C-UPPSATS
Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Rättsvetenskap
RÄTTSVETENSKAP C
2006:178 • ISSN: 1402 - 1773 • ISRN: LTU - CUPP--06/178 - - SE
2006:178
Samhällsvetenskapliga och ekonomiska utbildningar
PERNILLA ÖSTENSSON
Tolkning av testamente
Sammanfattning
Syftet med denna uppsats var att utreda gällande rätt vid tolkning av testamente. För att uppnå syftet har jag använt mig av en traditionell juridisk metod, där jag studerat doktrin, lagstiftning, förarbeten och den rättspraxis som finns inom området. Genom att upprätta testamente kan den enskilde förordna hur hans kvarlåtenskap ska fördelas, om han vill frångå den legala arvsordningen. Testationsfriheten är emellertid inte helt obegränsad, utan arvinges rätt till laglott och makes rätt till basbeloppet inskränker till viss del denna rättighet. Uppkommer oklarheter beträffande testamentet vid verkställig- heten, blir förordnandet i behov av tolkning. I första hand utgår tolkningen från testators yttersta vilja. Kan inte denna utrönas fylls testamentet ut med presumtionsregler. Dessa regler uttrycker hur en testator generellt sett kan antas ha velat få förordnandet utfyllt.
Resultatet med uppsatsen har visat att eftersom lagstiftningen är gammal och i vissa situationer inte räcker till, har rättspraxis en viktig roll när viljan ska fastställas.
Abstract
The purpose with this essay was to investigate the interpretation of the will according to the legislation of today. To achieve this purpose, I have used a traditional jurisprudential method where I studied the doctrine, the law, the preparatory works and the legal usage within the subject field. Through a draw up of a will, the individual can prescribe how to divide his property, if he wishes to avoid the legal succession. The freedom of drawing up a will is however not completely unrestricted, the inheritor’s statutory share of inheritance and the spouse’s right to the base amount partly restricts this right. If doubts arise when the testament is to be carried out, the will is in need of an interpretation. First and foremost the starting point of the interpretation is to examine the testator’s final wish. If you can’t establish this wish, the testament needs to be filled out with presumed rules. These rules express how a testator in general would have wanted his will to be filled out. The result of this paper has proven that since the legislation is old and partly inadequate, the legal usage plays an important role when the will needs to be set.
Förkortningar
FB Föräldrabalken (1949:381)
HD Högsta Domstolen
JT Juridisk Tidskrift
NJA Nytt Juridiskt Arkiv (Avd.1) Prop. Proposition
RB Rättegångsbalken (1942:740) SamboL Sambolagen (2003:376) SOU Statens Offentliga Utredningar SvJT Svensk Juristtidning
TL Testamentslagen (1930:104)
ÄB Ärvdabalken (1958:637) ÄktB Äktenskapsbalken (1987:230)
Innehållsförteckning
1. INLEDNING...1
1.1SYFTE...2
1.2AVGRÄNSNING...2
1.3METOD...2
1.4DISPOSITION...2
2. TESTAMENTSRÄTTENS HISTORIA ...3
3. ALLMÄNT OM TESTAMENTSRÄTTEN ...5
3.1TESTAMENTETS INNEHÅLL...5
3.2RÄTT ATT UPPRÄTTA TESTAMENTE...6
3.3RÄTT ATT TAGA TESTAMENTE...6
3.4UPPRÄTTANDE...7
3.5ÅTERKALLELSE OCH ÄNDRING...7
3.6OGILTIGHET...7
3.7DELGIVNING OCH KLANDERTALAN...8
3.8FÖRVERKANDE OCH PRESKRIPTION...9
4. TOLKNING AV TESTAMENTE...10
4.1ALLMÄNT OM TESTAMENTSTOLKNING...10
4.1.1 Behovet av tolkningsregler...10
4.2HUVUDREGELN...11
4.2.1 Formkravets betydelse ...11
4.2.2 Felaktiga förutsättningar ...12
4.2.3 Felskrivning och annat misstag ...13
4.3SPECIELLA SITUATIONER...13
4.3.1 Legat ...14
4.3.2 Istadarätt...15
4.3.3 Accrescens ...17
4.3.4 Äktenskapsskillnad...18
4.4LAGLOTTSKRÄNKNING OCH BASBELOPPSREGELN...19
5. AVSLUTANDE DISKUSSION ...21
KÄLLFÖRTECKNING...23
1. Inledning
Testamenten är en viktig rättshandling för den enskilda personen, eftersom den ger en rätt att bestämma över sin egendom efter sin död. Den individ som upprättar testamentet bestämmer själv vad förordnandet ska innehålla, vem mottagaren är och vilken egendom som berörs. Trots att testator själv förordnar om sin kvarlåtenskap är testationsfriheten i vissa fall begränsad och detta innebär att kvarlåtenskapen inte alltid kan testamenteras bort i sin helhet. Begränsningen består i att arvingarna alltid har rätt att utfå halva sin arvslott, den så kallade laglotten, om de inte på något sätt förverkat sin rätt.
Testamenten upprättas många gånger en lång tid innan det ska verkställas, därför är det viktigt att noga tänka igenom vilka situationer som kan uppstå. Om förutsättningarna förändras är det även viktigt att en ändring i testamentet vidtas. I dagens samhälle är det av stor vikt att upprätta ett testamente bland annat eftersom allt fler lever i sambo- förhållanden, där sambor saknar den arvsrätt efterlevande make har som gift. Fler barn föds även utom äktenskap, vilket leder till att barnen kan kräva ut sin arvslott direkt när föräldern dör.
Har testamentet inte formulerats entydigt, kan väldiga tvister rörande förordnandet uppkomma. Testamenten omtalas ofta som ett uttryck för testators yttersta vilja och därför är det betydelsefullt att denna så långt som möjligt följs. I de fall då testators vilja inte fullt ut kan efterföljas, blir testamentet i behov av tolkning. Den enskildes frihet att själv förordna sin kvarlåtenskap inskränks i och med laglotten och av den orsaken är det viktigt vid en testamentstolkning att denna frihet inte begränsas ytterligare. Vid tolkningen bör därför den individuella viljan stå i fokus.
1.1 Syfte
Huvudsyftet med uppsatsen är att utreda gällande rätt vid tolkning av testamente. Jag kommer även grundläggande redogöra för testamentsrätten.
1.2 Avgränsning
Jag har valt att avgränsa uppsatsen till den svenska rätten på området och har således inte behandlat utländsk rätt. Jag har inte behandlat reglerna rörande makars inbördes testamente, eftersom detta är ett omfattande område som är värdigt att utredas i eget arbete.
1.3 Metod
Vid min framställning av uppsatsen har jag tillämpat en traditionell juridisk metod. Jag har utgått från doktrin som finns inom området samt från aktuell lagstiftning inom svensk rätt. Som underlag för uppsatsen har jag även använt mig av förarbeten och rättspraxis på området. Jag har främst granskat de förarbeten som finns till 1930 års lag om testamente, eftersom ärvdabalkens förarbeten inte är uttömmande och ofta hänvisar till den äldre lagstiftningen. Med hjälp av databaserna Karnov, InfoLex och PropLex har jag sökt efter propositioner och praxis. Även biblioteket har varit till hjälp när jag sökt efter förarbeten, eftersom de är gamla och på så vis svårtillgängliga. Databaserna Lucia och Libris har jag använt vid litteratursökningen. De sökord som jag använt mig av är testamentsrätt, testamentstolkning och ärvdabalken.
1.4 Disposition
Jag har valt att disponera uppsatsen på följande sätt. Första kapitlet inleder med en bakgrund till ämnesvalet, därefter följer syfte, avgränsning och metod. I det andra kapitlet berörs testamentsrättens historia. Uppsatsen går sedan vidare med att i tredje avsnittet redogöra för de allmänna reglerna kring testamentsrätten. Den fördjupande frågan i uppsatsen angående tolkning av testamente behandlas i fjärde avsnittet. I det sista kapitlet presenteras slutligen min avslutande diskussion.
