor från normen genom att bland annat systematiskt kallas civila utredare, och genom det är avskiljandet genomfört.
6.1 Slutsats
Polisorganisationen använder professionella strategier gentemot de civila utredarna för att tydliggöra att de inte uppfyller rådande norm. Den rådande normen säger att det krävs polisutbildning, med allt vad det innebär, för att jobba inom polisorganisationen. Det ska dock noteras att det i något fall i min studie finns en ömsesidig respekt mellan polisiära och civila utredare, en förutsättning för det tycks vara en jämn fördelning civila och polisiära utredare på samma avdelning.
7 VIDARE FORSKNING
Det finns flera intressanta områden för vidare forskning som gränsar till de civila utredarna inom polisorganisationen. En riktning skulle kunna vara att göra en kvantitativ undersökning för att ta reda på hur många av de cirka 350 civila specialister som polisen har rekryterat under de senaste åren som har upplevt detta ifrågasättande som respondenterna i denna uppsats har gjort. En annan väg vore att undersöka hur andra myndigheter, som Tullverket och Skatteverket, har hanterat möjligheten att rekrytera akademiker till sin verksamhet. Har deras akademiker upplevt samma ifrågasättande som respondenterna i denna uppsats? Om, ja, är det någonting då i den statliga myndighetsstrukturen som möjliggör detta ifrågasättande?
8 REFERENSER
8.1 Litteratur
Abrahamsson, B., (1986), Vad är intressant med professioner. I Broady, D. (red), (1986), Professionaliseringsfällan, 19-23. Stockholm: Carlssons.
Emanuelsson, A., (1990), Pionjärer i vitt – Professionella och fackliga strategier bland svenska sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden, 1851 – 1939. Stockholm, SHSTF.
Granér, R., (2004), Patrullerande polisers yrkeskultur. Lund, Socialhögskolan Lunds universitet.
Hellberg, I., (1978), Studier i professionell organisation - En professionsteori med tillämpning på veterinäryrket. Göteborg, sociologiska institutionen, universitetet.
Hellberg, I., (1995), Det professionella tjänstesamhället. Svensson, L. G., Orban, P. (red), Människan i tjänstesamhället, 88-115. Lund, Studentlitteratur.
Kvale, S., (1997), Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund, Studentlitteratur.
Rienecker, L., (2002), Att skriva en bra uppsats. Malmö, Liber.
Persson, S., (2008), Läraryrkets uppkomst och förändring – En sociologisk studie av lärares villkor, organisering och yrkesprojekt inom den grundläggande utbildningen i Sverige ca.
1800-2000. Göteborg, sociologiska institutionen, universitetet.
Rosengren, K. E. & Arvidsson P., (2005), Sociologisk metodik. Malmö, Liber.
Ryen, A., (2004), Kvalitativ intervju – från vetenskapsteori till fältstudier. Malmö, Liber.
Wingfors, S., (2004), Socionomyrkets professionalisering. Göteborg, sociologiska institutionen, universitetet.
Witz, A., (1992), Professions and patriarchy. London, Routledge.
Åse, C., (2000), Makten att se, om kropp och kvinnlighet i lagens namn. Malmö, Liber.
8.2 Övriga källor
Akademikerutredningen, (2006), Rikspolisstyrelsen
Angående civila utredares befogenheter, Polismyndigheten i Örebro län (AA-109-6461/04) Informantintervju, 2009, Carina Ljungkvist
Kartläggning civila specialister (HR-713-1635/07)
Kravprofil från Rikspolisstyrelsen angående rekrytering (PPE-713-1649/06) Polisens personalenhet, 2009
Rikspolisstyrelsen, (2008), Polisens brottsutredningsverksamhet – utredning om säkerhet, arbetssituation och arbetsmiljö m.m. (PoA-400-6355/07)
SOU 2006:47, 2006, Ökade möjligheter till trafiknykterhetskontroller vid gränserna Ekonomistyrningsverket www.esv.se Regleringsbrev budgetår 2009 avseende Tullverket (090506)
Fackförbundet JUSEK www.jusek.se Polisen www.polisen.se
Fackförbundet Polisförbundet www.polisforbundet.se
Riksdagen www.riksdagen.se Polisförordningen (1998:1558) (090507) Rättegångsbalken (1942:740) (090507), Brottsbalken (1962:700) (090507)
Statistiska centralbyrån www.scb.se Lönestatistik, statligt anställda handläggare (090521) Skatteverket www.skatteverket.se Regleringsbrev budgetår 2009 avseende Skatteverket (090506)
Socialstyrelsen www.socialstyrelsen.se Om legitimationer (090512) Svenska akademiens ordlista www.svenskaakademien.se (090430) Växjö Universitet www.vxu.se (090517)
8.3 Mediaklipp:
Bergström, A., (2008), Civila utredare förlöjligas av Polisförbundet. Jusektidningen, 2008(1), 8-9.
