Äcklet, Äcklet: En äckelstudie om doft, kroppsvätskor och skriftliga spyor samt att äta sig själv och andra i Aliide, Aliide, Parfymen, Nekrofilen, Våtmarker och Tid för kärlek

(1)

VT 2021

Masteruppsats i litteraturvetenskap, 30 hp Masterprogram i kultur och medievetenskap Institutionen för kultur- och medivetenskaper Handledare: Josefine Wälivaara

Illustration av omslag: ©Sara Guldbacke Lund

Äcklet, Äcklet

En äckelstudie om doft, kroppsvätskor och skriftliga spyor samt att äta sig själv och andra i Aliide, Aliide, Parfymen, Nekrofilen, Våtmarker och Tid för kärlek

Linnéa Guldbacke Lund

2021-06-04 ÄckletÄcklet.jpg

https://drive.google.com /fil e

/ d/ 1s8b03K0 6Xg xqSWc gpRaHYx -cq10i JScg/ view? fbclid=I wAR 1 N_ dLc4a6Sq6i Q_ Z2__wOm V rc7uHJnS3FOwbm 6lCxqdSb-rU1… 1/1

(2)

Abstract

This essay explores and examines disgust in five literary figures and books based on scent, bodyfluids and abjection. Together with Julia Kristeva's Powers of Horror: An Essay on Abjection and Sara Ahmed's "The Performativity of Disgust" in The Cultural Politics of Emotion, I analyze these books, and my position as a researchsubject. The questions I ask are:

What does disgust mean? How do the subject's boundaries shift when things penetrate the body?

How are scents, body fluids and disgust expressed in relation to power and the female body?

And what does it mean that I stick my reading experiences on the texts I read?

The analysis begins in Mare Kandre's novel Aliide, Aliide and how gaze, power and girlhood are made, as well as how abjection takes place in the intake of milk and larvae. Body in body and body against body are analyzed based on Aliide's disgust in the novel. I discuss how something growing inside is experienced as disgusting and frightening and connect it to the pregnant body and the fetus as abjection.

In the second chapter of the analyze, it is Parfymen: berättelsen om en mördare by Patrick Süskind that focuses on the scent of the female body that Grenouille, the main character tries to extract and master. The gaze on the female body and the extraction of fragrance is in focus here and in Nekrofilen by Gabrielle Wittkop, Lucien's desire for the dead body is examined.

The body fluids, such as the vomit that the bodies excrete can be read as limits to life and death.

In the third and final analysis section, I read these books with affect. I reconnect to my introduction where Ulf Lundell's poems made me feel disgusted. I use Ahmed's concept of performativity to discuss how cannibalism - reading - eating body fluids are connected, and how writing about disgust, is a form om vomiting. I examine my own writing subject and what an affective reading does to literary studies and the research position. In conclusion, I discuss how the universal and the subjective making of disgust effect research.

Keywords: Disgust, Abjection, Scent, Bodyfluids, Cannibalism, Vomit, Research position, Reading, Writing, Subject borders, female body, gaze, power, power relations, Ahmed, Kristeva, repulsive, effects, affective, performativity

(3)

Innehållsförteckning

INLEDNING ... 1

Syfte: Äcklets mekanismer - Doftens och kroppsvätskornas effekter ... 1

Skönlitterärt material, urval och avgränsningar ... 2

EN INLEDANDE METOD OCH DISPOSITION... 3

ATT LÄSA OCH SKRIVA ÄCKEL ... 3

TEORI OCH BEGREPP ... 4

Sara Ahmeds äckel och performativitet... 4

Kristevas sönderfallande subjekt - Abjekt och abjektion ... 6

Kristevas kadaver och definition av döden och kroppsvätskor ... 8

Emotionsteori ... 8

TIDIGARE FORSKNING –GRÄNSER, KROPPAR OCH ÄCKEL ... 9

KAPITEL 1... 13

SUBJEKTETS ÄCKEL OCH AVSKY VIA ANDRA OCH SIG SJÄLV ... 13

Den andres kropp i Aliide, Aliide ... 13

Blickandet och äcklandet inför subjektet ... 17

Hur äcklet tar sig in; abjektionen via intagandet - Mjölken ... 20

VÄXANDET – Att äta kropp och kött: kropp i kropp... 22

Sammanfattning av kapitel 1 ... 26

KAPITEL 2... 27

KROPPSVÄTSKOR, DOFT OCH FÖRRUTTNELSEPROCESSER ... 27

Att besitta kvinnans doft... 27

Förklä sig i doften, att vara abjekt ... 28

Att fånga och utvinna doft – kroppen som behållare av doft ... 30

Renheten som den ultimata doften ... 32

Kroppsvätskorna som rörelser mot liv och död ... 34

Att spy för att renas. Mot skrivandet... 36

Sammanfattning av kapitel 2 ... 37

KAPITEL 3... 38

DEN AFFEKTIVA LÄSNINGEN: SPYAN, PERFORMATIVITETEN OCH KANNIBALISMEN:ATT ÄTAS ELLER ICKE ÄTAS ... 38

Äcklets performativitet – att kaskadspy ord ... 39

Äckelaffekternas effekter ... 40

Läsandets kannibalism - Att äta och läsa kropp ... 43

Att äta sig själv, och andra ... 45

Att klippa i och äta den gravida kroppen... 46

ÄCKELBLICKAR, MAKT OCH SPYOR –SAMMANFATTANDE SLUTSATSER ... 48

DISKUSSION - EN ÖVERSIKT OCH FÖRSIKTIGA STEG FRAMÅT I ÄCKLIGA VRÅR ... 50

LITTERATURLISTA ... 53

(4)

Inledning

Jag håller en bok i min hand, det är Ulf Lundells diktsamling Tid för kärlek (1984).¹ Jag öppnar pärmarna och slås av en lukt. Den är inte äcklig, det är en bekant doft som snarare gör mig lugn och trygg, som när man går in i ett antikvariat och känner doften av gammalt papper. Jag börjar läsa rad för rad, dikt för dikt. Jag stannar vid ”Soave”. Versraderna beskriver hur kvinnans könsdoft fastnat på mannens fingrar och hur han känner lukten av hennes kön när han dricker ett glas vin. Strofen lyder: ”När jag sätter glaset till munnen / känner jag / att mina fingrar fortfarande / doftar av ditt kön”² Något händer i mig när jag läser dessa rader. Jag ryggar smått tillbaka, det rör på sig inombords. Jag inser att jag känner äckel i min läsning, äckel inför diktens beskrivande ord på pappret. Vad är det som får mig att ta avstånd och samtidigt vilja komma närmre, veta varför den här känslan uppstår i mig? Den här uppsatsen är ett försök att nosa mig fram till innebörden av känslorna som uppstår i min läsning, inte endast i Ulf Lundells diktning, utan jag blickar ut mot andra litterära verk som närmar sig doft, kroppsvätskor och äckel på olika sätt. Den här uppsatsen är ett sökande efter hur äcklet fungerar i dessa litterära verk, men också hur äcklet verkar och tar sig uttryck i min affektiva läsning.

Syfte: Äcklets mekanismer - Doftens och kroppsvätskornas effekter

Syftet med den här undersökning är att reda i äcklets mekanismer och analysera dess funktion i de litterära verken, samt i min affektiva läsning av ett fåtal. Jag analyserar vad doft och kroppsvätskor får för funktion i verken i förhållande till hur makt och kvinnokropp gestaltas.

De teman som ligger till grund för undersökningen är: Subjektets blick på sin egna kropp, upplevelsen av det egna subjektet och blicken på andra kroppar. Jag ser till hur subjekt, abjekt och objekt görs och undersöker gränser mellan dessa. Genom att se till Julia Kristevas abjektsteori i Powers of Horror: An Essay on Abjection³ och Sara Ahmeds kapitel ”The Performativity of Disgust” i The Cultural Politics of Emotion⁴ undersöker jag hur äckel skapas.

Mina frågeställningar lyder: Vad innebär äcklet och hur fungerar det? Vad händer med subjektet när ting tränger in i kroppen? Hur förskjuts kroppens gränser och vad får det för

1 Ulf Lundell, Tid för kärlek (Stockholm: MånPocket, 1985).

2 Ulf Lundell, “Soave” i Tid för kärlek (Stockholm: MånPocket, 1985), 158.

3 Julia Kristeva, Powers of Horror: An Essay on Abjection (New York: Colombia University Press, 1982).

4 Sara Ahmed, “The Performativity of Disgust” i The Cultural Politics of Emotion (Edinburgh University Press:

Edinburgh, 2014).

