Bebyggelsehistorisk tidskrift
Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage
Author Ulf Bertilsson
Title Hällristningar, gravar och bebyggelse i Bohuslän – en analys av rumsliga samband
Issue 11
Year of Publication 1986
Pages 61–78
ISSN 0349−2834
ISSN online 2002−3812
www.bebyggelsehistoria.org
Hällristningar, gravar och bebyggelse i Bohuslän
—
en analys av rumshga samband
av Ulf Bertilsson
Studiet av hällristningarna i norra Bohuslän har en
lång tradition. Det har nu pågått i över 300 år. In¬
tresset har huvudsakligen koncentrerats till rist¬
ningarnas motiv och tolkningen av dessa. Det reli¬
giösa och kultiska innehållet har ansetts som det
mest betydelsefulla. Detta kom klart till uttryck i början av 1900-talet, då såväl Ekholm (1916) som Nordén (1917) hävdade att hällristningarna utgjor¬
de ett betydelsefullt inslag i dödskulten. Därmed förutsattes också ett direkt rumsligt samband mel¬
lan ristningar och gravar. Nordén argumenterar starkt för en absolut tids- och rumskorrelation:
”...så gott som samtliga Skånes hällristningar och flera av Östergötlands och Bohusläns står i nära samband med gravhögar, vilka dels kunna konsta¬
teras såsom samtidiga med hällristningarna ...”
(Nordén 1917 s 72). Almgren (1927) förkastade
helt dödskultsteorin, då han inte kunde finna nå¬
got topografiskt samband mellan rösen och häll¬
ristningar i det centrala ristningsområdet i Tanum.
Han ger flera goda argument till stöd för sin upp¬
fattning: utbredningen av ristningar och rösen sammanfaller inte
—rösena förekommer talrikt ända ut till kusten där ristningarna fullständigt saknas, vid slätterna och i dalgångarna i inlandet ligger rösena på krönen av låga bergåsar och häll¬
ristningarna vid dessas fot. Han konkluderar:
”Det är alltså tydligt, att hällristningarna i Tanum varken i enskilda fall eller som till en grupp ankny¬
ta sig till stenkumlen. Vad de ansluta sig till är de
bäst odlingsmarkerna. Den stundom konstaterba-
ra närheten mellan kummel och hällristningar be¬
höver ju ej innebära annat än att båda härrör från människor, som bebott samma nejd, men bevisar intet om gemensamt ändamål” (Almgren 1927 s 198). Inbyggt i Almgrens argumentation ligger ett
antagande om samtidighet mellan rösen och rist¬
ningar. Han drar därför slutsatsen att avsaknaden
av ett direkt rumsligt samband också utesluter möjligheten av en dödskult uttryckt i ristningarna.
Frågan ställs här på sin spets: Innebär avsaknaden
av ett absolut korologiskt samband att också ett ideologiskt samband kan uteslutas? Och kan ett
kronologiskt samband samtidigt hävdas? Trots Almgrens bestämda uppfattning, kan det ifråga¬
sättas om det någonsin kommer att bli möjligt att bevisa en absolut tids- och rumskorrelation mellan de båda företeelserna. Det kan mot denna bak¬
grund därför vara intressant att ännu en gång un¬
dersöka den korologiska relationen från en mer
förutsättningslös utgångspunkt, dvs oavsett date¬
ringen av varje enskilt röse och ristning. Finns det något samband mellan hällristningar och bebyg¬
gelse i Bohuslän i stort?
Problemställning
Sökandet efter samband mellan fornlämningar
och bebyggelse berör ett klassiskt arkeologiskt källproblem, som tidigt formulerades av Ljung-
ner: ”Beträffande hela forntiden utgår jag ifrån,
att gravarnas geografiska fördelning också ger en i huvudsak riktig bild av bebyggelsens” (Ljungner
1939 s 18). Här uttrycks i en enda sats förutsätt¬
ningarna för den sedermera skolbildande bebyg¬
gelsearkeologin, som huvudsakligen är baserad på studier av Mälardalens järnålder. När det gäller sambandet mellan gravar och boplatser under
bronsålder i Bohuslän uttrycker Ljungner dock samtidigt en relativt pessimistisk uppfattning. Han baserar sig på uppfattningen att gravarna ”... ligga enligt tidens sed vanligen på bergstoppar eller som
sjömärken ute på holmarne utanför det bebodda
landet och sålunda ofta långt ifrån boplatsen”
(Ljungner 1939 s 19). Detta påstående kontrasterar starkt mot den egna utgångspunkten. Ljungner
konkluderar dock, bl a med hänvisning till Alm¬
gren: ”Vi ha emellertid hällristningarne, och dessa intaga sådana lägen i terrängen, att de kunna anses
ganska nära markera boplatserna under denna epok” (Ljungner 1939 s 19). Antagandena ovan kan sammanfattas enligt följande:
1. Utbredningen av gravar och boplatser samman¬
faller inte.
2. Utbredningen av hällristningar och boplatser sammanfaller. Som en följd av dessa båda anta¬
ganden kan ytterligare en sats formuleras:
3. Utbredningen av gravar och hällristningar sam¬
manfaller inte.
Om de äger giltighet, skall prövas i det följande,
bl a mot bakgrunden av åtskilligt nytt källmaterial i förhållande till Almgrens och Ljungners tid.
Källäge
Slutsatserna under punkterna 1—3 ovan baserades huvudsakligen på fornlämningar, registrerade vid Göteborgsinventeringen (för utförlig historik se Bertilsson & Winberg 1978 och 1984). Denna på¬
gick under närmare 50 år från mitten av 1870-talet.
Dess största fördel i förhållande till Riksantikva¬
rieämbetets fornminnesinventering, som ägde rum närmare 60 år senare, utgjordes av ett avsevärt öppnare och inledningsvis nästan totalt kalbetat landskap med mycket fördelaktiga besiktningsför-
hållanden. Mot detta kan ställas ett bättre kartma¬
terial och en avsevärt större arkeologisk kunskap
vid ämbetets inventering. För att illustrera det för¬
ändrade källäget skall här kort redovisas resultatet
av respektive inventeringar vad avser de aktuella fornlämningskategorierna.
Rösen
Vid Göteborgsinventeringen antecknades totalt
1 903 gravar med denna beteckning (fig 1). Antalet
vid ämbetets inventering uppgick till 2 047. Ök¬
ningen kan tyckas blygsam och visa att Göteborgs¬
inventeringen höll god standard i detta avseende. 1 verkligheten är dock skillnaden större, då den se¬
nare innefattar även förmodade förstörda rösen.