2. Testamentsrättens historia
Den romerska rätten har haft stort inflytande på den europeiska rättens utveckling och testamenten började troligtvis utvecklas under 200- eller 300-talet e.Kr.1 När familje- fadern dog tillföll kvarlåtenskapen arvingarna, det vill säga efterlevande maka och andra arvsberättigade. Genom att upprätta ett testamente kunde testator förordna hur hans kvarlåtenskap skulle fördelas. Friheten att testamentera till vem testator ville, stämde väl överens med den fullkomliga makt familjefadern hade över sin familj och sin egendom.
Testationsfriheten förblev emellertid inte helt obegränsad, utan rätten till laglott gjorde att testamentsrätten inskränktes till viss del.2 Även samhällets förväntningar på familje- fadern gjorde att hans rätt begränsades. Samhället räknade med att arvet skulle tillfalla familjen, som på så vis inte stod arvlösa. Testator fick inte testamentera bort delar av sin kvarlåtenskap, som idag är tillåtet, utan hela egendomen skulle omfattas av förordnandet. Därigenom innebar testamenten att det var möjligt att behålla egendomen som en helhet, istället för att den blev uppdelad mellan ett flertal arvingar och därmed kluven i obetydliga delar.3
Ätte- och släktgemenskapen hade under medeltiden en viktig roll i det svenska samhället. Den enskildes egendom ansågs knuten till ätten och släkten, vilken han även var underordnad. Med hjälp av arvsreglerna kunde egendom på så vis behållas inom ätten. Testamenten var under denna tid främmande och den som saknade släkt eller som var avvisad ur sin släkt, blev arvlös och därmed rättslös.4 Kyrkan såg införandet av testamenten som en möjlighet för samhällsmedborgarna att ge bort egendom till fromma, välgörande ändamål. Det var även endast till dessa ändamål som testamenten fick förordnas. Trots motståndet till testamenten, vann kyrkan till slut framgång.5
På grund av de sociala och ekonomiska förändringar som skedde i samhället under 1600-talet och på grund av de stora krigen ökade behovet av testamentsföreskrifter.
Detta ledde till att 1686 års testamentsstadga tillkom. Förordningen gav rätt till det så kallade fideikommissinstitutet, vilket innebar att viss egendom bevarades odelad inom släkten genom förordandet. På detta sätt tryggades familjens och släktens sociala och ekonomiska ställning.6
1734 års ÄB innehöll strängare testamentsregler och grundsatsen var att arvejorden skulle skyddas. I ÄB 16:1 reglerades att testamenten fick göras ”med eller utan villkor”, vilket medgav rätt till bildande av fideikommiss.7 Kritik mot fideikommissinstitutet kom en tid efter att Frankrike, i samband med den franska revolutionen 1792, avskaffat fideikommiss. Medborgarna ville få ett mer jämlikt samhälle, vilket resulterade i att fideikommiss i fast egendom förbjöds år 1810. År 1857 utvidgades testamentsrätten och det nu gällande laglottssystemet kom att införas.8
1930 års TL innehöll enligt lagberedningen inte några radikala förändringar, utan byggde på de äldre reglerna med vissa kompletteringar och förtydliganden.9 Olika typer
1 Tamm, Ditlev, Romersk rätt och europeisk rättsutveckling s.223
2 Agell, Anders, Testamentsrätt s.16
3 Tamm s.223-228
4 Inger, Göran, Svensk rättshistoria s.21
5 A.a. s.33
6 Agell s.18-23
7 SOU 1929:22 s.49
8 Inger s.208
9 SOU 1929:22 s.69 f
av tolkningsregler tillkom och vid testamentstolkning reglerades att testators vilja var det primära.10 Vidare förbjöds även upprättande av nya fideikommiss i lös egendom. De regler som nu gäller, bygger på 1930 års TL och regleras i ÄB, från 1958.
Fideikommissinstitutet avvecklades helt år 1963 och detta innebar att de fideikommiss som återstår upplöses när den nuvarande besittaren går bort.11
10 Agell s.19
11 Inger s.271 f
3. Allmänt om testamentsrätten
3.1 Testamentets innehåll
Det finns två typer av förordnande i ett testamente. ÄB 11:10 föreskriver att testator kan förordna om viss kvarlåtenskap, ett så kallat legat, samt viss andel av kvarlåtenskapen.
Det sistnämnda kallas ett universellt förordnande och kan avse hela, viss andel av testamentet eller vad som finns kvar efter att arvslotterna fördelats.12 Ibland kan det vara svårt att avgöra om det rör sig om ett legat eller ett universellt förordnande. Det avgörande är dock förordnandets faktiska innehåll, inte hur testator uttryckt sig.13
Testator kan även föreskriva att hans egendom ska användas på visst sätt. Har en sådan ändamålsbestämmelse föreskrivits, reglerar ÄB 11:9 vem som ska verkställa förord- nandet. Bestämmelsen stadgar att, om visst ändamål föreskrivits och dödsboet eller testamentstagaren ålagts ansvaret att fullgöra prestationen, ska denne utföra det.
Skyldigheten att prestera motsvaras inte av någon rättighet för ett speciellt rättsubjekt, utan rättigheten riktar sig exempelvis till allmänheten eller annan obestämd grupp.14 Betydelsen av förordnandet är varierande och testamentstagarens handlingsfrihet beror på vilken typ av rättighet som föreskrivs. De olika rättighetstyperna är full äganderätt, fri förfoganderätt, successiva legat, nyttjanderätt och avkomsträtt. ÄB 12 kap reglerar de fyra sistnämnda typerna. Full äganderätt tillkommer testamentstagaren utan särskilda inskränkningar och denne får då förfoga över egendomen i alla avseenden. Enligt praxis presumeras full äganderätt, om inte testator föreskrivit annat i förordnandet. Har testamentstagaren förvärvat egendomen med fri förfoganderätt, kan han fritt disponera egendomen under sin livstid. Däremot kan mottagaren inte förfoga över den genom testamente, utan när testamentstagaren dör ska vad som återstår tillfalla arvingarna genom så kallad sekundosuccession. Successiva legat utgår i fall testator förordnat att viss bestämd egendom ska tillfalla flera mottagare, men efter varandra. En begränsning i tiden för hur långt fram en testator kan förordna sin kvarlåtenskap föreligger. Denna begränsning kommer att redogöras utförligare om nedan under 3.3. Nyttjanderätt innebär att mottagaren har rätt att använda egendomen och få avkastningen av denna.
Rätten kan avse en specifik egendom, hela kvarlåtenskapen eller viss andel därav.
Befogenheten kan även variera beroende hur stark rätten är för testamentstagaren.15 Vid avkomsträtt får mottagaren endast avkastning eller räntan från viss egendom, viss del av kvarlåtenskapen eller hela.16 I fråga om avkomsträtt liksom nyttjanderätt behöver inte mottagarna vara ägare till egendomen och äganderätten behöver inte preciseras, utan kan lämnas svävande tills rättigheterna upphör.17 Även vad gäller de olika typerna av rättigheter är det inte hur testator uttryckt sig, beteckningen, som är det väsentliga. Vad testator verkligen menat är avgörande. Går inte testators vilja att utröna, utfylls testamentet med tolknings- och presumtionsregler, vilka jag kommer att redogöra för under 4.3.