(5)

effekter? Hur skrivs doft och äckel fram i förhållande till makt och kvinnokropp? Varför uppstår och triggas äckelkänslor i litterära subjekt, samt i min affektiva läsning?

Skönlitterärt material, urval och avgränsningar

Den här uppsatsen började i ett fokus på doft och kroppsvätskor, äcklet skulle vara sekundärt för undersökningen, men detta är något som har ändrats under processens gång och bidragit till mina avgränsningar. Jag har valt att närma mig de litterära gestalterna och de litterära verken med temana äckel, kroppsvätskor och doft för att synliggöra dess mekanismer och funktion.

Dessa verk är valda för hur de skriver fram sinnliga upplevelser av äckel, makt och blicken på ett intakt subjekt. Jag har därför inte tagit hänsyn till den historiska kontext eller den samtid de litterära verken är skrivna i. Jag har plockat de verk som har varit relevanta när det kommer till framskrivandet av kropp, subjekt, blick och makt. Dessa verk säger alla något om kvinnokroppen, dofter och kroppsvätskor i relation till äcklet.

De litterära gestalter och verk som ligger till grund för denna undersökning är: Mare Kandres roman Aliide, Aliide (2003)⁵ som är en uppväxtskildring där läsaren får följa den åttaåriga flickan Aliide och ta del hennes tankar, känsloliv och upplevelser av världen.

I romanen Våtmarker (Feuchtgebiete, 2008) av Charlotte Roche hamnar huvudkaraktären Helen på sjukhus och ska operera bort sina hemorrojder, och kvinnokroppen gestaltas nära.⁶ Läsaren får följa huvudkaraktärens minnesblickar från hennes uppväxt, men också hennes fetischer och sexuella vanor när hon delar med sig av dem till sjuksköterskan Robin. Jag läser verket som ett motstånd till bilden av den renrakade, fixade kvinnan.

Gabrielle Wittkops Nekrofilen (Le Nécrophile, 1973) är skriven likt dagboksanteckningar och beskriver Luciens möten och sexuella upplevelser med döda kroppar i alla åldrar och kön. Verket behandlar även frågor såsom ensamhet, kärlek och sårbarhet inför, och åtrån till den förfallna kroppen.⁷

Parfymen: en mördares historia (1986) av Patrick Süskind handlar om den doftlöse Grenouille som försöker hitta en plats i människans samhälle. Boken utspelar sig på 1700-talet och beskriver Grenouilles förhöjda doftsinne och önskan att skapa parfymer och dofter i ett

”illaluktande Paris”. Vi får följa Grenouilles resa från den franska staden han föds i, till Paris

5 Mare Kandre, Aliide, Aliide (Stockholm: En bok för alla, 2001).

6 Charlotte Roche, Våtmarker, övers. Christine Bredenkamp (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2009).

7 Gabrielle Wittkop, Nekrofilen, övers. Lisa Andersson och C/M Edenborg (Stockholm: Vertigo, 2013).

(6)

och vidare mot landsbygden. Han lär sig under verkets gång hur man blandar dofter, essenser för att skapa parfymer.⁸

Ulf Lundells diktsamling Tid för kärlek (1984) handlar om just kärleken till kvinnan diktjaget är gift med, om sexuella möten med andra kvinnor, och kärleken till alkohol. Det är diktjaget som står i centrum för kärleken och den gestaltas utifrån begär, sorg, lust och att inte riktigt kunna räcka till eller nå till den man älskar. De två dikter som ligger till grund för undersökningen är ”Soave” och ”Blodet”.⁹

En inledande metod och disposition

För att spåra äckel, doft och kroppsvätskor har jag tagit mig an dessa skönlitterära verk genom att följa dess litterära gestalter och hur dofter, kroppsvätskor och äckel skrivs fram i verken. Jag har följt böckerna och fokus för analyserna har hamnat i det som varit litteraturens fokus. Detta innebär att de olika kapitlen har olika verk och teman. De varierar i fokus på följande sätt:

I det första kapitlet är det Aliide, Aliide som undersöks och där är det äcklet, doften och dess funktioner som står i centrum. Här blir subjektets gränser och Kristevas abjekt en huvudsaklig brännpunkt. Vad innebär det när ting och objekt korsar subjektets gränser?

I det andra kapitlet är det Parfymen och Nekrofilen som undersöks där dofter och kroppsvätskor står i centrum. Abjektet träder in här återigen och subjektskap, blicken på kvinnokroppen och den döda kroppen problematiseras. Kroppsvätskornas funktion hos kadavren i Nekrofilen diskuteras med hjälp av Aliide, Aliide.

Det tredje kapitlets fokus hamnar i kaskadspyans mittpunkt och Ahmeds teorier kring att tala abjektivt. De skönlitterära verk som behandlas är Tid för kärlek, Våtmarker, och Parfymen. Undersökningen tar avstamp i min affektiva läsning och hur jag skapar äckel i den här uppsatsen. Jag blickar ut mot vad det innebär att äta, och att ätas.

Att läsa och skriva äckel

Metod, teori, språk, form och skrivsätt är tätt sammankopplat i den här uppsatsen. I skrivandet av min analys har jag aktivt reflekterat över min läsarposition och hur jag ska sammanfläta den affektiva känslan av äckel med nära analyser av de litterära gestalternas upplevelse av äckel, dofter och kroppsvätskor. I detta uppstår det problem, hur ska jag särskilja mitt eget äcklande

8 Patrick Süskind, Parfymen: en mördares historia, övers. Ulrika Wallenström (Stockholm: Wahlström &

Widstrand, 1986).

9 Lundell, ”Soave” och ”Blodet”, 158, 137.

(7)

från innehållet i verken? I reflekterandet av min metod, och när jag skriver mina analysavsnitt har jag med mig verket Genus och det akademiska skrivandets former som består av erfarenheter av att skriva akademisk text och hur textspillet, det man rensar bort och plockar ut, är utgångspunkt för texterna i antologin.¹⁰ Boken berör frågor om hur kropp, rörelse, rum och känslor blir till i skrivandet, och hur man kan plocka in och ut känslor i texten. I inledning en ställer Annelie Bränström Öhman och Monica Livholts frågan: ”Vilket skrivsätt kräver din forskningsfråga?”¹¹ Frågan uppmanar till ett reflexivt skrivandesubjekt och här hämtar jag min inspiration. Min metod hör ihop med min forskningsfråga där äcklet står i centrum, mitt skrivande hör ihop med den forskning och med det äckel jag just nu skriver fram. I och med detta skriver jag in mig i en genusvetenskaplig kontext där jag reflekterar över skrivandets maktaspekter och vad det får för effekter i forskningen. Detta är min utgångspunkt i skrivandet av den här uppsatsen.

Genusperspektivet löper likt en tråd i den här uppsatsen, den är en grundbult till min metod, teori och analys. Maktperspektivet via kropp, subjekt, och objekt är något som mina teoretiker och jag har gemensamt: det är blicken på kropp som sammanflätar (och skiljer oss åt). Sara Ahmed och Julia Kristeva är mina två huvudsakliga teoretiker och jag kommer presentera dem i förhållande till de begrepp som jag använder i analysen. Judith Butler använder jag som samtalspartner då hon fungerar som Ahmeds utgångspunkt i performativitetsbegreppet, men också för att hon riktat kritik till Kristevas psykoanalytiska teorier.¹²

Teori och Begrepp

Sara Ahmeds äckel och performativitet

Jag börjar med att reda i äcklet. Jag utgår från två teoretiker som diskuterar hur äckel görs i förhållande till subjekt och objekt. Den ena är Sara Ahmed, och i hennes verk The Cultural Politics of Emotion beskriver hon hur känslor formar kroppens olika ytor och hur upprepade handlingar och känslor påverkar kroppen över tid såväl som genom en växelverkan mot och bort från andra.¹³ Det Ahmed gör i sitt teoretiska verk är att se hur olika känslor rör sig på, och mellan kroppar i rum. “Emotions are intentional in the sense that they are ‘about’ something:

they involve a direction or orientation towards an object.”¹⁴Ahmed menar alltså att känslor

10 Annelie Bränström Öhman & Monica Livholts, Genus och det akademiska skrivandets former (Lund:

Studentlitteratur, 2007).

