Att släppa kontrollen
Av: Johannes Djerf
Hans väg hade varit lång genom städer och byar som kantats av både medgångar och motgångar. Han hade funnit tro där han minst anade den och han hade mött många olika sorters människor och fått lyssna till
deras livsberättelser. Han hade mött sorg då han vänt den till sinnesro och frid. Han hade mött förtvivlan, som han vänt till framtidstro. Han hade mött mörker som han lyste upp med sitt eget ljus. Där hopplöshet fanns hade Jesus kommit med hopp, och där modlösheten varit ett hinder hade snickarsonen ifrån Nasaret röjt det ur vägen som det vore den minsta svårigheten av alla. Och där sjukdom och död var ett en nära verklighet hade han förvandlat både människors kroppar och hjärtan genom att ge kärlek, hälsa och liv åter. Men Jesus hade också mött motgångar. Han saknade många gånger tro hos människor där han faktiskt förväntade att det skulle finnas. Människor som vägrade släppa kontrollen över sina egna liv och bestämt sig för att inte lyssna och följa hans ord om sanningen.
Men det var bara början till vad han nu skulle få möta, när han red in i Jerusalem, det visste han. Hjälten skulle alldeles snart bli skurken. Inte ens hans lärjungar skulle våga stå upp för det de trodde på. Någon skulle till och med förneka vänskapen med honom. Allt hade haft sin tid, men tiden började nu rinna ut för Jesus, Guds egen son.
Nu kantades vägen av mantlar, palmkvistar och jubelsång. Under folkets lövhyddohögtid så brukade man i sju dagar marschera runt altaret med palmkvistar i händerna medan man sjöng och ropade Hosianna. Det sägs också att när prästerna vid den här högtiden stod vid slaktoffret som skulle bringa försoning för folkets synder så brukade de säga ”hosianna, välsignad vare han som kommer i Herrens namn”. Det var alltså segerord som handlade om försoning, om Guds närvaro och en bön om att Herren skulle rädda dem. En lovsång som nu sjöngs över Jerusalems gator.
”Välsignad är han som kommer, konungen i Herrens namn! Frid i Himlen och ära i höjden! Hänger ni med? Jag går igång när jag upptäcker sådana här saker. Alltså, folket anade det inte då men den sången handlade om precis samma sak som det gjorde för prästen. Jesus skulle snart vara slaktoffret som skulle rädda hela mänskligheten!
Jesus visste att den jubelsången om någon dag skulle vändas till tystnad, men nu ljöd den och det var det viktiga.
I lukas evangelium står det att när några fariséer i folkmassan sade åt Jesus att få dem att tiga svarade Jesus med ”Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa!” Oh, Jag ryser när jag hör de orden. Även om människornas rop skulle tystna så skulle stenarna, ja hela skapelsen ropa ut att Jesus är kung! Guds närvaro, strömmen ifrån tronen i himlen rann som en stor levande flod genom Jerusalems gator där Jesus red fram.
När kvällen kom och han hade varit inne på tempelplatsen och sett sig omkring överallt så tog han med sig sina lärjungar och gick ut till Betania som låg ca.2,5 km. utanför staden. Där bodde Maria och hennes syskon Marta och Lasarus. En plats där Jesus kände sig hemma, kunde vila och hämta ny styrka ibland goda vänner. När de efter en skön nattsömn stigit upp och börjat vända åter till staden så blir Jesus hungrig. Och här skall vi stanna till för en stund.
Vi läser Mark.11:13-14. Det tog tre år från planteringen till dess att ett fikonträd började bära frukt. Men när det väl började ge frukt så bar det frukt ungefär 10 månader om året, då det skördades två gånger. Fikonen växte normalt tillsammans med löven, men det här trädet som Jesus kom förbi hade inga fikon fast det var fullt av löv. Så det borde vara fullt av fikon att äta men det fanns inte ett enda. Jesus förbannade trädet och sa att det aldrig någonsin ska bära frukt igen. Varför gör han det? kan man ju fråga sig. Var han så utsvulten att han blev så arg bara på ett litet oskyldigt träd? Vi behöver inte fundera så mycket på det faktiskt, för förklaringen får vi några versar senare när Jesus och hans lärjungar åter kommer förbi detta träd. Vi läser vers 20-25. Jesus tar alltså detta
uttorkade träd som en bild på oss människor, när vi inte vågar tro på Gud.
