Äldreomsorgen som arbetsplats för omsorgsarbetare

Jämförelser över tid och jämförelser mellan hemtjänst och särskilt boende

För att ge ett perspektiv på äldreomsorgens arbetsmiljö innehåller rapporten två jämförelser över tid: dels ett långsiktigt perspektiv som sträcker sig över femton år (1988-2003) och där samma frågor ställts till samma personalkate-gori (vårdbiträden inom hemtjänst och servicehus) vid sex olika mättillfällen (tvärsnitt), dels ett kortare tidsperspektiv på tre år (2000-2003) där samma frågor ställts till samtliga personalkategorier (och politiker) i samma tre kom-muner.

I det långsiktiga perspektivet kan vi för vårdbiträdenas del konstatera att avsevärda negativa förändringar skett mellan 1991 och 2000. Dessa försäm-ringar tycks ha stabiliserats under senare år (fram till senhösten 2003) när det gäller de aspekter på arbetsmiljön som handlar om kvantitativ arbetsbelast-ning (figur 3.1a-b).

Även när det gäller vårdbiträdenas bedömning av samarbetet med arbetsled-ningen visar våra undersökningar på en avsevärd försämring under 1990-talet, och även i detta avseende har försämringarna upphört efter år 2000 (figur 3.1c).

Vårdbiträdenas svar på de frågor som handlar om arbetets innehåll är i stort stabila i det längre tidsperspektivet (1988 till 2000/2003): ungefär en lika stor andel vårdbiträden anser att arbetet är omväxlande och engagerande/

stimulerande år 2000/2003 som drygt tiotalet år tidigare (figur 3.1d-e).

När det gäller arbetsbelastning och samarbete med ledningen indikeras således ett trendbrott i det långsiktiga perspektivet på så sätt att de föregå-ende avsevärda försämringarna avstannat, och i viss mån vänts till sin mot-sats. Detta är rimligt att sätta i relation till de kraftiga resursåtstramningar som präglade äldreomsorgen under 1990-talet, och till det faktum att de ekonomiska och personella resurserna åter ökade vid millennieskiftet. Det är samtidigt viktigt att konstatera att vare sig resurserna (i relation till antalet äldre) eller vårdbiträdenas upplevelse av arbetsmiljön är tillbaka på den nivå som rådde vid ingången av 1990-talet.

När det gäller de kortsiktiga förändringarna (2000-2003) i tre kommuner som vi kan beskriva för den större gruppen omsorgsarbetare (vårdbiträden och undersköterskor) inom hemtjänst och särskilda boenden, kan vi konsta-tera att arbetsmiljön på flera punkter har blivit något bättre (figur 3.2).

Genomgående finns det skillnader mellan hemtjänst och särskilt boende:

med de flesta av de mått som presenteras framträder hemtjänsten som en bättre arbetsmiljö än det särskilda boendet. Omsorgsarbetarna i särskilt bo-ende upplever i högre utsträckning att de har för mycket att göra, de känner sig oftare otillräckliga och de anser mindre ofta att arbetet är omväxlande och engagerande/stimulerande. Däremot är det vanligare att omsorgsarbe-tare i särskilt boende än i hemtjänsten anser att kan påverka sina arbets-förhållanden (figur 3.3).

Kroppslig och psykisk trötthet

I rapporten analyseras trötthet som en konsekvens av arbetsvillkoren, samtidigt som det understryks att det är viktigt att vara medveten om att trötthet inte enbart kan förklaras av olika aspekter på det betalda arbete människor utför.

I raspporten finner vi en tendens till minskad utbredning av såväl kroppslig som psykiskt trötthet bland omsorgsarbetarna mellan 2000 och 2003; något som naturligtvis är positivt i sig och som även bör tolkas som en indikator på att arbetsmiljön förbättrats något under senare år.

Tydliga samband påvisas mellan olika arbetsförhållanden och variationer i utbredningen av trötthet: tröttheten är större bland heltidsarbetande än bland dem som arbetar deltid, och större bland dem som arbetar i särskilt boende än i hemtjänsten (figur 3.4b). Tröttheten är allra mest utbredd bland dem som både uppger sig ha för mycket att göra i arbetet och som dessutom känner sig otillräckliga därför att hjälptagarna inte får en rimlig hjälp (figur 3.4e-f).