11 Bränström Öhman och Livholts, Genus och det akademiska skrivandets former. 9.

12 Judith Butler, Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity (New York: Routledge, 2006).

13 Ahmed, The Cultural Politics of Emotion (Edinburgh University Press: Edinburgh, 2014), 4.

14 Ahmed, The Cultural Politics of Emotion, 7.

(8)

uppstår i förhållanden till objekten, och att det finns riktningar mot objekten. Ahmeds poäng är att känslan inte är något som bara uppstår, något som vi har från början, utan det är något som skapas och görs i sociala och kulturella sammanhang. Det är en effekt snarare än en orsak.¹⁵

I äckelkänslorna, hävdar Ahmed, uppstår det både närmanden och avståndstaganden.

Det finns en vilja att komma nära äcklet, att fascineras av det, men också något som får oss att ta avstånd. Ahmed menar att äckelkänslorna är ambivalenta. Det finns åtrå, men det finns också avvisande känslor i äcklet som Ahmed menar är avgörande för relationen mellan objekt och subjekt.

Disgust pulls us away from the object, a pulling that feels almost involuntary, as if our bodies were thinking for us, on behalf of us. In contrast, desire pulls us towards objects, and opens us up to the bodies of others. While the affect of being pulled may feel similar at one level, at another, the direction or orientation of the pull creates very different affective relation between the subject and object.¹⁶

Ahmed menar alltså att åtrå och äckel står i kontrast till varandra här, äckel drar kroppen bort från objektet, medan åtrån närmar sig det. Äcklet i sig är även en ambivalent känsla, kan det då finnas åtrå i äcklet? Detta resonerar jag kring mer i analysen. Jag ska där diskutera hur äcklet rör sig mellan objekt, kropp, subjekt och jag lyfter hur växelverkan mellan olika känslolägen såsom åtrå, äckel, ilska, avsky kan fungera. Känslor såsom avsky, äckel och obehag rör sig in och ut ur varandra och blir svåra att särskilja. I äcklet finns det underliggande känslor, (emotioner) menar Ahmed såsom ilska och rädsla. Känslorna är inte autonoma utan de rör sig in och ut ur varandra, rör sig genom och via kroppar, rum, blickar, och kulturella sammanhang.

Känslor, emotioner och affekter är tre olika begrepp som jag kort ska redogöra för i direkt anslutning till Ahmed. Känslor och emotioner blir i Ahmeds teori något som utgår från kulturella sammanhang, som jag förklarat här ovan. Begreppet äckelkänsla som jag stundtals använder mig av kopplar alltså ihop med känslorna som uppstår i ett sammanhang. I den här uppsatsen använder jag mig främst av begreppet affekt från Ahmeds teorier där läsaren, skribenten och observatören tillsammans skapar äcklet. Emotioner och affekter används i Ahmeds verk nästan synonymt, men jag tolkar det som att det affektiva är just skapandet av äckelkänslan. I den här undersökningen använder jag alltså affektbegreppet då det kopplar till den performativa idén kring hur äcklet rör sig, hur och varför det uppstår och vad det ger för effekter.

15 Ahmed, The Cultural Politics of Emotion, 10.

16 Ahmed, “The Performativity of Disgust”, 84.

(9)

Ahmed utgår ifrån att en stor del av hur äcklet fungerar beror på objektens ytor och när två objekt kommer i kontakt med varandra, kan de klistras mot varandra och båda upplevs då äckliga. ”Sticky signs” och ”stickyness” är två begrepp som jag kommer använda mig av när det kommer till att klistra ord, känslor eller begrepp till äcklet och på så vis göra, förknippa det med äckel. Ahmeds exempel på hur detta fungerar är när namnet “Paki” används i nedsättande ordalag om befolkningen i Pakistan då det har förknippats eller klistrats till andra nedsättande ord såsom: ”immigrant, outsider, dirty and so on”. Dessa “sticky signs” blir alltså

”sticky” då de klistras mot varandra i flera olika sammanhang genom historien och i talhandlingar.¹⁷

Det som Ahmed även tar fasta på och som jag kommer utgå ifrån i mina analyser är att äcklet är avgörande för maktrelationer av olika slag. Det finns ett maktanspråk i att benämna något som äckligt, och att göra det äckligt. Ahmed utgår från olika kroppar, och har ett postkolonialistiskt perspektiv i framskrivandet av hur äcklet görs. Ahmed utgår från objektifieringen av den andre i Darwins dagboksanteckningar av en ”native” som rör Darwins mat, och hur äcklet skrivs fram via Darwin och kopplas ihop med den andra kroppen. Den andra kroppen står i kontrast till Darwins blick och i nedskrivandet av äcklet gör han också den andre kroppen till äckel. Den här växelverkan mellan blick, skrift, äckel och makt kopplar jag på i alla tre analysavsnitt, men med olika fokus.

Performativitetsbegreppet som Sara Ahmed intar via Judith Butler bygger på hur kunskap och kön konstrueras.¹⁸ Ahmed använder performativitetsbegreppet i kapitlet ”The Performativity of Disgust” i sammanhang där skriften, och talet blir ett görande av äckel, och därmed även en makthandling. I den här undersökningen analyserar jag relationen mellan makt, läsandet, känslor, skrift och forskning. Den performativitet som Sara Ahmed använder blir här kopplat till min metod.

Kristevas sönderfallande subjekt - Abjekt och abjektion

I Powers of Horror redogör Kristeva för abjektets funktion. Det som blir relevant för mig att ta fasta på i abjektbegreppet är de delar där Kristeva resonerar kring subjektets intagande av äckel, hur subjektet blir abjekt och hur kroppens gränser fungerar.

17 Ahmed, “The Performativity of Disgust”, 91-92.

18 Butler, Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity.

(10)

Abjektet har en sak gemensamt med objektet och det är att det är i motsättning till jaget, subjektet. När Kristeva förklarar abjektet kopplar hon ihop det med känslor såsom avsky, äckel och vämjelse. Vilket blir den här undersökningens huvudfokus.

Food loathing is perhaps the most elementary and most archaic form of abjection. When the eyes see or the lips touch that skin of surface of milk – harmless, thin as a sheet of cigarette paper, pitiful as a nail paring- I experience a gagging sensation and, further down, spasm in stomach, the belly; […]¹⁹

Kristevas beskrivningar av äckel och abjektet är kroppsliga förnimmelser, hon beskriver hur äcklet inför mat, eller mjölkens skinn som nuddar läpparna blir till genom rörelser i kroppssystemet, upplevelser av kräkningar och illamående. Hon förklarar vidare att jaget tar avstånd och förpassar de föräldrar som ställer fram mjölken, som vill att hon ska dricka det.

Det sker sedan en rörelse i subjektets intagande av denna mjölk, som ligger till grund i hur jag senare använder abjektet i den här uppsatsen.

But since the food is not an “other” for “me,” who am only in their desire, I expel myself, I spit myself out, I abject myself within the same motion through which “I” claim to establish myself. That detail, perhaps an insignificant one, but one that they ferret out, emphasize, evaluate, that trifle turns me inside out, guts sprawling; it is thus that they see that “I” am in the process of becoming an other at expense of my own death. During that course in which

“I” become, I give birth to myself amid the violence of sobs, of vomit.²⁰

Mjölken, maten som intages är inte en annan för jaget, när den förtärs blir den en del av subjektet. Den kroppsliga rörelsen i magen som leder till kräkningarna, hulkningarna inför det äckliga blir också i samma rörelse ett subjekt som spottar, spyr upp en del av sig själv. I detta utvisar subjektet sig själv, från sig själv, jaget abjekterar sig själv samtidigt som subjektet etablerar sig själv. Den som iakttar denna rörelse (föräldrarna i Kristevas exempel), ser då hur subjektet blir detta andra, på bekostnad av självets död. I detta blivande, föder också jaget sig själv mitt i de våldsamma spyorna.