Dessa har vid ämbetets inventering genomgående redovisats under typen stensättning (fig 2)och upp¬
går till ett stort antal. Som en jämförelse kan näm¬
nas Tanums härad, innefattande socknarna Lur och Tanum. Hallström som utförde inventeringen
uppger det sammanlagda antalet till 272 rösen (Hallström 1917 s 2). Vid ämbetets inventering an¬
tecknades 237 rösen inom häradet. Vid en närmare
undersökning av den skenbara minskningen fram¬
går följande. Hallström uppger minst 60 låga rösen eller rösebottnar, vilka klassificerats som stensätt- ningar i ämbetets inventering. Den senare upptar dessutom ytterligare minst 140 stensättningar, vil¬
ka skulle ha klassificerats som låga rösen eller röse¬
bottnar, om de varit redovisade i Göteborgsinven¬
teringen. Det antal, som bör jämföras med Hall¬
ströms, är därför istället 437, vilket innebär att äm¬
betets inventering medförde omfattande nyupp¬
täckter. Ett likartat resultat uppnåddes vid inventeringen av Skee socken i Vette härad år 1977.
Av totalt 420 rösen och stensättningar av jordfri stenfyllning var 135 ej upptecknade i Göteborgsin¬
venteringen (Bertilsson & Winberg 1978 s 102).
Kontentan av ovanstående är att ämbetets invente¬
ring har förändrat och förbättrat källäget för gra¬
varna i avsevärd omfattning. Förutom ett icke ringa antal nyupptäckter har det äldre materialet i
stor utsträckning ombedömts och klassificerats ef¬
ter nu gällande, mer rättvisande normer. Detta får
också konsekvenser för tolkningen av gravarna i bebyggelsehistoriskt avseende.
Hällristningar
Dessa upptecknades systematiskt redan under Gö¬
teborgsinventeringen. I synnerhet Almgren men även Ekhoff bedrev ett framgångsrikt uppteck- ningsarbete. Totalt registrerades 495 hällristning¬
ar, varav mer än hälften eller 268 i Tanums härad (fig 3). 1 antalet är inräknat även älvkvarnsföre-
komster. Vid ämbetets inventering har hittills re¬
gistrerats 1 598 lokaler med hällristningar och
älvkvarnsförekomster. Därmed har dock inte hela skillnaden avslöjats. Uppgiften i Göteborgsinven¬
teringen avser enligt ämbetets nuvarande termino¬
logi varje enskild ristningsyta och älvkvarnsföre- komst inom respektive lokal. Med denna beräk¬
ningsgrund uppgår ämbetets antal i stället till 2 288
och är därmed nästan fem gånger större än Göte- borgsinventeringens. Ökningen framstår som
överväldigande (fig 4). Tanums härad ensamt har
numera 654 ristningar fördelade på 521 registre¬
ringar. Enligt nu tillämpade, mera konsekventa re-
Fig I. Bohusläns rösen kan vara monumentala både till läge och utformning. Bohusläns näst största rose ligger vid Sälvik i Fjällbacka (Kville
sn Raä nr 619) och är 40 i diameter med plant krön och delvis kallmurad kant. Det ligger lågt — endast ca 12 m över havet — och nära stran¬
den. Foto Jan Norrman, Riksantikvarieämbetet. Godkänd för publicering av Försvarsstaben.
dovisningsprinciper (Selinge 1985 s 102) uppgår dock antalet lokaler i Tanums härad till 380. Vid ämbetets inventering i direkt samband med utgiv¬
ningen av ekonomiska kartan under åren 1971—75 (Gunnar Ekelund) nyregistrerades omkring 600 lo¬
kaler i hela Bohuslän. Av de resterande ca 500 på¬
träffades omkring 300 under åren mellan Göte-
borgsinventeringen och ämbetets inventering, hu¬
vudsakligen genom Fredsjö (1966—70), och dess¬
utom ytterligare ca 200 vid kompletterande inven¬
tering 1982—83 (Bertilsson 1985).
Här föreligger alltså nu ett omfattande nytt käll¬
material (fig 5—6). Det ger också underlag för nya tolkningsförsök beträffande det förhistoriska
landskapsutnyttjandet och därmed indirekt även
för bebyggelsestrukturen (fig 7). Detta förringar på intet sätt värdet av Almgrens och Ekhoffs arbete,
som i mycket bär prägel av banbrytande pionjärin¬
sats, utan vilken mycket av senare tiders dokumen¬
tation och forskning ej hade varit möjlig.
Boplatser
Denna fornlämningstyp är registrerad i avsevärt mindre omfattning än rösen och ristningar. Den länge kända bristen på boplatser från bronsålder framgår av följande citat: ”Boplatser från brons¬
åldern är något ytterst sällsynt, och det får anses som ett mycket lyckligt resultat, att Sarauw kunnat uppdaga och beskriva tre från Bohuslän och en
från Halland” (Ljungner 1939 s 19). Jag har i flera
Fig 2. Stensättningarna i bergmiljö består i regel av kalt stenmaterial, som kan vara humusblandat genom århundradens vegetationsrester
och ibland också efter stentäkt. Lågt belägen och typiskt oansenlig stensättning i BJörlanda (Raä nr 18) på Hisingen. Foto K-G. Selinge 1964.
Fig 3. En av Bohusläns sedan länge kända hällristningar är en av de arealmässigt största, belägen på utmark till Bro i Tanum (Raä nr 198).
Här återges en intressant detalj i den mycket släta, delvis vattenöverspolade hällen. Foto Ulf Bertilsson.
Fig 4. En av de allra största nyfunna hällristningarna är belägen vid Åby säteri i Tossene (Raä nr 73). Den upptäcktes av Göran Andersson i slutet av 1960-tatet och består av närmare 200, rikt varierade figurer. En översiktsbild visar dess typiska läge i sluttningen mot dalgången.
Foto Ulf Bertilsson.
Fig 5 och 6. Två detaljer av nyupptäckta, här uppmålade hällristningar kan utgöra exempel på tolkningsmässigt intressanta motiv. Den rikt utrustade mansfiguren t v finnspå en ristning vid Tossene kyrka (Raä nr375). Motivet t h från Lycke i Tanum (Raä nr 1110) innehåller intres¬
santa överhuggningar och var tidigare delvis täckt av en torpgrund, som avlägsnats av upptäckaren, Torsten Högberg, Grebbestad. Foto Ulf
Bertilsson.
artiklar diskuterat detta förhållande (t ex Bertils-
son 1979 och 1986a), varvid konstaterats att käll¬
materialläget numera är förändrat och förbättrat.
Orsaken är främst publicerade sammanställningar
av exploateringsundersökta boplatser (Kaleas et al.
1981, Furingsten et al. 1984). Dessa undersökning¬
ar har berört något över 50 boplatser, och tillsam¬
mans med de som undersökts i äldre tid uppgår det totala antalet nu till omkring 60. Av dessa är något
fler än hälften ”rena” bronsåldersboplatser, me¬
dan de övriga har inblandning från andra perioder.
Endast ett fåtal av dessa var dock registrerade som
boplatser före utgrävningen. De få skärvstenshö-
garna har i allmänhet varit registrerade som grav¬
högar i inventeringen, medan boplatser i öppen markyta vanligen har uppfattats som stenålders- boplatser (Weiler 1984). Många har inte varit re¬
gistrerade överhuvudtaget.