Frikopplat från hur omsorgsarbetarna bedömer sin arbetssituation i öv-rigt, så har också deras bedömningar av arbetsledningen stor betydelse för hur många som uppger att de är psykiskt trötta efter dagens arbete (figur 3.6).

Sjukanmälan och sjuknärvaro

Två tredjedelar av omsorgsarbetarna sjukanmäler sig vid ett eller flera till-fällen under ett år, men minst lika många går också till jobbet fast de enligt egen bedömning borde ha stannat hemma av hälsoskäl.

Denna sjuknärvaro är i sig förknippad med en starkt ökad förekomst av både kroppslig och psykisk trötthet. Detta starka samband mellan sjuknär-varo och trötthet gäller för alla nivåer av sjukanmälning.

Slutsatsen att psykiskt och kroppsligt trötta omsorgsarbetare blir ännu mer trötta om och när de är sjuknärvarande stöds av den analys som påvisar att sambanden mellan sjuknärvaro och trötthet är av samma slag vid både hög och låg ar-betsbelastning.

Varför man går till jobbet när man av hälsoskäl själv anser att man borde stanna hemma kan inte besvaras med hjälp av de analyser som presenterats.

Sjuknärvarons tydliga kopplingar till trötthet understryker dock behovet av att analysera sjuknärvarons orsaker.

Oönskade anställningsvillkor, deltidsarbetslöshet

Endast drygt en fjärdedel av omsorgsarbetarna arbetar heltid. Detta gäller både inom hemtjänst och särskilt boende (tabell 3.3). Arbetsmiljön upplevs som mer påfrestande bland heltidsarbetande än bland dem som arbetar del-tid. Detta gäller speciellt bedömningen att man har för mycket att göra och känslan av otillräcklighet inför hjälptagarna (figur 3.3). Som redan påpekats är även tröttheten mest utbredd bland heltidsarbetande. Den låga andelen heltidsarbete bland omsorgsarbetarna kan därför delvis vara en följd av för-söken att anpassa sig till en krävande arbetssituation (och att samtidigt klara av det ansvar för hem och familj som också vilar på många kvinnliga om-sorgsarbetare).

De som arbetar deltid har dock långt ifrån alltid valt detta av fri vilja.

Denna personal kan betraktas som ofrivilligt deltidsarbetande eller helt en-kelt deltidsarbetslösa. I rapporten visar vi att ungefär 30 procent av omsorgs-arbetarna är ofrivilligt deltidsarbetslösa eller har någon annan form av oönskade anställningsvillkor. Tre renodlade grupper med olika slags oönskade anställningsvillkor kan konstateras:

Cirka 14 procent vill arbeta fler timmar, men är i övrigt ej missnöjda med sina anställningsvillkor, cirka 9 procent är nöjda med sin arbetstid men vill ha fast anställning och cirka 7 procent vill både arbeta fler timmar och få fast anställning (Figur 3.8a).

Oönskade anställningsvillkor gäller i betydligt högre utsträckning nyan-ställda omsorgsarbetare än de med mycket lång erfarenhet i yrket, men fort-farande efter fem års yrkesverksamhet har drygt en tredjedel oönskade an-ställningsvillkor (figur 3.8b).

Oönskade anställningsvillkor är särskilt vanliga bland omsorgsarbetare som befinner sig i livscykelns familjebildningsfas, vilket troligen har en ne-gativ inverkan på äldreomsorgens rekryteringsläge.

Drygt var femte omsorgsarbetare vill öka sin arbetstid (dvs. de kan be-traktas som ofrivilligt deltidsarbetslösa). Men om heltidsarbetet ökar inom äldreomsorgen – utan att arbetsmiljöförbättringar samtidigt genomförs – riskerar framförallt upplevelser av att ha för mycket att göra på arbetet och

känslor av otillräcklighet att bli vanligare bland omsorgsarbetare. Att öka möjligheten till heltidsarbete, utan att samtidigt utsätta omsorgsarbetarna för ökade arbetsmiljöpåfrestningar, utgör en stor och viktig välfärdsutmaning.