När vår tro bara blir yta, bara religion och utan liv. Detta hör ihop mycket med vad som också hänt mellan dessa båda tillfällen vid trädet. Då Jesus rensat templet ifrån det som inte borde finnas på denna plats. Templet var en plats för att söka och älska Gud, och låta den kärleken också bli handling men här behandlades människor på ett ovärdigt sätt, då
Människor berikade sig olovligt och ovärdigt på andras bekostnad! Alltså det var en tro utan handling precis som fikonträdet lovade frukt, men bar ingen. Det var därför Jesus blev arg på fikonträdet. Fikonträdet var med i uppräkningen i moseboken av allt gott som israeliterna skulle få njuta av i löfteslandet. Så när Jesus ger detta ofruktbara träd sin dom, så blir det en symbol för hela Israels öde, när de inte kunde släppa kontrollen på deras egna liv och ge det till Gud.
Nu ska jag erkänna en sak. Jag är en ganska så stor badkruka faktiskt.
Jag gillar och ta en svalkande simrunda men oftast tar det ganska så lång tid innan jag kommit i vattnet. Jag vet inte om ni har sett den reklamen på tv någon gång när en kille och hans kompisar ska bada i en
utomhusbassäng. Alla i jublande glädje springer före och hoppar och dyker i vattnet, och han springer efter, men precis vid bassängkanten så vänder han sig om och går sakta ner för stegen istället, och frågan
kommer ”är det dags att börja tänka på pensionen? Han känner jag igen mig mycket i. Sedan tror jag att alla utav oss kan känna igen oss i hur det är att gå ut i en svensk kall insjö någon gång i början av sommaren och känt hur man sakta tar varje steg framåt, och ju saktare man går ut i sjön ju jobbigare blir det och man kan stå länge, länge och tveka om man ska fortsätta eller inte. Man tar och går till knäna och sedan tills vattnet når höften, och precis därefter kan det många gånger stanna för steget därefter är oerhört jobbigt, när vattnet kommer över midjan. Då är man vid en gräns då man antingen bara kan hoppa ut och börja simma eller stå kvar.
I den här situationen stod Israels folk. Möjligheten till att deras tro verkligen kunde få liv fanns mitt framför dem, men de tog den inte utan stod kvar med fötterna på botten. De var rädda för vad som skulle hända om de släppte på fotfästet och började simma. Det var många som
stannade, tittade neråt i det kalla vattnet och förlitade sig på sina egna gärningar. De såg sin egen värdighet i att be på ett speciellt sätt eller offra på ett visst sätt, vilket gjorde att de till slut glömde bort sitt eget och andras människors hjärta. När det handlade om tron på Gud så blev det till slut bara en uppvisning av duktighet istället än att tjäna och älska människor runtomkring. Och visst har vi hamnat där också! I den här religiösa ytan då vi förlitat oss på vad vi själva kan och skall göra. Vår tro har fått sin identitet i vår egen duktighet. När det handlar om bön som Jesus talar om i verserna vi läste precis, så handlar det för många om hur mycket jag ber och inte, hur mycket jag klarar av och hur mycket jag kan.
Vilket gör att vi inte vågar släppa på fötterna och kasta oss ut och
verkligen se vad bön handlar om. Till slut så vågar vi inte ens be om vad som helst, för vi tror inte att våra böner är tillräckliga. Vi försöker hålla upp någon slags religiös yta när vi går till kyrkan då vi kanske i alla fall försöker visa för människor att vi tror på bönen som ett levande redskap, men egentligen har vi inte lämnat land ens. Men det Jesus säger är att om ni bara tror på mig så skall berget kunna lyfta sig och kasta sig i havet.
Jesus säger till och med att har ni bara tro som ett senapskorn, så skall ni kunna säga till berget att flytta sig!
Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert!
Alltså, Din och min tro, måste koncentreras på honom som har gett löftena! Det får inte präglas av någon som helst sorts prestation från vår sida.