Därigenom kvarstår fortfarande problemet att på ett någorlunda säkert sätt kunna identifiera boplatser i terrängen och i det oundersökta, inven¬
terade materialet. En översiktlig, byråmässig ge¬
nomgång av fornlämningsregistret över länet, ba¬
serad på kriterier som storlek, form, konstruk- tionsdetaljer, gruppering och terrängläge tyder på
att ytterligare några hundra skärvstenshögar kan förekomma (Bertilsson 1986a). Vanligen är de för
närvarande registrerade som gravhögar, även om undantag finns. Vid Kvillehed och Trädet i Säve på Hisingen finns registrerade boplatslämningar av ovanligt slag, s k boplats- eller skärvst ens vallar
och skärvstenshögar av betydande storlek, upp till
40 meter långa och 15 meter i diameter (Bertilsson
& Winberg 1984 s 131). Med stor sannolikhet indi-
kerar dessa lämningar större boplatser från brons¬
ålder av samma karaktär som i Mälardalen, Öster¬
götland och Tjust (jfr Jensen och Larsson i denna volym). Liknande boplatser och fornlämningsmil- jöer upptäcktes för övrigt även på Kållandshalvön
i Västergötland i samband med revideringsinvente- ringen 1983 (Flink 1984). Helt säkra belägg för om¬
fattningen av skärvstenshögarnas utbredning i Bo¬
huslän kan endast erhållas genom utgrävningar.
Sådana undersökningar behöver dock ej vara om¬
fattande för att ge underlag för funktionsbestäm- ning och datering (se Larsson i denna volym). Hit¬
tills utförda undersökningar ger dock stöd för ett antagande att skärvstenshögar förekommer i hela Bohuslän, även om de flesta beläggen av naturliga
skäl har konstaterats i Göteborgsområdet. I takt
med att exploateringsundersökningar har berört
andra delar av länet, t ex Ödsmål, Lyse och Skee socknar, har boplatslämningar av detta slag kun¬
nat konstateras även i dessa områden (Bertilsson 1986a).
Mot denna bakgrund, som inbegriper att boplat¬
ser och boplatslämningar förekommer även inom hällristningsområdet i norra Bohuslän, skulle vi
därför preliminärt kunna hävda att påstående 2
ovan har verifierats, dvs att utbredningen av häll¬
ristningar och boplatser sammanfaller. Detta gäl¬
ler dock endast för den rumsliga utbredningen i
stort, medan däremot detaljerade data och analy¬
ser på mikronivån krävs för att kunna belägga ett
mera direkt rumsligt och strukturellt samband. Att
ett sådant samband kan existera antyds av förhål¬
landet vid Båleröd i Skee i norra Bohuslän. Vid un¬
dersökning av ett gravfält där påträffades också en underliggande boplats med en oval skärvstenshög,
7x5 meter stor, och ett ca 300 kvm stort kulturla¬
ger. Fynden utgjordes bl a av krukskärvor med
rabbad yta, fem skivskrapor och en eldskadad
spets av flinta. Boplatsen dateras därför till brons¬
ålder utan närmare precisering inom perioden (Jonsäter 1979 s 10 f). Gravfältet härrör från mel¬
lersta järnåldern. Området är beläget på en större, åt nordväst sluttande moränsadel. Nedanför slutt¬
ningen, ca 200 meter ytterligare åt nordväst och i
kanten av en lerfylld sprickdal, ligger en hällrist¬
ning. Den består av ett 60-tal olika figurer, bl a 28 skeppsfigurer, 1 människofigur, 5 djurfigurer, 6 cirkelfigurer, 1 hjulkors och 17 skålgropar. Rist¬
ningen är en av de mer framträdande i området,
och dess läge i förhållande till den undersökta bo¬
platsen gör att ett direkt samband med denna före¬
faller möjligt. Gravfältets placering på den äldre boplatsen antyder i sin tur ett komplext och hittills
outrett samband mellan boplatser, hällristningar
och yngre gravar (Bertilsson 1986b).
Ytterligare ett exempel på undersökning av skärvstenshögar inom norra Bohusläns hällrist- ningsområde finns. Vid Vrem i Kville konstatera¬
des två förmodade gravhögar genom provunder¬
sökning (Åke Fredsjö) utgöra skärvstenshögar.
Inga fynd påträffades, men fornlämningstypen i sig gör en datering till bronsålder trolig. Samman¬
lagt finns fem liknande anläggningar i spridd grup¬
pering inom ett ca 200x10—50 meter stort område
Fig 7. En typisk nordbohuslänsk sprickdal vid Massleberg och Jörlov i Skee socken. Kring och i dalgången finns rikligt medfornlämningar från både sten-, brons- och järnålder: boplatser, megalitgravar, rösen, hällristningar och gravfält. Foto Jan Norrman, Riksantikvarieämbe¬
tet. Godkänd för publicering av Försvarsstaben.
på en större, nordöstsluttande grusrygg. Högarnas diameter varierar mellan 8 och 10 meter. Närmaste hällristning är belägen ca 600 meter åt öster, på
andra sidan av en lerfylld sprickdal. Ristningen är mycket framträdande med ca 260 figurer, varav 40 skeppsfigurer, 9 människofigurer, 4 djurfigurer, 4 cirkelfigurer och 204 skålgropar. Något säkert funktionellt och strukturellt samband mellan bo¬
platsen och ristningen kan inte beläggas, men de
båda företeelserna är synliga sins emellan och be¬
lägna på ömse sidor om en öppen, flack lerslätt, tänkbar som produktionsområde för t ex bete i en bronsålderskultur. Ett sådant samband kan därför likväl ha existerat. Ca 300 meter nordväst om häll¬
ristningen och på samma sida av dalgången ligger för övrigt ett registrerat gravfält, bestående av ett 40-tal mindre högar och runda, övertorvade sten- sättningar. Med ledning av gravtyperna bör grav¬
fältet kunna gravdateras till yngre järnålder. Erfa¬
renheterna från undersökningen vid Båleröd visar
att förekomsten av äldre boplatslämningar i form
av skärvstenshögar på sådana gravfält inte kan ute¬
slutas.
Skärvstenshögar och hällristningar har på många sätt kunnat påvisas ha anknytning till bronsålderns strandlinje. Tydligast förefaller detta förhållande att ha varit i Mälardalen och då särskilt i Enköpingsområdet (Kjellén & Hyenstrand 1977),
även om i synnerhet skärvstenshögar och skålgro¬
par också förekommer på högre nivåer (Löthman 1983). Även för Södermanland kan ett klart sam¬
band påvisas (Damell 1986). Mera detaljerade ana¬
lyser av detta slag för Mälarområdet pågår emeller¬
tid (jfr Jensen i denna volym), vilka torde komma
att visa bl a att strandförskjutningsförloppet inte
varit fullt så enkelt att tolka som hittills antagits.
Särskilt beträffande hällristningarna, men även beträffande bronsåldersbebyggelsen i stort, har ett likartat förhållande till stranden antagits bl a även för Bohuslän (Burenhult 1980,1981 och 1984). Jag
avser att i annat sammanhang presentera detaljera¬
de data och analyser av detta problemkomplex,
som här blir mera komplicerat pga de kraftiga ni¬
våvariationerna.
Fig 8. Karta över häradsindelningen i Bohuslän samt västgötade- len av Göteborgs och Bohus län.
