Bow with Flow
Möjligheterna och svårigheterna i stråkspel på kontrabas inom jazz
Andreas Grönberg
Musik, konstnärlig kandidat 2020
Luleå tekniska universitet
Institutionen för konst, kommunikation och lärande
Abstrakt
Jag har länge tyckt att soundet från en stråke är häftigt. Det finns inspelningar med jazzstråk, men det är inte jättevanligt och jag undrade varför. Är det för att det finns för många svårigheter att hantera med stråken? Eller var det kanske så att det fanns massor med möjligheter som inte många tog vara på?
Syftet i mitt arbete har varit att ta reda på vad det finns för möjligheter och svårigheter med att spela stråke på kontrabas i jazzmusik.
I arbetsprocessen har jag valt ut låtar och spelat in dessa låtar med ett band bestående av trummor, el-gitarr, tenor saxofon och viola. Sedan har jag skickat låtarna till verksamma
stråkbassister så att de kan kommentera och ge tips. Utifrån kommentarerna, tipsen och min egna analys av låtarna har jag gjort övningar som har gjort att jag på bättre sätt har kunnat ta vara på möjligheterna och hantera svårigheterna.
De tankar jag hade i början av arbetet angående vad som skulle vara möjligheterna med stråken och vad som skulle vara svårigheterna har visat sig i vissa fall inte stämma alls, i vissa fall stämma delvis och i vissa fall stämde de helt. Ett exempel är att jag tänkte i början av arbetet att få till bra rytmer skulle vara en svårighet, dock visade sig rytmer även vara en möjlighet då man kan ha större rytmisk variation med stråken än med fingrarna eftersom man kan hålla ut en ton längre med stråken.
FÖRORD
Jag vill tacka mina medmusiker som har tillsammans med mig har testat olika spelsätt och spelstilar för att få stråken att kännas naturlig i musiken. Utan deras fantastiska
instrumentkännedom på sina huvudinstrument skulle detta arbete inte vara möjligt.
Stort tack till Simon Bergvall, Jacob Sundell, Erik Brandell och Oskar Andersson.
Jag vill även tacka Anna Wedin som har varit mycket till hjälp med den skriftliga delen i examensarbetet, tack Anna!
Stort tack till Conny Berghäll som inte bara har varit en fenomenal klasskompis i tre år utan också förberedde en noggrann opponering där han kom med bra tips om hur jag kunde förbättra arbetet.
Jag vill rikta ett extra stort tack till Jonas Lindström som står för första och andra
inspelningstillfället i arbetet. Jonas är mån om att musikerna ska känna sig bekväma i studion och får alltid ut det bästa möjliga ljudet av inspelningen, tack Jonas!
Tack till Hans Backenroth, Arne ”Basse” Hagström, Anders Jormin och Petter Olofsson som har varit till stor hjälp i mitt arbete.
Jag vill även passa på att tacka Jocke Ekberg som har varit med på resans gång och har hjälpt till med arbetet utifrån en trummis perspektiv. Under våra lektioner har vi haft givande djupa samtal samt testat många olika idéer på spelstilar.
Innehållsförteckning
Introduktion ...1
Personlig Bakgrund ... 1
Musikalisk kontext ... 2
Syfte ...3
Metod ...4
Repetitionsmetod ... 6
Basister jag valt att få feedback och tips ifrån ... 6
Genomförande ...7
Låtval 1 ... 8
Repetition ...8
Inspelning ...9
Reflektioner/tips...10
Låtval 2 ... 11
Repetition ...11
Inspelning ...13
Reflektioner/tips...14
Låtval 3 ... 16
Repetition ...16
Inspelning ...16
Reflektioner/tips ...17
Diskussion ...19
Rytm ... 19
Intonation ... 19
Ta upp och ner stråken ... 20
Dynamik ... 20
Tankar kring vidare forskning ...22
Källor ...23
Tryckta Källor ... 23
Inspelade Källor ... 23
Bilagor ...24
Introduktion
Personlig Bakgrund
Första gången jag spelade kontrabas var när jag och ett band jag spelade med i början av gymnasiet skulle vara förband åt Lasse Åbergs “Jazzakuten” på jazzklubben i Sundbyberg. Jag minns att det gjorde fruktansvärt ont och lät inte så rent så efter den spelningen fortsatte jag inte spela kontrabas på ett tag. Andra året i gymnasiet fick jag en termin bi-instrument i kontrabas.
Då ville jag absolut också att vi skulle spela med stråke, jag vet inte riktigt varför men det var något som lockade. Jag fick då låna lärarens tyska basstråke1, men bara under lektionstid. Jag tyckte direkt att det var häftigt sound och ville fortsätta. Men att inte ha en stråke gjorde det svårare. Lite senare i gymnasiet fick jag låna en stråke i någon månad och övade på egen hand, utan att veta hur man egentligen gjorde. På ett någon konsert under mitt sista år i gymnasiet spelade jag ett par toner med stråken, mer än så blev det inte.
När jag skulle börja på Musikhögskolan i Piteå så köpte jag mig en kontrabas. Ett krav från mitt håll vid kontrabasköpet var att en tysk stråke skulle ingå. Jag skulle gå el-bas på högskolan och kunde inte spela med stråke, men jag visste att jag skulle börja spela mer och mer kontrabas och jag visste att jag absolut ville lära mig spela mer med stråken men visste att det var svårt så jag ville ge mig så bra förutsättningar som möjligt.
Andra terminen på högskolan fick jag Hans Backenroth som kontrabaslärare. Efter ett halvårs tid som vi spenderade på att jag skulle lära mig instrumentet kontrabas och få till ett ordentligt jazzpizz så började vi smått med stråke, mest skalor, etyder och grundläggande teknik. Det lät inte alltid så bra och var inte så kul i början men blev snabbt roligare och lät bättre. Efter ett tag började jag ta klassiska kontrabaslektioner med Bo Olofsson som lärare. Han tipsade om att jag skulle börja spela i orkestrar runt om i Norrbotten. Jag gick med i Norrbottens
ungdomssymfoniker, detta tyckte jag var fantastiskt roligt så jag började snabbt söka mig till fler orkestersammanhang. Nu spelar jag i flertalet orkestrar och har någon/några
orkesterproduktioner per månad.
