Jord som kapitalplacering

Bebyggelsehistorisk tidskrift

Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage

Author Göran Dahlbäck

Title Jord som kapitalplacering

Issue 2

Year of Publication 1981

Pages 68–73

ISSN 0349−2834 ISSN online 2002−3812

www.bebyggelsehistoria.org

Göran Dahlbäck

Jord ^som kapitalplacering

För den privatperson eller den institution ^som un¬

der senmedeltiden ville placera sina tillgångar på

ett förhållandevis värdebeständigt och räntebäran¬

de sätt, stod huvudsakligen fyra alternativ till buds:

thesaurering, placering i jord, placering i stadsfas¬

tigheter och deltagande i handelsföretag.

Det första alternativet, thesaurering, innebar att medlen placerades i bearbetade eller obearbetade

metaller, i första hand i silver i form av mynt eller konstföremål, i andra hand i guld och i tredje hand

i obearbetat koppar eUer bly. Alternativet gav god värdebeständighet men ingen avkastning i form ^av

ränta. För de _grupper i samhället som endast hade

mindre överskott att placera, t.ex. bönder och hantverkare, var det dock huvudalternativet. En silversked på väggen eller en präktig nyckelkedja

runt livet _gav social status och en säkerhet för kom¬

mande dyrtider. Som testamentsgåva till en kyrka

eller ett kloster _gav den dessutom trygghet inför

livet på andra sidan graven.^

Det andra och det tredje alternativet, placering i jordbruksjord respektive i stadsfastigheter, bör för

dem som hade medel i tillräckligt stor omfattning,

och som hade vana och möjlighet att förvalta egen¬

domar, ha varit huvudalternativen. Värdebeständig¬

heten bör ha varit god, så länge egendomarna sköt¬

tes väl och inga drastiska förändringar inträffade i samhällsekonomin, och alternativen gav dessutom förhoppning om en rimlig avkastning. Placeringen

kuiide ske i två former, dels inköp av jorden eller fastigheten (vilket torde ha varit huvudformen),

dels långivning mot jordpant eller placering av in- teckningsräntor i en stadsfastighet. För den som strävade efter att placera sina medel så, att de skul¬

le ge en fast avkastning och därigenom lämna me¬

del till personens eget uppehälle eller finansiering¬

en av ett visst ändamål (en själamässa, en del av ett helgeandshus’ verksamhet el.dyl.) ^var dessa place- ringsalternativ i jord eller fastigheter de enda möj¬

liga. Vilket av de två alternativen som valdes bör rimligen ha varit beroende av räntabiliteten hos respektive egendomsslag, av gällande lagstiftning

och ^av placerarens bakgrund och erfarenheter.

Det sista alternativet, deltagande i handelsföre¬

tag, har knappast varit aktuellt för andra än aktiva borgare i de städer som bedrev utrikeshandel. För övriga placerare bör riskerna ha varit alltför stora och tidens handelsformer kände inte »aktiebolag» i

den meningen, att icke handelsidkande finansiärer gick in i ett visst företag. I de fall storgodsägare el¬

ler andliga institutioner deltog i handel, torde det

ha varit som säljare av egna produkter eller som kö¬

pare av förnödenheter för eget bruk, inte som pen¬

ningsplacerare och rentierer.

Trots förtjänstfulla arbeten av bl.a. Erik Lönn¬

roth, Folke Dovring och Ingrid Hammarström^ är

vår kunskap om kapitalbildningens och kapitalpla¬

ceringens villkor och former i det medeltida, svens¬

ka samhället ofullständig. Det är svårt att få en sä¬

ker bild av vilken roll försäljning och köp av jord

och fastigheter spelade i ett samhälle, där de vanli¬

gaste formerna för godsförvärv och godsöverlåtelse

var arv, donationer och byten. Det är vidare oklart på vad sätt tillfång och efterfrågan påverkades av

demografiska, politiska och konjunkturmässiga fak¬

torer och vilken roll myntvärdesförsämring, prisni¬

vå och räntabilitet spelade för säljarens och köpa¬

rens överväganden.