12 Agell s.27 f
13 Walin, Gösta, Kommentar till Ärvdabalken s.294 f
14 Agell s.29
15 A.a. s.31 ff
16 Walin s.299
17 Agell s.35
3.2 Rätt att upprätta testamente
För rätt att disponera över sin kvarlåtenskap genom ett testamente ska testator enligt huvudregeln i ÄB 9:1 ha fyllt 18 år. Vid denna ålder inträder alltså den så kallade testationshabiliteten. I regelns andra mening finns dock två möjligheter att göra undantag från huvudregeln. Personer under 18 år har behörighet att göra testamente om denne är eller har varit gift. Vidare kan den som fyllt 16 år upprätta testamente om egendom som han själv råder över. Skälet till att underårig som är gift undantas beror på att denne har behörighet att upprätta äktenskapsförord och att det då vore orimligt att inte kunna testamentera sin egendom. Skillnad föreligger dock eftersom äktenskaps- förord kräver samtycke. Att behörigheten kvarstår för den som varit gift följer av att underårig som upprättat testamente under äktenskapet, ska ha rätt att eventuellt ändra eller återkalla testamentet även efter äktenskapets slut. I annat fall skulle den som upprättat testamente tvingas vänta tills han fyllt 18 år för att göra ändring eller återkallelse. Egendom som underårig själv får råda över är enligt FB 9:3 sådan egendom som han själv, efter fyllda 16 år genom eget arbete tjänat in. Även egendom som enligt FB 9:4 förvärvats genom gåva eller testamente med villkor att han själv ska råda över den, kan undantas från huvudregeln.18
En person har rätt att upprätta testamente trots att han står under förvaltarskap. Har förvaltarskapet tillkommit på grund av en persons psykiska förhållanden och testamentet upprättats under påverkan av en sådan psykisk störning, kan däremot testamentet komma att bli ogiltigt. Detta med anledning av att vederbörande saknar rättslig handlingsförmåga. Testamentet måste emellertid först klandras enligt ÄB 13:2.19
3.3 Rätt att taga testamente
Testator kan testamentera sin kvarlåtenskap till både fysiska och juridiska personer.
Däremot föreligger en begränsning i tiden för hur långt fram en testator kan förordna om hans kvarlåtenskap. Syftet med tidsbegränsningen är att motverka fideikommiss.
Testator bör endast ha rätt att binda sin kvarlåtenskap för den tid vilken han själv kan se verkningarna av testamentet. Enligt ÄB 9:2 1st. inskränks testamentsrätten till dem som är födda när testator dör, eller som vid testators död är avlad och som sedan föds vid liv.
Regelns andra stycke utgör ett undantag från första styckets huvudregel. Lagstiftaren har i ÄB 9:2 2st. vidgat testamentstagarnas rätt, till att även gälla kommande barn till arvsberättigade. Om testator önskar att upprätta testamente till sina barnbarn, kan han likaså göra det till dem som inte är födda vid hans död. Testator kan däremot inte göra skillnad mellan barnbarnens syskon, utan alla syskon ska behandlas lika. Lagen uppställer även här en sista tidsgräns för när testamentet ska inträda, vilket är senast då den arvsberättigade avlider eller då hans rätt på annat sätt upphör. I de fall testamentet strider emot sistnämnda stycke, behöver inte förordnandet bli ogiltigt. Istället bör testamentet tolkas och testators vilja ska då beaktas.20
18 Walin s.204 ff
19 Agell s.22
20 A.a. s.22-26
3.4 Upprättande
För att förhindra osäkerhet och eventuella tvister rörande testators yttersta vilja, uppställer lagen även vissa formkrav. ÄB 10:1 stadgar att testamente ska upprättas skriftligen och undertecknas av testator samt av två vittnen i samtida närvaro. Vittnena ska veta om att det är ett testamente de undertecknar, men däremot är det upp till testator att bestämma om de ska få kännedom om testamentets innehåll.21
Lagen medger två former av nödfallstestamenten som kan undantas från huvudregeln om skriftlig form. Muntligt testamente inför två vittnen, eller genom en handling denne själv har skrivit och undertecknat. ÄB 10:3 1st. föreskriver att testator på grund av sjukdom eller på grund av annat nödfall ska ha varit förhindrad att upprätta ett testamente. Det på egen hand skrivna nödfallstestamentet benämns även för holografiskt testamente. Kravet på att handlingen ska vara skriven av testator själv, uppställs på grund av att det då ska ges en högre trovärdighet. Kravet kan också ses som en försäkring på att testamentet inte är förfalskat, eftersom vittnen i detta fall saknas.22 Ett muntligt testamente kan användas om tid för skriftligt upprättande inte föreligger.
Exempelvis om testator är svårt sjuk, står inför en hotande fara eller är i nöd på annat vis. Paragrafens andra stycke anger att om testator under tre månader kunnat upprätta testamente i ordinarie form i enlighet med huvudregeln, är nödfallstestamentet ogiltigt.23
3.5 Återkallelse och ändring
Vill testator återkalla sitt testamente kan denne enligt ÄB 10:5 göra det genom att upp- rätta ett nytt testamente eller genom att förstöra det gällande testamentet. ÄB ställer inte upp några krav på viss form för återkallelsen. Däremot ska det framgå att testator inte längre vill att förordnandet ska gälla, det vill säga att det inte längre är uttryck för hans yttersta vilja. Tolkningsproblem kan uppstå huruvida testators uttalande ska förstås som en återkallelse, eller om det bara ska uppfattas som ett allmänt uttalande.24 Testator kan återkalla hela eller bara viss del av testamentet. Även här kan tolkningsproblem uppstå i fall återkallelsen av den partiella delen påverkar tillämpningen av den resterande delen av förordnandet.25 Är testamentet sönderrivet eller är texten överstruken kan både bevis- och tolkningsproblem uppstå. Detta eftersom det kan vara svårt att veta om testator själv verkligen förstört handlingen samt i fall förordnandet är återkallat. ÄB 10:6 föreskriver att om ett tillägg i testamentet önskas, måste ett nytt testamente upprättas. De formkrav som uppställs i ÄB 10:1 måste såtillvida beaktas. Iakttas inte reglerna blir testamentet ogiltigt enligt ÄB 13:1.26
3.6 Ogiltighet
Ett testamente kan bli ogiltigt på grund av olika omständigheter. Även om handlingen inte är ogiltig kan det på andra grunder bli overksamt. Ett exempel på när ett förordnande blir overksamt är när testamentstagaren inte accepterar vad som givits
21 A.a. s.36 f
22 A.a. s.43
23 Walin s.243 ff
24 A.a. s.248-252
25 Agell s.46
26 Walin s.250-256
honom. Andra exempel är om testamentstagaren dött före testator utan att någon ska träda i hans ställe eller om mottagaren inte får ta testamente på grund av att han förverkat sin rätt enligt lag.27
ÄB 13 kap. föreskriver situationer som förorsakar ogiltighet. De faktorer som föranlett ogiltigheten, ska ha förelegat vid testamentets tillkomst för att förordnandet ska vara utan verkan.28 Om testationshabilitet inte föreligger eller om testamentet inte upprättats i laga form är förordnandet enligt bestämmelsen i ÄB 13:1 ogiltigt. ÄB 13:2 stadgar att om en person som lider av en psykisk störning upprättar ett testamente kan det bli utan verkan. Lagen ställer emellertid krav på att orsakssamband mellan upprättandet och tillståndet måste finnas för ogiltighet. ÄB 13:3 reglerar två situationer då förordnandet kan bli utan verkan. Har testator inte frivilligt upprättat testamentet, blir testamentet ogiltigt. Om testator vilseletts eller genom villfarelse förordnat kvarlåtenskapen, föreligger även här en ogiltighetsgrund. För att testamentet ska bli utan verkan krävs att villfarelsen varit bestämmande för hans vilja att upprätta handlingen samt att testator inte hade upprättat testamentet ifall han haft vetskap om det faktiska förhållandet.