Det finn hela tiden något inom oss som vill ha kontrollen, som vill sätta ner fötterna i marken. Men om du vill att bönen, tron på Jesus och det kristna livet skall bli levande, så handlar det om att släppa kontrollen över dig själv, dina egna begär och egna begränsningar, släppa på fotfästet och börja simma, börja tro på Gud, bli fylld av hans ande och hans
möjligheter.Jag tror att alla vet hur skönt det är när man väl väljer att släppa taget och hoppa ut och simma. Det är sällan man ångrar det!
Det finns en fantastisk bild på detta i Hes.47:1-12. Profeten har en syn.
Som utan att gå in mer på det, handlar om ett tempel. Hur det ser ut och hur det fungerar. I den här synen så leds han av en man och nu så har mannen lett honom in i templets ingång, som är fylld av vatten. En bild som liknar väldigt mycket våra tappra steg ut i den kalla insjön, eller hur?
Först är det vatten till vristen, sedan till knäna, höfterna men sedan så gick vattnet så högt att han var tvungen att simma. Det var en ström han inte kunde komma över. Han var tvungen att släppa på fotfästet, när strömmen kom. Och det här är åter igen tycker jag, en fantastisk bild på det kristna livet och livet i anden. Den helige Anden som många gånger i Bibeln liknas vid strömmande, levande vatten. Jesus talar om det i Joh.7:
"Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.”
Den här strömmen ifrån Guds tron som kom in svepandes när Jesus red in i Jerusalem, den kan du få del utav. I berättelsen i Hesekiel så stod det att denna ström flyter ut i havet, vilket troligtvis är här döda havet. Och det stod att denna ström ska göra havet sunt. Alltså, det som du känner är dött i ditt liv, behöver inte längre vara dött! Känner du att det är dött i ditt böneliv, kan den helige ande göra levande igen med ord, tro och hopp! Du kan få uppleva hur bibeltexten får nytt liv igen, när den helige ande vill leda dig igenom texten som du tycker bara är hur torr som helst. Är din frimodighet död? Är kanske din kärlek till församlingen död? Guds ande vill göra det levande igen! Känner du att vägarna i livet bara är ett enda stort garnnystan som är omöjligt att få upp, så kan den helige ande leda dig ut ur det och ge din tillvaro full av frid. Det gäller bara att släppa
kontrollen och börja simma i hans ström! Och jag tror faktiskt inte att Gud är nöjd fören du förlorat den!
I vers 9 så stod det att alla levande varelser som rör sig i stim kommer upplivas, fiskarna kommer bli mycket talrika. Visst är det så att vår
församling är ett sorts stim. Där vi är många olika fiskar men som har ett och samma mål vi är på väg till.
Och i detta stim så vill strömmen ifrån tronen beröra oss och göra oss frimodiga. Det stod att allt kommer då få liv där strömmen rinner ut. Alla varelser! Det är bara inte en liten Torestorps fisk som kommer få liv utan det kommer påverka alla när Guds ande ger liv. Strömmen ger liv till allt den berör. Det stimmet vill jag vara kvar i! Hoppas att du vill det med!
Sista versen i det här kapitlet måste vi också till sist läsa igen. Och vid strömmens båda stränder skall alla slags fruktträd växa upp. Deras löv skall inte vissna och deras frukt skall inte ta slut. Varje månad skall träden bära ny frukt, ty deras vatten kommer från helgedomen. Deras frukter skall tjäna till föda och deras löv till läkedom."
Vi är tillbaka vid fikonträdet som Jesus stod inför. Trädet som nu har vissnat ända ner till roten. En bild på hur det kristna livet är utan det levande vattnet, det är torrt och halvgott, precis som en pizza utan någonting på. Men lever vi i strömmen så kommer den få varje frukträd att växa upp. Våra löv skall inte vissna och frukten skall inte ta slut!
Våran tro kommer aldrig att dö och våra liv som vi lever kommer att ge liv! Den helige ande ger dig, tröst och styrka. Strömmen räcker till för dina behov, men huvudsyftet med strömmen är att den skall möta havet, flodkanten. De där bönerna kan producera enorma resultat. Men du måste ta första steget. Det går inte bara stå vid flodkanten och vänta. Vågar du släppa kontrollen och börja simma?