Ämnet är svårt, dels av metodiska skäl, efter¬

som myntvärdesförsämringar, silverpriser och varu¬

priser är svåra att följa och att tolka, dels därför

att ämnet kräver stora materialmängder för att det skaU gå att beräkna tillförlitliga medelvärden och

att eliminera undantagen. Det är också svårt, där¬

för att det medeltida diplommaterialet så gott som aldrig ger oss del av köparens och säljarens djupaste

motiv för en godstransaktion och av de övervägan¬

den som legat bakom prissättningen. De diskussio-

ner, som bl.a. de ovannämnda författarna fört, vi¬

lar alla på ett begränsat antal observationer, och de

av dem och andra redovisade prisserierna är ofull¬

ständiga. Det torde aldrig gå att för svensk medel¬

tid sammanställa ett fullgott prismaterial, men det borde vara möjligt att nå längre än som hittills gjorts; det är därför beklagligt att Ingrid Hammar¬

ström ännu inte fått möjlighet att fullborda och publicera de undersökningar hon utlovade år 1957.3

Av de fyra inledningsvis nämnda alternativen för kapitalplacering är det första och det Qärde på grund av de rådande materialförhållandena omöjli¬

ga att undersöka med någon utsikt till framgång.

Det finns inte för vare sig enskilda jordägare, hant¬

verkare och köpmän eller andliga institutioner be¬

varat sådant material, som skulle kunna berätta om

inköp av metaller och metallföremål eller deltagan¬

de i handelsföretag. Kvitton, räkenskaper och han- delsböcker saknas nästan helt bland de bevarade ekonomiska handlingarna.

För de andra två alternativen, inköp av jord och stadsfastigheter (från pantsättning och ränteinteck- ning bortses här och i det följande), ger köpehand¬

lingar, som bevarats i original eller avskrift, möjlig¬

het att komma åtminstone en bit på väg. För att resultaten skaU bli någorlunda allmängiltiga krävs dock, som ovan antytts, att det tillgängliga och be¬

arbetade materialet är så stort, att både de allmän¬

na dragen framträder och de bestämmande fakto¬

rerna kan särskiljas och analyseras. Denna uppsats gör inte anspråk på att vara en undersökning av till¬

räckligt djup eller byggd på tillräckligt omfattande material, men den vill ändå på grundval av Uppsala domkyrkas relativt välbevarade brevmaterial peka på möjliga tendenser avseende kapitalplacering i jordegendom under senmedeltiden och visa på an¬

gelägna, väntande forskningsuppgifter.

Syftet med ett egendomsförvärv bör ^— såsom

ovan sagts — under medeltiden liksom senare ha va¬

rit att göra det nedlagda kapitalet räntebärande för

att därigenom öka köparens inkomster och att fi¬

nansiera viss verksamhet. Enda undantaget torde

ha varit, när köparen avsåg att själv bmka jorden

eller bebo fastigheten. En avgörande faktor för den presumtive köparen, när han stod i begrepp att fat¬

ta beslut om att genomföra ett köp eller ej, bör därför den räntabilitet ha varit, som det aktuella objektet kunde förväntas ge, d.v.s. relationen mel¬

lan köpeskillingen och den avrad eller ränta, som

jorden enligt gällande landbokontrakt skulle av¬

kasta, eller den hyra, som det kunde vara rimligt

att utkräva för en stadsfastighet.

Den normala avkastningen av en stadsfastighet tycks ha varit 5 % på insatt kapital. På detta tyder

bl.a. det förhållandet, att den räntesatsen var van¬

lig i det fall där en borgare skänkte en intecknings-

ränta i en fastighet till en prebenda, ett helgeands-

hus eller någon annan andlig institution.'^ Kunde köparen av landbojord förvänta sig ungefär samma

avkastning eller gjorde han en bättre eller en sämre affär?

