Ulf Lundells dikt ”Soave” som jag inledde den här uppsatsen med väckte en form av äckel i mig, beskrivningen av kvinnans könsdoft på diktjagets fingrar som han luktade på medan han drack ett glas vin fick mig att tänka kring hur ett subjekt kan äga och inta någon annans doft.
Jag tänker doften som en förlängning av kroppen, något som kan sprida sig i ett rum och infiltrera andra i det rummet. I Lundells rader njuter han av kvinnans könsdoft, njuter av att ha möjlighet att inta hennes doft närhelst det behagar. I en annan av Lundells dikter som heter
”Blodet” är det ett liknande diktjag som upplever kvinnans blod på sina fingrar som något njutbart.
Blodet / på mina fingrar / kommer från dej / Du är alltså inte / med barn / Jag låter det sitta kvar hela dan / Jag hälsar inte på någon / Jag har det bara där / och om någon undrar så säjer
jag / att jag har / mekat med bilen eller nåt / och först klockan fem / tvättar jag av mej det / och ser det försvinna ner i / handfatets ventil / och du / tvättar lakanen95
I den här dikten är det diktjaget som äger och besitter mensblodet på fingrarna, i min läsning av detta finns ett tyglande av kvinnans kropp. Det förekommer två aspekter i dikten som gör att jag utläser detta som ett ägande. Det första är att mensblodet är fastklistrat på diktjagets kropp, på hans fingrar där det är mannen som bestämmer vilken tid han ska tvätta bort kvinnans kroppsvätska, och det är när han har lust med det. Den andra är att diktjaget kan dölja mensblodet som smuts, eller olja om någon skulle fråga. Raden ”mekat med bilen eller nåt”
antyder att intorkat mensblod liknar detta. Det är döljandet av kroppsvätskan, att han kan bestämma vad det också kan likna gör att det blir en njutning som endast är till för diktjaget.
Detta är en ensam och enskild njutning där kvinnans roll är att tvätta lakanen, och mannen kan dofta, se och njuta i enskildhet av hennes kroppsvätska.
Det finns ytterligare en aspekt i detta och det handlar om yta och plats. Om vi tänker att kroppsvätskor och dofter är en del av kroppen, något som befinner sig utanför hudens och kroppens gränser, något som kan sprida sig till andra och fastna på andra. I detta upptar kroppsvätskorna också ytor i rum eller på andra kroppar. Det finns något i den här dikten som handlar om att kvinnans mensblod iklär diktjagets fingrar, men även att diktjaget på ett sätt iklär sig någon annans kroppsvätska. Iklädandet är något jag på olika sätt diskuterat i den här uppsatsen. Aliide som iklär sig den gröna flick-klänningen, Grenouille som iklär sig kvinnans kroppsdofter. Och det är i Parfymen som jag vill stanna upp en stund och koppla tillbaka till när Grenouille pratar om kvinnan han nyss extraherat parfym ur som en ” okroppslig doft” som kommer ur kvinnan, men som inte längre tillhör henne. Den som äger doften, parfymen är just Grenouille. Det finns dock en skillnad i hur dessa äganden av kvinnans doft och kroppsvätska ter sig i de olika verken. I Lundells dikt är det iklädande som döljs, som endast är till för hans egen njutning. I Süskinds Parfymen låter Grenouille andra ta del av hans parfymer och dofter, han döljer det i den mån att de inte vet vart parfymen kommer ifrån. Men det finns en förskjutning kring doften och kroppen då han har extraherat hennes kroppsdoft men där kvinnan inte längre existerar som ”kropp” för honom. Jag funderar på om det är detta som gör att jag äcklas över Lundells dikt, det är ett framskrivande av ägandet av den andres kroppsvätska och doft, men personen i sig framställs inte. Det sker en objektifiering via kroppsvätskan där kvinnan blir objekt för mannens njutning.
95 Lundell, ”Blodet”, 137.
Ahmed menar att äcklet innehåller både ett närmande, men också ett avståndstagande och jag funderar över impulsen att benämna saker som äckligt i ett försök att ta avstånd ifrån det. I den här undersökningen måste jag närma mig det jag äcklas av. Det är något som Ahmed skriver som jag vill diskutera här. Hon skriver följande:
We can certainly reflect upon the way in which disgust, as an intense bodily feeling of being sickened, is always directed towards an object. One does not feel disgust in the abstract; one feels disgusted by something in which the thing itself seems to repel us. […] Disgust is clearly dependent upon contact: it involves a relationship of touch and proximity between the surfaces of bodies and objects.96
Ahmed menar att äcklet alltid är riktat mot ett objekt, att subjektet inte upplever äcklet i det abstrakta utan att äckelkänslorna beror på att tinget, objekten upplevs som frånstötande. Detta leder in mig på frågor såsom: Är läsningen abstrakt, och/eller gör jag dikten till ett objekt för att kunna ta in den? Är det inte i den abstrakta läsningen som jag känner äcklet? Rör texten snarare mitt inre? Är det så att läsningen i sig blir ett ytterligare objektifierande av diktkroppen.
Då äcklet rör sig via kroppar och objekt, enligt Ahmed är de också beroende av kontakt.
Jag leker nu med tanken att text är kropp och att läsningen då blir utvinning av kropp;
blir skrivandet då makttagandet, görandet, den konkreta upplevelsen av kropp? Detta borde leda till att jag som läsandesubjekt, för att kunna inta dikten, känna den, uppleva den också måste göra den till mig själv. Eller sker det snarare en abjektion här?
Jag måste stanna upp här ett tag, vad innebär det att jag gör dikten till mig själv? Att den korsar en abstrakt gräns i mig och att i detta upplever jag äckel. När jag sedan uttalar talhandlingen ”That’s disgusting” som Ahmed skriver om eller i mitt fall; ”Jag upplever äckel när jag läser Lundells dikter” är detta en form av abjektion? Av att spy? Ahmed påminner om en intressant sak som får mig att tänka på hur intagandet av dikten påverkar läsningen, och sen i samma stund skrivandet av den här uppsatsen: “We might recall here that vomiting involves expelling something that has already been digested, and hence incorporated into the body of the one who feels disgust.“97 För att subjektet ska kunna uppleva äckel i dikten, och sedan spy ut det antingen i tal eller text, så påpekar Ahmed att objektet(dikten) redan har tagit sig in i subjektet (läsaren).
96 Ahmed, ”The Performativity of Disgust”, 85.
97 Ahmed, ”The Performativity of Disgust”, 94.
Detta skulle innebära att när jag läser dikten också inmundigar den, äter texten. När den dikten gör mig äcklad förskjuts också mitt subjekt likt Kristevas teorier om abjektet: Om vi här byter ut ordet ”food” mot dikten, eller texten, vad händer då?
But since the food [Text] is not an ‘other’ for ‘me,’ who am only in their desire, I expel myself, I spit myself out, I abject myself within the same motion through which ‘I’ claim to establish myself. 98
Vad händer nu? Läsande och skrivandesubjektet blir ett abjekt i upplevelsen av äckel. Och här sitter jag nu och kaskadspyr ut ord, performativt gör äckel i det här dokumentet. När jag just i detta nu skriver om mina äckeltankar har dikten tagit sig in i mig, och orden är delar av mig själv, jag spottar ut detta i skrivandet, abjekterar mig själv samtidigt som jag försöker fastställa mig själv. Jag, subjektet blir abjekt när jag läser och skriver det äckliga. Att skriva om abjektet i läsningen är i någon mån att det skrivande subjektet gång på gång dör och återuppstår. Spyr, lever och bryter sig loss.