Abjektet, tillskillnad från objektet blir en inre rörelse, något som sker inombords i subjektet. Kristeva menar alltså att jaget, självet är i en process av blivande i abjektionen. Denna process bygger också på jagets död, och jagets utspottande av sig själv. Genom kräkningarna, äcklet blir jaget till något annat. Hon beskriver det likt en födelse, att jaget föder sig själv via

19 Kristeva, Powers of Horror: An Essay on Abjection, 2-3.

20 Kristeva, Powers of Horror: An Essay on Abjection, 3.

(11)

kräkningarna, via äcklet. Rörelsen, både det kroppsliga inuti kroppen, men också hur subjektet blir något annat går via äcklet.

Kristevas kadaver och definition av döden och kroppsvätskor

Det ultimata abjektet, menar Kristeva är liket, eller som hon vill kalla det ”cadaver- cadere”

som betyder ”to fall”. Det är förfallandet av kroppen som Kristeva vill åt i den här benämningen.

Hon beskriver döden och kadavret som att den gör sig fri från livet. Kroppsvätskorna och det kroppsliga avfallet är det som enligt Kristeva definierar livet:

My body extricates itself, as being alive, from that border. Such wastes drop so that I might live, until, from loss to loss, nothing remains in me and my entire body falls beyond the limit.

Cadere, cadaver.²¹

Så länge kroppsvätskorna och avfallet förskjuts från kroppen är den i sig levande, men när kroppsvätskorna slutar, och ingenting återstår faller kroppen över gränsen mellan liv och död.

Detta är alltså det som Kristeva menar med abjektet: ”It is death infecting life. Abject. It is something rejected from which one does not part, from which one does not protect oneself as from an object.”²² Döden som infekterar livet, något som är avvisat från livet och som subjektet inte har makt eller kontroll att styra över. Här är ytterligare en skillnad mellan abjekt och objekt, objektet kan subjektet skydda sig från. Men i abjektet finns det inget motstånd då subjektet inte kan motsätta sig abjektet. Det går alltså inte att värja sig från abjektionen, det vämjeliga, det äckliga.

Kroppsvätskornas funktion och kroppens förfall diskuteras vidare i analysavsnitt två, tillsammans med nekrofilens åtrå till den ”döda kroppen”. Jag kommer att använda begreppet kadaver för att gå i dialog med Kristeva och visa på hur förskjutningar i liv och död kan gestaltas i förfallet.

Emotionsteori

För att reda i och närma mig emotionsfältet använder jag mig av antologin Att känna sig fram:

Känslor i humanistisk genusforskning.²³ I inledningen av antologin skrivs emotionsteorin fram ur ett perspektiv där den vill ta plats i humanistiskforskning, och där den feministiska

23 Annelie Bränström Öhman, Maria Jönsson, & Ingeborg Svensson, (red.) Att känna sig fram: Känslor i humanistisk genusforskning (Umeå: H:ström - Text & kultur, 2011).

(12)

forskningen försökt rucka på idén om att förnuftet och känslan står i kontrast till varandra, eller att det går att tygla känslan via förnuftet. Tanketraditionen som den här forskningen förhåller sig till är en poststrukturalistisk och vill bryta upp med tankemönster såsom inre och yttre, kropp och själ, natur och kultur.²⁴ I den här uppsatsen får känslor, affekter och förnuft ta plats och resonera sig fram till vad känslor gör, och varför de blir till. För att inte hamna i någon typ av reproduktion av äcklet, eller fördömande av den litteratur jag analyserar använder jag mig av artikeln ”Att väcka anstöt: om äckel, genans och obehag i mottagandet av Kerstin Thorvalls författarskap”, skriven av litteraturvetaren Maria Jönsson i samma antologi.²⁵ Jönsson gör en analys av mottagandet av Thorvalls författarskap med hjälp av Sara Ahmeds The Cultural Politics of Emotion och Kristevas begrepp abjektet. Jönssons kritik riktar sig till hur recensioner har mottagit Kerstin Thorvalls verk och vad det gör med framställningen och mottagandet av Thorvalls författarskap. Känslor såsom skam, genans och obehag i läsningen av Thorvalls verk återspeglas i recensionerna, och ”döms ut” för just de känslor som författarskapet behandlar.

Denna artikel fungerar som en guide för mig då jag inte vill hamna i att reproducera äcklet, klistra det på verken och ”fördöma” författarskap. Fokus är att kritiskt granska varför känslan av äckel uppstår för att försöka förstå vad det är som händer, och vad det får för effekt.

Tidigare forskning – Gränser, kroppar och äckel

Inom humaniora och främst litteraturvetenskapen är det ofta, svepande avsnitt, alternativt kortare artiklar som handlar om just äcklet. Här hoppas jag fylla en funktion och låta äcklet sprida ut sig i en diskussion om vad dess effekt innebär i ett litteraturvetenskapligt sammanhang. Jag utgår även ifrån kroppsliga funktioner och förnimmelser. Kroppen och dess gränser finns det mycket skrivet om inom litteraturvetenskapen och humaniora i stort. Det genusvetenskaliga perspektivet där queerteori och feministisk teori breder ut sig handlar allt som oftast om just gränser, kroppar och maktperspektiv. Detta är något som jag tar avstamp ur med hjälp av Kristeva, Ahmed och Butler. Det finns dock andra intressanta teoretiker som jag inte kommer gå djupare in på men som ger andra perspektiv på kroppen och dess gränser. Den materialistiska feminismen där Donna J. Haraway och hennes verk Simians, Cyborg and Women – The Reinvention of Nature, eller Rosi Braidottis The Posthuman är några nämnda.

24 Bränström Öhman, Jönsson och Svensson, Att känna sig fram: Känslor i humanistisk genusforskning, 11–12.

25 Maria Jönsson, ”Att väcka anstöt: om äckel, genans och obehag i mottagandet av Kerstin Thorvalls

författarskap” i Att känna sig fram: Känslor i humanistisk genusforskning (Umeå: H:ström - Text & kultur, 2011).

(13)

Gränser mellan kroppar och vad som anses mänskligt problematiseras och undersöks i dessa verk.²⁶

När det kommer till tidigare forskning som berör de valda litterära verk som ligger till grund för den här undersökningen finns Maria Margareta Österholms avhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar: Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 ²⁷, där skriver hon kort om flickblivandet, Aliide, Aliide och begreppet ”Riktig Flicka” som förekommer i romanen. Österholms metod bygger på att använda ”skeviskan” som språk och metod för att skapa en ny, feministisk doxa där något annat, en annan kunskapsteori kan frodas.

Fokus i Österholms analyser när Aliide nämns behandlar språket i relation till flickblivandet, dubbelgångare och hur det monstruösa samspelar. Den tidigare forskningen utöver Österholms avhandling som berör Aliide, Aliide eller Kandres författarskap finns att hitta i uppsatser på grundnivå eller peer-rewiew artiklar där den gotiska genren analyseras, eller där ett ekokritiskt perspektiv framträder. I de flesta finns det även ett narratologiskt utgångsläge där relationen mellan innehåll, språk och berättarperspektiv analyseras i olika perspektiv.²⁸ Min analys går i viss linje med detta, men särskiljer sig från dessa undersökningar då jag gör djupgående, och tematiska undersökningar över Aliides äckelupplevelser och kopplar det till abjektet och subjektets upplösning.

Äcklet i litteraturstudier är som oftast kopplat till skräck och till den deformerade, groteska kroppen. Kroppsvätskor och kroppsdofter har i uppsatser på grundnivå diskuterats i John Ajvide Lindqvists författarskap. Äcklet nämns i förbifarten men det är det obehagliga, skräcken och det groteska som står i centrum för undersökningarna.Äcklet är en sekundär känsla i dessa uppsatser och är allt som oftast kopplat till obehaget, avskyn, och till läsarupplevelsen.²⁹ Min undersökning leder stundtals in på dessa frågor om det obehagliga, men det som skiljer den här uppsatsen åt är att äcklet och abjektet får stå i centrum. Den här

26 Donna J. Haraway, When species meet (Minneapolis: University of Minnesota Press, 2008). ; Rosi Braidotti, The Posthuman (Cambridge: Polity, 2013).

27 Maria Margareta Österholm, Ett flicklaboratorium i valda bitar: Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 (Diss. Uppsala Universitet; Årsta: Rosenlarv, 2012).