Räntabiliteten på landbojord var alltså beroende

av två faktorer: köpeskillingen och avraden. Köpe¬

skillingen i sin tur bör ha varit beroende av tillgång

och efterfrågan på jordbruksjord i största allmän¬

het (»de ekonomiska konjunkturerna»), av köpa¬

rens iver att förvärva den aktuella jorden, av sälja¬

rens ekonomiska situation och syfte med försälj¬

ningen, av jordens centrala eller perifera belägen¬

het i förhållande till köparens respektive säljarens övriga egendomar och förvaltningscentra samt av det aktuella objektets brukningskaraktär och nor¬

malt utgående avrad. I de enskilda fallen är det tänkbart, att en köpare i en allmän lågkonjunktur betalar ett pris långt över genomsnittet för en land- bogård som ligger väl till i förhållande till hans öv¬

riga egendomar och ger hög ränta per arealenhet, eller att en säljare i en högkonjunktur begär ett lågt pris av en kyrklig institution för att därigenom gö¬

ra en Gudi behaglig gärning.^

Under perioden 1380-1519 gjorde Uppsala dom¬

kyrka ^- därmed avses här såväl ärkebiskopsbordet

som vissa prebendor och domkyrkan i egentlig me¬

ning (fabrikan) ^- 93 köp,^ som kurmat läggas till grund för en beräkning av det genomsnittliga köpe- priset per arealenhet, fördelat på tioårsperioder (ta¬

bell 1). Antalet köp är under större delen av under¬

sökningsperioden för få för att det skaU ^vara för¬

svarbart att använda deras värden i medelvärdesbe-

räkningar. När så nu ändå görs, är det därför att något mera omfångsrikt material för närvarande inte står till buds och inte heller kunnat bearbetas för denna uppsats.

Figur 1 visar relativt stora prisfluktuationer för prisnivån på jord enligt köpebreven i Uppsala dom¬

kyrkas arkiv, uttryckt i penningar/penningland per

tioårsperiod. I nominellt penningvärde, vilket är det som redovisats i tabellen och figuren, har priset legat förhållandevis högt och stabilt under perio¬

den 1380-1420, för att sedan sjunka kraftigt under

särskilt 1430-talet. Därefter skedde

visserligen

med en ny period av lägre priser på 1460-talet - en gradvis uppgång till ett nominellt sett högt pris¬

läge under 1500-talets första decennier. Uttryckt i

Tabell 1. Genomsnittliga priset på jord per decen¬

nium 1380-1519 enligt Uppsala domkyrkas köpe-

brev. Nominellt penningvärde.

Är Antal köp Pris: penningar/penningland genomsnitt lägst - högst

1380-89 21 86,6 ^{46- 137}

1390-99 9 108,9 ^{80- 160}

1400-09 15 96,9 ^{66- 160}

1410-19 7 100,8 ^{64- 165}

1420-29 8 83,4 ^{72- 131}

1430-39 3 48,2 ^{30- 67}

1440-49 5 87,2 ^{52- 120}

1450-59 2 103,1 ^{99- 108}

1460-69 5 69,7 ⁵⁵

⁹³

1470-79 5 81,0 ^{49- 119}

1480-89 4 115,0 ^{80- 132}

1490-99 2 93,0 ^{93- 93}

1500-09 5 112,1 ^{96- 153}

1510-19 2 149,6 ¹¹³

¹⁸⁷

Summa 93 95,4 ^{30- 187}

Källa: Använt material se not 6.

Anm: »Genomsnitt» ^{ovan avser} aritmetiskt medelvärde per tioårsperiod. - Priset har i tabellhuvudet angivits till pen¬

ningar per penningland, men det kan utläsas alternativt mark/markland, öre/öresland, örtugar/örtugland eller pen¬

ningar/penningland, eftersom mynt- och jordvärderings¬

systemen hade samma uppbyggnad.

PRIS 200-

H

150-

/

M

100-

L

•.