Mot mitten av mitt andra år på högskolan började jag och Hans lägga in mer improvisation i stråkspelet, detta var svårt men roligt. Samtidigt skulle vi börja bestämma vad vi skulle göra för examensarbete. Jag sökte då i skolans databaser efter några arbeten om stråkjazz, bara för
intresserad. Jag ville veta varför det inte var mer forskat på. Varför det inte spelades mer med stråke på kontrabas (inom jazzen), var det för att det var för svårt? Eller var det att hinderna med stråken var större än möjligheterna?
Musikalisk kontext
Stråken har alltid varit närvarande i jazzbasens historia, men den har använts olika mycket och på olika sätt. I början användes den ofta för att man ville härma tubans ljud, senare blev det att den användes mest för solon och sluttoner. Det finns många exempel på hur ett stråksolo på bas kan låta då det finns en hel del som har spelats in, tillexempel solon av Ray Brown, Slam Stewart, Paul Chambers, Major Holley, Jimmie Blanton.
Jag har hittat en bok som tar upp ämnet teknik på stråken vid improvisation på kontrabas. Boken Jazz Bowing Techniques for the Improvising Bassist. Goldsby, John (2010). Jazz Bowing
Techniques for the Improvising Bassist. 2
Syfte
Att ta vara på möjligheterna och hantera svårigheterna på ett sådant sätt så att jag kan uttrycka mig friare vid stråkspel på kontrabas inom jazzmusik.
Min avsikt är att kunna använda denna kunskap jag får här både i professionella spelsammanhang samt framtida undervisning.
Jag har använt mig av följande frågeställningar:
• Vad finns det för möjligheter med stråken?
• Vad finns det för svårigheter med stråken?
• Hur tar jag vara på möjligheterna?
• Hur hanterar jag svårigheterna?
Metod
För att genomföra mitt arbete har jag läst boken Jazz Bowing Techniques for the Improvising Bassist Goldsby, John (1990). Jazz Bowing Techniques for the Improvising Bassist (upplaga 2010).
Jag har utgått ifrån de tips på album och bassister jag fick i boken Jazz Bowing Techniques for the Improvising Bassist. Dessa basister och album är ett litet urval av allt jag har lyssnat på.
● Slam Stewart
Bowin´singin´Slam (Savoy Records)
Don Byas album: Tenor Giant (Drive Entertainment)
● Paul Chambers
Bass on Top (Cool Note)
● Major Holley
Excuse me Ludwig (black and blue) Mule (Disquest Black& Blues)
● Jimmie Blanton
Duke Ellington’s album: Solos, Duetts& Trios( BMG Music)
För att genomföra min forskning har jag valt ut 4 musiker på skolan som jag tillsammans med har repeterat in ett antal låtar där jag får möjlighet att utveckla mitt stråkspel.
● Jacob Sundell- Jazzkandidat trummor, första året vid Piteå Musikhögskola. Har gått Liljeholmen folkhögskola 1 år, Kävesta folkhögskola 1 år, Sundsgårdens folkhögskola 1 år.
● Simon Bergvall Jazzkandidat Gitarr, första året vid Piteå Musikhögskola. Liljeholmens folkhögskola 2 år, Frilans utbildningen vid Musikhögskolan i Piteå 1 år.
● Erik Brandell- Jazzkandidat Tenorsaxofon tredje året vid Piteå Musikhögskolan. Har gått 2 år Framnäs folkhögskola och 1 år Fridhem folkhögskola
● Oskar Andersson- Klassisk kandidat Viola, tredje året vid Piteå Musikhögskola. Har gått 3 år Birkagårdens folkhögskola.
Dessa låtar valde jag att vi skulle repetera och spela in.
Låtval 1
● How High The Moon- En jazzstandard med, bra tema som ligger bra till på kontrabasen och inte är alltför svårt. Denna låt har jag spelat många gånger och därför passade den bra som en av de första låtarna med arco tema. (Bilaga A)
● My Romance- Ytterligare en jazzstandard. Vi valde att spela den i “medium” för att det skulle vara lättare att spela solo på med stråke. (Bilaga B)
● There Will Never Be Another You- Denna låt kan jag bra i huvudet med alla ackord och melodier, det gjorde att jag kunde fokusera mer på stråken för att jag inte behövde tänka på harmoniken. (Bilaga C)
Låtval 2
● Waltz For Ruth- En låt med upprepande tema. Här ville jag ge mig utmaningen att försöka spela ett tema som har en simpel notbild men som är ganska svårt. (Bilaga D)
● Sophisticated Lady- En låt med väldigt stora intervall i temat, svårspelad och
svårintonerad på kontrabas. Här ville jag ge mig utmaningen att försöka spela vackert och känsligt. (Bilaga E)
● I Hear A Rhapsody- En låt med ett enkelt tema med AABA-form. Här var utmaningen att spela temat och försöka variera lite. Jag ville även testa att spela solo till ett “pattern” och se hur det skulle låta. (Bilaga F)
● Fly Me To The Moon- Tanken med denna låt är att den var lätt så att vi bara kunde fokusera på solodelarna. Jag hade med en violast som är väldigt bekväm med stråken.
Tanken är att vi skulle ha som en soloduell för att jag sedan skulle kunna ta inspiration från violastens frasering. (Bilaga G)
Låtval 3
● Sophisticated Lady- Spelade in denna igen för att lättare kunna höra utvecklingen från förra inspelningen. (Bilaga E)
● I Hear A Rhapsody- Spelade in denna igen för att lättare kunna höra utvecklingen från förra inspelningen. (Bilaga F)
● Billie´s Bounce- Denna låt har ett ganska knepigt tema och sitter dåligt till på kontrabas.