Utbredningen av gravar
1 skilda sammanhang har jag behandlat problem avseende de bohuslänska rösena och andra grav¬
former från bronsåldern (Bertilsson 1983 och 1984 med anförd litteratur). Inledningsvis omtalades
också att ämbetets inventering av länet innebar ett betydande nytillskott av gravar av detta slag. I någ¬
ra stickprovsanalyser kan också konstateras att de bohuslänska rösena förekommer på varierande ni¬
våer och att en koppling till en speciell strandnivå
under bronsålder ej tycks ha existerat (Bertilsson
1983 s 38 f). Därvid skiljer sig förhållandena på ett påtagligt sätt från t ex Västernorrland (Baudou
1968 och Selinge 1977). Den sannolika förklaring¬
en till rösenas belägenhet i Bohuslän torde kunna sökas i den starkt brutna terrängen, där lägen på
krön och avsatser har varit mera naturliga och kan¬
ske mera betydelsefulla än en direkt koppling till strandlinjen som en lokaliserande faktor för gra¬
var. Bakom detta kan troligen också skönjas komplexa sociala och ideologiska faktorer, vilkas betydelse ofta undervärderas i arkeologisk forsk¬
ning till förmån för enklare, ekonomiska och funk¬
tionella faktorer och förklaringar (Bertilsson 1983
s 39 ff). Vi skall nu koncentrera oss på rösenas ut¬
bredning för att se i vilken mån denna sammanfal¬
ler med utbredningen av hällristningar.
Häradsanalys
I den statistiska redovisning som nu följer har in¬
ledningsvis häradet valts som redovisningsenhet,
dvs en historiskt given indelningsgrund (fig 8).
Gravarna fördelar sig på häradena på följande
sätt, varvid dessa rangordnats efter antalet rösen.
Härad Totalt Runda rösen Långrösen Övriga
Vette 301 246 17 38
Tanum 237 203 8 26
Sotenäs 166 137 12 17
Tjörn 166 148 6 12
Stångenäs 164 129 24 11
Lane 140 114 13 13
Kville 138 115 4 19
Inlands Södre 120 92 20 8
Orust Västra 118 102 9 7
Askims 82 73 6 3
Tunge 71 71
— —Inlands Nordre 70 64 2 4
Orust Östra 58 52 1 5
Västra Hisings 54 46 3 5
Bullaren 40 28 7 5
Inlands Torpe 31 28
—3
Sörbygden 29 27 1 1
Inlands Fräkne 23 20 1 2
Östra Hisings 23 19 3 1
Göteborg 9 9
— —Sävedals 7 7
— —Summa 2 047 1 730 137 180
Av tabellen kan flera intressanta förhållanden ut¬
läsas, bl a att inte mindre än de fjorton första av totalt tjugoen härader är belägna vid kusten. Det framgår också att de tre första häradena är de tre
nordligaste kusthäradena, Vette, Tanum och Sote- näs. Av de tio röserikaste häradena är också sex be¬
lägna i norra Bohuslän. I dessa finns inte mindre än 1 146 rösen eller 56% av det totala beståndet. Den
procentuella andelen långrösen är nästan identisk eller 57%. För runda rösen är den endast margi¬
nellt lägre eller 54,5%. I absoluta tal är antalet långrösen 78 och runda rösen 944. De tre rikaste häradena. Vette, Tanum och Sotenäs har tillsam¬
mans inte mindre än 704 rösen eller 34%. Av dessa utgörs 586 eller 34% av runda rösen och 37 eller 27% av långrösen av länets totalbestånd. Framträ¬
dande häraden i söder är Tjörn, Inlands Södre,
Orust Västra och Askims. Dessa har tillsammans 486 rösen, vilket utgör 24% av totalbeståndet. Av dessa består 415 eller 24% av runda rösen och 41 el¬
ler 30% av långrösen, beräknat i relation till total- populationen.
Först som femtonde härad följer ett renodlat in- landsområde. Bullarens härad. Procentuellt förde¬
lar sig rösena med nära 95% belägna i kusthäraden
och endast drygt 5% i inlandshäraden, i absoluta
tal 1 917 respektive 230. Av detta följer att man i
ett bebyggelsehistoriskt makroperspektiv direkt
kan dra slutsatsen att rösena är en uttalad kustföre¬
teelse. I detta avseende bekräftas med eftertryck ti¬
digare iakttagelser (t ex Moberg 1963 s 36 ff).
Många rösen har trots detta en påtaglig inlandsan- knytning (Bertilsson & Winberg 1978 s 104), sett i
ett lokalt mikroperspektiv. Av detta skäl bör inte
mera långtgående slutsatser av bebyggelsehistorisk
art dras på grundval av häradsgenomgången, även
om en storskalig, rumslig struktur avspeglas.
Areell analys
Områdets yta uppgår till ca 4 11A kvkm. Det inne¬
bär att antalet rösen per kvkm i medeltal uppgår till 0,43. Omvänt kan det också uttryckas så att det går 2,33 kvkm landareal på ett röse. Det är av intresse
att analysera materialet areellt som en källkritisk kontroll av häradsredovisningen ovan. Rösenas ut¬
bredning i förhållande till arealen med häradena rangordnade efter täthet ser ut på följande sätt.
Härad Röse/km^ Km^/röse
Sotenäs 1,04 0,96
Tjörns 1,00 1,00
Stångenäs 0,85 1,18
Tanums 0,67 1,50
Vette 0,65 1,55
Kville 0,62 1,60
Orust Västra 0,57 1,75
Askims 0,44 2,29
Inlands Södre 0,44 2,30
Östra Hisings 0,42 2,36
Lane 0,33 3,05
Västra Hisings 0,31 3,21
Orust Östra 0,31 3,21
Göteborg 0,28- 3,53
Tunge 0,27 3,68
Inlands Nordre 0,21 4,82
Inlands Torpe 0,17 5,96
Bullarens 0,12 8,54
Inlands Fräkne 0,11 9,26
Sörbygdens 0,11 9,37
Sävedals 0,03 31,49
De tio röserikaste häradena är också med ett un¬
dantag de rösetätaste, vilket av areella skäl endast skenbart är självklart. Undantaget utgörs av Östra Hisings härad, men man bör inte fästa något avse¬
ende vid denna förändring. Ett högt absolut antal
rösen innebär som man kunde vänta också en hög täthet i den arealmässiga utbredningen.
Den mest uppenbara olikheten är kanske att den inbördes rangordningen mellan häradena är tydligt förändrad. Nio häraden har flyttats upp i arealta¬
bellen i förhållande till rangordningen i antalsta-
bellen. Eftersom sex av de uppflyttade häradena tillhör södra delen av området och endast tre norra
Bohuslän, innebär det att den nordliga dominan¬
sen blir något mindre uttalad. Den arealbaserade spridningsbilden tyder alltså på att den rumsliga fördelningen mellan norr och söder är jämnare i terrängen än vad som framgått av häradsindel- ningen. I områdets norra del flyttas dessutom tyndgpunkten mot Sotenäs och Stångenäs. I söder förstärks intrycket av dominans för de stora öarna Tjörn och Orust. Dessutom framstår älvmyn- ningsområdet vid Göteborg och Askims härad sö¬
der därom som ett avsevärt tätare område. De hä¬
raden, som får en lägre placering i arealtabellen be¬
står alla av en fornlämnings- och bebyggelsefattig
del i öster och ett smalt kustområde med rösen (t ex Lane, Vette och Tunge).