\ *» *' / \ >*''

50-

\

yJ

< \ /

ÅR 1400 1450 1500

Figur \ : Prisutvecklingen på jord 1380-1519 enligt Uppsala domkyrkas köpebrev - Värden enligt tabell 1. H = högsta

värde i populationen i respektive tioårsperiod; M = aritme¬

tiskt medelvärde; L = lägsta värde i populationen i respek¬

tive tioårsperiod.

ett fast värde - lödigt silver ^- skulle bilden bli en annan, eftersom myntet kontinuerligt försämrades

under 1400-talet, från förhållandet 1:6 mellan lö¬

digt silver och myntat silver under 1300-talets sista

decennier till 1:12 under 1500-talets första årtion¬

den.^ Den antydda myntförsämringen innebär, att priset på jord i fast penningvärde enligt det här an¬

vända siffermaterialet skulle ha sjunkit kraftigt på

1420- och 1430-talen, då relationen sjönk till 1:8 respektive 1:9, och att det därefter stigit något och

hållit sig på en någorlunda jämn nivå medeltiden

ut (med undantag för en nedgång på 1460-talet).

Mätt i lödigt silver nådde jorden inte ens under

1510-talet samma värde som på 1390-talet.

Jordpriset uttryckt i fast silvervärde har spelat

stor roll i den tidigare diskussionen om prisutveck¬

lingen och konjunkturen, men det finns anledning

att med Dovring ifrågasätta det berättigade i att an¬

vända det fasta silverpriset.® Det främsta skälet är,

att för åtminstone de stora, mellansvenska jord¬

ägarna spannmålspriset ^— inte silverpriset — måste

ha varit avgörande för deras inkomster och därmed

deras möjligheter att förvärva ny jord. Det nomi¬

nella värdet måste dessutom ha varit det utslagsgi¬

vande, när och om en köpare ville försöka uppskat¬

ta räntabiliteten på det objekt han stod i begrepp

att köpa, eftersom avraden utgick i gångbart mynt och i spannmål, och eftersom det torde ha varit svårt att förutsäga kommande, långsiktiga prisför¬

ändringar och myntförsämringar.

Det andra ledet i en beräkning av räntabiliteten

—

avraden vid försäljningstillfället - är beklaghgt-

vis svårare att i efterhand fastställa än köpeskilling¬

en. Bruket att i köpebrevet utöver jordetal och pris ange den fastställda räntan blir vanligt först

under 1400-talets sista halvsekel, och i det här an¬

vända materialet sker det första gången i ett brev

från år 1472.^ För de egendomar som inköpts dess¬

förinnan, finns endast möjligheten att ställa inköps-

summan i relation till den avrad som är känd för den aktuella jorden genom en senare uppbörds- längd eller dylikt. Denna möjlighet föreligger för åtskilliga av de här behandlade egendomarna först

i 1497 års uppbördslängd eller i kronans jordeböc-

ker från 1540-talet, vilket gör att det kan ligga upp till 150 år mellan köpebrevet och den kända av- radssatsen. Avradsutvecklingen är ofullständigt

känd för domkyrkans jord, men det är troligt att

räntan sjönk under perioden 1344-1417 för att därefter ligga relativt stilla. Detta förhållande

tillsammans med det faktum att avlösningspriset

för spannmål tycks ha varit relativt fast under

1400-talets senare del (cirka 12 mark/läst)ll gör

att det torde vara möjligt att för den jord som för¬

värvats efter 1420 beräkna räntabiliteten, medan den dessförinnan förvärvade jorden måste lämnas åt sidan.

1 Uppland, där samtliga de i det undersökta ma¬

terialet ingående godsenhetema är belägna, utgick

räntan normalt i spannmål och pengar, varav spann¬

målsräntan som regel utgjorde den tyngre delen.

Om denna ränta räknas om i pengar med medelvär¬

det 12 mark _per läst kom eller 1 öre per spann, ger det för de 36 godsenheter, som förvärvats efter

1420 och för vilka det är möjligt att fastställa rän¬

tan,^2 ett medelvärde för hela perioden av 5 pen¬

ningars avrad per penningland. Medianen i popula-

tionen ligger något lägre, 4,1 penningar/penning¬

land. Om observationerna redovisas i form ^{av me¬}

delvärden _per decennium, blir bilden den ^som framträder i figur 2, där det mest anmärkningsvär¬

da är de höga genomsnittsvärdena för 1500-talets

första decennier.