28 Mårten Sundholm, ”Aliide och Aliide: En narratologisk undersökning av Mare Kandres roman Aliide, Aliide”

(kandidatuppsats, Uppsala: Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, 2011). ; Hanna Stjernfeldt, ”Det Kandriska språket: Rösternas uttryck i Mare Kandres roman Aliide, Aliide” (kandidatuppsats, Uppsala: Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, 2016). ; Johanna Lindbo, ”Sprungna ur jorden:

De porösa relationerna mellan landskap, växttid och tillblivelse i Mare Kandres prosa” Edda, Vol.108 (2021-03- 03).

29 Therese Andersson, ”Vampyrer, Zombies och Troll – men vad är det egentligen som skrämmer oss?: En studie om vilken samhällskritik det går att finna i tre av John Ajvide Lindqvists texter och hur han bygger upp skräcken.” (kandidatuppsats, Halmstad: Sektionen för lärarutbildning, Högskolan i Halmstad, 2014).

(14)

uppsatsen strävar efter att vara tematiskt djupgående i de litterära verken samtidigt som den egna läsarpositionen skrivs fram i en teoretisk ansats.

Jag tar avstamp i Sara Ahmeds performativitetsbegrepp som kopplar till äcklet och arbetar in den reflexiva biten då jag anser att det är något som behöver aktualiseras i den forskning som skrivs idag. Ahmed är den som banat väg för att se på äcklet som en effekt och talhandlingen som ett makttagande i ett postkolonialt och genusperspektiv.

I tidigare forskning som utgår från äcklet är som tidigare nämn Maria Jönssons artikel om hur Thorvalls författarskap togs emot i recensioner, och hur äcklet och avstånd stakades upp mellan mottagare(läsare) och de skönlitterära verken relevant.³⁰ I de sökningar jag gjort på temat äckel finns det inte några djupgående analyser av just äcklets funktion i samband med litteraturvetenskapen, eller hur äcklet sammankopplar till doft och kroppsvätskor. Det min uppsats då bidrar till är sammanblandningen kring äckel, doft och kroppsvätskor och hur mitt forskarsubjekt förhåller sig till det på olika sätt.

Andra känsloteoretiker som verkar internationellt är Sianne Ngai med det teoretiska verket Ugly Feelings där ”negative emotions” såsom paranoia, ilska, avundsjuka analyseras i genus och postkoloniala litteraturstudier i ämnen som rör media, kultur och konst. Äckel nämns också här i förbifarten i hennes avslutande kapitel, men det är inget som Ngai går djupare in på.³¹

Kristevas abjektbegrepp är också det flitigt använt i studier som berör äckel och obehag men kanske främst den monstruösa kroppen, vampyrer, och zombies. Dessa är allt som oftast kopplade till filmvetenskap eller feministisk teori. Skräckteori blir återigen aktuellt när det kommer till abjektsbegreppet. Dessa skräckspår vandrar även jag ut i kort för att närma mig hur abjektet fungerar i Aliide. Barbara Creeds The Monstrous-Feminine: Film, Feminism, Psychoanalysis är ett sådant klassiskt teoretiskt skräckverk där psykoanalytiska analyser av film och könsstudier sammanflätas.³² Jag hamnar oundvikligen i detta fält när jag analyserar Aliides upplevelse av kropp, men mitt fokus berör fortfarande äcklet och inte skräcken/det obehagliga. Abjektbegreppet kopplar till intagandet av äcklet och mitt litteraturvetenskapliga fokus ligger på de litterära gestalterna Aliide, i Aliide, Aliide, Grenouille i Parfymen och Luciens åtrå till döden i Nekrofilen.

30 Jönsson, ”Att väcka anstöt: om äckel, genans och obehag i mottagandet av Kerstin Thorvalls författarskap”, 45-65.

31 Sianne Ngai, Ugly feelings (Cambridge, Harvard University Press, 2005).

32 Barbara Creed, The Monstrous-Feminine: Film, Feminism, Psychoanalysis (London: Routledge, 1993).

(15)

När det kommer till doft finns det uppsatser som behandlar Süskinds Parfymen och Wittkops Nekrofilen. I Parfymen finns en kandidatuppsats som utgår från berättandet i olika medier, skillnader mellan hur bok och film framhåller och gestaltar doften.³³ I analyser av Nekrofilen är det en särskild intressant uppsats som heter ”Spinnfjärilens doft” som använder sig av narrativitet och utvecklar kort hur doften hör ihop med död och antar att objekt och döda inte kan kommunicera, och undersöker i detta hur kärlek kan uppstå.³⁴ Denna idé, och blicken på ”döda kroppar” problematiserar jag i min analys i förhållande till Nekrofilen, och undersöker maktperspektivet i att rikta åtrå mot en förfallen kropp. Jag vill i min studie problematisera och peka på funktionen, och effekten av kroppsvätskorna och doften, och däri hitta andra svar där dessa kroppsförnimmelser också kan betraktas som liv.

När det kommer till andra studier angående doft, kroppsvätskor och äckel finns det en större uppsjö naturvetenskapliga studier. Artiklar och uppsatser där upplevelsen av att vara blodsmittad med HIV, patienters och läkares upplevelser i att vara, eller komma i kontakt med en kropp som är smittad, eller som luktar på ett visst sätt. Det kan även röra sig om intervjustudier där västerländska konsumenters vilja att ställa om kosten och äta insekter undersöks.³⁵ I boken Äckligt: berättelser om slem, snor och andra sekret (2020)³⁶ av Ulf Ellervik som är professor i bioorganisk kemi beskrivs kroppsvätskorna ur ett naturvetenskapligt perspektiv och fokus hamnar på kroppsvätskornas funktion i överlevnadssyfte. Det kopplas även ihop med vad som är äckligt och inte. Den här undersökningen skiljer sig som så att den handlar om kroppens olika odörer, vätskor och varför vi upplever dessa som äckliga. Det ligger i den här uppsatsens syfte att se till äcklet och hur det uppstår, vilka maktperspektiv och hur det fäster sig på olika kroppar, beroende på vem det är som blickar.

33 Amanda Gustafsson, ”Parfymen: Gestaltning av doft i Patrick Süskinds roman och Tom Tykwers filmadaption”

(kandidatuppsats, Växjö: Institutionen för film och litteratur, 2018).

34 Lin Engdahl, ”Spinnarfjärilens doft: En narratologisk läsning av Gabrielle Wittkops roman Le Nécrophile”

(kandidatuppsats, Södertörn: Institutionen för genus, kultur och historia, Södertörns högskola, 2008).

35 Karin Holmgren, Nina Petersson, ”HIV- och AIDS-patienters upplevelser i mötet med sjukvårdspersonal –

”Don’t fear me”” (kandidatuppsats, Halmstad: Sektionen för hälsa och samhälle, Högskolan i Halmstad, 2008). ; Julia Björkman, Mathilda Eriksson, ”sjuksköterskans attityder till att vårda patienter med blodsmitta: En litteraturstudie” (Kandidatexamen, Karlstad: Fakulteten för hälsa, natur- och teknikvetenskap, Karlstads universitet, 2013). ; Anna Moberg, ”Att komma till insikt: En kvalitativ undersökning av konsumenters attityd till matinsekter” (kandidatuppsats, Växjö: Ekonomihögskolan, Institutionen för marknadsföring, Linnéuniversitetet, 2015).

36 Ulf Ellervik, Äckligt: berättelser om slem, snor och andra sekret (Stockholm: Fri tanke, 2020).

(16)

Kapitel 1

Subjektets äckel och avsky via andra och sig själv

Den här analysdelen har sin utgångspunkt i Mare Kandres huvudkaraktär Aliide i romanen Aliide, Aliide. Jag undersöker hur det yttre äcklet, alltså äcklet inför andra kroppar kontra äcklet och avskyn inför det egna subjektet fungerar. Vad det finns för gränser och hur blicken på den andra, och egna kroppen ter sig. Vad är det för typ av äckel och hur kan vi förstå det? Och hur kommer kropp, doft, och kroppsvätskor in i gestaltningen av subjektets avsky inför sig själv?