Ofrivilligt upprättat är testamentet om det har tillkommit genom tvång, på grund av testators oförstånd, viljesvaghet eller beroendeställning.29
3.7 Delgivning och klandertalan
Vid testators död ska testamentstagarna enligt ÄB 14:4 delge arvingarna testamentet. Är testamentet skriftligt ska arvtagarna få varsin kopia på testamentet. Arvingarna ska vid ett muntligt testamente delges en skriftlig uppgift om handlingens innehåll. Testaments- tagarna kan delge arvingarna gemensamt om de önskar. Vidare kan en delgivning av en testamentstagare göras till förmån för övriga.30
Är en arvsberättigad missnöjd med innehållet i ett förordnande måste denne klandra testamentet för att få det ogiltigt. Reglerna om klandertalan reglerar relationen mellan arvingarna och testamentstagarna. Oenigheter mellan testamentstagarna hör alltså inte hit. ÄB 14:5 föreskriver en tidsgräns för klandertalan om arvinge vill få ett testamente ogiltigt enligt grunderna i ÄB 13 kap. Klandertalan måste väckas vid domstol inom sex månader efter att han fick ta del av testamentets innehåll. Vidare måste den som fram- ställer klandertalan bevisa att det påstådda verkligen föreligger. Försummar arvinge att klandra testamentet inom tidsgränsen förlorar han sin rätt, även om ogiltighetsgrunder föreligger. Arvingen måste då acceptera testamentet, trots felaktigheter. Den arvtagare som önskar få testamentet ogiltigt, ska själv föra klandertalan. Underlåter någon arvinge att klandra, kan således testamentet bli gällande gentemot honom.31 Arvtagarens klander har endast verkan emot den testamentstagare som berörs av talan, vilket följer av allmänna processuella principer. Klandertalan kan avse viss del av förordnandet och resultatet påverkar vanligtvis inte giltigheten av den resterande delen. Blir testamentet delvis giltigt, kan detta i vissa fall påverka andra delar av testamentet och på så vis strida mot testators vilja. Följaktligen kan förordnandet tolkas att bli ogiltigt eftersom testamentet inte motsvarar testators vilja.32
27 A.a. s.348
28 Agell s.59
29 Walin s.348-354
30 Agell s.61f
31 A.a. s.63 ff
32 Walin s.367
3.8 Förverkande och preskription
Testamentstagaren kan i vissa fall förlora sin rätt till den testamenterade kvarlåten- skapen. ÄB 15:1 stadgar att den som uppsåtligen har dödat testator inte har rätt till testamente efter honom. Detsamma gäller om testators död orsakats genom annan uppsåtlig våldsgärning, där mildare straff än ett års fängelse inte är stadgat. Om den som dött är testamentstagare, får inte förövaren bättre rätt till testamente efter den dräpta än om denne levt. Lagrummet uppställer undantag från förverkande i tredje och fjärde styckena. Är förövaren under 15 år föreligger undantag från förverkande. Om synnerliga skäl med hänsyn till gärningens beskaffenhet föreligger, kan i vissa fall även förverkande undgås.33 Bedömningen om synnerliga skäl föreligger ska tillämpas mycket restriktivt och gärningens beskaffenhet ska beaktas i första hand, inte gärningsmannens person. Så kallade barmhärtighetsmord, då förövaren förkortat livet hos en svårt och obotligt sjuk person, är exempel på undantag som ger rätt till testamente. Ett annat exempel är om dråpet beror på allvarliga trakasserier som pågått under en lång tid.34
ÄB 15:2 reglerar då testamentstagaren angripit testationsfriheten och därigenom förverkat testamentsrätten. De handlingar som kan leda till förverkande är samma som ogiltighetsgrunderna i ÄB 13:3, det vill säga tvång, förledande, missbruk av oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning. Har testamentstagare genom dessa handlingar övertalat testator att upprätta eller återkalla testamente, mister således testamentstagaren rätt till testamente. Likaså förverkas testamentsrätten om någon med uppsåt förstör eller undanhåller testamente.35
Krav på testamentsanspråk inom viss tid stadgas i ÄB 16:4. En yttersta preskriptionstid om 10 år föreskrivs. Testamentstagaren ska göra sin rätt gällande inom 10 år från testators bortgång eller 10 år efter att hans rätt enligt testamentet inträder. Försitts denna tid förlorar alltså testamentstagarna sin rätt till testamente och kvarlåtenskapen tillfaller istället de legala arvingarna eller Allmänna arvsfonden.36
33 Agell s.66 f
34 Walin s.374
35 A.a. s.376 f
36 Agell s.68
4. Tolkning av testamente
4.1 Allmänt om testamentstolkning
Tolkning definieras ofta som en metod där rättshandlingars innehåll fastställs i varje särskilt fall. Beroende på vilken typ av rättshandling som ska tolkas blir förfarandet alltså olika.37 Tolkning av testamenten skiljer sig från förmögenhetsrättsliga rätts- handlingar genom att ett testamente ska tolkas enligt testators vilja. Tolkningen är subjektiv och inte objektiv. Lagberedningen förklarade denna olikhet med att den som vill ha rätt till testamente inte kan begära annat än vad testator velat ge honom. Detta eftersom testator inte längre lever och då inte kan göra sig gällande på samma sätt.38 Ordalydelsen i ett testamente får i allmänhet mindre betydelse än vid tolkning av andra rättshandlingar och den grundläggande tillitsprincipen inom avtalsrätten har inte någon betydelse vid testamentstolkning. Detta beror på att ett testamente inte är ett avtal utan ett ensidigt och benefikt förordnande som alltid kan återkallas. Testamentstagaren är ingen motpart och kan således inte hävda att han inrättat sig efter och förlitat sig på en bokstavstolkning. Inte heller kan testamentstagaren göra gällande ond eller god tro.39
4.1.1 Behovet av tolkningsregler
I regel är ett testamente klart och tydligt till sitt innehåll och kan direkt läggas till grund för fördelningen av arvlåtarens kvarlåtenskap. Ibland är testamentet däremot otydligt och tolkningsfrågor rörande förordnandet kan därför uppkomma. Eftersom testator inte kan ge upplysning om testamentet kan svårigheter kring den rätta tolkningen därav uppstå. Besvären runt tolkningen beror alltså bland annat på hur mycket information som ges rörande testators vilja. Om förhållandena ändrats och situationen utvecklats på ett sätt som testator inte avsett uppkommer även tolkningssvårigheter. Testamentet är ett uttryck för testators yttersta vilja och denna vilja ska så långt som möjligt följas. Av den orsaken har testamentstolkningen till syfte att klargöra handlingens innehåll. Det gäller alltså att fastställa testators vilja, inte testamentstagarens uppfattning av förordnandets innebörd.40
I romersk rätt förekom regler om testamentstolkning i vissa situationer, men inom den svenska rätten saknades tidigare allmänna bestämmelser om tolkning av testamente. Inte förrän i 1930 års TL infördes tolkningsregler i den svenska lagstiftningen. Inom doktrin hade däremot innan regleringen i TL uttalats att, testamente skulle tolkas såsom testator förnuftigtvis kunde antagas ha menat. Hänsyn skulle tas till själva förordnandet och de omständigheter som kunde ha påverkat testators vilja. Vidare skulle testators vilja fastställas, oavsett ordalydelsen. Lagberedningen anförde som skäl till införandet i TL att moderna, utländska lagstiftningar såsom tysk och schweizisk rätt hade regler om testamentstolkning. Tolkningsreglerna skulle ge vägledning när innehållet i testamentet var oklart, för att undvika problem. I TL infördes en allmän regel om testators vilja som grund för tolkningen samt tolkningsregler för särskilda fall, när viljan inte kunde fastställas. Lagberedningen yttrade att de tolkningsregler för särskilda fall som upptagits i lagen, och endast de, var av betydelse i det praktiska rättslivet. Övriga tolkningsfrågor
37 Lehrberg, Bert, Avtalstolkning s.15 ff
38 SOU 1920:22 s.71
39 Lindh, Göran, JT 2/1991-1992 s.299 f
40 SOU 1920:22 s.204 f
som förblev oreglerade överlämnades till rättsvetenskapen att lösas.41 Tolknings- reglerna i TL:s 3 kap. överfördes utan ändringar till 11 kap. i 1958 års ÄB och är gällande än i dag.42
4.2 Huvudregeln
Den allmänna principen vid tolkning av testamente är fastställandet av testators yttersta vilja. Denna grundprincip finns reglerad i ÄB 11:1 1st, som stadgar att ”åt testamente skall givas den tolkning som må antas överstämma med testators vilja, och skall förty vad nedan i 2-9 §§ stadgas lända till efterrättelse allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet”.
