och socialklass
På 1970-talet, när det fanns gott om institutionsplatser, bodde ungefär dub- belt så många kvinnor som män i särskilt boende. I dag är skillnaden ännu tydligare, med ungefär två och en halv gånger så många kvinnor. Uppen- barligen svarar detta ganska väl mot risken att bli änka–änkling. Omsorgs- statistiken rapporterar inte civilstånd för äldre i dessa boendeformer, men SCB:s ULF-undersökningar anger att andelen gifta är mycket låg. De veter- ligen senaste uppgifterna avser ålderdomshemmen 1950. Där fanns då 1 501 gifta män och 1 387 gifta kvinnor av totalt 32 652 personer, dvs. 10 procent av de boende. Åtskilliga, både gifta och andra, var under 67 år (Statistiska centralbyrån, 1952). Motsvarande andelar bland de boende redovisades ock- så i en statistisk undersökning år 1938 (SOU 1940:22). Då var som bekant könsrollsmönstren mer uttalade än i dag. Om den stereotypa föreställningen om att män i denna situation överger sina hustrur är riktig, borde det ha lett till ett överskott av gifta kvinnor på ålderdomshemmen. Det mesta tyder på att andelen gifta i dag är betydligt lägre särskilda boenden än tidigare.
Det kan vara intressant att jämföra äldre makars insatser för varandra med andra omsorgsinsatser. Få gifta har hemtjänst. Det mesta av hemhjälpen går till ensamboende äldre. Totala antalet hemtjänsttimmar är ca 49 miljoner timmar/år. Det beräknas utgöra 30 procent av all hjälp till hemmaboende äldre (75+) (Sundström, Johansson & Hassing, 2002). Sammanlagt kostar hemtjänsten ca 23 miljarder kr/år (2000). I särskilt boende med 118 000 boende finns ca 90 000 årsarbetare. Verksamheten kostar ca 44 miljarder kr/år. Beroende på antagandena motsvarar makarnas inbördes hjälp mellan 33 och 25 procent av detta.
Äktenskapets betydelse för omsorgen kan belysas ytterligare med hjälp av Dalbyundersökningen. Där har man följt dem som gick i pension 1969– 1970. Man kan lätt se hur äktenskap underlättade kvarboende i hemmet, särskilt för männen och medelklassen (tabell 6).
För gifta, nyblivna ålderspensionärer alla kategorier var flyttningsrisken i början ca tre gånger högre för kvinnor än för män, motsvarande dödsrisken i äktenskapet. Dessa risktal fungerar lika bra eller bättre om vi utgår från de undersökta personernas situation tidigare i livet. Om vi känner till en per- sons kön, civilstånd och yrke vid 40 års ålder kan vi ganska väl förutsäga risken för att flytta till institution 30–50 år senare! För gifta män i medel- klassen var flyttningsrisken vid 67 års ålder 10 procent, för ogifta arbeters- kor 70 procent. En rimlig slutsats av detta är att informell eller offentlig om- sorg främst handlar om demografi, sociala villkor och hälsa, inte om om- sorgsmoral, i varje fall inte i första hand.
Tabell 6. Longitudinell analys av institutionsflyttning bland äldre i Dalbystudien, 1969–1995. Procent flyttare i olika grupper följda från 67 års ålder.
Alla Arbe-
tare Medel-klass Ogift Gift* Ogiftarb. Gift*arb. Ogiftmedel- klass Gift* medel- klass Män 20 27 14 (40) 16 (40) 23 (40) 10 Kvinnor 48 58 32 (58) 45 (70) 53 (0) 35 Totalt 32 41 20 (48) 28 (55) 37 (29) 19 Studiepopula- tion Män 89 45 44 15 74 10 35 5 39 Kvinnor 65 40 25 12 53 20 65 7 62 Totalt 154 85 69 27 127 20 65 7 62
* Inkl. tidigare gift (änka/änkling och frånskild) och sambo (3 procent). Ogift = aldrig gift. Källa: gen bearbetning av Dalbymaterialet, opublicerat.