Jag ville ge mig själv en ordentlig utmaning. (Bilaga H)
Repetitionsmetod
När vi repeterade låtarna letade vi efter hur bandet kunde ackompanjera ett stråkbassolo för att ge det så bra förutsättningar som möjligt. Efter vi hade repat så bokade vi en studiotid för inspelning. När ett inspelningstillfälle var klart så skickades den iväg till ett antal jazzbasister som spelar med stråke så de kunde ge feedback och tips. Efter ett inspelningstillfälle var klart så analyserade jag låtarna genom att lyssna på dom och samtidigt tänka, vad kunde jag gjort bättre, vad gick bra och om jag blev nöjd med inspelningen eller inte.
Basister jag valt att få feedback och tips ifrån
Hans Backenroth- Utbildad i både klassisk och jazzkontrabas vid musikhögskolan i Stockholm.
Frilansande musiker sedan 1989 och har nu stråken som en stor del av sitt personliga sound.
Även lärare vid Musikhögskolan i Piteå.
Anders Jormin- Kontrabaslärare Vid Högskolan för Scen och Musik i Göteborg.
Petter Olofsson- Basist i Norrbotten Big Band
Arne “Basse” Hagström- Basse spelar varken kontrabas eller vet hur man gör med en stråke.
Men han är en fantastisk pedagog och jazzmusiker som är väl insatt i jazzens språk. Utifrån sitt perspektiv som elbasist har Basse kunnat gett mig värdefulla tips gällande tonläng, timing och frasering.
Utifrån de tipsen jag hade fått gjorde jag egna övningar, och/eller tagit övningar från boken Jazz Bowing Techniques for the Improvising Bassist. Sedan har det spelats in nya låtar. Det blev totalt tre inspelningar.
Genomförande
Jag började med att läsa Jazz Bowing Techniques for the Improvising Bassist av John Goldsby.
Där hittade jag många övningar som jag har haft med mig under resan bland annat om att få till komplexare stråkvändning, vilket har visat sig vara en väldigt bra övning.
När man spelar med en stråke så kan man antingen spela ett uppstråk eller ett nerstråk. Nerstråk noteras med en klammer som ni ser på första tonen i exemplet. Uppstråk noteras med en pil nedåt vilket ni kan se i första takten, tredje taktslaget. Om det är en frasbåge så betyder det att man ska spela alla toner inom frasbågen i ett stråk, dvs om det står nerstråk och sedan frasbåge över hela takten så ska hela takten spelas med nerstråk, som takt två i exemplet. För att betona en ton så kan man ha ett nerstråk då det blir tyngst, om man vill betona mindre så kan man ha ett uppstråk. I klassisk musik så har man betoningen på första och tredje taktslaget, medans i jazz så har man betoning på andra och fjärde taktslaget. I klassisk musik ser man gärna att man spelar nerstråk på taktslagen, medans i jazz så ser man gärna att man spelar nerstråk mellan slagen. Det finns många olika kombinationer med upp/ner stråk, om man behärskar kombinationerna så att man kan byta fritt mellan dom så har man bra förutsättningar att få till bra frasering.
När jag läste boken fick jag även en uppfattning om vilken mängd arbete som krävs för att kunna improvisera med stråken. Från boken fick jag även mängder med tips på album och bassister att lyssna på.
Under sommaren 2019 spenderade jag mycket tid åt att enbart lyssna på stråkjazz. Det gav mig mycket inspiration och jag fick redan då idéer om låtar som jag ville spela med stråke på.
Låtval 1
Repetering
How High the moon
Svårigheten med den här låten handlar mest om timing. Jag valde tidigt att spela denna låt i lågt register på basen för att jag inte har kontroll på det registret det skulle blivit en oktav upp. När man spelar i lägre register kan de ta en längre tid för tonen att komma fram, det gjorde att jag
hamnade ofrivilligt bakom pulsen. Lägre toner kan också upplevas som mer bakåtlutade och tunga. En av möjligheterna med stråken i denna låt är att jag kan hålla ut min ton längre. Detta gör att jag kan bestämma helt när tonen ska sluta istället för som det är när man spelar med fingrarna att tonen sakta dör ut.
My Romance
Denna låt hade många svårigheter. Det var svårt att få de lite högre tonerna att inte låta skrikiga.
Var även svårt att byta register för att jag inte var fullt så bekväm med harmoniken i låten som jag trodde när jag valde denna. Möjligheterna i denna låt skulle kunna varit att få ett solo mer sångbart, mer närmare melodin som är en fin sångmelodi. Jag försökte att få till lite mer sångbara melodier, men på grund utav att jag inte var fullt bekväm med harmoniken och att det lät skrikigt i högre register så försökte jag sola mer rytmiskt/coolt/häftigt, istället för
melodiskt/sångbart/vackert. Vi valde att trummisen skulle spela med händerna på detta solo för att basen lättare skulle höras.
There will never be another you
Denna låt däremot kände jag mig väldigt trygg med. Det gjorde att jag kunde ta bättre vara på möjligheterna med stråken. Jag kände att jag kunde ha mer rytmisk variation i stråken än med fingrar eftersom att rytmen inte bara bestäms av när tonen börjar, utan även när tonen slutar. När man spelar med fingrarna så dör ljudet ut väldigt snabbt från basen, anslaget hörs tydligt med fingrarna men om det är en lång eller kort ton hörs inte lika mycket, därför blir det inte så effektfullt att dämpa en lång ton man spelar med fingrarna. När man spelar med stråken så dör inte tonen ut alls så länge man håller igång stråken, därför blir det större effekt när man dämpar en lång ton man spelar med stråken än om man dämpar en lång ton man spelar med fingrarna.
Dock upplevde jag att jag kunde få mindre exakt rytmik med stråken då ansatsen av tonen inte är lite distinkt med stråken som den är med fingrarna. Trots möjligheten som man har med stråke att spela med legato så hade jag inte den tekniken som behövdes för att använda den möjligheten.