Därmed avses att vad testator åsyftat, är vägledande vid verkställande av testamente.
Ifall förordnandet inte ger tillräckligt ledning om viljan, ska reglerna i kapitlets 2-9 §§
tillämpas.43
I första hand ska den verkliga eller faktiska viljan utrönas. Detta innebär att vad testator verkligen medvetet har menat med sin viljeförklaring ska undersökas. Kan inte den verkliga viljan fastställas ska den hypotetiska viljan utrönas. För att komma fram till denna får en hypotetisk fråga ställas: hur skulle testator ha förordnat om han vetat om de förutsättningar som nu föreligger? det vill säga hur kan han antagas ha velat få sin kvarlåtenskap fördelad.44 Exempel på när den hypotetiska viljan kan bli aktuell att tillämpa är om testamentet ska verkställas långt efter att testator avlidit eller en lång tid efter att förordnandet upprättats.45 Praxis har gett stöd för att testators hypotetiska vilja godtas ifall den verkliga viljan inte kan fastställas.46
4.2.1 Formkravets betydelse
Som redogjorts under 3.4 ska den yttersta viljan ha uttryckts i viss form. Formkravet har ett dubbelt syfte. Det ska dels tillförsäkra att testators avsikt är allvarligt menad och att han inte varit förhastad vid upprättandet, dels garantera att förordnandet verkställs då testator avlider. Tolkningen måste vara bunden till testamentet eftersom förordnandet ligger till grund för tolkningen. Genom formkravet får testators vilja en anknytnings- punkt i förordnandet. Detta innebär inte att testamentet ska tolkas enligt ordalydelsen, utan att tolkningen ska vara knuten till testamentet.47 Principen om visst formkrav och viljeprincipen, som ska tolkas subjektivt, står dock i viss motsättning till varandra.
Tillämpas den subjektiva tolkningen för långtgående kan detta leda till att kravet på att testamenten ska upprättas i viss form åsidosätts. Motsatt kan det om formkravet tillämpas strängt, resultera i att den subjektiva tolkningen begränsas på så vis att viljan sätts åt sidan.48 Som allmän princip yttrar emellertid lagberedningen att testators vilja ska vara vägledande vid tolkningen.49 När testators vilja ska fastställas är alla bevis- medel tillåtna. Det är bevisens styrka inte vilken typ av bevis det är fråga om som har betydelse. De bevis som följer av innehållet i förordnandet är de främsta, men även
41 A.a. s.205 f
42 Prop. 1958:144 s.119
43 Walin s.264-267
44 Boström, Viola, Tolkning av testamente s.19
45 Agell s.69
46 Se till exempel NJA 1933 s.17, NJA 1948 s.405 och NJA 1985 s.597
47 SOU 1929:22 s.206 f
48 Boström s.51
49 SOU 1929:22 s.207
muntliga och andra relevanta bevis är tillåtna.50 Kan de uttalanden som följer av förordnandet tolkas olika, ska det uttalande som kan bevisas väljas. Föreligger ingen omständighet som testamentet kan anknytas till när testators vilja ska fastställas, får testamentets innehåll fyllas ut med reglerna i ÄB 11:2-9. Förordnandet kompletteras alltså med vad som normalt sett antas stämma överens med testators vilja. Att testamentet får fyllas ut om testators vilja inte kan fastställas innebär inte att domstolarna får full frihet att fylla ut eventuella luckor i testamentet. Utfyllnaden måste ske restriktivt och aktsamt.51
4.2.2 Felaktiga förutsättningar
Om de förutsättningar som testator utgått ifrån när han upprättade testamentet är fel- aktiga eller om förutsättningarna senare förändras, kan detta få betydelse för tolkningen.
Det kan i sådana fall bli aktuellt att omtolka testamentet eller att förklara det overksamt.
Vid en omtolkning får testamentet en innebörd som motsvarar de förutsättningar testator utgått ifrån. Om testamentet förklaras overksamt, faller testamentet och arvingarna tilldelas testators kvarlåtenskap. Är det utrett att testators avsikt är att arvingarna ska bli arvlösa, blir det troligtvis en fråga om omtolkning av testamentet.52
Felaktiga förutsättningar inrymmer dels oriktiga förutsättningar, dels bristande förut- sättningar. Har testator redan vid testamentets tillkomst haft felaktiga förutsättningar om sakläget, kallas de oriktiga. Bristande förutsättningar uppkommer när senare inträffande omständigheter gjort att förhållandet ändrats. Förutsättningarna kan alltså ha varit rätta till en början men sedan ändrats. Ett exempel på en bristande förutsättning kan vara att testamentet upprättats till testators fästmö, men att förlovningen sedan brutits. En oriktig förutsättning kan till exempel föreligga om testator utgått från att han inte hade några bröstarvingar och därför utsett testamentstagare.53
Det kan dock vara svårt att veta om de förutsättningar som testator utgått ifrån varit felaktiga när testamentet upprättades eller om de uppkom senare. Svårigheten beror på att det kan ha gått en lång tid mellan upprättandet och verkställandet av testamentet.54
Rättsfallet NJA 1935 s.316 visar då oriktiga förutsättningar kan leda till att testamente blir overksamt. En efterlevande make hade efter hustruns död under oriktiga förutsättningar tagit hela makarnas bo i besittning. Dessutom hade han genom testamente förordnat att halva boets kvarlåtenskap skulle tillfalla hustruns arvingar, efter hans död. Den efterlevande makens avsikt var att hustruns arvingar skulle ärva hennes halva. Men eftersom efterlevande make inte haft rätt att förfoga över hustruns halva, blev testamentet overksamt.
I NJA 1933 s.17 påvisas att hänsyn togs till de bristande förutsättningarna. Trots att rättsfallet inte rör testamente, utan gåva, är det utav intresse. Det beror på att tolkningsprinciperna är samma vid dessa benefika handlingar. I målet hade en änka donerat ett ekonomiskt bidrag till personalen på en fabrik, med villkoret att donationen skulle gå tillbaka om en mer än två månaders lång strejk utbröt. En mer än två månaders strejk utbröt i fabriken och tvist rörande eventuell återgång av gåvan uppstod. HD fann att även fast det inträffande stred mot förordnandet, skulle inte någon återgång av gåvan ske. Som
50 A.a. s.211
51 Walin s.265 f
52 Agell s.67-72
53 Adlercreutz, Axel, SvJT 1959 s.65
54 A.a. s.68 f
skäl angavs att senare inträffande händelser gjort att förhållandena ändrats. Dessa omständigheter utgjorde däremot inte en sådan händelse som kunde föranleda återgång i enlighet med villkoret.
4.2.3 Felskrivning och annat misstag
Innehållet i ett testamente kan på grund av felskrivningar eller andra misstag få en annan innebörd än vad testator velat. ÄB 11:1 2st. stadgar att om testator skrivit fel eller om förordnandet genom annat misstag fått ett annat innehåll än vad som åsyftats, ska det ändå verkställas. Detta gäller emellertid bara om den rätta meningen kan fastställas.
Testator kan genom misstag gjort rena skrivfel i förordnandet då denne exempelvis testamenterat till fel person eller förväxlat namn. Andra exempel på misstag är att testator inte förstått innebörden av en juridisk term och på så vis har testamentet fått en annan betydelse. Tolkningens uppgift är att utreda vad testators verkliga vilja är, kan denna fastställas ska testamentet delas ut. Motsvarar däremot inte testamentet testators vilja, ska förordnandet inte verkställas enligt ordalydelsen utan blir då overksamt.
Felskrivning och andra misstag får inte förväxlas med så kallad motivvillfarelse, som är en grund för ogiltighet enligt ÄB 13:3 2st. Har testator genom motivvillfarelse gett testamentet ett felaktigt innehåll blir det alltså inte fråga om testamentstolkning, eftersom en oriktig förutsättning föreligger och testators vilja inte kan utrönas. Inte heller är det säkert att testator hade upprättat handlingen om villfarelsen inte förelegat.55
4.3 Speciella situationer
Om inte testators vilja kan fastställas i enlighet med huvudregeln i ÄB 11:1, ska de presumtions- eller utfyllnadsregler som lagen ställer upp i ÄB 11:2-9 tillämpas för vissa situationer. Tolkningsreglerna får tillämpas ”allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet”.