Jag går i dialog med Sara Ahmeds kapitel ”The Performativity of Disgust” i hennes verk The Cultural Politics of Emotion och undersöker hur närhet och avståndstagande fungerar i texterna.³⁷ Vad blir äcklet och varför uppstår det? Med utgångspunkt ur Kristeva diskuterar jag hur det inre äcklet och avskyn fungerar när det kommer till intagandet av mat, detta kopplar jag till Aliides upplevelser av andra kroppar i henne och till blicken på graviditeten. Intagandet av något yttre som är utanför subjektets kroppsgränser, som exempelvis mjölk och kött analyseras med hjälp av Kristevas abjektionsbegrepp. Jag kopplar på hur upplevelsen av en graviditet kan upplevas som det främmande som överskrider subjektets gränser. Abjektet som begrepp används här för att undersöka hur äcklet och avskyn fungerar, när abjektionen sker, och varför.

Den andres kropp i Aliide, Aliide

Aliide och hennes blick på andra kroppar är centralt i anslaget av romanen. Vi möter hennes blick och tankar om de andra flickorna som går i hennes lågstadieklass. Hon beskriver hur karaktären T:s hår ser ut som sniglar, det är ”vedervärdigt” och det är kletigt.³⁸ Det finns en underliggande avsky, en vilja att befästa vad som är äckligt och inte hos Aliide, ett orienterande av vad för typ av kroppar som finns och hur de ser ut. En klasskompis till Aliide är Suna, det är en person som Aliide brottas med att ”placera”. Suna luktar ”egendomligt smutsigt och dunkelt, en aning dävet och fränt, inifrån kroppen, som ett litet varmt, kanske inte vanskött men smutsigt djur ungefär. Och ändå, någonstans djupt inne i detta, alldeles kristallklart och obegripligt rent.”³⁹ Här beskrivs lukterna komma inifrån en kropp, inifrån Suna. Den smutsiga doften är något som Suna här besitter. Men det finns också något inuti som är ”kristallklart och obegripligt rent”. Något inneboende, ja kanske rent av essentiellt hos Suna? Aliide försöker

37 Ahmed, ”The Performativity of Disgust”, 82-100.

38 Kandre, Aliide, Aliide, 12.

(17)

förstå vad det är som luktar och vad renheten innebär. Romanen är ett undersökande kring den

”Riktiga Flickan” och hur Aliide försöker förhålla sig till andra flickor i hennes ålder. Renheten blir i det här sammanhanget intressant då Aliide beskriver sig själv som smutsig, Aliide positionerar sig som något annat än Sunas rena lukt. Men det finns en stridighet i blicken på Suna. Den här doften som kommer inifrån blir intressant att se till då Aliide försöker förstå sig på den på ett spännande sätt:

I smyg satt Aliide numera ofta och betraktade Suna. Och om hon gick förbi drog Aliide i sig av hennes underliga lukter och höll andan, lät dem brytas ner i kroppen som för att bättre kunna förstå hur de egentligen var sammansatta och vari den där renheten egentligen bestod, för att komma dess hemlighet på spåren, men utan att egentligen bli så värst mycket klokare för det.⁴⁰

Lukten kommer inifrån Suna och Aliide andas in den för att låta den brytas ner inuti henne, för att försöka förstå renheten. Jag läser detta som ett försök att komma underfund med om lukten och renheten är något inneboende, eller om det är något som Aliide också kanske kan ta del av.

Men när Aliide andas in doften andas hon också in renheten, för att själv få känna den och besitta den. Inandningen, luktandet efter Suna kan här läsas som en vilja från Aliide att också besitta, också få ta del av denna underliga, rena doft. Inandningen av Sunas lukter blir här inkapslandet av doft inuti Aliide, ett sätt att inta ett annat subjekt för att försöka förstå sin egna plats. Men jag undrar ändå, vad är detta rena, och varför blir doften, lukterna något som kopplas till den här renligheten?

Aliide förhåller sig på olika sätt till begreppet ”Riktig Flicka”, och detta blir intressant i förhållandet mellan renhet och smutsighet då dessa står i kontrast till varandra i romanen.

Begreppet Riktig Flicka innebär något typ av ideal för Aliide, när det nämns i romanen är det alltid i förhållande till andra flickor som beter sig på ett fullkomligt och perfekt vis. Den riktiga flickan är Aliides närmsta vän K som i presenteras just som en ”Riktig Flicka”:

För även hon ville vara ren, som K. Ren och prydlig och söt, som K! Men det gick inte. [...]

Söt och obesudlad, med glänsande nötbrunt hår och ett strålande rent ansikte, klädd i skära små klänningar, vita knästrumpor och röda läderskor, gick K genom livet. Varken smuts eller kaos tycktes fästa sig vid henne medan det med Aliide förhöll sig precis tvärtom, för hon var den Riktiga Flickan K:s motsats i precis allt!⁴¹

(18)

Renheten blir här kopplad till den smutsiga känsla som Aliide upplever, och gestaltas bland annat via klädesplagg. Hon försöker iklä sig en fin, grön klänning och på sin väg till skolan går hon försiktigt. Hon motstår impulserna att hoppa i ler- och vattenpölar. Den gröna klänningen fungerar som en maskering för Aliide, hon menar att hennes mamma ska bli stolt över henne när hon iklär sig klänningen, att hon ska bli medgörlig och ”foga sig, tygla sig och underkasta sig andras viljor.”⁴² Aliide försöker iklä sig idén om den ”Riktiga Flickan” och försöker tygla sina impulser som innebär att klänningen, och hon blir nedsmutsad. ”Hon skulle i alla lägen, hur hon än egentligen kände sig inombords, uppföra sig oklanderligt, rent och behärskat som det bara var möjligt.”⁴³ När hon väl är i skolan blir upplevelsen av klänningen något annat:

[...] hon kände sig så ohyggligt löjlig i den tunna ärmlösa klänningen, som om den avslöjat henne fullkomligt, och känslan bara tilltog för var minut som gick. [...] i deras blickar såg hon att de visste, att de såg precis hur smutsig hon var inuti, egentligen, och hur löjlig hon gjorde sig genom att dölja något så uppenbart - ⁴⁴

Det är i mötet med de andras blickar på Aliide som avslöjar att hon är smutsig inuti, och det är klänningen hon menar har misslyckats med att dölja denna smutsighet. Hon jämför sig med Suna och de andra ”Riktiga Flickorna” som är duktiga, rena, sitter snällt. Aliide inser att hon har en utväg, att hon har ett val och det är att helt anamma känslan av att vara i motsättning till den ”Riktiga Flickan”.

Men nu när hon ändå tagit sitt förnuft till fånga och gett upp allt hopp, alla sina föresatser, var hon ju åtminstone sig själv - Det vill säga smutsig och frånstötande, och hon blev som förbytt av blotta tanken, sprang runt som en galning och skitade ner sig med flit, allt hon orkade.⁴⁵

Hon inser att hon, utan sitt hopp och sina föresatser är sig själv. I detta beskriver hon sig som smutsig och frånstötande och hennes subjekt kopplas ihop med skitigheten, smutsen. I Aliides tanke kring sitt subjekt finns det något frigörande. Hon har kämpat med att hålla sig själv i schakt och gå in i rollen som ”Riktig Flicka” men hon drivs mot det andra, mot skitigheten.

Aliide försöker jämna ut känslan av att det yttre ska stämma överens med det inre. ”För kontrasten blev så stor, hon måste få det yttre att överensstämma med det inre nu, skingra den förljugna, yttre renheten-”⁴⁶

(19)

Detta exempel med klänningen tar sig uttryck i en växelverkan mellan just renhet och smutsighet, inre och yttre upplevelser av subjektet. Aliide försöker iklä sig rollen som ”Riktig Flicka” men i den rollen krävs kontroll, och att lägga band på sina känslor. Detta är något som tippar över för Aliide och när hon släpper på kontrollen blir smutsigheten dit hon drivs. Det är de andras blickar som blir avgörande för Aliides känsloyttringar. Hon skitar ner klänningen i försök att visa de andra hur smutsig hon är, och att hon inte hör till den rollen som den Riktiga Flickan innebär. Att hon inte är ren. Detta skulle kunna läsas som ett motstånd mot rollen, ett sätt att frigöra sig från kravet att besitta renhet. Men det finns något i smutsigheten som blir destruktivt, som driver Aliide längre bort från andra. Hon värjer sig från andras blickar genom att göra sig till den som de ser henne som – smutsig. ”Hon måste se till nu så att ingen jävel kom henne för nära och lät sig luras av klänningen, det borstade håret och det ännu ganska rena ansiktet, bara för att sedan genomskåda det hela och förskjuta henne.”⁴⁷ Det finns en rädsla hos Aliide att bli förskjuten, att bli ännu mer utsatt för andras blickar om hennes yttre inte passar ihop med gruppens bild av henne. De yttre blickarna från andra flickor blir här något som infiltrerar Aliides syn på sig själv. Men det är en rörelse som sker mellan blickar. Aliide anammar de andras blickar och riktar dessa mot sig själv. När Aliide kommer hem tittar hon på sig själv i spegeln och ser ”Nämligen ett vidrigt barn, ett äckligt barn, Aliide, Aliide, hon som hon allt intensivare börjat hata och förakta, önska livet ur, ett äckel.”⁴⁸ Hur kan vi se på äcklets funktion här? Kan det vara så att Aliide anammar äcklet, anammar de andras blickar på henne för att överleva att inte passa in i rollen som Riktig Flicka? Att göra sig själv till annan, olik?