Att spela legato blev istället en svårighet.
Inspelning
Allmänt om inspelning 1
Vi hade hörlurar och stod en bit ifrån varandra med skärmar mellan. Det var svårt att få bra kontakt med bandet, svårare att pitcha och svårare att kunna få en bra timing med resten av bandet.
How High the Moon
Huvudsyftet när vi repade in denna var att undersöka grundläggande timing och pitch. Jag tänkte väldigt mycket fram i time på denna låt men ändå kom jag mot mitten och ibland laidback. På solot blev det mycket lågt register, det lät för skrikigt i högt register. En till möjlighet är att temat går att spela betydligt mer legato med stråken. (0:00-1:00)
My Romance
Syftet med denna var att se hur jag skulle reagera solomässigt på en låt med lite svårare
harmonik och snabbare ackordbyten. Det märks här att stråken styr mig och mina idéer, jag blir begränsad av stråken här. Det blev knappt några sångbara melodier i solot. Även på denna låt skrikigt på de högre tonerna. Här ligger jag väldigt långt fram i timingen och det låter ganska stressat. Handtrummorna gjorde att basen hördes mer, men det gjorde även så att basen fick mer begränsat rytmiskt utrymme. Tonalt sätt blev solot därför ganska enformigt och håller sig i samma register nästan hela tiden. Även rytmiskt sett blev solot enformigt, inte bara för att de innehöll mycket likadana rytmer utan även för att solot hade för lite användning utav pauser.
(1:11-2:10)
There will never be another you
Denna låt kändes trygg och bra att spela in. Jag kunde ta vara på möjligheter såsom att spela dynamiskt. (3:55-4:05). Eftersom jag kan hålla ut tonerna längre med stråken så kunde jag få ett mer sångbart solo. (3:04-3:34). Svårigheten med den här låten, är som i de tidigare låtarna under denna inspelning, det blir skrikigt i högre register. Därför blev det så att jag höll mig mer i låg/mellan register.
Reflektioner/tips
Här har jag bett Petter Olofsson, Hans Backenroth och Arne ”Basse” Hagström att kommentera och reflektera över dessa inspelningar. Jag ställde även frågorna hur får jag bort det skrikiga i tonen, hur de brukar vilja bli kompade när de spelar stråksolo.
How High the Moon
Fick tipset av Petter Olofsson att öva på att spela med jämnare tryck i stråken på de högre tonerna, så blir det inte lika skrikigt. Detta testade jag och det blev genast bättre, framförallt märkte jag att ju högre upp i tonhöjd man kommer desto svagare behöver man ta i med stråken.
My Romance
På denna låt testade vi att ha handtrummor till stråksolo, så här skrev Hans då:
“Handtrummor under stråksolon tycker jag inte går ihop = tar fokus från ditt solo och ligger dessutom i samma register.”
Jag håller helt med Hans här. Det var en bra idé som skulle kunnat funka bra, men i praktiken fungerade den sämre. Hans skrev även“Jag föredrar att trummor kompar på cymbal (som till en trumpetare etc.) fast lite svagare alt att spela med vispar.”. Vilket vi testade inför nästa
inspelning.
There will never be another you
Här undrade Arne ”Basse” Hagström “Måste man ”dra” alla toner? Saknar lite mer legato-feel”.
Det var inget jag tänkte på när vi repade eller spelade in. Det Basse undrade var om det gick att få fler toner per stråk. Det går att få fler toner per stråk. Jag tänkte att faktum att jag spelade med stråke skulle göra att det blev mer legato-feel, men när jag lyssnade i efterhand så märkte jag att det absolut inte var så och att man behöver aktivt tänka på att få spelandet mer legato med stråken.
Hans skrev “Här kommer du igång på ett helt annat sätt än My Romance, känns som att
fraseringen är mer naturlig”. Vilket jag håller helt med om. Jag var mycket mer bekväm i den här låten än My Romance. I denna låt fick jag till melodiska linjer som jag inte fick i de andra
låtarna.
Låtval 2
Repetitioner
Waltz for ruth
Denna låt var svårrepeterad. Jag kände pulsen på två slag i takten istället för tre. Det gjorde att min frasering och underdelning var annorlunda än resten av bandets. Vi testade att metriskt modulera låten till en tvåtakt istället för tretakt. Men vi bestämde sedan att behålla låten i tretakt.
Melodin i denna låt var svår att få till på ett snyggt sätt. Den upprepas både rytmiskt och tonalt vilket gör den svår att få temat att låta intressant. Jag fick tips från Hans att ha olika
som man ska flytta sitt tempoförhållande. Möjligheten och fördelen med stråken i denna låt var att det är lättare att få till sångbara melodiska linjer. Jag ville få till fler melodiska linjer eftersom det på förra inspelningen blev för få melodiska linjer. Denna låt var jag också väldigt bekväm med formen och tonmaterialet.
Sophisticated Lady
Denna låt har jag hört många gånger och spelat ett flertal gånger, men jag har aldrig fått spela melodin på denna låt. När jag gav mig in på melodin så märkte jag att den passade väldigt bra till texten som jag hade hört till låten. Svårigheten med denna låt är att få en ren ton och att spela legato. Melodin har väldigt stora intervall, vilket gör den mer svårspelad och svårintonerad på kontrabas. Melodin landar en del gånger inte på en av ackordens treklang utan landar ibland på en dissonant ton (takt 4 i B-delen).
Melodin har på vissa ställen tre- och fyrklanger i melodin som inte tillhör ackordets treklang, vilket gör melodin ytterligare svårintonerad. Takt 1 Abdur treklang över Bbmoll7, Takt 3 Fmoll treklang över Abmaj7, Takt 5 Fmoll9 fyrklang över Bbdur7.