Därför uttrycker de presumtioner för testators vilja. Dessa presumtioner kan alltså användas för att få fram testators vilja, men även brytas om testator hade önskat en annan tolkning.56 Med hjälp av dessa regler fylls testamentet ut och det blir istället för tolkning av testamente en fråga om tolkning av lagreglerna.57 Reglerna uttrycker vad en testator i allmänhet kan förmodas ha betraktat som den naturliga lösningen och hur en testator i tveksamma fall kan antas ha velat få testamentet utfyllt. Lagberedningen uppställde dessa regler med stor försiktighet och reglerna ska även tillämpas restriktivt av domstolarna. De yttrade även att de regler som utvecklas i praxis inte får resultera i gissningar om testators vilja och på så sätt leda till rena tillägg i testamentet.58 Reglerna bygger alltså på vad testatorer generellt sett anser vara den rätta lösningen, istället för den individuella viljan. Vilket resulterar i att tolkningen får en tendens att bli objektiv, istället för subjektiv.59
55 SOU 1929:22 s.209-211
56 Agell s.71
57 Lindh, JT 2/1991-92 s.301
58 SOU 1929:22 s.208 f
59 Lindh, JT 2/1991-92 s.301
4.3.1 Legat
Ett legat innebär att testator förordnat om en viss kvarlåtenskap. Testator kan alltså föreskriva att en särskild förmån, till exempel viss sak, viss summa pengar, nyttjanderätt till egendom eller rätt till ränta eller avkomst ska tillfalla testamentstagaren. Har testator förordnat viss andel av kvarlåtenskapen föreligger istället ett universellt förordnande.60 Enligt ÄB 11:2 ska ”legat ska utgå av oskifto och ej räknas å viss lott”. Det stadgade innebär att legatet ska tas direkt ur det odelade boet. I och med detta belastas inte en viss arvinges lott, utan alla dödsbodelägare tyngs lika mycket. Legatet utgår alltså före arvingarnas- och universella testamentstagares lotter. Eftersom regeln endast uttrycker en presumtion om testators vilja gäller den uttryckta viljan före lagrummet, om denne stadgat annorlunda. Exempelvis kan testamentet föranleda att legat som tagits oskiftat ska avräknas på viss arvinges lott, trots vad som stadgas i paragrafen. Har testator stadgat att legatet ska utges av viss arvinge eller av viss testamentstagare, får legatarien ett fordringsanspråk mot denne. Testator kan till exempel ha föreskrivit att arvinge A ska betala ut viss summa pengar till person B, som på så vis erhåller fordringsanspråk emot A.61
Kan inte alla legat utgå, ska enligt ÄB 11:3 de legat som avser viss egendom ha företräde framför annat. I övrigt ska legaten sättas ner proportionligt i värde. Legat som avser viss egendom så kallat saklegat, ska alltså presumeras utgå först och sedan eventuella penninglegat, proportionellt till dess värden.62 Lagberedningen yttrar att denna ordning ska gälla eftersom saklegat oftare är av större vikt för testator. Om det inte finns tillräckligt med egendom för att täcka de saklegat testator förordnat, kan det uppstå svårigheter med uppdelningen. Legat med affektionsvärde går i de fallen före saklegat med mer ekonomiskt värde.63 Även denna regel bryts om testator uttryckt annat i förordnandet. Ibland kan saklegat komma att jämföras med penninglegat.
Exempel på detta är om vissa legat är värdepapper och andra penninglegat. Det kan då vara naturligt att anta att legaten är givna för att ge legatarierna visst värde och på grund av detta ska därför legaten sättas ner proportionellt.64
ÄB 11:4 stadgar att om testamentet innehåller förordnande om egendom som inte längre finns kvar, är förordnandet utan verkan. Egendomen kan på olika sätt ha försvunnit från boet. Testator kan till exempel ha gjort sig av med egendomen eller tänkt köpa egendomen men att det aldrig blivit av. Egendomen kan även ha blivit stulen eller på annat sätt ha gått förlorad. Har testator haft kännedom om att egendomen inte längre finns kvar i boet, blir testamentet vanligtvis utan verkan. Ifall testator gjort sig av med egendomen, till exempel sålt den, men valt att inte ändra i testamentet liknas detta med en återkallelse. Testators vetskap leder alltså även i detta fall till att förordnandet inte blir gällande. Presumtionsregeln är emellertid inte alltid gällande. Har annan egendom trätt istället för den gamla egendomen i enlighet med testators vilja, kan presumtionen undgås. Samma gäller om egendom förstörts genom brand och det framgår att testators vilja är att kompensation ska utgå.65
60 Agell s.27 f
61 A.a. s.80 f
62 A.a. s.81
63 SOU 1929:22 s.220
64 Walin s.276
65 A.a. s.277 f
I NJA 1948 s.405 frångås den tolkningspresumtion som stadgas i ÄB 11:4. I Rättsfallet framgår att testator främst velat testamentera egendom till visst värde och att tyngdpunkten inte legat på egendomen. Testator hade förordnat att viss tillhörande fastighet skulle tillfalla en legatarie, men sedan hade testator sålt ifrågavarande fastighet. Vid försäljningen hade testator önskat att pengarna vid försäljningen skulle användas för inlösning av penninginteckningar i ett släktgods som tillhörde legatarien. Vid tolkningen av testamentet fick legatarien kompensation, trots att legatet var sålt eftersom detta ansågs vara testators vilja.
Har däremot den testamenterade egendomen visst affektionsvärde och det är på grund av detta förordnandet gjorts, är det troligare att testator inte önskat att kompensation ska utgå. Har till exempel en släkttavla testamenterats bort, är det troligtvis tavlans egenhet och inte dess ekonomiska värde som är av betydelse. Framgår det inte av testamentet eller av testators vilja att den egendom som försvunnit från boet ska ersättas med något annat, tilldelas alltså inte testamentstagaren någonting.66 Lagberedningen yttrade att det var svårt att ställa upp tolkningsregler eftersom sakförhållandena är olika i varje fall.