Clare Wenger konstaterade en gång att det är så mycket vi inte har kontroll över men som är avgörande för hur man får det på gamla dar i Wales (Wenger & Shahtamasebi, 1991). Detsamma gäller nog även i Sverige: vil- ket kön man råkade få, vilket yrke man råkade hamna i, om man råkade gifta sig och om partnern fortfarande råkar vara i livet och om han/hon råkar kunna hjälpa dig och/eller själv råkar behöva hjälp, om man råkat få barn som råkar bo i närheten och som råkar ha möjlighet och vilja att hjälpa dig, vilken typ av kommun du råkar bo i och om den råkar ha bra omsorg etc. Vi tror vi oss ha kontroll över mycket i livet, men så är det inte, åtminstone inte i denna fråga.
Motsvarande analys av de longitudinella mönstren för att använda kom- munal hemhjälp visar inte alls samma tydliga mönster efter socialgrupp, medan skillnaderna mellan könen och civilstånden kvarstår (visas inte här). Det stämmer med statistiska analyser av hemhjälpen från 1980-talet (Sund- ström, 1984; Thorslund, Norström & Wernberg, 1991), men möjligen inte med dagens situation (Socialstyrelsen, 2000a).
Man kan fråga sig om samma mönster framträder om man begränsar ana- lysen till de allra äldsta Man skulle kunna tänka sig att den större skröplig- heten och ensamboendet bland dem skulle ge andra utslag. Så är det också. Det visar en analog bearbetning av Larviksmaterialet, tabell 7. Jämförelsen mellan mönstren i Dalby och Larvik visar att andelen som flyttar är dubbelt så stor bland de äldsta (80+) i Larvik, totalt och i alla undergrupper. Skillna- derna mellan socialklasserna har nästan försvunnit (Romören, 2001), skill
naden i flyttningsrisk mellan könen är inte heller längre så påtaglig och äk- tenskapets betydelse för att bo kvar i hemmet är också mindre för de mycket gamla. Det ska påpekas att studien avser vårdmönstret under en period med mycket institutionsvård i den kommun där dessa mycket gamla människor bodde.
Tabell 7. Longitudinell analys av flyttning till institution bland äldre i Larvik, 1981– 2000. Procent som flyttar i olika grupper 80+.
Alla Arbe- tare
Medel- klass
Ogift Gift* Ogift arbeta- re Gift* arbeta- re Ogift medel- klass Gift* medel- klass Män 52 49 60 (50) 53 (40) 50 (67) 59 Kvinnor 73 73 75 75 72 (64) 74 78 73 Totalt 67 65 71 72 66 (58) 66 77 69 Studiepopula- tion Män 124 75 47 8 116 5 70 3 44 Kvinnor 309 151 142 60 249 14 137 45 97 Totalt 433 226 189 68 365 19 207 48 141 * Se tabell 6.
Källa: bearbetning av Larviksmaterialet (Romören, 2001).
De sociala skillnader som gör att risken för att flytta till institution är större för gifta personer i arbetarklassen än i medelklassen avspeglar troligen me- delklassens bättre hälsa. En engelsk undersökning fann att det var betydligt vanligare att partnern i arbetarklassäktenskap på äldre dar fick vård på in- stitution av av just den anledningen (Glaser & Grundy, 2002).
Vad beräkningarna inte visar, är vad som händer med änkan/änklingen sedan partnern avlidit. Allt fler är gifta upp i hög ålder och allt fler kommer att bli änka eller änkling sent i livet, ofta efter att ha vårdat partnern. Många, de flesta av dem kvinnor, kommer sedan att behöva hjälp från andra anhöri- ga och/eller offentlig hjälp. En samlad analys av detta går inte att göra här. I princip skulle det gå genom att kombinera demografiska och sociala data. Det skulle också kunna belysa eventuella tidsförskjutningar i vad de anhöri- ga och det offentliga gör.