I den svenska översättningen av Kristevas Powers of horror; Fasans makt står det

”Avsky, kväljningar, som avlägsnar mig och vänder mig bort från orenheten, kloaken det vämjeliga.”⁴⁹ Avskyn, äcklet, kväljningarna är det som enligt Kristeva skyddar jaget och håller det intakt. Äckelkänslor är något som skyddar från det som kan skada subjektet. Det Aliide gör är att vända sig mot orenheten, smutsen, avskyn för att hon avskyr sitt egna subjekt, hon använder äcklet och omfamnar avskyn inför sig själv då hon inte kan vara den rena, tyglade flickan. För Kristeva blir äcklet, vämjelsen något som skyddar jaget mot att bli intagen av det andra. Men det Aliide gör är alltså att vända sig bort från renheten, bort från den Riktiga Flickan mot det vämjeliga. Hur funkar Aliides äckel inför sig själv och sin kropp? Jag ska nu se hur

49 Julia Kristeva, Fasans makt: En essä om abjektionen, övers. Agneta Rehal och Anna Forssberg (Göteborg:

Daidalos, 1991), 26.

(20)

äcklet fungerar och gå närmre Aliides egna blick och äcklande inför sig själv. Varför drivs hon mot ett splittrat subjekt?

Blickandet och äcklandet inför subjektet

Betraktandet på andra kroppar i början på romanen blir något som Aliide positionerar sig kring och samtidigt vänder ”inåt” mot sitt subjekt. I betraktandet av sin egna kropp händer något. Hon blir övertygad av ”Att det fanns något där, något motbjudande, något hemskt som levde sitt eget liv”⁵⁰ När Aliide och några andra flickor i hennes klass som hon beskriver som ”Riktiga Flickor” sitter tillsammans och ritar händer följande:

Hon fann det plötsligt mer motbjudande och äckligt än någonsin. Ja, hon rös till av vämjelse över sig själv. Ingenting annat! Bara den råa, omedelbara tanken på sig själv! Det egna ansiktet, den egna kroppen, allt hon var och allt hon gjorde, [...] och när hon tänkte på hur hon måtte ha sett ut när hon suttit böjd över bordet, uppslukad av ritandet, helt oemottaglig för allting annat, med öppen mun, greps hon av en förlamning och hopplöshet vars like hon aldrig känt förut– ⁵¹

Det blir nästan som att Aliide ser sig själv utifrån i det här exemplet, hon vänder sin blick från andra mot sig själv och sin egna kropp. Hon ser sig själv utifrån och äcklas av hur hon ser ut när hon ritar. Här skapar Aliide, inför sig själv, sitt jag som äckel i kontrast till de andra flickorna. I den här passagen, blickar Aliide på sig själv likt ett objekt. Sara Ahmed menar att kroppar som blir “objects of disgust” är avgörande för maktpositioner. Hon resonerar att äckel och makt sammanlänkar till äckelreaktioner på kroppar i rum.

Why is disgust so crucial to power? Does disgust work to maintain power relations through how it maintains bodily boundaries? The relation between disgust and power is evident when we consider the spatiality of disgust reactions and their role in the hierarchizing of spaces as well as bodies. As William Ian Miller has argued, disgust reactions are not only about objects that seem to threaten the boundary lines of subjects, they are also about objects that seem

“lower” than or below the subject, or even beneath the subject.⁵²

För Aliides äckel är det ett ständigt jämförande med andra kroppar och sig själv, detta gör att det sker en hierarkisering mellan henne och de andra flickorna. Aliide sticker ut i jämförelse med gruppen när de ritar tillsammans. Hon blir medveten om att det finns blickar som kan påverka hennes kropp i rummet, som kan göra henne till objekt och därmed till äckel. Istället

52 Ahmed, “The Performativity of Disgust”, 88-89, (Min fetstil + kursivering).

(21)

gör hon det själv, för att slippa riskera att bli förskjuten av andras blickar. Det jag vill ta fasta på är den kursiverade delen i citatet där Ahmed nämner Ian Miller; mekanismen som hotar subjektets gränser. Detta är något som Aliide upplever i en annan del av romanen, det är det som triggar igång känslan av hur hennes subjekt flyter iväg och hur gränslösheten inför subjektet och kroppen blir splittrat.

När Aliide blir inkallad till skolläkaren tar han på hennes kropp ”precis som han själv ville”⁵³ och detta blir något som utlöser hennes upplevelse av kroppens gränslöshet. Läkarens händer har vandrat över hennes hud och gjort intrång på Aliide. ”Men när hon sedan rörde sig lite igen och försiktigt sneglade ner på kroppen, den han tagit i, vem han nu egentligen hade varit, så kändes den helt plötsligt bara mycket främmande och underlig och inte alls som om den var hennes kropp längre.”⁵⁴ Då ett annat subjekt rör henne förändras upplevelsen av hennes egna kropp, och övertrampet för de kroppsliga gränserna främmandegör hennes egna kropp inför sig själv. Här blir utifrånblicken som Aliide har på sig själv aktuell igen med skillnaden att det som varit blickar förut, i den här passagen blir händer. Hud mot hud och kropp som möter kropp. Det är läkarens hand som triggar Aliides äckel och avsky inför sig själv då hon upplever handen som vandrar som äcklig. Denna gränsupplösning av subjektet bidrar till att Aliide alienerar sig själv. Läkaren som i det här fallet blir subjektet gör Aliide till ett objekt då han genomborrar Aliides kroppsliga gränser och i mötet med läkarens hand smälter läkaren ihop med Aliide. Hennes subjekt blir i relation till detta i upplösning. Läkarens hand har även triggat något i Aliides äckel och avsky inför sig själv. ”Känslan av äckel och skam, känslan av att hon inte gick säker nu, känslan av att hon var förföljd, ensam i hela världen, bedövad.

Känslan av att hon nuddat vid något odefinierbart hemskt som levde kvar inom henne men som hon ändå inte, just därför, kunde se; känslan av att gränserna var upplösta –”⁵⁵

Gränserna inombords är upplösta hos Aliides subjekt i och med den hemskhet som just inträffat. Och här planteras något som följer genom hela romanen, nämligen att det finns något underliggande trauma hos Aliide. Det är inte första gången en hand har gjort precis som ”han velat”.⁵⁶ Detta som kan läsas som övergrepp på Aliide kan kopplas till känslan av renhet som hon känner att hon måste inneha. Efter den här händelsen tvättar Aliide sig varje dag, hon gnuggar sig själv i ansiktet med tvål varje morgon i ett försök att inte upplösas av

56 Återkommande, abstrakta tillbakablickar genom romanen att något hemskt har hänt, att Aliides gränser blivit överskridna av farfadern. I slutet av romanen finns passager där farfadern beskrivs i obehagliga termer, och jämförs med ett monster under vattnet.

