Redan den 20 januari hade den första sammandrabbningen inträf fat mellan rysk militär och den lokala skyddskåren. Under de föl jande dagarna inkom uppgifter om liknande skärmytslingar från skilda delar av landet. Det föreföll uppenbart, att ett okontrollerat läge höll på att inträffa. Då Mannerheim slutligen den 25 fick kän nedom om att den ryske folkkommissarien för militärärendena, A Podvojskij, hade givit order till de ryska trupperna i Finland att avväpna de "vita gardena", måste han för att ta initiativet gripa in i händelsernas förlopp. Denna dag gav han order att börja kampen natten till den 28 januari. Då skulle de i Österbotten stationerade ryska trupperna avväpnas. Det brådskade härmed även därför att man fick kännedom om ryska förberedelser att sända förstärkningar till Österbotten.
Överrumplingen lyckades. I samband med avväpningen fick "Fin lands arme" - skyddskårerna, som nu även officiellt utnämnts till regeringens trupper sitt första tillskott av vapen: 8 000 gevär, 34 kulsprutor och 37 lätta fältkanoner. Överbefälhavaren gav order till alla skyddskårerna i norra och mellersta Finland, i Savolax och Karelen att igångsätta verksamheten. A. ven inom dessa områden beslagtogs ryska vapen. De demoraliserade, små självständiga vakt kommandona överlämnade sina vapen på flera platser utan mot stånd. Av stor betydelse för de kommande striderna var det faktum,
att de ryska trupperna i Helsingfors och på andra orter i södra Fin land den 26/1 ur sina förråd överlät vapen till de röda gardena
enligt Lenins order den 13/1 hade dessa redan tidigare fått bl a 10 000 gevär. Uppmuntrad härav gav ledningen för de röda gardena order, att landets regering skulle fängslas och att makten i hela lan det skulle övertas av de röda gardena. Upproret började den 28 janu ari, alltså blott några timmar efter det att skyddskårernas första överrumpling hade genomförts i Österbotten.
Frihetskriget övergick sålunda strax efter sitt utbrott till ett in bördeskrig och Mannerheims uppgift försvårades i hög grad. Den överraskande initialframgång, som han uppnått, verkade dock upp muntrande och samlande på skyddskårerna och å andra sidan för lamande på de rädas ledning. U pprorsledningens villrådighet ökades ytterligare av Borgå skyddskårs anfall - visserligen misslyckat i Kervo mot järnvägsförbindelsen Helsingfors-Riihimäki. På den röda sidan övergick man till defensiven trots numerär överlägsenhet och bättre beväpning. Sålunda kunde Mannerheim koncentrera sig på att
• • I
orgamsera sm arme.
De rödas ledning kan dock icke klandras för att den inte kände sin motståndares styrka. Skyddskårernas aktivitet runt om i landet kunde lätt ge en överdriven uppfattning om deras styrka och bered skap. I verkligheten var man icke ens på den egna sidan på det klara med styrkan, ty organisationen var synnerligen diffus, de lokala skyddskårerna gick tmder de mest skilda benämningar trupp, av delning, bataljon eller regemente - och deras styrka varierade dag ligen, vilket ju är vanligt vid frivilliga förband. Väsentligt var också, att även om den lokala skyddskårens styrka var stor, kunde inte alla av en eller annan anledning vara med, om man skulle bege sig bort från orten. Därför kan man inte redovisa vare sig exakta styrke- eller organisationsuppgif ter beträffande "den finska armen" under frihets krigets första veckor. Organisationen utvecklades och fick stadga först så småningom, likaså beväpningen, som till en början i huvud sak: utgjordes av gevär. Vid organisationsarbetet hade general Man nerheim ovärderlig hjälp av de svenska frivilliga generalstabsoffice rarna, som han kunde placera på de viktigaste posterna inom Hög kvarteret, som upprättades den 2 februari.
Ganska snart stod det dock klart, att kriget skulle pågå i månader och kräva rörliga operationer, för vilka de frivilliga trupperna inte var tillräckligt utbildade. Man försökte därför komplettera armen genom värvning.
Värvningsmetoden gav dock mycket långsamt resultat. Den före föll inte riktigt passa det finländska kynnet och ännu mindre under förhållanden, då man blev tvungen att sätta in såväl värvade som frivilliga förband jämsides. Regeringen hade visserligen redan år 1917 tillsatt en kommitte för att förbereda en värnpliktslag. Dess medlem mar hade dock nu tilldelats viktiga poster vid krigets utbrott och arbetet hade i praktiken avbrutits. Då fann man - delvis på privat 1mt1at1v att 1878 års värnpliktslag alltjämt teoretiskt var i kraft. Tsarens ensidiga beslut att upphäva den ägde enligt den finländska grundlagen inte laga kraft. Sålunda bestämde regeringen genom beslut den 18/2 1918 att lagen i tillämpliga delar ånyo skulle träda i kraft och att alla män i åldern 21-40 år skulle inkallas. Härigenom räk nade man med att kunna uppsätta sex infanteri- och ett kavallerirege mente, en artilleribrigad och en fälttelegrafbataljon samt vissa under hållsförband direkt underställda den högsta ledningen.