Det tätaste området, Sotenäs, har något över 1
röse per kvkm, medan det glesaste, Sävedal, har endast 0,03 röse inom motsvarande yta. Omvänt
kan förhållandet uttryckas så att rösena på Sotenä-
set förekommer trettiotvå gånger oftare än i Säve-
dalen. Förutom Sotenäs har endast Tjörn ett så högt värde som 1 röse per kvkm. Därefter följer Stångenäs med 0,85 röse inom samma areal och i
en relativt samlad grupp Tanums, Vette, Kville och Orust Västra häraden med värden på mellan 0.67 och 0.57 röse per kvkm. Övriga häraden har mind¬
re än 0.5 röse per kvkm i avtagande serie. Den and¬
ra kolumnen med areal per röse ger en tydligare
bild av den rumsliga fördelningen. Man bör också hålla i minnet att värdena i denna kolumn ger ett relativt mått på arealen. Värdet för Askims hd 2,29 innebär ju t ex en kvadrering av arealen jämfört
med Tanums hd med värdet 1.50.
Resultatet av arealanalysen ger en delvis annor¬
lunda bild av den övergripande rumsliga struktu¬
ren. Resultatet skall dock inte tolkas som ett belägg
för att den rumsliga utbredningen i absoluta tal per härad saknar värde för en övergripande bebyggel¬
seanalys. Det är ju ett intressant konstaterande i sig
att Skee och Tanums häraden har det största anta¬
let rösen inom området. Om man önskar svar på frågor om rumsliga strukturer, som ligger djupare
än en mycket översiktlig nivå, blir emellertid analy¬
sen mera upplysande om man också tar hänsyn till
den arealbaserade fördelningen som ger en jämna¬
re bild av rösenas utbredning.
Ett intressant resultat kan vara att den historiska socken- och häradsindelningen har bättre överens¬
stämmelse med rösenas utbredning i vissa delar av området än andra, generellt mera i norra Bohuslän
än i södra. Detta tycks dock även gälla för områ¬
den som Sotenäs och Tjörn. Underlaget är dock
alltför bräckligt för att ett bebyggelsehistoriskt
samband ska kunna hävdas mellan rösekomplex-
ets utbredning och den senare administrativa indel¬
ningen. Det har hävdats att denna i norra Bohuslän
är baserad på en ”naturligt” framvuxen bygdein- delning, medan förhållandena i södra Bohuslän
och Göta älv-mynningsområdet skulle vara delvis annorlunda (Andersson 1985). Möjligheten av existensen av ett visst samband redan på ett brons- åldersmaterial motsägs inte av ovanstående analys.
Kartbladsanalys
Som en tredje analysmetod skall rösematerialet slutligen presenteras per ekonomiskt kartblad i
skala 1:10 000. Förutom möjligheter till jämförel¬
ser med ovanstående, historiskt förankrade sprid- ningsbild får man här en slumpmässig fördelning, och det skapas också förutsättningar för statistiska jämförelser med fornlämningsregistret i andra de¬
lar av landet, då rikets nät är en av naturliga skäl ofta vald basenhet för statistiska redovisningar (t ex Hyenstrand 1984). Dessutom har delar av lä¬
nets fornlämningsbestånd, huvudsakligen gravar¬
na, i en tidigare publicerad analys (Bertilsson &
Winberg 1984), redovisats med ekonomiskt
kvartsblad som basenhet, dvs antalet rösen per 6,25 kvkm. Spridningsbilden framstår där som förhållandevis jämn, med en viss tyngdpunkt på
norra Bohuslän och kustregionen, dock utan allt¬
för framträdande koncentrationer (Bertilsson &
Winberg 1984 s 19A). Utbredningen tolkades som
relativt väl överensstämmande med den generella
spridningsbilden för förhistoriska gravar och som ett tecken på rumslig kontinuitet mellan täta röse- förekomster och områden med talrika järnålders-
gravar. Bristen på mera framträdande koncentra¬
tioner av rösegravar kan emellertid delvis vara en funktion av de valda klassgränserna, en effekt som sannolikt förstärkts genom att klassgränserna har lagts relativt tätt.
Kartan fig 9 är i stället baserad på rösenas ut¬
bredning per helt ekonomiskt kartblad, dvs per 25
kvkm. Klassgränserna på denna karta är satta med följande frekvenser, 1—9, 20—29, 30—39 och
40—49 rösen per kartblad. Antalet kartblad inom respektive klass fördelar sig då enligt följande:
1—9 139
10—19 39 20—29 30
30—39 7
40—49 4
Här framgår med stor tydlighet att spridningsbil¬
den är mera ojämn än den som uppvisas på den ti¬
digare publicerade kartan. De tätaste bladen med respektive 49,48,47 och 42 rösen är i tre fall beläg¬
na i norra Bohuslän och i ett fall i södra, nämligen
vid Sannäsfjorden i nordvästra delen av Tanum, vid Björke-Tafsängsområdet i södra Skee, vid Holma-Hesslandsområdet på gränsen mellan Skee och Lur och kring Ryskärsfjorden i Torsby. Av de sju kartbladen i nästa klass finns två på Hogdals- näset, ett centralt i Skee socken, ett i området Heestrand-Svenneby, ett vid Hunnebostrand, ett
kring Brofjorden och ett omfattar området kring
Bokenäs kyrka. Det kan konstateras att sprid¬
ningsbilden på detta sätt blir tydligare än den tidi¬
gare presenterade och framstår som ett väsentligt komplement till den bild som erhållits genom
koppling till häradsindelning respektive areal. För
mera specialiserade och detaljerade analyser är det möjligt att tillgripa matematiska och datorbasera- de metoder av det slag, som presenterats av bl a
umeåarkeologen Hans Lundmark (1983 s 91 ff).
En sådan analys ligger dock vid sidan av denna översiktliga studie av rumsliga strukturer på ett makroplan.
Fig 9. Karta över fördelningen av rösen per ekonomiskt kartblad
—
d V s25 km^
—i Göteborgs och Bohus län enligt angiven frek¬
vensskala.
Utbredning av hällristningar
Inledningsvis konstaterades att hällristningsstudier
i Bohuslän har flerhundraåriga traditioner. Trots detta och trots tidvis omfattande inventeringar och dokumentationsprojekt saknas till dags dato en
publicering av hällristningsmaterial som helhet (jfr Selinge 1985 s 108). En presentation och analys för¬
bereds för närvarande av författaren i samband med slutförandet av ett avhandlingsarbete kring Bohusläns bronsålder. Utan att föregripa detta ar¬
bete skall vissa rumsliga data presenteras redan
här.