RÄNTA

Figur 2: Genomsnittlig ränta per arealenhet och per de¬

cennium för Uppsala domkyrkas köpegods 1420-1519 -

Räntan kan utläsas som alternativt mark/markland, öre/

öresland etc. {se Anm. tUl tabell 1). H och L = högsta resp, lägsta noterade värde i hela populationen; Q = övre resp.

nedre kvartilen för hela populationen (5,0 resp. 3,3);

M = aritmetiskt medelvärde för hela populationen (5,0);

Md = medianen för hela populationen (4,05).

En kombination av priset/penningland och räntan uttryckt i penningar/permingland ger uppgift om den förräntning egendomarna har gett (figur 3).

Procenttalen har ^en relativt stor spännvidd, från en observation med 2,5 % år 1423 till två med 8,7 % år 1442 och 1472. I materialet som helhet för hela perioden Ugger medelvärdet på 5,1 % och medianen på 4,8 %.

Kurvan över räntabiliteten är i stort sett omvänd mot kurvan över genomsnittsprisets utveckling. De decennier priset sjönk (1430-, 1460- och 1490-ta- len) steg förräntningen, och de decennier priset steg, sjönk förräntningen (1440- och 1450-talen).

Avvikande från detta mönster är egentligen endast

1500-talets första årtionden, då de höga inköpspri¬

serna åtföljs av en hög genomsnittsavrad, vUket har till följd att räntabiliteten ändå håller sig kring me¬

delvärdet för perioden. Det föga omfattande ma¬

terialet och den ofullständiga analysen tyder ändå på att en storgodsägare, med möjligheter tiU omfat¬

tande godsaffärer, borde ha kunnat räkna med en

genomsnittlig förräntning på sitt insatta kapital på omkring 5 %, men att s.k. »goda affärer» i enstaka

fall bör ha kuimat höja den förräntning han kunde förvänta sig, samtidigt som han i andra fall kan ha accepterat en väsenthgt lägre förräntning (d.v.s. be¬

talat ett högt pris) för att vinna andra fördelar,

t.ex. en bättre arrondering av sina gods.

Förräntningsvärdet 5 % överensstämmer väl med den undersökning av förräntningen som Paul Sjö¬

gren gjort för nio godstransaktioner som Arvid

TroUe genomförde under 1400-talets slut. Han konstaterar variationer mellan 2 och 7 % och sam¬

manfattar att »den normala avkastningen synes ha

motsvarats av 3 å 5 För kontinenten och Danmark räknar Erling Ladewig Pedersen med att räntan på kapital nedlagt i jordbruksjord sjunkit

till 4 ä 5 % under 1400-talet från att vid 1300- talets början ha legat på cirka 10

De här angivna värdena är självfallet ungefärliga,

och de kan i åtskilliga fall och under goda konjunk¬

turer ha förändrats, snarast höjts. En allmän upp¬

gång i spannmålspriset medförde automatiskt att räntevärdet steg. En ökning från det här använda värdet, 12 mark/läst, till 16 mark, som inte var nå¬

got okänt värde vid 1400-talets slut,15 medför en

höjning av räntabiliteten med cirka 1 procentenhet.

Vid sidan av huvudräntan i spannmål och pengar har landbogårdama dessutom i åtskilliga fall - men

troligen inte i alla - haft att lämna andra mindre persedlar såsom höns, ägg, ved, hö eller liknande och att därutöver göra dagsverken för godsherrens räkning. I ett normalfall torde dessa mindre in¬

komster ha kunnat höja förräntningen med ytterli¬

gare 1 ä 2 procentenheter. 15

En köpare bör således normalt ha kunnat för¬

vänta sig en förräntning på 5-8 % på insatt kapital,

vilket bör ha inneburit att investering i räntebäran¬

de jord var minst Uka vinstgivande som köp av eller inteckning i en stadsfastighet - ofta till och med

mer vinstgivande.