Erhart, A., (2008), Civila utredare ska utredas. Polistidningen, 2008 (2).
Hammarnäs, P-Å., (2007), Byråkraternas marknad. Facknytt Västra Götaland, Polisförbundet, 2007 (38).
Sånglöf, S., (2008), En utredare är en utredare. Länsmannen, 2008 (4), 14-15.
SR (2009) Polisen mobbar civilanställda (www.sr.se 2009-02-21.) Vetenskapsrådet (2002) (www.vr.se 090423.)
9 BILAGOR
9.1 Mejlutskick till presumtiva intervjupersoner
Hej.
Jag heter Anna Holmqvist och hösten 2006 blev jag anställd av tullkriminalen i Göteborg för att jobba som bevis- och spårsäkrare (ungefär som polisens kriminaltekniker), tillsammans med mig anställdes ytterligare sex stycken för att jobba som utredare, analytiker och spanare.
Liknande rekrytering skedde samtidigt i Stockholm och Malmö. Tiden på tullverket har varit ganska turbulent och det var inte många tullare som ens ville att vi skulle anställas i och med att jag och mina akademikervänner tog attraktiva tjänster som de redan anställda tullarna gärna hade velat ha. Lönefrågan var också en het potatis.
Nu är jag tjänstledig för att skriva min kandidatuppsats i sociologi vid Göteborgs universitet, och jag har valt att skriva om polisens civila utredare. Det jag undersöker är vilken ställning civila utredare upplever att de har i organisationen.
Min metod är kvalitativ och jag kommer att basera min empiri på 4-5 intervjuer, som jag hoppas att några av er vill ställa upp på. Enligt de uppgifter jag har så är könsfördelningen bland civila utredare ojämn, därför vill jag om det är möjligt intervjua en eller max två män och resten kvinnor så att urvalet blir någorlunda representativt. Jag har tänkt mycket på anonymitet och jag vill därför försäkra er om att jag kommer att skriva uppsatsen i generella termer så att man som läsare inte vet i vilken del av Sverige jag har gjort mina intervjuer.
Ingenstans kommer namn eller sådana uppgifter som gör att läsaren förstår vem som sagt vad framkomma. Jag vill helst genomföra intervjuerna så fort som möjligt, det sista datumet för intervju måste bli den 30/4.
Jag hoppas att några av er tycker att det här låter intressant och att ni vill bidra med något av det som ni har upplevt under er anställningstid.
Om ni har frågor och ni vill kontakta mig direkt så är mitt mobilnummer 0738-XX XX XX.
Om ni ringer eller mejlar och sedan väljer att inte medverka garanterar jag också att ni är anonyma.
Med vänlig hälsning Anna Holmqvist
9.2 Stödord under intervjun till respondenten
Från anställning till idag Vad har varit bra?
Vad hade du velat förändra?
Hur?
Fackförbund Polisiärt tänk
Markörer – poliser – civila Professionalism
Hot Mobbning
Värdegrundsarbete
Högt till tak – skrämseltaktik Kön
Politiskt styrd organisation Ställning i polisorganisation
9.3 Intervjuguide Bakgrund
Kort, beskriv din bakgrund; utbildning, tidigare arbetsgivare, varför du sökte till polisen?
Vad har varit bra?
Vad har varit dåligt?
Vad vill du förändra, och hur?
Upplever du att din kompetens tas tillvara inom polismyndigheten?
Markörer
Hur brukar du presentera dig, eller hur förklarar du för människor du möter vad du arbetar med?
Hur brukar de då reagera?
Hur skulle du beskriva din ställning i polisorganisationen?
Upplever du att det finns några markörer för att särskilja civila utredare och polisiära utredare?
Har du visitkort?
Övrigt
Polisförbundet säger ibland att de civila utredarna saknar det ”polisiära tänket” som behövs för att bli en bra utredare, vad säger du om det?
I en artikel från Sveriges radio säger man att ”poliser mobbar civilanställda”, vad säger du när du hör det?
Tror du att det faktum att en majoritet av de anställda 2006 och 2007 är kvinnor, har spelat roll gällande de attityder och värderingar som har riktats mot er?
I höstas startade polisen ett värdegrundsarbete, vad tänker du om det?
Har du kommit att tänka på något övrigt som du vill ta upp eller nämna?