Inom analysområdet finns registrerat 1 598 lo¬
kaler med hällristningar och älvkvarnsförekoms- ter, om man följer de för fornlämningsregistret gängse redovisningsprinciperna (Selinge 1985 s
102). Av dessa utgörs 583 av lokaler med enbart älvkvarnar, medan de övriga 1 015 består av figur¬
ristningar. Antalet ristningsytor uppgår med sam¬
ma beräkningsgrund till 2 288. Av dessa utgörs 899
av rena älvkvarnsförekomster, medan de övriga
1 389 består av hällristningar, dvs förekomster av övriga figurtyper eller kombinationer av sådana in¬
kluderande älvkvarnar. Antalet enskilda figurer el¬
ler tecken uppgår totalt till 47 884 med älvkvarnar¬
na inkluderade. Om dessa frånräknas uppgår anta¬
let enskilda figurer till 16 144. Därigenom framstår Bohuslän som landets och för övrigt hela Skandi¬
naviens hällristningsrikaste område (Bertilsson 1986b, jfr t exKjellén&Hyenstrand 1976s 117 och Selinge 1985 s 116). Mer än en tredjedel av materia¬
let, 600 lokaler och 800 ristningsytor, har nyregist¬
rerats i samband med ämbetets inventeringar från
1971 och framåt (Bertilsson 1985 s 207 ff). Relatio¬
nen mellan andelen lokaler med figurristningar och med älvkvarnsförekomster är ca 64% av de förra och ca 36% av de senare. I jämförelse med Öster¬
götland, där motsvarande värden är ca 13% och ca 87% (baserade på Selinge 1985 s 116, tab 4), fram¬
står därmed andelen figurristningar som utomor¬
dentligt stor. För Uppland är motsvarande värden
ca 20% figurristningar och ca 80% älvkvarnsföre¬
komster (baserade på Kjellén & Hyenstrand 1976 s 117, tab 2). Därigenom bekräftas också statistiskt det bohuslänska materialets bildrikedom, vilken
ofta framhållits. Här saknas utrymme att presente¬
ra de olika figurtyperna i detalj. Det kan dock
nämnas att förutom älvkvarnar (ovan), består ma¬
terialet av 7 947 skeppsfigurer, 3 561 människofi-
gurer, 583 fotsulor, 1 533 djurfigurer, 400 cirkelfi¬
gurer, 231 ringkors och 1 889 övriga figurer. Efter¬
som avsikten här är att undersöka ristningarnas ut¬
bredning på makronivån för en jämförelse med rö-
sena, får analysen av de olika figurtyperna tills vidare anstå.
Häradsanalys
Häradsvis fördelar sig hällristningslokalerna på följande sätt med häradena rangordnade efter an¬
talet förekomster.
Härad Hällristningar Älvkvarns¬
förekomster Totalt
1 Kville 319 91 410
2 Tanum 273 107 380
3 Sotenäs 197 69 266
4 Stångenäs 72 45 117
5 Tjörn 28 89 117
6 Vette 74 29 103
7 Tunge 21 45 66
8 Orust Västra 0 35 35
9 Inlands Torpe 1 17 18
10 Inlands Nordre 5 11 16
11 Inlands Södre 7 7 14
12 Askims 5 8 13
13 Lane 9 3 12
14 Västra Hisings 2 6 8
15 Orust Östra 1 6 7
16 Östra Hisings 1 5 6
17 Göteborg 0 5 5
18 Inlands Fräkne 0 3 3
19 Sörbygden 0 2 2
20 Bullaren
— — —21 Sävedals
— — —Summa 1 015 583 1 598
Av tabellen framgår att Kville härad är rikast på lo¬
kaler, följt av Tanum och Sotenäs. Därefter följer Stångenäs, Tjörn och Vette, dock med långt mind¬
re än hälften av antalet lokaler i Sotenäs. Av dessa
sex häraden är följaktligen fem belägna i norra Bo¬
huslän, och endast ett i södra delen. Den nordliga dominansen understryks också av att endast tre hä¬
raden från norra delen återfinns i tabellens nedre hälft. Lane, Sörbygden och Bullaren. Beträffande bildristningarna blir detta förhållande ännu tydli¬
gare. Bortsett från de två nordliga inlandshärade-
na, Sörbygden och Bullaren, har endast Tjörn flera bildristningar än det lägst rangordnade häradel
från norra Bohuslän, Lane. Den nordliga domi¬
nansen är tydlig också om man rangordnar härade¬
na efter antalet älvkvarnsförekomster. Tjörns hä¬
rad har dock ett anmärkningsvärt högt antal såda¬
na lokaler, de flesta framkomna under senare år genom lokal inventering (Pettersson 1977 och 1982). Även Orust Västra härad har ett stort antal lokaler av detta slag. Bortsett från dessa ”avvikel¬
ser” visar tabellen att ett högt lokalantal för bild¬
ristningar också innebär ett högt antal lokaler med
älvkvarnar. Orsakerna till detta förhållande skall
inte utredas här, men det är inte uteslutet att käll-
kritiska faktorer beträffande fornlämningsregist-
ret har betydelse. För att erhålla en mer detaljerad
bild av hällristningarnas rumsliga fördelning, är
även socknen intressant som redovisningsnivå. Ef¬
tersom vi här i första hand är intresserade av en
jämförelse med röseutbredningen inom området
som helhet, låter vi denna presentation anstå.
Kartbladsanalys
Ovan presenterades rösenas utbredning i förhål¬
lande till de ekonomiska kartbladen. På samma sätt skall därför också hällristningarna och älv- kvarnsförekomsterna presenteras, då detta ger en bild av utbredningen, som kan karakteriseras som mera objektiv, bl a i den betydelsen att den inte är styrd av territoriella indelningar från historisk tid (fig 8).
Av totalt 108 berörda ekonomiska blad har det stora flertalet endast få lokaler (fig 10). Omvänt har ett fåtal kartblad, närmare bestämt 5, ett myc¬
ket stort antal lokaler. På dessa blad finns omkring
femtio procent av det totala lokalantalet. Bladen har respektive 266,185,132,131 och 76 lokaler. De omfattar från norr mot söder Tanumsslätten och omedelbart söder därom Kallebyområdet, också i
Tanum. Därefter berörs Bottnabladet med de cent¬
rala delarna av socknen med samma namn samt de sydligaste delarna av Kville socken. På Sotenäset följer så Tossenebladet med de centrala delarna av denna socken samt området kring Långön i Askums socken. Slutligen följer så Vallabladet på Tjörn vilket täcker de centrala delarna av denna socken. Här bekräftas alltså statistiskt den ”gam¬
la” bilden av Tanum som ett centralt hällristnings-
tätt område. Mindre känt torde vara att Tossene- området på Sotenäset har en koncentration av häll- ristningslokaler, som är fullt i paritet med t ex Kal¬
lebyområdet i södra delen av Tanumsslätten. Inte mindre överraskande torde väl vara att Vallaområ¬
det på Tjörn har lika många lokaler som centrala delar av Kville socken. Här måste man dock kom¬
ma ihåg att utbredningsbilden blir radikalt föränd¬
rad om endast bildristningarna tas i beaktande.