Jag ville ta vara på några av stråkens möjligheter i denna låt. Jag ville få den mycket dynamisk, vilket är lättare med stråken då en tons intensitet och volym kan öka successivt. En till möjlighet med stråke på denna låt var att jag kunde bestämma tonlängden på varje ton. Jag gjorde om vissa fraser och spelade låten mer på mitt sätt, till skillnad från de andra låtarna där jag spelade ungefär som det stod noterat. Jag försökte att tänka mer solistiskt i temat, dvs inte vara så rytmiskt exakt
som det är så lätt att vara som bassist när man kompar och har en roll där man behöver vara rytmiskt exakt.
Fly Me to the Moon
Denna låt spelar en violast temat på. Svårigheten med denna låt var min och violastens “call and response” del då vi svarar och kompletterar varandras fraser. Svårigheten var att matcha
violastens frasering. Det märks tydligt att violasten är en stråkmusiker och van att tänka långa melodiska linjer, medan jag spelar mer rytmiska melodier. Att jag och violasten kommer från olika musikaliska bakgrunder märks på fraserna vi gör. Vi har svårt att komplettera varandras fraseringsmönser, utan vi svarar på varandra på vårat sätt. Det var svårt att få ett gemensamt solosound och kände att vi var en bit ifrån varandra. Lite som att vi pratade olika språk. Jag ville se hur min frasering blev när jag inte kunde planera fraserna utan spelade allting som ett spontant svar på violastens fras.
I Hear a Rhapsody
Svårigheten med den här är som många andra, att få det rent. En svårighet var också att få det att låta mer legato, och samtidigt ha en tydlig rytm. En stor fördel med stråke i den här låten är att jag kunde välja när en ton skulle, eller inte skulle sluta. Vi testade att spela både B-delen och hela mitt solo till ett rytmiskt pattern som trummorna håller i bastrumman för att ge mig så mycket rytmisk frihet som möjligt. Det var lättare att sola till ett pattern än utan pattern. På så sätt gick det bra att få till melodiska linjer som hängde ihop. Jag fick tips av Hans att lägga in lite av melodin i solot och att ha ett solo runt melodin istället för att ha solo runt harmoniken (lektion 20 dec 2019). Detta testade jag och upplevde att det var betydligt lättare att få till sångbara melodier som gjorde att solot fick en bra story.
Inspelning
Allmänt om inspelning
Denna gång så kom jag och ljudteknikern fram till att det är bäst om vi som spelar kommer in i studion, ställer upp oss som vi vill stå för att akustiskt höra varandra så bra som möjligt och få så bra kontakt som möjligt. Sedan ställde vi upp mikrofoner enligt hur vi stod. Detta bidrog till att vi kände oss mer bekväma vid denna inspelning än vid förra inspelningstillfället. Jag hade inte heller några hörlurar denna gång utan jag ville höra allting akustiskt för att kunna höra allting bättre och i realtid. Jag upplevde det lättare att få kontakt med bandet på så sätt och lättare att
Waltz for Ruth
Inspelningen gick som jag hade förväntat mig. Temat var krångligt att få till, jag tänkte väldigt mycket på rytmiseringen här så att intoneringen gick sämre än vanligt. Solospelet på denna gick helt okej men blev lite stolpigt. Eftersom jag hade svårt att känna den på tre slag i takten så blev det så att jag spelade mycket ettor på solot för att inte tappa bort mig på solot. Jag fick till bra melodier på solot vilket jag är nöjd med, dock blev det inte så mycket pauser och space i solot vilken jag inte är lika nöjd med.
Sophisticated Lady
Jag blev ganska nöjd med hur den här låten blev. Låten kändes lugn att spela in och det gick ganska bra med både intoneringen trots låtens svårigheter. Dynamiken blev jag väldigt nöjd med.
Ibland upplever jag fortfarande att det kan bli lite skrikigt på de högre tonerna men det blir bättre och bättre. Jag använde stråkens möjligheter väl i denna låt, möjligheter såsom, långa toner, legato och dynamik.
Fly me to the Moon
Denna låt var väldigt rolig att spela in då det var först sax+gitarr solo sedan bas+viola solo. Det gjorde låten intressant att spela och att lyssna på. Trots svårigheterna med att svara varandras fraseringar och att möta varandra registermässigt så tyckte jag solot mellan mig och violasten gick bra. Man märker tydligt att jag använder stråken mycket bara fram och tillbaka på mina fraser och att violasten använder mer komplexa och svåra stråkföringsmönster än vad jag kan.
I hear a Rhapsody
Intoneringen som var en svårighet i denna fick jag till bra. Tipset om att spela mot pattern i solot var väldigt bra och jag upplevde det mycket enklare att spela solo då. Tipset att lägga in lite av melodin i solot gjorde att man tydligt hör vilken låt jag spelar solo på. Jag lyckades även få till bra melodiska linjer och varierade rytmiseringar vilket jag blev nöjd med. Jag rytmiserade om sista temat för det inte skulle låta lika enformigt och jag tycker att det funkade väldigt bra.
Reflektioner/tips
Här har jag bett Hans Backenroth och Arne ”Basse” Hagström att kommentera och reflektera över dessa inspelningar.
Waltz for Ruth
Angående temat på denna låt så sa Hans så här “Jag tror att man skulle kunna våga spela melodin ännu mer efter hur den är, dvs enklare, och inte bli stressad av det som man lätt blir då man känns att man upprepar sig s a s.” Något jag kan hålla med om. Att melodin upprepar sig mycket
såg jag först som något negativt och att man då behövde göra om temat själv för att få det mer intressant. Men efter jag har tänkt om lite så tycker jag nog som Hans, att man kanske istället bör våga spela temat som det är och se det som kärnan i låten istället för något negativt.
Solot tyckte jag blev bra men lite för stolpigt med så många ettor, Hans skrev däremot “Solot låter fint tycker jag!”
Sophisticated Lady
“A-delarna låter jättefint. B-delen är en rysare, svår på viket instrument som helst.“ Skrev Hans efter det att jag hade skickat inspelningen. Jag håller helt och hållet med. Fick ett tips om att lyssna på sång och på så sätt veta på ett ungefär om tonlängd, ett tips jag tar med mig vidare
“Tänker här att du möjligen skulle kunna få hjälp av texten, att höra hur någon sjunger. Ordens längd ger en fingervisning om hur långa tonerna bör vara och hur fraseringen kan vara”.