Detta förhållande

att förräntningen varit un¬

gefär lika hög på landbojord som på stadsfastighe¬

ter

innebär, att det under medeltidens sista år¬

hundrade knappast fuimits några starka skäl för de

ledande samhällsgrupperna - det jordägande världs¬

liga eller andliga frälset respektive städernas borger- skap ^— att förändra det förhärskande investerings-

mönstret: frälset placerade i första hand sitt kapi¬

tal i landbojord, borgarna i stadsfastigheter, d.v.s.

de gjorde investeringarna i den ekonomiska sfär de

redan väl kände och investerade i den andra _grup¬

pens sfär endast i de fall, där de hade direkt behov

av en stadsfastighet respektive av en lantegendom.

Den gällande lagstiftningen föreskrev också en så¬

dan uppdelning, men det är knappast troligt att den förmått motverka den starka ekonomiska kraft

som en stor skillnad i räntabilitet skulle ha innebu¬

rit.

Det här använda materialet är dock

såsom

ovan vid flera tiUfällen framhållits - alltför litet och medelvärdesberäkningarna vilar på egentligen

otillåtet få observationer. Resultaten blir därige¬

nom osäkra - de kan lätt ha snedvridits av en eller

annan god affär eller av en ränta, som blivit onor¬

malt högt eller lågt fastställd. Därför vore det ange¬

läget att en liknande, mer omfattande undersök¬

ning genomfördes, så att vi kunde erhålla ett bättre underlag för diskussioner om medeltida lönsamhet

och kapitalplacering och också för bedömningar av vilka överväganden och motiv som kan ha varit av¬

görande, när en frälseman, en andlig institution el¬

ler en borgare under 1400-talet stod i begrepp att genom köp förvärva en egendom. Vad var en »god»

affär och i vilken mån kunde andra fördelar kom¬

pensera en låg förräntning? Ledde en lågkonjunk¬

tur med sänkta jordpriser automatiskt till en större benägenhet bland storgodsägarna att köpa mer jord

eller fanns det andra, inte renodlat ekonomiska skäl bakom deras beslut att förvärva eller inte för¬

värva ytterligare gods?

Det har under senare år blivit på modet att tala

om »mentalitetsforskning», d.v.s. att undersöka de värderingar och allmänna uppfattningar, som varit rådande under en epok, och hur de förändrats.

Kanske är tiden mogen att ta upp seiunedeltidens inställning till godsdrift och godstransaktioner till

en förnyad prövning, som på allvar ställer frågan,

om de rent ekonomiska motiven hade samma star¬

ka betydelse för 1400-talets godsägare som för da¬

gens ekonom- och socialhistoriskt inriktade medel-

tidsforskare.

Göran Dahlbäck, f 1941, disputerade 1977 på av¬

handlingen Uppsala domkyrkas godsinnehav - med

särskild hänsyn till perioden 1344-1527. Docent i historia; forskarassistent vid Historiska institution¬

en i Stockholm sedan 1979; tidigare redaktör för

verket Det medeltida Sverige. Har utöver avhand¬

lingen publicerat ett antal artiklar med i huvud¬

sak bebyggelsehistoriskt innehåll.

Noter

1. Se t.ex. testamentslistan i Uppsala domkyrkas upp- bördsbok för år 1497 (UpDkyR 2, ^s. 28).

2. Erik Lönnroth, Statsmakt och statsfinans i det me¬

deltida Sverige (Göteborg 1940); Folke Dovring, Attungen och marklandet (Lund 1947); Ingrid Hammarström, The ’Price Revolution’ of the Six¬

teenth Century: Some Swedish Evidence (Scandi¬

navian Economic History Review 1957). Jämför

även Erling Ladewig Pedersen, Jordprisforhold i dansk senmiddelalder (i Middelalderstudier tilegne- de Aksel E. Christensen på tresårsdag, Köpenhamn 1966) och Konrad Fritze, Biirger und Bauern zur Hansezeit (Weimar 1976).

