Vi har här sett hur den informella omsorgen om äldre inte bara hållit ställ- ningarna utan i vissa avseenden snarast ökat. Antalet gamla som vistas per- manent i särskilt boende är konstant sedan en del år tillbaka och allt färre har hemtjänst. Samtidigt får allt fler hjälp och omsorg av sina anhöriga, främst maka/make och barn, vilket stämmer med utvecklingen i flera andra länder. För framtiden är utvecklingstendenserna i viktiga avseenden positi- va, samtidigt som skilsmässor och andra splittrande tendenser kan inge oro. Beredskapen hos anhöriga att hjälpa skröpliga föräldrar är god. Det tycks finnas utrymme för att öka de informella insatserna ytterligare. Förutsätt- ningen verkar vara samarbete mellan anhöriga och offentliga insatser, dvs. ett gemensamt ansvar. Ett sådant partnerskap förespråkas av många av de intervjuade. Andra uppgifter visar att många anhörigvårdare, både makar och barn, är ensamma med sin omsorgsuppgift. Denna utveckling är oroan- de.
Föreliggande översikt och analys av äldres anhörigsituation i dag och i en nära framtid har framför allt inriktat sig på äldre makar och makor och rela- tionen mellan de äldre och deras barn. Det betyder inte att andra relationer är oviktiga eller att de inte innehåller hjälp och stöd till äldre personer. Andra anhöriga än de nämnda är också viktiga i omsorgen, men låter sig inte lika enkelt fångas i de statistiken. De är trots allt sekundära för många äldre.
Framställningen utgår från enkla hållpunkter i demografiska uppgifter om anhöriga och var de finns. Att fastställa vad anhöriga gör i praktiken är be- tydligt svårare. Sverige finns det emellertid undersökningar ända från 1954 till 2000. De två senaste undersökningarna av äldres levnadsförhållanden
och omsorgsmönster, Hemma på äldre da’r (Socialstyrelsen, 1994) och Bo hemma på äldre da’r (Socialstyrelsen, 2000), gör det möjligt att analysera förändringar under en period med kraftigt minskande offentlig omsorg. Det visar sig att anhöriga av alla slag, och särskilt barnen, väsentligt ökade sina omsorgsinsatser för de äldre under perioden. Vi har även använt annat mate- rial för att belysa det geografiska avståndet mellan generationerna, makars insatser för varandra m.m. Slutligen har vi med en opinionsundersökning sökt klarlägga erfarenheterna av omsorg för gamla föräldrar och hur man ser på att själv hjälpa dem, balansen mellan vad familjen kan och bör göra och vad som är eller bör vara offentligt ansvar m.m.
Familjens och anhörigas insatser för de äldre har länge försummats i den offentliga debatten eller tolkats i ideologiska termer, med hjälp av mer eller mindre välfunna liknelser och metaforer. Sedan vuxna barns anhörigansvar för föräldrar togs bort ur sociallagstiftningen 1956 och familjelagstiftningen 1979 var den allmänna meningen att äldreomsorg var ett huvudsakligen of- fentligt ansvar. Numera erkänns dock vårdande anhörigas behov av stöd i socialtjänstlagen. Samtidigt får allt färre äldre hjälp med stöd av social- tjänstlagen. Den internationella forskningen har visat att t.ex. allt fler äldre är gifta och allt fler generationer är i livet samtidigt. Omsorgens stöd till anhöriga är i dag en fråga om både indirekt och direkt stöd. Ett relativt gene- röst pensionssystem som det svenska och stöd till bra egna bostäder för äld- re kan ses som ett indirekt stöd till anhöriga. Detsamma kan sägas om ett rikt utbud av bra hemtjänst och bra äldreboende m.m. Totalt omfattar den offentliga sektorns stöd till äldre drygt 14 procent av BNP. Direkt anhörig- stöd är inte särskilt omfattande i Sverige, men med stora lokala skillnader.
Ensamboendet bland äldre har kulminerat på ca 40 procent. Samtidigt är allt fler gamla även upp i hög ålder gifta. Många har varit gifta länge. Sys- kon, barn och andra har försvunnit ut ur föräldrahushållen. Många har dock barn i närheten, vilket framgår både av många riksundersökningar och av analys av totalbefolkningen i Jönköpings kommun. Inget tyder på att kon- takterna över generationsgränserna försvagats på senare tid. Ytterst få äldre saknar nära anhöriga och de flesta har någon eller flera av dem i närheten. Fler gamla än tidigare har barn och de blir än fler i framtiden när dagens medelålders personer åldrats. Samtidigt finns upplösande tendenser, främst skilsmässor. Av de äldre är 10 procent frånskilda, men alla bor inte ensam- ma.
Äktenskap och samborelationer har en betydande omsorgspotential. De flesta gifta med hälsoproblem har en frisk partner. De får i allmänhet den hjälp de behöver av sin partner. Det tycks i absoluta tal finnas lika många män som vårdar sin fru, som omvänt. Beräkningar har gjorts av omsorgs- volymen för nyblivna änkor och änklingar, med uppgifter om andel som behöver hjälp och hur länge samt om de vårdades partnern. Trots att betyd- ligt fler kvinnor än män förlorar sin partner, dominerar kvinnornas större och långvarigare funktionsnedsättningar i den totala omsorgsvolymen. Be- räkningar tyder på att männen utför minst lika många vårdår för sina hustrur vid livets slut, som hustrurna för sina män. Omsorgen makar emellan dess- förinnan vet vi mindre om, men det finns tecken på ökad jämställdhet mel- lan könen på äldre da’r. Generellt är äktenskapets omsorgskapacitet förbi- sedd, både socialpolitiskt och inom forskningen. Det är betänkligt att den
lilla hjälp makar med omsorgsuppgifter fick i början av 1990-talet skurits ned ytterligare och att många av dem är helt ensamma.
Äktenskap och högre samhällsklass minskar bruket av offentlig omsorg och bidrar starkt till att äldre kan bli kvar i eget boende. Till följd av olika risk vid förlust av partner har detta större betydelse för män, framför allt i den tidigare ålderdomen. Äldre som bor ensamma och behöver hjälp speci- alstuderas. Här framgår att barn är den enskilt största hjälpargruppen och att deras insatser ökade kraftigt under 1990-talet. Det är särskilt döttrarna som ökat sina insatser, medan hemtjänsten minskat sina. Många av dessa barn är helt ensamma med sina åtaganden, utan hjälp vare sig av andra anhöriga eller från den offentliga omsorgen. I absoluta tal har gruppen ökat påtagligt.
Anhöriginsatserna för äldre har ökat. En attitydundersökning med medel- ålders och äldre svenskar ur alla samhällsskikt och miljöer visar stor bered- villighet att hjälpa gamla föräldrar, i den mån man inte redan gör det. När ingetdera är fallet, förklaras det i allmänhet med att man inte kan, till följd av olika praktiska hinder. Förvärvsarbete är ett betydligt mindre hinder än geografiskt avstånd, både för män och kvinnor. Det mest tänkvärda är att de flesta förespråkar gemensamt ansvar för gamla föräldrar. 63 procent anser att både kommun och anhöriga bör ta ansvar för de gamla, med varierande mängd från de båda. Här tycks råda betydande enighet, oberoende av kön, utbildning och ortstyp.