För att undvika alltför invecklade regler lämnades åt domstolen att i praxis utveckla undantag från regeln.67
Ifall en viss förordnad egendom besväras av panträtt eller någon annan rättighet, får testamentstagaren enligt ÄB 11:5 ingen ersättning för det. Har den borttestamenterade egendomen medvetet belånats av testator, utan avsikt att vederlag ska utgå ur kvarlåtenskapen, kan inte testamentstagaren kräva ersättning för den värdeförlust som detta innebär. Det kan vidare framgå av förordnandet att belastningen skulle vara tillfällig, men att testator ändock inte upphävt belastningen. I sådana fall kan testamentet tolkas till förmån för testamentstagaren och presumtionen bryts på så vis. Lagrummet avser främst panträtt men även andra belastningar av sakrättslig art, såsom nyttjanderätt, avkomsträtt, servitutsrätt och rätt till elkraft.68
4.3.2 Istadarätt
Om en testamentstagare avlidit innan hans rätt inträtt eller om testamentet i annat fall inte kan verkställas, uppstår frågan om testamentstagarens avkomlingar kan träda i hans ställe eller om förordnandet blir utan verkan. Om testator föreskrivit hur testamentet ska fördelas om denna situation uppstår är läget ofta klart. Den som i förordnandet givits rätt att träda i den avlidne testamentstagarens ställe blir berättigad till detta. Emellertid saknar testamenten ofta föreskrifter om detta. Därför stadgas i ÄB 11:6 en presumtions- regel om så kallad istadarätt, som reglerar denna situation. Lagrummet medför att en testamentstagares bröstarvingar träder i hans ställe, om de är arvsberättigade efter testator. Testator presumeras alltså vilja att lotten fördelas på detta sätt. Denna presumtion bygger på tanken att en testator i allmänhet vill gynna hela den släktgren testamentstagaren representerar. Om den som testator förordnat egendom till inte är den närmaste arvingen, utan till exempel ett barnbarn kan förmånen ändå gå över till barnbarnets barn. Trots att barnet ännu lever och har rätt till arv.69
Har en testator upprättat ett successivt förordnande och den siste testamentstagaren dör innan hans rätt hunnit träda in, föreligger ännu större skäl till presumtionen. Detta
66 Agell s.83
67 SOU1929:22 s.224
68 Walin s.279 f
69 A.a. s.280
eftersom testator då inte har förordnat om vidare succession. Viktigt att beakta när presumtionsregeln tillämpas är den begränsning i tiden som föreligger enligt ÄB 9:2.70 Tillhör testamentstagaren andra eller tredje parentelen gäller även här tolkningsregeln, men inte lika starkt. Andra parentelen är en arvsklass som utgår från arvlåtarens föräldrar. Tredje parentelen utgår däremot från far- och morföräldrar, medan första parentelen utgörs av testators barn eller barnbarn. Lagberedningen framförde samma argumentation här, det vill säga att släktgemenskapen skulle gynnas. Dessutom ansågs att lagreglerna skulle bli för invecklade om dessa parenteler behandlades annorlunda, jämfört med första parentelen. Därför gäller presumtionsregeln för alla arvsberättigade som omfattas av istadarätt, oberoende av vilken parentel de tillhör.71
Förutom testamentstagarens död finns även andra omständigheter som kan utgöra hinder för verkställigheten. Exempel på sådana omständigheter är om testamentstagaren förverkat sin rätt att ta testamente eller om testamentstagaren avsagt sin testamentsrätt.72 Finns ingen arvinge med istadarätt fördelas testamentslotten till de universella testamentstagarna eller enligt den legala arvsordningen. När de universella testaments- tagarna delar på lotten, kallas detta att de tilldelas tillväxten eller accrescensen.73 Detta kommer att redogörs om under 4.3.3.
Presumtionen om bröstarvingars inträdesrätt till arv är väldigt stark och har inte genom tolkning frångåtts i rättspraxis någon gång. Emellertid finns det rättspraxis som visar att ÄB 11:6 kan tillämpas extensivt, såtillvida att arvinge till testamentstagare får träda i hans ställe trots att denne inte är testators arvinge.74
Ett exempel på att istadarätt kan föreligga i andra situationer visas i NJA 1942 s.135. I rättsfallet var den avlidne testamentstagaren fosterbarn till testator. Frågan huruvida den avlidne testamentstagarens barn hade rätt att träda i dennes ställe uppkom. HD fann att den avlidnes avkomling hade istadarätt. Som skäl anförde de att testator hade behandlat fosterbarnet som sitt eget. HD ansåg att en så nära relation mellan testator och testamentstagare förelåg att det kunde jämföras med den relation föräldrar har med sitt barn.
I rättsfallet NJA 1991 s.151 lade HD testators uttalande till grund för tolkningen. Testator hade i målet testamenterat en fastighet till sin före detta sambo. När förordnandet upprättades uttalade testator muntligt att hans vilja var att sambons släktingar skulle tilldelas fastigheten, om testamentstagaren avlidit när dennes rätt inträdde. Trots att testa- mentstagarens släktingar inte var testators arvingar och för den delen inte heller sambons avkomlingar, utan enbart syskon till denne, tillföll fastigheten släktingarna. HD ansåg att det uttalande testator gjort inte kunde bortses från, utan skulle läggas till grund för tolkningen.
I rättsfallen fick alltså vederbörande istadarätt, trots att släktskapsrekvisitet inte var uppfyllt. I doktrin har dessa två rättsfall behandlats och frågan huruvida domstolen ansåg att istadarätt förelåg på grund av en tolkning eller på grund av en analogi till ÄB 11:6 har diskuterats.
70 SOU 1929:22 s.232
71 A.a. s. 232
72 A.a. s. 232
73 Boström s.191
74 Agell s.85
Lindh anser att HD grundat utgången av de båda fallen på testators vilja och således inte tillämpat presumtionsregeln i ÄB 11:6 analogiskt. Han menar att det tydligt framgår att HD lagt viljan till grund för utgången av rättsfallen. I NJA 1942 s.135 sade HD att inne- hållet i förordnandet måste förstås som att istadarätt skulle föreligga. I NJA 1991 s.151 anser han det framgå, eftersom HD lagt testators yttrande till grund för tolkningen.75 Adlercreutz anser emellertid att HD i NJA 1942 s.135 gjort en tolkning. Men eftersom testator såg fosterbarnet som sitt eget, fann HD troligtvis stöd i grunderna för ÄB 11:6 och således tillämpades regeln analogiskt.76
Boström anser att en analogi är motiverad i NJA 1942 s.135, eftersom det handlar om en situation som kan jämföras med föräldrars relation till sitt barn. Hon menar emellertid att utgången av NJA 1991 s.151 inte bör ses som en analogi, av den orsaken att testamentstagarens släktingar inte var arvsberättigade i detta fall. Utan här har HD lagt uttalandet till grund för tolkningen.77
I ett annat rättsfall, NJA 1942 s.265, hade testator förordnat sin kvarlåtenskap till sin fosterdotterdotter. När testamentstagaren avlidit, åberopade dennes syster istadarätt. HD avslog systerns anspråk, eftersom hon inte var den avlidne testamentstagarens bröst- arvinge.
I detta rättsfall hade inte testator yttrat någon vilja. Inte heller var en analogi till ÄB 11:6 tillämpbar, eftersom systern inte var den avlidne testamentstagarens bröstarvinge.
Av den orsaken avslogs systerns anspråk.
4.3.3 Accrescens
ÄB 11:7 stadgar att om testator förordnat om all sin kvarlåtenskap eller vad som återstår efter att laglotterna fördelats, och testamentet inte kan verkställas till viss testaments- tagare, ska de universella testamentstagarna tilldelas accrescensen. Accrescensen är den ökning som kan tillfalla en testamentstagare då annan arvinges eller testamentstagares lott blir ledig. För att de universella testamentstagarna ska få tillväxten, krävs dock att ingen istadarätt föreligger. För att lagrummet ska vara tillämpligt förutsätts alltså att testamentet inte kan verkställas till viss testamentstagare, denne kan till exempel ha avlidit, avsagt sin rätt eller förverkat sin rätt till testamente. Vidare förutsätts att testator förordnat om hela sin kvarlåtenskap, eller allt förutom arvinges laglott. I och med detta kan sägas att testator har valt att sätta den legala arvsordningen åt sidan och därför i förväg jämkat testamentet. Den sista förutsättningen är att det inte finns någon som kan träda i testamentstagarens ställe enligt ÄB 11:6. Följaktligen blir utgången i denna situation att de universella testamentstagarnas lotter ökas, det vill säga de tilldelas accrescensen.78
Lagberedningen anförde att de universella testamentstagarna är insatta just för att testator ska kunna frångå den legala arvsordningen. Därför är det då naturligt att de universella testamentstagarnas lotter ska ökas med vad som annars skulle ha tillfallit en annan testamentstagare. Innan TL infördes tillföll alltid en ledig lott automatiskt de legala arvingarna, eftersom den legala arvsordningen ansågs ha företräde framför ett
75 Lindh, JT 2/1991-92 s.306
76 Adlercreutz, SvJT 1959 s.79
77 Boström s.202 f
78 A.a. s.213 f
testamente. När TL infördes betonades emellertid att arv och testamente jämställdes och frågan hur en ledig lott ska verkställas, ska utrönas med stöd av en förutsättningslös testamentstolkning. Testamenten kan alltså genom en individuell tolkning även utgå till förmån för de legala arvingarna eller Allmänna arvsfonden, om en annan mening i förordnandet inte kan fastställas. Vilket resultat tolkningen får beror alltså på hur testator har utformat sitt testamente. Uppfylls de rekvisit som regeln uppställer, tillfaller accrescensen de universella testamentstagarna. Lotterna kommer då ökas proportionellt i förhållande till deras andelar. En legatarie kan däremot inte få sitt legat utökat, eftersom presumtionen inte gäller för dessa. Finns emellertid bara legatarier och legala arvingar kvar som testamentstagare, ansåg lagberedningen att omständigheterna fick avgöra om tillväxten skulle tillfalla legatarien eller de legala arvingarna.79
I NJA 1948 s.768 hade testator insatt en stiftelse och en förening som universella testamentstagare. Testator hade därefter återkallat förordnandet till stiftelsen. Tvist huruvida den lediga lotten skulle tilldelas föreningen eller de legala arvingarna uppkom därefter. HD tog hänsyn till testators vilja, vilken var att föreningen även skulle få den lediga lotten. Med hänsyn till detta och TL:s allmänna princip, att arv och testamente likställs, omtolkades förordnandet. HD ansåg att testamentet skulle tolkas så att den lott som tidigare insatts till stiftelsen, nu skulle tillfalla föreningen.