3. Hammarström a.a., s. 118.

4. Se Paul Sjögren, Släkten Trolles historia intill år

1505 (Uppsala 1944), ^s. 145 (i not 8) och där an¬

förd litteratur samt Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid 14 Ränta sp. 588-590.

5. Det sistnämnda skedde t.ex. 1410, när Knut Eskils-

son (Oxenstierna) sålde jord i Hemsta, Boglösa ^sn, till Uppsala domkyrka till ett värde av endast 53 penningar/penningland men med tillägget »att vad godset är bättre än så många förnämnda penningar

det giver jag och unnar i Guds händer ... och till för-

ökelse till samma förnämnda prebenda» (SD 1317).

6. Nedanstående 93 brev har använts. Materialsamling¬

en gör inte anspråk på att innehålla samtliga köpe-

brev i domkyrkans arkiv; dels har inte de brev med- tagits, som föreskriver att köpeskillingen helt eller

delvis skall erläggas i andra värden än pengar, dels

har normalt inte de köpebrev medräknats, som hamnat i domkyrkans arkiv som verifikationer till

senare donationer. Undantag har på den senare

punkten gjorts för inköp, som skett i avsikt att de

direkt skall ingå i en donation, t.ex. St. Andreas prebendor, St. Botvids prebenda och prebenda Quinque vulnerura (Göran Dahlbäck, Uppsala dom¬

kyrkas godsinnehav — med särskild hänsyn till pe¬

rioden 1344-1527, Uppsala 1977, s. 134 f., 137 f., 159 f.). - För varje använt brev anges i den följan¬

de förteckningen inom () numret på den eller de behandlade orterna enligt ortnummerförteckningen i Dahlbäck a.a. (s. 419 ff.). 1 kasuistiken till Dahl¬

bäck a.a. (se detta s. 30) redovisas respektive brevs innehåll och innebörd; köpeskillingarna redovisas i

en särskild bilaga i kasuistiken.

1380-89: SRP 1491 (ort nr 134), 1503 (679), 1631 (623), 1718 (623), 1738 (272), 1740 (272), 1937 (287), 1971 (286), 1984 (837), 2041 (286), 2116 (757), 2181 (627), 2182 (47), 2193 (488), 2225 (317), 2305 (317), 2330 (188), 2349 (595), 2393 (289), 2407 (288), 2408 (837).

1390-99: SRP 2465 (663), 2619 (801), 2620 (807), 2707 (271), 2720 (797), 2770 (801), 2772 (801), 2818 (342), 3036 (619,612).

1400-09: SRP 3098 (834), 3126 (292), 3132 (612);

A 17 f. 4 (821); SD 81 (475), 131 (480), 153 (805), 277 (841), 443 (4, 11), 515 (40, 52), 538 (482), 561 (185), 701 (59), 873 (662), 1146 (637).

1410-19: SD 1337 (819), 1354 (200), 2132 (690), 2232 (558), 2282 (496), 2363 (324), 2694 (301, 308).

1420-29: RAp 1422 21/12 (96), 1423 6/2 (96), 1423 14/2 (96), 1423 14/10 (566), 1424 30/4 (469), 1424 15/7 (714), 1426 12/6 (653, 656), 1426 29/9 (140).

1430-39: SMR 523 (58), 611 (714); UpDkyRL f. 56 (489).

1440-49: RAp 1442 29/4 (306, 476), 1443 27/8 (806), 1445 22/4 (5, 7, 12), 1445 23/4 (1,2), 1448 12/6 (780).

1450-59: RAp 1452 30/9 (27), 1453 14/8 (721).

1460-69: RAp 1460 18/2 (174), 1462 20/2 (39), 1463 9/5 (539), 1465 10/7 (714), 1469 23/5 (48).

7470-79.-RAp 1472 18/5 (383, 385), 1472 10/9 (618, 691), 1472 21/10 (64, 341, 355), 1477 20/9 (160, 161), 1479 21/5 (618, 623).

1480-89: RAp 1481 19/8 (665), 1482 21/5 (389), 1485 30/9 (523), 1485 11/11 (664).