Fly me to the Moon
Hans hörde samma saker som jag hörde i skillnaderna i mitt och violastens solo angående frasering m.m “Det hörs att viola-spelaren är en stråkmusiker och har mkt bra koll på stråken - både fraser, frasering och intonation.” Skrev Hans.
VI tyckte även samma angående att möta varandra registermässigt “Jag tänker att man skulle vilja höra era fraser möta varann registermässigt - dvs att du spelade lite högre upp, inte tumläge men så att det kommer upp i ett melodiläge s a s.”
Efter dessa reflektioner på inspelningen så har jag bestämt att börja öva på att få större register på basen samt att få mer fraseringsmöjligheter genom att öva på mer komplexa stråkvändningar.
I hear a Rhapsody
Jag var ganska nöjd med denna inspelning, det visade sig att Hans också var det.
“Fin spelad melodi, som är allt annat än lätt att spela med stråke - just att den är så rytmisk och melodin ligger så tätt med rytmiken.
Ingen naturlig baslåt men kul att du valt den!
”Fin melodi som sagt, solot låter också bra. Här rör du dig i ett sångbart register än
ovanstående”. Hans skrev även “Det jag tänker på är att du skulle kunna släppa rytmiken och spela längre fraser, tar mer pauser.” Vilket jag håller helt med om. Detta är något jag har övat mycket på med är väldigt lätt att glömma bort.
Låtval 3
Repetitioner
Sophisticated Lady 2
Efter förra inspelning av denna låt så har jag övat mycket mycket på denna. Jag skulle spela den på en konsert med en som spelar munspel samt att jag hade försökt skuggspela Duke Ellingtons version på denna då Jimmie Blanton spelar kontrabas. Jag kände att jag hade utvecklats mycket på denna låt och kände därför att jag ville spela in den här igen för att lättare kunna höra vad som har utvecklats.
I hear a Rhapsody 2
På denna låt specifikt hade jag inte övat så mycket på sedan förra inspelningen. Jag hade mer övat generellt på stråkteknik och ville därför också spela in denna låt igen för att se vad skillnaden skulle bli.
Billie´s bounce
Svårt tema. Riktigt svårt. Detta tema var en riktig utmaning att sätta med stråken. Det är oerhört många och snabba strängbyten samt stora intervall som spelas snabbt. Jag ville ha en ordentlig utmaning inför sista inspelningen, och det fick jag. Jag ville även få chansen att spela solo på bluesharmonik då det är en harmonik jag kan väldigt bra i huvudet utan att behöva tänka.
Inspelning
Allmänt om inspelning 3
Den här inspelningen gjorde vi i replokalen med min Zoom. Det kändes tryggt att vara i samma rum som vi hade repat i då det blev samma ljudbild som vi var vana vid. Vi slapp även rigga och
Sophisticated Lady 2
Inspelning av den här gick lugnt till och det kändes bra. Kände att jag nu till skillnad från förra inspelningen kunde vara friare i min roll. Tidigare hade jag bestämt lite var vilka fraser och fills som skulle komma, nu spelade jag mer på känsla och styrde stråken istället för att stråken styr mig. Att jag spontant kunde stoppa in ett bluesigare lick (4:44-4:47) är som ett bevis att jag har mer kontroll. Detta kunde jag inte göra innan. Jag kunde även växla mer mellan att ligga bak i timing och fram i timing. I början av låten ligger jag mer bakåtlutad i timingen och mot slutet ligger jag betydligt mer framåt i timingen (4:26-4:50).
I hear a Rhapsody 2
Inspelning av denna kändes också bra. I förra inspelningen följer jag temat mer som det är
noterat, i denna inspelning ändrar jag lite mer och har fler olika fraseringsmönster. Kanske att jag kan gå lite väl bort från melodin ibland och egentligen borde låta melodin vara som den är.
Solospelet på denna inspelning tycker jag låter bättre. Jag har mer flow och jag får till bättre melodier.
Billie´s bounce
Svår låt. Jag tycker ändå att jag får till temat bra, lite stressigt låter det ibland vilket är förståeligt.
Solot kändes bra, jag kände mig fri att göra det jag ville. Jag hade bra med pauser och många olika rytmer. Något jag saknar dock är ett par snabbare och några fraser som även är längre.
Reflektioner/tips
Här har jag bett Hans Backenroth och Arne ”Basse” Hagström att kommentera och reflektera över dessa inspelningar.
Sophisticated Lady 2
“jag tycker att du får basen att sjunga, att du fraserar efter det du hör inom dig - fint!” Skrev Hans. Håller helt med det Hans skriver. Några tips eller feedback på denna inspelning fick jag varken från Hans eller Basse, det lät bra helt enkelt.
I hear a Rhapsody 2
“Jag håller med att du nu rör dig i ett större register på solot än tidigare.
såhär “Det beror nog inte bara på stråken utan att du kanske inte känner dig bekväm rent harmoniskt s a s?
Den är lätt att man hamnar i läget att man spelar ”ackord efter ackord” istället för att tänka i längre sjok.”
Billie´s bounce
“Temat är jättesvårt att spela på stråke - mycket strängbyten, svårt fraseringsmässigt, intonation etc.
Men du spelar i strängen på basen, inte ”ovanpå” som många gör. Härligt, blir mycket trä i soundet!”. Jag hade inte ens tänkt på det hans beskriver i att jag spelar i strängen och inte ovan, efter jag testade spela “ovanpå” strängen och sen som jag brukar så märker jag skillnaden, och det blir mycket bättre sound när man spelar i strängen. Med att spela ovanpå strängen menas att man inte har lika mycket tryck i stråken och att man inte får ut ett djupt och fylligt ljud om man spelar ovanpå strängen så får man fram en ton men ganska mycket övertoner och lite undertoner.