Om en klassindelning av lokalfrekvensen och frekvens av figurristningar resp älvkvarnsföre- komster per kartblad liknande den för rösen görs, dock med andra klassgränser, erhålls följande för¬
delning av antalet kartblad per klass:
Fig 10. Karta över fördelningen av lokaler med hällristningar och älvkvarnsförekomster per ekonomiskt kartblad inom Göteborgs och Bohus län enligt angiven skala.
Antal per kartblad
Lokaler Figurristningar Älvkvarns¬
förekomster
1—9 71 39 67
10—49 23 18 22
50—99 5 2 4
100—199 3 3 1
200— 1 1 0
Summa 103 63 94
Här framgår med all önskvärd tydlighet hur kon¬
centrerad utbredningen är till de tidigare nämnda
områdena och kartbladen. Det kan också nämnas
att de fyra övriga kartbladen i klassen 50—99 loka-
Fig II. Karta över fördelningen av hällristningar medfigurfram¬
ställningar per ekönomiskt kartblad inom Göteborgs och Bohus län.
ler alla gränsar direkt till blad i de två högre klasser¬
na. En direkt jämförelse med Östergötlands lokal¬
tätaste blad, Fiskebybladet, vilket förutom detta ristningsområde även omfattar Himmelstalund, visar att detta med sina 113 lokaler (Selinge 1985 s 116, tab 4), överträffas av fyra kartblad i Bohus¬
län, av vilka Tanumsbladet har långt fler än dub¬
belt så många lokaler med sina 266.
Om vi därefter studerar antalet figurristningar
per ekonomiskt kartblad (fig 11) framstår samma kartblad som de rikaste med undantag av Vallabla¬
det på Tjörn. Tanumsbladet har 267 ristningar,
Bottnabladet 162, Tossenebladet 121 och Kalle- bybladet 113. Vallabladet har däremot endast 18 figurristningar och överträffas därmed av ytterli¬
gare 15 kartblad i norra Bohuslän. Totalt har 63 kartblad ristningar av detta slag. Av dessa är en¬
dast 14 belägna i områdets södra del och följaktli¬
gen de övriga i norra delen. Samtliga blad med hö¬
ga frekvenser gränsar till ett eller flera blad i de tre högsta klasserna. Fiskebybladet i Östergötland
med sina 233 ristningsytor (Selinge a a) överträffas endast av Tanumsbladet med 267 av de bohusläns¬
ka. Om även antalet älvkvarnsförekomster tas med i beräkningen, blir skillnaden ännu mindre, 355 ristningsytor totalt för Fiskebybladet mot 357 för Tanumsbladet.
Om vi slutligen studerar fördelningen av älv¬
kvarnsförekomster i relation till kartbladen (fig 12) blir spridningsbilden något annorlunda. De tätaste kartbladen är alltjämt desamma som för lokalerna
men ordningsföljden en annan. Flest älvkvarnsfö¬
rekomster har Vallabladet med 103, följt av Bott¬
nabladet med 93, Tanumsbladet med 90, Tosse¬
nebladet med 72 och Kallebybladet med 57 före¬
komster. Totalt berörs nu 94 kartblad, alltså vä¬
sentligt flera än de med figurristningar. Därmed framgår också att älvkvarnsförekomsterna har en
väsentligt vidare rumslig spridning än dessa. I samtliga fall gränsar kartbladen i de två högsta klasserna till blad med höga tal i närmast lägre
klass. 1 allmänhet svarar fördelningen också väl till lokalernas spridning. I likhet med den häradsvisa fördelningen visar detta ett klart samband mellan
ett högt antal figurristningar och ett högt antal älvkvarnsförekomster på den här aktuella makro¬
nivån. Av de blad, som har figurristningar, saknar endast två älvkvarnsförekomster. Fördelningen
mellan norr och söder är delvis annorlunda än för figurristningarna. Förutom Vallabladet är det sö¬
der om detta liggande Olsnäsbladet och Hagabla-
det med Kalvöfjorden i Tegneby på södra Orust re¬
lativt rika på älvkvarnsförekomster med 30 respek¬
tive 26 sådana. Förutom av de tidigare fem uppräk¬
nade bladen överträffas de inte av några blad i nor¬
ra Bohuslän. En tänkbar faktor som påverkat den rumsliga spridningen av älvkvarnar kan vara sam¬
bandet med megalitgravar. I synnerhet på Orust och Tjörn finns en klar koppling mellan kartblad
med många megalitgravar och sådana med talrika älvkvarnsförekomster. Denna koppling under¬
stryks av förekomsten av älvkvarnar direkt på
takblock till megalitgravar. Åtminstone sju sådana
fall är belagda i Bohuslän (Bertilsson 1986:00).
Detta samband har tolkats som ett uttryck för en allmän nordvästeuropeisk megalittradition med geometriska motiv och skålgropar (Burenhult 1980).
Jämförelse mellan utbredningen av gravar och hällristningar
Avslutningsvis skall en jämförelse göras mellan ut¬
bredningen av gravar och hällristningar, för att se huruvida antagande nr 3 i inledningen ovan har stöd i materialets rumsliga utbredning. Om man studerar utbredningen på häradsnivån (tabeller ovan), framgår det klart att något absolut sam¬
band mellan antalet rösen och antalet hällristning¬
ar inte kan påvisas. Endast i fem fall av tjugoen sammanfaller rangordningen för häradena i dessa
avseenden. Att ett visst samband trots allt kan exis¬
tera indikeras dock av förhållandet, att häradena i tabellernas övre respektive nedre del är desamma i båda tabellerna, även om den enskilda positionen
är förändrad. Av de fall, där positionen är oför¬
ändrad, utgörs två dessutom av de synnerligen
röse- och hällristningsrika häradena Tanum och Sotenäs. De tre övriga häradena med samma rang¬
ordning, Västra Hisings, Inlands Fräkne och Säve- dals, uppvisar i de två sistnämnda fallen den mot¬
satta bilden. Västra Hisings härad har förhållande¬
vis många rösen för att vara i områdets södra del.
Där finns dessutom två hällristningar och sex älv- kvarnsförekomster, varav några betydande. In¬
lands Fräkne har endast några obetydliga älv- kvarnsförekomster och relativt få rösen, medan Sävedals härad helt saknar hällristningar och älv-
kvarnsförekomster och också har mycket få rösen.
Ovan har påtalats nackdelarna med att använda administrativa enheter som härad och socknar vid studiet av äldre, förhistoriska rumsliga strukturer och bebyggelsemönster. Av detta skäl skall vi ock¬
så kommentera utbredningsbilden på kartbladen.