Även i detta mål uppstod diskussioner i doktrin huruvida paragrafen tillämpats analogt eller om en tolkning med hjälp av huvudregeln skett.
Forsström anser att HD grundat sitt avgörande på testators vilja. Genom tolkning har de fastställt testators vilja, som den uttrycktes vid återkallelsen och vid andra tillfällen. Han menar även att tolkningen influerats av ÄB 11:7, däremot framgår det inte ur domen till vilken grad detta gjorts.80
Adlercreutz anser att HD tillämpat ÄB 11:7 analogivis.81 Agell anser likaså att HD lagt grunderna för ÄB 11:7 till stöd för bedömningen. Eftersom testator själv hade gjort en partiell återkallelse av förordnandet, handlade det inte om att testamentet inte kunde verkställas. Därmed hade inte ÄB 11:7 direkt tillämpning.82
Boströms åsikt om rättsfallet är att testators vilja talar för en tolkning i enlighet med denna. Däremot är en analogi till ÄB 11:7 inte helt otänkbar med hänsyn till HD:s allmänna uttalande. Men eftersom testator själv återkallat förordnandet är det tveksamt om en analogi är möjlig.83
4.3.4 Äktenskapsskillnad
Har ett testamente upprättats till förmån för make, blir förordnandet utan verkan om äktenskapet är upplöst eller om skilsmässa pågår när testator avlidit. Denna presumtion uppställs i ÄB 11:8 och gäller enligt andra stycket även för samboförhållanden. Ett samboförhållande föreligger enligt SamboL 1 §, om två personer stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll. En skilsmässa anses enligt ÄktB 9:12 pågå från och med den tidpunkt då talan väckts. Enligt RB 13:4 väcks talan genom att en stämningsansökan lämnas in till rätten. Har en ansökan om äktenskaps-
79 SOU 1929:22 s.233
80 Forsström, Jan, SvJT 1965 s.620
81 Adlercreutz, SvJT 1959 s.79
82 Agell s.87
83 Boström s.197
skillnad lämnats in till rätten pågår således skilsmässa och då kan ett förordnande till make bli utan verkan. Har samboförhållandet upphört presumeras alltså även testamentet bli overksamt. Däremot finns ingen definition om när ett samboförhållande ska anses ha tagit slut. En fri bedömning av tidpunkten för upphörandet får istället göras från fall till fall.84
I rättsfallet NJA 1994 s.61 ansåg HD emellertid att samboförhållandet bestod, fastän parterna flyttat isär. HD beaktade orsaken till att parterna bodde isär, vilket var att ena sambon på grund av sjukdom hade flyttat till ett vårdhem. HD yttrade att detta var ett exempel på när ett samboförhållande får anses bestå, såtillvida inte parterna avsett annat.
I ÄB:s 3 kap. regleras makars arvsrätt och i 3:10 stadgas vad som gäller om skilsmässa pågår. Paragrafen innebär att om skilsmässa pågår och en av makarna avlider, har makarna inte arvsrätt efter varandra. I regeln presumeras att den avlidne inte längre önskar att maken ska ha arvsrätt. Denna presumtion uppställs av den orsaken att den sociala och ekonomiska samhörighet som tidigare förelåg emellan dem antas ha upphört, när skilsmässa pågår. Principen om samhörighet stämmer även väl överens med ÄB 11:8, eftersom det även här kan antas att den avlidne maken inte längre vill att arvsrätt ska föreligga.85 Eftersom ÄB 11:8 endast är en presumtion för testators vilja kan utgången bli annorlunda vid en tolkning. Testator måste dock tydligt ha uttalat sig att hans önskan var att förordnandet ändå ska verkställas för att presumtionen ska brytas.86
4.4 Laglottskränkning och basbeloppsregeln
Förutom de tolkningsregler som finns i 11 kap, förekommer två andra regler i ÄB som ska beaktas vid testamentstolkningen. Tolkningsregler finns dels när testamente kränker bröstarvinges laglott, dels när basbeloppsregeln blir kränkt. Reglerna skyddar alltså bröstarvingar och efterlevande make och ser till att de tilldelas sin rätt.
ÄB 7:3 reglerar vad som gäller om testator förordnat om all sin kvarlåtenskap, utan hänsyn till bröstarvinges laglott. Har förordnandet lett till att arvinge inte kan få ut sin laglott, måste denne begära jämkning av testamentet för att utfå lotten. Jämkningen måste enligt tredje stycket ske inom sex månader från att han fick del av testamentet.
Försitts denna tid, förlorar arvingen sin rätt till laglott. Har testator endast gjort ett enstaka förordnande, erhåller testamentstagaren vad som återstår efter att bröstarvinge utfått sin laglott. Har däremot flera förordnanden gjorts och kan inte alla verkställas på grund av laglotten, stadgar första stycket i vilken ordning dessa ska utgå. Legat ska utgå före universellt förordnande, och saklegat före penninglegat. Först utgår alltså laglotten och sedan legatet. De övriga förordnandena sätts därefter ner proportionerligt. Eftersom denna regel enbart är en tolkningsregel, ska testators vilja i första hand vara vägledande.
Trots detta gäller bara den individuella viljan, när det är frågan om i vilken ordning som förordnandena ska utgå, eftersom laglotten är skyddad.87
ÄB 3:1 2st. stadgar att den efterlevande maken alltid har rätt att ur kvarlåtenskapen utfå fyra gånger det gällande basbeloppet. Finns inte tillräckligt med egendom kvar, utgår vad som återstår. Regeln är tvingande och kan därför inte åsidosättas genom ett
84 Agell s.87 f
85 Boström s.224 f
86 Walin s.287
87 A.a. s.176 ff
förordnande till någon annan. Basbeloppsregeln går alltså före andra testamentstagare och gemensamma bröstarvingar, men även särkullebarns rätt att direkt utfå sitt arv sätts åt sidan. Bröstarvingarna blir då efterarvingar och får således vänta tills efterlevande make avlider för att få ut sin laglott. De övriga testamentstagarna kan även anses som efterarvingar, beroende på testators vilja. Lagrummet föreskriver att testamentet blir
”utan verkan” om basbeloppsregeln kränks. Frågan är huruvida orden ska tolkas som om testamentet blir overksamt eller om testamentstagarna ska få ut testamentet efter den andre makens död.88 Testators hypotetiska vilja blir avgörande för hur testamentet ska tolkas. Det är rimligt att presumera att testator hade velat att testamentet skulle verkställas, när efterlevande make avlidit. Vilket på så vis skulle innebära att testamentet tillföll den testamentstagare som tidigare fick ge vika. Den efterlevande make har då endast fri förfoganderätt till egendomen, för att undgå att egendomen eventuellt testamenteras bort.89 Testamentstagarnas rätt att utfå efterarv får dock inte kränka den först avlidnes bröstarvingars rätt till laglott. För sambor finns i SamboL 18 § en motsvarighet till förevarande paragraf.90
88 A.a. s.40 f
89 Agell s.90 f
90 Walin s.41-44