1490-99: RAp 1490 15/9 (32); UpDkyRL f. 72 (32).

1500-09: RAp 1503 12/3 (261), 1505 4/1 (351), 1506 10/2 (762); UpDkyRL f. 79 v (284, 638).

1510-19: RAp 1510 15/2 (814), 1516 7/9 (120).

7. Kulturhistoriskt lexikon 12 Myntförsämring, sp. 55.

8. Dovring a.a., s. 200 f. Jämför även Ladewig Peder¬

sen a.a., där värdet i silver spelar en stor roll.

9. RAp 1472 10/9. I till materialet hörande donations¬

brev finns bruket belagt något tidigare, t.ex. i RAp 1451 12/12.

10. Dahlbäck a.a., s. 193 f.

11. Dahlbäck a.a., s. 193 not 68. Jämför även Hammar¬

ström a.a., s. 143 tabell 1.

12. De utgångsvärden (jordetal och avrad) som använts, redovisas i kasuistiken till Dahlbäck a.a. (se not 6 ovan). Följande orter ingår i beräkningarna (ort¬

nummer enligt Dahlbäck a.a.): 1420-29: 96, 469, 566; 1430-39: 58, 489; 1440-49: 1, 2, 5, 7, 12,306, 476, 780; 1450-59: 27, 721; 1460-69: 39, 48, 174;

1470-79:64, 161, 355, 383, 385, 623, 695; 1480- 89: 389, 523, 664, 665; 1490-99: 32; 1500-09:

284, 351, 638, 762; 1510-19: 120, 814.

13. Sjögren a.a., s. 144.

14. Ladewig Pedersen a.a., s. 242.

15. Dovring a.a., s. 203. Det kan dock många gånger misstänkas att det i de högre noteringarna finns in¬

lagda olika slag av hanteringskostnader (tex. trans¬

porter) och mellanhandsavancer.

16. Räkneexempel för en landbogård på 1 markland (normalt var domkyrkans landbogårdar något mind¬

re, 3/4 markland; se Dahlbäck a.a., s. 268 och

s. 271 figur 19):

köpeskilling: 80 mark (=80 penningar/penningland)

ränta: 1 mark penningar och 3 pund kom

räntans värde: vid 12 mark/läst ⁼ 4 mark; vid 16 mark/läst = 5 mark

småpersedlar och dagsverken: 2 höns å 1/2 öre = 1 öre; 20 ägg å 1 penning = 2 1/2 örtug; 10 lass ved

a 1/2 öre = 5 öre; 8 dagsverken å 1 örtug = 2 öre

och 2 örtugar; sammanlagt 1 mark och 11/2 öre.

räntabilitet: vid 12 mark/läst 5 % exklusive småper¬

sedlarna, 6,5 % inklusive dem; vid 16 mark/läst 6,25 % exklusive, 7,75 % inklusive.

Värderingarna av småpersedlarna och dagsverkena

är överslagsmässigt gjorda efter diverse prisuppgif¬

ter i UpDkyR 2 s. 61, 73.

Förkortningar

A 17

RAp SD

SMR

SRP

UpDkyR UpDkyRL

Ärkebiskop Henrik Karlssons kopiebok.

Riksarkivet

Riksarkivets pergamentsbrev

Svenskt diplomatarium från och med år 1401. Utg. genom C Silfverstolpe och K H Karlsson. Stockholm 1875-1904.

Svenska medeltidsregister. Förteckning över urkunder till Sveriges historia 1434-1441.

Utg. av Sven Tunberg. Stockholm 1937.

Svenska riks-archivets pergamentsbref från

och med år 1351. Förtecknade med angif-

vande av innehållet (av N.A. Kullberg).

Stockholm 1866-1872.

Uppsala domkyrkas räkenskaper. Riksarkivet

Rasmus Ludvigsson m.fl.. Förteckning över Uppsala domkyrkas jordebrev, VHAA:s de¬

position, Riksarkivet.

Hänvisningarna till SD, SMR och SRP har skett genom an¬

givande av aktnummer.