Om man däremot spelar i strängen så har man mer tryck med stråken och får fram en basig och djup ton med inte så mycket övertoner. Solot på den här blev jag nöjd med och tyckte att det lät bra. “Fina musikaliska idéer på solot - du söker dig vidare, utvecklar saker rytmiskt och tonalt och fastnar inte i samma fraser som det är så lätt att göra.”. Hans höll med i detta.
Diskussion
När jag började med mitt arbete så tänkte jag att svårigheterna med stråken skulle kunna vara att tillexempel ha svårare att göra tydliga rytmer, kan bli skrikigt i högt register. Jag tänkte även att det skulle märkas mer när det är ointonerat och att ta upp och lägga ner stråken efter/innan den används skulle vara en svårighet. Jag tänkte även att några möjligheter jag skulle ha med stråken skulle vara, lättare få till bra dynamik. Jag tänkte även att när jag spelade med stråken att jag skulle höras lättare genom ett band, bli mer legato, tydligare vibrato, tydligare glissando, och att det skulle vara lättare att få till olika sound då. Några av dessa föreställningar har visat sig att stämma, men många har fått en oväntad vändning. Uppnådde jag mitt syfte som var att ta vara på möjligheterna och hantera svårigheterna på ett sådant sätt så att jag kan uttrycka mig friare vid stråkspel på kontrabas inom jazzmusik?
Rytmer
När det gäller rytmer så blir det både svårare och lättare med stråken. Med stråken kan man till exempel hålla ut tonen så länge man vill och välja själv exakt när den ska sluta. När man spelar med fingrarna så dör tonen ut väldigt snabbt, det är nästan bara anslaget som hörs. Däremot är det lättare att med fingrarna få till exakta och tydliga rytmer och själva anslaget är väldigt tydligt.
Det blir inte lika tydlig början på tonen när med stråken, dock går det att få till tydliga start på tonerna med stråken men det krävs mycket övning, och det blir förmodligen aldrig så tydligt som med fingrarna. På det här området känner jag mig betydligt mer fri i mitt spelande än innan arbetet då jag nu har fått förståelse om hur man kan tänka kring rytmer vid stråkspel.
Intonation
Angående intonationen så upplever jag fortfarande är det är en svårighet. Jag upplever att man måste vara mer exakt med intoneringen än med fingrarna. När man spelar med pizz så är anslaget starkt men tonen försvinner väldigt snabbt, så om man tar en falsk ton med pizz så märks det lite med försvinner snabbt och glöms bort. Om man däremot tar en falsk ton med stråken så hålls tonen kvar och varje sekund tonen hålls ut så märks det är den är falsk, försöker man ändra tonen efter det man har slagit an den då hörs det tydligt att man ändrar tonen vilket heller inte låter bra. Det är olika beroende på vad man intonerat mot. Om jag spelar i
jazzsammanhang så intonerar basist ofta mot piano eller gitarr. Det är inte alltid
akordinstrumenten håller ut ett ackord eller ton en längre stund så man hinner riktigt intonera mot det, man måste utveckla ett väldigt snabbt gehör som då ibland inte blir lika noggrant.
Akordsfärgningarna akordinstrumenten i jazzsammanhang tar är inte heller alltid lätta att
då de är i samma register. På det här området har jag utvecklats mycket och det har gjort att jag kan uttrycka mig friare vid stråkspelet och ta mer vågade toner eftersom jag nu är säker på att jag oftast intonerar bra.
Ta upp och ner stråken
Att ta upp stråken från stråkhållaren som sitter vid stallet och lägga ner den igen är fortfarande en svårighet, men inte lika mycket som när jag började. Om man ska spela ett solo och sedan direkt efter börja kompa med fingrarna så finns det lite olika sätt man kan göra på, antingen sluta sitt solo i got tid så att man hinner lägga ner den, man kan även hålla i stråken och spela med
fingrarna, detta blir inte lika bra och man får inte till ett bra pizzsound så detta bör man bara göra om det finns ett ställe i låten där man kan lägga ut en lång ton för först då lägga ner stråken. Det sista och kanske det mest självklara är att så snabbt det bara går lägga ner stråken direkt efter man är färdig. Det är något man får öva på för att göra det så snabbt som möjligt. Ingen av dessa sätt är perfekta och man får inse att det inte går att få stråken att försvinna på nolltid. Man kan ofta se och höra trummisar lägga ner visparna för att sedan ta upp stockar eller tvärtom, vilket kan liknas med att ta upp och ner stråken. För en trummis att byta mellan vispar och stockar i en låt är accepterat, då tänker jag att det också är accepterat för en bassist byta mellan stråke och fingrar. I början av arbetet tänkte jag det inte var okej att ta pyttelite tid på sig att lägga undan stråken, jag tänkte att det skulle ske genast på en gång utan fördröjning. Här skulle jag behöva lite mer övning för att få till mer frihet och kunna uttrycka mig friare. Jag skulle vilja kunna ta en stråkton lite när som helst och sedan gå direkt tillbaka till fingerspelande, då skulle jag känna mig friare på den här punkten.
Dynmik
Att få till bättre dynamik var en grej som visade sig vara en fördel med stråken. Eftersom att jag kan ändra tonens volym och intensitet med stråken även efter jag slagit an den så kan jag ändra dynamiken mer gradvis än med fingrarna. Med fingrarna så bestäms tonens intensitet och volym av det trycket man slår av tonen med. Med både fingrarna och stråke kan man spela väldigt tyst och svagt, men en svag ton med fingrarna dör också ut väldigt fort och blir ohörbar snabbt medans om man tar en svag ton med stråken så håller den i sig. Stråken har också mer
genomträngande klang vilket tar mig till nästa ämne. Att höras genom ett band blir lättare med stråken då man får mer övertoner med stråke än med fingrarna och att stråken har en annan klangfärg vilket tränger igenom mer än pizzicatos mörka och dova klang. Dock så blir det bara lättare att höras igenom ett band med stråke om det är solos eller någon form av melodi. Att spela walking med stråke hörs inte så mycket då man inte hör en stark och tydlig attack som det gör med fingrarna. När det walking eller lite snabbare låtar så hörs alltså fingrarna bättre genom bandet eftersom ljudet av pizzicato smälter bra in med trumljudet som trummisen ger ifrån sig.