Vid samma tid kunde man redan vänta huvuddelen av jägarna till hemlandet. Överbefälhavaren avsåg att sätta in dem i chefsbefatt ningar vid de värnpliktiga trupper, som skulle uppsättas, först som utbildare på övningsfältet och sedan som ledare vid militära opera tioner. Därför kunde man vänta sig, att värnpliktsförbanden med tanke på frihetskrigets förhållanden skulle få hög kvalitet. Det högre och lägre befälet hade fått en enhetlig, grundlig och modern utbild ning och förbanden kunde organiseras enligt en enhetlig plan och utrustas med tillräckliga medel för rörliga operationer. I skyddskårs förbanden var befälet mycket blandat, någon enstaka jägare, redan överåriga officerare i Finlands gamla arme, som inte varit i aktiv tjänst på 15 år, män med civil ledarställning, men utan militär utbildning samt även några svenska frivilliga officerare och under officerare. Skyddskårstrupperna saknade dessutom sådan utrustning, som behövs i fält, t ex kokvagnar, varför trupperna var beroende av bebodda orter.
Inkallelsen av de värnpliktiga skedde omedelbart sedan lagen trätt i kraft. Jägarnas huvudstyrka, över 1 000 man, anlände till Vasa
25 februari. (Under den senare delen av februari anlände sammanlagt 1 310 jägare, därav 403 officerare, till hemlandet). Rekryterna sam manfördes till 18 orter, en bataljon tabellstyrka 4 kompanier, 625 man - på varje ort. Redan den 3 mars gavs order om, att av dessa skulle formeras tre regementen och senare under mars månad ytter ligare tre regementen.
Skolan för ridande polis, som ombildats till Ordningsfanan, kom pletterades genom värvning i februari och fick namnet Nylands Dra gonregemente med 4 skvadroner och en totalnumerär på 568 man. Av värnpliktiga uppsattes senare Karelska Hästjägarregementet med 3 skvadroner.
Artilleriet kunde man börja organisera i början av februari, då de första pjäserna erövrades från ryssarna i Osterbotten. Den 7 februari bestämde överbefälhavaren att Jakobstads artilleriskola skulle upp sättas, till vilken .man uppmanade frivilliga med teknisk utbildning att anmäla sig. Skolan fick en energisk chef i den svenske frivillige kaptenen, greve A Hamilton, Den första målsättningen för det fin ländska artilleriet omfattade 20 batterier med 2 pjäser vardera. De 4 första batterierna kunde man uppsätta i slutet av februari. Då det bland jägarna även fanns män med artilleriutbildning, kunde man efter dessas återkomst uppsätta mera artilleri. Av värnpliktiga for merades slutligen 3 artilleridivisioner ("sektioner"), vardera med 3 batterier a 4 pjäser, vilka tillsammans bildade jägarartilleribrigaden. i\ ven skyddskårsartilleriets batterier kunde efter erövringen av Tam merfors (den 6 april) utökas till 4-pjäsbatterier, sedan man där tagit ett rikt krigsbyte.
i\ ven skyddskårsförbanden organiserades under senare hälften av mars som fulltaliga regementen. Vid inglingen av april månad hade man uppsatt följande förband
a. Skyddskårsförband (frivilliga) 10 infanteriregementen
12 självständiga artilleribatterier ("avdelta") b. Värvade förband
2 infanteriregementen (grenadjärregementena) 1 kavalleriregemente (Nylands Dragonregemente) 6 artilleribatterier
c. Värnpliktsförband (dessa kallas efter sina chefer för jägarför-
6 infanteriregementen (jägarregementena 1-6 sammanförda till 3 brigader)
1 kavalleriregemente (Karelska Hästjägarregementet) 1 jägarartilleribrigad (till en början 2, senare 3 divisioner) 4 fälttelegrafavdelningar (a 70 man)
Sammanlagt fanns alltså 18 infanteri- och 2 kavalleriregementen samt omkring 5 artilleridivisioner. Härtill bör nämnas den av svenska frivilliga bildade Svenska Brigaden, vars styrka nästan motsvarade en bataljon.
Senare uppsattes ytterligare 3 järnvägsbataljoner, 3 underhålls ( etapp-) bataljoner och en sjukvårdsbataljon samt för vart och ett av infanteriregementena en personalersättningsbataljon (500 man). I april, då redan huvuddelen av södra Finland kommit under rege ringstruppernas kontroll, kunde man fortsätta utvecklingen inom armen genom att uppsätta nya trupper av de befriade områdenas skyddskårer och genom nya inkallelser. Planerna omfattade ytterli gare 9 regementen. I Helsingfors kunde man sålunda uppsätta "Hel singfors brigad" om 2 regementen (skyddskärsförband), men i övriga delar var arbetet ännu icke avslutat, då kriget slutade. Det var dags att börja organisera den aktiva krigsmakten för fredstida förhållan den.
3. PRINCIPERNA FOR DEN FREDSTIDA ARMENS