Ämneshantering

Under ett utskrivningssamtal ska patienten förutom att få information om sin vård, även få ställa frågor eller uttrycka funderingar kring symtom. Vårdpersonalen i Sundins, et al. (2001) studie menar att för att en god kommunikation ska existera krävs det att patienten känner att vårdpersonalen lyssnar och ger tid för patienten att uttrycka sig. I ett institutionellt samtal är det oftast den professionella som styr riktningen av samtalet och initierar flest ämnen (Plejert, Samuelsson & Anward, 2010). Ett institutionellt samtal har ofta ett striktare och mer reglerat turtagningsmönster än ett vardagligt samtal (Hutchby & Wooffitt, 2008). Den professionella är ansvarig för att deras information gällande medicin och vård tas upp. Innan patienten skrivs ut måste läkaren hinna gå igenom ett visst antal punkter (Muntlig kontakt med anställd på avdelningen). Läkaren har därför ett mål med samtalet som gör att det är läkaren som reglerar ämnen. Patienten och den anhörige, som inte alltid känner till tidsramarna för samtalet eller vilka punkter som behövs gå igenom, kan tycka att denna typ av samtal blir problematiska då ämnen de initierat ibland inte blir uppföljda av läkaren. På grund av detta kommer vi i denna del undersöka hur samtalsdeltagarna hanterar ämnen.

Utdrag 8. Hämtat från samtal 2.

Bakgrund: Innan detta utdrag så diskuteras rehabilitering och hemmaträning. Utdraget nedan börjar när frun påpekar att rehabilitering är viktigt för att hennes man ska få stimulans.

25:05-25:49

24

02 att eh: de du får den stimulans du behöver nu

03 för jag märker ju en enorm skillnad från förra lördan↓ 04 Läk2: [säkert]

05 Pat2: [ m: ]

06 Fru2: då vi inte <riktigt förstod varandra>

07 Pat2: nä jag försökte- förklara markus hellners mellantider 08 för berit och det gick inte alls bra

09 Fru2: men jag kan ju säga det att i fredags 10 så såg vi på ”på spåret”

11 Läk2: m:

12 Fru2: och nu, henrik- kan han är rättså allmänbildad

13 och kommer ihåg mycket men han svarade (.) på ja va var det 14 bäver- bäverns urin och va vad används det till?

15 ja det är bävergäll?

16 alltså det kom bara sådär snabbt så det är ju inga problem 17 med den biten

18 Läk2: eh: a sjukskrivningen är (rätt lång för) för det påverkar 19 mycket ditt arbete dina symtom och man måste tänka

20 lite på så [sätt]

21 Fru2: [m: ]

Det här är ett exempel på att läkaren i samtal 2 inte ger respons till ett ämne initierat av patient och anhörig. I rad 01 till 17 har patienten och hans fru en diskussion om hur patientens minnes- och språksvårigheter har sett ut under vistelsen. I rad 12-17 beskriver Fru2 en situation när hon och patienten såg på ett frågesportsprogram. Det Fru2 vill förmedla är inte att patienten är allmänbildad, utan att hon är förvånad över hur Pat2s semantiska minne och förmåga att producera ovanliga ord kan fortfarande vara så bra, när han har svårigheter med enklare ord. Det kan ses som en uppmaning att få mer information om patientens skada och prognos. Läkaren ger ingen respons på det patienten och hans fru har sagt, utan påbörjar ett nytt ämne utan någon övergång i rad 18. Detta är intressant då samtal 2 var det samtal där patienten fick mest tid på sig och där de flesta ämnen följdes upp. Det öppnar för möjligheten att läkaren inte förstått innebörden av Fru2s yttrande och därför går vidare med en ny punkt i agendan. Fru2 talar om ett svenskt tv-program och använder ett ovanligt ord (bävergäll), vilket läkaren rimligtvis inte stöter på så ofta i vardagen. Läkaren, som talar svenska som andraspråk, kanske av språkliga och kulturella skäl därför inte förstår meningen i Fru1s yttrande.

25 Utdrag 9. Hämtat från samtal 1.

Bakgrund: Detta utdrag sker just i början av samtalet och föregås av en fråga från läkaren till patienten hur denne upplever talet. Patienten förklarar att han har svårt att finna ord.

0:48 – 01:36

01 Läk1: <de e så att> du fått lett he- hengande mungipa 02 (GEST MOT EGNA MUNGIPAN) [ga-] ganska diskret 03 Pat1: [a: ]

04 Pat1: [de e] de e sant 05 Fru1: [ m: ]

06 Pat1: å det känner ja samtidigt nu me armen(.)

07 när jag går, ja använder mig utav uh stavar när jag 08 går (VISAR MED ARMARNA STAVGÅNG)

09 Läk1: a: °m:°

10 Pat1: å ska ja då sätta upp den här(.)

11 tar det [emot] en del på axeln [å staven] så kommer ja 12 Läk1: [ a: ] [m: m:°m°]

13 Pat1: (så faller ja) så de eh: ho- hon har (.) 14 väl varit me o sett också va nä ja släppt bort 15 Pat1: [stavarna] o går (VISAR MED ARMARNA STAVGÅNG) 16 Läk1: [m:: ]

17 Pat1: [likadant i alla fall SKRATTAR] 18 Läk1: [ a: ^m:m::^ m↓ ] 19 Pat1: ah↓

20 Läk1: eh:: de e så att eh:: när du kom hit du hade åckså 21 (PEKAR MOT SIN EGNA KIND) kanske mer uttalade hengande 22 mungipa som vi (.)kallar för facialispares

23 Pat1: .hh °a:°

Det här utdraget är taget från samtal1 och är ett exempel på hur läkaren inte följer upp på ett ämne, eller sidospår, som patienten introducerat, för att sedan återgå till det ämne hon själv initierade i början av sekvensen. I rad 01-02 börjar läkaren förklara för Pat1 om hans förlamade ansiktshalva. Pat1 och Fru1 svarar bekräftande (rad 03-05). Pat1 fortsätter med att berättar att samma problem som han har i ansiktet har han även i armen (rad 06). Han berättar (rad 07-17) om hur symtomen i armen gör att han tappar och glömmer bort sina stavar vid stavgång, men inte uppmärksammar detta och göra likadana armrörelser som ifall han hade haft stavar. Han avslutar sin tur genom att skratta till i rad 17. Läkaren ger uppbackande

26

bidrag genom sekvensen (rad 09, 12, 16 och 18). I rad 18 avslutar hon med att säga ”m” med en fallande intonation. I rad 20 ger läkaren ingen respons på Pat1s ämne, utan återgår till punkten i agendan som hon introducerade i rad 01.

Även i denna sekvens verkar patientens yttrande sägas med intentionen att få en informativ respons. Patientens skratt i rad 17 indikerar att han tycker det är en rolig berättelse. I yttrandena i rad 06-14 visar han däremot inga tecken på att han tycker det är roligt utan det övergripande syftet i denna sekvens verkar vara att delge medicinsk information och ha en dialog kring symtomet med läkaren. I dessa yttranden berättar patienten om ett symtom relaterat till det som läkaren just berättat om. När läkaren sedan återetablerar förgående punkt i agendan ändras patientens ansiktsuttryck från att ha skrattat till att bli allvarlig. Hans yttrande i rad 23 är tystare än förgående tal. Anledningen till att läkaren inte ger respons på patientens ämne tycks vara att hon väntar på att gå tillbaka till den punkt i agendan som hon startade i rad 01. Det ger intrycket av att det existerar en tidspress som motiverar läkaren till att reglera ämnena för att hinna med sin institutionella agenda.