(22)

äckelkänslorna. Hon är motbjudande, äcklig i sin egna blick och det maniska, hårdhänta tvättandet blir ett sätt att försöka undkomma den känslan. Hon försöker här värja sig mot det yttre äcklet som hon erfarit. Aliide tvingas i viss mån att vända äcklet inåt när andra subjekt gör henne till objekt och överskrider hennes gränser. Äcklet inför subjektet gestaltas på följande sätt:

Hon undvek även sorgfälligt, in i det längsta, att röra vid sitt eget ansikte, vid munnen, håret, läpparna, allt. Den var så överväldigande äcklig, den där känslan av kött, hår, av att detta, köttet och ingenting mer, var hon. Ibland måste hon stå stilla, bredbent, och spreta med fingrarna för att äckelkänslorna inte skulle bli henne övermäktiga, och ibland låg hon på rygg i sängen, gripen av panik, för att hon satt fast inuti kroppen någonstans, och rev och slet i kroppen, i håret, som för att försöka få bort den, skingra den.⁵⁷

Här beskriver Aliide känslan av att inte röra vid sig själv, men även hur hon upplever känslan av att vara fast i sin egna kropp, att inte kunna ta sig ut. Det blir likt en klaustrofobisk upplevelse inför självet och den egna kroppen. Det är det här äcklet och avskyn inför sig själv, inför köttet och kroppen som jag vill stanna ett tag vid. ”Hon” beskrivs som att vara fast inuti kroppen.

Kroppen beskrivs som ett fängelse och att vara instängd i ett trångt rum. Hon flyttar fokus från den instängda känslan till kroppen genom att riva och slita i kroppen och håret, i ett försök att skingra äckelkänslan. Försöker Aliide komma ut ur sin egna kropp här? Blir avskyn inför subjektet så starkt att fokus riktas till kroppen, i ett försök att riva och slita sönder självet?

Det inåtvända äcklet splittrar jaget och när den lätta beröringen, hud mot hud eller fingrar som nuddar varandra sker, påminner den beröringen henne om andra händer som rört hennes kropp. Spretandet med fingrarna, rivandet och slitandet blir sätt att flytta fokus från äckelkänslorna som triggas av hud mot hud, kropp mot kropp. I de tidigare exemplen har hon blickat på sin kropp, och den där ovanifrån blicken på henne blir här ett görande av ett objektifierande. Men här sker istället en kroppslig alienation inför självet. Hon kan inte ta i sig själv utan att slita och riva vilket gör att hon förskjuter sitt egna subjekt. Äckelkänslorna har uppstått i kontakt med ett annat subjekt som tagit sig friheter att röra vid henne. Detta visar på att äcklet fungerar på olika sätt beroende på vem det kommer ifrån, och hur det uppstår.

Effekterna blir olika beroende på situation.

När läkarens hand rör vid Aliide som ”han själv behagar” suddas kroppens egna gränser ut. Hon har inte makt över sin egna kropp, eller vem som tar på den. När Aliides äckelkänslor triggas är det i beröringen av sig själv, att inte försöka nudda sig själv och sin

57 Kandre, Aliide, Aliide, 108-109.

(23)

kropp. Detta kan hon hantera, detta har hon makt över, att inte under några omständigheter, nudda sig själv. Det hon inte har kontroll över, är upplevelsen av att vara fast i sin egna kropp.

Hon kan inte lämna kroppen, och subjektet eller ”Hon” är där inuti ”någonstans”. Det obehagliga, kanske det som blir äckligt för Aliide är idén av att vara fast inuti något, men även, att något yttre, som exempelvis en läkares hand gör gränsen mellan kropp och kropp grumlig.

Hans hand tar sig in via huden hos Aliide och gör hennes kropp till ett objekt.

Den äckelkänslan som uppstår i kropp mot kropp där makten ligger hos den som berör skapar det här inre äcklet hos Aliide. När Aliide måste hantera och möta dessa känslor vänder hon äcklet och självhatet inåt i ett försök att komma ut ur, skada, sitt subjekt. När hon tar avstånd från renheten i början av romanen är det ett försök att hantera andras blickar som gör henne till ett objekt. Renheten blir här central och det som blir kopplat till beröring mellan kroppar. Att läkarens hand vandrat över Aliide, och att det finns ett underliggande trauma hos Aliide där farfadern gjort närmanden på Aliide och skapat henne till ett äckelobjekt visar på det maktskikt som finns mellan kroppar. I ett försök att ta avstånd från läkarsubjektet som stakar upp gränser mellan kroppar genom beröringen vänder hon alltså äcklet inåt.

Det är de yttre tingen, såsom blickar och kroppar som tar sig in i Aliide, skapar äcklet hos henne och gränserna för subjektet suddas ut. Men vad innebär det att något yttre tar sig in i kroppen, in i subjektet? Kristevas abjekt är nära förknippat med äcklet. Hon använder ett exempel med hur subjektet förskjuter sig själv och gör sig till abjekt när det kommer till intagandet av mat. Hon använder mjölkskin, eller hinnan som blir på varm mjölk som ett exempel på hur subjektet, intar något äckligt, och i samma stund äcklas av det som är i henne.

Mjölken och subjektet görs båda till abjekt. Detta ska jag nu redogöra för tillsammans med Aliide, Aliide. Hur blir det när något yttre ting som äcklar jaget tar sig in, och hur görs äcklet i den processen?

Hur äcklet tar sig in; abjektionen via intagandet - Mjölken

Kristeva skriver fram hur äcklet rör sig i henne rent kroppsligt när hennes föräldrar sätter fram ett glas med mjölk framför henne. Hon beskriver hur mjölkskinnet blir likt tunt cigarettpapper och hur det här äcklet blir något kroppsligt, det rör sig i magen, provocerar fram tårar:Jaget som ska inta mjölken utesluter inte bara mjölken i sig, utan jaget separerar sig från sig själv i en rörelse; det sker en abjektion.⁵⁸

58 Kristeva, Powers of Horror: An Essay on Abjection, 2-3.

(24)

I abject myself within the same motion through which ‘I’ claim to establish myself. The detail, perhaps an insignificant one, but one that they ferret out, emphazise, evaluate, that trifle turns me inside out, guts sprawling; it is thus that they see that ‘I’ am in the process of becoming an other at the expense of my own death. During that course in which ‘I’ become, I give birth to myself amid the violence of sobs, of vomit. […] It abjects.⁵⁹

Jaget abjekterar sig själv i samma stund som jaget försöker skapa, och fastställa sig själv. Jaget blir här något annat, än det den var tidigare. Jaget blir till abjekt då den inre rörelsen blir likt en förskjutning i och av sig själv. Det sker inte ett objektifierande av självet, utan snarare så blir abjektet till i själva äckelrörelsen, i etablerandet av subjektet som äckligt, som något en tar avstånd ifrån. Äcklet som kommer via mjölken gör jaget till något annat än det den var, den blir det den tar avstånd ifrån. Kristeva menar vidare att jaget föder sig själv genom våldet av kräkningar och spyor, och i den rörelsen så abjekteras subjektet. Görs till abjekt.

Hur blir detta för Aliide? I hennes fall sker abjektionen och äcklet inför just mjölken i återkommande drömmar som stannar kvar efter att hon vaknat. I drömmen häller hon i sig ett glas mjölk och känner att det smakar härsket och surt, och inser att det inte finns någon återvändo. Hon börjar frenetiskt att försöka torka av sin mun:

men den vidriga, sura mjölksmaken satt fast i tungan och inuti munnen och i tänderna, den trängde upp i näsan och till och med håret och huden började till slut lukta unket och surt.

Och när hon då tittade ner i koppen såg hon att det på botten av den låg en handfull svarta larver. Och att de alla rörde sig, att de levde!⁶⁰

I detta exempel blir mjölken och larverna något annat, något som, för att gå i dialog med Kristeva, intar subjektet och strålar ut i kroppen. Mjölksmaken sätter sig fast i kroppen, Aliides hår och hud luktar av det härskna, sura. Hon blir här äckel för hon intar, inmundigar något som hon upplever äckligt. Men det är inte bara något äckligt som härsken mjölk, utan det är också kropp, det är något annat. Det är levande larver som är i botten på glaset och insikten att de är i henne blir talande: ”Och om det fanns larver där måste hon ju också ha fått i sig dem med den härskna mjölken, men nu var det ändå för sent, ja, det var för länge sen för sent, som vanligt, och hon kände sig sjuk, illamående, febrig.”⁶¹

Hon har här ätit larver tillsammans med den härskna mjölken, och tanken på det får henne att känna sig illamående, äcklad och sjuk. Denna dröm och rädsla sipprar in i Aliides vakna liv, när hon dricker mjölk i vardagsrummet, ser hon larver i botten på glaset. Hon