Däremot kan det vara en idé att kompa långsammare låtar och ballader med stråke då dom inte är lika beroende av stadig och stabil attack från bas och trummor.
Legato
Mer legato tänker man lätt att det ska bli så fort man tar upp stråken. Men så behöver det inte vara. Att melodier och solo med stråken och få det legato krävs mycket teknikarbete och är ingen självklarhet. Men efter det att man har spenderat många timmar med tekniken för att få stråken mer legato och klarar av det så blir stråken betydligt mer legato än med fingrarna. På den här punkten har jag utvecklats mycket och kan nu uttrycka mig mycket friare då jag vet hur jag ska göra för att få till mer legato-feel.
Vibrato/glissando
Tydligare vibrato/glissando är något som jag tänkte var en möjlighet och efter arbetet fortfarande tycker att det är en möjlighet med stråken. Det blir tydligare vibrato/glissando eftersom att tonen från stråken håller volymen och intensiteten, då blir det också mer tydligt när man gör
vibrato/glissando. Eftersom tonen dör ut så snabbt när man spelar med fingrarna måste man göra mycket vibrato/glissando och snabbt för att det ska finnas en chans att vibratot eller glissando ska höras.
Olika sound
Att få till olika sound är verkligen en punkt där stråkens möjligheter är mycket större än med fingrarna. Jag kan sätta stråken vid greppbrädan och få en dov och mjuk basklang som kan låta likt en tuba. Jag kan ha stråken lite nedanför greppbrädan och få lite mer övertoner och låta likt en trombon. Om jag har stråken längre ner mot stallet kan jag få ett skarpt sound med mycket övertoner och mycket intensitet som kan låta likt en saxofon, ännu längre mot stallet, nästan på stallet så blir det ett distigt ljud som nästan kan låta likt en distad elgitarr eller el-bas. I teorin så är det så att ju längre ner på greppbrädan man spelar (alltså lägre toner) så ska man även ha stråken nära greppbrädan. När man sedan spelar upp på greppbrädan så flyttar man successivt även stråken längre mot stallet. Eftersom att man rör stråken mot stallet ju längre upp på
greppbrädan man spelar så blir också de tonerna skarpare. Men, man kan gå emot teorin och testa oändligt många kombinationer med var man har stråken och var på greppbrädan man spelar för att få oändligt med olika kombinationer för olika sounds. Soundet bestäms inte bara om var stråken och fingrarna är, utan också vilket tryck och fart man har med stråken. Man kan tillexempel få till en mjuk och basig ton även om den är högt uppe på greppbrädan genom att spela med mindre tryck med stråken och spela nära greppbrädan. Man kan även dra detta till det extrema för att få till fler sounds, man kan tillexempel ta en väldigt hög ton på greppbrädan men spela med stråken på greppbrädan och väldigt mjuk så att den höga tonen får en mjuk klang, man
sedan härma en tuba för att till sist spela likt en distad el-gitarr så skulle jag kunna uttrycka mig betydligt friare.
Tankar kring vidare forskning
På vägen i mitt arbete hittade jag många områden som jag fann intressanta men inte hann
undersöka. Jag tycker att det vore intressant att dyka djupare i att försöka kompa mer med stråke, tillexempel på ballader eller andra långsamma låtar. Jag kan tänka mig att man kan ha stor nytta utan vibratomöjligheterna man får med stråken, dynamikmöjligheterna samt möjligheten att sluta tonen exakt där man vill, eller kanske att inte sluta tonen helt utan att bara spela den väldigt svagt. Att spela med baksidan av stråken, col-legno är en möjlighet med stråken jag inte hann utforska. Col-legno ger ett väldigt snärtigt och percussivt ljud och inte så mycket ton. Detta kan vara användbart i solon, väldigt rytmiska partier i låtar eller funksammanhang. Ett ton med col- legno kan tillexempel jämföras med när man spelar med slapteknik på elbas och plockar en ton.
Det vore intressant om man kunde hitta en teknik eller ett spelsätt som gör så att man fritt kan blanda alla dessa tekniker. Att få till en bra walking med stråken i handen, kanske spela någon ton med stråken för att sedan gå över till walking igen för att sedan spela någon takt eller taktslag col-legno. Jag tror att man skulle kunna få till ett riktigt häftigt sätt att spela kontrabas på om man skulle kunna fritt byta mellan alla dessa tekniker. Att byta mellan många tekniker i samma låt har gjorts av några tidiga basister, då var det vanligt att byta mellan tekniker mitt i låtar. Detta gjordes dock på en tid då bassisters tonförråd och teoretiska kunskap var mycket mindre än nu och bassisters roll i jazzen var mer låst. Om man med kunskaper som nutida basister har skulle kunna bemästra många olika tekniker och byta mellan dom fritt kunna skapa ett banbrytande nytt sound.
Källor
Tryckta källor:
Jazz Bowing Techniques for the Improvising Bassist Goldsby, John (1990). Jazz Bowing Techniques for the Improvising Bassist (upplaga 2010).
Inspelade källor:
Chambers, Paul (1957) Bass on top (Cool Note)
Ellington, Duke (1940) Solos, Duetts&Trios (BMG Music)
Ellington, Duke & Blanton, Jimmie (1940) (Body And Soul / MR. J. B. Blues) (Viktor)
Holley, Major (1977) Excuse me Ludwig (Black and Blue)
Holley, Major (1974) Mule (Disquest Black&Blues)
Stewart, Slam (1956) Bowin´singing´slam (Savoy Records)
Bilagor
Bilaga A
Bilaga B
Bilaga C
Bilaga D
Bilaga E
Bilaga F
Bilaga G
Bilaga H