Rösen förekommer på 219 kartblad, hällristningar
och älvkvarnsförekomster på 103, varav figurrist¬
ningar på 63 och älvkvarnsförekomster på 94. Av
detta framgår klart att rösen har en avsevärt vidare rumslig spridning än hällristningar och älvkvarns¬
förekomster, och dessutom att älvkvarnsföre¬
komster återfinns i flera områden av landskapet än figurristningar. 52 kartblad har både hällristningar
och älvkvarnsförekomster, vilket innebär att 51
Fig 12. Karta överfördelningen av älvkvarnsförekomster per eko¬
nomiskt kartblad inom Göteborgs och Bohus län.
kartblad som har älvkvarnsförekomster saknar fi¬
gurristningar. Det motsatta förhållandet uppvisar
endast 9 kartblad. 90 kartblad har rösen, hällrist¬
ningar och älvkvarnsförekomster, medan samtliga kartblad med hällristningar också har rösen. Där¬
emot saknar 4 kartblad med älvkvarnsförekomster rösen. Samtliga dessa blad är perifert belägna i om¬
rådet. På makroplanet framstår kustanknytningen
för hällristningar och älvkvarnsförekomster som lika påtaglig som för rösena, i synnerhet för de
förstnämnda. Hällristningarna har också en påtag¬
lig koppling till blad med hög rösefrekvens, och en¬
dast i 14 fall förekommer ristningar på kartblad med lägsta röseklass. Motsvarande värde för älv¬
kvarnsförekomster är 32. Däremot sammanfaller
inte kartbladen med de högsta antalen av respekti¬
ve typ. Bladen med högsta antalet ristningar och skålgropar har respektive 25, 24, 18, 27 och 22 rö-
sen räknat från norr mot söder. Tanumsbladet lig¬
ger dock omedelbart sydost om det absolut röseri- kaste kartbladet och även i de övriga fallen finns kartblad med hög frekvens i omedelbar anslutning.
Därav framgår att det rumsliga sambandet mellan
rösen och hällristningar/älvkvarnsförekomster är starkt men inte fullständigt korrelerat på kart- bladsnivån. Generellt sett är dock sambandet myc¬
ket starkt, vilket framgår av det förhållandet att så¬
väl hällristningar som älvkvarnsförekomster har hög representation på de kartblad, där även före¬
komsten av rösen är hög. Med få undantag korre¬
sponderar följaktligen även blad med låg rösefrek-
vens mot blad med låg representation eller i vissa
fall total avsaknad av hällristningar/älvkvarnsfö- rekomster. Särskilt tydligt är detta förhållande i
norra Bohuslän, men det kan iakttas också t ex på Tjörn. Arten och styrkan i sambandet måste analy¬
seras ytterligare innan vi kan tala om en absolut statistisk korrelation. Dessutom måste andra fak¬
torer som t ex topografi vägas in.
Med utgångspunkt i kartbladet och den slump¬
mässigt rumsliga indelning som detta represente¬
rar, är sambandet mellan rösen å ena sidan och hällristningar/älvkvarnsförekomster uppenbart.
Vilken arkeologisk verklighet som avspeglas i den¬
na struktur är svårt att fastslå utan ytterligare ana¬
lyser, för vilket utrymme saknas här. Av dessa skäl och med hänvisning till att en omedelbar rumslig koppling mellan gravar och hällristningar har påvi¬
sats i flera fall inom undersökningsområdet (Ber- tilsson 1986 med anförd litteratur) torde det vara
uppenbart, att det inledande citatet av Oscar Almgren inte har verifierats genom ovanstående analys. Alldeles oavsett det tydliga sambandet mel¬
lan de rumsliga data som har presenterats här, skulle man gentemot Almgren kunna hävda att det
vore förvånande, om det inte fanns ett arkeolo¬
giskt samband och åtminstone också i viss mening därigenom ett ”... gemensamt ändamål” (Alm¬
gren 1927 s 198) mellan de rösen och hällristningar, vilka ofta befinner sig på mycket kort avstånd från
varandra om än topografiskt separerade i det bo¬
huslänska landskapet. Därigenom är inte sagt att alla hällristningar skall betraktas som ett uttryck för dödskult eller att de kan betecknas som grav¬
skulptur i allmänhet (Nordén 1917). Det är inte möjligt att här ta definitiv ställning för vare sig Almgrens eller Nordéns uppfattningar om hällrist¬
ningarnas betydelse. Det torde tvärtom vara så att frågan är långtifrån avgjord men att båda uppfatt¬
ningarna kan finna ett visst stöd i det arkeologiska källmaterialet. De är dessutom påfallande aktuella
som intressanta exempel på att rumsliga strukturer och samband kan förklaras med utgångspunkt i ideologiska uppfattningar och rituella beteenden.
Det torde dock vara av största vikt i detta samman¬
hang att välja rätt nivå och skala för det material och de problem som ska analyseras och förklaras.
Ovanstående presentation har visat att ett sam¬
band mellan utbredningen av rösen och hällrist- ningar/älvkvarnsförekomster existerar, oavsett
om vi väljer att studera utbredningen från en tradi¬
tionell bebyggelsearkeologisk utgångspunkt eller
om vi i stället väljer en mer objektiv, arealbaserad redovisningsenhet. Den kan också ses som inled¬
ningen till ett försök att studera hällristningarna i
förhållande till deras omedelbara arkeologiska omgivning, vilket framhållits som ett viktigt och hittills försummat forskningsfält (Malmer 1981
s 109).
Om vi avslutningsvis återvänder till de tre inle¬
dande antagandena om sambandet mellan utbred¬
ningen av gravar, boplatser och hällristningar for¬
mulerade i tre satser har vår makrobaserade analys givit följande resultat. Påstående 1 och påstående 2
har inte med säkerhet vare sig kunnat förkastas el¬
ler verifieras, eftersom tillräckligt detaljerade data
saknas på denna nivå. Analyserade data visar dock tydliga tendenser till att ett rumsligt samband exis¬
terar vad gäller utbredningen på makroplanet. På¬
stående 3, att utbredningen av gravar och hällrist¬
ningar inte sammanfaller, har däremot förkastats
med stöd i de data som presenterats i analysen.
Denna visar tvärtom att det rumsliga sambandet mellan rösen och hällristningar/älvkvarnsföre- komster är starkt och i många fall mer än så på det övergripande planet. För att kunna förtydliga gra¬
den och arten av detta krävs dock ytterligare och
mer detaljerade analyser.
Ulf BertilssonJ 1948, fil kand, doktorand i arkeo¬
logi vid Stockholms universitet. Förste antikvarie
vid Riksantikvarieämbetets dokumentationsbyrå,
sektionen för fornminnesinventering.
Referenser
Almgren, O. 1927. Hällristningar och kultbruk. Kungl. Vitter¬
hets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar 35.
Stockholm.
Andersson,!. 1984. Västsverigeför tusen år sedan: gammal teri- toriell indelning i ortnamnsbelysning. Kulturhistorisk rap¬
port 15, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Göte¬
borg.
Badou, E. 1968. Forntida bebyggelse i Ångermanlands kust¬
land. Arkiv för norrländsk hembygdsforskning, XVII, s 1-209. Härnösand.
Bertilsson, U. & Winberg, B. 1978. Bohuslän — ett experiment¬
område. Fornvännen 78, s 97-106. Stockholm.
Bertilsson, U. 1979. Bronsåldersboplatser i Göteborgs och Bo¬
hus län
—en preliminär sammanställning av utgrävningar¬
na 1964-75. Bohuslän. Årsbok 1979, s 49-56. Uddevalla.
—, 1983. Bohuslänska rösen — struktur, kronologi, funktion
—
